Archive for the ‘USA’ Category

USA:s MISSLYCKANDE I AFGHANISTAN

19 augusti 2021

Enligt beräkningar gjorda av Brown University US har invasionen, ockupationen och det totala misslyckandet i Afghanistan kostat amerikanska skattebetalare ofattbara 20 000 miljarder (20 000 000 000 000) kronor. En del av pengarna har enligt rapporter i amerikanska media överlämnats av CIA i väskor fulla med kontanter till korrumperade ledare som nu hyllas som kvinnors och flickors förkämpar (ja så länge mutpengar strömmade in från USA:s och Sveriges skattebetalare) och demokratiska krafter.

Det hela slutade med ett monumentalt misslyckande och en synlig katastrof i nivå med krigsförlusten i Vietnam mot lusfattiga men kommunistledda och motiverade risbönder. Denna gång outbildade muslimska talibaner! I Saigon flydde amerikanerna från ambassadens tak med svansen mellan benan. Detsamma hände i Kabul.

USA:s högste militär generalen Mark Milley hävdar att ”det fanns inget jag eller någon annan såg som tydde på kollapsen av armén och regeringen på 11 dagar”. Det handlade om ”vilja och ledarskap” enligt generalen, dvs brist på dylik. Frågan blir då: Varför saknades viljan? Den reguljära armén i Afghanistan överlämnade under en dryg vecka hela sin arsenal av moderna vapen till talibaner beväpnade med gamla ryska Kalasjnikovs.

Vad har CIA och övriga i underrättelseorganisationerna haft för sig. Har talibanerna övat, beväpnat och förberett sig helt i hemlighet. En prestation i sig, i så fall. Osannolikt!

Nu lär de internationella samfundet talibanerna hur demokrati i praktiken fungerar. Afghanistans valutareserv är spärrad för den nya afghanska regeringen liksom finansiella resurser som frysts av de förlorande USA. I Sverige kräver utrikesministern Ann Linde (hon kommer att bli herostratiskt beryktad för sin dumhet) att Afghanistan skall skriva in feminism i sin nya konstitution.

Vad jag inte begriper är att Sverige, USA och världssamfundet inte kan låta Afghanistan vara i fred att sköta sina egna affärer.  President Bush invaderade Afghanistan under parollen ”operation freedom” som hyllades av svenska politiker. Some freedom!  Om afghanerna väljer att leva med en muslimsk regim som tillämpar sharialagar, låt dem gör det. Jag ligger inte sömnlös om de inför hårt regemente. Det är sannolikt vad som krävs!  Det visar arabiska exempel! Den gamla sanningen är att ett folks befrielse måste vara dess eget verk.  Främmande bajonetter fungerar inte, inte ens om de är svenska socialdemokratiska bajonetter! Jag önskar inte fler, av USA och västvärlden inklusive Sverige, sönderslagna arabiska länder som Irak och Libyen, med dysfunktionella lågkognitiva människor som kommer i horder till Europa och Sverige för att leva på etniska svenskars skattepengar.

Både Irak och Libyen var före ”operation freedom” fungerande länder med fungerande regeringar och administration. Ja visst, hårt regemente! Men det är vad som krävs för att hålla dessa arabiska muslimer, med en genomsnittlig kognitiv förmåga runt 80, i schack och för att hålla klanerna hårt under tummen.

USA och västvärlden, med benäget flygstöd i Libyen från Sverige, bombade dessa länder till dysfunktion, klanvälde och grus och i Libyen en nu fungerande slavmarknad. Där kan du köpa en ung fräsch flicka eller pojke för runt 300 dollar att användas som du behagar. Skrivs det om detta i svenska media? Inte ett enda ord. Det var ju den av Norge utnämnde fredspristagaren Barack Obama, demokrat dessutom, som initierade, startade och genomförde förstörelsen och terrorbombning av Libyen. Sverige traskade patrull för fredspristagaren! Fy fan! Ingen i Sverige ställs till ansvar och döms för de besluten. Den segrande sidan skriver historien. Än en gång.

HUR SKALL MAN FÖRSTÅ TALIBANERNAS SNABBA ÖVERTAGANDE AV AFGHANISTAN?

15 augusti 2021

Förklaringen till talibanernas snabba övertagande av Afghanistan – snart återstår bara Kabul – kan sannolikt bara förklaras av att talibanerna folkligt stöd, i synnerhet på landsbygden. Den snabba militära offensiven över hela landet samt de snabba och många gånger helt oblodiga övertagandet av stora städer tyder på det. Guvernörer i flera stora städer har överlämnat städerna till talibanerna för att bespara den egna befolkningen skador, död och materiell förstörelse. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring än att talibanerna har ett brett folkligt stöd. Talibankrigarna är som det förefaller sämre beväpnade än regimens militära styrkor. På bilder står talibankrigare i egna civila kläder med gamla ryska Kalasjnikovs som dock är tillförlitliga och effektiva samt föråldrade, i förhållande till dagens state of the art, raketgevär. De har inte heller vad man kan bedöma någon tyngre beväpning som pansar (men det har vi ingen säker information om ) eller flyg (det har bara USA och dess marionetter). Det har i västerländska media rapporterats att talibankrigarna i samband med övertagandet av de stora städerna har kommit över mängder med moderna vapen och ammunition som Kabul-regimens retirerande militära styrkor medvetet lämnat efter sig. Talibankrigarna är mer motiverade och övertygade om det rätta i den sak de slåss för. Till skillnad från marionettregeringens i Kabul militära styrkor som har anledning att fundera och undra över frågan varför de strider och i vems intresse. En korrumperad regering och förvaltning i Kabul? För USA? För Sverige?

Trots att den sittande regimen i Afghanistan har beväpnats och tränats militärt av USA och Sverige ger regimens militära styrkor och soldaterna upp utan strid och/eller förlorar snabbt och stort i strid.

Ilskan mot USA och USA:s marionetter i Kabul är uppenbarligen stor och djup i de breda befolkningslagren. På något annat sätt kan jag inte tolka det dramatiska händelseförloppet och det geografiskt snabba militära och politiska övertagandet. USA och deras internationella marionetter, där Sverige som vanligt ingår, har sått vind och får skörda storm.

Sverige deltog i den militära ockupationen av Afghanistan under de politisk korrekta svepskälen att skapa skolor för barn och skydd åt kvinnor. Sveriges politiska ledning och ledande militär är som vanligt inget annat än USA:s knähundar. Precis som i Libyen, där Sverige deltog med spaningsflyg i Fredspristagaren Barack Obamas folkmord på libyer och bombandet av ett rikt, stabilt och fungerande land till grus, kaos och klanvälde, med öppen slavhandel som en följd.

Jag har inga synpunkter på hur talibanernas kommer att styra landet om de vinner och inför sharialagar. Det är en fråga för det afghanska folket att välja styre, inte för Sverige och USA.

USA:s mördande militära soldater med benäget bistånd av Sverige – make no mistake about that – har uppenbarligen bara haft ett marginellt folkligt stöd. Hur många afghaner svensk militär dödat i Afghanistan är en hemlig uppgift. Några få svenskar har stupat. De tolkar som bistått Sverige i Afghanistan som det nu ojas över ses sannolikt i Afghanistan av befolkningen som landsförrädare som valde fiendens sida. Huruvida Sverige har moralisk plikt att ta hit dem kan jag inte bedöma. Sannolikt är det så! Jag ligger dock inte sömnlös över om talibanerna med folkligt stöd avrättar dem de ser som förrädare. Det tror jag att också vi i Sverige skulle göra med landsförrädare.

Ett folks befrielse måste vara dess eget verk,” det är en gammal sanning. ”Befrielse” på främmande länders bajonetter har aldrig fungerat! Det leder bara till ockupation, förtryck och hårdnande motstånd. Om folket i Afghanistan väljer talibanerna före andra politiska och sociala klaner och korrumperade maktcentra, så är det OK för min del. 

Det jag ännu säkrare på är att Sverige och Europa INTE skall ta emot en enda ytterligare afghansk migrant – kalla dem flyktingar om ni vill det gör ingen skillnad – för att försörjas av svenska skattebetalare. De är dysfunktionella – det har demonstrerats med stor tydlighet –  och klarar inte att anpassa sig och fungera i ett svenskt industriellt, ekonomiskt, politiskt och socialt avancerat samhälle. De har inga uppgifter och ingen vettig roll här. De ställer bara till oreda ekonomiskt, politiskt och socialt. Ett totalt stopp för afghansk migration till Europa och Sverige måste vara de politiska kravet nu!

HISTORY CHANNEL OCH VIASAT HISTORY – PROPAGANDACENTRALER

11 juli 2021

Det finns individer – jag har träffat dem – som ser History channel som sann redovisning av verklig historia. Dessutom ”tror” de på History channels berättelser om historiska aliens som varit här och byggt allt från pyramiderna till världens sju underverk.

History channel är desinformation med rent påhittade kausalförklaringar. Syftet och förklaringen till denna fake history är att vi skall bry våra hjärnor och fokusera hjärnspöken istället för att granska den verkliga verkligheten med dess ondska och globaliserade socialism. Det är ingen tillfällighet att CIA i USA och andra liknande lögncentraler nu publicerar s.k sanna ögonvittnesberättelser om oförklarliga fenomen som beskrivs som besök av UFO:s och aliens. Att det sker just nu har dock sin logiska och tydliga förklaring och bakgrund – nämligen att skifta fokus från kritik av maktklaner, globalister och medialögner.

Nu till de i History channel eviga lögnerna och programmen om WWII. I dessa inslag är det alltid amerikanska soldater som gör goda underverk, räddar världen och vinner WWII och tyskar, japaner och italienare är de onda.

I själva verket var de amerikanska soldaterna inte särskilt framstående som soldater till skillnad från den framstående amerikansk massteknologin och massproduktionen som också försåg Sovjetunionen med vapen, ammunition m.m. till deras erövringskrig mot det tappra finska folket. Trots denna hjälp till Stalins horder klarade Finland att behålla – till enorma kostnader i krigsskadestånd – sin självständighet. De har utgjort och utgör ett militärt skydd för Sverige mot kommunisterna i Sovjetunionen och Ryssland. Shermanstridsvagnen var dock inte särskilt bra (kallades av de egna stridsvagnsbesättningarna för Ronson-tändare för deras benägenhet att fatta eld vid träff, bensindrivna som de till en början var till skillnad från de ryska robusta dieseldrivna masstillverkade stridsvagnarna med amerikansk förebild). En Sherman som mötte en tysk Tiger var förlorad. Berättelserna är många från Normandie om hur en Tiger slog ut tiotals Shermans i ett slag.

Amerikanska soldater var varken i Tyskland eller i Vietnamn särskilt framstående. Inte ens by far! Både tyskar, kanadensare och finnar var bättre soldater under WWII. Så inte i propagandafilmer från Hollywood eller i History channel.

Tyskarna föraktade amerikaner men fruktade ryssarna. Amerikanerna var och är kända för att inte flytta sig ur fläcken utan flygunderstöd.

Skildringarna i History channel är 50 procent av tiden är vinklade och delvis falska med utelämnanden men med tydligt propagandistiskt syfte.

Terrorbombningarna av Tysklands civilbefolkning är ett exempel på vinkling och brist på kritisk distans. Bombpiloten Paul Tibbet började sin karriär med att bomba Rouen med civila fransmän som offer när han skulle förstöra en järnvägsknut. Inga problem för Paul Tibbet som bara lydde order.

Det var samme Paul Tibbet som sedan flög Enola Gay och utraderade Hiroshima med en atombomb med hundratusentals döda. Han ångrade sig aldrig och låg aldrig sömnlös. Han borde självfallet ställts inför krigsrätt som krigsförbrytare och brott mot mänskligheten. Men han lydde bara order från sina uppdragsgivare. Segraren skriver historien. Aldrig har det varit tydligare än i historien runt WWII. En annan som borde ställts inför rätta är Bomber Harris som började bomba bostadsområden i Tyskland för att tvinga tyskarna att kapitulera villkorslöst.

I Dresden i febr. 1945 skapades en eldstorm genom bombningar med brandbomber. Inga krigsrättegångar för det brottet mot mänskligheten.

När Ryssland gick med i kriget mot Japan var en seger bara någon månad bort, också enligt amerikanska historiker. Japan var berett att kapitulera men inte villkorslöst. Japanerna ville behålla kejsardömet. Men, nej det accepterades inte. Hiroshima terrorbombades liksom senare Nagasaki. Bland annat för att testa hur den nya bomben fungerade och visa inte minst Stalin vad man byggt. Det var vad det handlade om. Japan kapitulerade villkorslöst men fick ändock senare behålla kejsardömet. Kostnaderna i människoliv för den politiska insatsen från USA? Vad var det för typ av brott?

History Channel och Viasat History är propaganda kamoflerad som historia.

DET AMERIKANSKA PRESIDENTVALET.

06 februari 2021

DEN STORA UTRENSNINGEN AV KONSERVATIVA INLEDD

13 januari 2021

Pat Buchanan

Pat Buchanan är konservativ författare och kolumnist. Han är en av USA:s mest kända politiska kommentatorer och deltar regelbundet i radio och tv. Han har varit politisk rådgivare till tre republikanska presidenter; Richard Nixon, Gerald Ford och Ronald Reagan.

Artikeln hämtad från Fria Tider 13.1.2021.

IT-jättarnas mål är censur – att inskränka Donald Trumps förmåga att kommunicera med sina anhängare och sedan omintetgöra högerns möjligheter att kommunicera med varandra. Utrensningen applåderas samtidigt av personer som ser sig själva som yttrandefrihetskämpar, skriver Pat Buchanan.

Donald Trump har stapplat och fallit – och etablissemanget kommer inte att försumma detta sista tillfälle att trampa ihjäl både honom och hans rörelse.

Representanthusets talman Nancy Pelosi ställde på söndagen ett häpnadsväckande ultimatum: Antingen åberopar vicepresident Mike Pence och Trumps ministrar det tjugofemte tillägget, förklarar presidenten ”olämplig” för sitt ämbete och avsätter honom inom 24 timmar, eller så kommer Demokraterna i representanthuset att rösta för för att åter ställa presidenten inför riksrätt.

Eftersom senaten – som då skulle få ansvara för riksrätten och hålla i rättegången – inte sammanträder igen förrän den 19 januari, dagen innan Joe Biden svärs in, kan man fråga sig vad det är som pågår. Det hela framstår som absurt, som att skynda sig att hänga en man som ändå kommer att dö nästa dag.

Men så blint är hatet mot Donald Trump i Pelosis representanthus. Ledamoten James Clyburn från South Carolina föreslår att man avvaktar med att skicka ärendet till senaten i 100 dagar, för att på så sätt ge Biden en chans att få sina nomineringar till olika poster godkända, och därefter åtala och döma Trump som privat medborgare för anstiftan.

Vad skulle syftet vara med att åtala en president som sedan tre månader inte längre är president? Svaret är att en fällande dom skulle beröva Republikanerna rätten att välja om den man som kammat hem flest röster av alla i partiets historia. Demokraterna i representanthuset vill ha vetomakt över vilka personer som republikaner kan nominera. Och detta är samma gäng som aldrig upphör att orera om sin hängivenhet till ”demokratin”.

Vilka är då de specifikt angivna skälen för att åtala Donald Trump? Enligt det första utkastet till riksrättsresolutionen är brottsrubriceringen tydligen ”anstiftan till uppror”.

Men det Trump sade i sitt tal i National Mall på onsdagen var: ”Vi kommer att heja på modiga senatorer och kongressledamöter, och vi kommer förmodligen inte att heja så mycket på vissa av dem.” Trump tillade: ”Alla här kommer inom kort att marschera till Kapitolium för att fredligt och patriotiskt låta sina röster höras.”

Ingenstans i presidentens utspel fanns det någon uppmaning till våld, till att invadera kongressbyggnaden eller att engagera sig i den mobbrottslighet som ägde rum under Kapitoliums kupol på onsdagseftermiddagen. Men försöket att vanhedra och driva bort Trump från en post som han ändå kommer att lämna om drygt en vecka är bara en del av den allmänna utrensning som pågår av konservativa, republikaner och Trumpanhängare.

Twitter och Facebook – de sociala medier som Trump har använt för att kommunicera med cirka 80 miljoner följare – har stängt av presidentens privata konton. Apple, Amazon och Google har klippt banden till den sociala mediesajten Parler, som är populär bland konservativa.

IT-jättarnas mål är censur – att inskränka Trumps förmåga att kommunicera med sina anhängare och sedan omintetgöra högerns möjligheter att kommunicera med varandra.

Och detta applåderas av personer som ser sig själva som yttrandefrihetskämpar.

Nu kräver medier och kollegor till Josh Hawley och Ted Cruz att att de två senatorerna ska avgå. På vilken grund? Under Mike Pence uppräkning av elektorsrösterna vid sammanträdet den 6 januari krävde Cruz och Hawley en debatt om rösträkningen i Arizona och Pennsylvania. Det som de två senatorerna gjorde var inte bara tillåtet enligt stadgan, det stöddes dessutom av mer än 100 republikanska ledamöter i kammaren.

Nu har Cumulus Media, som driver över 400 radiostationer och har några av de mest populära konservativa radioprofilerna i USA i sin tjänst, varnat sina anställda för att de riskerar uppsägning om de påstår att Trump bestals på valsegern.

Vi ”kommer inte att tolerera några antydningar om att valet inte är över. Valet har avgjorts och det finns inga acceptabla alternativa ‘vägar'”, skriver Cumulus-chefen Brian Philips i ett internt pm. ”Om du bryter mot denna policy”, fortsätter Philips, ”kan du förvänta dig att omedelbart skiljas från företaget”.

Storföretag har börjat instruera sina politiska kampanjorganisationer att stoppa alla bidrag till republikanska politiker som stöder Trump. Och vissa av Trumps ministrar och anställda i Vita huset har övergivit honom. ”Räkna dina vänner när du ligger ned”, sade Richard Nixon.

Den 21 januari kommer Demokraterna att kontrollera senaten, representanthuset och Vita huset. IT-jättarna, storföretagen och de stora medierna kommer alla att vara ombord på skeppet.

De kommer dock att ledas av en president och en vicepresident som inte nått sina positioner på grund av att de fört en fantastisk kampanj eller kommit med lysande argument – utan för att amerikanerna röstade i större mängder än i något annat val i historien, 74 miljoner för Trump och 81 miljoner mot Trump.

När det gäller Republikanerna bör de följa Lyndon B. Johnsons råd för dåliga tider: ​​”Bara huka dig ner som en mula i en hagelstorm. Och låt den vilda vinden blåsa. Och så går solen upp igen i morgon bitti”. Om två år kommer pendeln återigen att svänga till höger, för den har nu ingen annanstans att ta vägen.

PAT BUCHANAN

Pat Buchanan är konservativ författare och kolumnist. Han är en av USA:s mest kända politiska kommentatorer och deltar regelbundet i radio och tv. Han har varit politisk rådgivare till tre republikanska presidenter; Richard Nixon, Gerald Ford och Ronald Reagan.

VAD HÄNDE EGENTLIGEN I KAPITOLEUM?

09 januari 2021

Allt mer information, uppgifter och videofilmer om händelserna vid Kapitoleum sipprar nu ut i media i USA.Bland dem som tog sig i kongressbyggnaden kan man se personer med Stalinmärken, uppenbarligen Antifa-drägg som anslutit sig till demonstrationen i syfte att ställa till oreda. Kända Antifaaktivister har identifierats bland dem som var inne i byggnaden. Varför var de där och i vilket syfte?

Videofilmer visar hur polisen öppnar avspärrningar.

Allt är dessutom filmat. Av vem och i vilket syfte. Möjligen var det inte meningen att flera av ”stormarna” skulle igenkännas som vänsterextremister och att polisens medverkan inte skulle framgå.

Men svenska media som Wolodarski-DN och Aftonbladet förhåller sig helt okritiska och ylar i kapp med maktens hantlangare om hot mot demokratin, Donald J Trumps attack dessutom med tillägg av det vanliga narrativet med långgående slutsatser och ”varningar” gentemot svenska kritiker av makten.

Vad förbereds?Ett tydligt mönster börjar framträda. Det var en planerad operation av typ false flag operation.

Twitter stänger ner ett konto permanent av den sittande presidenten Donald J Trump med lösa påståenden om att hindrafortsatta attacker. Vad det visar är att dollarmiljardärerna i Silicon Valley, med herr Zuckerberg i spetsen, har vuxit samman med den djupa staten.

Här hemma ylar SvD i en rubrik om Trumps ”stormning” av kongressen. Lögner och vilseledande information som fastnar och betros av de okunniga och indoktrinerade.

VILKA VAR OCKUPATERNA PÅ KAPITOLEUM?

08 januari 2021

Information om vilka personerna som tog sig in i kongressbyggnaden börjar nu sippra ut (dock inte i svenska PK media som ylar med i kören, se ex. den vedervärdiga AB och den korrupta Wolodarski-DN). En känd AFA-aktivist är identifierad. En son till en judisk HD domare i New York beskrivs svepande som ”vit-makt-terrorist”. Personer med vikingahjälmar – notera detta, lätta att se och identifiera – sprang runt Kapitoleum innan ”stormningen” som inte var någon stormning. Bilder visar att polisen släppte in ”mobben” och hjälpte till att öppna. Både Washington Post, New York Post och New York Times har publicerat uppgifter som sätter narrativet ifråga och snarare pekar emot att det hela var ett ”riggat spektakel”. Självfallet för att maximalt misskreditera president Donald J Trump.

En provokation således och en false slag operation.

Nu ylas om hårdare tag mot maktklanernas kritiker i USA som i Sverige. Det var det detta handlade om. Se ex Lööfs och Morgan Johanssons överdrivet falska narrativ och inlägg! Låt oss inte förledas till att falla i den fällan. Notera också vilka liberaler och liberalkonservativa i bl.a. Bulletin som stämmer in i den ylande kören. Dessa figurer och publikationer vet vi nu var de hör hemma den dag skiten träffar fläkten på allvar! Förrädaren är farligare än fienden!

HAR NI FUNDERAT ÖVER DESSA IS/DAESH BIlDER?

18 december 2020
En bild som visar text, himmel, utomhus, transport

Automatiskt genererad beskrivning

Har du funderat över bilderna från IS/daesh i Irak och Syrien? De åker alltid i nya vita Toyota pickups.

Hur har de kommit över/köpt/fått dessa?

Jo, det skall jag berätta: Det är USA, med den av Norge utsedde Fredspristagaren till Nobels minne, Barack Obama som i ett tidigt skede inte bara försåg IS/daesh med dessa fordon utan också försåg dem med vapen och ammunition. Via stöd med vapen, ammunition och fordon till s.k. moderata grupper (proxy grupper till IS/daesh), vidare till Nusrafronten, al Qaida och slutligen till IS/daesh.

Där finns också svaret på varför man inte valde att skicka den amerikansk arméns Hummer. Den hade tydligt pekat på avsändaren. Vita toyoya pick ups är i det avseendet neutrala. De talar inte synligt om vem avsändaren är.

Varför och i vilket geo-politiskt syfte har Barack Obama valt att stödja krafterna IS/daesh som försökte slå sönder Syrien (på samma sätt som Irak och Libyen) och avsätta den lagligt valda Bashar al Assad? Vilken stat i regionen tjänade på detta?

Brittiska The Telegraph har, bland andra, skrivit om detta. Så vitt jag vet inga svenska media. Ett konkret exempel presenteras här:

”Ett stort bakslag för Amerika… den nya gruppen från Division 30 som kom ut i fält igår lämnar över alla vapen till Jabhat al-Nusra” skriver Abu Fahd al-Tunisi från Nusrafronten på Twitter och förtydligar: “De lämnade över en mycket stor mängd ammunition och medeltunga vapen och ett antal pick-ups”.

Enligt Abu Khattab al-Maqdisi, en annan medlem av Nusrafronten, har Division 30:s befäl, Anas Ibrahim Obaid, förklarat för Nusrafrontens ledare att han lurade amerikanerna eftersom de behövde vapen. Och enligt organisationen The Syrian Observatory for Human Rights (SOHR), som övervakar militära rörelser i Syrien, ska 75 krigare ur Division 30 ha korsat gränsen från Turkiet in i Syrien i måndags, utrustade med 12 fyrhjulsdrivna fordon bestyckade med maskingevär och ammunition.

Länk: https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/syria/11882195/US-trained-Division-30-rebels-betrayed-US-and-hand-weapons-over-to-al-Qaedas-affiliate-in-Syria.html3319

PRESIDENT JOHN F KENNEDY OCH ISRAEL.

24 november 2020

Inledning

President John F Kennedy var sannolikt den siste av USA:s senare presidenter vars Israel politik inte dikterades av Israel och den starka Israel-judiska lobbyn i USA. En lobby med oerhört starka finansiärer bland mångmiljardärer och finansiella tycoons.

Utan stöd av The Jewish League blir man idag inte president I USA.

John F Kennedy motsatte sig aktivt Israels försök att skaffa atomvapen. Israel leddes under denna tid av terroristen David Ben-Gurion som bland som medlem av Haganh/Irgun sprängt hotell och dödat ett stort antal oskyldiga. David Ben-Gurion var en socialistisk sionist och grundare av Haganah som på vägen mot att utvecklas till Israels reguljära armé utförde sprängdåd och terrordåd. I Wikipedia (sv) finns inte ett ord nämnt om dessa terrordåd mot britterna i det Brittiska Palestinamandatet. ”Anföll” är beskrivningen i Wikipedia.

Det visar att Wikipedia ägnar sig åt relativiserande historierevision.

Kan mordet på John F Kennedy hänga samman med detta motstånd? Lee Harvey Oswald är ju avförd som ensam mördare t.o.m. i en officiell genomgång av mordet.  En kongressutredning (House Select Committee on Assassinations) kom fram till att fyra skott hade avlossats vilket innebär att Lee Harvey Oswalds med tre skott inte var ensam skytt.

Warrenkommissionen däremot har helt osannolika förklaringar till hur en kula beskriver en zig-zack rörelse som är emot alla fysiska lagar. Mordet var en konspiration av flera aktörer, det kommer också  Select Committee on Assassinations fram till. Exakt vilka som beordrade mordet är inte säkerställt.

John F Kennedy var en katolsk amerikan med irländska rötter och mycket stor egen förmögenhet.

Nu till artikeln om John F Kennedy och Israels arbete med att anskaffa atomvapen.

************************************************************************

HOW A STANDOFF WITH THE U.S. ALMOST BLEW UP ISRAEL`S NUCLEAR PROGRAM.

Kennedy’s ultimatum, Ben-Gurion’s ‘sick’ reply and a ‘fiasco’ nuclear inspection: Newly declassified documents shed light on the diplomatic crisis that some feared may lead to a U.S. raid on Israel’s Dimona plant

How a Standoff With the U.S. Almost Blew Up Israel’s Nuclear Program

Kennedy’s ultimatum, Ben-Gurion’s ‘sick’ reply and a ‘fiasco’ nuclear inspection: Newly declassified documents shed light on the diplomatic crisis that some feared may lead to a U.S. raid on Israel’s Dimona plant.

By
Avner Cohen
and
William Burr
May 03, 2019


Throughout the spring and summer of 1963, the leaders of the United States and Israel – President John F. Kennedy and Prime Ministers David Ben-Gurion and Levi Eshkol – were engaged in a high-stakes battle of wills over Israel’s nuclear program. The tensions were invisible to the publics of both countries, and only a few senior officials, on both sides of the ocean, were aware of the severity of the situation
In Israel, those in the know saw the situation as a real crisis, as a former high-level science adviser, Prof. Yuval Ne’eman, told one of us (Avner Cohen) 25 years ago. Ne’eman recalled that Eshkol, Ben-Gurion’s successor, and his associates saw Kennedy as presenting Israel with a real ultimatum. There was even one senior Israeli official, Ne’eman told me, the former Israel Air Force commander Maj. Gen. (res.) Dan Tolkowsky, who seriously entertained the fear that Kennedy might send U.S. airborne troops to Dimona, the home of Israel’s nuclear complex.
What was at stake was the future of Israel’s nuclear program. Kennedy, with an exceptionally strong commitment to nuclear nonproliferation, was determined to do all he could to prevent Israel from producing nuclear weapons. Ben-Gurion (and later Eshkol) were equally determined to complete the Dimona project. For them, nuclear capability was an indispensable insurance policy against existential threats to Israel. The exchange between the American president and the two prime ministers illustrates both Kennedy’s tenacity and the Israeli leaders’ recalcitrance.
Earlier this week, we published – on the website of the National Security Archive – a collection of nearly 50 American documents from U.S. archives that illuminate for the first time the full scope of this secret American-Israeli confrontation. The collection includes not only the entire exchange of messages between the leaders – Kennedy, Ben-Gurion and Eshkol – but also many related American documents, some of which were declassified and became available only in recent months.
These include a full report of the U.S. inspectors who visited Dimona in 1964; memos in which senior White House officials deliberated how to deal with the prime minister; and intelligence assessments that had analyzed whether Israel’s nuclear reactor was, as the Israelis insisted, really meant for peaceful use.


Kennedy, Nonproliferation and Israel


More than any other country, it was his dealings with Israel that impressed upon President Kennedy both the complexity and the difficulty of halting nuclear proliferation.
In the fall of 1960, not long after Kennedy’s election, the outgoing Eisenhower administration first became aware of the Dimona reactor that Israel and France had begun building in secret during 1958. The CIA issued a Special National Intelligence Estimate(SNIE) that determined that “plutonium production for weapons is at least one major purpose of this effort.” Furthermore, the estimate predicted that if the Arab world believed that Israel was acquiring a nuclear-weapons capability, it would cause “consternation,” and blame would be directed toward the U.S. and France for their presumed support of the project.
At a White House briefing on January 19, 1961, the eve of his inauguration, Kennedy inquired which countries were seeking the bomb. “Israel and India,” outgoing Secretary of State Christian Herter told him, adding that the then-newly discovered Dimona reactor would be able to produce 90 kilograms of weapons-grade plutonium by 1963, enough for 10 to 15 nuclear weapons. Herter urged Kennedy to press hard for inspections of Dimona before Israel introduced such weapons into the Middle East.
Although Kennedy had a variety of tough issues to address from the outset – ranging from the CIA’s plans for an invasion of Cuba to a crisis over Laos – within days of taking office he began urging Ben-Gurion to accept a U.S. visit to Dimona, insisting that a visit was a condition for good diplomatic relations. In responding, Ben-Gurion dragged his feet, citing a cabinet crisis that had to be resolved.
By April 1961 – by which time Ben-Gurion, who had resigned as prime minister on January 31, in protest of his colleagues’ conduct regarding the Lavon affair, was heading a caretaker government – Israeli Ambassador to Washington Avraham Harman told the administration that Israel had agreed to a tour of Dimona by U.S. officials. On May 20, two Atomic Energy Commission scientists, U. M. Staebler and J. W. Croach, Jr., visited the site. Its management team explained that the technological rationale for the project was to gain experience in building and operating nuclear reactors that could be used in the future for peaceful power generation.
From U.S. documents, we know that the AEC team was “satisfied that nothing was concealed from them and that the reactor is of the scope and peaceful character previously described.” This visit laid the foundations for a meeting between Ben-Gurion and Kennedy in New York, on May 31, 1961.
The rationale Ben-Gurion presented to Kennedy during that meeting, held at the Waldorf Astoria Hotel, was consistent with what the Dimona management team had told the American scientists: The nuclear project was peaceful in nature; it was about energy and development. However, the Israeli leader’s narrative also left a little wiggle room for a future reversal. His caveat amounted to a few words: “for the time being, the only purposes are for peace. … But we will see what will happen in the Middle East. It does not depend on us” (italics added).
Kennedy and Ben-Gurion. Their meeting in May 1961 helped to clear the air but did not remove lingering American doubts and suspicions about Israel’s nuclear intentions.DPA / AFP


The ‘spontaneous’ second visit


The meeting with Ben-Gurion helped to clear the air for some time, but it did not remove lingering American doubts and suspicions about Israel’s nuclear intentions. Starting in June 1962, the Americans began trying to arrange a second visit to Dimona, but failed to make headway. It wasn’t until September 26, 1962, after frequent requests over several months, that such a visit finally took place.
Until recently, little was known from American documents about that second Dimona visit except that U.S. Ambassador to Israel Walworth Barbour referred to it as “unduly restricted to no more than 45 minutes.” Recently declassified documents shed new light on the visit. The key document is a memo, written on December 27, 1962, by the deputy director of the Bureau of Near Eastern Affairs, Rodger Davies, to Assistant Secretary Philip Talbot, detailing the story of the second visit.
After the two AEC visiting scientists – Thomas Haycock and Ulysses Staebler – had inspected the small, U.S.-supplied reactor at Nahal Sorek, they were unexpectedly offered a sightseeing tour at the Dead Sea. Later, as they were being driven back to their hotel, their host told them that they were near the Dimona reactor and that a meeting with the director could be arranged. The director was not there, but they met and were briefed by the principal engineer, who gave them a 40-minute tour of the facility. The report’s final sentence states that “the inspectors were not certain whether they were guests of their scientist-hosts or on an inspection. Although they have not had time to see the entire installation, and although there were some buildings they did not enter, they were able to confirm the research nature of the installation.”
The highly unconventional nature of the visit stirred suspicion in Washington, especially in the intelligence community. During one interagency meeting, a senior intelligence expert, probably Deputy Director of Intelligence Ray Cline, was quoted as saying that “the immediate objectives of the visit may have been satisfied, [but] certain basic intelligence requirements were not.” It was also observed that “there were certain inconsistencies between the first and second inspection reports.”
Whatever the doubts about the ultimate intelligence value gleaned from the second visit, the State Department passed on its conclusions to other countries. A few weeks after the second visit, just as the Cuban Missile Crisis of October 1962 was unfolding, the State Department began to quietly inform selected governments that Dimona was a peaceful nuclear project.


Early 1963: Renewed U.S. interest


In early 1963, however, concerns over Dimona resurfaced. By late January, Kennedy had received a new National Intelligence Estimate, entitled “The Arab-Israeli Problem,” that highlighted the weapons potential of the Dimona reactor. On Israel’s nuclear potential, the NIE concluded that the facility would become operational later that year and that by the following year, 1964, “if operated at its maximum capacity for the production of weapon-grade plutonium, the reactor could produce sufficient plutonium for one or two weapons a year.”
To produce plutonium, Israel would need a facility to separate it from spent reactor fuel, and the NIE acknowledged that at the time U.S. intelligence had “no evidence to confirm or deny the existence of a separation facility.” The NIE noted that the Israelis had made contradictory statements about a reprocessing plant, including statements in 1961 (during the Ben-Gurion-Kennedy meeting) that they planned to build a pilot one, and in 1962 (apparently during the second Dimona visit) that they had no such plans. As our collection indicates, the Israelis told the U.S. inspectors in January 1964 that they had delayed constructing a pilot plant for reprocessing.
Reacting to the intelligence estimate, NSC official Robert Komer suggested that Israel “will attempt to produce a weapon sometime in the next several years and could have a very limited capability by 67-68.” In retrospect, and based on earlier publications on this subject, we can say that that assessment turned out to be on target. Komer informed the president that “we are planning a better look [at Dimona] in the next month or so.”
The reactor at Nahal Sorek. After two visiting Atomic Energy Commission scientists had inspected this small, U.S.-supplied facility, they were unexpectedly offered a sightseeing tour – that ended with a stop at Dimona. Alon Ron
By early February, American officials were characterizing the second visit to Dimona as a “fiasco” and urged fresh thinking within the AEC, State Department, and probably the White House about how the United States could effectively and systematically monitor the reactor. One conclusion was that an effective inspection regime would demand biannual visits. The reason for the proposed frequency was purely technical: To trace extraction of weapons-grade plutonium, there must be two visits annually, because production reactors operate on a much shorter schedule than research reactors.
Weeks later, in early March, Kent Sherman, director of the Office of National Estimates, which prepared the NIEs, signed an intelligence estimate detailing the grave consequences of Israeli nuclearization. “Israel’s policy toward its neighbors would become more rather than less tough… it would … seek to exploit the psychological advantages of its nuclear capability to intimidate the Arabs and to prevent them from making trouble on the frontiers.” Furthermore, in dealing with the United States, Israel “would use all means in its command to persuade [it] to acquiesce in and even to support, its possession of nuclear capability.”
On March 25, 1963, President Kennedy and CIA Director John A. McCone discussed the Israeli nuclear program. According to McCone, Kennedy raised the “question of Israel acquiring nuclear capability,” and McCone provided Kennedy with Kent’s estimate of the anticipated negative consequences of Israeli nuclearization. According to McCone, Kennedy then instructed National Security Adviser McGeorge Bundy to guide Secretary of State Dean Rusk, in collaboration with the CIA director and the AEC chairman, to submit a proposal “as to how some form of international or bilateral U.S. safeguards could be instituted to protect against the contingency mentioned.” That also meant that the “next informal inspection of the Israeli reactor complex [must] …be undertaken promptly and… be as thorough as possible.”
Within days, this presidential request was translated into diplomatic action. On April 2, Ambassador Barbour met Prime Minister Ben-Gurion and presented the American request for his “assent to semi-annual visits to Dimona [among themselves American referred to them as ‘inspection visits’] perhaps in May and November, with full access to all parts and instruments in the facility, by qualified U.S. scientists.” Ben-Gurion, apparently taken by surprise, responded by saying the issue would have to be postponed until after Passover, which that year ended on April 15. To highlight the point further, two days later, Assistant Secretary Talbot summoned Israeli Ambassador Harman to the State Department and presented him with a diplomatic démarche on the inspections. This message to Ben-Gurion was the first salvo in what would become the toughest American-Israeli confrontation over the Israeli nuclear program.


The Kennedy-Ben-Gurion exchange


Ben-Gurion was expected to respond to the U.S. request on Dimona at his next meeting with Ambassador Barbour, following Passover. The Israeli premier was not ready – politically or psychologically – to confront a determined U.S. president. Nor, however, could he accept semi-annual visits, which would have been a death blow to Dimona. In a sense, Ben-Gurion found himself trapped by his original “peaceful purpose” pledge that aimed at preventing a confrontation with the United States.
Ben-Gurion decided to try to avoid confrontation and evade the nuclear issue by attempting to persuade Kennedy to think about Israel’s overall security predicament. The prime minister needed to change the subject of the conversation from Kennedy’s specific demand for American twice-a-year visits to Dimona into a broader and urgent discussion about Israel’s overall strategic situation. But how could he do that? How could he evade Kennedy’s demand?
Ben-Gurion soon had an opportunity to change the subject. On April 17, 1963, Egypt, Syria and Iraq signed the Arab Federation Proclamation, calling for a military union to bring about “the liberation of Palestine.” Such rhetoric was not new at the time and it is not clear whether Ben-Gurion genuinely saw the proclamation as an existential threat to Israel. Nevertheless, it gave him a golden opportunity to argue that Israel was facing just that, and hence – by tacit implication – that Israel was justified in its efforts to generate an “insurance policy.”
On April 26, more than three weeks after the original U.S. demand concerning Dimona, Ben-Gurion responded to Kennedy with a seven-page letter that focused on broad issues of Israeli security and regional stability. Claiming that Israel faced an unprecedented threat, Ben-Gurion invoked the specter of “another Holocaust,” and insisted that Israel’s security should be protected by joint external security guarantees, to be extended by the U.S. and the Soviet Union. Why did Ben-Gurion make this fantastic and unrealistic proposal at this time? He was probably trying to provide the U.S. with a tacit rationale for the real purpose of Dimona, without explicitly stating it and without directly countering or rejecting Kennedy’s demands.
Kennedy, however, was determined not to let Ben-Gurion change the subject. On May 4, he replied to the prime minister, assuring him that while “we are watching closely current developments in the Arab world,” the Israeli leader’s alarm over the Arab Federation Proclamation was overstated. As to Ben-Gurion’s proposal for a joint superpower declaration, Kennedy dismissed both its practicality and its political wisdom. Kennedy was much less worried about an “early Arab attack” than he was by “a successful development of advanced offensive systems which, as you say, could not be dealt with by presently available means.”

In tandem with the letter, Ambassador Barbour met with Ben-Gurion to further clarify the American request for semi-annual visits to Dimona. Although records of this meeting remain classified, Kennedy and his advisers suspected that Ben-Gurion was initiating a process of bargaining over the Dimona visits – that is, by linking the visits to other possible Israeli goals, such as obtaining a security guarantee. Barbour was instructed to remind the Israeli leader that he and other senior officials had already approved inspections unconditionally.
Kennedy’s dismissive reply did not deter Ben-Gurion. In another lengthy and highly emotional reply to Kennedy’s May 4 letter, Ben-Gurion continued his earlier effort to change the conversation while also indirectly explaining the true purpose of Dimona. When senior Foreign Ministry official Gideon Rafael saw the draft, he advised against sending it, arguing that the letter “looks sick” (holani, in the original Hebrew), and that “the prime minister must not speak about something that seems sick.” Ben-Gurion usually rejected editorial advice and, true to form, he insisted on maintaining both its tone and length.
On the surface, the letter seems to ignore Dimona entirely, as if the prime minister had either overlooked or entirely dismissed Kennedy’s letter and the recent U.S. requests for visits. Instead, in a tone of an old statesman who had seen it all, Ben-Gurion wrote of his impressions of Egyptian president Gamal Abdel Nasser and his pan-Arabism, drawing an analogy between the Egyptian, together with other contemporary Arab leaders, and Hitler: “Knowing them I am convinced that they are capable of following the Nazi example. Nasser is in fact adopting the National-Socialist ideology of the Nazis. For many years the civilized world did not take seriously Hitler’s statement that one of his aims was the worldwide extermination of the Jewish people. I have no doubt that a similar thing might happen to Jews in Israel if Nasser succeeded in defeating our army.”
Acknowledging Kennedy’s view that a joint U.S.-Soviet security guarantee was politically impossible, Ben-Gurion now suggested a sweeping, bilateral U.S-Israel security agreement that would include the following: a supply of U.S. arms equivalent to what the Arabs were receiving from the Soviet Union, the transformation of Jordan’s West Bank into a demilitarized zone, and “a plan of general disarmament between Israel and the Arab states under a system of mutual and international inspection and control.”
This was a laundry list of unrealistic ideas and proposals. Again, Ben-Gurion may have meant to convey to Kennedy his rationale for the Dimona project, while avoiding expressing it explicitly. By reminding Kennedy that another Holocaust was possible and suggesting (indirectly) that Israel could not feasibly obtain a credible external security guarantee, he was effectively signaling to the president why Israel wanted a nuclear deterrent in the first place.
In his monumental new biography of Israel’s first prime minister, “Ben-Gurion: A State at Any Cost,” due out in English this summer, Israeli historian Tom Segev reads this letter as if Ben-Gurion was actually considering giving up Dimona in return for some sort of security guarantee. We do not believe that Ben-Gurion ever seriously entertained giving up the nuclear project. Yes, Ben-Gurion was pushing for security guarantees, but realistically he must have known that goal was not in the cards, so long as Israel neighbors did not recognize her. From Kennedy’s perspective, providing Israel with security guarantees would have been a clear sign of favoritism toward, and would have undermined U.S. relations with the Arab states.
Kennedy, however, would not budge on Dimona, and the disagreements became a “pain in the neck” for him, as Robert Komer later wrote. The confrontation with Israel escalated when the State Department transmitted Kennedy’s latest letter to the Tel Aviv embassy on June 15 for immediate delivery to Ben-Gurion by Ambassador Barbour. In the letter Kennedy fleshed out his insistence on biannual visits with a set of detailed technical conditions. The letter was akin to an ultimatum: If the U.S. government could not obtain “reliable information” on the state of the Dimona project, Washington’s “commitment to and support of Israel” could be “seriously jeopardized.”
But the letter was never presented to Ben-Gurion. The telegram with Kennedy’s letter arrived in Tel Aviv on Saturday, June 15, the day before Ben-Gurion’s announcement of his resignation, a decision that stunned his country and the world. Ben-Gurion never explained, in writing or orally, what led him to resign, beyond citing “personal reasons.” He denied that his move was related to any specific policy issues, but the question of the extent to which Kennedy’s Dimona pressure played a role remains open to speculation to the present day.


Eshkol’s first crisis


On July 5, less than 10 days after Levi Eshkol succeeded Ben-Gurion as prime minister, Ambassador Barbour delivered to him a first letter from President Kennedy addressing him as Israel’s new leader. The letter was virtually a copy of the undelivered letter of June 15 to Ben-Gurion, with just a few congratulatory lines added at the top. Not since President Dwight Eisenhower’s message to Ben-Gurion, during the Suez crisis in November 1956, demanding an immediate Israeli withdrawal from the peninsula, had an American president been so direct in his demand with an Israeli prime minister. As Yuval Ne’eman witnessed it, it was immediately apparent to Eshkol and his advisers that Kennedy’s demands were akin to an ultimatum, and thus constituted a crisis in the making.
A stunned Eshkol, in his first and interim response, on July 17, requested more time to study the subject and for consultations. Eshkol confided to Ambassador Barbour his “surprise” over Kennedy’s statement that the U.S. commitment to and support of Israel could be “seriously jeopardized.” The premier noted that while he hoped that U.S-Israeli friendship would grow under his watch, “Israel would do what it had to do for its national security and to safeguard its sovereign rights.” Barbour, apparently wanting to mitigate the bluntness of the letter, assured Eshkol that Kennedy’s statement was “factual”: Critics of strong U.S.-Israel relations might complicate the diplomatic relationship if Dimona was left uninspected.
Later in the discussion, we learn from the newly declassified documents, Eshkol asked a blunt question that Ben-Gurion had never dared to ask: How would Washington react to an Israeli proposal to “consult in advance” with the United States, “in the event that, sometime in the distant future,” Middle Eastern developments made it necessary to “embark on a nuclear weapons program?” Barbour, of course, was not authorized to answer such a hypothetical question, so he restated the U.S. view that the “introduction” of nuclear weapons into the Middle East would be “especially grave.” No doubt, Barbour understood the significance of Eshkol’s question: He was hinting, openly but tentatively, that there were conceivable circumstances under which Israel might “embark on a nuclear weapons program.”
President Johnson greets Levi Eshkol, 1968. The president never pressed the Israeli leader hard for biannual U.S. visits to Dimona, the way Kennedy did with Ben-Gurion.Lynn Pelham/The LIFE Picture Collection/Getty Images
On August 19, after six weeks of consultations that generated at least eight different drafts, Eshkol handed Barbour his written reply to Kennedy’s demands. It began by reiterating Ben-Gurion’s past assurances that Dimona’s purpose was peaceful. As to Kennedy’s request, Eshkol wrote that given the special relationship between the two countries, he had decided to allow regular visits of U.S. representatives to the Dimona site. On the specific issue of the schedule, Eshkol suggested – as Ben-Gurion had in his last letter to Kennedy – that late 1963 would be the time for the first visit: By then, he wrote, “the French group will have handed the reactor over to us and it will be undertaking general tests and measurements of its physical parameters at zero power.”
Eshkol was explicit that the first American visit should be held before the start-up stage, but was vague on the proposed frequency of visits. Eshkol disregarded Kennedy’s demand for biannual tours, while avoiding a frontal challenge to Kennedy’s request. “Having considered this request, I believe we shall be able to reach agreement on the future schedule of visits,” Eshkol wrote. In sum, the prime minister split the difference: To end the confrontation, he assented to “regular visits” by U.S. scientists, but he did not accept the idea of the prompt visit that Kennedy wanted and avoided making an explicit commitment to biannual inspections. Kennedy’s appreciative reply did not mention these divergences, but assumed a basic agreement on “regular visits.”
The ambiguities of Eshkol’s reply were understood in Washington, but played down. In a detailed memo that the acting secretary of state, George Ball, wrote to Kennedy, the overall assessment was positive: Eshkol’s reply, “although not entirely what we wanted, probably represents the most we can hope.” Eshkol’s vagueness about Kennedy’s most important demand, twice-yearly visits to Dimona, was well recognized, but “we prefer to give him [Eshkol] the benefit of the doubt, relying on our interpretation, the prime minister’s oral statement that future agreement ‘will give no trouble.’” It turned out that Kennedy’s insistence of biannual visits was never accepted, although it remained on the U.S. agenda.
In the wake of Eshkol’s letter, the first of the long-sought regular inspection visits to Dimona took place in mid-January 1964, two months after Kennedy’s assassination. The Israelis told the American visitors that the reactor had gone critical only a few weeks earlier, but that claim was not accurate. Israel acknowledged years later that the Dimona reactor became operational in mid-1963, as the Kennedy administration had originally assumed.
Both the U.S. and the Israelis kept the visit secret, with leaks to the press effectively contained for over a year. The inspection took place over the course of a single day instead of the two days sought by the inspectors. The shorter time line meant that some buildings and parts of buildings were not seen, although the inspectors reported that the visit was “as comprehensive and thorough as the time permitted.” Their findings raised no suspicions of weapons-related activities, but it was “the impression of the team that the Dimona site and the equipment located there represented an ambitious project for a country of Israel’s capabilities.”
The issue of Israel’s possible reprocessing of spent fuel for plutonium continued to bedevil U.S. intelligence throughout the 1960s. No one was sure whether Israel already had a secret reprocessing site or had yet to build one.


Looking back


In retrospect, however, the 1963 exchange of letters between Kennedy and Ben-Gurion and Eshkol was the climax of the battle the U.S. leader waged against the Israeli nuclear project throughout his presidency. For Kennedy, the stakes were higher than the status of Israel’s nuclear program. At issue was the fate of his effort to halt global nuclear proliferation. Israel was the first such case the Kennedy administration had to face in which it had some political leverage. If Kennedy failed to halt Israel’s nuclear aspirations, how could he stop others, such as India?
For Ben-Gurion, Dimona was the most precious project he was involved in during his last decade in office. The establishment of the Negev Nuclear Research Center was the result of the prime minister’s deepest anxieties about Israel’s future, the fears of an old man that he attempted to share with Kennedy in his letter of late April 1963. The Dimona project was probably also the most divisive, challenging and ambitious endeavor that he had dared to tackle as Israel’s leader. Rightly or wrongly, Dimona, in Ben-Gurion’s eyes, was necessary to ensure that another Holocaust could never happen to Israel. If Kennedy had prevailed in his demand for biannual inspections, that goal might never have been obtained. For Ben-Gurion, abandoning Dimona would have cast a huge shadow on his legacy.
From a contemporary perspective, it is difficult, maybe impossible, to understand just how vulnerable and uncertain the future of the Dimona project was during the spring and summer of 1963. Had the United States been truly determined to suspend its “commitment to and support of Israel’s well-being” if Ben-Gurion did not comply with Kennedy’s demands – Israel probably would not have been able to complete the Dimona project as planned. The crisis was also a crisis of mutual confidence: Both sides were highly committed to their goals, but neither wanted to rupture the bilateral relationship. We will never know how unwavering President Kennedy would have been on the issue of Dimona, had he lived to serve his full term (or even two terms) as president. His resolve was never fully tested, although we can see that he was quite determined.
It turned out that Kennedy’s insistence on biannual visits to Dimona was not implemented. U.S. government officials remained interested in such a schedule, and President Lyndon B. Johnson did raise the issue with Eshkol, but he never pressed hard on the subject the way that Kennedy had.
In the end, the confrontation between President Kennedy and two Israeli prime ministers resulted in a series of six American inspections of the Dimona nuclear complex, once a year between 1964 and 1969. They were never conducted under the strict conditions Kennedy laid out in his letters. While Kennedy’s successor remained committed to the cause of nuclear nonproliferation and supported American inspection visits at Dimona, he was much less concerned about holding the Israelis to Kennedy’s terms. In retrospect, this change of attitude may have saved the Israeli nuclear program.
Avner Cohen is a professor of nonproliferation studies at the Middlebury Institute of International Studies at Monterey (California), and the author of “Israel and the Bomb.”
William Burr is a senior analyst at the National Security Archive, George Washington University, where he directs the Archive’s Nuclear Documentation Project and edits its web page The Nuclear Vault.

Avner Cohen

https://www.haaretz.com/amp/israel-news/.premium.MAGAZINE-how-a-standoff-with-the-u-s-almost-blew-up-israel-s-nuclear-program-1.7193419?__twitter_impression=true

PRESIDENTVALET OCH SVENSKARNA

23 november 2020

Några reflektioner i spåren efter det amerikanska presidentvalet, inte minst vad det amerikanska valet avslöjat om svensken.

Det viktigaste är väl tecknen på indoktrinerade och hjärntvättade svenskar. I synnerhetden liberala, vänsterliberala och socialistiska medelklassen. Arbetar- och hantverkarklassen – den riktiga – inte bidragslevande svenskar, är betydligt klarsyntare.

Det finns indikationer som pekar på att 80 procent av svenskarna är emot och hatar Donald J Trump och stödjer Joe Biden. Det beror naturligtvis inte på att de är pålästa eller informerade och kunniga utan på att de är lurade, indoktrinerade och hjärntvättade av DN, AB, Expressen och SVT/SR, varifrån de får sin falska världsbild.

Det finns ingen vilja till insikt i de samhällsgrupperingar som nu firar. De tror att något tagit slut. Problemen är snarare större än någonsin.

T.o.m hyggligt begåvade personer säger till mig när jag presenterar fakta om ex den muslimska massmigrationen: ”Det är möjligt att du har rätt men jag vill inte veta”.

Eller så skriver de ”men ge dig” när de ställs inför empiriska fakta om valet i USA. Intellektuell argumentation orkar de inte med.

Jag kommer osökt att tänka på Gunnar Myrdal, prof. i nat.ekon. som sade om Arne Geijer, LO:s tidigare ordf. om nu någon kommer ihåg honom. ”Han är snäll men svag i analysen”.

Göran Palm, vänsterförfattaren, publicerade 1968 en bok med titeln Indoktrineringen i Sverige. Den visade då på den ”samhällsbevarande indoktrineringen”. En sådan behövs IDAG om vänsterindoktrineringen i DN, AB, Expressen och SVT/SR. Visa boken.

Det HAR presidentvalet tydligt avslöjat om Sverige.

I USA tar man i eftervalsdiskussioner upp hur indoktrinerade den amerikanska medborgaren är. Man jämför med Sovjetunionen och hävdar att amerikanen är mer lurad än sovjetmedborgaren. Jag kan vittna om att man i Sovjetunionen och DDR var fullt medvetna om att den egna makten ljög och förvrängde verkligheten. Så inte i USA och Sverige där man tror på maktens ukaser och påståenden och deras hantlangare i DN, AB, Expressen och SVT/SR som visslar som pipor i vassen på uppdrag av makten.

Media har mísslyckats – eller snarare medvetet valt – att inte ge en korrekt bild av presidentkandidaterna och nu eftervalspolitiken.

Detta är Media Hiding Biden.

Av de 71 miljoner som röstade på Trump gjorde 70 procent det därför att de gillar Trump. De som röstade på Biden gjorde det för att hatar Trump snarare än att de gillar Biden.

Det var Donald J Trump som med sin energi och folklighet drog upp valdeltagandet över Obamas tidigare rekordsiffror inte Biden. Som gömde sig i sin gillestuga.

Bidens korrupta affärer ÄR dokumenterade men inte publicerade i DN, AB, Expressen och SVT/SR. Hunter Bidens dator med textmeddelanden och bilder är avslöjande liksom inspelningar av mobilsamtal i Ukraina mellan Hunter Biden, Joe Biden och andra potentater. Dessutom finns på Youtube en film där Joe Biden själv skryter med att han tvingade riksåklagaren att avskedas när han ville undersöka Biden affärer i energibolaget Burisma annars skulle inte USA:s bistånd på en miljard dollar inte betalas ut. Det skedde under Joe Bidens tid som VP under Obama. Kan enligt experter i USA vara den största skandalen i USA:s historia på 100 år. Men den tystas ner.

Det är korrupta Joe Biden

Kolla också på nätet alla filmer när Joe Biden kladdar och tafsar på småflickor både här och där. Märkligt att inte amerikanska feminister i metoo anklagat Joe Biden och lyft fram detta. Vänster håller om vänster.

Det är pedofilen Joe Biden

Något om valet

Valet ÄR en juridisk process som styrs och skall styras av nationella lagar – Konstitutionen och delstatslagar. Dessa skall följas. Så självklart ett det inte skulle behöva sägas. Det är inte CNN eller Washington Post eller någon vänstermobb som bestämmer vem som vunnit valet. Som en information till de 80 procent svenskar som är bortkollrade och okunniga om valet och dess slutresultat och hur det arbetas fram.

Kamala Harris – detta monstrum – är en person med många lik i garderoben bl a från sin tid som åklagare som möjligen nu när hon skall granskas som VP kanske också kommer fram i DN, AB, Expressen och SVT/SR. 

Hon har enligt uppgifter i amerikanska media dessutom stött sig med flera i USA:s HD. Vi får innerligen hoppas att planerna att via den trojanska hösten Joe Biden få in Kamala Harris som president misslyckas och att HD inte godkänner henne som VP. Det är nämligen HD som avgör vem som skall bli VP

Det digitala rösthanteringssystemet Dominion har använts tidigare i andra länder som exempelvis i Venezuela för att garantera att Hugo Chavez ”valdes” till landets vänsterdiktator. Nu är den satt under lupp i USA. Vi får se var den granskningen slutar. Nya inadvertenser med valet når oss timme för timme.

Slutligen: Oligarkerna i Silicon Valley ät ett hot mot demokratin o yttrandefriheten. Deras makt måste brytas och deras företag brytas upp. Twitter censurerade t.o.m. den nationellt spridda tabloiden New York Posts information – saklig , korrekt och kontrollerad – om Joe Bidens korrupta affärer i Ukraina och Burisma.

Vi lär få anledning att återkomma i ärendet

Manus söndagsbloggen den 15 november 2020


%d bloggare gillar detta: