Archive for the ‘Vänster extremism’ Category

The Elephant in the Living Room: The Communist Origins of Modern Antifa

29 februari 2020

The following text is the translation of two speeches given by General  Nick Z. Glasnovic in January 2020 in the Parliament of Croatia. Transl. by T. Sunic. General Glasnovic is an MP in the Croatian Parliament

Starting from the Bolshevik Revolution in Russia in 1917, all the way to the fall of the Berlin Wall in 1988, communist regimes all over the world killed tens of millions of people. Those mass killings were carried out in the name of equality, democracy and tolerance. Most of those killed were victims of “self-genocide” given that they were mostly victims of their own countrymen. Such criminal communist insanity had been planned to the last detail. Wherever the communist cabal had come into power, i.e., from Mongolia to the Adriatic coast, the most vital part of the population had to be beheaded first.

In an effort to destroy the Christian tradition, communists had to remove the Church and the clergy. During the early communist revolutionary post-World War II fervor, religious leaders were often burned alive, or buried alive, or crucified alive. The Bolsheviks, in 1918, buried alive the Russian Christian Orthodox  Bishop Andronicus. In 1937, the  Russian theologian, mathematician and inventor, Pavel Florensky, after being subjected to torture, was executed by the Communist authorities. He was one of nameless 750,000 victims of the NKVD (Soviet secret police). He was shot in the neck at the height of the communist repression, later to be known as Stalin’s “Great Purge.” In addition to killing millions of people of various religious denominations (mostly Christians), more than 110,000 clergy of the Russian Orthodox Church were executed. Even the Red Army needed to be partially beheaded. Stalin executed several Soviet marshals, generals and tens of thousands of lower rank officers during the 1936–1937 purges. In 1931, the Cathedral of Christ the Savior in Moscow, which could accommodate up to 10,000 believers, was blown up by Stalin’s thugs. Books by foreign authors were burned or banned. In 1940, after Stalin had dismembered the Baltic states, literature in vernacular languages in those countries ​​was also banned.

Brainwashing was an integral part of all communist regimes, with psychiatric experiments on prisoners becoming a daily routine. Politically incorrect thinkers were confined to psychiatric wards where they were drugged, tortured and questioned. The Soviet NKVD and, later on, their smaller post-World War II copycat East European outlets shortly after they were established began to experiment with nerve poison, a method used later to “neutralize” political opponents, both at home and abroad. Prisoners were killed by mustard gas, ricin and digitoxin. After years of imprisonment, the Archbishop of the Ukrainian Church Theodore George Romzha was killed by a curare injection.

Nor did communism spare scientists, especially those who had obtained some prominence in the fields of genetics and forensics. The biologist Nikolai Koltsov, a Russian pioneer of modern genetics, became a victim of communist poisoning in 1940. On the same day, his wife committed suicide. Many Soviet pseudo-scientists, including a famed hoaxer Trofim Lysenko, who had rejected Mendel’s laws of heredity, succeeded in setting back for decades all efforts in genetic research in Russia.  Some modalities of the Lysenko’s quackery can be observed today among many Antifa and LGTB outlets who claim that gender and race are a matter of free choice and are not influenced by heredity.

In the early days of the communist experiment, the method of weaponizing food against their own people was also widespread, as was observed on the massive scale during the great famine in Ukraine in the 1930s. The mandatory communist slogan in the early 1950s, enforced all over communized Eastern Europe, went something like this:  “We shall grow wheat from the heavens so that hungry America and England can see it.” In order to suppress the revolt in May 1950 in the Cazin region of what is today a small slice of northwestern  Bosnia, the Yugoslav communist strongman Josip B. Tito, sent units of the Yugoslav National Army to quell the rebellion of starved peasants.

The Memory Hole

Victims of the Communist mass terror don’t seem to be a favored theme of Hollywood movies, docudrama, and TV series. These horrors are presented as little more than a minor footnote in history textbooks.  What do graduate students in the West know about Vasily Blokhin, the NKVD executive responsible for the execution of more than 7,000 Polish officers in the spring of 1940? What do Western students  know about  the fate of Ljudevit Jurak (1881–1945) and Eduard Miloslavic (1884–1952), two Croatian forensic experts who studied the mass graves at Katyn and Vinnitsa, hired in 1943 by the German Wehrmacht to examine the bodies of Poles massacred in 1940 by the Soviet commissars?   What do Chinese students, or for that matter Western students, know today about the “Great leap forward” and the “Cultural Revolution” (1966–1976) of Chairman Mao Zedong which nearly destroyed 3,000 years of Chinese history? The dead hand of Marxism and Leninism still extends over the European continent, albeit under the new label of “antifascism.”  Former communist affiliates and their latter-day antifa progeny have now rebaptized themselves into Social Democrats and Liberals. Former Yugoslav Titoists and their descendants in Croatia haven’t disappeared; they operate now under different party names, using more digestible parliamentary paraphernalia such as the “HNS” (Croatian People’s Party) the “IDS” (Istria’s Democratic Assembly), and the “HSS” ( Croatian Peasant Party).  The much vaunted Council of Europe resolution 1481, adopted in 2006 and condemning communist crimes, remains a dead letter, good enough to assuage the guilty consciences of Brussels bureaucrats.

The communist regimes left not only human, economic and ecological devastation. Communist anthropology has distorted the mental makeup of generations to come. Communism had given birth to a species deprived of any moral values, of any sense of personal responsibility, and of any sense of striving for common good. The Russian writer Alexander Zinoviev called this species an “honest liar.” In November 2019, the Belgrade historian Srdjan Cvetkovic visited Zagreb. At a scientific meeting, sponsored by the Croatian Institute of History he confirmed the long-held public secret that 56,000 Serbs had been killed from 1944 to 1946 in Serbia by the victorious Yugoslav Communists. More than 20% of those killed were under the age of 18. The conference, as was to be expected, was ignored by the mainstream media in Croatia, thus reminding us that the authorities in Croatia and her EU watchdog, are the only ones who decide on the political narrative in the mainstream media. What do children learn now in Croatia about the history of the communist crimes against the Croatian people? Nor do they know anything about the largest ethnic cleansing campaign in European history and the destruction of the German minority in the former Yugoslavia during and after World War II. One must not forget that lies and deception were imprinted in the Bolshevik genetic code. Henceforth their offspring consider themselves as the only genuine interpreters of modern history.

The history of Eastern Europe has been mapped out by countless “Naked Islands,” big or small Gulag archipelagos, foibes, and unexplored mass graves. Almost daily the Croat media report on the newly found mass graves  dating back to 1945–46. To this day the ruling class in the West has shown a total lack of personal and legal conscience towards victims of communism. If we give up the search for the truth, we also sign our moral capitulation and we decide to participate in the erasure of our collective memory. It looks, however, that we will have to put up for a much longer time with the communist elephants in our living rooms.



26 februari 2020

KAU erbjuder en rad nya utbildningar. Är dessa utbildningar på allvar är förfallet vid universitetet rent förfärande. Är det en pervers form av reklamkupp för att väcka uppmärksamhet? Det är illa också det eftersom det visar hur den identitetspolitiska neo-maxismen slagit igenom på universitet och bland presumtiva sökande som antas lockas av galenskapen. Är det ett skämt? Inte roligt utan snarare oroande för att inte säga talande. Är det en reklambyrå som löpt amok, typ SAS, med bristande bildning och omdöme som utgångspunkt?

Läs och avgör själv. Jag bli inte klok på galenskapen.


”Yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, konstnärlig frihet är demokrati i praktiken. Ta den inte för givet. Uppskatta den, upprätthåll den och kämpa för dem som inte kan. För din egen skull och för kommande generationer. Ansök senast 15 april”


”Krossa filterbubblorna, avslöja de anonyma hatarna och rikta ljuset mot viktiga frågor som annars riskerar att begravas i kommentarsfält eller döljas i mörka hörn. Granska, bygg nytt och låt fakta ta plats. Ansök senast 15 april.”


”Större än konsult, bredare än personalvetare och med ett tydligt uppdrag. Bygg nya system och verktyg, utveckla kommunikation eller skapa situationer som får fler att känna sig delaktiga och tilltalade, upptäck och ta tillvara nya perspektiv och potential, hjälp till att bryta normer och bidra till andras framgång. Ansök senast 15 april.”


”För att kunna åstadkomma förändring måste vi först vara överens om vad som behöver göras. Du får insikterna och kunskapen som låter människor utvecklas utanför begränsande ramar och bortom diskriminerande fördomar. Med rätt verktyg kan du bidra till en mer rättvis värld och hjälpa andra att växa. Ansök senast 15 april.”

Texten är citerad direkt från KAUs hemsida. Gå in på Karlstads universitets hemsida och undersök själv.



10 november 2019

Rosenberg (inte Silberstein denna gång) visar en alltmer extrem neo-marxistisk sida. Lyssna på hans inlägg idag i ovan nämnda program. Hans ensidigt ideologiska ställningstagande för demokraterna i USA och hans pinsamma försök att kasta George Orwells nyspråk (romanen 1984) på Donald J. Trump och republikanerna faller platt till marken. Lyssna! Lyssna! Den som verkligen utnyttjar ett nyspråk är herr Rosenberg själv. Ett av de mest tendensiösa neo-marxistiska inlägg jag hört på statsradion och det säger inte lite.


22 maj 2019

BOKEN DET BLINDA SVERIGE ÄR VIKTIG.  Den är dock svår att komma över. Därför relateras (inkl reviews) en längre text om bokens innehåll. Boken kan sägas vara en social och mental beskrivning av det Sverige som gjorde att Olof Palme kunde påbörja den politiska förstörelseprocess som nu fullföljts av Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Olof Palme påbörjade politisering av SVT och SR med politiska utnämningar av högre tjänstemän som sedan kunnat fullföljas fram till dagens indoktrinerings-ministerium via statstelevisionen och statsradion. Olof Palme tog bort tjänstemanna ansvaret som gjorde statens tjänstemän till politiserande aktörer i den politiska maktens intressen. Olof Palme var slutligen den som införde mångkulturen i Sverige efter lobbying av Swartz.

Författare: Arnstberg m.fl

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans The new totalitarians ut och året därpå i översättning som Det blinda Sverige. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett halvt västerländskt nordligt land som mer har med Sovjetunionen att göra än med Europa.

Förtrycket är inte lika öppet som under den kommunistiska diktaturen men i sak samma ofrihet och dyrkan av trygghet.

Den smygande nya totalitarism han sett under sina år här liknar de dystopiska författarna Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. Boken är en hemsk vidräkning med den svenska mentaliteten och väckte uppståndelse när den kom ut. Den bygger delvis på anonyma intervjuer Huntford gjort med myndighetspersoner, politiker och journalister och delvis på hans studier av svensk historia.

Boken saknar källhänvisningar och har en journalistisk stil vilket gjorde att den avfärdades. Men han var något på spåren som andra utländska observatörer som tysken Hans-Magnus Enzensberger, chilenaren Mauricio Rojas och polacken Maciej Zaremba senare skulle bekräfta, svenskarnas frivilliga underkastelse under den starka staten. Kärleken till slavoket kallade Huntford fenomenet.

Sverige är hopplöst efterblivet på alla områden utom det tekniska menade han. Landet är en relik från medeltiden, en stat bestående av korporationer och kommuner, och svenskarna är ett medeltidsfolk som bara kan leva i grupp. Ordet individualism har en nedsättande klang här som i Sovjet.

Sverige har aldrig varit en naturlig del av västvärlden hävdade Huntford vidare i sin historiska analys. Dess perifera läge utanför det europeiska fastlandet, landets frånvaro av romerskt herravälde, feodalism och egentlig renässans, har gjort Sverige till ett slags halvslaviskt arktiskt rike.

Svenskar ser enligt en av riksdagens justitieombudsmän rätten till liv och skydd som något staten ska ge medborgarna snarare än en konstitutionell rätt till liv och skydd. Svenskarna är i och med detta närmast medeltida i sin bonniga förtröstan på statens gåvor och vill gärna bli omhändertagna kollektivt än att vara individuellt ansvariga.

Korporativism och modern teknologi har utvecklat landet till ett nytt slags kontrollsamhälle, en nytotalitarism. Svenskarnas förhållande till kontroll fascinerade Huntford. Han hävdade att svenskarna skulle gjort mer som ryssarna gjorde under de kommunistiska diktaten. När en underordnad kamrat fick veta från en överordnad kamrat i kommunistpartiet att en obegriplig eller farlig order skulle utföras sade den underlydande – Da Tavarish! Ja kamrat! – men utförde den inte. Svenskar däremot åtlydde allt dumt som staten bad dem göra.

Resultatet blev en foglig massa under en suverän byråkrati. Samma åtlydnad skulle långt senare återfinnas i Sveriges underdånighet inom EU, där landet ofta är bäst i klassen i att genomföra vad dumt än Bryssel hittar på.

Den socialdemokratiskt dominerade offentliga förvaltningen, den socialdemokratiska regeringen och det socialdemokratiska partiet med dess mäktiga verkställande utskott lämnade lite manöverutrymme för en alternativ politik även om en opposition skulle väljas hävdade Huntford år 1971 vilket han fick rätt i när Fälldinregeringen tillträdde år 1976. Cirklarna av socialdemokratiskt influerade enheter inom Rörelsen och de öppna partiorganisationerna hade skapat en monolit som Huntford inte var ensam om att beskriva och kritisera vid denna tid, men få såg så tydligt och delvis djupt.

Han såg långt in i den svenska massans rädsla för och beroende av överheten, den loja svenska konformismen och tilltron till att livet kan planeras rationellt av de bästa byråkrater i folkets intresse. Huntford var inte ensam vid denna tid i att notera hur svenskarna uppförde sig så väl genom att själva reglera och styra sig utan yttre tvång och kontroll. Den franske idéhistorikern Michel Foucault levde två år på 1950-talet i Uppsala där han författade sitt genombrottsverk om osynliga men verkningsfulla disciplineringsstrategier genom institutioner, självkontroll och sjukdomsförklaringar med liknande slutsatser som Huntford hade om Sverige.

Intressant nog förebådar Huntford Foucaults sexualitetsanalys med fem år då fransmannen publicerade Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta (1976). För båda var sexualiteten något makten gärna använder för att skapa lojalitet, befolkningskontroll och hålla människor fast i statliga moralpåbud. Att staten förespråkade fri kärlek var lika illa för Huntford som för Foucault.

Felet var inte målet med fri kärlek och sex, utan att staten styrde även över sexlivet och intima relationer. En skillnad svenskar har svårt att se, särskilt 1971 i den svenska syndens högtid. För kritiker av svensk korrekthet är Roland Huntfords bok en historia väl värd att läsa igen. Tyvärr aktuellare än någonsin.


Ignorance is bliss (Okunnigheten är säll)

Två pessimistiska framtidsvisioner som redan hunnit bli klassiska är är George Orwells ”1984” och Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”. Historien om den sköna nya världen trycktes redan 1932, den om år 1984 redan år 1949.

En tredje ännu inte lika uppmärksammad bok, om hur det svenska folket i dag uppfyller Aldous Huxleys alla krav på den nya totalitarismen, skrevs av den engelske författaren och journalisten Roland Huntford för mer än 30 år sedan med titeln: The New Totalitarians.

Den snabba tekniska utvecklingen i både Sverige och utomlands har redan visat i hur hög grad dessa tre böcker skrevs med profetians gåva. Böckerna förutsåg också en annan sak, vilken numera framstår som pinsamt självfallen: att naturvetenskaparnas utveckling måste framskapa en ny sorts härskarklass med förut okänd makt. De tre författarna förutsåg mänsklighetens slutgiltiga underkastelse, under en revolutionär bastardform, mellan teknisk experimentator och politisk partidirigent.

Ekonomisk trygghet i sig själv behöver nödvändigtvis inte betyda kärlek till slavoket, skriver Roland Huntford. Det krävs också andra betingelser – från de styrandes sida en djupgående förståelse mellan ekonomi och makt. Från de styrdas sida fordras underkastelse under auktoriteterna, och vördnad för expertisen. I båda fallen också en viss aversion mot individualismen.

Det krävs också dyrkan av statens majestät. Och en förkärlek för en byråkratisk regim gentemot en direkt politisk.

Genom hela sin historia har svenskarna konsekvent uppfyllt dessa betingelser, menar Roland Huntford. Det är därför som den teknopolitiska etablering, vilken tagit makten i Sverige genom en vetenskaplig och industriell revolution, funnit en så lättmanövrerad befolkning att arbeta med.

I Sverige har personligheten blivit undertryckt. Kollektivet dyrkas på individens bekostnad. Författaren vet vad han talar om. Han arbetade 8 år i Sverige som tidningen Observers korrespondent. Han menar att den svenska erfarenheten redan visat oss att vi står inför valet mellan teknologisk perfektion och personlig frihet. Svenskarna har valt perfektionen.

Ordet ”frihet” är i Sverige begränsat nästan uteslutande till det sexuella området. Inom varje annat område av livet har det ersatts med kollektivets och inskränkningens vokabulär, menar författaren. En jargong med fraser som ”socialt ansvar”, ”socialt välanpassad” och inskärpande av de rätta sociala attityderna bombarderar allmänheten.

Den nya socialismen finansieras med hjälp av världens högsta skattetryck. I den form som Sverige har utvecklat, verkar de nya totalitärerna med både morot och piska. Genom övertalning och manipulation.

De mycket rika kan utnyttja avdrag. Dom fattigaste får bidrag. Det har redan visat sig vara mycket effektivare än de gamla socialistiska systemet, som förbjöd själva kapitalismen, och var beroende av våld.

Roland Huntford varnar andra länder för att ta efter det svenska välfärdstänkandet. Den har tagit en aggressiv form, och begagnas i syfte att utöva ett slags tyranni genom efterhängset påtrugad välvilja; att få staten att framstå som allseende och allövervakande.


Höstterminen år 2000 gjorde Ann Nordberg ett examensarbete i allmän rättslära vid Stockholms universitet, under handledning av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, en av den svenska juridikens lätt räknade dissidenter. Om sin handledare skriver hon:

Ett beteende uppmärksammat av Huntford och enligt honom särskilt för Sverige, var förekomsten av icke-personer. Personer som var kritiska mot staten behandlades som om de ej ”existerade”. I sin bok tillhandahöll Huntford en ingående beskrivning av fenomenet. Detta stämmer påfallande väl med mottagandet av Professor Sundbergs inauguralföreläsning.

Och så här formulerade sig Huntford:

Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder) utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han väl ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han finns till, och även han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige förvägras outsidern rätten att existera.

Det är ganska länge sedan jag läste ”The New Totalitarians”. För detta blogginlägg har jag inte läst om den utan enbart utgått från Ann Nordbergs text. Gunnar och jag har också behandlat Huntford rätt utförligt i första delen av ”Invandring och mörkläggning”.

Ann Nordbergs hundra sidor långa och mycket gedigna uppsats bär titeln ”Hade Huntford Rätt?” och handlar om ”The New Totalitarians”, Roland Huntfords kritiska beskrivning av svenskarna och i synnerhet den svenska makteliten. Boken publicerades 1971 och kom året därefter på svenska i Åke Ohlmarks något slarviga översättning, under titeln ”Det blinda Sverige”, Tema Förlag. Den översattes också till norska, danska, finska, franska, tyska och portugisiska. Det är med andra ord en spridd bok. Kanske var det allra svårast att få den utgiven i Sverige. En av de förläggare som tackade nej betecknade boken som ”farlig”. Ann Nordberg skriver:

Per Israel Gedin, dåvarande chefen för Bonnier förlaget Wahlström & Widstrand var en av dem som avböjde. Så här i efterhand har Gedin tillstått att han och andra faktiskt bedrev åsiktscensur. I sak hade Huntford fullständigt rätt, men det var något obehagligt över hans sätt att skriva /…/

Flera svenska förläggare tackade nej innan slutligen enmansförlaget Tema förbarmade sig över den. Något särskilt lyckosamt projekt blev det inte, eftersom boken enligt förläggaren utsattes för en bokhandelsbojkott.

Huntford var gift med en svenska och åren 1961 – 1974 stationerad i Stockholm, som korrespondent för den brittiska tidningen Observer. Efter att han lämnat Sverige år 1974 gjorde han sig ett namn inom polarforskningen. Men dessförinnan hällde han en rejäl skvätt ättika i den svenska sockerkakssmeten. Huntford beskrev Sverige som en lightversion av George Orwells ”1984” eller kanske Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld”. Efter ett nästan 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav menade han att svensken hade indoktrinerats till att bli ett med staten. Hans mor var ryska och Huntfords uppfattning var att Sverige mera liknade andra öststater än övriga Europa.

Jämförelsen var inte gripen ur luften. Huntford behärskade ryska och hade bedrivit studier i bolsjevismens tidiga historia. Han arbetade mer som en forskare än som en journalist och det tog honom tre år att skriva ”The New Totalitarians”. De första 18 månaderna ägnade han sig åt att läsa in sig på svensk historia. Därefter intervjuade han ett åttiotal svenska beslutsfattare som till hans förvåning var ytterst samarbetsvilliga. Flera av dem blev senare förskräckta över det som Huntford skrivit och ansåg sig felciterade. Expressen skrev en serie artiklar som den 29 januari 1972 resulterade i en dementi från Statsrådsberedningen. Då protesterade Olof Palme, Ingvar Karlsson, Sven Moberg och Camilla Odhnoff under rubriken ”Det har vi aldrig sagt”.

Vad var det som var så provocerande i det Huntford skrev om svenskarna, och i synnerhet då om den svenska makteliten? Några smakprov:

Vad svenskarna begär istället är välstånd och inget annat. De har konditionerats till tron på att deras materiella säkerhet är en gåva av staten. Och de betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Språket har manipulerats på så sätt att det har blivit praktiskt taget omöjligt att ge uttryck för opposition, särskilt när det gäller staten och kollektivet.

Regeringen är mån om att överallt ha kanaler för indoktrinering och propaganda. I slutanalysen blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller Huxleys kontrollanter: kontrollen över tänkandet.

Det var mycket få som var i stånd att känna igen indoktrineringen i den språkliga manipuleringen. I ordets egentligaste bemärkelse hade folket genomgått hjärntvätt.

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Det finns ett konspiratoriskt drag i Huntfords uppfattning av hur makten fungerar i Sverige. Han menar att det är ungefär trehundra personer som alla känner varandra och som tillhör ett ”spindelvävsnät” av likasinnade. De har strängt privata möten om vilka det aldrig rapporteras i massmedia. Det är där den politiska dialogen äger rum medan riksdagsdebatten mest är ”taktisk svada”. Det som möjliggör för detta nätverk att fungera och så totalt regera Sverige är samförståndsandan. Det betyder också att de fåtaliga dissidenter som finns saknar betydelse. De kommer aldrig in i maktens inre cirklar och de har rent allmänt svårt att göra sig hörda.

Svenskarna har en närmast ömsint relation till överheten och förstår därför inte demokratins innersta väsen, som är att skapa samhället genom politisk dialog: ”De är fullständigt tillfreds med att lämna landets styrelse och skötsel åt byråkraterna, under förutsättning att fasaden är korrekt klädd”.

Inte heller hade Huntford särskilt mycket till övers för svenska universitet. De var totalt kapade av socialdemokratin och vänstern och utgjorde förgreningar av den statliga byråkratin. Den akademiska friheten var bara en retorisk fras, om ens det: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” Om svenska journalister tyckte han ännu sämre. De skiljer sig från sina kollegor utomlands på följande sätt:

Behovet av att förses med ett lager godkända åsikter är ett särdrag hos den svenska pressen och övriga massmedia.

De agerar som en hjord.

De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.

Det finns ingenting av den självrannsakan och efterprövning av grundprinciperna som annars ‘plågar’ västerlandet.

Svensk press saknar den vitalitet och kritiska problemuppställning som kännetecknar den bästa anglosaxiska pressen; den är obligatoriskt samstämmig i en direkt förfärande grad – och detta i ett land där det skall härska yttrandefrihet. Pressen stöder allt som systemet bygger på; den viktigaste grundvalen är samförstånd, men den täcker allt annat också.

Det är praktiskt taget omöjligt för någon som opponerar mot regeringen att få göra sig hörd. Radio och TV har förvandlats till partiets och statens lydiga tjänare.

Bedömt uteslutande efter sina olika massmedia verkar Sverige som om det styrdes av en tolerant, manipulerande diktatur.

Medierna gör ett intryck av att finnas till för att indoktrinera en bestämd synvinkel.

Det finns ett bestämt område av tolererade åsikter, och det är litet och trångt; ve den som inte håller sig inom dess råmärken!

Det verkligt intressanta och skrämmande är att så mycket av det som Huntford skrev för över fyrtio år sedan stämmer in på dagens situation. Den stora skillnaden är att Huntford förklarar 1970-talets Sverige som ett resultat av ett långt och i det närmaste totalt socialdemokratiskt maktinnehav.

I dag vet vi att samstämmigheten och den totalitära ambitionen sträcker sig över partigränserna. Det är absolut ingen förbättring. Det gör bara en verklig opposition inom systemet svårare. Den enda politiska opposition av betydelse som finns i Sverige kommer som bekant från Sverigedemokraterna. Den utlöser onekligen skrämmande politiska reaktioner, inte minst när det gäller uppfattningen av vad demokrati är. I Sverige handlar demokrati inte om folkets vilja utan om värdegrunden. Eftersom Sverigedemokraterna inte delar de övriga riksdagspartiernas värdegrund, så beskylls de för att vara odemokratiska – ja till och med fascistiska (eller nyfascistiska). Att de är framröstade i demokratisk ordning och att deras partiprogram inte innehåller några som helst avsteg från demokratins principer är irrelevant.

Detta är det totalitära tänkandets kärna: demokrati handlar inte om att respektera folkets vilja utan om att folket måste tänka rätt. För att få dem att tänka rätt behövs det en massiv propaganda. Som Expressen konstaterade i sin artikelserie om Huntfords bok i januari 1972: ”TV, radio och press likriktar oss.” De som inte är mottagliga för denna propaganda. Ja, de är helt enkelt odemokratiska. Då är det dags för journalistflocken att veva igång nyspråket: fascistrasistnazist … Eller som Huntford skriver om journalisterna:

I deras mentala värld är avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi … De har ett inre tvång att tänka som alla andra tänker. Följaktligen har de utvecklat ett slags hämning, som ryssarna kallar ”den inre censuren”, vilken skär till uttrycken för deras tankar efter de dominerande synpunkterna.


”Den kanske märkligaste, viktigaste och mest uttömmande boken som skrivits om Sveriges tragedi under 70- och 80-talet heter ”Drabbad av Sverige” och är skriven av Marianne Alopaeus.

Hon skärskådar det svenska samhället och analyserar genomträngande den morbida svenska samhällsutvecklingen från en mönsterstat med alla möjligheter, till ett tragiskt offer för ett gigantiskt maktmissbruk, i vilket alla försynens omåttligt generösa resurser förslösades.”

Marianne Alopaeus om den svenska av socialdemokrater skapade familjepolitiken:

”Upp i ottan för att få halvsovande småungar vakna, tvättade, matade, klädda och iväg till dagis – där de skall vistas i en bullernivå jag inte fattar att de eller någon vuxen klarar – hämta dem efter arbetstidens slut, handla mat, hem och laga den, mata barnen, lägga dem.

För sådant fordras en fysisk och psykisk robusthet jag aldrig haft och med förundran iakttar hos andra. Hur orkar de? Klappar de aldrig ihop? Att mammor och småbarn tvingas till en så stressande tillvaro är kanske nödvändigt av privatekonomiska skäl. Men kalla det inte välfärd! Åtminstone inte för barnen.”

En annan viktig bok är ”The New Totalitarians” av Roland Huntford, översatt 1972 till ”Det blinda Sverige”, till danska ”Fagre nye Sverige”. Han skriver: ”I västerländsk kultur beror individens säkerhet på lagens höghet och välde, men i Sverige baseras den på den sociala välfärden.”

Hade Alopaeus och Huntford rätt? När ska vi ta av oss skygglapparna och granska vårt heliga folkhem? På papperet har vi parlamentarism och har valt en ny regering, men har den vilja att ändra på något? ”Borgerlighetens relation till socialdemokratin har varit ett långt Norrmalmstorgsdrama. De borgerliga partierna var ett slags gisslan hos socialdemokratin.”

Nu ställs välfärdsstaten inför stora utmaningar genom den stora invandringen från mindre utvecklade länder. Regeringen borde både bromsa invandringen och hejda förvandlingen av medborgarna till bidragsmottagande klienter.

Vad händer om till exempel föräldrapenningen försvinner? Utan alla bidrag skulle skatten minska åtskilliga tusenlappar varje månad, pengar vi kunde lägga undan till barnafödande. Om vi kunde släppa vårt omyndigförklarande av oss själva. I själva verket skulle det bli mer pengar över än nu. Du skulle till och med uppnå verkligt välstånd i stället för att leva med illusionen att samhället alltid tar hand om dig, en lättsinnig attityd som gör att du till slut hamnar hos kronofogden. Välfärd är inte samma sak som välstånd. Välfärd är socialdemokratiskt nyspråk för höga skatter och bidrag.

Vi har blivit indoktrinerade att tro på vår egen förträfflighet. Indignationen blir stor om någon har avvikande åsikter. Alla ska tycka likadant, till exempel den absurda ståndpunkten att de muslimska invandrarna kommer att överge sin hederskultur bara de får tillräckligt mycket omvårdnad av socialstaten.

Kanske medias politiska korrekthet börjar få sprickor i kanten, åtminstone tillfälligt i samband med de senaste muslimska terrordåden. Fantastiskt att det finns journalister som vågar vara en liten smula öppenhjärtiga, det är vi inte vana vid. Men när får vi se någon handlingskraft från regeringen?


Jag har läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll i världspolitiken i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (tillägg: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.


Roland Huntford, född 1927 i Kapstaden, är en brittisk journalist, historiker och författare. År 1971 utgav han boken ”The New Totalitarians”. Det var en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling. Åke Ortmark gjorde den svenska översättningen 1972. Boken hette då ”Det blinda Sverige”. Jag arbetade då på stadsbyggnadskontoret och jag kommer ihåg att innehållet debatterades livligt på kafferasterna. Som planerare var vi alla intresserade av utvecklingen i Sverige.

Roland Huntford ansåg att i Sverige skiljer sig media från andra västerländska stater genom att formera, d.v.s. forma opinionen istället för att informera medborgarna. Roland Huntford hade intervjuat TV2 chefen Örjan Wallquist som menade att svenskarna är ”intellektuellt primitiva och underutvecklade” och därför behövs medier som formar deras åsikter. Det var en mycket livlig diskussion på SBK och rastens längd översteg sannolikt de obligatoriskt tillåtna tolv minuterna.

Huntford ansåg att SVT och övriga media såg det som sin uppgift att övertyga svenskarna om att vi var världens lyckligaste folk och att den svenska staten var överlägsen den defekta omgivningen. Olof Lagercrants, han som talade sig varm om Maos Kina, utvecklade det ytterligare och sa ungefär så här: Det går inte i ett litet land att individer sticker upp med egna synpunkter, det är gruppen som räknas, kollektivet, och då svenskarna reagerar gruppvis är de lätta att påverka, de är formbara.

När Olof Palme blev utbildningsminister förvandlades SVT till ett politiskt redskap, genom att personer som var partivänliga fick höga poster inom de administrativa och produktionsmässiga funktionerna, det gäller att ha kontroll. Hela den svenska klanen av informatörer, kommentatorer, vägledare, kulturarbetare och uppfostrare uppträdde som en kollektiv enhet. Vi var världsbäst och vi åkte ut i världen för att tala om för andra hur de skulle lösa sina problem. En del som varit ute och rest och sett sig om, kom tillbaka med delvis en annan uppfattning, det fanns faktiskt andra länder som inte var så dumma.

Huntford hade en skarp analytisk förmåga, han kunde tränga igenom alla vackra ord, och han såg helheten. Vi som levde mitt i händelsernas centrum kunde inte riktigt förstå hur vi sakta men säkert föstes in i en fålla på grund av den ständiga pågående indoktrineringen genom media, det var inget annat än droppen som urholkade stenen. Detta var på sin tid Göbbels specialitet i Hitlers tusenåriga rike, han såg till att de rätta filmerna producerades. Vi i Sverige fick ”Nyfiken blå och gul” mfl.

Idag har vi en situation som påminner om den på 70-talet. Nu skall vi bli världsbäst på invandring. Miljöpartiet, i samförstånd med moderaterna, styr media så att invandrarkritiska synpunkter har svårt att komma fram. Meningen är att vi skall fostras, som på 70-talet. Vi tvingas därför att söka upp andra nyhetskällor för att få reda på hur det står till i kungariket Sverige. Jag kommer antagligen göra en del research i ämnet med risk för att bli kallad för rasist, stor sak i det. Jag anser att det är angeläget för Sverige, alla skall får reda på så mycket som möjligt för att själva kunna ta ställning, det är liksom demokratins idé. Man säger att det är bra för Sverige med invandring, det berikar landet säger statsministern, men är detta hela sanningen?


”Det svenska läget är skarpare totalitärt än det ryska”, skriver han redan i förordet till sin bok.

Huntfords bärande tanke var att allt svenskt liv anpassades för att stödja regeringsmaskineriet. Välfärdssystemet var kallt och effektivt men passade det fogliga svenska kynne som Huntford ansåg sig kunna iaktta. Han gick så långt att han kallade svenskarna för ”nytotalitärer” och ”ett medeltidsfolk som lever endast såsom medlemmar av en grupp”. I Sverige behövdes ingen yttre diktatur, det gick bra i alla fall eftersom svensken, så länge han erbjöds stugvärmen tillsammans med flocken, kysste sina bojor, allt under det han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet.


Det blinda Sverige 1972 är en översättning av The New Totalitarians som 1971 utgavs av den brittiske journalisten och historikern Roland Huntford (svensk översättning av Åke Ohlmarks). Boken är en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling, där Huntford kritiskt jämför den snabba sociala omvandlingen i Sverige under 1950- och 1960-talen med Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932).

Huntfords huvudtes var att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti förlitat sig mindre på våld och hotelser, som de gamla totalitära staterna gjorde, utan snarare på smygövertalning och mjuk manipulation, på social ingenjörskonst. Inverkan av staten blev tydligt i de mest privata angelägenheter, i områden som tidigare inte nåtts av politisk kontroll. Den sexuella revolutionen i Sverige fungerar som ett surrogat för frihet. Sex hade blivit en ställföreträdande passion för ett samhälle i övrigt instängd i tristess och socialt påtryckt samförstånd av politisk korrekthet påtvingat på folket av de styrande, som kännetecknar det svenska samhället.


Roland Huntford’s ”The New Totalitarians” is a book far more prophetic than George Orwell’s ”1984”. Written several decades ago, Huntford’s book has accurately foretold the kind of ”soft totalitarianism” that is overtaking the west today. The Swedish model is that of a heavily taxed, bureacratic, totalitarianism in which ”consensus” is achieved by ostracisizing dissenters, establishing unlegislated but very real thought and speech boundaries, compelling everyone to think alike and behave alike and discouraging individuality at every opportunity. The situation has been made much worse by the blossoming of a psychopathic feminist movement with idiot females misdefining every concept from ”rape” to you name it. The average Swede literally lives in a mental strait jacket.

The same thing is happening outside of Sweden where Swedish socialist tax and regulate everything from finance to thought and behavior now flourishes everywhere. This was just getting started in Huntford’s day but now it is on a rampage. Read the book – and tremble for the future.


A brilliant book. Huntford’s insights have come to fruition and not just in Sweden, but in Scandinavia at large. The heart of the question becomes, what is the proper balance of freedom and individual thought vs. security provided by a government which takes over those responsibilities. Huntford maps how this happened in Sweden, how the Swedes over centuries, have been lulled into sleepwalking and what they have lost in the process of giving up the living of their lives to a ”benevolent” bureaucracy making life’s decisions for them. A great read and never more appropriate than the present, as the Swedish government mandates an immigration policy with which most Swedes are unable to cope.


This book made a huge impression on me when I read it as a young socialistic liberal in my mid 20’s still enamored with the much-touted ”benevolent socialism” of the ”Scandinavian system”. Huntford, a historian best known for his work on polar exploration, took a polemical detour with ”The New Totalitarians” to write a blistering critique of the Swedish system, which he derided as soulless ”soft totalitarianism” more akin to Huxley’s _Brave New World_ than the Stalinist monstrosities in Eastern Europe and the former Soviet Union at the time. Scathing and unsentimental, Huntford painstakingly and angrily documents how the Swedish system, which was presented unequivocally by most on the Left as proof positive that ”socialism works”, did little more than create a sterile, spiritually barren society populated by a docile, hyperconformist populace. With the ”Swedish experiment” now seemingly in the final stages of unraveling as it reaches increasingly bizarre and cartoonish extremes in its reach for egalitarianism while simultaneously being assaulted with massive waves of unassimilable Third World immigrants, this book is proving to be not only prescient, but also timely as well. It’s too bad that it is out of print with the available copies seemingly only available for a vastly inflated price, but a copy should be available from a decent university library.




13 maj 2019

Chefen för NOA (Polisens Nationella Operativa Avdelning) Linda Håstad intervjuades i statsradions P1. Ämnet var internationella kriminella nätverk som begår systematiska stölder i Sverige av ex dyra båtmotorer.

Två gånger – för säkerhet skull – upprepade hon att dessa välorganiserade stödligor kunde jämföras med ”vinstdrivande företag”! Hon betonande vinstdrivande. Vadå? Vad är det för kommunism/socialism? För det första företag skall vara vinstdrivande. Det är själva motivet för företagande, överlevnadsfaktorn och deras ranson d´etre. Men för det andra och än värre; hon jämför lagliga, nyttiga, producerande företag som är ryggraden i svensk ekonomi med internationella kriminella ligor. Man häpnar över vart Sverige är på väg.

Naturligtvis inga följdfrågor på denna upprörande jämförelse från statsradions vänsterjournalist som föreföll helt köpa jämförelsen.

Jag hoppas att Svenskt Näringsliv och andra företagarorganisationer uppmärksammar detta övertramp och agerar!


01 maj 2019

Eugène Pottier medlem av Pariskommunen skrev det franska originalet i juni 1871. År 1904 blev Internationalen den internationella socialisternas och kommunisternas kampsång.

Idag sjungs Internationalen av kommunister och socialister. Oftast under röda fanor men ibland också med knutna nävar och fanor med hammaren och skäran som emblem.

Internationalen, de röda fanorna och den knutna näven är de socialistiska symbolerna par preference. Men vad står det för om vi granskar den allmänna socialistiska historien?

Den 1 maj finns anledning att påminna om de samlade kommunistiska/socialistiska illdåden. Enligt den enormt väldokumenterade ”The Black Book of Communism. Terror Crimes Repression.” 850 sidor. Harvard Press London 1999 är de civila kommunistiska/socialistiska offren ca 100 miljoner döda. Militär oräknad. Och trotskisterna ropar: ”Hammaren i huvudet och skäran i halsen.” Verkligheten överträffar dikten än en gång.

Den 1 maj som firas med röda fanor och Internationalen av socialdemokrater/ allsköns socialister o kommunister i hela Sverige är inget annat än det socialistiska förtryckets, tyranniets och illdådens dag! Betänk det!

Jag påminner om detta för att det är den 1 maj men också för att det är deklarationstider (inlämning senast i morgon). Jag lyfter därför fram en vers i Internationalen som faktiskt har aktualitet i Sverige idag men som aldrig sjungs av kommunister och socialdemokrater. Det är nedanstående vers. Läs den två gånger! I flera avseenden en kraftfull beskrivning.

Båd´ stat o lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag!
Med plikterna vi hittills nöjt oss,
nu taga vi vår Rätt en dag!

(min kursiv)


16 februari 2019
Vänsterextrema EXPO har länge seglat under radarn. Används av bl.a. statstelevisionen (vem annars?) som experter på ”högerextremism”! Det är väl ungefär som att sätta bocken till trädgårdsmästare.
Nu kommer dock ifrågasättandet av deras opartiskhet och politiska vänsteraganda.
I början av december 2018 lanserade Expo en utbildning för utredare, åklagare och domare om högerextremism på nätet. Satsningen finansierades av regeringen (makalöst men förväntat av den ohederligt kampanjande Stefan Löfven) genom ett riktat bidrag från MUCF. Samhällsnytt avslöjar med hjälp av interna mejl och källor på Åklagarmyndigheten att Expos erbjudande nobbades av rättsväsendet, bland annat därför att Expo sågs som en partisk aktör i sammanhanget. ”Ett fiasko för Expo”, kommenterar en källa inifrån Åklagarmyndigheten till oss.
Den kontroversiella utbildningen startades av Expo i december med målet att öka lagföringen av högerextremister på nätet. Insatsen blev med rätta utsatt för kritik som ett tecken på att rättsväsendet infiltreras politiskt samt på organisationens ambition att styra det offentliga samtalet och begränsa yttrandefriheten. Farhågor restes om att utbildningen egentligen handlar om att träna upp rättsväsendet på att förfölja svenskar som i sociala medier uttrycker missnöje med regeringens politik och utvecklingen i Sverige.


14 november 2018

Vänsteraktivismen i kombination med den PK-ideologiska identitetspolitiken hos den politiska och mediala makteliten utgör ett hot mot fria svenska medborgare och mot Sverige som nation/nationalstat och därmed ytterst den parlamentariska demokratin! De totalitära dragen framträder allt tydligare!

Om begreppet fascism – som inklusive avledningar används i vissa analyser och kommentarer – är relevant är jag mindre säker på. Jag är orolig för att det för analys och slutsatser åt fel håll! Hoten kommer inte i någon empiriskt påvisbar mening från ideologisk fascism! Jag har visserligen sett ideologiskt taffliga försök att knyta Sverigedemokraternas program till någon form av protofascism. De analyserna är inte sakligt och intellektuellt hållbara. Det är heller inte från SD som hoten kommer! Möjligen finns det någon slags analyserbar svensk nationell politisk praktik som bär likheter med en fascistisk praktik, typ Italien. Mer därom nedan!

En mer relevant jämförelse är Östtyskland (DDR, Deutsche Demokratische Republik) dels utifrån flera likheter i den totalitära praktiken men också utifrån att det i Sverige snarare är en på socialistisk/marxistisk grund dominerande identitetspolitik och PK ideologi som står för de växande totalitära dragen hos politik och statliga myndigheter. Det är oroande – för att inte säga skrämmande – att detta sker med stöd av de stora privata main stream media inklusive den kontroversiella och vänsterpopulistiska TV kanalen SVT och radiokanalen SR. Journalisterna fullgör uppenbarligen inte sina objektiva och granskande uppgifter.

I varje fall!  TOTALITÄRT är systemet på väg att bli; i meningen flera inskränkningar i yttrande- mötes- och tryckfriheten; aktivt användande av de legala våldsapparaten, inklusive domar, för att begränsa opposition, dissidenter och kritiker; en vänsteraktivism som utövar aktivt våld ex i samband med valet och mot konservativa organisationer och partier; skapandet av en skattefinansierad och statligt styrd informations- och indoktrineringskanal (SVT o SR); flera exempel på manipulerade parlamentariska val; maktelitens politiker ”godkänns” av grupper som Bilderberggruppen och liknande; finansoligarker som driver på och delvis finansierar migrantströmmarna och klimatalarmismen i globalistisk riktning (se George Soros som en errand boy i sammanhanget) med överstatlighet och ”världsregering” i förlängningen (se exempelvis Rom-klubbens målsättningar).

Allt detta hänger samman och är i någon beskriv- och analyserbar mening styrt!




05 november 2018

Begreppet ”marxismens metastaser” som jag fått av en klarsynt analytiker är användbart för att förstå den ideologi som dominerar universitet (humaniora och samhällsvetenskap) media och politik i västvärlden.

Några kanske lever i föreställningen att marxismen i Europa besegrades och krossades när Östeuropa slutligen befriades i och med att Berlinmuren/Järnridån föll år 1989. Det var champagnealkoholisten Winston Churchill som myntade begreppet ”iron curtain.” I svensk kommunistisk terminologi, kolla Lars Ohly på nätet, kallades muren ”den antifacistiska muren.”  Det östeuropeiska kommunistregimerna föll under tyngden av ett dysfunktionellt ekonomiskt system med oförmåga att förse sin befolkning med konsumtionsvaror och välfärd och som en konsekvens av att Ronald Reagan startade ”Stjärnornas krig”.  Sovjetunionen försökte hänga med i kapprustningen men saknade i grunden ekonomiska resurser.

Några andra kanske lever i föreställningen att marxismen i Västeuropa krossades 1917/18/19 med de finska Vitgardisternas seger, under ledning av marskalken Carl Gustaf Mannerheim med stöd av tysk militär, över Rödgardisterna. Eller, med krossandet av Novemberrevolutionen  1918 i Tyskland. Den utgjordes av tyska matroser och arbetare i uppror under ledning av Spartacusförbundet. Ledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades av frikårer och revolutionen ebbade ut! Eller, Bela Kun från Transsylvanien som på bolsjevikernas uppdrag 1919 bildade en kortvarig ungersk rådsrepublik.  Efter att ha tvingats i exil fortsatte Bela Kun att utmärka sig med att mörda tiotusentals vita soldater i Wrangels armé i Ryssland. Eller, när de kommunistledda (Sovjetagenter) republikanerna besegrades i Spanien av Francisco Franco med tyskt stöd. Eller, när finska soldater med svenskt stöd och tysk militär 1944/45 stoppade de stalinistiska kommunisternas försök att ockupera Finland på de sätt Stalin ockuperade (”befriade”) stora delar av Östeuropa (med Västmakternas godkännande) efter att Tyskland förlorat striderna mot de sovjetiska kommunisttrupperna på östfronten.

Men tro nu inte att marxismen trots alla dessa blodiga nederlag har förlorat. Nej, den har idag hegemoni i annan form!

Den lever vidare i metastaser som tysk neo-marxism och fransk postmodernism (se mina tidigare bloggar i det ämnet). Dessa utgör ursprunget, grunden och basen i den ideologi som tagit över universitet och media i exempelvis USA, UK och Sverige under benämningen identitetspolitisk PK ideologi! Marxismen dominerar via metastaser som styr våra samhällen i grunden. Den kampen har vi kvar att vinna!


16 oktober 2018

Förläggaren Bo Cavefors är död. Förlaget BOC gav under många år ut – främst men inte endast – extrem vänsterlitteratur. I listan återfinns Stalin och värst av allt flera hundra sidor texter med RAF (Rote Arméfraktion) en tysk marxist/kommunistisk terrorgrupp som mördade 16 personer – minst – varav två i Sverige. Gruppen planerade men misslyckades med att kidnappa Anna Greta Leijon.

Till historien hör att en medlem i RAF (Rote Arméfraktion) gömde sig i Uppsala hos en ”marxistisk kamrat”. Jag hörde svaga rykten om saken men visste inte var och hos vem. Jag försökte luska runt lite. Den/de som visste var förtegna. Om jag fått reda på hos vem hade jag omedelbart gått till SÄPO och angett den ”marxistiske kamraten” och RAF medlem. Det var jag helt på det klara med och det var sannolikt andra också eftersom jag inte lyckades ta reda på hos vem. Idag har jag fått bekräftat att mina vaga misstankar genom åren stämde. Jag avskydde personen, aktiv i DFFG, redan då av helt andra skäl, en falsk och obehaglig jävel! Han är idag död varför allt får bero.

Det är således inte bara ideologiska skäl som gör att jag idag hatar allt vad socialism, marxism och kommunism heter! Det är en intellektuellt svag och utomordentligt farlig ideologi som dessutom förorsakat mer död och Förintelser än nazismen, vilket inte säger lite! Jag har också inifrån sett vad det är för sorts personer – många med grava personlighetsstörningar – som dväljs i dessa organisationer. Gud bevara oss från att styras av socialister och kommunister. Det räcker så väl med de bleka socialistkopiorna i SAP! Det är illa nog med Stefan Löfven!

BOC:s utgivningen av RAF texterna kom samma år som ett flygplan kapades i Mellanöstern – var annars – och flögs runt under några dagar innan tyska kommandosoldater stormade planet. Kapningen hade som krav att RAF-ledarna Gudrun Enslin, Jan Carl Raspe och Andreas Baader skulle friges ur fängelset. När kapningen misslyckades tog trion sina liv i Stammheimfängelset i ett kollektivt självmord.

Bo Cavefors och BOC som gick i konkurs för något årtionde sedan hyllas nu i SR och av vänsterns kulturprofiler! Tänk tanken att något förlag gett ut texter med fascistiska terrorister eller texter med högerextrema terrorgrupper eller varför inte NMR-texter. Hur skulle kultureliten med PK ideologi i ryggmärgen reagera på en sådan förläggare?

För att vara tydlig, jag är förespråkare för en i det närmaste total tryck – yttrande- och mötesfrihet – vilket vi inte har på långa vägar i Sverige. Se bara på ”hets mot folkgrupp” rättegångarna! Jmf också USA:s Konstitution och First Amendment. Det var alltså rätt av BOC att ge ut RAF-texterna liksom det är rätt att ge ut både högerextremistisk, vänsterextremistisk, nazistisk och kommunistisk litteratur och texter, alldeles oavsett hur stötande innehållet skulle kunna vara! Hur skall vi intellektuella annars kunna undersöka och analysera samhällsfenomen och skapa kunskap och klarhet i dunkel?

Det som stör mig är att vänsterliberala kulturprogram och kulturprofiler bedömer vänsterextremistisk litteratur på ett ”förstående” sätt, i vissa fall t.o.m. devota hyllningar, men fördömer och vill hindra högerextremistisk litteratur. Se bara på den panikartade reaktionen förra året på Bokmässan i Göteborg inför närvaron av en högerinriktad nättidning.

%d bloggare gillar detta: