Archive for the ‘Svensk historia’ Category

ANUNDSHÖG  – EN MEDELTIDA TINGSPLATS OCH DESS HISTORISKA RAMVERK

06 augusti 2022

 

Tingsplats Anundshög

  1. Tingsplats Anundshög – inledning.

I denna text djupanalysernas Anundshögsområdet som centrum rör Siende härads tingsplats från 800-talet fram till 1500-talet och den unika arkeologiskt belagda förekomsten av ett tingshus. Anundshög, den största högen i Sverige byggd under perioden 550 e.Kr – 1050 e.Kr., samt skeppssättningarna, runstenen, pålverket och Eriksgatan behandlas utförligt. De har jag delvis skrivit om i en annan bloggtext:

Platsen har under järnålder (eventuellt från bronsålder) och fram till medeltiden varit en samlingsplats och en kommunikationspunkt, eventuellt också en kultplats. Under järnåldern markerades vägen förbi platsen med resta stenar och ett unikt runstensmonument. Samma väg användes under medeltidens Eriksgata.

Ett hålvägssystem (en hålväg är en forntida artefakt som består av en fåra i marken där en forntida väg gått fram. Den har bildats av slitage från hovar, klövar och fötter. När en hålväg på grund av slitage blev för djup eller på annat sätt obekväm, valde man att gå vid sidan om. I hålvägstäta områden kan man se flera parallella stråk intill varandra) leder österut, förbi Långby och Tuna och vidare. Denna östliga vägsträckning var en del av Eriksgatan och är i någon mening föregångare till dagens E18. Anundshög ligger precis i mötet mellan Badelundaåsen och vägen österut. Bäcken som idag meandrar runt Anundshögsområdet kan ha varit seglingsbar under bronsålder och järnåldern hela vägen upp från Mälaren.

Kommunikationsläget i centrum av Mälardalen är nyckeln till förståelsen av områdets stora kulturhistoriska betydelse och också till områdets ekonomiska välstånd via handel med järn, skinn och pälsprodukter mellan Bergslagen, Dalarna och Mälaren.

2. Anundhögssområdets ålder?

Kol 14-dateringarna från Anundshögsområdets olika delar har stor tidsmässig spridning vilket visar att området har använts för olika ändamål under en mycket lång historisk period. Dateringar av härdområdet (ett område med ett stort antal härdar från eldstäder) i anslutning till storhögen spänner mellan förromersk och romersk järnålder (dvs 500 f.Kr. – 400 e.Kr.). Det innebär att härdområdet fanns århundradena kring Kristi födelse. Härdområden har generellt, enligt arkeologiska undersökningar, använts under mycket lång tid från yngre bronsålder till äldre järnålder (dvs från 1100 f.Kr – 550 e.Kr). och det visar därmed på platser där människor återkommande och regelbundet har samlats. 

Gravarnas ålder är till stora delar okända. Anundshögarna dateras traditionellt till mellersta eller yngre järnålder. Skeppssättningarna är inte säkert daterade. 

Dock, man vet att skeppssättningar på andra håll oftast finns på gravfält med gravar från yngre järnålder, vilket skulle indikera att också Anundsområdets skeppssättningar uppfördes under denna period 

3. Anunds hög och Yngligasagans Bröt-Anund

Varför heter den stora högen Anundshög och vem var Anund? 

Om Anund, också kallad Bröt-Anund, var en historisk person har diskuterats och i synnerhet ifrågasatts av dem som utifrån en övertolkning av den källkritiska skolan helt dömer ut historiska annaler som Snorre Sturlassons Ynglingasaga som historisk källa. Om Bröt-Anund har existerat (och någon historisk förlaga har han haft) bör han ha verkat under första halvan av 600-talet. Enligt Snorre Sturlasson skall han ha härskat i Tiundaland i dagens Uppland.

Den främsta källan rörande Bröt-Anund (bröt kallas en väg, efter bryta) är således Snorres Ynglingasagan. (a.a. s. 32-33) Snorre berättar att Anund var son till kung Yngvar av Ynglingaätten som stupade i kamp med esterna. Efter honom blev Anund kung i Svitjod. Han höll enligt Snorre fred i Svitjod och blev mycket rik. Han hämnades faderns död i Estland. Han röjde sedan land och byggde vägar i Svitjod och kallas därför Bröt-Anund. Han hade flera kungsgårdar (”husby”), men hemlandet var Tiundaland. Snorre beskriver Anund som en omtyckt kung och det skall ha varit ”god årsväxt” i landet under hans styre. 

Enligt Snorres dramatiska berättelse om Anunds död skall kung Anund en höstkväll passerat ett ställe kallat Himmelshed (Himinheid) med trånga fjälldalar och höga berg på båda sidorna. Det regnade och den snö som låg på bergstopparna rasade ner i ett stort snöskred tillsammans med lera och sten varvid kungen och många av hans män dog. Enligt en annan källa Historia Norwegiæ skall Anund ha dödats av sin halvbror Sigvard. Vi vet helt enkelt inte säkert vad som hände under Svea rikes historiska gryning.

Anund efterträddes av sonen Ingjald Illråde, som blev den siste kungen av ätten. Ett vanligt historiskt antagande är att den väldiga Anundshögen i Badelunda socken i utkanten av Västerås är kung Anunds verkliga eller symboliska grav.

Olov Graus beskrivning av det historiska skeendet runt Anunds hög och Bröt-Anund framgår av följande citat: »Uti denna hög är Konung Amund eller Bröt-Amund begrafwen, som wid år Christi 730 skal regeradt och warit en af Hedna tidens berömligasta Konungar, om hwilkens död Ynglinga sagan således förtäljer at, ‘när Han färdats en höst här i orten och ärnat sig til en af sine gårdar, Himmels hed kallad, der någre fjälldalar warit, så har mycket snjö och sedan rägn fallit, som låssat en stor skreda af stenar och sand uti fjället, hwilket oförmodeligen fallit öfwer Konungen och hans medfölje, hwaraf de blifwit ihjälslagne’. Detta skal händt wid pass Anno 760.» 

Den på runstenen (se nedan om runstenen, min kommentar) nämnde »Hedin, Konung Amunds broder, … har ock förmodeligen warit denna gången med Konungen på resan och här, lika som han, fådt sin död; ty man finner eljest ej, at denna ättehög warit någon ordentelig eller Kungelig ättebacke». (a. a. s. 331 f)

Namnet ”Anunds hög” är skriftligt belagt från medeltiden (även om kung Anund/Bröt-Anund nämns redan i Snorre Sturlassons Yngligasaga i Heimskringla skriven runt 1219-1220) som diskuterats ovan) då högen användes som tingsplats, ”Anunda Högh”. Pastor Jonas Holstenius omtalar på 1600-talet att ”Wid thenna högh hafwer fordom tidh warit Tingsplats” vilket skall framgå av sex brev hos Bengt Person i Tible från 1355, 1355, 1358, 1391, 1393 och 1437 (numera förkomna). 

4. Runstenen vid Anunds hög

Runstenen vid Anunds hög kan dateras till första halvan av 1000-talet och är rest i linje med den rad av stenar som syns på bilden nedan och som senare markerade Eriksgatans lopp förbi Anunds hög.

5. Runtexten

x fulkuiþr x raisti x staina x basi x alax at x sun x x sin x hiþin x brubur anutcm x uraibr hik x runan 

Folkviðr ræisti stæina þasi alla at sun sinn Hedin, broður AnundaR. Vræiðr hiogg runaR. 

»Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.» 

Eftersom namnet Anund även förekommer på en runsten på platsen hävdar en del att det är sannolikt därifrån namnet kommer. Det är enligt min mening en alltför snäv tolkning av namnet och som helt förkastar Ynglingasagans redogörelse om Bröt-Anund. Den naturliga och sannolika tolkningen är att Bröt-Anund har sin gravplats i högen.

Ristarens namn Vred,  Vræiðr, är endast känt från ytterligare tre runstenar, alla sörmländska.

Det enda minnesmärke inom Anundshögsområdet som för närvarande kan tidssättas med säkerhet är runstenen och därmed »alla dessa stenar». 

Textens ”alla dessa stenar” tolkas som en hänvisning till de resta stenarna i stenraden. Runstenen är daterad till 1000–1050 och därmed är också dateringen klar för uppförandet av stenraden. Stenraden ansluter i öster till en bred och djup hålväg förbi ett vadställe över den dåtida ån (idag bara en liten bäck). Hålvägen ingår i den medeltida Eriksgatan som passerade Anundshög. Det äldsta skriftliga belägget för Eriksgatan finns i Äldre Västgötalagen, bevarad i en handskrift från 1280. 

Cirka 100 meter norr om storhögen leder en annan hålväg (från dagens Cafébyggnad) in till fornlämningsområdet. Det har således funnits två vägar in till platsen, även om de inte med säkerhet användes samtidigt. 

6. Varför tingsplats här?

Under en mycket lång historisk period, sannolikt från 800-talet och fram till 1500-talet var Anundshögsområdet också centrum för en tingsplats för Siende härad. Någon gång under 1500-talet flyttades tingsplatsen till Badelunda kyrka. Under vikingatid och medeltid hölls häradets regelbundet återkommande ting utomhus. Vi återkommer till hur menigheten deltog. Tvister avgjordes, domar avkunnades och beslut i gemensamma frågor togs.

Ur arkeologisk synvinkel har Anundshögsområdet många typiska tingsplatsdrag, identifierade från andra tingsplatser.

  • Ligger på ett gravfält. 
  • Lokalisering nära våtmark. 
  • Flera kommunikationsleder (både land och vatten) möts på platsen. 
  • En runsten finns på platsen. 
  • Resta stenar finns på platsen. 
  • Härdar och kokgropar finns på platsen. 

Med utgångspunkt i denna mängd av historiska händelser och artefakter inklusive kungliga namn och konnotationer är det för oss sentida betraktare och analytiker förståeligt och naturligt att häradets tingsplats förlades till just Anunds hög.

7. Beläggen i de historiska annalerna

Enligt ”Rannsakningar efter antikviteter” från 1680-talet var vid den tiden sex brev kända från 1355, 1358 (2 st), 1391, 1393 och 1437, som alla nämnde en tingsplats vid Anundshög. Det äldsta idag bevarade brevet är från 1392 (som inte är något av de ovan nämnda) . Tingsplatsen för Siende härad kallas där ”Anunda høgh” Det sista kända brev som nämner tingsplatsen är ett brev från 1467. 

Vi vet att mötena vid sent 1500-tal hade flyttat från Anundshög. De hölls då inomhus i socken-/ klockarstugan vid Badelunda kyrka. Ett första skriftligt belägg av tinget i Badelunda är från år 1594 när möten hölls i ”Balunghs socken”. Årets första ting år 1600 hölls i klockarstugan i januari. Tinget i maj samma år hölls sannolikt i klockarstugan (text saknas delvis i originaldokumentet) medan tinget i september ha hållits i sockenstugan. År 1602 anges att tingsmötena hölls i Badelunda sockenstuga (”Balungs sochnestuffva”). Tingsmötena hölls numera inomhus om än i olika stugor. Sedan 1400-talets mitt stadgades att församlingar skulle förse klockaren med tre hus: sockenstuga, stall och visthus. Klockarbostället användes då även som allmän samlingssal). 

8. Skeppssättningarna och tinget

En skeppssättning består av resta stenar som placerats i form av ett skepp. Det är en typisk nordisk fornlämning som främst finns på gravfält. Skeppssättningarna kan ha symboliserat riktiga båtar på färden till dödsriket, eller använts som festplats till de begravdas ära.

Vid Anundshög finns fem skeppssättningar placerade i närheten av högen. Den största är 53 meter lång och 16 meter bred. Den bredvid är 51 meter lång och 25 meter bred. De tre mindre är 23, 28 och 35 meter långa. Inget annat fornlämningsområde i Sverige har lika många stora skeppssättningar.

Bilder från arbetet år 1932 med att restaurera och resa de sedan århundraden liggande stenarna.

Enligt skriftliga källor var stenarna liggande vid mitten av 1600-talet och liggande förblev de fram till 1932, då fyra av skeppssättningarna restaurerades. Samtidigt undersöktes marken kring de liggande stenarna. Stenarna i den femte stensättningen ligger ännu ner, så att det är möjligt att se hur alla skeppssättningarna vid platsen sett ut under hundratals år.

I mitten av skeppen finns mittstenar i form av klot, vilka möjligen symboliserar skeppets mast. De stora stenarna restes 1932 upp och placerades på ursprunglig plats.

9. Tingsstuga vid tingsplatsen

En märklig artefakt rörande tinget vid Anundshög är att man funnit rester av ett tingshus i anslutning till den stora högen och en av skeppssättningarna. Det är unikt och något liknande har man inte funnit vid någon annan känd tingsplats i Sverige. Tingshuset har varit föremål för utgrävningar av arkeologer vid flera tillfällen efter år 2006.

Förekomsten av ett tingshus finns också nämnt och beskrivet i de historiska annalerna.

Enligt ”Rannsakningar efter antikviteter” fanns det på 1680-talet synliga rester av en ”tingsstuga” vi Anundshög. Den historiska källan anger att det 18 meter norr om den största stenen i skeppssättningen norr om Anundshög förekom trasigt tegel från ”ugnen” i ”tingsstugan” 

Pastor Holstenius skriver i en antikvitetsinventering följande: ”nor om högen äre 7 Stenar uppreste, både ändstenarna äre 3 och ½ aln höga, den förste Steenen äro 10 famnar ifrån högen. Strax norr om förste Steenen synes söndrigt tegel effter tingzstufwuugnen”.

Befallningsmannen Hans Spaak ger i sin »berättellsse», daterad »Westeråhs d. 11 Maj 1682», följande skildring av Anundshögen och av runstenens tillstånd: »Öster om Aus- sen Norr om Upsala wägen är een Stoor Rundh ihoopburen Jordehögh, som kallas i gambla Jordebreeff Anunda högh och vulgö Ånundz eller Ånshögen, och sägz en konungh medh det nampnet eller en Jätte der liggia begrafwen, sombliga meena der Skall finnas Jordegodz, effter som lius är syntz der ofta brinna; Men det är wist, att fordom har där warit Tingzplatz, och Rummet effter Tingzstugu Skorsteenen finnes. Älliest der straxt öster om hardt wijdh höijen äre twenne oval Rundelar af 24 stenar hwardera lagde, een godh fampn emellan hwar steen, och mitt uthi en Rundh Steen, där laghföraren förmenas sutit på”. 

De skriftliga indikationerna om en byggnad med funktion i tingsförhandlingarna är av högsta historiska och arkeologiska intresse eftersom den är unik i Sverige. 

10. Arkeologiska utgrävningar av tingshuset 2006 – 2019.

Uppgifterna i de historiska annalerna om stämmer dessutom väl överens med arkeologiska utgrävningsresultat. Vi kommer till den saken nu och citerar utförligt ur de arkeologiska rapporter som redovisar utgrävningsresultaten. Citaten från de arkeologiska rapporterna blir omfattande och in extenso just för att de vetenskapligt inte bara är viktiga i allmänhet utan avgörande för bedömning av det funna husets funktion och ålder.

Den läsare som nöjer sig med resultaten och inte är intresserad av urgrävningarna och tolkningarna per se kan hoppa över detta kapitel.

Det här är ”den första byggnaden på en tingsplats med troliga rötter i järnåldern som har identifierats i fält och undersökts arkeologiskt. Det finns inget som tyder på att stugan var ett vanligt bostadshus. Inga vardagsartefakter hittades och ingen gård finns heller dokumenterad på platsen. Huset har också en mycket ovanlig placering, vägg i vägg med skeppssättningen. Slutsatsen måste vara att detta med hög sannolikhet är den omtalade ”tingsstugan” (min kursiv), vilket är av högsta intresse. De skriftliga källorna från slutet av 1500-talet och framåt visar att tingsmötena hade flyttats och då hölls inomhus i socken/klockarstugan vid Badelunda kyrka … Övergången från möten på tingsplatser med troliga rötter i järnålder till möten vid socken-/klockarstugan vid kyrkan följer samma mönster som i resten av Sverige och Skandinavien”. 

”Det mest troliga är att stugan byggdes för att man behövde en byggnad där skrivaren kunde färdigställa de handskrifter som behövdes för tingsförhandlingarna. 1300- och 1400-talen verkar ha varit en övergångstid då folk hade ett behov av att vara inomhus på grund av den skriftliga dokumentationen, medan själva mötena fortfarande hölls utomhus på den gamla, traditionella platsen. Detta ändrades framförallt från 1500-talet och framåt när tingen flyttades till platser vid sockenkyrkorna”. 

Om stugan funnits på Anundshögsområdet åtminstone sedan 1300-talet, så nämns den ändock inte i en enda medeltida källa. 

”Dateringen av stugan är intressant av flera skäl. Kolet, som troligen kommer från brukandet av spisen, har daterats till 1300-tal – möjligen även sent 1200-tal. Detta stämmer mycket bra överens med att fingerringen (en i stugan funnen förgylld silverring med Mariasymbol, min kommentar) även den har daterats till senmedeltid och även med de skriftliga källorna. Som diskuterats …  är Anundshög dokumenterad (skriftligt, min kommentar) som tingsplats mellan 1355 och 1467 och senast 1594 hade mötena flyttats till socken/klockarstugan i närheten av Badelunda kyrka. 

Det kan därför inte råda något tvivel om att detta är en medeltida byggnad, och troligen den tidigaste arkeologiskt kända byggnaden på en gammal tingsplats i hela Skandinavien”. (min kursiv)

”Rannsakningar efter antikviteter finns en uppgift från 1682 om att ”tingzstugu bordet” från tingshuset vid Anundshög ska ha funnits på en gård i Tibble. Det finns således en indirekt uppgift om att inventarier från det gamla tingshuset i Anundshög kan ha spridits ut i den närmaste omgivningens byar då byggnaden troligen upphörde att fungera som tingshus i slutet av 1400-talet. Uppgiften i Rannsakningar innebär att delar av inventarierna fortfarande på 1600-talet (två hundra år senare) fanns på en gård i trakten. Vid samma inventering noterades vidare att ”rummet efter tingzstugu skorseenen finnes”. Murstocken har således varit så synlig under 1600-tal att man kunnat göra bedömningen att det rört sig om en spismur. Intressant i sammanhanget är också som ovan nämnts det faktum att stenar från (den närmaste?) skeppssättningen varit inbyggda i huset”.

”2018 slutundersöktes lämningarna av tingsstugan, och det kunde konstateras att den varit en kvadratisk timrad stuga (6,6×6,6 meter) på syllstensgrund, bestående av ett rum med en spis i ena hörnet. Ingången låg sannolikt i norr, där en ränna parallell med vägglinjen har tolkats motsvara ett ingångsparti (rester av en stock eller takdropp från ett utbyggt ingångsparti)”.

”Syllstenarna visar att byggnaden var kvadratisk med sidor på 6,6×6,6 meter, belägen i riktning N–S med en svag dragning åt SO. Det innebär att tingshuset har utgjorts av en liten stuga på mindre än 44 m2. Hörnstenarna antyder att det rört sig om en timrad byggnad men det kan inte heller uteslutas att det varit frågan om någon typ av resvirkeskonstruktion”. 

”Kol från tingsstugans golvlager daterades 2017 till 1340–1400 e.Kr. (53,2% sannolikhet), alternativt 1280–1330 (42,2% sannolikhet). De medeltida dateringarna från stolpmonumentet spänner mellan åtminstone 1170 och 1340, möjligen ända ner till 1020 och upp till 1400. Det förefaller därmed inte osannolikt att tingsstugan fanns på plats redan under 1200-tal, och att den fanns kvar till tinget flyttades till Badelunda kyrka någon gång mellan 1467 och 1594. En viktig anledning att ha en tingsstuga var troligen att producera dokument rörande tingsförhandlingarna. Brev från lokala tingsförhandlingar finns bevarade från sent 1300- och framför allt 1400-tal och framåt”. 

Det citerade ger sammantaget en sannolik datering av tingshusets, vid Anundshögs tingsplatsför Siende härad, till 1200-talet som tidigaste uppförande och funktion som tingshus.

11. Var och hur satt menigheten under tinget?

Min idé, som jag inte sett framförd någonstans är att de ursprungligen under järnålder resta stenarna inte fallit utan lagts omkull för att fungera som sittplatser under de dagslånga och ibland flera dagar långa tingen. Jag ser framför mig liggande stora stabila stenar med grova plankor emellan. Utmärkta sittplatser under ett långt ting för de tillresta  deltagarna som kommit, ridande på häst eller efter häst och vagn, till tinget från de kringliggande socknar som ingick i Siende härads ting, dvs tingets juridiska område.

Att det vid Anundshög funnits en tingsstuga för tingets funktionärer har arkeologer slagit fast. Men också den deltagande menigheten måste ha haft faciliteter under ett dagslångt och ibland flera dagar långt ting. Platser att tillreda måltider. I andra sammanhang har nämnts möjlighet till enklare övernattning vid ting över längre tid. Om ett ting hölls utomhus i januari så frågar man sig hur tingets deltagare höll sig någorlunda varma. Eldar runt tingsplatsen? Många frågor om praktikaliteter runt genomförandet av ett ting som jag inte sett några svar på. Tingshuset vid Anundshög visar ändock på en detalj i sammanhanget, nämligen hur tingets funktionärer hade att förbereda, organisera och genomföra ett ting.

12. Nya utgrävningar av Anunshögsområdet visar på en monumental stolprad likande den som man funnit vid utgrävningar vid Gamla Uppsala

Arkelogiska undersökningar 2006 och 2008 visade att det funnits en monumental stolprad i områdets södra del, strax norr om den resta raden stenar – Eriksgatan – som avgränsar Anundshögsområdet söderut. 

Geofysiska undersökningar som genomfördes 2006 och 2008 identifierade en rad med stora stolphål vid Anundshögsområdet, med stor likhet med Gamla Uppsala, arkeologiska rester efter en monumental rad med resta stolpar genom området. Vi citerar de arkeologiska rapporterna.

”Utgrävningen undersöker lämningarna av den långa stolprad som har hittats i området. Monumentet kan ha varit en helig avgränsning av tings- och kultplatsen”. 

”Monumentet har sannolikt fungerat som en avgränsning av platsen och kan eventuellt liknas med ett “viband”, en helig avgränsning av den tingsplats som funnits på platsen. Viband finns omnämnda i medeltida skriftliga källor, som till exempel Egil Skallagrimssons saga och den norska Frostatingslagen En annan tänkbar parallell funktion som föreslogs är att stolparna markerat en ”processionsväg” in till själva området, möjligtvis till platsen där tingsmötena hölls. I Gamla Uppsala där man påträffat två olika stolprader, var den längre drygt 900 meter lång”. 

Vid utgrävningar av stolphålen har samtliga slutat med medeltida dateringar från 1000-/1100- tal till 1300-tal. Det var överraskande för arkeologerna.

”Inte bara är de medeltida, de spänner även över både tidig-, hög- och senmedeltid. Det innebär att stolpmonumentet (monumenten?) har haft en betydligt längre historia än vad som tidigare hade kunnat anas, vilket får konsekvenser för tolkningarna av platsen”. 

”De stolphål som undersöktes 2018 uppvisade stora likheter med partier av den långa stolpraden i Gamla Uppsala. Detta gäller både de enskilda stolphålens storlek och djup samt avståndet mellan stolphålen. Stolpmonumentet i Gamla Uppsala är betydligt längre än den vid Anundshög och här finns dessutom två rader i närmast 90 graders vinkel mot varandra”.

Den å, numera en liten bäck, som runnit rakt igenom området och sannolikt passerat mellan de stora stenskeppen sammanstrålar med mötet mellan stolpmonumentet, de resta stenarna vid Eriksgatan. Hur skall detta tolkats? Den frågan. Liksom flera andra, återstår inför kommande arkeologiska utgrävningar.

Källor:

Olov Grau,  Beskrifning öfwer Wästmanland med sina städer, härader och socknar, 1754. Faksimil 1904.

Mathias Bäck, Kristina Jonsson, Marta Lindeberg & Alexandra Sanmark,Tingsplatsen vid Anundshög.

Medeltida tingsstuga och järnålderslämningar i Badelunda.

Arkeologisk forskningsundersökning 

Fornlämning Badelunda 431:1 Långby 7:3 Badelunda socken Västerås stad Västmanlands län

Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2018:17

Mathias Bäck, Kristina Jonsson, Marta Lindeberg & Alexandra Sanmark,Tingsplatsen vid Anundshög del 2.

Lämningar från järnålder till medeltid i Badelunda

Arkeologisk forskningsundersökning

Fornlämning Västerås 431:1/ L2002:241 Långby 7:3 Badelunda socken Västerås stad Västmanlands län.

Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2019:24

Äldre annaler från 1600-talet är citerade ur Tingsplats vid Anundshög och Tingsplats vid Anundshög 2.

Snorre Sturlasson, Konungasagor. Sagor om Ynglingarne och Norges konungar intill 1177. Utgifna av Hans Hildebrand. Stockholm 1889.

Waara, Lennarthttps://lennartwaara.com/2020/04/21/anunds-hog-och-badelunda-kyrka/

Västmanlands runinskrifter (Digitala Sveriges Runinskrifter band 13, 1964)

Wikipedia

Äldre tidsperioder daterade:

Yngre bronsålder               1100 – 500 f.Kr.

Äldre järnålder:

Förromersk järnålder       500 f.Kr. – år 0

Romersk järnålder             0 – 400 e.Kr.

Folkvandringstid                400 – 550 e.Kr.

Yngre järnålder:

Vendeltid                              550 – 800 e.Kr.

Vikingatid                             800 – 1050 e.Kr.

Medeltid                                1050 – ca 1500-tal              

VISBERGETS FORNBORG I MUNKTORPS SOCKEN I VÄSTMANLAND

03 augusti 2022

Visbergets fornborg i Munktorps socken

Ett monumentalt inslag i den västmanländska forntidshistorien är de 45 kända fornborgarna. Flera av dem är värda ett besök. En av de största är fornborgen på Visberget i Munktorps socken. Både Britt, Gustaf och undertecknad har besökt borgen på Visberget. 

Visbergets borg ligger en halv kilometer nordost om avfarten mot Munktorp vid E18.

Visberget är en till ytan stor fornborg med måtten 100×65 meter och dubbla, mycket höga och imponerande murar. Visbergets fornborg finns beskriven redan på 1600-talet och tillhör kategorin ”tillflyktsborgar”. 

Allmänt om fornborgarna

I Sverige finns fler än tusen registrerade fornborgar. Listor över fornborgar i ditt län finns på nätet, sök på ”lista över svenska fornborgar”. En fornborg är en befästning som oftast anlades på en höjd. Borgen kunde ge skydd åt bygdens befolkning. De flesta borgar kan genom arkeologiska utgrävningar (av några, men långt ifrån alla) dateras till 500- eller 600-talen e.Kr., dvs. under yngre järnålder/folkvandringstid. Jag vill, i likhet med andra, hävda att fornborgarna är byggda och tillbyggda under en längre period från yngre järnålder, folkvandringstid, vikingatid och in i tidig medeltid dvs perioden 400 e.Kr – 1050 e.Kr. Omfattning, storlek och murarnas mäktiga tjocklek visar att de med stor sannolikhet använts och byggts till under längre senare perioder. Fornborgarnas mäktiga stenmurar torde vidare visa att de är planerade och byggda av en väl organiserad och stor befolkning. 

Exempel på försvarsfunktion  och användning under tidig medeltid kommer vi att beskriva senare.

De flesta fornborgar är ”tillflyktsborgar” byggda under längre oroliga perioder och ofredstider.  Konstruktion och bygge av borgarna har pågått under loppet av lång tid, flera decennier och möjligen succesivt tillbyggts över hundratals år. Den bofasta befolkningen, huvudsakligen bönder, har med stor möda fraktat enorma mängder stora stenar till de höga, breda och mäktiga murarna, ibland med dubbla och till och med tredubbla murar som försvarsverk. Längst upp på huvudmuren har med stor sannolikt funnits palissader av trä. Ofta kan man fortfarande tydligt se de ursprungliga portöppningarna visa sig som stenlösa partier i vallarna

Fornborgana är medvetet uppförda på lätt försvarade höjder ofta med en eller ett par sidor med ointagliga branter och stup. De är vanligen belägna vid vattendrag och kan ha fungerat som bevakningsplatser vid farleder. De kan till och med ha ingått i en mer organiserat och samlat försvarssystem. Form och storlek har naturligtvis bestämts av platsen naturliga förutsättningar. Glöm inte att Mälarens vattennivå var 15–20 meter över dagens. Det som idag förefaller som otillgängliga och isolerade lägen var på den tiden vid seglingsbara vatten. De små bäckarna och vattendragen på slätterna är resterna efter stora Mälarvikar. Där hällristningar finns, som vid Häljesta i Munktorps socken, har vattnet sannolikt sköljt hällarna där den tidens människor drog upp sina utriggade farkoster och ristade in sina bomärken på hällen. Mer om Häljesta hällristningar i en kommande artikel.

Visbergets fornborg 

Visbergets fornborg har uppförts på en stor ganska plan berghäll. Borgen är till formen en oval på ca 100 x 65 meter. Borgen har en inre mur och en yttre. I öster går den yttre samman med den inre. Det är ett parti där terrängen är brant upp mot borgen vilket ger en naturlig starkare försvarssituation. Bägge murarnas ytter- och innersidor har ursprungligen varit lodräta innan borgens murar raserats/rasat samman. Både den yttre och den inre muren har två ingångar som är förskjutna i förhållande till varandra för att försvåra för en fiende att tränga in. 

Fornborgen beskrivs i ”Rannsakningar av Antikviteter i Västmanland” åren 1667 och 1682. Den är noggrant uppmätt på lantmäterikartor åren 1720 och 1789. Fornborgen är en av de största i Västmanland och den har inte (!) undersökts arkeologiskt. Munktorps socken, där borgen ligger, är en av de fornlämningstätaste i Västmanland. Många andra fornlämningar i närområdet är gravfält från den yngre järnåldern.

Vi vet från den historiska traditionen att borgarna Borgby skans öster om Kolbäck och Skovsta skans väster om Köping var tillflyktsort och samlingsplats för de stridande styrkorna inför slaget vid Herrevadsbro 1251 då Birger jarl skapade lugn och ro åt kungamakten i Svea rike för flera decennier framåt genom att besegra folkungarna under junker Karl, Knut Magnusson och Filip Knutsson. Upprorsmakarna avrättades av den hårdföre jarlen Birger Magnusson efter att de besegrats och kapitulerat. Borgby skans var uppsamlingsplats/läger för jarlen Birger Magnussons hird och styrkor. Borgby skans var tillflyktsort och läger för folkungarnas friskaror, legosoldater och hird.

Visbergets borg ligger betydligt närmare Kolbäck än Skovsta skans, är större och lika mäktig och bör kunna ha varit en samlingsplats/läger för de friskaror och den hird som stödde oppositionen och folkungarna emot Birger jarl. Det finns i flera avseenden både logiska (närhet till slagfältet) och logistiska argument (kortare uppmarsch till slagfältet) för min tes. Jag känner mig ganska säker på, det obevisade, antagandet. Verkligheten är ofta ganska enkel att förstå och förklara. Occams rakkniv, ni vet.

Klicka på bilderna för full storlek.

Den inre muren från söder mot norr med hela inre borgen. Britt i mitten av bilden ger en hum om dimensionerna på borgens murar.

Ingången – en av tre – ingångar genom den yttre muren i sydväst.

Den yttre muren med den inre synlig till vänster på bilden

Borgens inre med den stora och monumentala muren i söder på bilden.

Text och bild: Lennart Waara

EN 800 ÅR GAMMAL FÄGATA VID KONUGLA VIKINGABY I IRSTA SOCKEN

02 augusti 2022

En fägata är en, över lång tid, upptrampad stig av boskap som går från en bys centrum till betet på utmarken, ibland är den inhägnad av stengärdsgårdar. Historiskt och arkeologiskt är en fägata en del av ämnesområdet ”fossil åkermark”.

Under järnålder och medeltid låg åkrar och ängar i nära anslutning till byn, utanför byn låg den gemensamma utmarken. Här släppte man boskapen på bete. Åkrar och ängar var inhägnade. Via fägatan drev eller ledde man boskapen från byn till utmarken.

Många fägator är i dag i dåligt skick. Britt och jag ägnade några timmar åt att identifiera en fägata vid Konugla (Irsta socken i Västerås kommun) som så här års är igenvuxen vilket gör det svårt att tydligt visa den på bild. På en bild från 1990 syns den tydligare. Vi gör ett nytt besök nästa vår innan växtligheten döljer fägatan.

Fägatan vid Konugla i Irsta socken är 400 meter lång och går från den vikingatida byn Konugla och ut mot sankare ängar och betesmark. Kartbilden och fotografier visar var den gick, även om den är svårsedd. Fägatan har också fungerat som gärdesgräns mellan tvåsädesgärderna och har också under en tid fungerat som väg.

Fägatan skapades under vikingatid dvs mellan 824 e.Kr och 1190 e.Kr. Utgrävningar av delar har kunnat fastslå det. Fägatan har varit en del av gården Konuglas mark.

Klicka på bilden för att se den i full storlek.

Bild: ur Leif Gren, ”Fossil åkermark”.

Bild. Västerås Stadsarkiv/DigilatMuseum

Bilden kopierad ur boken ”Västmanland – Mälarbygd – bruksbygd – bergslag”. Gladh, Lennart / Ström, krister / Holmåsen, Ingemar. Västerås 1990

Bild av fägatan den 31 juli 2022.

Källor:

Västerås Stadsarkiv/DigitaltMuseum

Västeråsbygden. Ett program för kulturminnesvård. Del I Beskrivning. Fornminnen och andra lämningar. Västerås kulturnämnds skriftserie nr 16. 1987

Leif Gren, Fossil åkermark. Äldre tiders jordbruk – spåren i landskapet och de historiska sammanhangen. RAÄ, Borås 1997.

MUNKTORP, SANKT DAVID OCH DAVIDSKYRKAN FRÅN ÅR 1155

26 juli 2022

En längre text om Munktorp, Munktorps kyrka, Västmanlands apostel Sankt David och Davidskyrkan. Texten är initierad av en kyrkohistorisk exkursion som Britt och jag gjorde.

Munktorps socken – en medeltida socken i Snevringe härad i folklandet Västmanland.

Munktorps socken i Västmanland har en medeltida historia och ursprung. Socknen ingick i äldre tider i Snevringe härad men är sedan 1971 infogad i Köpings kommun.

Socknen har tillhört Snevringe härads (häradet var i Svea rike en del av folklandet Västmanland) fögderi, tingslag och domsaga. De indelta soldaterna tillhörde Västmanlands regemente, Strömsholms kompani.

Vid en kommunreform år 1862 fördes socknens ansvar för kyrkliga frågor till Munktorps församling och borgerliga frågor till Munktorps landskommun. Landskommunen slogs 1952 samman med Odensvi landskommun som 1971 infogades i Köpings kommun. 

Munktorps socken är mycket rik på fornlämningar

Från bronsåldern finns ett flertal gravar av rösetyp, skärvstenshögar samt skålgropar. Inom socknen finns tio hällristningar. Järnåldern syns i form av cirka 50 gravfält samt fem fornborgar. Vi återkommer med en text om dessa när det fotografiska arbetet är utfört.

Namnet Munktorp

Munktorps socken, Munkkathom nämns år 1313.  Sockennamnet har från början sannolikt avsett den gamla kyrkbyn och klostret. Namnet Torp betyder ursprungligen inhägnad. Förleden Munk- har tillfogats för att skilja namnet från det närbelägna sörmländska sockennamnet Torpa. Munk antyder en förekomst av munkar och kloster i socknen.  Västmanlands apostel Sankt David är historiskt knuten till Munktorps kyrka, med den ursprungliga Davidskyrkan och grundaren av munkklostret, som också̊ hyst hans grav och relikskrin, senare under 1400-talet flyttat till Västerås domkyrka. Tätorten har vuxit upp kring kyrkan och kyrkans kringliggande bebyggelse. 

Sankt David.

Sankt David av Munktorp var en engelsk cluniacensermunk (från grundarorten Cluny, ofta kallade ”svartbröder”, en monastisk munkorden som ingår i Benediktinerorden) som begav sig till Sverige och enligt annalerna sändes ut av Sankt Sigfrid tillsammans med Sankt Eskil och Sankt Botvid för att kristna mälarlandskapen. 

Bild av sankt David på dopfunten i kyrkan. Dopfunten av brons är tillverkad i Lübeck cirka år 1360 dvs från den ”påwiske tiden”. Bilden hämtad från Wikipedia.

Av Sigfrid sändes David till ”Snävringe kyrka” (Snevringe härad). De medeltida kalendarierna pekar tydligt ut honom som präst i Munktorp och Munktorps kyrka anges som hans gravplats. I närheten av Munktorp finns Sankt Davids källa, vilken kan vara platsen för Davids dopverksamhet. Hans festdag är den 25 juni.  Det är oklart exakt när David skall ha levat, men hans dödsdag anges till 1182.

Antagandet och uppgiften att David skall ha varit Västerås förste biskop har ifrågasatts eftersom uppgifterna kommer från Nils Rabenius som samlade historiska dokument men också misstänkts för att ha förfalskat några historiska dokument. Huruvida uppgiften om Sankt David som Västmanlands första biskop är sann eller falsk kan, såvitt jag kan bedöma, helt enkelt inte säkert avgöras. Ryktet om Sankt David var dock i äldre tider så folkligt förankrat att biskop Birger Månsson 1463 begärde att få överföra hans ben till Västerås domkyrka, som saknade reliker av en helig man. En uppgift från 1542 säger att hans kranium och en arm har förflyttats från Munktorp. På en 1510 uppsatt bildsten bär Sankt David abbotens ämbetsdräkt, med abbotstav i ena handen och bok i den andra och anges vara abbot för ett cluniacenserkloster. På huvudet bär han ofta en biretta. Uppgiften hos Grau (se nedan) att Vatikanen önskat köpa reliker av Sankt David behöver inte stå i motsättning till att reliker fördes till Västerås. Andra Davids skelettben kan ha sålts till Vatikanen. Det var ett mycket vanligt förfarande. Den Heliga Birgittas ben har spritts i olika relikskrin varav de flesta är förkomna. De som förvaras i Vadstena Birgitta kyrka är endast några få ben.

Kyrkorna i Munktorp (Västmanland) och Tensta (Uppland) är helgade åt Sankt David. I Munktorps kyrka är han avbildad på dopfunten från 1300-talet, se bild ovan.

Munktorps kyrka tecknad av Olov Grau cirka 1750.

Davidskyrkan

Den lilla ursprungliga Davidskyrkan med ett ovanligt ursprungligt östtorn över koret.

Davidskyrkan interiört. Idag med koret i väster men var ursprungligen som brukligt är placerat i öster. År 1986 flyttades den lilla Davidskyrkans kor till väster av praktiska skäl.

Egentligen består Munktorps kyrka idag av två sammanbyggda kyrkor. Ursprungskyrkan var som framgår av bilden en östtornskyrka bestående av ett litet långhus och torn ovanför koret Den ursprungliga kyrkan kallas Davidskyrkan och uppfördes enligt äldre uppgifter omkring år 1055. Kyrkans upphovsman är ”Västmanlands apostel“, den engelske botten David som sannolikt avled 1082. Munkarna i det kloster han grundade blev kvar i Munktorp som blev Västmanlands kyrkliga centrum. I närheten av kyrkan finns Sankt Davids källa där Sankt David enligt traditionen förrättade kristna dop. Kvarlevorna av David lades i ett skrin som begravdes i den lilla ursprungliga kyrkan. Någon gång under 1400-talet flyttades relikerna, som redan nämnts, till Västerås domkyrka.

En annan teori (typisk för dagens ohistoriska teoretiserande och historielösa spekulerande trots uppgifter i annalerna) om Davidskyrkans tillkomst är att den varit en förhall som tidigt byggdes framför kyrkans huvudingång. Vid en inventering av vinden kunde inga tydliga spår identifieras för att tydliggöra historiken kring Davidskyrkan. Taklaget är ombyggt och delarna omflyttade men de äldsta delarna uppskattas vara senmedeltida, eventuellt 1500-tal. Den ombyggnaden av taklaget efter 400 år bevisar ingenting om ursprunget.  Det finns inga uppgifter i äldre annaler som stödjer en sådan teori

Munktorps kyrka idag

Munktorps stora och pampiga kyrka sedd från sydöst. 

Munktorps kyrka sedd från sydväst. Kyrkan är stor och dominerande. Västmanlands näst största kyrka efter Domkyrkan i Västerås. Ett tydligt tecken på att Munktorp i äldre tid var Västmanlands kristna centrum. Den ursprungliga lilla Davidskyrkan med ett östtorn blir tydlig på bilden. Se framför dig ett betydligt mindre torn och tänk bort hela basilikan i öster.

Munktorp kyrka interiört med senare slagna kryssvalv.

Ursprungskyrkan var som framgår av bilden ovan på Davidskyrkan en östtornskyrka bestående av ett litet långhus och torn ovanför koret. På 1200-talet tillbyggdes ett enskeppigt långhus väster om tornet, i praktiken en ny kyrka. På 1500-talet byggdes sidoskeppen och kyrkan blev därmed en treskeppig basilika. Äldre takstolar finns bevarade och är påbyggda. De kan vara från den byggfasen. Fullt utbyggd är kyrkan 70 meter lång. 

Det kraftiga fästningslika tornet måste ha varit oproportionerligt stort i förhållande till den ursprungliga långhuskyrkan. Tornet har under senare tid blivit påbyggt. Numera kröns tornet av en vacker lanternin. Tyvärr var porten till kyrktornet låst varför vi inte kunde bestiga kyrktornet i vanlig ordning. I kyrkorummet finns en ambo, dvs en öppning i en pelare som kan användas som talarstol vid läsning av bibeltexter under gudstjänst.

Dörren mellan vapenhuset och kyrkorummet är från 1400-talet. Den har sannolikt ursprungligen varit den yttre porten till vapenhuset alt. direkt till kyrkan innan vapenhuset byggdes men har senare flyttats in för att skydda den unika porten med det fantastiska järnsmidet. Porten nämns i Graus beskrivning, se nedan.

Olov Grau om Munktorp i ”Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar” från 1754.

Olov Grau ger i sin bok över Västmanland en fyllig och intressant beskrivning av Munktorps socken, kyrka och Sankt Davids ankomst och verksamhet. Jag citerar texten in extenso utan att ta ställning till källvärdet i alla enskilda uppgifter. Den källkritiska skolan har gjort ett viktigt arbete med att lära oss att i historiska analyser och framställningar alltid värdera uppgifter utifrån källans trovärdighet. Tyvärr har det i mångt och mycket också i förlängningen inneburit att äldre intressanta uppgifter och annaler i det närmaste utmönstrats som användbara källtexter. Istället för att ändock hålla sig till annalernas uppgifter och redogörelser har det öppnat för ett fritt historielöst spekulerande, som ovan nämnda exempel. Olov Graus text är enormt fascinerade dels för att den levande redogör för Sankt Davids ankomst på ett sätt som inte nämns i dagens litteratur, dels ock för att där finns de vanliga helgonlegenderna. Fakticitet blandad med legender. De sistnämnda gör inte att hela berättelsen kan avfärdas. Några uppgifter som nämns kan kontrolleras idag, vapenhusdörren, dopfunten från den ”påwiske” tiden. Annat, som historiska artefakter, som Grau redogör för är borta, som exempelvis lämningar efter kloster, hus och dylikt. Jag läser Graus redogörelse, som bygger på äldre litteratur och sannolikt också muntliga traditioner i socknen som Grau fångat upp, som en mycket levande historisk berättelse. Vad som är historiskt helt korrekt och sant, vad som är delvis korrekt och sant, vad som endast är en traditionell berättelse, kan inte avgöras idag av någon vare sig den som läser allt som sanning eller den som av källkritiska skäl förkastar allt. I min värld kastar de sistnämnda ut barnet med badvattnet och har gjort vårt etniskt svenska folk urarva på historiska rötter. Vi behöver berättelserna, traditionerna, legenderna och de historiska rötterna! Vi är inget folk av ”barbari”! Vi är ett urgammalt kulturfolk med rötterna i en mycket speciell högkultur.

Nu får Olov Grau ordet utan kommentarer:

”Twärt öfwer, längst norr up i socknen är hon allenast en half mil bred; men längre neder åt söder, der stora, landswägen går fram igenom henne aåt Köping, innehåller hon en mil i bredden wid pass. Denna Forsamling är emot de andra socknarna i Häradet ganska folkrik och består af mera än 2400 personer. Kyrkan står på Kronogrund nära intil stora landswägen åt Köping: Hon är ganska · och ansenlig och innehåller i längden.113 alnar, samt i bredden 39 alnar; så at hon är den aldrastörsta Kyrka näst Wästerås Dom-Kyrka här i Höfdingedömet:

 Den wastra  delen af henne på wästra sidan om tornmuren, hwilken kallas Sanct Davids -Kyrka, samt sjelfwa Tornmuren, hwilke tilsammans innehålla i längden 26 ½ aln och i bredden 14 alnar, skal blifwit upbygd af Biskop David, hwilken aldraförst, då han wid år 1020 eller 1026 kom hit på orten, wistades och bodde här i socknen, hwarorn mera rätt nu, och eljest förmenes warit den förste Biskop, som den Christna läran fortplantade här i Wästmanland, samt Dalarna och Bärgslagen: Den medlersta delen af Kyrkan fram til Choret har sedermera blifwit upbygd, och som man menar, antingen uti Konung Magni tid wid år 1340, då en Mäster Nils warit Kyrkoherde här i socknen, eller ock i Konung Albrechts tid wid år 1370, då en Mäster Biörn war Kyrkoherde här: Dessa Kyrkoherdars namn hafwa warit upsatte på denna Kyrkodören söder ut i Kyrkan och den delen wi nu omtalt: Sjelfwa Choret har åter sedermera blifwit tilökt, som innehåller 33 alnar i längden, och det har skedt uti Konung Johan den III:djes tid wid år 1590: Då skola någre Påfwiske legater ifrån Rom blifwit hit sände, at hemta S:ct Davids ben härifrån til Rom, för hwilka ben desse Legater betalt en stor summa penningar, hwilka sedan säjas hafwa hlifwit endast anwände til detta nu omtalte Chorets byggnad och Kyrkans utwidgande. Uti sjelfwa Tornmuren är et litet hwälft rum, hwilket ·igenom en liten öpning utanföre på Kyrkogården ses, som kallas Sanct Davids graf, hvarest man menar, at David efter sin död, som skedde år 1082 den 30 December, har blifwit begrafwen: Hans ben hafwa warit länge der i en Silfwerkista förwarade och i den Påfwiske tiden hafwa många långwägade för deras skul besökt Munketörps Kyrka: Uti Konung Johan den III:djes tid blefwo de hemtade härifrån på sätt, som nyss är sagt. De hafwa mycket at säja om denna Sanct David här i socknen. Då han kommit hit åt orten, skal han anländt wid södra sidan af socknen, deraf en liten holme ut i sjön nedan för Dåwö Säteri ännu dag kallas Biskopsholmen, efter det han, som säjes, farit sjön öfwer ifrån Torpa sockn i Åkerbo Härad, som ligger allenast ½ mil wid pass härifrån; på andra sidan om Sjön: Sedan skal han aldraförst en tid bodt på Dåwö der nedre, hwilket efter honom fådt namnet Dawids-ö, nu til Dåf- eller Dåwö förbytt: Der skal et litet Capell af träd blifwit af honom upbygdt, hwaraf ännu teckn skola skönjas, uti hwilket han predikadt den Christna läran, så länge han der warit: Härifrån skal han flytadt längre up i socknen, såsom til mera beqwämlighet för sit ändamåls utförande, och bodt i Sandstad, 1./8 mil wid pass wäster om Kyrkan, hwilket Hemman äfwen efter honom nämnt är Sanct Davids Stad eller Sanct-d-stad: Der på gården wisas nu bodar, hwilke säjs blifwit upbygde uti hans tid, som är 700 ·år sedan, och stå de ännu uppe under godt taklag. Då David bodt här i byn, skall han ej allena lagt första grunden till Munketorps Kyrka, hwilken efterkommanderne sedermera förökadt, som förut sagt är, utan ock härwid Kyrkan då anlagt et Closter, hwilket wäl som förmenes, icke skal blifwit aldeles färdigt uti hans tid, men likwäl sedermera efter hans död: Samma Closter lärer hafwa kommit til ej mindre förmåga än de andre Clostren i riket uti Påfwiske tiden; ty Dåwö, Sandstad, Helgaby och månge flere Hemman, här i socknen allenast, hafwa derunder hördt. Af detta Closter, hwaraf lemningar ännu i dag synas, är Socknen kallad Munketorp, det är Munkars hemwist. Uti helga 4:trefaldighets wreten, som ligger emellan Kyrkan och Sandsta, hwilken åker hörer til Sandsta, ligger Sanct Davids-Källa, wid hwilken han skal döpt många af de omwända Hedningar. Uti Kyrkan ses ibland hennes andra wackra skrud, en Kalk, som ännu kallas Sanct Davids Kalk, hwilken Biskopen i Wästerås Birger Månsson, som lefde wid år 1462, skänkt hit til Kyrkan: På honom står ibland annat äfwen en bokstaf M upritad jemte twänne hanskar deröfwer satte: Med ordet M wil betecknas 1000 åratalet, då Sanct David -lefde, och om hanskarne, som äro på Kalken ritade, hafwa de här följande berättelse. Dawid skal, sedan han upbygdt Munketorps Kyrka (nämligen til förståendes, så mycket som nu i dag kallas Sanct Davids Kyrka m. m.), hwarje dag der förrättadt sin GUdstjenst och derjemte warit en så helig man, at han kunnat uphänga sina hanskar på Solstrålarne, hwilke trängdt sig in genom fönstret i Kyrkan; men en dag skal den ene hansken för honom nedfallit, hwarutaf han trodt sig hafwa begådt någon swår synd:. När han derföre gådt ifrån Kyrkan åter hem igen til Sandsta; så har han funnit, det han på wägen trampat på et sädes-ax utaf åkren: At få förlåtelse· af GUD, skal David derefter låtit göra et ax af bara guld, som han gifwit åt Kyrkan och utaf samma guld-ax menar man, at denne Kalken, som nyss nämdes, blifwit gjord, eller ock at samma ax uti Kon. Christiern Tyranns tid, då Prästegården här wid Kyrkan blef upbränd, har blifwit borttagit: Til en åminnelse af denna underliga händelsen med Sanct David skola desse hanskar blifwit på Kalken upritade. Eljest finnas här wid Kyrkan åtskillige öfwerlefwor ifrån den Påfwiske tiden, såsom en af metall konstigt arbetad döpelse Funt. fram i Choret, et rum uti Vapnhuset innanföre några järngallror, der et Påfwiskt Stänkelse Kar ännu är förwaradt, likaledes ses rummet utom Wapnhus dören, hwarest de Påfwiske gåfwo för penningar ut syndaförlåtelser, med flera dylika saker. Någre lemningar af borgar finnas här i socknen”. 

Som framgått är Munktorp en ort som är värd ett besök för den äldrehistoriskt intresserade.

Text och bild: Lennart Waara

TRE RUNSTENAR, Vs 9, 10 OCH 15 I VÄSTMANLAND

20 juli 2022

Text och bilder är resultatet av en exkursion med Britt i runornas och runstenarnas tecken i södra Västmanland.

Runsten nr Vs 15, Lilla Kyringe, Björksta sn nu vid Målhammar.

Vi besökte den intressanta runsten som numera står i parken till Målhammar. Ristad av den kände runmästaren Balle som ristat ett närmare fyrtiotal runstenar i Västmanland, Sörmland och främst i Uppland. Denna är enligt annalerna en av hans tidigaste stenar. Klicka på bilden för bild i fullformat.

Bilder Vs 15

Den ståtliga, på två sidor ristade runstenen står numera rest NV om Målhammars östra huvudbyggnad, V om norra infartsvägen en parkallé. Till denna plats flyttades stenen vid början av 1860-talet. 

Efter träsnitt i Johan Peringskiölds Monumenta sueogothica 4, 1710. J. Hadorph och P . Helgonius tecknade.

Efter teckning av H. Hofberg 1871 

Inskrift Vs 15

Framsidan: 

higulfrxlit x kira x merki x þisa x at x knut x faþur san x uk x kuþlug 

hanis x bali x riti x istaen x bali  knutr  

Baksidan:
xsten hafirx ritonxþonxstontaxmoxbali hi- rauþi xyftirx bruþ[u]rx boli 

HægulfR let gæra mærki þessa at Knut, faôur sinn, ok Guðlaugu, systur hans. Balli retti stæin. Balli. Knutr. 

Stæin hafÍR rettan, þann standa ma, Balli hinn raudi 

æftÍR broður. Balli. 

»Hägulv lät göra detta minnesmärke efter Knut, sin fader, och efter Gudlög, hans syster. Balle reste stenen. Balle. Knut. 

Stenen har upprest, som stånda skall, Balle den röde
efter brodern. 

Balle. » 

Historiken kring Vs 15.

I en reseberättelse från år 1863 skriver Dybeck: »Runstenen (med inskrift i fornyrpalag), som förr varit vid Kyringe i Björkstads socken (Baut. 1084), är nu rest vid Målhammar i samma socken.» Vs 15 hade alltså då släpats från ursprungliga plats i Kyringe  och rests i Målhammars herrgårdspark. 

I litteraturen beklagas, att Vs 15 bortfördes från den Lilla Kyringe. Det måste betraktas som intressant att veta exakt var den mäktiga runstenen stod och åt vilket håll ristningsytorna var vända. 

Ristningen är på oskadade partier djup och tydlig. Framsidan är släthuggen och fullständigt plan medan baksidan har en mer rå i ytan. Ristningen på baksidan är delvis skadad genom vittring. 

Runmästaren Balle

Runsten Vs 15 tillhör, liksom Vs 24, runmästaren Balles mest berömda ristningar. Den är sannolikt en av de äldst bevarade. E. Brate skriver i Svenska runristare(1925) att eftersom Balle har rest Vs 15 »efter sin broder, bör väl Björksta sn i Västmanland antagas vara hans hemort». Intressant att veta att runmästaren Balle sannolikt kom från Västmanland.

Runmästaren Balle levde under senare hälften av 1000-talet (se datering nedan). Drygt 40 av hans runristningar är bevarade.  Ett tjugotal av dem i Västmanland, Uppland och Sörmland är signerade. Några av Balles runstenar har text på vers. Han har sannolikt varit lärjunge till runmästaren Livsten. Balle ristar sina stenar med en utvecklad ornamentik. Stenarna har rikligt med bild- och mönstervariationer. I litteraturen finns en diskussion om Balle och Balle den röde (”Röd-Balle”), som ristat två stenar i Västmanland bl.a. vid Lilla Kyringe, är samma person. Sofism enligt min mening. Tills vidare är det enligt min mening samma runmästare. Ornamentik och annat liknar varandra.

Vidare om runsten Vs 15 ur ”Sveriges runinskrifter” för att datera runmästaren Balles verksamhet.

”Som ovan har framhållits, har förekomsten av namnet Knutr på Vs 15 använts vid de försök som ha gjorts att tidfästa Balles verksamhet. Sålunda skriver O. v. Friesen (i Bunorna, s. 215): »Balles ristningar synas … böra förläggas, de tidigaste till omkr. 1050 men det stora flertalet till 1050- och 1060-talen, några kanske ännu senare. Balle ger i sina … alls icke monotont formulerade inskrifter inga anknytningar till historiska data, men av ett sådant förhållande som att en av Balles första stenar, Lilla-Kyringestenen i Björksta socken, Västmanland, är rest över en man vid namn Knut — sannolikt uppkallad efter Knut den store — av dennes son böra vi se en bekräftelse på att Balle allra tidigast har börjat uppträda som ristare framemot 1050.»” 

Runstenarna Vs. 9-10   vid Saltängsbron, Långängarna i Västerås.

Bilder Vs 9-10

Efter träsnitt i Johan Peringskiölds Monumenta sueogothica 4, 1710. J. Hadorph och P . Helgonius tecknade.

Inskrift  

X kisl x lit x kera x buru x eftR x osl x sun x sin x han ua[rþ] x tyþr eklati kub ialbi has ont auk selu 

Gisl let gærva bro æftin 0ysl, sun sinn. Hann värd daudr a Ænglandi. Gud hialpi hans and ok selu. 

»Gisl lät göra bron till minne av Ösel, sin son. Han blev död i England. Gud hjälpe hans ande och själ.» 

Stenarna Vs 9 och 10 står vid gamla landsvägen Västerås-Köping. Den runristade stenen (Vs 9) står vid norra vägkanten 12 m Ö om Saltängsbrons östra landfäste (idag inte synligt). Vs 10 står på landsvägens södra sida mitt emot.

Vad handlar denna runsten om?

Det är vanligt runt Mälardalen att runstenar reses i anslutning till en bro för att visa att man byggt bron över ett vattendrag eller sankmark (Vilket visar alla som passerar bron att man är en betydande och sannolikt välbärgad man. Det mest betydande och tydliga exemplet på det är jarlabankes bro och runsten i Täby som enligt runtexten ”ägde hela Täby”) och och för att hedra någon som dött, ofta i samband med vikingafärd i öster- eller västerled. I detta fall på vikingatåg till England kanske vid mitten av 1000-talet. Slutorden ” Gud hjälpe hans ande och själ” visar tydligt att stenen rest av och över en kristen man.

Dateringen av runstenen är vid, dvs 1000-talet. Man kan fundera, vilket jag gjort en hel del, över i vilket sammanhang denne Ösel, dog/stupade i England. Varför inte i slaget vid Stamford bridge i samband med Harald Hårdrådes invasion.

Slaget vid Stamford Bridge utspelade sig i byn Stamford Bridge,i Yorkshire och betraktas i England som slutet på vikingatiden. Slaget ägde rum den 25 september 1066 efter att den norske kungen Harald Hårdråde och hans hird hade landstigit i England med 300 skepp och strax innan besegrat två jarlar med styrkor vid Gate Fulford söder om York.

Kung Harald Hårdråde stupade vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson. Nitton dagar senare förlorade Harald Godwinson både land och sitt liv i slaget vid Hastings. Odödliggjord på Bayeux tapeten som vi studerat på plats. Slaget vid Stamford Bridge kan betraktas som en betydelsefull seger i både ett vikingatida och nedledda perspektiv. Kanske har runstenen över Ösel vid Saltängsbron i Västerås den kopplingen. Att man reste två runstenar och byggde en bro kan tyda på en heroisk död i ett viktigt slag.

Runstenarnas historia

År 1685 planerade Johan Hadorph en antikvarisk resa till Västmanland. Inför resan resan skrev Hadorph (1685) ett intressant brev till landshövdingen B. Gyldenhoff i Västerås. 

»Eliest måste iag tienstl berätta, att wid Broon moot Långängen, liggia 2. Runestenar omkullkastade, en på hwar sijda om wägen, och hafwa fordom stått uppe, men genom långlige tijder omkull fallne, hwilka begge något hafwa att betyda. Om hr. landshöfd:n wille befalla, att dhe begge resas up på hwar sin sijda om wägen en aln från dijken, och skolas wäl kring medh grååsteen, fast än muren ginge in till dijket, och blefwe en wägg dher af, och dhe eij längre iordsattes än Rijtningen och Bookstefwerne å begge sijdor blifwa ofwan iord, så wore det en märkelig anti- quitet och prydnat å den orten, som många andra landshöfdingar försummat hafwa. wille och hr landshöfd:n åkosta dheras uprijtning medh olliefärgor, för 2 eller 3 dhr kppmt:, så will iag tillsäija dä iag dijt reser, och kunde så uprijtas, att i 300 åhr skall färgen quart sittia. Således finnas och mångastädes Runestenar omkull, många medh Bookstäfwerna nidh åth iorden, hwarföre almogen borde angifwa alla sådanne långa gråhallar och upresa, ty dhe hafwa alla sina betydelse.» 

Uppenbarligen mer känsla och ansvar för det svenska kulturarvet för 335 år sedan än idag då många runstenar brister i underhåll, med tillväxt av lavar växer och runor som inte är ifyllda. Men vad är att vänta med politiska ledare S och M, som Sahlin och Reinfeldt som ser svenskt kulturarv som ”barbari”.

Källa: Sveriges runinskrifter. Utgivna av Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademin. Trettonde bandet. Västmanlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Sven B.F. Jansson. Stockholm 1964.

STORA RYTTERNE MEDELTIDA KYRKORUIN I LUNDBY I VÄSTMANLAND

19 juli 2022

En berättelse i ord och bild av en historisk exkursion i Västmanland med Britt.

Kort kyrkohistorik

Stora Rytterne kyrkoruin ligger i Lundby i Västmanland. Namnet Lundby antyder att här har legat en offerlund under förkristen dvs under asa-troende tid.

Den första kyrkan, sannolikt en träkyrka byggdes på samma plats kanske för att överbrygga eventuella motsättningar och förändringar i den dominerande religionen. Tidpunkten är tidig medeltid.

Vid början av 1200-talet ersattes den första träkyrkan av en stenkyrka. Den byggdes från början med ett västtorn vilket är ovanligt. Förekomsten av ett torn redan från kyrkans begynnelse tolkas som att ägarna till några av de stora godsen i socknen tog initiativ till bygget. 

Kyrkan var öppen för begravningar fram till år 1841. Idag är den en ruin vilket framgår av bildserien. Sten har hämtats från kyrkan vid bygget av Rytterne nya kyrka som byggdes 1815 – 1819.

Kyrkans historiska tillbyggnader

Ritningen nedan visar hur Stora Rytterne kyrka byggdes till under loppet av 500 år.

Grå del. Fas 1 tidigt 1200-tal.

Grön del. Fas 2 sent 1200-tal – tidigt 1300-tal. Tillbyggnad åt öster.

Gul del. Fas 3 slutet av 1400-talet. Vapenhus och sakristia byggs.

Blå del. Fas 4 år 1652. Västtornet får strävpelare.

Röd del. Fas 5 år 1737. Det nuvarande trekantiga koret byggs.

Olov Graus beskrivning av Stora Rytterne kyrka 1750.

Olov Grau reste runt i Västmanland och beskrev länet med jordbruk och produktion inklusive tecknade av länets kyrkor. Boken heter Beskrifning öfwer Wästmanland med sina städer, härader och socknar af Olof Grau” och publicerades 1754. En faksimilutgåva kom 1905 som jag har i min ägo.

Bilden nedan visar Stora Rytterne kyrka år cirka 1750.

Stora Rytterne kyrkoruin – en bildbeskrivning.

Klicka på bilden för fullstor bild.

Ruinen efter västtornet med strävpelarens fundamentet till vänster och vapenhusets yttervägg till höger.

Entrén till kyrkan från söder med vapenhuset i förgrunden och ingången till kyrkan i bakgrunden

Kyrkoruinen sedd från söder med 1600-tals gravhällar i förgrunden till vänster. Tegelvalvet i bakgrunden är ingången till sakristian med korets yttervägg till höger.

Ingången från väster genom tornet sedd från koret.

Det trekantiga koret sedd från västtornet.

Koret sedd genom entrén genom tornet.

Resterna av västtornet sedd från väster med fundamenten till strävpelarna på var sida om ingången.

Kyrkoruinen se från sydväst med västtornet och vapenhuset.

Runstenarna vid Stora Rytterne kyrkoruin med nr V 1-2.

De vikingatida runstenarna som står strax söder om kyrkoruinen från cirka 1000-talets mitt visar att detta varit en viktig religiös plats tidigt.

Stenarna hittades sommaren 1938 när Stora Rytterne kyrkoruin restaurerades. Den runristade stenen låg som golvsten i den ursprungliga, senare igenmurade västra portalen med ristningsytan uppåt där den fungerade som grundsten till dörrposterna. Den ursprungliga torningången (nu upptagen) har tidigt hade murats igen. Ristningsytan är därför ej sliten av tramp. 

Det är faktiskt ganska vanligt att man i samband med ombyggnader och renoveringar av medeltida kyrkor hittar inmurade runstenar. Runstenar som visar asatron kan ha murats in för att motarbeta och ”förnedra” asatron. Denna gång har dock en kristen runsten med ett kors hittats i rasmassorna. Den korsristade stenen hittades vid schaktning i koret. Vi vet ju inte om runstenarna är samtida men den utvecklade ornamentiken på båda talar för samma runristare. I så fall har en kristen sten lagts som grund- och entrésten.   De båda stenarna restes på sina nuvarande platser hösten 1938. 

Runskriften och ornamentiken färgförstärkta i datorn för ökad tydlighet.

Inskrift på runsten nr V1 
+ kuplefR seti : stff : auk : sena : þasi : uftiR slakua : sun : sia : etaþr : austr •i•karusm • 

GuðlæifR sætte staf ok stæina þasi æftÍR Slagva, sun sinn, ændaðr austr i Garðum(?). 

»Gudlev satte stav och dessa stenar efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike(?).» 

Han dog alltså under en vikingafärd österut in i dagens Ryssland. Kanske på väg ner till Särkland eller Miklagård (som betyder stor handelsplats) dvs Konstantinopel idag med namnet Istanbul. Lanske i strid med fientliga stammar.

Korset på runstenen nr V2 är ovanligt utformad. Det är ett likarmat ringkors, med band inträdda under tungor i de fyra korsarmarnas ändar. I korsets mitt, innanför ringen, är det ena armparet inskjutet under det andra. Korset blir därigenom fast hopknutet . Orginellt och kreativt ristat.

Text och bild Lennart Waara

SLAGET VID BRUNNBÄCKS FÄRJA ÅRET 1521 NÄR GUSTAV WASAS BONDEARMÉ I GRUNDEN BESEGRADE DEN DANSKA LEGOARMÉN.

13 juli 2022

Inledning

Minnesstenen vid Brunnbäcks färja. 

Dock står stenen inte där slaget stod. Platsen där den står är helt enkelt föga lämpad för en träffning mellan arméer. Informationstexten vid entrén som beskriver bakgrunden och slaget är mycket informativ och historiskt korrekt.

Götstaff Eriksson Wasa samlade först dalkarlarna och sedan hälsingar, gästringar och västmanlänningar till uppror mot den danske kungen Kristian II (i Sverige kallad Kristian Tyrann efter Stockholms blodbad) och hans danska knekthorder och inhyrda tyska legosoldater. Slaget år 1521 var den militära startpunkten som slutade med att dansken och Kristian II drevs ur landet och att Wasa-ätten inträdde som kunglig ätt.

Betydelsen av slaget vid Brunnbäcks färja

Början till slutet för Kristian II:s danska knektar stod historiskt på Sonnbohed vid Brunnbäcks färja. De 6 000 danska knektarna och tyska legoknektarna mötte en bondehär på 20 000 man enligt uppgifter i annalerna. De danska knektarna och de tyska legosoldaterna höggs ner, drevs i älven och jagades på flykten in i Västmanland där de upphanns och togs tillfånga av bondehären. Så ser början på ett befrielsekrig ut. 

Glöm inte att i september året innan dvs 1520 hade Stockholms blodbad genomförts av Kristian II och hans knekthorder och hans svenske samarbetsmän. Överklassen i Stockholm lät sig ledas till schavotten utan motstånd. Så icke Götstaff Eriksson Wasa och bönderna. Det är de gemena folket man kan lita på. Så har det varit, så är det och så kommer det att vara. Upproret mot vanstyret i Sverige kommer att komma från det gemena folket.

Kommer uppror och befrielse av Sverige också att utgå från Dalarna och angränsande län? De jäser i landet och folk förbereder sig, i synnerhet på vischan! 

En historisk exkursion 

Men åter till hur vår berättelse startade. Britt och jag gjorde en exkursion till Brunnbäcksfärja på tips av gamle kompisen Lars T. Efter besöket på plats började jag i vanlig ordning forska i den historiska bakgrunden inklusive slagets förlopp. Detta är redogörelsen för slagets och dess förhistoria.

Hur har skildringarna av slaget förändrats över tid?

Vi börjar med en jämförelse av hur slaget skildrats i olika lexikon. Bilden av slaget har nämligen förändrats, urholkats och blivit ”svampig” från 1800-talets slut och fram till idag.

Först beskrivningen av slaget i Nordisk familjebok Uggleupplagan, därefter Nordisk familjebok från tidigt femtital, Nationalencyklopedins sörja och slutligen Wikipedia som faktisk är korrektare än Nationalencyklopedin. Slutligen presenterar vi en utförlig skildringen av slaget vid Brunnbäcks färja från Starbäcks Svenska historia från 1800-talet.

I Nordisk familjebok, Uggleupplagan.

Slaget vid Brunnbäcks färja skildras i den utmärkta Nordisk familjebok, Uggleupplagan från 1905. En tid då ännu svenskhet, mod och morske män och nationalkänslan för Sverige befanns starka och viktiga. Vill man veta något med säkerhet går man tillbaka till Uggleupplagan.

”Brunnbäcks färja är ett gammalt färjställe vid Dalälfven, i en vacker nejd i Folkärna socken. Platsen, förr räknad som Dalarnas slutpunkt i s. och såsom gränsort lifligt trafikerad samt af en viss betydelse, är särskildt bekant för dalkarlarnas seger därstädes öfver Kristian II:s trupper april 1521. Regeringen i Stockholm hade låtit utrusta en, som det säges, till 6,000 man uppgående armé af holsteinare, danskar, skottar och fransmän för att kväfva upproret i Dalarna. En del däraf drog från Västerås upp till B. och lägrade sig där midt emot de på andra sidan älfven stående dalkarlarna. Jens Beldenak, som synes hafva varit en af expeditionens ledare, fick emellertid upplysning om, att dalkarlarna kunde uppställa ända till 20,000 man, hvilka i nödfall lefde på barkbröd och vatten. Förskräckt skall han då 
hafva uppmanat de sina till återtåg med orden: ”De där kunde äde trä og drikke vand, dem tvinger ej fanen, än sider (mindre) nogen mand. Bröer, lader uss drage rätt 
snart häen”. När de sålunda började återtåget, gingo emellertid dalkarlarna öfver älfven och tillfogade dem åtskilliga förluster”.

I Svensk uppslagsbok

I Svensk uppslagsbok från början av 1950-talet är ännu skildringen korrekt och begriplig om än kort och sammanfattande.

Den signerade artikeln är skriven av den kände medeltidshistorikern Ingvar Andersson, specialiserad på Sveriges äldre historia.

I Nationalencyklopedin

Nu över till Nationalencyklopedins urvattnade och märkligt korta text. Begripliggör inte skeendet. En märklig demi-mond med namnet ”Lill-babs” får som exempel på förfallet betydligt större utrymme! Nationalencyklopedin har inte med nation eller en nationell uppgift att göra. Det handlar om något helt annat, göra urarva och fördumma det svenska folket!

Wikipedia

T o m Wikipedia är bättre än Nationalencyklopedin med goda källhänvisningar och vidareläsning.

”Brunnbäck är ett litet samhälle 8 km sydost om Avesta och i närheten av Krylbo i Dalarna, vid Dalälven. År 1521 stod här slaget vid Brunbäcks färja, där ett uppbåd av dalkarlar under ledning av Peder Svensson från Vibberbodaoch Olof Bonde från Norrbärke slog ner en här av danska knektar genom en kringgående rörelse och ett anfall som tvingade ner danskarna i älven.

Brunbäcks färja var ett färjställe vid Dalälven, i en vacker nejd i Folkärna socken. Platsen, förr räknad som Dalarnas slutpunkt i söder och såsom gränsort livligt trafikerad samt av en viss betydelse, är särskilt bekant för dalkarlarnas seger där över Kristian II:s trupper i april 1521. 

Brunbäcks färja i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)

Befrielsekriget 1521-1523 – Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Georg Starbäcks beskrivning av bakgrund till slaget och slagets förloppet.

Nu övergår vi till Georg Starbäck för en konkret och i huvuddragen sannolikt korrekt men också begriplig beskrivning, så långt det är möjligt 500 år senare. Den som så önskar kan också gå till Peder Svarts krönika, sönderkritiserad av den ”källkritiska skolan”. Den ”källkritiska skolan” gjorde en viktig insats för en korrekt svensk historieskrivning men har också delvis förstört svensk historieskrivning för sekler. Äldre krönikor skall inte förkastas utan läsas och användas kritiskt, som alla texter inklusive Dick Harrissons. Starbäck citeras här in extenso. Det är en god och levande beskrivning av det historiska förloppet.

”Skrifvelserna (till Stockholm om Gustaf Eriksson Wasas göranden och låtanden i Dalarne och på andra håll, min anm.) uträttade intet i hufvudsaken. En och annan kunde göras tveksam i sitt beslut, äfvensom anslutningen till Gustaf och hans män kunde fördröjas, men på dem, som redan uppträdt och dragit svärdet, utöfvade dessa skrifvelser intet inflytande. Sådana skickades äfven till andra orter i riket, och det är eget att se, huru rörelsen i sin begynnelse här skildras. Gustaf Eriksson framställes som en upprorsmakare, hvilken med trug, mord och brand ådrager Sveriges folk en evig skam bland alla kristna menniskor och ofelbart skulle bringa riket i evigt förderf. Man borde betänka hvad som förestode fäderneslandet, om man fölle från konungen, som var stark och mäktig öfver hela Östersjön samt befryndad och förbunden med kejsaren, konungar och furstar. Hellre skulle de förena sig med erkebiskopen att stilla det begynta orådet, och Stockholm ville för sin del för konungen våga lif och blod. – Det är tydligt en annan anda som talar från Stockholm, än den som vi varit vanda att finna der under Sturetiden. Men med det anseende, som Stockholm under denna tid förvärfvat sig och som väl ännu icke hunnit fördunsta, är det tydligt, att brefven skulle på en och annan utöfva afsedd verkan. 

I afseende på hufvudpersonerna uträttade de dock, såsom vi nämnt, intet. Gustaf Eriksson var lika fast i sitt beslut, och hans Dalkarlar hade icke vanslägtats från Engelbrekts och Sturarnes dagar. Att inverka på dessa fordrades annat än bref och sigill, och derför utrustades en här på 6,000 man att draga upp i Dalarne. 

Detta krigsfolk utgjordes till största delen af danskar och tyskar, och dess befäl utgjordes äfvenledes af främlingar, företrädesvis tyskar. De förnämsta namnen äro Henrik Slagheck, biskopens broder, bröderne Henrik och Berent von Mehlen. Desse innehade ock de förnämsta slotten. Vi veta, att Henrik von Mehlen innehade Vesterås, hans bror Berent innehade Stegeborg och Henrik Slagheck Stockholms slott. Samtidigt med landthären utrustades äfven bevärade jakter att kryssa utanför Gefle och Öregrund, medan Severin Norby längre söderut med den kungliga flottan beherskade Östersjön och höll uppsigt både på finska och svenska kusterna. Från Vesterås utryckte herrarne med krigshären och tågade upp till Dalelfven, der de slogo läger vid Brunbäcks färja. 

Det var underrättelsen om detta tåg, som förmådde Olof Bonde att skynda upp till Peder Svensson och Dalkarlarne. Dessa bröto genast upp och drogo ned till elfven den danska hären till mötes. De brunno af lust att strida och de började genast att med sina skarpa pilar skjuta tvärt öfver elfven, så att fienden ej fick en stunds ro. Sägner gå ännu i dessa trakter, att Dalkarlarne sköto sina pilar i bågskott så tätt, att de undanskymde solen. Danskarne drogo sig då tillbaka utom skotthåll till Björkebo och Carlsbo. 

Biskop Jöns Andersson Beldenacke, som sjelf befann sig i danska hären, skall hafva frågat en af de närvarande svenske herrarne om detta folk som kallades Dalkarlar och under de föregående tiderna förvärfvat sig en så framstående plats bland den svenska allmogen. »Huru mycket folk» – sporde han – »kan den landsändan ofvan Långheden till det högsta åstadkomma?» – »Väl tjugutusen» – svarade den tillfrågade – »ty de äro stridbare män alla, de gamla så väl som de unga!» Biskopen sporde då åter: »Hvarifrån kan väl så mycket folk få mat?» – »De äro icke» – blef svaret – »vande vid kräslighet, utan när nöden tränger på, nöja de sig med vatten och barkbröd!» Vid detta svar blef biskopen förskräckt och sade: »Ett folk, som äter barken af träd och dricker vatten, kan icke fannen tvinga, än mindre någon man. Gode män, låter oss rätt hasteliga draga hädan!» (min kursiv)

Men Peder Svensson var ej sinnad att låta Danskarne så lätt undkomma, och folkets stridslust var ock sådan, att det hade varit illa att ej begagna sig af den, och han drog sig derför med en del af sitt folk, hastigt tillbaka för att på en omväg falla Danskarne i ryggen. Han tog vägen förbi Ön, Folkärna kyrka, Vidderbo och Kungsgården till Utsunda färja. Det var en mils omväg, men Peder Svensson hann fram i rättan tid och lyckades sätta sitt folk på båtar öfver elfven, så att han angrep Danskarne just som de bröto upp. Samtidigt ryckte äfven de qvarlemnade Dalkarlarne öfver elfven, och Danskarne angrepos sålunda från tvänne sidor. Strax vester om Utsunda färja utbreder sig en hed, som kallas Sonnbohed, och här skedde sammandrabbandet. Danskarne sökte värja sig det bästa de kunde och stredo tappert, men mot kraften hos dessa Dalkarlar var deras motstånd fåfängt. Största delen af dem föll på heden, en mängd störtade sig i elfven. De öfrige togo till flykten och förföljdes af Dalkarlarne ända till Hemmingsbo i Fläckebo socken af Vestmanland. En mängd fångar gjordes. 

Vi kunna föreställa oss den glädje, som af denna framgång skulle väckas hos Dalkarlarne, och den uttalade sig i en mängd sägner och sånger, som delvis bibehållit sig allt intill våra dagar. 

Man utvisar ännu stället der slaget stod, och många pilar, som här blifvit hittade i åbrädden, bekräfta sägnen. Slaget kallas i sägnen pilkriget, och onekligen gjorde dalpilarne här god nytta för sig”.

En sannolik beskrivning av uppmarschen inför slaget.

På GoogleMaps kartan har jag utifrån uppgifter i äldre litteratur ritat in de sannolika attackvägarna för de svenska styrkorna ledda av Olof Bonde respektive Peder Svensson. Olof Bonde med sitt folk sköt med armborst över älven, ”så himlen förmörkades av pilar” (som det heter i äldre texter). Danskarna drevs tillbaka från älvbrinken till byar längre in. I skydd av den aktiva beskjutningen med armborstpilar smög sig Peder Svensson iväg för en kringgående rörelse. Peder Svensson gjorde med sitt folk under dagen och natten innan en förflyttning på en mil runt vattenområdet och sankmarken, gick över vid Utsunds färja. På morgonen närmade sig bondearmén fiendelägret när danska knektar och de tyska legotrupperna var på väg att bryta upp. Peder Svenssons bondearmé smög sig fram gömda bakom granruskor och överraskade danskarna och tyskarna.  Olof Bonde gick med sina styrkor över Dalälven med båtar vid Brunnbäcks färja och anföll danken från andra hållet. Dansken slogs i grunden. Några flydde ner i älven andra flydde söderut mot Västmanland där de upphanns fick mer stryk och många blev tillfångatagna.

Sammanfattning av slagets historiska betydelse.

Slaget vid Brunnbäcksfärja var ett viktigt slag i Sveriges historia, dels för att en självständig fri svensk nation skapades. Sverige befriades från Kristian II:s unionsstyrkor med början vid Brunnbäcks färja sedan Västerås och Västerås slott då Gustav Wasa själv tog kommandot över bondearmén och därefter Stockholm och hela Svea rike. Betydelsen av slaget kan inte överskattas. Dels för att det var begynnelsen till att Wasa-ätten hamnade på Sveriges tron i flera århundraden. Det var dock inte den första vapenträffningen med danskarna och heller inte den sista. Skåne befriades från danskt välde och blev svenskt 1658 efter freden vid Roskilde.

Slaget i kulturen.

De än i dag sjungna ”Dalvisan” 
och ”Vänjansvisan” förhärligar allmogens seger. 

Vennjansvisan skriven på 1500-talet handlar om slaget vid Brunnbäcksfärja.

Kung Gösta han reser i Dalarna opp,Så låten oss alla i herrens Guds namn
han sade till dalkarlar sin’:på vägen oss gifva nu snart,
Kung Kristian ligger på Stockeloms slott,sad’ kungen, att frälsa vårt fädernesland
han dricker båd’ mjödet och vinfrån jutarnes grymma medfart
  
I hören nu mine dalkarlar ehvadSå foro dalkarlar med bågar åstad
jag eder skall bjuda uppå,allt öfver den Tunabro,
om I viljen följa till Stockeloms stadflere då vore dalkarlar i rad,
att jutarne med mig nedslåän konung Gösta månd’ tro
  
Då svarte dalkarlarne ej till behag,De dalkarlar skynda sig fort i sitt lopp
men sade kungen igen:allt neder till Tunahed;
Det stod ett slag om långefredag;större nu blef dalkarlarnes tropp,
vi minnas det alla väl änän konungen kund’ öfverse
  
Kung Gösta han svarade åter på sliktDe rasta der något, men foro se´n fort
och sade till dem alltså:med ifver och fullsintan håg
Vi bedja Gud fader i himmelrik,att komma ju förre till den samma ort,
så lärer väl bättre oss gåder hopen av jutarne låg
  
Strax annat sinne i dalar’ne rann,Dalkarlarne hinna till Brunnebäck fram
de sade till Gösta sin kung:der fingo de jutar i syn,
Om du vill blifva vår härhövidsman,strax flere dalpilar i vädret man fann
så följer båd´gammal och ung.än haglet nedfaller i skyn
  
Snöskräfvorna* och furufnatten i träDalkarlarne börja att skjuta allt mer,
rätt pilen råkar uppå;de skjuta : alla en man;
ja, Kristiern, den bloderacken ock medtjockare rykte dalpilar der ner,
skall ingalund’ bättre nu gåän sanden på sjöastrand
  
Helt gerna är jag eder härhöfvidsman,Så körde de jutar i Brunnebäcks elf,
strax svarade konungen då,så vattnet dem porlade om,
allenast I ären mig trogna hvar mande sörjde deröfver, att Kristiern sjelf
inunder min fana blå.han ej der tillika omkom
  
De dalkarlar svarade med friskaste modSå togo de jutar nu alla till flykt
som alla de varit en man:och läto slikt omkeligt qväd:
Vi våga väl gerna båd’ lifve’ och blodHin må mere dricka det porsöl de brygt
mot en så grymmer tyranni smedjan vid dalkarlens städ
 

*(Snöskräfvan är dalripan och furufnatten är ekorren.)

STRÖMSHOLMS VACKRA BAROCKSLOTT I VÄSTMANLAND

03 juli 2022

En resa i bilder.

En medeltida befäst gård Mölntorp är historisk föregångare till den stenborg Gustav Wasa byggde vid mitten av 1500-talet i nedre delen av Kolbäcksån som fortfarande utgör en del av vallgraven runt slottet. Stenborgen, änkesäte för drottning Katarina, blev grunden till Strömsholms slott. 

Drottning Hedvig Eleonora som fått borgen i morgongåva av Karl X Gustav lät bygga om borgen till ett barockslott 1659 – 1681. Slottsarkitekt var Nicodemus Tessin d.ä. 

Strömsholm var det slott som Hedvig Eleonora och hennes familj oftast använde. Både Karl XI och karl XII lärde sig att rida i Strömholm. 

Efter att slottet började förfalla renoverades det under slutet av 1700-talet och 1800-talet i ett par omgångar. 1858 blev Strömsholm centrum för Arméns Ridskola.

Västfasaden sedd från nordväst.

Västfasaden från slottsträdgården och den gamla ridallén.

Slottet sedd från västra entrén till slottsträdgården

Västfasaden från entrén till slottsträdgården

Slottsfasaden från serveringen i den södra slottsallén

Del av slottsträdgården öster om slottet

Östra fasaden sedd från bron över vallgraven/Kolbäcksån

Kolbäcksån tillika naturlig vallgrav sydöst om slottet

Norra och östra fasaden sedd från nordöst om vallgraven/Kolbäcksån

Södra och östra fasaden sedd från stranden i sydöst, med vallgraven/Kolbäcksån i förgrunden.

EXKURSION TILL DINGTUNA TINGSPLATS OCH KYRKA SAMT BORGBY SKANS.

13 juni 2022

En vacker försommardag gjorde Britt och jag en historisk exkursion till några äldre västmanländska fornminnen och en kyrka. Vi sökte främst den plats där tinget för Tuhundra hundare (senare härad) hållits under århundraden fram till mitten 1500-talet då Tuhundra hundares ting flyttade inomhus till Dingtuna klockarestuga. Beskrivningar i äldre texter vägledde oss till den plats som bör vara den rätta och som också är i överensstämmelse med traditionen på orten, belägen mellan Östjädra och Västjädra någon kilometer NV om Dingtuna kyrka.

Att just denna tingsplats kommit att intressera oss sammanhänger med att Sura socken, tillsammans med åtta andra socknar, hörde till Tuhundra hundare. Västmanland bestod av 8 hundare / härader.

Namnet Dingtuna kommer från orden ”Ting” och ”Tuna” dvs en gammal offerplats för asagudar. Kultplatsen, tuna, har troligen varit belägen i närheten av nuvarande kyrka. Dingtuna är en av de äldsta socknarna.

Önskar du se bilderna nedan i full storlek. Klicka på bilden!

Dingtuna tingsplats

Historiskt har ting hållits på platsen sedan 1100-talet. Första gången ting vid Dingtuna nämns i bevarade dokument är den 20 juni 1368. Idag finns 43 bevarade skriftliga dokument från tinget i Dingtuna i olika svenska arkiv. Det sista dokumentet från utomhustinget är från den 8 januari 1541. Det skall inte tolkas som att ting hållits endast 40 gånger under denna 200-årsperiod, endast att de skriftliga dokumenten om ting I Dingtuna är de enda som finns kvar i arkiven. 

Tingen i Västmanlands åtta hundare var enhetliga, styrda av en gemensam lag, Västmannalagen. Där reglerades att varje hundare skulle ha ett ting.

I och med att tingsplatsen lades någorlunda centralt i hundare och att domkretsarna var vida hade de flesta männen en längre resa att företa sig för att ta sig till tinget, vilket skedde med häst eller häst och vagn. Det diskuteras i litteraturen om det inte har funnits möjligheter till övernattning i närheten av tinget för dem som hade en längre resa och om tinget drog ut på tiden till aftonen. Sov- och värmestugor kan därför antas ha funnits på platsen.

Vid tinget avhandlades tvistemål och brottmål. Tingsplatsen var oftast belägen på en äng eller någorlunda slät plats så att menigheten kunde delta som åhörare och kanske också vittnen. En plan yta var att föredraga toppen på en hög. Det var viktigt att bönderna, vilket nästan alla var, kunde följa tingsförhandlingarna oavsett om det var tvistemål eller brottmål som avhandlades. Med tanke på det sistnämnda var tingsplatsen belägen i närheten av galgbacken. Den dömde delinkventen kunde därmed snabbt föras till galgbacken för att straffet skulle exekveras oavsett det handlade om en dom om förlustig av liv eller lem.

Nämndemännen som var tolv till antalet svor en ed innan tjänstgöringvid tinget. Det fanns två domare i varje hundare. Men endast en tjänstgjorde vid varje ting. Domaren var också den som utsåg nämndemännen. Vi varje enskilt ting bestod således funktionärerna av 14 personer, tolv nämndemän, domaren och dessutom länsman.

Bilden som är hämtad ur Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken” visar hur man sitter på bänkar och svärs in för tjänstgöring vid tinget.

På tingsplatsen har således funnits bänkar att sitta på för nämndemän men sannolikt också för den menighet som valt att delta på tinget. Det kan ha varit plankor mellan stenar. En domarring kan vara just en sådan anordning som haft plankor mellan stenarna att sitta på. Rättens funktionärer hade mer permanenta ordnade sittplatser centralt på tingsplatsen.

Tinget genomfördes med återkommande möten. Häradsdomaren kallade till ting men fick inte kalla till ting mer än maximalt en gång i veckan, det stipulerades i Västmannalagen och det var upp till bönderna att bevaka att detta. I praktiken har det under normala inte genomförts ting med en så hög frekvens. Att avsätta tid för resa och vistelse på tinget var en ”kostnad” i tid, resa och vistelse för varje enskild man. De flesta var bönder. Annat nödvändigt arbete blev inte utfört. Bönderna hade uppgifter att sköta för sin försörjning och kunde inte utan betydande olägenheter störas.

Parterna på tinget var förutom nämnda funktionärer målsägande i tvistemål, anklagade vid brott av olika slag, vittnen och upp till 36 s.k. edgärdsmän vars uppgift var att vittna om en persons oförvitlighet.

De som deltog på tinget som deltagare, vittnen och nämndemän var naturligtvis fria svenska män

Galgbacken vid Dingtuna tingsplats med en rudimentär mur synlig i förgrunden som möjligen markerar en tingsplats som omgärdats med en synlig mur för att markera centrum och platsen för de edsvurna tingsmännen som hade att avgöra de mål som var uppe till avgörande. Den syns i sin omgivning till höger på bilden nedan.

Källor till detta avsnitt: 

Olaus Magnus, Historia om de Nordiska folken, Gidlunds faksimilutgåva 1976

Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904

Sven Turén, Om ”rätt tingsplats” enl. Västmannalagen. I Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift XXVII 1939 

Gunnar Ekström, Tingsplatser och häradskultplatser i Västmanland i fornnordisk tid och medeltid. I Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift XXXVI 1948.

Dingtuna kyrka

Dingtuna kyrka byggdes på 1300-talet. Den ersatte en tvåhundra år äldre kyrka, sannolikt av trä. Den nya kyrkan var ovanligt stor och är än idag en av de större. Exteriört är den dock präglad av en ombyggnad år 1842 då tornet fick sin nuvarande utformning. Välbevarade kalkmålningar från 1470-talet målade av Albertus Pictor finns i kyrkan. De har varit övermålade och togs fram i början av 1800-talet. Tyvärr var kyrkan, som numera är vanligt (gissa varför!), låst vid vårt besök varför målningarna inte kunde studeras denna gång.

Dingtuna kyrka sedd från samma vinkel som i Olof Graus teckning nedan

Dingtuna kyrka tecknad av Olof Grau i början av 1750-talet och presenterad i hans viktiga arbete ”Beskrifning öfver Wästmanland” från 1754.

Källa till detta avsnitt: 

Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904

Borgby skans

Att just Borgby skans kom att intressera oss var uppgiften hos Grau att jarlen Birger Magnusson enligt gammal lokal tradition skall ha rastat vid borgen på sin väg med hirden till Herrevads bro där han i ett historiskt viktigt slag, i Svea rikes tillkomst och stabilisering, besegrade det s.k. folkungapartiet. Ledarna för folkungapartiet avrättades efter slaget och efter att de kapitulerat. Den hårdföre jarlen skapade därmed lugn och ro i riket i flera årtionden. Folkungapartiet var slutligt besegrade.

Borgby skans är dock betydligt äldre, sannolikt från 500-talet e.Kr. Fornborgarna, som är frekventa runt Mälardalen, hade olika roll beroende av läge. Några var försvarsborgar belägna vid viktiga farleder. Glöm inte att vattnet i Mälaren vid den tiden stod betydligt högre än idag. Dess vikar och fjärdar var seglingsbara långt in i Mälarlandskapen i det som idag är åker och äng. Andra borgar var tillflyktsorter vid ofärd för de omkringboende bönderna. En tredje typ kan ha varit rena garnisonsborgar som hyst en beväpnad professionell hird.

En rekonstruktion av hur en fornborg kan ha sett ut som hade försvarsfunktioner vid en farled.

Borgens huvudmur med den yttre försvarsmuren synlig till vänster på bilden. Huvudmuren hade på toppen en palissad av trä. Av denna finns självfallet idag inte det minsta spår.

Här står undertecknad i utrymmet emellan den yttre försvarsmuren och den inre huvudmuren.

Källa till detta avsnitt:

Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904

PS. Tuhundra hundares tingsplats är inte utmärkt i landskapet på något sätt. Inte ens en informationstavla finns där. Borgby skans är i den inre borgdelen helt igenvuxen av sly. Hur sköter Västmanlands länsstyrelse våra fornminnen? Några pekuniära resurser och lite tid bör väl kunna avsättas för vårt viktiga historiska arv.  Eller har de anammat uppfattningen hos politiker som Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) som lever i föreställningen att svensk historia är ”historien om barbari”. De har båda haft den dåliga smaken och oerhörda dumheten att torgföra uppfattningen. Lite färre kurser och tid på Länsstyrelsen i Västmanland med en Black lives matter aktivist i ”antivit rasism” kanske också kan ge energi och tid till fornminnesvård.

Text och bilder: Lennart Waara

BORGHOLMS SLOTTSRUIN

31 maj 2022

Slottsruinen är vackert belägen högt ovan Borgholm. Ruinen är en av Ölands största turistattraktioner. I maj 2022 gjorde jag tillsammans med JW ett fotografiskt studiebesök i slottsruinen. Den exkursionen har resulterat i en berättelse i ord och bild. (Klicka på bilderna för att se dem i fullformat)

Slottets västra sida sedd från Borgholm där det ligger uppe på högplatån imposant dominerande landskapet.

Slottets östra fasad sedd från högplatån.

Historien om Borgholms slott i urval och sammandrag.

Historien om Borgholms slott är en historia med mycken militär dramatik och under perioder med en betydande och central roll i Svea rikes militära och maktpolitiska förhållanden. Slottet har varit belägrat ett antal gånger och också intagits och återtagits. Vi känner till 15 konflikter med belägringar av slottsborgen. I synnerhet är slottets historia kopplad till strider mellan Danmark och Sverige om makt och inflytande i Östersjön och i Sveriges sydliga delar. 

Slottets historia börjar redan vid slutet av 1100-talet då en kastal byggdes. En kastal är ett torn av betydande storlek för försvarsändamål. Kastalen kom senare att skyddas av en tillbyggd ringmur. Senare under 1200-talet byggdes en borg som var färdig år 1281. Kastalen var ursprungligen sannolikt uppförd som skydd emot sjörövare. från den äldsta tiden finns väldigt lite dokument att tillgå. Det är först från och med mitten av 1300.talet som det finns bevarade dokument om slottsborgen.

Ägare-/innehavarelängden i urval är under slottets historia fram till katastrofen i början av 1800-talet, en lista över Sveriges främsta ätter och makthavare.

Magnus ”Ladulås” Birgersson var innehavare i slutet av 1200-talet. År 1307 tillfaller Borgholm och hela Öland kung Birger Magnusson (son till Magnus ”Ladulås” Birgersson och sonson till Jarlen Birger Magnusson) efter att han förlikats med bröderna om makten.

Brodern hertigen Valdemar Magnusson flyttade in 1316 med den norska prinsessan Ingeborg Eriksdotter. Efter Nyköpings gästabud då Valdemar och Erik dödades bodde Ingeborg kvar på Borgholms Slott till sin död 1356. 

Året 1361 invaderade den danske kungen Valdemar Atterdag Öland och erövrade borgen på sin väg till Gotland och slakten av gotländska bönder utanför Visby murar vid den s.k. Korsbetningen, medan borgarna i Visby tittade på och vägrade öppna portarna för de svagt beväpnade bönderna som slaktades av tungt beväpnade danska legosoldater till sista man. En dansk hövitsman tillsattes som kommendant på Borgholms slott.

År 1363 hade svenska stormän beslutat sig för att avsätta kungen Magnus Eriksson som regerade tillsammans med sonen Håkan. Stormännen hittade en kandidat i Tyskland i Albrekt av Mecklenburg som var systerson till kung Magnus. men för att erövra Sveriges krona krävdes resurser. Förbund slöts med nordtyska furstar och med Hansan. De hela medförde en period av återkommande krig med den danske kungen Valdemar Atterdag inblandad. Men, år 1364 avsattes kung Magnus och Håkan och Alberket blev svensk kung. Albrekt av Mecklenburg anlände till Öland på väg till Stockholm 1367. Borgholm var fortfarande i den avsatte kung Magnus besittning. Albrekts soldater belägrade borgen i flera veckor den hösten innan manskapet i borgen kapitulerade. Sedan var Albrekt svensk kung fram till 1389.

Borgen belägrades igen under flera veckor 1367 innan besättningen på borgen kapitulerade. Den dåvarande svenske kungen Albrekt av Mecklenburg utfärdade ett brev ”in castris ante Borgholma” och uppförde en befästning vid borgen.

År 1448 satt Karl Knutsson (Bonde), vald till Sveriges konung efter unionskungen Kristofers död, på Borgholm. I juli 1448 skickade han en styrka på 2 000 man till Gotland för att belägra Visby och Visborg, där Erik av Pommern satt. Ön och Visby erövrades. Erik vingades överlämna Visborg i utbyte mot Borgholm och Öland. I början av 1449 sände Karl Knutsson åter trupper till Gotland men Erik av Pommern undsattes av en dansk flotta och kunde lämna Gotland. 

År 1456 belägrades Borgholm av danskar och 1487 av Sten Sture. 

Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) deltog 1510 i Borgholms belägring tillsammans med Linköping biskopen Hemming Gadh. Borgholms danske befälhavare, Knud Rud, måste överlämna Borgholm och ön till svenskarna efter 18 veckors belägring. Svenskarna understöddes vid det tillfället av Lübeck. Vid belägringen användes en s.k. ”blida” en kastmaskin för brinnande projektiler.

År 1517 hade Sören Norby utnämnts till amiral över den danska flottan och länsman på Visborg på Gotland på livstid. I början av 1519 beordrades Norby att ockupera Borgholm och danskarna lyckades också erövrade borgen. Ett efterföljande danskt försök att också erövra Kalmar övergavs efter två danska nederlag mot svenska styrkor. Ett svenskt försök att återuppta Borgholm hösten 1519 avvärjdes emellertid av Norbys styrkor. Sten Stures dog i januari 1520. Søren Norbys styrkor lyckades dock efter en lång belägring erövra Kalmar under sommaren 1520. År 1522 inleddes med en attack mot Kalmar från ett svenskt uppror emot danske kungen. Men svenskarna drevs på flykten av en numeriskt överlägsen dansk styrka. Norby skyndade sedan till Stockholms undsättning. Stockholm var  i händerna på kung Kristian. Undsättningen lyckades och han seglade vidare till Finland för att stoppa upproret som brutit ut där. Inom tre veckor hade Norby återfått kontrollen över stora delar av Finland. Men samma år var de svenska trupperna tillbaka i södra Sverige och började belägra Kalmar samtidigt som de försökte få kontroll över omgivande och närliggande områden och sommaren 1522 fick de med hjälp av svensksinnade bönder kontroll över Öland. De danska styrkorna ”fängslades” på fästningen Borgholm. Det svenska upproret lett av Gustav Vasa fortsatte och i slutet av maj 1523 föll Kalmar sedan i början av juli kapitulerade Kalmar slott. Nästa danska fäste att falla var Borgholm och Öland.

Nils Dacke stormade 1542 Borgholm, och mördade befallningsmännen Jöns Nilsson och Jacob Andersson, samt Lagmannen Johan Kyle. Därefter förklarade han hela ön skattefri.

När man värderar Borgholm slotts och Ölands betydelse måste man uppenbarligen utgå ifrån dess läge militärt längs den viktiga sjövägen mellan norr, enkannerligen Stockholm och Mälardalen och söderut mot Danmark, Tyskland och övriga europeiska stater. Slottsborgens läge mitt emot Kalmar och med närheten till Gotland gav borgen ett strategiskt läge för kontroll av Östersjön. Under den nordiska unionstiden var slottsborgen också en viktig mötesplats för riksråden från de nordiska rikena. Slottets betydelse har också varit ”slottets största problem” som någon påtalat. Fientliga styrkor och härar försatte ideligen slottsborgen för belägringar och erövringar.

Under de dansk-svenska krigen i början av 1500-talet förstördes slottet. Dock kom slottet att återupprustas igen under Johan III:s regeringstid 1569 – 1592 som uppförde ett pampigt renässansslott på platsen för borgen. Hertig Karl avslutade upprustningen 1593 men redan nio år senare återupptogs upprustningen fram till Kalmarkrigets utbrott. 

Danskarna belägrade den 8 augusti 1611 slottet. Befälhavaren överlämnade slottet dagen därpå. Den 27 september 1611 omringade Gustaf Adolf slottet och den 7 oktober kapitulerade danskarna. Dramatiken fortsatte och den 2 juni året därpå återkom danskarna och efter 9 dagars beskjutning uppgavs slottet av svenskarna.

Teckningen visar slottet 1634.

I och med överenskommelsen efter freden vid Knäred 1613 återlämnade danskarna slottet, dock vid det laget i ett bedrövligt skick, utplundrat och illa medfaret. Reparationsarbeten påbörjades men avbröts efter ett tiotal år. 

Från och med året 1651, då Öland förlänades till Karl Gustav fortsattes slottsbyggnationen under ledning av arkitekten Nicodemus Tessin den äldre. När krig med Danmark åter utbröt var Borgholms slott befäst och kunde försvaras emot danskarna. Den 17 augusti 1677 försökte danskarna än en gång en stormning och låg med skeppen i Kalmarsund och besköt slottet. Men dagen efter stormningsförsöket undsattes slottet från sjösidan av svenskarna och danskarna fördrevs. Det var den sista krigiska militära handlingen emot slottet.

Efter Karl X Gustafs död 1660 avstannade byggnationen, återupptogs 1681 men nedlades igen. Slottet blev därmed aldrig fullbordat enligt Tessins ursprungliga plan.

Denna teckning som finns i Erik Dahlberghs ”Suecia antiqua et hodierna” är inte en bild av slottets utseende. I verkligheten fullbordande man aldrig Tessins ursprungliga plan. Eric Dahlbergs teckning är därför mer en idé än verklighet. Med tiden förföll också den del av borgen som verkligen var färdig. I de delarna fanns mot slutet helt andra verksamheter än de ursprungligen avsedda nämligen en skola och textilfärgning. 

Den 14 oktober 1806 förstördes Borgholms slott sluligen genom en vådeld.

Slottsruinen i en bildberättelse.


Sydvästra tornet med Kalmarsund i bakgrunden
Borgholms slott

Sydöstra tornet

Borgholms slott

Barockporten i nordvästra hörnet av Borggården. Den vackra rest av barocken som ses på bilden är resultatet Tessins ritade portal. Enligt ett kontrakt från den 6 juli 1658 gav arkitekten Tessin stenhuggaren Jöns Larsson wed Berget på Öland uppdraget att bygga portalen, som står än idag.

Borgholms slott

Entre till gallerierna i sydöstra hörnet av borggården

Borgholms slott

Borggården med barockporten sedd mot nordväst.

Borgholms slott

Den inre borggårdens västra vägg med entrén till dagens museum.

Borgholms slott

Entré från borggården till galleriet i sydöstra hörnet

Borgholms slott

Det östra galleriet sett mot syd.

Borgholms slott

Det östra galleriet sett not norr.

Borgholms slott

Galleri i anslutning till östra slottsentrén

Borgholms slott

Det nordöstra tornet.

Borgholms slott

Muren i slottets östra del.

Skytteglugg i östra muren

Borgholms slott

Sydliga galleriet sett mot öster

Borgholms slott

Galleri mot söder.

Artefakter funna vid utgrävningar. En handkanon ca 10 cm lång samt en rekonstruktion av en armborst av kraftigare typ använd vid belägring och försvar av borgen.


%d bloggare gillar detta: