lennart waaras blogg

Finansminister Magdalena Andersson har föreslagit en höjd resolutionsavgift på bankernas avgiftsunderlag vilket innebär en höjning för Nordea från 3,4 miljarder 2016 till 7 miljarder 2017. Att den blir högre för Nordea sammanhänger med att Nordea flyttat alla sina filialer till Sverige. Skulderna i bankens verksamhet i Finland och Norge har lagts i ett särskilt Nordea bolag i Sverige. Vid årskiftet genomfördes denna förändring som handlar om flera tusen miljarder. I praktiken innebär det att de mer riskfyllda engagemangen landat i Sverige och skall täckas av svenska skattebetalare i händelse av kris och krasch! Politikerna bara ”gäspar” som Andreas Cervenka uttryckt det!

Resolutionsreserven inkl stabilitetsfonden är till för att bankerna – vid sidan av skattebetalarna – skall vara med och täcka upp vid en eventuell krasch. Det kan inte vara fel att bankerna bidrar. Vi skattebetalare har ju redan en gång tidigare täckt upp för bankerna. Vinsterna privatiseras medan risker, skulder och kriser kollektiviseras till skattebetalarna! Känns inte det igen?

Sedan avregleringen av bankerna har deras vinster ökat kraftigt inte minst har det s.k. räntenettot på bostadslånen givit storbankerna en rejäl vinstökning. Nordeas vinst 2016 var 40 miljarder. Oligopolmarknaden för big banking leder helt enligt teorin till övervinster!

När det lindrigt uttryckt arroganta paret ordförande Björn Wahlroos och vd Caspar von Koskull hotar med att flytta verksamheten utomlands så svarar finansministern helt iskallt; ”Luften är fri. … Då minskar risken för svenska skattebetalare vid en krasch.”

Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén har det gemensamt att de i det längsta vägrade att ta upp den s.k. ”volymfrågan.” Nu börjar vi skönja resultaten av denna vägran. SKL och andra prognoserar att vi kommer att se kommunala skattehöjningar på två kronor kommande tre år. Två kronor, du kan själv räkna ut hur mycket mer i skatt du skall betala!
Statens bristande ansvar vältras över på kommunerna som sätts att ta hand om de problem som uppstår med boende, skola, socialtjänst samt vård/omsorg. Vår finansminister svarar endast att skattehöjningar är ett beslut som kommunerna har att ta men tiger om att orsaken är beslut /frånvaron av beslut av statsmakterna.
Nu till en fråga till kommunstyrelsens ordförande Tobias Nordlander och kommunchef Frank Pfeiler i Surahammars kommun.
Hur stora skattehöjningar planeras i Surahammar kommande tre år enligt aktuell prognos och långtidsbudget?

Jag har kommit att tänka allt mer på Berlin-Muren (numera bara Muren) och dess sönderfall. Anledningen är att sönderfallet allt mer liknar vad som just nu händer Euro-projektet!

Muren, som ett synligt uttryck för Sovjet-systemet och kommunismen, krackelerade under trycket inifrån av ett omöjligt och absurt system. Kostnaderna i människor och resurser för de dryga 70 åren av kommunism och knappa 40 åren av Muren har varit enorma (to say the least!!!).

Min egen oro (riskbedömning ) vad gäller Euron är att den krackelerar ( pågår för fullt ) och faller samman precis som Muren! Kostnaderna för Euro-projektet för skattebetalarna är redan nu enorma. Jag hoppas att den följande förödelsen inte blir lika omfattande.

Anledningen till att Euron riskerar att falla sönder är i likhet med Muren dess inre omöjlighet och absurditet! Väldigt olika ekonomiska strukturer och realekonomiska förutsättningar skall samsas under en gemensam valuta och valutapolitik! Medlemsländerna är i hög grad olika välskötta (läs hanterar budgetunderskott och skuldsättning).
Den roll som ländernas egna valutor skulle ha i att harmoniera och hantera varierande konjunkturer, ekonomisk utveckling och nationella ekonomisk politiska förutsättningar har försvagats/försvunnit med Euron. Se gärna exemplet Sverige och de fördelar (i ett antal avseenden) vi haft av att behålla en egen valuta. Nu försöker Europas ledare att förhandla fram gemensamma förutsättningar för ekonomisk politik (bara det en näst intill omöjlig uppgift) . Första steget är en bankunion (som vi absolut inte skall delta i) och på den följer logiskt andra kommande gemensamma verktyg. Förhandlingarna och besluten oroar mig som sådana bortsett från att jag misstänker att de ändock inte kommer att fungera och att kostnaderna för Euro-projektet bara växer tills det blir omöjligt att hålla Euro-projketet vid liv!

Grekland (ett av flera exempel) visar det omöjliga i att hitta en gemensam verktygslåda som skulle kunna hantera nationella problem. Följderna har blivit enorma kostnader i mänskligt lidande och resurser (för bl.a. skattebetalarna). Vad politikerna än säger; det finns inga fria luncher! Det var ju vad grekerna länge trodde! Skattebetalarna i Europa ( och Sverige ) kommer i slutänden att få betala!

Länderna bör själva besluta/hantera och betala för sina åtgärder och misslyckanden. Det har Sverige redan gjort med åtgärderna under den första finanskrisen! En egen valuta är en självklarhet och nödvändighet för ett sådant nationellt ansvarstagande OCH ansvarsutkrävande!

Vid EMU-omröstningen lutade jag åt ett ja, därmed travesterande en känd pin från valkampanjen. Det var, menade jag då, en hållbar ståndpunkt med de fakta och argument som var kända.

Idag har jag omprövat den inställningen. Idag skulle jag aktivt argumentera emot en anslutning till Euron. Orsaken stavas Grekland! Och andra länder med liknande problem!

Angela Merkel ( tidigare emot olika former av stöd och för en strikt tillämpning av EMUs regelverk ) har nu tillsammans med övriga ledare i Europa ( via Europarådet ) öppnat portarna till syndafloden med 30 miljarder € ( samt 15 miljarder yterligare från IMF ) lånet till Grekland.

Därmed har man de facto satt budgetbalans kraven ur spel. En rad länder står på tur och kan komma att kräva Europas stöd för att hantera en offentlig ekonomi som inte finansierats. Sådana ekonomier ( bland annat budgetmässigt ) finns både i södra Europa och i de forna sovjetiska lydrikena. Sådana finansiella ansträngningar klarar inte valutasamarbetet.

Vad sker på sikt med Euron om det ena landet efter det andra behöver stöd för att Euron inte skall urholkas?

Jag kan se två scenarion. Vi får två olika EMU – i någon mening -den starka delen med stöd av de stora ekonomierna i Europa, Tyskland och Frankrike.

Ett annat scenario kan vara att Tyskland återför en egen stark valuta och lämnar Euron. Stämningar åt det hållet finns redan i Tyskland. Hur många räddningsinsatser till länder med misskött ekonomi tål de tyska skattebetalarna innan det revolterar?

Det är också anledningen till att jag anser att det är bra att vi nu står utanför Euro samarbetet med en hyggligt stark egen valuta. De närmaste åren skall vi så förbli. Jag hoppas att Euro frågan nu är död för överskådlig tid i Sverige. Jag ser ingen anledning till att som skattebetalare vara med att skattevägen finansiera en offentlig överkonsumtion i andra läder.

EU består men Euron förgår!

Flera länder som tidigare delat upp och bolagiserat delar av sitt järnvägssystem har nu åter skapat ett sammanhållet järnvägssystem i statlig ägo!

Skälen är uppenbara! Efter denna vinters påfrestningar är det tydligt att det system vi har i Sverige inte klarar att hantera situationer som kräver betydande insatser av samordning.

När järnvägssystemet under det slutande 1800-talet byggdes upp och ut under statlig intervention och ledning så skapade man ett sammanhållet statligt järnvägssystem. Skälen var dels de stora investeringar som krävdes i kombination med risker och förväntad låg direktavkastning. Järnvägssystemet var nödigt för den framväxande industrin och behoven av person- och godstransporter. Detta har jag behandlat utförligt i min avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier.

Ett sammanhållet järnvägssystem är exempel på en samhällelig funktion där de viktiga vinsterna inte uppstår i form av avkastning i själva systemet utan hos systemets kunder. De verkliga vinsterna för enskilda och företag såväl som för samhälle uppstår när människor kan transportera sig till och från arbeten och när företag får leverenser in och ut av råvaror och färdiga produkter.

Ett järnvägssystem är ett mycket komplex system av banor, stationer, personhantering, godshantering, tidtabeller, underhåll av banor, underhåll av rullande materiel etc.

När järnvägen avreglerades 1998 skapades ett antal bolag som var och en med krav på lönsamhet skulle ansvarar för olika delar. Erfarenheterna visar nu att detta inte fungerar. delarna fungera men innebär vertikala suboptimeringar. Ingen tar ansvarar för och styr att helheten fungerar.

Avsluta nu detta experiment med att leka bolag! Skapa ett sammanhållet järnvägssystem i statlig ägo! Ta kostnaderna i helheten och avsluta att göra de olika delarna drivna av lönsamhetskrav med påföljden suboptimeringar i delarna men förluster på helhetsnivån.

Ett sammanhållet statligt järnvägssystem kan bidra till tillväxt, utveckling i ekonomin och i regionerna samt inte minst användas som instrument för minskande biltransporter (inkl lastbilstransporter). Det är helt OK att ta en del av kostnaderna för detta över skattsedeln i medvetande om att vinsterna uppstår hos medborgare och företagare.

Jag är helt övertygad om att detta är i kommande i flera länder än dem som redan startat processen – ex. England. Jag hoppas att vi i Sverige också kan
genomföra förändringen innan den tvingar sig på oss med fler misslyckanden än dem vi sett i vinter.

Ge oss ett nytt dynamiskt Statens Järnvägar!

Jag hör allt oftare – även hyggligt insatta – personer säga att ”jag har betalt in min andel till ATP-ssystemt och vill nu ha den ograverad.” De har totalt missuppfattat vad ATP systemet handlade om. År 1959 folkomröstade Sverige om pensionssystem. Valet stod mellan ett premiereserv system och ATP. ATP vann i riksdagen genom att en förrädisk folkpartist röstade med S och det gänget.

ATP systemet innebar att den arbetande delen av befolkningen betalar in till AP-fonder som används för att betala ut ATP till dem som är berättigade till det. Det fungerar under tillväxt men inte under låg eller ingen tillväxt alls. Det hela försvåras av att vi samtidigt har en befolkning där allt färre skall försörja allt fler. Det hela havererade! De enda som haft full nytta a ATP systemet är den generation – min föräldrageneration – som röstade igenom systemet. Det år jag trodde att jag arbetet in de 21 år som krävdes för full ATP meddelades att jag bara hade 11 21-delar. Snacka om blåsning!

Hade premiereserv systemet vunnit så hade vi haft precis det många tror idag, dvs jag hade betalt in till min egen pension. Tyvärr är det just de som tror att de betalt in till en egen pensionsfond som röstade emot systemet och för ATP. Det är möjligt att premiereserv systemet under åren haft andra problem men inte just det som diskussionen nu handlar om. Alla som förvärvsarbetat hade haft sin pension tryggad genom de inbetalningar som gjorts under aktiva åren.