Archive for the ‘Svensk historia’ Category

CLIO – HISTORIESKRIVNINGENS MUSA

31 december 2021

”Den fjättrade Clio” skriven av Hugo Valentin och tryckt 1957 är en bok jag köpte i det slutande 1960-talet för 18 kronor och 50 öre. Boken kan köpas beg. på bokborsen.se för ca 70 kronor i ou.

I bokens inledande kapitel diskuteras historieskrivningens dilemma som alltid sker i ljuset av den närvarande tidsåldern och de samhälleliga dominansideologierna. Mer så idag, än när boken skrevs 1957, med kompetensmässigt svaga regionala lärosäten som styrs av vit rasideologi, identitetspolitik, feminism, HBTQI-ideologi, neo-marxism och ett betydande forskningsförfall i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskaper.

Författaren och historikern Hugo Valentin skriver: ”Clio, historiens musa, svävar ej fritt över tid och rum. Hennes rörelsefrihet är starkt inskränkt – genom historikernas, hennes tjänares, ofrånkomliga beroende av sin samtids erfarenheter, värderingar och problematik”.

Lysande formulerat. Tesen är giltig än idag. I det stora hela mer fundamentalt än när boken skrevs. Förhärskande politisk ideologi är på god väg att göra oss urava vår historia genom att operera bort, bokstavligen, historiska händelser och personer som idag, av etniska minoriteter, feminister, sexuellt avvikande, svarta etc. uppfattas ”kränkande” – detta märkliga ord som hittat vägen in t.o.m. i historieskrivning.

”Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid”, skriver Valentin. Det är en tes som vi kan acceptera och instämma i. Ingen man eller kvinna (något annat ges inte) kan ställa sig utanför sin egen tid även om vissa ideologiska kretsar försöker ändra det genom att operera bort eller till och med förbjuda forskning om historiska element/personer/händelser/förlopp som av vissa uppfattas stötande i något avseende.

Året 1957 gör Hugo Valentin bedömningen att ”skildringen av det förgångna ses icke i så hög grad som förut i ljuset av historikerns egen tid, missleds icke så mycket som förr”.  Valentin skriver vidare att ”historieskrivningen i våra dagar i stort sett står idealet närmare än för t.ex. femtio eller hundra år tillbaka” Idealet varande ”objektiviteten”. Den historiska forskningen hade vid bokens tillkomst rört sig framåt mot en högre grad av objektivitet, oberoende och saklighet. Tyvärr har hela den positiva utvecklingen vänt. Vi har fram till denna dag rört oss och fortsätter att röra oss bakåt mot mer av ”missledd” historieskrivning. Kvinnor, klent byggda i vikingagravar blir kvinnliga vikingakrigare. Svarta afrikanska hövdingars och stammars roll i slavhandeln ignoreras när historiska fakta är att de samlade ihop och sålde slavar. Samer blir ursprungsfolk. Vita medelålders män som skapat fullständigt allt av västerländsk av forskning, innovationer, teknisk utveckling, ekonomi, företagande och högkultur blir dagens skyldiga skurkar, våra hjältekungar desavoueras i historiska texter. Nu skapas med fantasins hjälp historiska hjältar bland feminister, svarta afrikaner och perversa sexuella minoriteter. 

Författaren undantar från sin analys ”naturligtvis historieskrivningen i diktaturländerna”. Den liknar obehagligt mycket det som sker i SAP-socialismens Sverige. Konnotationerna blir allt fler och skrämmande lika. Klassisk socialistisk historieskrivning är Lev Trotskijs fall från makten. Han plockades efter sitt fall bort från officiella fotografier (retuscherades) och texter (ströks). Han blev en ”un-person”. När Lavrentija Beria föll så ersattes hans biografiska text i den stora ryska encyklopedin av en längre artikel om Berings sund. Riktigt där är vi inte än i Sverige. Men i den officiella/officiösa SAP-socialistiska historien närmar vi oss en liknande situation. Historiska perioder, personer, processer och händelser suddas bort och andra halvt lögnaktiga lyfts fram. 

Det är tendenser vi kan identifiera i Sverige idag – liksom i USA och Europa – när personer som varit centrala i de historiska förloppen tas bort och exempelvis statyer rivs ner ock ersätts med PK-korrekta texter.

Men vi måste också samtidigt erkänna att ett visst mått av subjektivitet alltid finns i all historieskrivning. Stenarna i den historiska byggnaden som historikern reser utgörs av empiriska fakta – i dag finns dessa i enormt större utsträckning är för 63 år sedan – som historikern själv utväljer och ordnar utifrån vad han/hon bedömer vara väsentligt för beskrivning, analys och slutsatser om ett historiskt förlopp.

Men varje generation har sina ”speciella historiska intressen, problemformuleringar och värderingar, sitt särpräglade förhållande till det förgångna som röjer dess egen mentalitet och de politiska, social, ekonomiska och kulturella förhållanden ur vilken denna spirat”.

Det kan varken uttryckas tydligare eller bättre, som faktuell beskrivning av vad som händer, när identitetspolitik, feminism, neo-marxism och andra ideologier med totalitärt hegemoniska aspirationer dominerar debatt, media och delar av akademierna. Ideologiska glasögon som ger ett perverst aspektseende dominerar inom humaniora och samhällsutveckling. Följ gärna de s.k. vithetsstudier som bedrivs vid vissa lokala ”lärosäten” som utmanar folkhumorn.

”Historikern, ´den tillbakablickande profeten´som Friedrich von Schlegel kallade honom, tillrättalägger den historiska utvecklingen så att den hamnar i skildringens slutskede, vilket på sitt sätt framstår som produkten av det förgångna”.

Man skriver alltså historia baklänges. Historikern vet hur processen, händelsekedjan slutade och söker den kausala förklaringen i det förgångnas spår. Det synsättet kan föra och för ofta fel. Historien är, som jag ser det, sällan så rätlinjig och möjlig att spåra bakåt logiskt och kausalt. Tillfälligheter spelar också in i förloppen och kan påverka ”the end result”. Baklänges historieskrivning är självfallet enklare kausalt,  mindre komplicerad och ibland propagandistiskt användbarare än att vandra den mödosamma historiska vägen framlänges också när vi rör oss i äldre historia.

Det skrivs samtidigt en väldig massa empiriskt och analytiskt bra historia, både nyare och äldre. PK-ideologin påverkar dock flyhänta författare som exempelvis Dick Harrisson som i boken ”Folkvandringstid” inte kan avhålla sig för en plaidoyer för dagens svenska migration från MENA.

Delar av vad som produceras vid akademier och i politiska media kan karaktäriseras som ”den politiska propagandalitteraturens vanligen kvasihistoriska framställningar”. Den typen av historieskrivning har ett fysiskt ansikte i socialdemokratins och f.d. statsministerns favoritkälla, den historiskt outbildade propagandamakaren Henrik Arnstad.

Media, i synnerhet statsmedia, är förtjusta i vad jag brukar kalla ”anekdotisk historieskrivning” dvs man använder ett enskilt exempel för att redogöra för ett förhållande eller ett förlopp men med undvikande, förtigande av generella tendenser och generella empriska fakta.

Hur skall man då förstå vad som händer? ”Maktförskjutningar (i vårt fall åt en identitetspolitisk och neo-marxistiskt genomslag i politik, media och akademi, min kommentar) inom samhället samverkar alltid på historieskrivning om gångna tider”.

”Med nya klassers (och ideologiska maktgrupperingar vill jag tillägga) makttillträde följer alltid nya värderingar”! How true!

Men som historikern Ingvar Andersson framhållit bör god historieskrivning innesluta ”alla krafters spel”. Även sådana ”alla krafters spel” som idag kanske av PK-populasen uppfattas som utmanande, stötande, provocerande eller förkastliga måste ingå och behandlas i den historiska analysen, beskrivningen och presentationen. Det får bli ett avslutande råd att följa för en seriös historieskrivning. Men, men i Sverige går ministrar i den SAP-socialistiska regeringen inför att förbjuda forskning och vetenskaplig debatt kring vissa ”känsliga” ämnen.

NOT: Clio är i grekisk mytologi framför allt historieskrivningens beskyddarinna och musa. Liksom alla muser är hon dotter till Zeus och Mnemosyne.  Muserna var gudinnor som hade sin hemvist på Olympen. 

SKAGERSHULTS 1800-TALS KYRKA I HASSELFORS RITAD AV FERDINAND BOBERG

07 december 2021

KYRKANS HISTORIA.

Nya Skagershults kyrka invigdes 1896. Den uppfördes av återanvänd kalksten från den tidigare nedbrunna kyrkan. Altaruppsats och predikstol från 1600-talet flyttades över från Skagershults gamla kyrka. Se min text om den kyrkan.

Kyrkan är välbevarad, den är intressant och har stort arkitektoniskt värde. Kyrkan har nygotiska inslag. Karakteristiskt är den asymmetriska planlösningen med sidoställt torn i söder. Vapensköldarna som tidigare hängt i Skagershults gamla kyrka anknyter till den gamla kyrkan och den adliga ätten Falkenberg som också grundade till Hasselfors bruk.

Det fascinerande med denna pampiga och märkliga kyrka är att den är uppförd i en liten bruksort i Sydnärke, Hasselfors med 395 invånare idag. Kyrkans storlek och utformning för närmast tankarna till en domkyrka i en betydligt större ort. Än märkligare är att man vid byggandet i det slutande 1800-talet anlitade en av Sveriges då mest framstående arkitekter Ferdinand Boberg för att rita kyrkan.

Vem eller vilka låg bakom detta framsynta övermod? Nu står kyrkan där som en arkitektonisk pärla, värd en omväg för ett besök, mitt i det lilla samhället Hasselfors i skogarna, i de gamla bruksbygderna (ordet hytta är vanligt förekommande i de små orterna), i södra Närke.

Är det ätten Falkenberg och dess företrädare och finansiering som förklarar förekomsten av denna framstående imposanta kyrka?

EXTERIÖRT

Samtliga bilder visar kyrkans exteriör. Tyvärr är kyrkan, som så ofta med kyrkor i Sverige, numera låst utom vid förrättningar. Den gamla traditionen med öppen kyrka är borta. Din första gissning om varför är sannolikt korrekt! Jag får återkomma med en redovisning av interiören när jag fått tillfälle att besöka kyrkan.

FERDINAND BOBERG

Ferdinand Boberg i en laverad teckning av Anders Zorn.

Skagershults nya kyrka är en av tre kyrkor i landet ritad av den framstående arkitekten Ferdinand Boberg som är en nyskapare i svensk arkitektur med förnimbara drag av jugend. Skagershults nya kyrka visar de stildrag som kan förmärkas i andra byggnader uppförda av Boberg. 

HASSELFORS

Hasselfors ligger i den sydvästliga delen av det historiska järnbruksområdet Bergslagen. Hasselfors Bruk AB har i över 400 år bedrivit järnframställning. Bruket startades 1671 genom anläggande av en hammarsmedja och 1850 kom en hytta för produktionen av stångjärn. Idag är Setra Group en av Sveriges största träförädlingsföretag. 

SKAGERSHULTS 1600-TALS TRÄKYRKA

05 december 2021

Dagens kulturexkursion i Närke gick till Skagershults gamla träkyrka samt till den nya 1800-talskyrkan ritad av Ferdinand Boberg. I den första artikeln skildras den gamla 1600-talskyrkan i bild och ord. Skagershults nya kyrka skildras i en kommande artikel.

Skagershults kyrka från N. I stort samma vy som teckningen från 1880.

Släkten Falkenberg som uppförde Skagershults kyrka kom ursprungligen från Livland. Kung Karl IX gav Tångeråsa och ett antal gårdar i Närke i förläning till anfadern i Sverige Henrik Falkenberg.

Drottning Kristina som regent gav år 1647 tillstånd till Skagershult att bilda en egen socken. Landshövding Melker Falkenberg startade därefter bygget av träkyrkan som stod färdig år 1651.

I sin utformning är kyrkan en tydlig kopia av Tångeråsa 1200-tals kyrka som tidigare var församlingens kyrka. När församlingen växte blev avståndet till Tångeråsa alltför långt. Kyrkan är knuttimrad med liggtimmer och har tak och väggar klädda med spån. Vapenhuset tillkom 1750. 

Exteriört.

Kyrkan sedd från SV med klocktornet i förgrunden.

Kyrkan och vapenhuset sett från V. Kyrkan är knuttimrad och utvändigt, liksom taket, klädd med handkluvna spån. Vapenhuset har tillkommit 1750.

Kyrkan och klocktorn sedd från SO

Interiört

Koret. De rena innerväggarna av handbilat timmer syns tydligt

Den inre kyrkporten. Innan vapenhuset byggdes 1750 var denna port sannolikt ytter porten till kyrkan.

Orgelläktaren. Den enkla utformningen och inredning är tydlig liksom de rena timmerväggarna.

En av de mer arbetade och målade pelarna till orgelläktaren.

Sakristian med en värmande kakelugn för prästen. I övrigt var den ouppvärmda kyrkan sannolikt kall på vintern. Det kunde konstateras vid besöket i kyrkan.

Entrén och vapenhuset sedd från orgelläktaren

Vapenhuset och trapporna upp till orgelläktaren.

TÅNGERÅSA TRÄKYRKA FRÅN MEDELTIDEN

14 november 2021

Tångeråsa kyrka är en av Sveriges bäst bevarade medeltida timmerkyrkor och en av de äldsta träkyrkorna i världen. I Sverige finns bara två äldre medeltida träkyrkor

Kyrkans äldsta del är koret som uppfördes i slutet av 1290-talet. Långhuset tillkom på 1340-talet. I sin nuvarande form består träkyrkan av långhus med långt kor i öster och ett litet vapenhus i väster. Visas på de två övre bilderna.

Alla byggnadsdelar har sadeltak som är täckta med spån. Ytterväggarna är täckta av tjärad spån. Tre olika spån visas här. Sannolikt olika gårdar som tillverkat soånen samt att de kan hänföra sig till olika byggnadsepoker.

De äldsta delarna har spån och grundtimmer från 1290-talet. Dessa finns i detta NO-hörn av koret.

En arkitektoniskt vacker klockstapel av trä byggd 1659 med elektrisk klockringning från 1971. I klockstapeln hänger en av Närkes största medeltida kyrkklockor (gjuten någon gång mellan 1480 och 1495) och tilldelad kyrkan på befallning av biskop Kort Rogge. I stapeln hänger även en mindre klocka. Enligt en inskription på klockan är den gjuten 1703.

Detta är sannolikt den gamla offerkällan vid Tångeråsa kyrka som omtalas i äldre skrifter.

I anteckningar efter prästen Andreas Hedenius från det slutande 1600-talet finns uppgifter om en offerkälla öster om kyrkan vid en stor sten. I katolsk tid skall man ha offrat penningar i källan när någon var sjuk för att sedan dricka av vattnet. I hans barndom lär det ha funnits mynt i källan. Fornforskaren Herman Hofberg skriver 1868 om källan; ”ungefär 100 famnar öster från kyrkogårdsmuren ligger en stor jordfast sten vid vars for uppväller en källa, som fordom varit en beryktad offerkälla. Den kalls i gamla handlingar Sanctae Mariae och lärer under medeltiden varit vida i rop”.

DAG HAMMARSKJÖLD

28 oktober 2021

Kompletterade mitt Dag Hammarskjöld bibliotek idag med en volym som jag inte hade tidigare men som kom ut redan 2005.

Det handlar om volymen på bilden. Läser den på ett gammalt klassikt café i Västerås.

I den skriver Brian Urquhart Dag Hammarskjölds mångåriga FN-medarbetare och författare till en omfattande och viktig memoarvolym om Dag Hammarskjöld: ”Världsorganisationen hade 1952 nått den lägsta punkten i sin sjuåriga existens. Den hoppfullhet som funnits i San Francisco hade ersatts av cynism, spänningar och motsättningar mellan länder och en allmän desillusionering i fråga om FN”.

Där är vi åter idag med tillägget att FN är vorden en genomkorrumperad organisation som svenska regeringar öser in våra skattepengar i av närmast religiöst liknande skäl.

Den djupt bildade och intellektuella Dag Hammarskjöld (framstående nationalekonom tillhörande Stockholmsskolan) utsågs till FN:s Generalsekreterare 1953 och vände den nedåtgående utvecklingen med en modig, stark och visavi stormakterna mycket självständig hållning. En hållning som kostade på och var mycket pressande för personen Dag Hammarskjöld. I min värld har FN aldrig varit så starkt, oberoende och fredsbevarande som under Dag Hammarskjöld. Bättre generalsekreterare har FN aldrig haft vare sig före eller efter. Idag utses korrumperade personer från den s.k. ”tredje världen” till generalsekreterare att hantera den förfallna organisationen.

Efter Dag Hammarskjöld har det bara gått utför med korruption – noggrant beskrivet av Inga-Britt Ahlenius – och ett övertagande av globalister och deras agenda inte minst med utgångspunkt i klimatalarmism och Wuhan-pandemi.

Inget nämns självfallet om den utvecklingen i den refererade boken. Vad kan man förvänta sig med globalistiska S-politiker som Margot Wallström, Jan Eliasson – den falskaste av dem – och Sverker Åström som medförfattare?

Intressantast i boken är Brian Urquharts inledande kapitel ”Generalsekreteraren – varför dag Hammarskjöld?” liksom KG Hammars kapitel om den religiösa mystikern Dag Hammarskjöld i kapitlet ”Dag Hammarskjöld och Vägmärken”. ”Vägmärken” är, för den som inte känner till det, Dag Hammarskjölds postumt, året 1963, utgivna religiösa betraktelse skriven av mystikern Dag Hammarskjöld som brottas med Guds uppdrag till generalsekreteraren i hans verksamhet och dagliga uppgifter och uppoffringar.

Tills sist fick Dag Hammarskjöld göra den ultimata uppoffringen på sin post som fredsbevarande svensk när hans flygplan den 18 september 1961 sköts ner över Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Generalsekreteraren var på en förhandlingsresa för att träffa och mäkla fred med utbrytaren Moise Tshombe i Katanga. 

Boken är i min situation inte värd något längre studium men bör finnas i mitt Dag Hammarskjöld bibliotek som referens. Jag har snabbläst den idag under några timmar.

KARLSKOGA VACKRA 1500-TALS KYRKA I TRÄ

27 oktober 2021

För att se bilderna i full storlek klicka på bilden!

Bygget av en träkyrka (byggd i timmer och med träpaneler och trätak) i Karlskoga påbörjades i slutet av 1500-talet på uppdrag och beviljande av hertig Karl. Vid sekelskiftet 1600 var kyrkan färdig, en timrad byggnad på 6×12 meter som byggdes av liggande timmerstockar med sadeltak och jordgolv.

Kyrkan har senare byggts ut i omgångar ut med timrade väggar och rödmålade spån.  Kyrkan fick nuvarande utseende åren 1705-1706 då korsarmarna i norr och söder byggdes till. Efter att ha varit vitmålad under en period är den nu rödmålad igen. Kyrkan är stor och rymlig för att vara en träkyrka med plats för 545 besökare. 

En bild som visar gräs, utomhus, byggnad, himmel

Automatiskt genererad beskrivning

Om man granskar ytterväggarna noga kan man se att spånen har olika form beroende på att spånen tillverkades av olika gårdar som utformade spånen på olika sätt. Sakristian är densamma som den första ursprungliga kyrkan. Sakristian närmast oss på bilden. Väggarna i sakristian har väggmålningar som utförts av hertig Karls slottsmålare i slutet av 1500-talet med ett betydande konstnärligt värde.

Altaruppsatsen är i barockstil från 1686 och skänktes av brukspatron Johan Ysing.

Predikstolen är sengustaviansk och skänktes till kyrkan 1774 av familjen Camitz på Degenäs.

Familjen Camitz’ vapensköld

Kyrkans interiör. Den vänstra bilden mot koret och den högra bilden mot orgeln och orgelläktaren

Ett vackert korfönster till vänster med Martin Luther och hans översättning till det tyska språket – han skrev tyskarna det tyska språket – av Bibeln.

Den högra bilden är korfönstret föreställande hertig Karl som står som kyrkan grundare. Hertig Karl var riksföreståndare och de facto regent 1599 – 1604 och kung med namnet Karl IX av Sverige 1604 – 1611 då han dog. Karl IX var son till kung Gustav Vasa och drottning Margareta, halvbror till Erik XIV och bror till Johan III och hertig Magnus, farbror till Sigismund, far till Gustav II Adolf, farfar till drottning Kristina samt morfar till Karl X Gustav.

”EN HEDERLIG VÄSTMANLÄNNING”

26 oktober 2021

Så presenterar sig Olle Montanus i Strindbergs ”Röda rummet” och så brukar vi också presentera oss ute i landet vid möten med nya bekantskaper.

Familjen har sedan 2007 slagit ner bopålarna i Surahammar i Västmanland (med en oerhört viktig replipunkt vid Våtsjön längst upp i Kilsbergen på gränsen mellan Närke och Värmland) i den del som utgör södra delen av Bergslagen. Gränsen mellan Mälardalen och Bergslagen i Västmanland går genom Hallstahammar.

Vi har genom åren bott 13 år i Uppsala, 2 år i Borås, 3 år i Stockholm, 6 år i Täby, 11 år i Västerås, 7 år i Örebro och nu 14 år i Surahammar. Jag är född i Tornedalen men uppvuxen i Hallstahammar mellan 1946 och 1966 medan hustrun Britt är född och uppvuxen i Surahammar. Vi är således i någon mening marinerade i bruksmiljö och brukskultur, även om vi flydde instängdheten så fort vi kunde. Vår värdegrund är genuin etnisk svensk arbetarklass men nu vordna intellektuell medelklass och återbördade till den sig förändrade samhällskulturen i de gamla brukssamhällena.

Vi har flyttat allt längre ut på vischan. Det har inneburit och innebär klara intellektuella fördelar. Det är lätt, näst intill omöjligt att inte se och fokusera Stockholms maktklaner i media och politik. Perspektiv förskjuts och förändras med det geografiska avståndet till metropolen. Det är oundvikligt. Maktklanerna i media, statsmedia och politik utgörs av ett litet kotteri av vänsterliberaler, SAP-socialister och allmänna klimatstollar som umgås med varandra, byter fruar och partners med varandra och super sig samman. Därav den enormt samstämmiga ideologiska och identitetspolitiska PK-bild de sprider. En ideologisk bild av tillvaron som stämmer för det lilla fåtalet i maktklanerna i politik och media, boende i skyddade enklaver, men inte för några andra i landet. Det stora förfallet och förstörelseverket som de korrumperade maktklanerna skapat syns och upplevs in på bara skinnet ute i landet. De belönas sedan med lukrativa tjänster hos globalister och bankoligarker, betalade med etniska svenskars skattepengar som i fallet med Reinfeldt (20 mkr från Bank of America första året) och Löfven.

Att sedan det stora partiets anhängare och politruker är blint lydiga och trogna de ukaser som kommer från partihögkvarteret är en annan fråga. Den sidan av den pågående folkliga hjärntvätten och indoktrinering ser vi också i Surahammar.

Surahammar är fortfarande i mångt och mycket en idyll (socialt, geografiskt, kulturellt inklusive miljön runt kanalen och ån och de brukshistoriska minnesmärkena) och inte så illa drabbat av mångkultur och folkutbyte som vår södra grannkommun som mest liknar lilla Mogadishu. Surahammar är också ett av de mest lokalpatriotiska – med rätta och i positiv mening – lilla samhälle jag upplevt. Surahammar är fortfarande ett lugnt och tryggt litet brukssamhälle i Sveriges mitt med järnbruksanor tillbaka till Gustav Vasa. Järnvägshjulen som producerats och produceras i Surahammar är berömda. Med internet (information och bokköp) och ett lysande lokalbibliotek är det fullt möjligt att följa den avancerade internationella intellektuella debatten och litteraturen från Surahammars horisont (i intellektuell mening en fördel) samtidigt som man kan leva ett stilla liv bortom kaos, folkutbyte och otrygghet.

Surahammar är tätort i kommunen. Den största privata arbetsgivaren är ståltillverkaren Surahammars bruk AB med anor från 1500-talet.

Redan under Gösta Eriksson Vasa fanns sannolikt i Surahammar en hammare. År. 1637 uppfördes en hammare av Axel Oxenstierna på den plats där det nuvarande bruket ligger. 1866 började järnvägshjul och axlar att tillverkas och har sedan dess varit en viktig del av produktionen.

Ingenjören vid Brukets dotterbolag Vagnfabriks-Aktiebolaget i Södertälge (Vabis) Gustaf Eriksson byggde Sveriges första bil med förbränningsmotor en fotogenmotor. Vabis första bil kom ut på marknaden år 1901.

På MC-museet finns en körbar replika av den bilen.

Stenhuset används för konstutställningar där jag vid ett par tillfällen haft förmånen att ställa ut natur- och fågel-fotografier.

Nu också några korta ord om Västmanland, detta historiskt viktiga landskap mitt i Sverige som i historisk och ekonomihistorisk betydelse bara står Uppland efter. Järnmalmen från den västmanländska bergslagen var grunden för stormaktsväldet. En export som startade redan under tidig medeltid och var viktig för att Uppland kunde bli politiskt centrum vid skapandet av Svea rike.

När makten historiskt har tagit sig friheter har ofta motståndet och upproret kommit från Västmanland och vår nordliga granne Dalarna. Engelbrekt Engelbrektson är ett tydligt exempel liksom Gösta Eriksson Vasa som samlade dalkarlar och på marschen mot Stockholm, också västmannakarlar, för att erövra makten och kasta ut marodörerna. Det är möjligen dags för ett liknande uppror igen.

Västmanland är ett landskap i Svealands mitt och därmed också centralt placerat i Sverige.

Västmanland delas traditionellt in i Bergslagen och Mälardalen. Gränsen går i höjd med Hallstahammar.

Västmanland eller ”västmännens land” har fått sitt namn i geografisk jämförelse med Uppland, som var central bygd redan under järnåldern och varifrån svearna utgick när man samlade Mälarbygderna under sin ledning och så skapade centrum i det blivande Svea rike

Efter inlandsisens avsmältning befolkades Mälarlandskapen västerifrån, vilket finns belagt genom arkeologiska fynd. Bondenäringen från 4000 f.Kr.har liksom bronsålderns olika perioder avsatt många arkeologiska fynd.

Sverige befolkades söderifrån för ca 20 000 år sedan, Bjärehalvön var den första del av Sverige som steg ur havet. När isen försvann i Mälardalen var den fortfarande 4 km tjock i de norra delarna. Det är ett förhållande som påverkar analysen av hur Sverige befolkades och av vilka.

Landskapet har 20 000 kända fornlämningar. En övervägande del av fornlämningarna utgörs av gravar från yngre järnåldern och särskilt betydande är gravfältet Anundshög (som jag skrivit om på min blogg) med skeppssättningar från vikingatiden. Västmanland har 45 kända fornborgar.

Sankt David af Munktorp var en engelsk munk som vid av 1000-talets början sändes ut för att kristna mälarlandskapen. David är den första biskopen i Västerås och kallas ”Västmanlands apostel”.

Med den framväxande gruvnäringen under medeltiden växte bergslagen fram, som gav landskapet en central roll i Sveriges ekonomi och inte minst som bas ekonomiskt, militärt och exportmässigt för Sveriges stormaktsvälde och stormaktstid.

Våtsjön i oktober 2021

Lennart Waara

ISMANTORPS OCH SÖRBY BORGAR SAMT OFFERPLATSEN OCH HIPPODROMEN VID SKEDEMOSSE

08 oktober 2021

Rapport från en kulturhistorisk exkursion i oktober 2021 med vännerna Jansson och Wohlin.

För att se bilderna i originalformat och obeskurna, klick på bilden

Öland har 15 idag identifierbara fornborgar men de kan ursprungligen ha varit så många som upp emot 20. Flera av dem kan vara bortodlade på det sätt som Sörby borg idag är knappt identifierbar i landskapet. De borgar som är värda ett besök och studium på plats är det av olika anledningar. Eketorp är rekonstruerad till ursprungligt utseende. Sandby borg med den nu delvis utgrävda massakern på invånarna ca 480 e.Kr. Gråborg (sannolikt en marknadsplats) den största av Ölands borgar med från medeltiden bevarad portal och kapell. Dessa tre är behandlade i text och bild på min blogg under ämnet ”Svensk historia”.

Fornborgarna ligger alltid på mark som inte var odlingsbar eller värd att odla. Det innebär att man inte kunde bo i borgen året runt. Borgarna var dessutom belägna i närheten av mossar varför de under vinter och vår kan ha varit vattendränkta vilket också förhindra året runt boende i borgen. I stället var de tillflyktsplatser i samband med ofärd eller samlingsplatser för festligheter och eller dyrkan av den tidens gudar.

Om man utgår ifrån antalet bostadshus i Eketorps borg (och andra försvarsborgar) så rymdes i borgen ca 15 mindre bostadshus. För små för året runt boende men tillräckliga för någon månad. Varje hushåll bestod av familjen, äldre släktingar och tjänare på sammanlagt mellan 15 och 20 personer. Det innebär att varje borg kunde hysa cirka 200 – 250 personer. Antalet borgar kan ha varit 20 vilket innebär att det fanns plats för kanske 5 000 personer i borgarna. Ölands befolkning har under denna tid beräknats till 16 000 personer varför de flesta inte rymdes i borgen. Familjerna bodde normalt i större hus runt borgen men flyttade för kortare tid in i ett litet hus i borgen med hela hushållet inklusive boskapen. De små husen i borgen kan ses som mindre varianter av familjens normala hus utanför borgen. 

ISMANTORPS FORNBORG

Ismantorps fornborg ligger i mellersta Öland. Borgens ringmur är 125 meter i diameter. Muren är ca 4 meter hög.

Muren i sydväst sedd från insidan av borgen.

Borgens mur var kallmurad med en yttre och en inre mur av huggen kalksten som lutade inåt mot toppen. Mellanrummet mellan den yttre och den inre muren fylldes med vanlig sten.

Innanför ringmuren, som har nio portar, finns totalt 88 bevarande tydligt synliga husgrunder. Mitt i borgen finns resterna av ett runt torg. Runt borgen finns också många husgrunder kvar.

Husgrunder.

Husgrunder.

Borgen byggdes under 200-talet och var i bruk till 600-talet. Det finns olika teorier om vad den användes till. Borgen har kanske i likhet med Gråborg varit en marknadsplats. 

En av portarna med bevarad kallmurad portöppning av huggen kalksten.

Att ha nio portar är ur försvarssynpunkt en stor svaghet. Ett antagande om en försvarsborg är därför osannolik. En marknadsplats kan däremot bidra till att förklara de många portarna. Tillgänglighet är viktigt för en marknadsplats.

Borgen besöktes av Linné och beskrivs kort i hans ”Öländska Resa förrättad 1741” på sidan 112. 

”Ismantorps borg låg mitt i själva landet ½ mil så ifrån östra som från västra havskanten och var ifrån honom till södra och norra ändan av ön nästan lika långt. Han var emot andra borgar, som man sett på allvaren, liksom en huvudstad ibland små fläckar. Hans murar voro ännu mer än två famnar höga, tre famnar breda, fast så många stenar nedfallit, att denna knappt syntes. Han var inuti 150 à 160 steg eller alnar i diameter, fördelat med små nedfallna murar liksom i kloster, med hus på alla sätt ställda, av vilka man ingen redighet kunde ernå, emedan buskar och träd alldeles tagit överhanden. De rum, som voro på sidorna inom muren, stodo avlånga såsom kamrar; emellan var kammare var så stort spatium, som var kammare var bred; mitt uti borgen hade varit några kamrar, men ojämnt och synnerligen fördelta”.

SKEDE MOSSE

Skedemosse är en utdikad (dikades ur på 1600-talet) grund sjö och mosse i Öland som också är fyndplatsen för Sveriges största fyndplats av vapenoffer och djuroffer. 

Utgrävningar av mossen gjordes 1959 och 1962 av Ulf Erik Hagberg. Utdikningen och den följande uttorkningen av mossen har medfört att vapnen som offrats i den ursprungliga sjön har rostat sönder. Metallen var så utlakad att inte ens en metalldetektor gav utslag. Vid utgrävningarna hittade man nästan 1 ton människo- och djurben, varav 100 hästar. C14-analyser av ben har visat att de äldsta offren är från förromersk järnålder och de yngsta från sen vikingatid. Man hittade också sju guldringar som sammanlagt hade en vikt av 1,3 kg. I mossen har också andra spektakulära fynd gjorts, bl. annat två ormringar av guld. Ormringarna var delvis destruerade genom söndervridning och sönderhackning och försmältning. Guldringarna har således medvetet förstörts innan de offrades i mossen. Var destruerandet en del av riten och ritualen, dvs att ”döda” föremålen innan de offrades i mossen.

Skedemosse har sannolikt varit en av Sveriges största offerplatser från 400 f Kr fram till 1100-talet. Vid tiden för offren var mossen en igenväxande sjö och föremålen har sannolikt offrats från båt, eftersom man inte funnit några spår av bryggor. Spjut och lansspetsar är det vanligaste vapenfyndet. Förutom vapen har en stor mängd djurben hittats, den största mängden djurben kommer från häst. Skinn och huvuden från hästar tycks ha ingått i särskilda ritualer. Hästoffren är i majoritet sammanhängande bl.a med att hästen under delar av den aktuella äldre historien var ett djur med stark symbolisk laddning. Man kan bara påminna om ASA-tron där Odens häst Sleipner hade åtta ben.

Även 38 människooffer av både barn och vuxna har hittats i Skedemosse. C14-analyser av ben har visat att de äldsta offren är från förromersk järnålder och de yngsta från sen vikingatid. Bland övriga fynd kan nämnas sju guldringar som sammanlagt hade en vikt av 1,3 kg.  Djur och människooffer i våtmarker är vanliga under aktuell tidsperiod. Skelettdelarna visar traumaskador efter kraftigt våld. Skelettskadorna visar att individerna inte kan ha gått genom isen och drunknat i vårmarken/sjön.

Flera boplatser och gravfält kring Skedemosse grävdes också ut, vilket gav en bild av ett folkrikt och välmående samhälle under romersk järnålder.

Skedemosse dikades ur på 1600-talet. Den tidigare grunda sjön finns således inte kvar. Idag är mossen odlingsmark.

Fynden förvaras idag på Statens historisk museum

SÖRBY BORG

Sörby borg är en i modern tid återupptäckt fornborg som varit bortglömd i 300 år. När arkeologen Jan-Henrik Fallgren hittade borgens namn i en avhandling från 1704 började han leta efter den och lyckades lokalisera den till Skedemosse som idag är utdikad sjö. I den gamla mossen sticker en landtunga ut som idag heter Kvinnö. Den västra delen omsluts på tre sidor av resterna av en mur. Dessa stenar har varit fyllning i borgens murar. Kalkstenarna som utgjorde borgmurens skal finns inte kvar. Sannolikt har de använts till bygget av Bredsättra kyrka. Endast fyllningsstenarna ligger kvar.

Borgens inre är idag odlingsmark. Ovan jord finns inga spår av de hus som en gång funnits där. Men med hjälp av markradar har man hittat husgrunder och en djup brunn.

När Skedemosse var en sjö omslöts borgen av vatten på tre sidor och behövde bara försvaras mot en sida, den i öster. Borgen är den största på Öland och kanske också den äldsta. Den användes några gånger per år då man samlades här för fester och blot samt vid orostider. Annars bodde människorna ute på sina gårdar vid den odlade jorden. I samband med samlingarna offrades människor, djur, vapen och guld till gudarna för bättre skördar och välgång för människorna i allmänhet.

HIPPODROMEN VID SKEDE MOSSE

Vid festerna anordnades hästkapplöpningar på strandvallar öster om sjön. Det som är Ancylus- och Littorinavallarna möts och bildar en hippodrom. Den röda linjen kan visa hippodromens ungefärliga lopp. Den häst som vann offrades till gudarna. Flera platser i närheten börjar på Sked, till exempel Skedås och Skedstad. Förleden ”skede” i Skedemosse syftar enligt arkeologernas hypoteser på ”skeid” en form av hästkapplöpning som man tror har förekommit vid årliga sammankomster på det som kan ha varit en hippodrom på den tiden. Se översiktskartan och bilden.

Text och bild

Lennart Waara

Källor: Information från utgrävningarna, föredrag om utgrävningarna, Skedemosse museum samt Wikipedia. Satellitkartorna från Google Maps, egen bearbetning.

ALBERTUS PICTOR I HÄRNEVI KYRKA

07 september 2021

Kort om Härnevi kyrka.

Härnevi kyrka ligger i Fjärdhundraland i Uppland. 

Kyrkan är byggd på 1400-talet och i stort sett i ursprungligt skick. Inga större ombyggnader eller tillbyggnader har gjorts på medeltidskyrkan. En äldre kyrkobyggnad har funnits på platsen. Kyrkan är en hallkyrka med ett rektangulärt kyrkorum med sakristia i norr och vapenhus i söder. Kyrkan är byggd av gråsten och tegel för gavlarna och dörr- och fönsteromfattningar. Kyrkorummets tak utgörs av två stjärnvalv som vilar på pilastrar. 

Portalen mellan koret och sakristian är bevarad i ursprungligt skick. På 1950-talet gjordes en omfattande restaurering. De medeltida fönstren rekonstruerades då till sitt ursprungliga utseende och det medeltida tegelaltaret återställdes.

I vapenhuset finns en dopfunt från 1200-talets senare del. Den är av kalksten och tillverkad på Gotland.

Kyrkan har nyinvigts i vecka 38 i år efter flera års restaurering av målningarna.

Målningarna.

I kyrkan finns omfattande kalkmålningar som daterats till början på 1480-talet. Målningarna i valven har aldrig varit överkalkade medan de på väggarna överkalkades på 1700-talet. De togs fram och konserverades vid restaureringen på 1950-talet. De är utförda av Albertus Pictor och hans medhjälpare. 

Anna själv tredje. Med Guds-modern Maria i famnen som i sin tur har Jesus-barnet i famnen.

Jesse rot och stam. Profeter och Jesu anfäder framställda som ett stamträd.

Sankt Laurentius martyrium.

Den frommes och den världsliges bön och Jesus framställd som smärtoman.

Sankt Martin delar sin mantel med en tiggare

Pingstundret. Den helige ande utgjuts över apostlarna. Ovanför Kristus och Gud Fader.

Marias förhärligande.

Moses slår vatten ur klippan.

Bilden till höger visar Salomos dom.

Tre motiv. Simson bländas. Herodes beordrar barnamorden i Betlehem. Josef och Maria flyr med det nyfödda Jesusbarnet på en åsna till Egypten.

Jesus bärs fram i templet.

Heliga tre konungar uppvaktar Maria och det nyfödda Jesusbarnet med gåvor i krubban.

Överst Jesus i nådastolen hos Gud Fader. Nedan till höger Herren visar sig för Moses i den brinnande törnebusken. Nedan till vänster Jesu födelse.

Simson brottas med lejonet och bryter upp lejonets käkar. Ovanför en grotesk man med underkropp av djur.

Jungfru Maria bebådelse.

Sankta Katarina av Alexandria

Aposteln Petrus korsfästelse. Allt sedan fornkyrkan har man menat att Petrus själv ville bli korsfäst upp och ner eftersom en vanlig korsfästelse skulle bli alltför lika Jesu korsfästelse, en ära som Petrus inte ansåg sig värdig.

Riddaren Sankt Göran dödar draken. Ett klassiskt motiv som skildrats i kyrko- och annan konst många gånger.

Simson bländas, samt profeter med språkband.

En naken man hängd i tungan samtidigt som han förtärs av eld. Så såg man på straff för svåra brott på medeltiden. Det är svårt att tro att detta är ett påhittat straff av Albertus Pictor. Sannolikt har han bevittnat just ett sådant straff för en mördare eller våldtäktsman. Enom till varning och androm till varnagel. Kanske något att lära av….

Jesu ansikte avspeglat i Veronikas svetteduk. Ett enormt uttrycksfullt och levande porträtt av Albertus Pictor. Man kan med fog antaga att en då levande person har avmålats. Notera blå ögon typiska för den svenska rasen.

Vägen till himmelriket och yttersta domen.

Ärkeängel Mikael väger två själar medan djävulen gör vad han kan för att förändra utslaget. Notera att en smådjävul försöker väga ner den ena vågskålen medan en annan smådjävul trycker den andra vågskålen uppåt.

Text och foto: Lennart Waara

Källor för tolkning av bilderna:

Erik Lundberg. Albertus Pictor. Stockholm 1961

Albertus Pictor. Målare av sin tid. I och II. Stockholm 2009

ALTUNA RUNSTEN – U 1161

04 september 2021

En redogörelse för min och sonens exkursion till runsten 1161 i Uppland.

Runsten U 1161 är en bildsten med text som idag står utanför Altuna kyrka i Uppland. Altunastenen är skickligt illustrerad med motiv från den fornnordiska mytologin och är en asa-troende sten vid sidan av alla kristna stenar i Uppland från ungefär samma tid. Stenen är intressant av flera skäl, dels ristad berömda uppländska runristare, dels ett mycket dramatiskt och tragiskt budskap samt de expressiva bilderna från den nordiska asa-mytologin.

Först till texten på runstenen som framträder otydligt på den illa underhållna textdelen av runstenen. Shame on you, RAÄ. Är inte svensk grandios historia värd större satsningar? Är det Reinfeldts och Sahlins syn på svensk historia som ”barbari” som slår igenom? ”Öppna edra hjärtan” för Sverige och svensk äldre historia!

Translitterering av runraden:

uifasþtr + fulkahþr + kuþar + litu + resa + sþten + ʀþti + sen + faþur + ulfasþ + arfast 
beþi + feþrkag + burnu + e(n) …(ʀ) + bali + fresþen + liþ + lifsþen… … 
beþi + feþrkag + burnu + e(n) … + bali + fresþen + liþ + lifsþen

Normalisering till runsvenska:

§A Vifastr, Folkaðr, Guðvarr(?) letu ræisa stæin æftiʀ sinn faður Holmfast, Arnfast. 
§BP Baðiʀ fæðrgaʀ brunnu, en [þæi]ʀ Balli, Frøystæinn, lið Lifstæin[s ristu]. 
§BQ Baðiʀ fæðrgaʀ brunnu, en [þæiʀ] Balli, Frøystæinn, lið Lifstæinn.

Översättning till nusvenska

Vifast, Folkad, Gudvar läto resa stenen efter sin fader Holmfast (och efter sin broder) Arnfast. Far och son blevo båda innebrända. Och Balle och Frösten, Livstens följeslagare, (ristade). 

Runristarna Balle och Frösten var lärjungar till Livsten. Här har vi på en sten Upplands mest framträdande, kända och skickligaste runristare representerade. Balle och Livsten är känd från många andra runstenar. Frösten är däremot i övrigt okänd.

Runstenen blev när den gamla kyrkan revs 1850 flyttad och lagd som sockelsten i det Creutz-Cronhielmska gravkoret som idag används som gravkapell. Där »upptäcktes» U 1161 år 1918. Runstenen låg inmurad i gravkoret till höger om ingången som sockelsten. Där var den dessutom överkalkad. 

Stenen är av granit och placerades på nuvarande plats efter återfinnandet. Var exakt den stått tidigare är oklart men ändock uppe på den kulle där kyrkan står idag och där den ursprungliga kyrkan stått liksom med stor sannolikhet den allra tidigaste kultplatsen för Asa-tron.

Trots ovan citerade dramatiska inskriptionen och vackra ristningen på framsidan är stenen mest känd för sin tydliga bild av Asa-guden Tors fiskafänge. Tor har betat för fiske med huvudet från en av jätten Hymers oxar. Midgårdsormen har tagit betet. Tor står beredd med hammaren Mjölner för att döda Midgårdsormen. Kampen är hård att. Tors fot har gått rakt igenom båtens botten. Det är en detalj som överensstämmer med berättelsen från Snorre Sturlasons skildring i Eddan.  Hymer (som inte syns på ristningen) kommer att kapa reven med Midgårdsormen – och Tor – kan undkomma.

Det finns även några andra fristående bilder på stenen, bland annat av en ryttare och en rovfågel. Ovanför Tor finns en figur som ser ut att stå på en stege. Ovanför mannen på ”stegen” i de numera svårt skadade partiet finns en rovfågel som slår ett byte. Den bilden är svår att se idag. Det kan var en tidig bild av jakt med dresserade rovfåglar, en form av jakt med jaktfalkar och duvhökar, som förekom tidigt i Svea rike. 

Text och bilder är färgförstärkta i datorn för bättre visuell effekt.


%d bloggare gillar detta: