Archive for the ‘Svensk historia’ Category

KARLSKOGA VACKRA 1500-TALS KYRKA I TRÄ

27 oktober 2021

För att se bilderna i full storlek klicka på bilden!

Bygget av en träkyrka (byggd i timmer och med träpaneler och trätak) i Karlskoga påbörjades i slutet av 1500-talet på uppdrag och beviljande av hertig Karl. Vid sekelskiftet 1600 var kyrkan färdig, en timrad byggnad på 6×12 meter som byggdes av liggande timmerstockar med sadeltak och jordgolv.

Kyrkan har senare byggts ut i omgångar ut med timrade väggar och rödmålade spån.  Kyrkan fick nuvarande utseende åren 1705-1706 då korsarmarna i norr och söder byggdes till. Efter att ha varit vitmålad under en period är den nu rödmålad igen. Kyrkan är stor och rymlig för att vara en träkyrka med plats för 545 besökare. 

En bild som visar gräs, utomhus, byggnad, himmel

Automatiskt genererad beskrivning

Om man granskar ytterväggarna noga kan man se att spånen har olika form beroende på att spånen tillverkades av olika gårdar som utformade spånen på olika sätt. Sakristian är densamma som den första ursprungliga kyrkan. Sakristian närmast oss på bilden. Väggarna i sakristian har väggmålningar som utförts av hertig Karls slottsmålare i slutet av 1500-talet med ett betydande konstnärligt värde.

Altaruppsatsen är i barockstil från 1686 och skänktes av brukspatron Johan Ysing.

Predikstolen är sengustaviansk och skänktes till kyrkan 1774 av familjen Camitz på Degenäs.

Familjen Camitz’ vapensköld

Kyrkans interiör. Den vänstra bilden mot koret och den högra bilden mot orgeln och orgelläktaren

Ett vackert korfönster till vänster med Martin Luther och hans översättning till det tyska språket – han skrev tyskarna det tyska språket – av Bibeln.

Den högra bilden är korfönstret föreställande hertig Karl som står som kyrkan grundare. Hertig Karl var riksföreståndare och de facto regent 1599 – 1604 och kung med namnet Karl IX av Sverige 1604 – 1611 då han dog. Karl IX var son till kung Gustav Vasa och drottning Margareta, halvbror till Erik XIV och bror till Johan III och hertig Magnus, farbror till Sigismund, far till Gustav II Adolf, farfar till drottning Kristina samt morfar till Karl X Gustav.

”EN HEDERLIG VÄSTMANLÄNNING”

26 oktober 2021

Så presenterar sig Olle Montanus i Strindbergs ”Röda rummet” och så brukar vi också presentera oss ute i landet vid möten med nya bekantskaper.

Familjen har sedan 2007 slagit ner bopålarna i Surahammar i Västmanland (med en oerhört viktig replipunkt vid Våtsjön längst upp i Kilsbergen på gränsen mellan Närke och Värmland) i den del som utgör södra delen av Bergslagen. Gränsen mellan Mälardalen och Bergslagen i Västmanland går genom Hallstahammar.

Vi har genom åren bott 13 år i Uppsala, 2 år i Borås, 3 år i Stockholm, 6 år i Täby, 11 år i Västerås, 7 år i Örebro och nu 14 år i Surahammar. Jag är född i Tornedalen men uppvuxen i Hallstahammar mellan 1946 och 1966 medan hustrun Britt är född och uppvuxen i Surahammar. Vi är således i någon mening marinerade i bruksmiljö och brukskultur, även om vi flydde instängdheten så fort vi kunde. Vår värdegrund är genuin etnisk svensk arbetarklass men nu vordna intellektuell medelklass och återbördade till den sig förändrade samhällskulturen i de gamla brukssamhällena.

Vi har flyttat allt längre ut på vischan. Det har inneburit och innebär klara intellektuella fördelar. Det är lätt, näst intill omöjligt att inte se och fokusera Stockholms maktklaner i media och politik. Perspektiv förskjuts och förändras med det geografiska avståndet till metropolen. Det är oundvikligt. Maktklanerna i media, statsmedia och politik utgörs av ett litet kotteri av vänsterliberaler, SAP-socialister och allmänna klimatstollar som umgås med varandra, byter fruar och partners med varandra och super sig samman. Därav den enormt samstämmiga ideologiska och identitetspolitiska PK-bild de sprider. En ideologisk bild av tillvaron som stämmer för det lilla fåtalet i maktklanerna i politik och media, boende i skyddade enklaver, men inte för några andra i landet. Det stora förfallet och förstörelseverket som de korrumperade maktklanerna skapat syns och upplevs in på bara skinnet ute i landet. De belönas sedan med lukrativa tjänster hos globalister och bankoligarker, betalade med etniska svenskars skattepengar som i fallet med Reinfeldt (20 mkr från Bank of America första året) och Löfven.

Att sedan det stora partiets anhängare och politruker är blint lydiga och trogna de ukaser som kommer från partihögkvarteret är en annan fråga. Den sidan av den pågående folkliga hjärntvätten och indoktrinering ser vi också i Surahammar.

Surahammar är fortfarande i mångt och mycket en idyll (socialt, geografiskt, kulturellt inklusive miljön runt kanalen och ån och de brukshistoriska minnesmärkena) och inte så illa drabbat av mångkultur och folkutbyte som vår södra grannkommun som mest liknar lilla Mogadishu. Surahammar är också ett av de mest lokalpatriotiska – med rätta och i positiv mening – lilla samhälle jag upplevt. Surahammar är fortfarande ett lugnt och tryggt litet brukssamhälle i Sveriges mitt med järnbruksanor tillbaka till Gustav Vasa. Järnvägshjulen som producerats och produceras i Surahammar är berömda. Med internet (information och bokköp) och ett lysande lokalbibliotek är det fullt möjligt att följa den avancerade internationella intellektuella debatten och litteraturen från Surahammars horisont (i intellektuell mening en fördel) samtidigt som man kan leva ett stilla liv bortom kaos, folkutbyte och otrygghet.

Surahammar är tätort i kommunen. Den största privata arbetsgivaren är ståltillverkaren Surahammars bruk AB med anor från 1500-talet.

Redan under Gösta Eriksson Vasa fanns sannolikt i Surahammar en hammare. År. 1637 uppfördes en hammare av Axel Oxenstierna på den plats där det nuvarande bruket ligger. 1866 började järnvägshjul och axlar att tillverkas och har sedan dess varit en viktig del av produktionen.

Ingenjören vid Brukets dotterbolag Vagnfabriks-Aktiebolaget i Södertälge (Vabis) Gustaf Eriksson byggde Sveriges första bil med förbränningsmotor en fotogenmotor. Vabis första bil kom ut på marknaden år 1901. På MC-museet finns en körbar replika av den bilen.

Stenhuset används för konstutställningar där jag vid ett par tillfällen haft förmånen att ställa ut natur- och fågel-fotografier.

Nu också några korta ord om Västmanland, detta historiskt viktiga landskap mitt i Sverige som i historisk och ekonomihistorisk betydelse bara står Uppland efter. Järnmalmen från den västmanländska bergslagen var grunden för stormaktsväldet. En export som startade redan under tidig medeltid och var viktig för att Uppland kunde bli politiskt centrum vid skapandet av Svea rike.

När makten historiskt har tagit sig friheter har ofta motståndet och upproret kommit från Västmanland och vår nordliga granne Dalarna. Engelbrekt Engelbrektson är ett tydligt exempel liksom Gösta Eriksson Vasa som samlade dalkarlar och på marschen mot Stockholm, också västmannakarlar, för att erövra makten och kasta ut marodörerna. Det är möjligen dags för ett liknande uppror igen.

Västmanland är ett landskap i Svealands mitt och därmed också centralt placerat i Sverige.

Västmanland delas traditionellt in i Bergslagen och Mälardalen. Gränsen går i höjd med Hallstahammar.

Västmanland eller ”västmännens land” har fått sitt namn i geografisk jämförelse med Uppland, som var central bygd redan under järnåldern och varifrån svearna utgick när man samlade Mälarbygderna under sin ledning och så skapade centrum i det blivande Svea rike

Efter inlandsisens avsmältning befolkades Mälarlandskapen västerifrån, vilket finns belagt genom arkeologiska fynd. Bondenäringen från 4000 f.Kr.har liksom bronsålderns olika perioder avsatt många arkeologiska fynd.

Sverige befolkades söderifrån för ca 20 000 år sedan, Bjärehalvön var den första del av Sverige som steg ur havet. När isen försvann i Mälardalen var den fortfarande 4 km tjock i de norra delarna. Det är ett förhållande som påverkar analysen av hur Sverige befolkades och av vilka.

Landskapet har 20 000 kända fornlämningar. En övervägande del av fornlämningarna utgörs av gravar från yngre järnåldern och särskilt betydande är gravfältet Anundshög (som jag skrivit om på min blogg) med skeppssättningar från vikingatiden. Västmanland har 45 kända fornborgar.

Sankt David af Munktorp var en engelsk munk som vid av 1000-talets början sändes ut för att kristna mälarlandskapen. David är den första biskopen i Västerås och kallas ”Västmanlands apostel”.

Med den framväxande gruvnäringen under medeltiden växte bergslagen fram, som gav landskapet en central roll i Sveriges ekonomi och inte minst som bas ekonomiskt, militärt och exportmässigt för Sveriges stormaktsvälde och stormaktstid.

Våtsjön i oktober 2021

Lennart Waara

ISMANTORPS OCH SÖRBY BORGAR SAMT OFFERPLATSEN OCH HIPPODROMEN VID SKEDEMOSSE

08 oktober 2021

Rapport från en kulturhistorisk exkursion i oktober 2021 med vännerna Jansson och Wohlin.

För att se bilderna i originalformat och obeskurna, klick på bilden

Öland har 15 idag identifierbara fornborgar men de kan ursprungligen ha varit så många som upp emot 20. Flera av dem kan vara bortodlade på det sätt som Sörby borg idag är knappt identifierbar i landskapet. De borgar som är värda ett besök och studium på plats är det av olika anledningar. Eketorp är rekonstruerad till ursprungligt utseende. Sandby borg med den nu delvis utgrävda massakern på invånarna ca 480 e.Kr. Gråborg (sannolikt en marknadsplats) den största av Ölands borgar med från medeltiden bevarad portal och kapell. Dessa tre är behandlade i text och bild på min blogg under ämnet ”Svensk historia”.

Fornborgarna ligger alltid på mark som inte var odlingsbar eller värd att odla. Det innebär att man inte kunde bo i borgen året runt. Borgarna var dessutom belägna i närheten av mossar varför de under vinter och vår kan ha varit vattendränkta vilket också förhindra året runt boende i borgen. I stället var de tillflyktsplatser i samband med ofärd eller samlingsplatser för festligheter och eller dyrkan av den tidens gudar.

Om man utgår ifrån antalet bostadshus i Eketorps borg (och andra försvarsborgar) så rymdes i borgen ca 15 mindre bostadshus. För små för året runt boende men tillräckliga för någon månad. Varje hushåll bestod av familjen, äldre släktingar och tjänare på sammanlagt mellan 15 och 20 personer. Det innebär att varje borg kunde hysa cirka 200 – 250 personer. Antalet borgar kan ha varit 20 vilket innebär att det fanns plats för kanske 5 000 personer i borgarna. Ölands befolkning har under denna tid beräknats till 16 000 personer varför de flesta inte rymdes i borgen. Familjerna bodde normalt i större hus runt borgen men flyttade för kortare tid in i ett litet hus i borgen med hela hushållet inklusive boskapen. De små husen i borgen kan ses som mindre varianter av familjens normala hus utanför borgen. 

ISMANTORPS FORNBORG

Ismantorps fornborg ligger i mellersta Öland. Borgens ringmur är 125 meter i diameter. Muren är ca 4 meter hög.

Muren i sydväst sedd från insidan av borgen.

Borgens mur var kallmurad med en yttre och en inre mur av huggen kalksten som lutade inåt mot toppen. Mellanrummet mellan den yttre och den inre muren fylldes med vanlig sten.

Innanför ringmuren, som har nio portar, finns totalt 88 bevarande tydligt synliga husgrunder. Mitt i borgen finns resterna av ett runt torg. Runt borgen finns också många husgrunder kvar.

Husgrunder.

Husgrunder.

Borgen byggdes under 200-talet och var i bruk till 600-talet. Det finns olika teorier om vad den användes till. Borgen har kanske i likhet med Gråborg varit en marknadsplats. 

En av portarna med bevarad kallmurad portöppning av huggen kalksten.

Att ha nio portar är ur försvarssynpunkt en stor svaghet. Ett antagande om en försvarsborg är därför osannolik. En marknadsplats kan däremot bidra till att förklara de många portarna. Tillgänglighet är viktigt för en marknadsplats.

Borgen besöktes av Linné och beskrivs kort i hans ”Öländska Resa förrättad 1741” på sidan 112. 

”Ismantorps borg låg mitt i själva landet ½ mil så ifrån östra som från västra havskanten och var ifrån honom till södra och norra ändan av ön nästan lika långt. Han var emot andra borgar, som man sett på allvaren, liksom en huvudstad ibland små fläckar. Hans murar voro ännu mer än två famnar höga, tre famnar breda, fast så många stenar nedfallit, att denna knappt syntes. Han var inuti 150 à 160 steg eller alnar i diameter, fördelat med små nedfallna murar liksom i kloster, med hus på alla sätt ställda, av vilka man ingen redighet kunde ernå, emedan buskar och träd alldeles tagit överhanden. De rum, som voro på sidorna inom muren, stodo avlånga såsom kamrar; emellan var kammare var så stort spatium, som var kammare var bred; mitt uti borgen hade varit några kamrar, men ojämnt och synnerligen fördelta”.

SKEDE MOSSE

Skedemosse är en utdikad (dikades ur på 1600-talet) grund sjö och mosse i Öland som också är fyndplatsen för Sveriges största fyndplats av vapenoffer och djuroffer. 

Utgrävningar av mossen gjordes 1959 och 1962 av Ulf Erik Hagberg. Utdikningen och den följande uttorkningen av mossen har medfört att vapnen som offrats i den ursprungliga sjön har rostat sönder. Metallen var så utlakad att inte ens en metalldetektor gav utslag. Vid utgrävningarna hittade man nästan 1 ton människo- och djurben, varav 100 hästar. C14-analyser av ben har visat att de äldsta offren är från förromersk järnålder och de yngsta från sen vikingatid. Man hittade också sju guldringar som sammanlagt hade en vikt av 1,3 kg. I mossen har också andra spektakulära fynd gjorts, bl. annat två ormringar av guld. Ormringarna var delvis destruerade genom söndervridning och sönderhackning och försmältning. Guldringarna har således medvetet förstörts innan de offrades i mossen. Var destruerandet en del av riten och ritualen, dvs att ”döda” föremålen innan de offrades i mossen.

Skedemosse har sannolikt varit en av Sveriges största offerplatser från 400 f Kr fram till 1100-talet. Vid tiden för offren var mossen en igenväxande sjö och föremålen har sannolikt offrats från båt, eftersom man inte funnit några spår av bryggor. Spjut och lansspetsar är det vanligaste vapenfyndet. Förutom vapen har en stor mängd djurben hittats, den största mängden djurben kommer från häst. Skinn och huvuden från hästar tycks ha ingått i särskilda ritualer. Hästoffren är i majoritet sammanhängande bl.a med att hästen under delar av den aktuella äldre historien var ett djur med stark symbolisk laddning. Man kan bara påminna om ASA-tron där Odens häst Sleipner hade åtta ben.

Även 38 människooffer av både barn och vuxna har hittats i Skedemosse. C14-analyser av ben har visat att de äldsta offren är från förromersk järnålder och de yngsta från sen vikingatid. Bland övriga fynd kan nämnas sju guldringar som sammanlagt hade en vikt av 1,3 kg.  Djur och människooffer i våtmarker är vanliga under aktuell tidsperiod. Skelettdelarna visar traumaskador efter kraftigt våld. Skelettskadorna visar att individerna inte kan ha gått genom isen och drunknat i vårmarken/sjön.

Flera boplatser och gravfält kring Skedemosse grävdes också ut, vilket gav en bild av ett folkrikt och välmående samhälle under romersk järnålder.

Skedemosse dikades ur på 1600-talet. Den tidigare grunda sjön finns således inte kvar. Idag är mossen odlingsmark.

Fynden förvaras idag på Statens historisk museum

SÖRBY BORG

Sörby borg är en i modern tid återupptäckt fornborg som varit bortglömd i 300 år. När arkeologen Jan-Henrik Fallgren hittade borgens namn i en avhandling från 1704 började han leta efter den och lyckades lokalisera den till Skedemosse som idag är utdikad sjö. I den gamla mossen sticker en landtunga ut som idag heter Kvinnö. Den västra delen omsluts på tre sidor av resterna av en mur. Dessa stenar har varit fyllning i borgens murar. Kalkstenarna som utgjorde borgmurens skal finns inte kvar. Sannolikt har de använts till bygget av Bredsättra kyrka. Endast fyllningsstenarna ligger kvar.

Borgens inre är idag odlingsmark. Ovan jord finns inga spår av de hus som en gång funnits där. Men med hjälp av markradar har man hittat husgrunder och en djup brunn.

När Skedemosse var en sjö omslöts borgen av vatten på tre sidor och behövde bara försvaras mot en sida, den i öster. Borgen är den största på Öland och kanske också den äldsta. Den användes några gånger per år då man samlades här för fester och blot samt vid orostider. Annars bodde människorna ute på sina gårdar vid den odlade jorden. I samband med samlingarna offrades människor, djur, vapen och guld till gudarna för bättre skördar och välgång för människorna i allmänhet.

HIPPODROMEN VID SKEDE MOSSE

Vid festerna anordnades hästkapplöpningar på strandvallar öster om sjön. Det som är Ancylus- och Littorinavallarna möts och bildar en hippodrom. Den röda linjen kan visa hippodromens ungefärliga lopp. Den häst som vann offrades till gudarna. Flera platser i närheten börjar på Sked, till exempel Skedås och Skedstad. Förleden ”skede” i Skedemosse syftar enligt arkeologernas hypoteser på ”skeid” en form av hästkapplöpning som man tror har förekommit vid årliga sammankomster på det som kan ha varit en hippodrom på den tiden. Se översiktskartan och bilden.

Text och bild

Lennart Waara

Källor: Information från utgrävningarna, föredrag om utgrävningarna, Skedemosse museum samt Wikipedia. Satellitkartorna från Google Maps, egen bearbetning.

ALBERTUS PICTOR I HÄRNEVI KYRKA

07 september 2021

Kort om Härnevi kyrka.

Härnevi kyrka ligger i Fjärdhundraland i Uppland. 

Kyrkan är byggd på 1400-talet och i stort sett i ursprungligt skick. Inga större ombyggnader eller tillbyggnader har gjorts på medeltidskyrkan. En äldre kyrkobyggnad har funnits på platsen. Kyrkan är en hallkyrka med ett rektangulärt kyrkorum med sakristia i norr och vapenhus i söder. Kyrkan är byggd av gråsten och tegel för gavlarna och dörr- och fönsteromfattningar. Kyrkorummets tak utgörs av två stjärnvalv som vilar på pilastrar. 

Portalen mellan koret och sakristian är bevarad i ursprungligt skick. På 1950-talet gjordes en omfattande restaurering. De medeltida fönstren rekonstruerades då till sitt ursprungliga utseende och det medeltida tegelaltaret återställdes.

I vapenhuset finns en dopfunt från 1200-talets senare del. Den är av kalksten och tillverkad på Gotland.

Kyrkan har nyinvigts i vecka 38 i år efter flera års restaurering av målningarna.

Målningarna.

I kyrkan finns omfattande kalkmålningar som daterats till början på 1480-talet. Målningarna i valven har aldrig varit överkalkade medan de på väggarna överkalkades på 1700-talet. De togs fram och konserverades vid restaureringen på 1950-talet. De är utförda av Albertus Pictor och hans medhjälpare. 

Anna själv tredje. Med Guds-modern Maria i famnen som i sin tur har Jesus-barnet i famnen.

Jesse rot och stam. Profeter och Jesu anfäder framställda som ett stamträd.

Sankt Laurentius martyrium.

Den frommes och den världsliges bön och Jesus framställd som smärtoman.

Sankt Martin delar sin mantel med en tiggare

Pingstundret. Den helige ande utgjuts över apostlarna. Ovanför Kristus och Gud Fader.

Marias förhärligande.

Moses slår vatten ur klippan.

Bilden till höger visar Salomos dom.

Tre motiv. Simson bländas. Herodes beordrar barnamorden i Betlehem. Josef och Maria flyr med det nyfödda Jesusbarnet på en åsna till Egypten.

Jesus bärs fram i templet.

Heliga tre konungar uppvaktar Maria och det nyfödda Jesusbarnet med gåvor i krubban.

Överst Jesus i nådastolen hos Gud Fader. Nedan till höger Herren visar sig för Moses i den brinnande törnebusken. Nedan till vänster Jesu födelse.

Simson brottas med lejonet och bryter upp lejonets käkar. Ovanför en grotesk man med underkropp av djur.

Jungfru Maria bebådelse.

Sankta Katarina av Alexandria

Aposteln Petrus korsfästelse. Allt sedan fornkyrkan har man menat att Petrus själv ville bli korsfäst upp och ner eftersom en vanlig korsfästelse skulle bli alltför lika Jesu korsfästelse, en ära som Petrus inte ansåg sig värdig.

Riddaren Sankt Göran dödar draken. Ett klassiskt motiv som skildrats i kyrko- och annan konst många gånger.

Simson bländas, samt profeter med språkband.

En naken man hängd i tungan samtidigt som han förtärs av eld. Så såg man på straff för svåra brott på medeltiden. Det är svårt att tro att detta är ett påhittat straff av Albertus Pictor. Sannolikt har han bevittnat just ett sådant straff för en mördare eller våldtäktsman. Enom till varning och androm till varnagel. Kanske något att lära av….

Jesu ansikte avspeglat i Veronikas svetteduk. Ett enormt uttrycksfullt och levande porträtt av Albertus Pictor. Man kan med fog antaga att en då levande person har avmålats. Notera blå ögon typiska för den svenska rasen.

Vägen till himmelriket och yttersta domen.

Ärkeängel Mikael väger två själar medan djävulen gör vad han kan för att förändra utslaget. Notera att en smådjävul försöker väga ner den ena vågskålen medan en annan smådjävul trycker den andra vågskålen uppåt.

Text och foto: Lennart Waara

Källor för tolkning av bilderna:

Erik Lundberg. Albertus Pictor. Stockholm 1961

Albertus Pictor. Målare av sin tid. I och II. Stockholm 2009

ALTUNA RUNSTEN – U 1161

04 september 2021

En redogörelse för min och sonens exkursion till runsten 1161 i Uppland.

Runsten U 1161 är en bildsten med text som idag står utanför Altuna kyrka i Uppland. Altunastenen är skickligt illustrerad med motiv från den fornnordiska mytologin och är en asa-troende sten vid sidan av alla kristna stenar i Uppland från ungefär samma tid. Stenen är intressant av flera skäl, dels ristad berömda uppländska runristare, dels ett mycket dramatiskt och tragiskt budskap samt de expressiva bilderna från den nordiska asa-mytologin.

Först till texten på runstenen som framträder otydligt på den illa underhållna textdelen av runstenen. Shame on you, RAÄ. Är inte svensk grandios historia värd större satsningar? Är det Reinfeldts och Sahlins syn på svensk historia som ”barbari” som slår igenom? ”Öppna edra hjärtan” för Sverige och svensk äldre historia!

Translitterering av runraden:

uifasþtr + fulkahþr + kuþar + litu + resa + sþten + ʀþti + sen + faþur + ulfasþ + arfast 
beþi + feþrkag + burnu + e(n) …(ʀ) + bali + fresþen + liþ + lifsþen… … 
beþi + feþrkag + burnu + e(n) … + bali + fresþen + liþ + lifsþen

Normalisering till runsvenska:

§A Vifastr, Folkaðr, Guðvarr(?) letu ræisa stæin æftiʀ sinn faður Holmfast, Arnfast. 
§BP Baðiʀ fæðrgaʀ brunnu, en [þæi]ʀ Balli, Frøystæinn, lið Lifstæin[s ristu]. 
§BQ Baðiʀ fæðrgaʀ brunnu, en [þæiʀ] Balli, Frøystæinn, lið Lifstæinn.

Översättning till nusvenska

Vifast, Folkad, Gudvar läto resa stenen efter sin fader Holmfast (och efter sin broder) Arnfast. Far och son blevo båda innebrända. Och Balle och Frösten, Livstens följeslagare, (ristade). 

Runristarna Balle och Frösten var lärjungar till Livsten. Här har vi på en sten Upplands mest framträdande, kända och skickligaste runristare representerade. Balle och Livsten är känd från många andra runstenar. Frösten är däremot i övrigt okänd.

Runstenen blev när den gamla kyrkan revs 1850 flyttad och lagd som sockelsten i det Creutz-Cronhielmska gravkoret som idag används som gravkapell. Där »upptäcktes» U 1161 år 1918. Runstenen låg inmurad i gravkoret till höger om ingången som sockelsten. Där var den dessutom överkalkad. 

Stenen är av granit och placerades på nuvarande plats efter återfinnandet. Var exakt den stått tidigare är oklart men ändock uppe på den kulle där kyrkan står idag och där den ursprungliga kyrkan stått liksom med stor sannolikhet den allra tidigaste kultplatsen för Asa-tron.

Trots ovan citerade dramatiska inskriptionen och vackra ristningen på framsidan är stenen mest känd för sin tydliga bild av Asa-guden Tors fiskafänge. Tor har betat för fiske med huvudet från en av jätten Hymers oxar. Midgårdsormen har tagit betet. Tor står beredd med hammaren Mjölner för att döda Midgårdsormen. Kampen är hård att. Tors fot har gått rakt igenom båtens botten. Det är en detalj som överensstämmer med berättelsen från Snorre Sturlasons skildring i Eddan.  Hymer (som inte syns på ristningen) kommer att kapa reven med Midgårdsormen – och Tor – kan undkomma.

Det finns även några andra fristående bilder på stenen, bland annat av en ryttare och en rovfågel. Ovanför Tor finns en figur som ser ut att stå på en stege. Ovanför mannen på ”stegen” i de numera svårt skadade partiet finns en rovfågel som slår ett byte. Den bilden är svår att se idag. Det kan var en tidig bild av jakt med dresserade rovfåglar, en form av jakt med jaktfalkar och duvhökar, som förekom tidigt i Svea rike. 

Text och bilder är färgförstärkta i datorn för bättre visuell effekt.

HAR ARKEOLOGERNA HITTAT EN KVINNLIG VIKINGAKRIGARE I GRAV BJ 581 I BIRKA?

14 augusti 2021

Arkeologernas tes

Vi börjar med att citera ur arkeolog Charlotte Hedenstierna-Jonssons artikel “A Female Viking Warrior Confirmed by Genomics” publicerad 2017 i “American Journal of Physical Anthropology”.

“The objective of this study has been to confirm the sex and the affinity of an individual buried in a well-furnished warrior grave (Bj 581) in the Viking Age town of Birka, Sweden. Previously, based on the material and historical records, the male sex has been associated with the gender of the warrior and such was the case with Bj 581. An earlier osteological classification of the individual as female was considered controversial in a historical and archaeological context. A genomic confirmation of the biological sex of the individual was considered necessary to solve the issue. …

Genome-wide sequence data was generated in order to confirm the biological sex, to support skeletal integrity, and to investigate the genetic relationship of the individual to ancient individuals as well as modern-day groups. 

The genomic results revealed the lack of a Y-chromosome and thus a female biological sex, and the mtDNA analyses support a single-individual origin of sampled elements. The genetic affinity is close to present-day North Europeans, and within Sweden to the southern and south-central region. …

The identification of a female Viking warrior provides a unique insight into the Viking society, social constructions, and exceptions to the norm in the Viking time-period. The results call for caution against generalizations regarding social orders in past societies”. (Min fetstil)

Sammanfattning av min kritik 

Påståendet/tesen i slutet av citatet (och som inte är strikt formulerad vetenskaplig hypotes) har inte bevisats. Det som bevisats är att skelettet härrör från en avliden kvinna. Att hon begravts med vapen är möjligen en svag indikation men inget bevis för att hon var krigare. För det fattas en hel del andra viktiga belägg inte minst skelettförändringar av typ tydligt förväxta muskelfästen på högerarm efter åratal av träning med svärd och de tunga och hårdspända idegransbågarna. Det saknas också uppgifter om traumaskador som är vanliga på begravda krigare efter att de deltagit i strider och sårats. Inget av detta anges.

Genomet bekräftar att hon var kvinna men inte att hon var kvinnlig vikingakrigare. Det är verkligen ”a jump to conclusions.”

Vetenskapsteoretiska invändningar mot arkeologernas tes

Tesen kan också avvisas på rent vetenskapsteoretiska grunder. Karl Raimund Poppers ”Conjectures and Refutations” och ”The Logic of Scientific Discovery” tillhandahåller de vetenskapsteoretiska instrument som behövs för att korrekt värdera vad arkeologerna hittills presterat.  Johanna Katrin Fridriksdottirs nyligen publicerade bok ”Valkyria. Vikingatiden kvinnor” bidrar med värdefulla analyser av arkeologernas teser. Min främsta invändning utgår från fallibilismen dvs man bör utsätta hypoteser också för kritiska fakta och analys, falsifikationsanalys. Om hypotesen håller för den typen av empiri och analys kan man anta att den har vetenskaplig bäring. I detta fall har man gjort tvärt om. När man konstaterade att skelettet var från en kvinna har man övertygats och övertygat andra om kausalsambandet vapen i graven, ett kvinnligt skelett alltså en vikingatida kvinnlig krigare. Således, en tes/påstående snarare än en vetenskapligt formulerad hypotes.

Samhällelig bakgrund och förutsättning

De svenska akademierna, universitet och högskolor, är allt mer ideologiska producenter av feministisk ideologi och teori styrda av genus-teorier och identitetspolitisk hegemoni.

Debatten om kvinnliga vikingakrigares existens har därför i spåren av den feministiska genusideologin blivit livligare än någonsin med en enormt medial – även internationell – uppmärksamhet. I spåren av den ursprungliga texten har ett antal uppsatser vid akademin, främst av kvinnliga arkeologistudenter, anammat tesen och drivit allt längre in i allt märkligare trans-texter. Det är oroande för den framtida arkeologin som riskerar att bli ideologisk snarare än vetenskapligt entydig. Sök på nätet och läs dessa uppsatser, de ger en upplysande om än skrämmande inblick i förfallet från vetenskapliga teorier och metoder in i ren ideologisk feminism, genus- och transpropaganda. Arkeologerna med Charlotte Hedenstierna-Jonsson har öppnat Pandoras ask. Skadan kan vara oåterkallelig.

Analys av den av arkeologerna framförda tesen

Diskursen handlar om arkeologernas påståenden om en kvinnlig krigare i grav Bf 581 i Birka. DNA bekräftar numera entydigt att det var skelettet av en avliden en kvinna i graven. Graven grävdes ut redan 1878. Skelettet, som då antogs vara efter en man, konstaterades vara mellan 30 och 40 år och begravd med silversmycken, en märklig huvudbonad, en stor mängd vapen svärd, två spjut, pilspetsar, stridsyxa o stridskniv samt två hästar. I slutet av texten finns skisser av graven från 1889 av Hjalmar Stolpe och en rekonstruktion.

Den begravningen måste i sin tid ha varit en fantastisk uppvisning i status och rikedom samt krigisk styrka hos ätten/klanen och inte minst handelsförbindelser.

Graven har varit känd välkänd i vikingaforskningen i många decennier. Det sensationella nu är att man upptäckt att skelettet var efter en avliden kvinna. Arkeologerna påstår därför att hon var ”krigare” och en ”högt uppsatt militär ledare”. På vilka grunder eller på vad? Det i graven nedlagda vapnen? Men de kan, som vi skall se, ha andra plausibla förklaringar.

Man måste vara försiktig med antaganden om individers liv och leverne på basis av föremål och kläder nedlagda i graven. Den viktiga frågan är just vad föremålen speglar och i vilken grad och på vilket sätt de avspeglar den avlidnes sysslor i livet.

Visar exempelvis skelettet att den begravda var utbildad för strid och/eller deltagit i strid? Nej, det gör den inte och inte utan ytterligare viktiga för att inte säga avgörande indikationer.

Skeletten efter manliga krigare i utgrävda vikingagravar har visat spår av traumaskador andra än de dödliga som lagt dem i graven. Skeletten efter riktiga manliga vikingakrigare bär spår (på skelettet i form av kraftigare muskelfästen och exempelvis kraftigare över- och underarmsben) av hård fysisk träning och traumaskador som tillfogats dem som ett resultat av deras leverne som krigare och deltagande i strid.

En vikingatida individ som begravts med vapen bör föras till kategorin krigare om och endast om kroppen bär spår av skador och/eller fysisk träning.

Benen i grav Bj 581 beskrivs tvärtom som ”spensliga och gracila”, vilket inte är det man förväntar sig av en vikingakrigare man eller kvinna.

Vad kan då föremålen i graven betyda och hur skall de förklaras?

Vapen i en grav, som de i Bj 581, kan förklaras av en flerfaldig uppsättning faktorer. Vapen typ båge och pilar används också för jakt och en yxa används för allehanda arbeten med trä/träd. Fina dyrbara vapen i stort antal måste i första hand vid den tiden ha uppfattats som viktiga statusföremål. Det är inte oproblematiskt utifrån vetenskapsteoretiska överväganden att dra en rak kausallinje mellan förekomst av vapen runt ett skelett i en grav till faktisk förekomst av deltagande i fysisk strid eller än mer en personlig identitet som ”krigare”. Det är verkligen i poppersk mening ovetenskapligt. ”The Poverty of Historicism” kan man utbrista.

Den korrekta vetenskapliga benämningen är väl dessutom ”vapengrav” och inte ”krigargrav”. Vapengrav med utgångspunkt i de empiriskt belagda fynden av många vapen i grav Bj 581. Att skelettet i graven är efter en avliden kvinna är bekräftat genom undersökning av genomet. Bekräftat att det var en ”kvinnlig vikingakrigare” och en ”högt uppsatt militär ledare” är det däremot inte. Tesen är framförd men inte befunnen vetenskapligt belagd. Tesen/påståendet är inte ens sannolik eftersom det finns en hel rad andra plausibla förklaringar till vapnen i kvinnograven Bj 581. Det är uppenbarligen inte heller säkert att den ursprungliga graven endast innehöll kvinnoskelettet. Det kan ha funnits ett manligt skelett i graven som idag är förkommet.

Begravningar var också under vikingatid mer en föreställning för de efterlevande än den döde som med olika slag av imponerande ritualer ville demonstrera att de var välbärgade och anhöriga till viktiga personer, klaner och ätter. Gravsättningar var långt ifrån standardiserade vid denna tid.

Det är väl också så att gravsättningar inte ger någon direkt insyn eller kausalsamband mellan begravning/graven och vad den avlidne hade haft för sig i livet. Förekomst av vapen i graven kan inte längre betraktas som något slags bevis för att den som begravdes – man, barn eller kvinna var krigare. I synnerhet om arkeologerna inte kan påvisa förekomst av traumaskador på skelettet.

Det finns ett exempel med en pojke på cirka nio år som var begravd med sköld, svärd, häst och annan stridsutrustning. Han var knappast krigare. Däremot möjligen avkomma till en betydande vikingakrigare och med en karriär vid vuxen ålder som krigare. Grav Bj 977 i Birka är en sådan! Likaså finns en grav i Balnakeill i Skottland  där en 12-13 åring begravts med ett 80 cm långt svärd. Pojken själv var 150 cm lång. De nämnda exemplen är knappast att betrakta som individer med krigarliv bakom sig innan de dog.

Av de tusentals vikingagravar som grävts ut har man bara funnit tre med osteologiskt säkra kvinnoidentifieringar som också innehållit svärd. I Sydostnorge har man grävt ut en grav med skelettet efter en mycket spensligt byggd 150 cm lång ung kvinna som vägt ungefär 40 kilo och gravsatts med ett svärd. Med stor sannolikhet INTE en kvinnlig vikingakrigare.

I litteraturen anges en rad andra möjliga kausalförklaringar för att förklara förekomsten av vapen i den kvinnliga graven. Kvinnan kan ha blivit offrad och begravd i sin mans ställe. Hustrun till en man som dött utomlands kan ha blivit begraven i mannens ställe. Kvinnan kan ha varit en ”funktionell” son. Själv ställer jag mig mycket skeptisk till dessa förklaringar. De bär såvitt vi kan bedöma inte rimlighetens eller sannolikhetens prägel.

Det är således inte korrekt vetenskapligt att tesen/påståendet om förekomsten av en ”kvinnlig vikingakrigare” i grav Bj 581 i Birka. 

Slutsats

Tesen om en kvinnlig vikingakrigare är inte bevisad bortom rimligt tvivel. Den saknar viktiga empiriska belägg, har inte formulerats som en strikt hypotes och inte utsatts vetenskapligt falsifierande empiri och analys. Tesen om en ”kvinnliga vikingakrigare” är en feministisk genus-tes med ett ideologisk-politiskt syfte. Även den äldre historien skall skivas om för att passa in i rådande akademisk och samhällelig ideologi.

Vi gratulerar Charlotte Hedenstierna-Jonsson till en sannolikt lysande akademisk karriär på tesen om en ”kvinnlig vikingakrigare”, eftersom författaren inordnar sig i akademins feministiska genus- och identitetspolitiska ideologi. Hon har också uppmärksammats stort i internationella media bland annat i ett engelskt TV-program om vikingar. 

KUMLA KYRKA I VÄSTMANLAND MED ALBERTUS PICTOR MÅLNINGAR

24 juni 2021

Kumla kyrka  tillhör Västerås stift och ligger på en höjd en knapp mil söder om Sala. 

Kyrkans sydsida.

Kyrkans södra port och ingång till vapenjuset.

Kyrkan är byggd av gråsten runt 1300 med ett långhus och fristående klockstapel. Under det senare 1400-talet byggdes det platta innertaket av trä om till ett tegeltak med stjärnvalv. Tak och väggar målades av Albertus Pictor. Dessa har aldrig varit överkalkade. Målningarna är därför fortfarande i ett fantastisk skick med klara färger. Den röda färgen har dock som vanligt mörknat och förefaller nu närmast svart. Ett protokoll från 1630 visar att målningen utfördes år 1482. Det nuvarande kyrktornet byggdes 1756-1765.

En bevarad mässhake från 1723 sannolikt tillverkad i Kina. Används självfallet inte längre.

En triangel med motiv kring Olof den helige och Erik den helige.

S:t Olofs seglats. Ses i fören. Bilden handlar om en kappsegling som handlade om Norges krona med den hedniske brodern Harald. Olofs segling blev ett mirakel trots att trollen försökte hindra färden. Han seglade över både land och vatten.

S:t Olof stupar vid slaget vid Stiklestad år 1030. Olof den helige eller S:t Olof (Olof Haraldsson) var i yngre år viking och härjade i Mälardalen, Östersjön och Danmark. Senare norsk kung 1015 – 1028. Blev senare Nordens första och mest populära helgon som dyrkas också i Sverige. Nidarosdomen i Trondheim är byggd till hans minne där hans reliker också förvaras. Flera kyrkor i Sverige är uppförda till Olof den heliges minne. I Uppsala domkyrka är han vid sidan av Erik den helige (S:t Erik) huvudhelgon. han huggs med en stridsyxa mot i bilden, den ende riddaren med krona på huvudet.

En mycket intressant och dramatisk stridsscen. Den visar hur riddare var beväpnade offensivt och defensivt under det slutande 1400-talet. En av riddarna (Olof den helige i detta konkreta fall) blir huggen i den relativt svagt skyddad knäleden med en stridsyxa och försätts därmed ur stridbart skick. Riddaren som hugger med stridsyxan har träffats av en pil från en idegransbåde som med spetsen penetrerat rustningen och sannolikt också försatt denne riddare ur stridbart skick efter en stunds blödande. En tredje riddare har fallit och får nådastöten genom en oskyddad del av rustningen av en stridsdolk av kraftigare typ. En bonde beväpnad med den för bondearmér vanliga klubban försöker i bildens vänsterkant att utdela ett avgörande klubbslag mot hjälmen på en femte riddare med rustning som samtidigt utdelar en dödande stöt av vad som förefaller vara ett spjut på en en liggande bonde. I bakgrunden den riddare som skjutit pilen. Ännu en riddare skymtar där bakom. En dramatisk och realistisk stridsscen från 1400-talet. Så här såg en strid man mot man ut. Ett hugg mot benen var dödande och försatte motståndaren omedelbart ur stridbart skick. Detta kan man se på skeletten efter dem som stupade utanför Visby murar på den s.k. Korsbetningen när Valdemar Atterdag år 1361 intog som prisgavs utan strid av borgarna och handelsmännen i Visby medan bondearmén som försvarade staden stupade till sista man utanför murarna som inte öppnades av borgarna i staden.

S:t Mikaels strid med djävulens demoner och anhang.

S:t Olof och S:t Erik överlägger.

Albertus Pictor pryder gärna väggar och tak med dessa groteska figurer, demoner/fabeldjur.

Det typiska för Albertus Pictor är att ha inte lämnar någon enda del av väggar och ta omålade. De pryds ofta med akantus växter som här med insprängda opersoner och textband med bibelsentenser. I detta fall är det Jesse rot med profeter och Jesu föregångare i Bibelns texter i Gamla testamentet framställda som ett ”stamträd”.

En jägare utrustad med armborst, jakthorn och hund ute på jakt.

Utsikten österut från kyrktornets lanternin som jag i vanlig ordning klättrade upp i.

Kyrktornets lanternin interiört.

Trappor i kyrktornet.

Interiör från kyrktornet.

GRÅBORG – EN VÄLBEVARAD FORNBORG PÅ ÖLAND

08 juni 2021

Det finns tre fornborgar på Öland som är värda ett besök för den kulturellt och historiskt intresserade. Eketorp för att den rekonstruerats till sin ursprungliga utformning av murar, bostäder och kvarter inne i borgen. Sandby borg för den massakern av borgens innevånare cirka år 480 e. Kr som nu avslöjats vid arkeologiska utgrävningar. Båda dessa borgars historia finns utförligt beskrivna och analyserade på min blogg. Länkarna till texterna:

Nu skall vi granska den tredje av de viktiga besöksmålen nämligen Gråborg som ligger i Algutsrums socken 14 km österut från Färjestaden.

En mycket intressant fornborg att besöka på Öland är Gråborg. Det finns två skäl att besöka just Gråborg. Det ena skälet har att göra med borgens storlek som är unik jämfört med Ölands övriga 15 bevarade fornborgar. Det andra skälet är att Gråborg är den mest välbevarade – utan att vara rekonstruerad  som Eketorp – av alla fornborgar. Muren är fortfarande i vissa delar 4 meter hög. Porten till borgen är fortfarande intakt. Det sammanhänger sannolikt med att borgen som är från 500-talet återuppbyggdes och användes på 1100 – 1200-talen.

Bilden är hämtad från Google Maps.

Borgen består av en rund ringmur som är 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren över tiden har bevarats relativt intakt. Gråborg har tre öppningar i muren varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad som byggdes under medeltiden. Inne i borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Storleken på borgen han antas vida att den varit en central punkt i äldre tider möjligen som handelsplats. I äldre tider kallades borgen för ”Backaborg” eller ”Borg”.

En bevarad del av muren som fortfarande är 4 meter hög.

Den bevarade huvudporten till borgen. En mäktig känsla att gå in här och veta att människor passerat denna port mer än 1500 år sedan och återigen aktivt under 1100-1200-talet. Det gamla talande uttrycket ”historiens vingslag” kändes kraftfullt vid vårt besök, stående inne under portalen med märken i väggarna efter fästena för den tunga port som en gång stått här.

På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter.

Enligt en äldre uppfattning  förknippas Gråborg med motkungen Burislev Sverkersson som med en halvsyster Sofia av Minsk växte upp här. 

S:t Knuts kapell

I anslutning till borgen Gråborg ligger ruinerna av Sankt Knuts kapell. Kapellet är byggt under 1100-talet och var aktivt fram till 1500-talet då det övergavs och dess enda klocka konfiskerades till Gustav Wasa 1560 som en följd av Västerås recess. Det som återstår av kapellet idag är västra gaveln och triumfbågen som syns på bilderna. Av inventarier finns en stavkorshäll i Algutsrums kyrka och ett altarskåp som är ett av Ölands största. Kapellbyggnaden har varit omgiven av en mindre kyrkogård eftersom både skelett och gravstenar har hittats i anslutning till kapellet..

Namnet S:t Knuts kapell är ägnat / helgat till den danske helgonkonungen Knut som dödades i ett uppror i Odense år 1086. Namnet innebär med stor sannolikhet att platsen har haft kontakter och handel med eller fasta besökare/bosättare från Danmark och de danska Knutsgillena.

Bild o text Lennart Waara

KARLEVISTENEN PÅ ÖLAND – DEN HISTORISKA BAKGRUNDEN.

04 juni 2021

Inledning

Karlevistenen är Ölands märkligaste runsten och unik i flera avseenden. Varken föremålet för stenen eller runristaren är svenska. Runstenen är placerad som nummer ett i listan över Ölands runstenar i Ölandsvolymen av arbetet ”Sveriges runinskrifter” utgivna av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Ett verk som också föreligger i en digital version publicerad av Riksantikvarieämbetet. På detta omfattande verk bygger min text om Karlevistenen.

Även i ett nationellt perspektiv måste man betrakta Karlevistenen som både intressant och unik.

Karlevistenen har inte sitt namn – som brukligt är – efter den person som hedras med den resta stenen – utan efter Karlevi by i Vickleby socken.  

Karlevistenens utformning och placering.

Stenen är rest runt år 1000 sannolikt i slutet av 900-talet över Sibbe den gode eller Sibbe den vise Foldars son.

Den hög på vilken stenen nu står är sannolikt icke identisk med den gravhög, som omtalas i inskrif­ten utan senare uppkastad. De ursprungliga gravhögarna var två som stod på en äng. Det finns belagt i beskrivningar och teckningar från 1600-talet vilket visas på teckningen ovan. Överst till höger om stenen visas att den stått mellan två gravhögar. Idag är området runt stenen uppodlat och de två gravhögarna är bortodlade. I den ena högen har den på stenen omnämnde hövdingen/kungen legat höglagd och i den andra en ”aristokrat” i hans följe. Det finns i äldre litteratur uppgifter om att man funnit ett bronsspänne av vikingatida typ vid Karlevi gravhög. Den är sannolikt funnen i den andra gravhögen nu bortodlad.

”Rhezelius, som år 1634 aftecknade Karlevistenen, säger, att denne var rest nära sjön i en äng, tillhörande Karlevi by. Tillika lemnar han den vigtiga upp­ lysningen, att stenen stod »mellan två ringmurs grifter». Med uttrycket »ring­ murs grifter» förstås grafhögar, försedda med fotkedja af kullerstenar”.  

Den särställning som stenen intar i det öländska runstenslandskapet sammanhänger dels med dess yttre utformning men också med placeringen i landskapet. Runstenens form som en fyrkantig pelare med avrundad topp är vad jag sett avvikande från andra runstenar. Den är av granit vilket är unikt för Öland. Det finns uppgifter om att stenen är ett flyttblock från Oskarkarshamnstrakten. Om den uppgiften är korrekt har vi inte belagt. Den är också rest på en ”plats afsides från menniskoboningar” som det står i volymen ”Ölands runinskrifter”. Övriga runstenar står som vanligt i anslutning i närheten av byar eller äldre boplatser.

Det finns en historisk förklaring till placeringen i landskapet som också framgår av stenens märkliga runrad. Som Söderberg/Brate skriver i Ölandsvolymen av ”Sveriges runinskrifter”. 

”Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd till havs förbi Öland och höglagts på landbacken av sitt följe.

Innehållet i denna visar nämligen, att hvarken den, till hvars åminnelse in­ skriften är inhuggen, eller de, som åstadkommit minnesmärket, tillhört öns befolkning. Genom språkformen tro vi oss kunna bevisa, att den, som författat och inhuggit inskriften, kommit från en från Öland vidt skild trakt af Norden”.  

Texten på runstenen

En transkribering av runraden har följande innehåll:

§A + s-a… –(s)- i(a)s · satr · aiftir · si(b)(a) · kuþa · sun · fultars · in hons ·· liþi · sati · at · u · -ausa-þ-… +: fulkin : likr : hins : fulkþu : flaistr (:)· uisi · þat · maistar · taiþir : tulka · þruþar : traukr : i : þaimsi · huki · munat : raiþ:uiþur : raþa : ruk:starkr · i · tanmarku : –ntils : iarmun··kruntar : urkrontari : lonti 
§B {÷ IN| |NONIN- ¶ + HE… …}

Normalisering till runsvenska:

§A S[t]æ[inn] [sa]s[i] es sattr æftiʀ Sibba Goða/Guða, sun Fuldars, en hans liði satti at … … Fulginn liggʀ hinns fylgðu, flæstr vissi þat, mæstaʀ dæðiʀ dolga Þruðaʀ draugʀ i þæimsi haugi; munat ʀæið-Viðurr raða rogstarkʀ i Danmarku [Æ]ndils iarmungrundaʀ uʀgrandaʀi landi. 
§B {In nomin[e](?) Ie[su](?) …}

Översättning till nusvenska:

”Sten denne blev satt efter Sibbe den vise, Foldars son, men hans följe satte vid ön … En hjälte, vars bana, såsom var man visste, utmärktes genom de största bedrifter, ligger gömd i denna gravhög. En dygdigare, stridsmäktig sjöhjälte ska aldrig komma att råda över land i danska riket”. 

Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: ”Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]”. Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof:

Fulginn liggr hinns fylgðu

flestr vissi þat mestar

dæðir dolga Þrúþar

draugr i þeimsi haugi

munat Reið—Viður ráða

rogstarkr í Danmarku

Endils Jarmungrundar

urgrandari landi

Texten lyder på nusvenska: 

”Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.”

Vem var Sibbe, Foldars son och varför är han höglagd på Öland?

Den man, Sibbe, Foldars son, över vilken Karlevistenen är rest och som begravts i en gravhög invid runstenen är inte känd från annan urkund, svensk eller dansk. 

De har hävdats i den historiska litteraturen runt Karlevistenen att den blivit rest av danskar som var på hemväg efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna mellan Gamla Uppsala och Uppsala kring år 980-985 e.Kr. Sibbe kan vi antaga har blivit sårad under slaget men inte avlidit omedelbart av de traumaskador han fick under striden utan senare under båtresan hem. Det historiska spåret skall vi följa en stund eftersom vi ansluter oss till denna möjliga/sannolika kausalförklaring.

Innehållet i texten på Karlevistenen visar att den i inskriften nämnde man, Sibbe, Foldars son har varit en hövding, som styrt ett område i Danmark. Karlevistenen restes avsides på en öde strand på Öland. Anledningen till placering på en ”öde strand” kan möjligen förklaras av att den som höglagts där inte var hemmahörande på Öland. Han har tillfälligt befunnit sig i närheten eller passerat Öland. Döden kom ombord på båten och hans vapenfölje har gått i land och begravt honom på närmaste strand. Det var naturligtvis nödvändigt med tanke på värmen och kommande likstank ombord innan de nått dansk mark.

Karlevistenen är ett minnesmärke rest på svensk jord av danskar. En annan fråga som reses är vilken nordisk dialekt författaren och runristaren talat. Enligt Söderberg/Brates mening, utifrån djupanalyser av texten, orden, ordföljder och runor, har runristaren inte varit svensk eller dansk, utan talat en vestnordisk dialekt och sannolikt varit norrman. 

Vi har inga historiska belägg om de bedrifter som Sibbe enligt den inhuggna versen har utfört. Det finns heller information i historiska annaler om anledningen till att Sibbe fick sin grav på Öland, sannolikt långt från sitt hem. 

De danska vikingafärderna till sjöss gick under vikingatiden huvudsakligen i västlig rikt­ning eller till Tysklands nordkust. Det finns dock en historiskt omtalad färd i annan riktning som också beskrivs i historiska annaler. I den deltog många danskar och sannolikt också norrmän. Det handlar om Styrbjörns Starkes försök att störta farbroder Erik Segersäll från tronen i Svea rike. Det slutade med hans eget fall vid Fyrisvallarna i Uppsala. 

En isländsk källas, Knytlingasagan, version av händelserna: Styr­björn Starke kom med en soldatesk till Danmark tvingade den motvillige danske kungen, Harald Gormsson att deltaga i fälttåget mot Sverige. Före slaget skall Styrbjörn ha brännt sina skepp för att hindra sina soldater att fly och därmed strida med större desperation. Dock be­gagnade sig Harald av situationen och klev snabbt ombord på sin flotta för att segla hem med sin här.

Knytlingasagan skriven på Island ca 1260–1270 skriver explicit om slaget. 

”I kung Harald Gormssons dagar var Styrbjörn den starke på krigståg i österväg. Styrbjörn var en son av den svenske kungen Olaf Björnson. Styrbjörn kom med sin här till Danmark och tog kung Harald till fånga. Då gav Harald honom sin dotter Thyra till ägta och drog själv med Styrbjörn till Sverige. Styrbjörn stack eld på alla sina skepp innan han gick i land men då kung Harald blev varse att Styrbjörn var utan skepp höll han med sina skepp ut på Lögen (Mälaren) och sedan bort tillbaka till Danmark. Styrbjörn höll slag på Fyrisvallen mot sin farbroder, den svenske kungen Erik den segersälle. Där föll Styrbjörn och den största delen av hans manskap men några flydde. Denna flykt kallade de svenske ‘Fyriselta’”.

Denna version är sannolikt inte helt trovärdig. Det finns andra källor som har en något annan version av händelseförloppen nämligen främst den danska Saxo Grammaticus (dansk historiker 1150 – 1206) i tionde boken av Gesta Danorum.

Styrbjörn Starke fördrevs av farbroder Erik Segersäll av skäl som vi lämnar därhän i denna text. Han sökte sig som flykting till Danmark. Han mottogs av Harald Gormsson i vänskap­lighet som lovade Styrbjörn hjälp emot farbror Erik Segersäll. Medan Harald förberedde sig för fälttåget mot Sverige krävdes väpnade insatser i den södra delen Danmark orsakad av ett anfall av tyskarna. Den här som redan samlats av Styrbjörn var dock otåliga och tvingade Styrbjörn – så säger annalen – att avsegla utan att invänta kungens återkomst från fälttåget mot tyskarna. Saxo Grammaticus nämner endast att Styrbjörn föll vid Fyrisvallarna. 

Saxo Grammaticus be­rättelse kan kompletteras med inskrifterna på skånska runstenar som rests till minne av danska stormän som också dog i slaget vid Fyrisvallarna. Av runinskriferna framgår att danskarna allmänt flydde efter slaget men att de hade kämpat tappert. 

På den s.k Hällestadsstenen omtalas en man som var med i slaget som ”Tokes hirdman”. 

”Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast Gorms Toke”.

Man kan rimligen antaga – vi vet inte – att slaget fortsatte tills Styrbjörn dödades. Efter hans fall fann danskarna det meningslöst att fortsätta striden och de flydde till sina skepp.

Bland dem som flydde har det med stor sannolikhet funnits många sårade med varierande grad av traumaskador. 

En möjlighet – med spekulativa drag det medges –  är att den på Karlevistenen nämnde danske hövdingen Sibbe varit med i slaget på Fyrisvallarna. Han har där blivit svårt sårad och avlidit på skeppet av skadorna under färden hem. Sibbes stormän och soldater har då begravt Sibbe på närmaste strand tillsammans med hans medsårade som också dog av skadorna efter slaget. En norsk skald som var en del av Sibbes följe har diktat versen till minne av Sibbe och som höggs in på den sten som restes vid graven. Det är mycket sannolikt att norrmän deltog i danskarna fälttåg till Uppsala. Betydande delar af Norge lydde under den danske kungen. 

Man kan naturligtvis inte med säkerhet hävda att Karlevistenen är rest över en man Sibbe som stupade efter att ha deltagit i och sårats svårt i slaget vid Fyrisvallarna. Det finns dock en möjlighet till att det förhåller sig så. Det kan till och med hävdas vara sannolikt. Stenen står vid en segelled som danskarna använt för både uppfärden och hemfärden. Inskriften och stenens ålder stämmer med tidpunkten för det berömda slaget vid Fyrisvallarna som stod runt år 980-985 e.Kr.

Avslutning om Karlevistenen.

Söderbergs / Grates slutsats förtjänar sammanfattningsvis att citeras in extenso: ”Det resultat, till hvilket vi kommit genom vår tolkning af Karlevi-inskriften, är alltså: 

1. Inskriften tillhör slutet af tionde århundradet;

2. Stenen är rest till minne af en dansk höfding, som blifvit höglagd invid stenen; 

3. Inskriften är inhuggen af en norsk skald, som befann sig i den danske höf­dingens följe”.

Text: Lennart Waara

Källor: Sakuppgifter, beskrivningar och citat om Karlevistenen är hämtade från Ölandsvolymen i ”Sveriges runinskrifter” (digitalt publicerad av Riksantikvarieämbetet) med Sven Söderberg och Erik Brate som författare.

Saxo Grammaticus’ Gesta Danomrum

Lennart o Gustaf Waara, opublicerat manuskript om Upplands roll i skapandet av Svea rike.

.

MASSAKERN VID SANDBY BORG PÅ ÖLANDS ÖSTKUST

02 juni 2021

Inledning.

Först några bilder med kommentarer från ett besök vid Sandby borg en majdag året 2021.

Därefter följer en redogörelse för utgrävningarna och borgens märkliga för att inte säga makabra och skrämmande historia och slut. 

Arkeologiska utgrävningar åren 2010 – 2017 har avslöjat orsakerna bakom den folkliga jinx som präglat synen på borgen. En jinx som levt kvar ända in i sen tid. Borgen har betraktats som hemsökt och en plats man inte gärna besökt. Varför? Det har arkeologerna svarat på. Den historien kommer vi till.

Flygbild av Sandby borg hämtad från Wikipedia. Strax NV om borgen syns det som varit borgens färskvattenkälla.

Sandby borgs mur är idag belägen 50 meter från stranden på öns östra sida. Med tanke på landhöjningen under 1500 år bör havet på den tiden ha legat helt upp mot borgmuren. Närheten till havsstranden gör att Sandby borg skiljer sig från övriga fornborgar på Öland. 

Sandby borg är en av Ölands femton idag bevarade borgar från folkvandringstid dvs 400 – 550 e. Kr. Fler borgar kan ha funnits men som man misstänker är bortodlade under de 1500 år som passerat.

Den utlöpare av sten som kan ses på bilden kan möjligen vara resterna efter en hamn som bör ha legat i anslutning till borgen.

På denna bild hämtad från Google Maps syns ännu tydligare det som måste ha varit en hamn belägen intill borgen med resterna av vågbrytare och djupvatten i mitten. Jag har inte noterat någonstans i litteraturen om denna tydliga historiska hamn. Den är en viktig pusselbit i borgens historia och sannolikt också till förklaringen av hur massakern kunde ha gått till.

Stenraderna som syns på bilden är rester efter de yttre försvarsmurarna runt borgen som ligger söder och väster om borgmuren.

Bilden visar den inre delen av ringborgen med mänskliga kvarlevor som ligger strax under torvytan. När man vandrar runt i borgen så trampar man bokstavligen på upp emot två hundra massakrerade män och barn. Utgrävningar av cirka 10 procent av ytan har visat på de mänskliga resterna av 26 ihjälslagna personer av vilka flera visar dödliga traumaskador.

Sandby borgs inre layout.

Borgen har en oval utformning i nordväst-sydostlig riktning, se den schematiska bilden. De inre måtten är 66 och 92 meter motsvarande cirka 5000 m2. Muren är idag kraftigt eroderad men har varit cirka 4 – 5 meter hög. 

Flygfotografering och geofysiska undersökningar visar att det under ytan finns stenmurar efter hus. Layouten visar en ring av husgrunder radiellt längs muren och ett central kvarter omgivet av en gaturing. En konkret bild av hur det kan ha sett ut fås om man besöker den på södra Öland belägna och rekonstruerade borgen Eketorps borg. Borgarna har samma grundläggande layout.

Muren har varit cirka fyra meter tjock, och är högst i nordväst och lägst i sydost. Den har haft 53 hus. 

Väster om borgen finns en yttre förskansning, som består av flera parallella rader av gråstensblock. Se bilden ovan. I väster utanför muren finns en stor naturlig sötvattenskälla. Borgen har haft tre portar, en i sydost mot havet, en i väster inåt land och en mindre mot norr. De helt utgrävda husen är markerade.

 Sandby borg har en unik och överraskande historia

Borgen har under mer än tusen år setts som en plats som är hemsökt och som man undvikit att besöka. Arkeologerna har nu kunnat ge svar på varför.

Undersökningarna inleddes med undersökningar av hela borgen med markradar vilket gav sådana utslag att man beslöt att göra utgrävningar i form av några avgränsade provschakt. Efter resultaten av de första undersökningarnas fortsatte arkeologerna utgrävningarna under ett antal somrar. Ändock är idag bara cirka 10 procent av borgen undersökt. Vi kan bara hoppas på att arkeologerna får resurser för att gräva ut hela borgen för att vi skall få alla svar på vad som hände.

De resultat som föreligger är dock så entydiga att man kan börja beskriva och analysera de dramatiska händelserna.

Det är dessa vi nu skall skildra utifrån några av de arkeologiska forskarrapporter som presenteras hittills. Dessa är avfattade på engelska varför citat ut dem kommer att ges in extenso på engelska.

Den historiska period under vilken de femton borgarna på Öland uppfördes kallas för folkvandringstid och omfattar åren 400 – 550 e.Kr. Det var en tid i Europa karaktäriserad av politisk, social och ekonomisk instabilitet. Det var en mycket turbulent tidsperiod.

Det romerska inflytandet är tydligt i de arkeologiska fynden från tidsperioden i bland annat södra Sverige. Resor söderut ingick i möjligheterna att samla förmögenheter och status i ett situation med starka hierarkier och politiska turbulenta makt strukturer.

Utgrävningarna.

Från 2010 har man undersökt borgen, först med markradar och senare med metalldetektor. Fynden i samband med metalldetektorundersökning var sådana att man beslutade om utgrävningar. Fynden inkluderade fina smycken av silver av hög kvalitet som kan tolkas som aristokratiska kvinnors smycken. Artefakternas typologi fokuserar på den senare delen av 400-talet. När man daterar massakern till slutet av 400-talet så bygger det på typologiska bevis

Småskaliga utgrävningar har genomförts allt sedan 2011. Fram till 2016 hade ca 300 m2 grävts ut motsvarande 6 procent av borgens yta. I det ingår fullständiga utgrävningar av två av de totalt 53 husen samt 50 procent av ett tredje hus samt delvis ytterligare sex hus De fullständigt utgrävda husen är de som har nummer 4 och nummer 40 på kartan ovan. Mänskliga kvarlevor har hittats i fyra av husen samt spridda och mixade delar på gatorna runt det centrala blocket.

De artefakter man funnit är keramik, vardagsföremål, brons, silver, guld och järnföremål. Ett svärdshänge samt ett guldmynt med den romerske kejsaren Valentinian III:s bild som är viktig. Mycket begränsat med militära föremål är funna hittills.

Utgrävningarna av Sandby borg gjorts av Kalmar läns museum i samarbete med Linnéuniversitetet och Stockholms universitet.

En massaker.

En massaker definieras i rapporterna som  ”… referring to an act of intentional murder upon a mass of people who were not prepared for battle, with the killing being conducted by a group”.

Kvarlevorna efter minst 26 personer har hittats hittills. Bara i hus 40 har man hittat 9 individer.

De skelett som är separerade (disarticulated) är inte resultat a medveten stympning utan snarare att ”disarticulation of the remains is interpreted as resulting from post-mortem taphonomic”.

Vad har man hittat?

I hus 40 hittades 9 olika individer. Perimortala skador har kunnat identifieras på fyra av skeletten i hus 40. Tre av skeletten låg i positioner som visar att de erfarit plötslig död eller varit medvetslösa innan de föll.

Det finns inga bevis för att individerna i hus 40 flyttats eller placerats där efter döden. De har alltså fallit och blivit liggande exakt där de dödades.

Två av skeletten i hus 40 är delvis förkolnade och separerade (disarticulated) vilket antyder att eld förstörde de döda kropparna innan mjukdelarna hade dekomposterats. Det kan betyda att förövarna satte eld på några hus eller att eldstaden i huset antände husen genom olyckshändelse. Majoriteten av undersökta hus är dock inte påverkade av eld.

Separerade skelett av människor och djur har hittats i andra hus och på gatan runt det centrala huskvarteret. Djuren dödades  av förövarna eller lämnades att dö av svält. 

I hus 52 som bara delvis är utgrävt hittades en äldre man vars kvarlevor visar att delar av hans mjukvävnad brändes innan dekompostering vilket indikerar att han kanske föll död över eldstaden. Kroppspositionen visar att han föll med ansiktet före i eldstaden och att han var medvetslös eller död när han föll.

Vi citera en längre del om de trauma man funnit på skeletten.

“The trauma evident on several skulls, on one man’s shoulder and one man’s hip resulted from blows aimed at the back or the side of the bodies. Perimortem damage resembling common battle injuries, such as parry fractures or facial trauma, both typically produced when facing an opponent—has so far not been identified. This pattern leads us to conclude that the perpetrators comprised a large number of people, striking simultaneously in several houses, and that several of the victims were not in a position to defend themselves”.

Det är ett mycket viktig konstaterande för analysen av vad som hände och hur. Borgens invånare föll, brutalt och medvetet mördade innan de hann eller kunde göra motstånd i strid med vapen i hand.

Bland de skelett man funnit är vidare demografin speciell och viktig. Alla åldersgrupper finns representerade från spädbarn, unga barn, vuxna och äldre vuxna. Inga skelett med osteologiska karaktärer för kvinna har hittats! Ett viktigt konstaterande för analysen av vad som hände.

Ett guldmynt från romarriket – en soldi – har hittats. På Öland har man vid utgrävningar hittat totalt 360 soldi. De flesta mynten i inflödet av guldmynt från romarriket kom under tidigt till mitten av 400-talet. Inflödet upphörde efter 476 e.Kr när romarriket föll samman. Nästan inga vapen har hittats. Endast några svärdsdetaljer, ett lanshuvud och några pilspetsar. Ett viktigt konstaterande för analysen av vad som hände. Vapnen togs sannolikt som brukligt är av förövarna.

Vad visar fynden?

“Considerable quantities of important trade goods (e.g. wealth items and live animals) were destroyed or abandoned at the site. The massacre at Sandby borg cannot, therefore, be explained simply as an act of outright plunder. One possible scenario is that the perpetrators at Sandby borg established themselves as the new local ruling elite”.

Citatet är viktigt för analysen av vad som hände.

Vad hände?

The fact that many of the individuals were left unburied inside the ringfort indicates that nobody came back to tend the dead. Several scenarios are possible: all the inhabitants may have been killed; some may have been killed and others abducted; or some may have fled but were unable or unwilling to return. The evidence suggests that no survivors or neighbours could, or wanted to, enter the site after the massacre. The event most probably had a major long-term impact on surrounding settlements and inhabitants”.

Precis så är ett sannolikt scenario av post-massaker beteenden från de som bodde i ”närheten”. Om de fanns några sådana kvar efter massakern.

När hände det?

Den romerska guldmyntet, en soldi en motsvarande ett årslön för en soldat i den romerska amen, som hittats har som nämnts en bild på kejsaren Valentinian III som regerade 425 – 455. Den har hittats tillsammans med detaljer till svärd i glas och silver i hus 40. Typologiska detaljer på de artefakter man funnit antyder att borgen vari i bruk mot slutet av 400-talet och att en datering av massakern hamnar sent 400-tal. Arkeologerna diskuterar också att borgen sannolikt föll efter det romerska rikets sammanbrott år 476. En period av stor oreda också uppe i Norden med maktstrider.

En datering av massakern landar därför runt 480 e.Kr.

När på året inträffade massakern? Fynd av nyslaktade lamm – 8 stycken – i hus 40 som bara delvis var styckade och alla var i samma ålder ca 3 – 6 månader. Eftersom lamm normalt föds under våren så kan man dra slutsatsen att massakern inträffade mellan sen vår och tidig höst dvs mellan maj och augusti.

Tänk er likstanken! Högsommar och värme på solens och vindarnas ö. Dekompostering och förruttnelse i värmen av kanske flera hundra mänskliga kroppar och husdjur. Ingen tar sig in i borgen o begraver de döda. Det visas tydligt av hur skeletten ligger än idag. Stanken måste ha legat grym över stora delar av ön i närmare ett halvt år. Undra på om platsen blev jinxed för de boende på ön på ett sätt som levt kvar i 1 500 år.

När på dagen inträffade massakern. Detta avsnitt är en spekulation efter diskussioner på plats med kamrater som har militär erfarenhet.

Hur kropparna fallit visar att de överraskats. Inga vapen eller stridsskador finns påvisade i skeletten. Däremot vittnar de utgrävda skeletten om kraftiga, överraskande och dödliga traumaskador. 

Sannolikt har en motiverad grupp beväpnade soldater med stor beslutsamhet och inriktade på att döda alla män och barn kommit i ett överraskandningsanfall med minst 30 – 40 tränade män / soldater. Dödandet var det viktiga. Det visas bland annat av att borgen inte plundrades. Till och med värdeföremål ligger kvar. Det leder oss till att tro på ett sent nattligt anfall alternativt tidig morgon när de boende i borgen i de flesta fall fortfarande var inomhus. I husen har de dödats och fallit. Några dock på gatan. Hur tog förövarna sig in i borgen med tre portar som bör ha varit stängda och reglade.  Allt annat vore märkligt. Borgarna byggdes i oroliga tider och byggdes för skydd mot fientliga krafter. Att de sov med öppna portar är inte sannolikt. Någon/några inne i borgen, kanske vakterna vid porten har släppt in förövarna som överraskat de vaknande/nyvaknade boende. Vi tror också att man kommit med båt, smugit sig fram i gryningen, kanske i tät dimma (så typisk på Öland) så de inte upptäckts, landat båtarna några meter från porten mot havet, släppts in och fullbordat de verk de kom för med beslutsamhet och totalt brutalt resultat. Helt i enlighet med plan och uppgift.

Alltså massakern inträffade runt år 480 e.Kr i månaderna maj till augusti en sen natt/tidig morgon när boende var igång med uppvaknande och att äta. Man har hittat en halvstekt sill bredvid en stupad som antyder att han just tillagade ett mål. Kanske en tidig frukost.

Arkeologernas slutsats.

“Combining osteological evidence of trauma with the archaeological context and the taphonomy of the skeletons has been crucial to our interpretations. We argue that a massacre was carried out at Sandby borg—probably at the end of the fifth century AD—and that the ringfort was abandoned immediately following this event. The dead individuals span all age groups but are gender-biased towards males. The site provides a snapshot of the moment of both the massacre and everyday life that was halted brutally. We do not interpret the massacre as an act of outright plunder, but rather as one that was connected to political instability during the turbulent Migration Period”.

Vad återstår att bekräfta?

En av frågorna är om det kan komma att hittas kvinnliga skelett eller om de samtliga togs med av den manliga styrkan på 30 – 40 man som hustrur och konkubiner.

Borgen övergavs efter en massaker. Inga tecken finns på att Sandby borg i likhet med andra borgar från 500-talet återanvändes under 1100 – 1200 talen. Den plundrades inte heller eftersom värdeföremål fortfarande ligger kvar och hittats med metalldetektor i gömmor i flera av husen. Vapen saknas dock men de torde förklaras av att förövarna som var krigare tog med sig de värdefulla vapen de kunde hitta. Så har det alltid gått till i strider. En segrande sidan tar hand om de brukbara vapen man hittar hos stupade fiender.

Hur människorna ligger visar också att all mänsklig aktivitet upphörde omedelbart i och med massakern. Ett fruset historiskt ögonblick är vad arkeologerna har att fortsätta att undersöka och hitta artefakter som än mer kan förklara och beskriva vad som hände. I normala fall hittar man stupade med typiska stridstrauma på skeletten i samband med strider och slagfält som exempelvis i massgravarna på Korsbetningen utanför Visby murar efter mördandet av gotländska bönder år 1361.

Slutligen frågan om vad som hände kvinnorna med tanke på resultaten så här långt i utgrävningarna. Akeologerna skriver i rapporten:

A lack of osteological evidence for females among the dead suggests that the massacre at Sandby borg may have been gender-biased towards the male inhabitants. This theory is weakened, however, by the relatively small area of the site excavated to date and may be refuted through further excavation and analysis. The discovery of infant bones reveals that women were present at the site, although not necessarily at the time of the attack. The demographic composition of the victims at Sandby borg includes people of all ages, which is peculiar; the victims of battlefield violence usually represent particular segments of a population—people who have actively participated in acts of warfare”.

Sammanfattning av utgrävningarna och vad de visar.

Initialt hittades i samband med metalldetektorsökningar 2010 fem smyckegömmor med föremål av hög kvalitet. De därpå genomförda utgrävningarna har påvisat en massaker där borgens invånare medvetet mördats och lämnats där de föll. Det arkeologiska materialet är unikt med tanke på den tvärsnittsbild av vardagen, tiden, borgen och massakern. Stenhusen med inredning, mat, föremål och annat ligger där som de lämnades den dag massakern inträffade. Det ögonblicken har historiskt frusits kropparna lämnade som de föll och den vardag som lämnades kvar orörd. Det så märkligt att det på allvar är mind blowing!

Ett guldmynt från romarriket, en soldi, hittades 2014 i ett stolphål i borgen. Någon/några i borgen har sannolikt varit legosoldater i den romerska armén. Dessa mynt var betalning för tjänst i armén.  De olika fynden och skeletten visar entydigt att borgen attackerades i en överraskande och brutal massaker.  Skeletten ligger som de föll när de höggs ned och kropparna har aldrig begravts. Borgen har inte heller plundrats. Forskarnas teori är att massakern utförts av en maktgruppering inom Öland. Borgen besöktes sedan aldrig, de döda låg och dekomposterade med en förfärlig stank i sommarhettan. Med tiden täcktes kropparna över när husen och taken rasade in. Borgen blev sedan under 1500 år jinxed vilket bekräftas av en lokal tradition om att ”det är något hemskt med Sandby borg” men man visste inte vad. Inte förrän nu med utgrävningarna.

Utgrävningarna av och forskning kring massakern vid Sandby borg med allt vad det innebär av kunskapstillväxt är entydigt en del av vårt svenska kulturarv.

En tentativ slutsats 

Cirka år 480 någon i månaderna maj – augusti, en sen natt eller tidig morgon med kraftig dimma (som det blir på Öland) som dämpade alla ljud och tillät en överraskningseffekt, landsteg en styrka på 30 – 40 man från båtar som lade till nära havsporten och bara några meter från borgens murar. De trängde in i borgen vars portar öppnats av förrädiska soldater som stod portvakt. Det var ett överraskningsanfall med stor kraft och hämningslös brutalitet. Målet var att utplåna de män som bodde i borgen utom kvinnorna som togs med som slavar och konkubiner. Samtliga i borgen höggs ner eller dödades på annat sätt med grovt våld. Hela massakern tog förmiddagen i anspråk varefter förövarna lämnade borgen. De plundrade inte borgen men de tog med de vapen som fanns. Ingen återvände till borgen och ingen tog sig in i borgen för att begrava de döda. Traumat var så överväldigande att ingen ens plundrade borgens döda på de rikedomar som fanns i husen. Allt detta finns kvar att ta fram vid kommande utgrävningar. Nittio procent av borgen återstår att undersöka.

Text och bilder: Lennart Waara.

Källa: Forskarrapporter som presenterats inom ramen för projektet. Citaten är hämtade ur  Dr. Clara Alfsdotter, m.fl.  ”A moment frozen in time: evidence of a late fifth-century massacre at Sandby borg”. En mycket bra sammanfattande redogörelse som finns på nätet.


%d bloggare gillar detta: