Archive for the ‘Svensk historia’ Category

HAR MAN VID UTGRÄVNINGARNA AV VIKINGASKEPPEN VID SALME I ESTLAND HITTAT KUNG INGVARS AV YNGLINGAÄTTEN GRAV?

02 oktober 2019

Artikeln bygger på vetenskapliga redogörelser från utgrävningarna publicerade i Cambridge Core och World Archeology av utgrävningsledarna Jüri Peets and Marge Konsa m.fl.

Det är anledningen till att citaten presenteras på engelska. Jag har valt att inte översätta. Citaten är viktiga eftersom de med utgångspunkt i utgrävningsresultaten redogör för forskarnas analyser och tolkningar. De avslutande reflektionerna – spekulationerna skulle kanske någon säga – är vår egen.

Salmeskeppen är två vikingatida båtgravar som hittades vid byn Salem på ön Ösel i Estland. I de två båtgravarna hittades skelett efter minst 41 människor.

Fyndplatsen låg nära vikingatidens kustlinje och under vikingatiden begravdes männen cirka 1.5 meter över havsytan, men idag ligger fyndplatsen 230 meter från dagens kustlinje på fyra meters höjd. Arkeologerna räknar med att kunna hitta ett tredje vikingaskepp.

Dessa vikingagravar av två båtar med 41 individer i båtarna är unika i flera avseenden. Bland annat för att männen – för det handlar om män med god fysisk status I åldern 25-35 år – hade gått en våldsam död till mötes. De hade dött i strid. På skeletten kan man se svåra skador av svärdshugg, avhuggna lemmar, skadade huvuden och helt dekapiterade huvuden. I båtarna fann man också ett stort antal svärd av mycket dyrbar och hög kvalitet. Uppenbarligen var de dödade vikingarna från Mälardalen av högre stånd.

“Ship burials are a well-known feature of Scandinavian Viking Age archaeology, but the discovery of 41 individuals buried in two ships in Estonia belongs to the Pre-Viking period and is the first of its kind in Europe. The two crews met a violent end around AD 750, and were buried with a variety of richly decorated weapons, tools, gaming pieces and animal bones. The rich grave goods suggest that this was a diplomatic delegation protected by a cohort of elite warriors. They were armed with swords of Scandinavian design, possibly from the Stockholm-Mälaren region, and stable isotope analysis is consistent with that being the probable homeland of the crew.”

“The 34 skeletons were stacked on the ship (ship nr II) like firewood, in four layers within an area of 3 × 4 m. The bodies had been buried with 40 swords (both single- and double-edged types, including examples with gilded and jewelled bronze hilts), covered by large, round wooden shields with bosses of iron, and by cloth, probably from the sail. Other grave goods included 15 ornamented antler combs, broken shears, beads, pendants of bear canines, bronze and iron plaques, and small padlocks. Gaming pieces made from whalebone and walrus ivory had been scattered among the bodies. A large number of arrowheads were found, but only a few spears and no axes. Many of the arrowheads were stuck in the wood of the ship and in the shields, and, along with the many injuries observed in the skeletal remains, document the conflict that must have resulted in the deaths of these individuals.”

“To date, ten skeletons present injuries from sharp blades; six have multiple injuries and some exhibit trauma characteristic of decapitation”.

De pilspetsar som hittats vid skrovet var av typen med treskivad spets som användes för att skjuta brinnande pilar. Det visar att vikingarna som kom från Mälardalen mötte en estnisk vikingastyrka till båts som sköt brinnande pilar och satte båtarna åtminstone devis i brand. Sannolikt fortsatte sedan striden på stranden efter att de svenska vikingarna landat båtarna.

De vapen, främst svärden, som hittades i båtarna var en av typ som har likheter med vapen funna i vikingagravar i Sverige exempelvis vid Vendel. De underlättar i hög grad dateringen av fynden och etablering av hemort för de stupade vikingarna.

“The style of weapon fragments suggests they belong to the Vendel Period or the beginning of the Viking Age, about AD 600-800. They had been deliberately damaged by bending, hacking, and breaking – a common practice during this period – and showed evidence of having been in a fire.”

“The luxurious sword hilts with Scandinavian decoration found at Salme II have features similar to analogous finds from rich noblemen’s graves near Uppsala and other places in the Mälar-region of Sweden (e.g. graves at Vendel, Valsgärde and Ultuna). The production centre at Helgö was their probable place of origin”.

“The combination of isotopic and archaeological evidence clearly points to the Mälaren region in central Sweden as the most probable homeland of those men who travelled to Salme, died violently and were buried hastily in two ships in around AD 750”.

Vad hände, hur förlöpte striden och vilken bakgrund kan man ana bakom fynden? Tidpunkt och syfte med expeditionen kan också peka mot vem/vilka det kan handla om.

“According to the most likely scenario, a war party of Scandinavians attempted to carry out a raid against the Oeselian (Estonian inhabitants of the island of Saaremaa), but were attacked by Oeselian ships. The sides of the two ships contain numerous embedded arrowheads, some of which are of the three-pointed type used to carry burning materials to set enemy ships aflame. After losing too many oarsmen to the Estonian archers, the raiders pulled their ships aground and tried to defend themselves behind them. It appears that after the battle, the Oeselians allowed either the survivors or some other group of Scandinavians to ritually bury their dead. The burial is unusual because the ships were not covered with earth mounds. The site was eventually forgotten by the local inhabitants after it had become overblown by sand and covered with vegetation”.

Bland fynden fanns ett stort antal spelpjäser och bland dessa spelpjäser några kungar som i storlek och utförande avvek kraftigt från övriga spelpjäser. En sådan kung fanns placerad i munnen på en av de begravda individerna i skepp II. En indikation så god som någon om att just den individen kan ha varit, just det,  en kung från Mälardalen och varför inte en som vi känner från annalerna och som stupade under härnadståg i Estland. Även fynden i övrigt runt den individen är märkliga med bl.a. ett guldplätterat svärd och andra liknande rikare ornamenterade föremål.

“Most of the gaming pieces are similar in shape, material, and size to those found in the first burial. However, a set of 11, found around the skull of Skeleton XIV on Salme II, are considerably smaller than the rest. Also, while the gaming ‘king’ from Salme I was larger than other pieces and was covered with intricate plaited decoration, the ‘king’ from this assemblage simply had an iron tack on top”.

“A larger ‘king’ piece was found in the jaw region of Skeleton XIV, as if deliberately placed in the dead man’s mouth. Was this a symbolic act denoting this person’s higher status? Certainly, this individual was richly furnished with grave goods that included fragments of a double-edged sword with a ringed hilt of gilt bronze. Furthermore, he was positioned along the central axis of the boat”.

Vi vet från Snorre Sturlassons Ynglingasaga att Bröt-Anunds (den Bröt Anund som sannolikt ligger begravd i Anundshögen i Västerås) far Ingvar den långe stupade i Estland under en vikingaräd. Yngvar, vanligen Ingvar den långe, av Ynglingaätten var en svensk kung.

Snorri Sturluson relates in his Ynglinga saga that the Swedish king IngvarÖsten‘s son, was a great warrior who often spent time patrolling the shores of his kingdom fighting Danes and Vikings from Estonia (Víkingr frá Esthland). King Ingvar finally came to a peace agreement with the Danes and could take care of the Vikings in Estonia. He consequently started pillaging in Estonia in retribution, and one summer he arrived at a place called Stein (see also Sveigder). The Vikings in Estonia (sýslu kind) assembled a great army in the interior and attacked King Ingvar in a great battle. Their forces were too powerful and Ingvar fell and the Swedish forces retreated. 

Är det Ingvar den långe man hittat vid utgrävningarna i Salme? Omöjligt är det inte även om det är mycket svårt att bevisa. En förutsättning skulle vara en noggrann utgrävning av Anundshögen och att man där lyckas skelettrester efter Bröt Anund och med DNA från båda skeletten påvisar släktskap. Jag ryser av intellektuell upphetsning vid tanken på att det skulle kunna vara så. Det visar också att Sturlassons Ynglingsaga skulle kunna vara betydligt tillförlitligare än delar av den källkritiska historiska skolan anser. Den källkritisk skolan var ett rejält framsteg och förbättring av historieskrivningen i Sverige när den kom med historiker som Lauritz Weibull. Idag har dock pendeln svängt alltför för långt. Snorre Sturlassons Ynglingsaga tillerkänns, av vissa historiker, inget historiskt värde. Dessa historiker kastar ut barnet med badvattnet när de frånkänner Snorre Sturlassons Yngligasaga all historisk relevans. I svenska Wikipedia benämns han ”sagokung”? På vilken saklig grund? Svenska Wikipedia måste uppenbarligen hanteras med stor försiktighet, påverkan från vissa kretsar lyser igenom.

Sonen och jag fortsätter i våra historiska diskussioner att betrakta den vid Salme identifierade individen som kung och möjligen också kungen av Svitjod Ingvar den långe.

Källor:

https://www.cambridge.org/core/journals/antiquity/article/isotopic-provenancing-of-the-salme-ship-burials-in-previking-age-estonia/2104723979CFABF9B89CD36851218E62/core-reader

https://www.world-archaeology.com/features/estonia-salme-ship-burials/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Salmeskeppen

https://en.wikipedia.org/wiki/Salme_ships

https://www.youtube.com/watch?v=n4N9V24L59o

I den sistnämnda berättar en av forskarna och arkeologerna om utgrävningarna och fynden.

RUNLEJONET FRÅN PIREUS

01 oktober 2019

Tusenåriga meddelanden från krigande väringar tolkade av Thorgunn Snædal.

Den rapport som artikeln bygger på finns på:

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/6470/978-91-7209-684-4.pdf?sequence=1

Tusen år gamla runinskrifter har nu kunnat läsas. Det är runor som svenska legosoldater ristade på ett stort marmorlejon i hamnstaden Pireus i Grekland. Under tusentalet var det inte ovanligt att nordiska män for till Konstantinopel för att tjänstgöra som väringar, d.v.s. legosoldater, i de många olika krig som de bysantinska kejsarna förde vid den tiden.

Målet var att genom krigsbyten och ersättningar komma hem med stora rikedomar. Några av dess väringar ristade vid tre olika tillfällen in traditionella svenska runristningar på det stora marmorlejon som vaktade hamnen i Pireus. Kanske var de sysslolösa i väntan på avsegling till ett nytt krig. Nu har Thorgunn Snædal som är Sveriges mest erfarna fältrunolog, lyckats tyda större delen av inskriptionerna.

– Jag har lyckats läsa mycket mer av inskriptionerna än vad jag trodde var möjligt, säger Thorgunn Snædal. Texterna har gett oss mer kunskap om hur livet kunde gestalta sig för de vikingar som deltog i krigen vid Medelhavet. Att det är svenskar som har ristat framgår av inskrifternas utformning, men vissa språkliga drag tyder på att även norrmän ingått i gruppen. Den äldsta inskriptionen är från 1020-talet och den yngsta ristades någon gång mellan år 1070 och 1100.

Vad står det i runtexten?

Den kortaste inskriften består av bara tre ord men visar ändå tydligt runristarnas identitet: (Unga) soldater ristade runorna.

Den längsta och äldsta inskriften ger oss inblickar i väringarnas farofyllda liv som legosoldater. Den är ristad av medlemmarna i en trupp till minne av en truppkamrat vid namn Horse, som enligt inskriften miste livet innan han kunde ta emot sin del av krigsbytet. Inskriftens avslutning är i versform vilket visar att åtminstone en av runristarna/väringarna också varit poet.

Den yngsta inskriften är placerad i en mycket vacker och välgjord runslinga. Ristarens namn Åsmund och två av hans kamraters namn Eskil och Torlev är bevarade men tyvärr är resten av slingan så skadad att vi inte får veta till minne av vem som den ristades. Mot slutet av 1000-talet utkämpade Bysans flera stora strider där nordiska väringar deltog, bl.a. mot normanderna i södra Italien 1071 då väringagardet nästan upplånades.

Runlejonets historia

Marmorlejonet stod fram till 1688 vid Aténs hamn, Pireus, då det fördes till Venedig som krigstrofé sedan venetianarna återerövrat Aten från turkarna. Lejonet var då cirka två tusen år gammalt. Samtidigt förde venetianarna ytterligare tre marmorlejon från Aten till Venedig, alla fyra flankerar nu ingången till den italienska flottans högkvarter Arsenalen. Runinskrifterna uppmärksammades dock inte förrän i slutet av 1700-talet av den svenske diplomaten och språkforskaren Johan David Åkerblad. Flera forskare har granskat runinskrifterna men ingen har hittills helt kunnat tolka dem. Det tog fyra undersökningsperioder under lika många år för Thorgunn Snædal att fullborda sin läsning av de illa medfarna runorna.

Texten är hämtad från provenezia.se och Riksantikvarieämbetets hemsida.

 

SVERKERS BACKAN OCH NÅGRA INTRESSANTA RUNSTENAR.

05 september 2019

Gästre tidigare Gestilren

Sverkers backan är en mindre höjd i åkerlandskapet vid Gästre by. Gästre var på 1200-talet en kungsgård men är framförallt känt under det tidig historiska namnet Gestilren där slaget mellan den erikska ättan och den sverkerska ätten stod den 18 juli år 1210. Kung Sverker Karlsson den yngre stupade och Erik Eriksson kröntes senare till kung i Uppsala.

I äldre tid finns uppgifter om att Sverker ligger begravd i Sverkers backan. Det vet vi idag från olika annaler är ett felaktigt antagande.  I likhet med flera andra i den sverkerska ätten är han begravd i Alvastra kloster vid Vättern strax syd om Omberg. Högen vid Gästre som kallas Sverkers backan är konstaterat också ett gammalt gravfält sannolikt från vikingatid.

En spekulation skulle kunna vara tvåfaldig. Dels utgående ifrån att namnet Sverkers backan är gammalt och stammar från år 1210 och striden vid Gestilren. Backen kan ha varit kung Sverkers ”stabsplats” från vilken han övervakade och styrde hirden och resten av hären. Från högen har man bra överblick över de stora lägre liggande fälten syd om Gästre där sannolikt slaget har stått. Det kan också ha varit platsen vid vilken kung Sverker upphanns av Erik Karlssons hird och dräptes i ett anfall. Flera av Sverkers lojala stormän stupade likaså vid Gestilren liksom Folke Jarl på Eriks sida.

Men som sagts källorna och annalerna är förtegna  om detaljer i slaget, endast att det stod ett slag vid Gestilren den 18 juli 1210 mellan dessa båda ätter och deras tronpretendenter. Mycket kring slaget är därför gissningar och sannolikheter med utgångspunkt i bakgrundskunskaper.

Långtora ka

Långtora

Runsten U803 vid Långtora by. Runstenen står idag mitt ute på en åker. När bonden nu skördat spannmålen har det varit möjligt för mig och sonen att besöka runsten.

Texten på runsten U803 är idag nästan oläslig pga. beväxning av lava och att runinskrifterna inte hålls infärgade. I äldre tecknade avbildningar och fotografier framträder runorna mycket tydligt. Riksantikvarieämbetet har alltsedan 1600-talet ansvarat för skötseln av fornfynd och fornlämningar. Sedan några år har länsstyrelserna övertagit ansvaret. Länsstyrelsen i Upplands län lär ha 500 000 kronor för skötseln av mer än 1600 fornlämningar. Märkligt att det svenska historiska arvet har så låg prioritet. Men å andra sidan kanske inte så förvånande med tanke på att partiledare (S) och statsminister/partiledare (M) betraktat den svenska historien och det kulturella arvet som ”barbari.” Det blir då viktigare att satsa på den muslimska högkulturen från MENA.

Inskriften lyder:

ulfr:lit :raesa :istaen siulfr :han :yiftiR:sik

UlfR let ræisa stæin, sialfR hann af UR sik.

 »Ulv lät resa stenen, han själv efter sig.»

Det är inte vanligt att finna runstenar som rests efter personen själv. Som det står i Upplands runinskrifter del 3 (SRI band 8, 1949-1951): ”UlfR har låtit resa den vackra stenen efter sig själv, medan han levde. Inskriftens formu­lering är intressant genom sin originalitet”.

Stenen står kvar på sin ursprungliga plats. I annaler från mitten av 1600-talet anges att det vid stenen på ängen nedanför – se foto ovan – legat en sjö där de ”hafwa the hafft sine Lädie och Marcknadz Platzer.»  Lädie är sannolikt detsamma som vårt läger,

I uppgifter från mitten av 1800-talet anges att en sämre körväg gått förbi runstenen. I äldre tid gick sannolikt vägen förbi här och vidare till ett vad över ån strax SV om stenen.

Härnevi socken

Denna runsten U1165 står i en liten holme mitt på en åker men är nu när skörden är bärgad möjlig att besöka. Runsten står kvar på sin ursprungliga plats. Stenen står på gränsen mellan Åsunda och Torstuna härader i Härnevi socken.  Stenen låg länge sönderslagen i åkern men restes och klamrades ihop 1926.

Den står på en plats som ursprungligen under vikingatid var en segelled. Upplands runinskrifter del 4 (SRI band 9, 1953-1958) skriver; ”…klarligen wid handen ännu idag, at en segel-led här fordom warit, sträckandes sig som et sund hela orten framåt och som en wik in wid Härnewi Kyrka”. Den vattenvägen är idag endast en bäck som syns i bakgrunden.

Runsten U1165 utmärks i ornamentiken av ett stort och tydligt kors. En markering av att den Nocke som stenen restes efter var kristen i detta 1000-tal då kristendomen kämpade och allt mer segrade som förhärskande trosuppfattning i konkurrens med asa-tron.

Inskriften lyder:

hialmtisxaukxþurstainxraistu staina -… ftir xnuka+airikr+hiuk

Hialmdis ok Þorstœinn rceistu stceina [þessa œ]ftÍR Nokka. ÆirikR hiogg.

»Hjälmdis och Torsten reste dessa stenar efter Nocke. Erik högg.»

Kvinnonamnet Hialmdisär inte känt och sannolikt mycket sällsynt. I den runologiska litteraturen nämnes U 1165 oftast på grund av att ristarens namn Erik är skrivet med lönnrunor.  Stenen är dessutom den enda ristning, som Erik har signerat.

Källor:

Ingegerd Troedsson, Red. Striden i gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Sollentuna 2009

Dick Harrison, Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige. Finland 2002

Upplands runinskrifter volym 1-4 i SRI band 6-9 1940-1958.

 

 

 

 

 

 

 

 

BJÄLBO KYRKA OCH JARLEN BIRGER MAGNUSSON

26 augusti 2019

Bjälbo ka

Bjälbo kyrka är byggd på 1100-talet, sannolikt på uppdrag av Jarlen Birger Brosa, den leende, på slätten cirka 5 km väster om Skänninge i Östergötland. Bjälbo kyrka är kända som hemvist/ursprung för Bjälboätten / Folkungaätten men också för det mäktiga kyrktorn som dominerar kyrkan. Ett torn som varit både försvarsanläggning och bostad. Mer om det nedan.

Runstenar runt kyrkan visar att platsen varit av betydelse redan under vikingatid.

Bjälbo ka

Ett av de kyrktorn – det finns flera – som inte bara byggdes som ett kyrktorn utan också som en ren försvarsanläggning i vissa avseenden liknande en borg. Bjälbo kyrktorn är också ett av de mest berömda och omskrivna i Sverige. Inte bara för dess mäktighet utan för att det är hemort och givit namn till 1200-talet mäktigaste ätt Bjälboätten – Folkungarna – med namn som Jarlen Birger brosa, Ingrid Ylva, Magnus Minnesköld och sonen Jarlen Birger Magnusson, kungarna och Birger Magnussons söner Valdemar och Magnus (med tillnamnet Ladulås som till skillnad från Valdemar ärvde fadern Birgers hårdföra läggning) m.fl.

Kyrkan domineras idag det stora västtornet som är 38 meter högt och ett av de högsta i Östergötland. Det är kvadratiskt och består av fyra våningar. Från början var kyrkan utan torn.

Tornet byggdes efter år 1220. Dendrokronologiska undersökningar visar att de träd som använts i tornets fällts under perioden 1210 till 1220. I litteraturen utgår man ifrån att det var Magnus Minneskölds änka Ingrid Ylva som lät bygga det mäktiga tornet. Dendroproverna utesluter Birger Brosa som dog 1202, och Ingrid Ylvas make Magnus Minnesköld (antas död omkring 1210 vilket efter underökningar av sonens skelett i Varnhems kyrka ifrågasätts). Sonen Birger var fortfarande underårig vid tiden för tornets uppförande. Ett rum på andra våningen kallas ”drottning Ylvas kammare”, syftande på Ingrid Ylva.

Tornet hade från början sex våningar. De undre två våningarna har tjänat som bostad och de övre våningarna som sädesmagasin. Tornet fungerade även som skyddsrum och tillflyktsort i orostider samt sannolikt också som samlingsplats och palats för Bjälboätten / Folkungaätten.  Det extra stora och mäktiga tornet manifesterade också Bjälboättens makt och maktambitioner.

Bjälbo ka

Ett fönster i Ingrid Ylvas kammare sett från utsidan.

Bjälbo ka

Ingrid Ylvas fönster sett från insidan. Här har med stor sannolikhet den kraftfulla och märkliga kvinnan Ingrid Ylva stått och titta ut.

Bjälbo ka

Anges ha varit Ingrid Ylvas kammare. På vanligt sätt på den tiden beklätt med draperier.

Bjälbo ka

Också detta rum benämns Ingrid Ylvas kammare. Kan också ha varit ett förrådsrum även om de stora sädesmagasinen låg i våningar högre upp i tornet.

Bjälbo ka

Resterna av en eldstad från 1200-talet. Kanske var det här man tillagde maten när man vistades i tornet / försvarsanläggningen. Det återstår inte mycket av det som sannolikt en gång i tiden var en mer stabilt uppmurad eldstad.

Bjälbo ka

Porten till tornet daterat till 1100-talet dvs den första kyrkan som byggdes av Birger brosa. Mäktigt att se att tidens tand farit ganska varsamt fram med porten. Järnsmidet är extremt vackert utformat med en fantastisk ornamentik. En skicklig och konstnärligt mycket begåvad smed så mycket kan vi konstatera! Den är alltså 900 år gammal. Hur många portar från vår tid kan beses år 3000?

Bjälbo ka

Den smala trappan från marknivå och upp i de delar av tornet som fungerade som bostad. I denna trappa har den då minderåriga Birger Magnusson – senare Jarl – sprungit upp och ner. När jag går här så känner jag stor andakt. I detta fall inte för att det är i ett kyrktorn utan för att en av mina stora hjältar i svensk historia vuxit upp här, den med nödvändighet kraftfulla maktmänniskan Jarlen Birger Magnusson som skapade Svea rike.

Varnhems ka

En konsolsten i Varnhems kyrka är ett porträtt av Jarlen Birger Magnusson Konstprofessorn Jan Svanberg har identifierat stenhuvudet som föreställande Birger Jarl.

Bilder: Lennart Waara

NYSÄTRA 1400-TALSKYRKA I UPPLAND OCH VASABIBELN

18 augusti 2019
Uppland

Uppland

Nysätra kyrka ligger i Nyästra socken. Kyrkan är församlingskyrka och ligger i norra kanten av Örsundaåns (under bronsålder en havsvik) dalgång. Kyrkobyggnaden har som syns på bilden ovan en stomme av tegel och vilar på en sockel av gråsten. Till sin utformning är den en salkyrka bestående av långhus med rakt kor i öster. Exteriören är oputsad och kännetecknas av rika blinderingar från 1400-talet. Nästan alla medeltidskyrkor i Uppland är senare putsade. Det är därför intressant och viktigt att vi har en kyrka som inte putsats utan i stort har samma utseende som när den byggdes på 1400-talet. Väl värd ett besök pga.  inventarierna i kyrkan. Mer därom längre fram i texten.

Tidigare fanns sannolikt en kyrka byggd av trä. Den nuvarande kyrkas äldsta delar är långhuset och sakristian som troligen uppfördes vid början av 1400-talet.

1L8A4930

En tjärad ekdörr. Ingången till vapenhuset. Sannolikt från kyrkans byggnadsår runt 1400.

Nysätra kyrka

En ”insamlingsbössa” från sannolikt 1800-tal.

1500-tal

1500-tal

En s.k. brudsoffa. Inför vigseln satt brudparet i denna soffa. Tillverkning 1500-tal.

NYÄSTRA KA

NYSÄTRA KA

Gustav Vasas bibel (Vasabibeln) är den första översättningen av hela Bibeln till svenska, gjord under Gustav Vasas regeringstid. Först utgavs Nya Testamentet år 1526 sedan hela Bibeln år 1541.

Gustav Vasas bibel byggde på Martin Luthers tyska översättning av Bibeln. Vasabibeln utgavs av en bibelkommission, med ärkebiskopen Laurentius Petri (Lars Pettersson) i ledningen. Sannolikt medverkade också hans bror Olaus Petri (Olov Pettersson).

Gustav Vasas bibel har haft stor betydelse för det svenska språket. Man sätter en gräns mellan fornsvenskan och nysvenskan vid utgivningen av Nya testamentet år 1526. Den texten är den första text som har skrivits på nysvenska.

PÅ SAMMA SÄTT SOM MARTIN LUTHER SKREV TYSKARNA DET TYSKA SPRÅKET SKREV BRÖDERNA LAURENTIUS OCH OLAUS PETRI OSS DET SVENSKA SPRÅKET. HELT LÄSBART ÄN IDAG.

Idag kostar en Vasabibel tryckt 1541 på den antikvariska bokmarknaden över 50 000 kronor. Tyvärr har dessa pengar medfört att antikvariatsbokhandlare slaktar en Gustav Vasa bibel och säljer den blad för blad för 100 kr bladet. Med en omfattning på drygt 700 blad så kan var och en räkna ut vad en bibel inbringar. Två sådana antikvariatsbokhandlare som säljer en slaktad bibel är Antikvariat Carl Hellmor och Svens boksamling. Vad jag tycker om förfarandet att slakta gamla inkunabler och sälja den blad för blad kan inte uttryckas i skrift.

1L8A4921

BIBLIA THET ÄR

All then Helgha Scrifft

På Swensko

Tryckt i Upsala

1541

NYÄSTRA KA

NYSÄTRA KA

Johannesprologen i Gustav Vasas Bibel. Den i mitt tycke kanske vackraste texten i hela Bibeln.

”I begynnelsen war Ordet

och Ordet war när Gudhi

och Gudh war Ordet

thet samma war i begynnelsen när Gudhi

Genom thet äro all ting giord

Och thet föruthan är intet giordt

thet giordt är.

I thy war lijffuet

Och lijffuet war menniskiornars Liws

Och Liwfet lyser i mörkret

Och mörkret haffuer thet icke begripit.”

 

Läs det gärna igen. Ett språk som det verkligen sjunger om. Långt från det svamp- och dunkelspråk som präglar dagens politik och mediavärld där verkligheten döljs bakom omskrivningar och nyord.

”Och Lifwfet lyser i mörkret

och mörkret haffuer thet icke begripit!

Det är nästan som ett aktuellt politiskt program för att rädda Sverige.

 

Bilder: Gustaf och Lennart Waara

 

 

 

LENA MEDELTIDS KYRKA I UPPLAND.

15 augusti 2019

Salsta slott (1)

Salsta slott

Det här är uppenbarligen inte Lena kyrka utan Salsta slott i Uppland. Varför börja en beskrivning i ord o bild av Lena kyrka med två bilder på Salsta slott. Jag kommer till det men först en beskrivning av Salsta slott och ätten Bielke som förklarar valet av introduktion till Lena kyrka.

Salsta slott är ett barockslott som ligger i Lena socken cirka 2,5 mil norr om Uppsala. Slottet ägs och förvaltas numera av Statens fastighetsverk och är sedan 1993 förklarat byggnadsminne.

Den tidigaste kända bosättningen i Salsta är en befäst gård från tidig medeltid och den första kända ägaren var Karl Gregorson. Salsta var ett av de stora medeltida frälsegodsen. Ätten Oxenstierna ägde slottet och från 1500-talets mitt ägdes det av ätten Bielke. Riksrådet Nils Bielke uppförde ett renässansslott 1613 på udden i dåvarande Salstasjön.  Det slottet revs av sonson Nils Bielke d.y. som byggde det nuvarande barockslottet 1672–1678. Renässansslottet finns beskrivet och avritat i Eric Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna (1670) som ett renässansslott i den äldre vasatidens stil. Boken Svecia antiqua et hodierna har jag i mitt bibliotek i en enklare folkupplaga och i ett senare omtryck av originalversionen. En fantastisk bok för den som är intresserad av hur 1600-talets slott och herresäten tedde sig.

Fältmarskalken och diplomaten Nils Bielke (1644–1716) var en av den svenska stormaktstidens mest lysande svenskar. Han maka var grevinnan Eva Horn av Björneborg (1663–1749). Båda dog på Salsta slott och ligger begravda i det Bielkeska koret eller Salsta koret i Lena kyrka. Framförallt Eva Horn har skänkt viktiga inventarier till kyrkan. Vi återkommer till dem längre fram i texten. Se där anledningen till att börja en beskrivning av Lena kyrka med Salsta slott och ätten Bielke.

Lena kyrka (2)

”Denna kyrka är en bland de vackraste kyrkor på landet”. Det uttalandet fällde Gustav III när han som prins 1768 besökte Lena kyrka. Kyrkan är vacker och den smäckra byggnaden är belägen på ett krön på södra delen av en mäktig åsrygg (som har ett stort antal bronsålders- och järnålders gravfält) över de dalar där Fyrisån och Vendelån möts.

I sin nuvarande form består kyrkan av ett långhus med smalare rakt avslutat kor i öster och en sakristia norr om koret. Vid långhusets västra kortsida finns ett kyrktorn. Öster om koret finns ett vidbyggt femsidigt gravkor uppfört 1717 där medlemmar av ätten Bielke ligger begravna.

Kyrkan uppfördes i sin helhet omkring år 1300. De första skriftliga källorna är från 1303. Kalkmålningarna är från slutet av 1400-talet och början av 1500-talet.

interiör

interiör

Interiören i Lena kyrka sedd från orgelläktaren. Kalkmålningarna framträder fint. Liksom koret med de ursprungliga riktiga östra fönstren nu murade som blindfönster. Förklaringen till detta är tillbyggnaden av det östliga gravkoret. Bakom östra väggen ligger nämligen det Bielkeska gravkoret. Ingång till det Bielkeska gravkoret sker genom ett draperi bakom altartavlan. Efter en restaurering av kyrkan 1904 togs kalkmålningarna fram och så mycket som möjligt av kyrkans medeltida utseende återställdes. Predikstolen i sober barockstil donerades till kyrkan av Eva Bielke 1752. Altartavlan och dopfunten återkommer vi till.

Kalkmålningar

Kalkmålningar

Kryssvalvens dekorationer med långskaftade blad som målats växande ut från valvens ribbor och de kedjeliknande motiv som delar valvkuporna visar att det är den s.k. Tierpgruppen som svarat för kalkmålningarna. Gruppen arbetade i Uppland från mitten av 1400-talet och mot dess slut.

IMG_1986

IMG_1987

Två av väggmotiven mer i detalj. Tyvärr har kalkmålningarna drabbats av flera missöden och felbeslut. De överkalkades – som i så många kyrkor – på 1700-talet. Tragik nummer 1. I samband med restaureringen av kyrkan 1904 framtogs målningarna svårt skadade. En konstnär A. Eldh ”friskade upp” målningarna genom övermålning, kompletterade och målade nytt efter eget huvud. Tragik nummer 2! Vid en senare restaurering 1960–61 avlägsnades de mest störande över- och ny målningarna. Slutresultatet är bra och kalkmålningarna som vi ser dem idag är vackra. Tyvärr kan vi inte få någon säker och pålitlig bild av de ursprungliga målningarna utseende. Tragik nummer 3.

Lena kyrka

Lena kyrka

Altarskåpet – här helt öppet – blev färdigt 1491 enligt en text på krönlisten. Det fantastiska med altarskåpet är att det är tillverkat av en känd snickare och altarskåpstillverkare i Enköping vid namn Lars Germundsson. I mitten av altarskåpet har vi Anna själv tredje med Maria och Jesusbarnet i knät. Notera användningen av de ovanliga accentfärgerna rött och grönt i altarskåpet.

Lena kyrka

Lena kyrka

Dopfunten är i sandsten och tillverkad vid 1500-talets början och smyckad med minuskler runt kanten samt med stjärn- och flätornament. Dopfunten är åttasidig.

Lena kyrka

Lena kyrka

Ett i trä snidat dopställ också skänkt av Eva Bielke till kyrkan år 1754. Dopstället är snidat i rokokostil. CGB på dopstället står för C.G. Bielke Evas far och är ett minne av honom.

Lena kyrka

Lena kyrka

Intressant variant på runsten. Väldigt många runstenar har varit inmurade i kyrkväggar, några är det fortfarande med runskriften vänd utåt. Andra runstenar har funnits i kyrkogårdsmurar eller som entréstenar till vapenhuset. Här är en runsten inmurad i väggens fundament men har frilagts så att vi kan se den. Mycket ovanligt. Sonen och jag diskuterar ofta hur många oupptäckta runstenar kristna eller asatroende som finns inmurade i kyrkoväggar i Upplands alla medeltidskyrkor. Totalt finns ca 1300 kända runstenar i Uppland. Det kanske finns så många som flera hundra okända runstenar i kyrkväggarna. Runstenar som var kristna med kors murades sannolikt in för att i det kristnade Svea rike helga den nyuppförda kyrkan. Asa-runstenar kan man tänkas sig murades in för att dölja att det fortfarande vid 1000-talets slut och sannolikt en bra bit in på 1200-talet (och kanske ännu senare) fanns en stark asa-troende tradition levande på landsbygden. Hur som helst det kan finns många mästerverk inmurade som aldrig kommer att få vetskap om eller se! Fascinerande tanke!

Då var det dags att lämna kyrkorummet och klättra upp i kyrktornet.

Lena kyrka

Lena kyrka

Stora kyrkklockan är liksom den lilla kyrkklockan skänkta under 1600-talet av Banér och Bielke. De är senare omgjutna ett par gånger.

Lena kyrka

Lena kyrka

Vy in över takkonstruktionen i trä mellan yttertak och de inre tegelvalven.

Beskrivningen av Lena kyrka i Uppland avslutas med några runstenar.

Lena kyrka

Lena kyrka

Runsten nr 1028 i Uppland.

Det ovanliga med stenen är att den är av ljusgrå kalksten. Budskapet är kristligt kärvt så det osar svavel om det! Inte mycket förlåtelse och kärlek där! Så uppfattades kristendom uppenbarligen vid införandet på 1000-talet och under perioden därefter.

Translitterering av runraden:

… asbiurn · (a)uk i[n]-… … …–[k](u)r(u)… …—…na-… …anti kuþ suiki · þa iR h[a] sui[k]u

Normalisering

… Ásbjôrn ok … … … … …[l]andi(?). Guð sviki þá, er hann sviku.

Översättning

… Åsbjörn och …-land(?). Gud svike dem, som sveko honom.

Lena kyrka

Lena kyrka

Runsten nr 1026 i Uppland. Stod nyligen söder om kyrkogårdsmuren. Länsstyrelsen har nu denna liksom nr 1027 nu liggande under pressening. För arbete med att förtydliga – rödmåla – texten får vi hoppas. Runstenen har långt tidigare varit inmurad i den då inre kyrkogårdsmuren. Denna sten och runsten 1027 är sannolikt ristade av samme runmästare.

Translitterering av runraden:

brantr ‘ uk ‘ sihuiþr ‘ litu ‘ risa ‘ stin ‘ at ‘ munta ‘ broþur

Normalisering till fornvästnordiska:

Brandr ok Sigviðr létu reisa stein at Munda, bróður.

Översättning till nusvenska

Brand och Sigvid läto resa stenen efter Munde, (sin) broder.

Lena kyrka

Lena kyrka

Runsten nr 1027 i Uppland. Den hittades under kyrkgolvet i samband med arbete vid mitten av 1800-talet. Arbetarna hade uppenbarligen slagit sönder sten som nu inte är komplett. Den stod nyligen liksom 1026 söder om kyrkogårdsmuren. Ligger nu under presenning. För arbete anta vi?

Translitterering av runraden:

…[(n) ‘] uk ‘ ihul ‘ uk ‘ gisl ‘ uitr ‘ li… …

Normalisering till fornvästnordiska:

… ok Ígull ok Gísl, Eyndr(?) lé[tu] …

Översättning till nusvenska:

… och Igul och Gisl och Önd (?) läto …

Så var denna fantastiska historiska exkursion till Salsta slott och Lena kyrka över. En underbart lärorik dag för oss båda. Hoppas att du som läsare får del av den fascination vi upplevde.

Källor:

Eric Dahlberg, Svecia Antiqua et hodierna.

Rune Norberg, Lena kyrka, Katrineholm 1984

Wikipedia

Upplands runinskrifter del 1- 4 (SRI band 6, 1940-1943)

Bilder: Gustaf och Lennart Waara

 

 

 

INTRESSANT ASA-RUNSTEN NR U 448

10 augusti 2019

Odensala HargBilden färgförstärkt i datorn.

Denna runsten har nummer U 448 och står vid Hargs gård en kilometer norr om Odensala kyrka. Stenen står på norra sidan om ett större gravfält från järnålder. Ordet harg betyder offerplats. Med all sannolikhet en offerplats till Oden. Därav namnet på socknen Odensala och kyrkan Odensala kyrka. En intressant contraditictio in adiecto.

Ristningen är ett arbete av mästaren Fot. Det som tyder på detta är den tekniska skicklighet som ristningen är utförd med. Rist­ningslinjerna är jämna och har i botten rundade former. Det är utmärkande för Fot. Komposi­tionen är enkel och måttfull men vacker på ett sparsmakat sätt.

Utöver runslingan är ornametiken fylld av en fågel med lång böjd hals och en ryttare till häst.

Inskriften nedan:

Runor:_ᚴᚢᛚ᛫ᛅᚢᚴ᛫ᛒᛁᚢᚱᚾ᛫ᛚᛁᛏᚢ᛫ᚱᛅᛁᛋᛅ᛫ᛋᛏᛅᛁᚾ᛫ᛂᚠᛏᛁᛦ᛫ᚦᚢᚱᛋᛏᛅᛁᚾ᛫ᚠᛅᚦᚢᚱ____
Runsvenska: (i)kul × auk × biurn × litu × raisa × stain × eftiR × þurstain × faþur …
Normaliserad: Igull ok Biorn letu ræisa stæin æftiR Þorstæin, faður [sinn].
Nusvenska: ”Igul och Björn läto resa stenen efter Torsten, sin fader”

Ryttare m pipaBilden färgförstärkt i datorn.

Ryttaren till häst i närbild. Är det en pipa ryttaren har i munnen? I litteraturen har antagits att det är Oden som sitter till häst. Det innebär att denna sten är en ren asa-troende runsten. Det som talar för Oden är för det första att platsen heter harg. Harg betyder som nämnts offerplats. Sannolikt en offerplats till Oden. Stenen är för det andra placerad i norra delen och helt i anslutning till ett större järnålders gravfält. Oden har för det tredje lånat namn till både socknen Odensala och kyrkan. Det förstärks när man erfar att namnet på socknen tidigare skrevs Othinsharg och innehåller gudanamnet Oden och harg syftande på en sakral plats, en offerplats. Det skulle betyda att kyrkan kan ha hetat Othinshargs kyrka. Det sistnämnda är vår spekulation.

Källor: Upplands runinskrifter del 1-4 (SRI band 6, 1940-1943)

Wikipedia

Bilder: Gustaf o Lennart Waara

 

BISKOPSKULLA MEDELTIDSKYRKA I UPPLAND

10 augusti 2019

Biskopskulla kyrka

Biskopskulla kyrka i Lagunda församling i Örsundaåns dalgång i sydvästra Uppland är en av många medeltida kyrkor. Kyrkan byggdes vid slutet av 1100-talet och tornet tillkom under 1200-talet. I sanning en medeltida kyrka. Kyrkan är byggd i romansk stil. Något årtionde senare kom de gotiska stilen att dominera i Europa och Sverige, exempelvis Uppsala domkyrka. Murarna är byggda av natursten med inslag av tegel. Taken är spåntäckta.

I litteraturen spekuleras i att kyrkan är privatbyggd. Ett  intressant faktum är att kyrkan ligger någon kilometer från Landsberga gård. En rak medeltida väg över åkrarna förbinder. Landsberga gård är en mycket gammal gård på en höjd vid Örsundaåns dalgång som under bronsåldern var en vik av Mälaren. Landsberga gård var kungsgård på 1100/1200-talet och ägdes av kung Sverker den yngre. Just den kung Sverker som stupade vid Gestilren (Gästre i Uppland) år 1210 i kampen mellan sverkerska ätten och erikska ätten om makten i Svitjod.  Dvs strax innan Svea rike och Sverige skapades under 1200-talet av Jarlen Birger Magnusson. Slaget vid Gestilren var det slutliga nederlaget för sverkerska ätten i kampen om makten. Erik Knutsson vann slaget vid Gestilren och blev kung.

Biskopskulla kyrka (1)

Perspektiv på kyrkan från sakristian i norr mot tornet i väster med en avtäckning i form av en huv med lanternin. Tornet byggdes under 1200-talet. Den lanterninen skulle vi betala för att få besöka.

Biskopskulla

Biskopskulla interiört. Predikstol som oftast från 1600-talet. Takmålningarna/kalkmålningarna är från mitten av 1400-talet och tillhör den s.k. Strängnässkolan eller Mälardalsskolan. De föregår Albertus Pictor (Albert Målare) som målade sina viktiga målningar under andra halvan av 1400-talet. Härkeberga är kanske den mest kända. Koret är enkelt och utbyggt åt väster vid 1300-talet då en salkyrka skapades. Träkorset är tillkommet långt senare.

1L8A4828

En medeltida skulptur av Jesus på korset. Själva korset är förkommet. Skulpturen är oerhört realistisk och rent av plågsamt naturalistisk.

1L8A4825

Vi väljer att visa två av de många målningarna. Dessa båda finns i vapenhuset. Denna bild visar en grupp människor innanför murarna vid kyrkan som försvarar ingången med spjut, spikklubba, armborst och pilbåge.

De som står utanför är uppenbarligen vapenföra män som vill in. De är beväpnade med armborst, svärd och delvis iklädda rustning. Bilden är naturligtvis intressant som en bild av hur män var klädda och beväpnade vid mitten av 1400-talet.

Hur bilden skall tolkas i teologiska termer undgår oss. Endera är det en rak bild av människor som förvarar sig mot anfallande krigare. Många kyrkor var och byggdes som försvarsanläggningar parallellt med de kristologiska syftena. Bjälbo kyrka i Östergötland är ett berömt exempel. Hem för Ingrid Ylva och Magnus Minneskjöld och Bjälboättens hemort. Jarlen Birger Magnusson tillhörde Bjälboätten. Jag har som en få besökt Bjälbo kyrktorn där jarlen Birger Magnusson bodde och vandrade i trapporna som barn. Tala om att jag kände historien vingslag. Jarlen Birger Magnusson, en hårdför man som skapade Svea rike, är en av mina stora hjältar.

Eller alternativt, så är bilden en teologisk bild. Människorna som kommit in i himmelriket – kyrkan – försvarar sig med vapen emot dem som vill in men som de inte vill släppa in av någon anledning. Men så kan det väl inte vara?

En djupt fascinerande bild.

1L8A4832

En teologisk bild över ett martyrium. Ett av kyrkans helgon dog martyrdöden genomborrad av pilar.

Jag läser dock bilden främst som en realistisk bild över 1400-talet. Klädedräkter är hämtade från målarens samtida värld. Den till vänster spänner och skjuter pilar med hjälp av en långbåge, av idegran. Dessa var så svåra att använda och hårda att spänna att det krävdes träning från tidig ålder för att kunna lyckas med att spänna och skjuta iväg pilar. Den var i det närmaste lika kraftfull som ett armborst och pilarna kunde penetrera enklare rustningar. Mannen till höger spänner med hjälp av foten ett armborst. Ni som studerat ett armborst på museer har säkert sett att det finns en sådan ”stigbygel” i änden på armborstet för att ta spjärn emot när strängen spändes. Det krävdes också här mycket stor kraft för att spänna strängen. Kraftigare armborst var utrustade med en typ av ”domkraft” men vilkens hjälp strängen spändes. En armborstpil peneterade kraftigare rustningar på flera hundra meters håll. Än idag ett livsfarligt, kraftfullt och tyst vapen. Mannen är vidare beredd med en armborstpil i munnen. Se också hur pilarna på bilden har genomträngt och kommer ut på andra sidan kroppen på den stackars figur som står bunden vid trädet. Ännu en fascinerande bild.

 

Källor: Olika beskrivningar över Biskopskulla kyrka samt Wikipedia

Bilder: Gustaf o Lennart Waara

VÄNGE KYRKA I UPPLAND.

02 augusti 2019

 

Vänge kyrka

Av den äldsta romanska kyrkan från omkring 1200 återstår långhusets västra del samt delar av kyrktornet. Senare förlängdes kyrkan åt öster och blev en salkyrka. Troligen ägde detta rum på 1300-talet. Under 1400-talet uppfördes vapenhuset och kyrkorummet välvdes med kryssvalv. Exteriören omdanades 1882-86 till nyromansk stil. Även interiören omdanades, men återställdes vid en restaurering 1935.

Vänge ka

Vänge kyrka interiört med de dominerande Albertus Pictor (Albert Målare) målningarna i takvalven. Kyrkan undergår f.n. en konservering av väggar.

 

IMG_1968 (1)

 

Interiören präglas främst av Albertus Pictors fantastiskt fina kalkmålningar från 1480-talet. Målningarna i valven är välbevarade och klara och tydliga i färgerna medan målningarna på väggarna har gått till spillo genom fönsterupptagningar.

Vänge ka

Stenen (runsten nr 905) har legat som tröskel i »vapenhusdörren» dvs i ingången från kyrkogården till vapenhuset på kyrkans södra sida. Sten är med det läget känd från 1600-talet. Sedan försvann den under 1700-talet men hittades i samband med restaureringen 1965. Den låg då fortfarande som tröskelsten men täckt av en annan sten. Nu står stenen utanför kyrkans ingång från söder. Idag är delar av sten bortslagen men eftersom den avritades av Johannes Bureus på 1600-talet så vet man hur hela texten skall lyda.

þorker hnlfri-j … totiR• lit rita sten yft… suin … ok ftiR: brynulfar•

Porgcerör, Hallfri{daB\(?) dottiR, let vetta stcein æft[iit\ Svœin ok [œ}flÍR BrynuJf.

»Torgärd, Hallfrids (?) dotter, lät resa stenen efter Sven och efter Brynulv.»

Det är en mycket skicklig mästare som ristat denna sten. Ristningens ornamentik är mycket originell och ovanlig. Inom en ram som saknar djurornamentik, finns två djur uppställda i profil mot varandra. De är tecknade som spegelbilder. I litteraturen har påpekats att de påminner om sköldhållare på heraldiska vapen. I huvudet framträder ett stort runt öga. Från bröstet utgår en smal framfot som går under kroppen och bakom den böjda ryggen stödjer mot runramen. Bakfoten är kort, med två tår. Den långa svansen är upprullad ett varv omkring kroppen och slutar under halsen i ett tvåflikigt blad. Mellan djuren står ett s. k. korsat kors som är välkänt från runristningar  i Uppsalatrakten och norrut. I litteraturen antas att ristningen har en främmande förebild, som givit mönster och idé till kompositionen.

 

KÄLLOR:

WIKIPEDIA

Upplands runinskrifter del 1-4 i Sveriges runinskrifter. SRI band 6, 1940-1943.

BILDER:

Gustaf o Lennart Waara

EN MEDELTIDA BRO OCH EN VIKINGATIDA RUNSTEN VID ALSTA I NYSÄTRA SOCKEN.

21 juli 2019

 

IMG_1957

 En vacker och hållbar stenvalvsbro från medeltid. Vackert belägen vid Alsta, Nysätra socken. Bron leder vägen över Lillån längs gamla landsvägen mellan Örsundsbro och Nysätra kyrka.  Betänk hur länge denna skickligt valvslagna bro stått och alla människor som genom historien tagit sig över Lillån med hjälp av bron. Bönder med foror, vandrande trälar, handelsmän med varulastade hästar, medeltida kungar med följe, stormän med hird på väg till slagen vid Gestilren 1210 och Sparrsätra 1248. Vilka kan vi aldrig veta! Men vi kan föreställa oss. Vilket jag gör när jag står på bron. Lätt då att uppleva medeltiden.

Stenstolpar som bär räcket och räcket är av mycket senare datum. Om jag fick bestämma skulle de tas bort så att vi kunde se bron i ursprungligt skick. Det är naturligtvis en mycket oansvarig ståndpunkt. Idag leds trafiken över en modern bro strax N om denna medeltida valvbro.

IMG_1956 

Inskriften i runor

ᚴᛁᛋᛚᚼᚢᛚᚠᛅᛋᛏᚱᚴᚢᚦᚠᛅᛋᛏᛋᛏᚤᚱᚠᛅᛋᛏᚱᚦᚬᚱᚴᛁᛋᛚᚱᛅᛁᛋᛏᚢᛋᛏᛅᛁᚾᛂᚠᛏᛦᛋᛅᛚᚢᛅᚠᛅᚦᚢᚱᛋᛁᚾ

Inskriften i translitterering

kisl hulfastr kuþfast styrfastr þorkisl raistu stain eftR salua faþur sin

Inskriften i normalisering

Gisl, Holmfastr, Guðfastr, Styrfastr, Þorgisl ræistu stæin æftiR Salva, faður sinn.

Inskriften i översättning

”Gisl, Holmfast, Gudfast, Styrfast, Torgisl reste stenen efter Salve, sin fader.”

 Denna runsten står vi ovan nämnda bro, 50 m S om V brofästet.

Stenen står idag i en liten trädgårdstäppa till en gård. Namnen som nämns i inskriften är kända från andra stenar och typiska för svensk vikingatid. Ett kristet kors saknas på stenen. Det kan vi möjligen tolka som att de på stenen nämnda personerna eller fadern fortfarande höll sig till asa-tron. Annars är ett kors vanligt på runstenar i Uppland.

Namnet ”Guðfastr” (”kuþfastr”) har fortsatt att bekymra mig. Jag har sökt vidare i litteraturen. Namnet är vanligt under 1000-talet på runstenar. Det skulle kunna tolkas som den som är fast i Gud. I så fall motsäger det min förmodan om att bristen på kors kan innebära att fadern och/eller sönerna var asa-troende. Dessa trosuppfattningar förekom parallellt under 1000-talet. Det finns dock en alternativ tolkning. Ord skrevs ofta ihop. Det är därför möjligt attkuþfastr”är en sammanskrivning av ”gode” och ”Faste”. Namnet Faste var ett vanligt förekommande namn och ”gode” var en titel för fornnordiska offerpräster. ”Goden” ledde även tingsförhandlingar. Vilken som är den riktiga förklaringen får anstå tills jag kan belägga namnet slutgiltigt. Den nödvändiga litteraturen för det har jag inte tillgänglig i mitt Våtsjö-bibliotek. Därmed är det oklart om stenen är rest som en kristen eller en asa-troende runsten

Stenen är inte målad och omskött på ett korrekt och önskvärt sätt. Länsstyrelserna har numera ansvar för forntida artefakter. I fyra hundra år var ansvaret Riksantikvarieämbetets (RAÄ). Länsstyrelsen i Uppsala har 500 000 kronor för 1600 uppländska objekt. Även om en statsminister (M) och en partiledare (S) en gång okunnigt tyckte att svensk historia var ”barbari” så borde Sverige ha råd att ta hand om det som förfäderna skapat och som fortfarande, fler tusen år senare, finns kvar i landskapet.

 Stenen är osignerad men sannolikt ristad av Torgöt Fetsarvi.

 

 

 


%d bloggare gillar detta: