Archive for the ‘Svensk historia’ Category

MORA STENAR

26 juni 2019

INLEDNING.

I min och sonens pågående odyssé i Uppland till historiska platser från bronsålder, stenålder och äldre medeltid har turen nu kommit till Mora stenar.

I min ungdom trodde jag att Mora stenar låg i Mora och var ett stenmonument över Gustav Vasa. Så fel jag hade. Jag var till och med till Mora och letade efter Mora stenar. Några sådana fanns inte. Däremot finns ett stenmonument vid Rättviks kyrka över Gustav Vasa.

Nu till det verkliga Mora stenar någon mil SO om Uppsala. Mora stenar är centrala i svensk medeltidshistoria eftersom kungar under en lång period valdes och kröntes på Mora stenar. Sedan bekräftades valet i de olika landsdelarna under kungens kommande Eriksgata.

MORA STEN

1L8A4157

Denna flata stenhäll är med viss sannolikhet den stenhäll på vilken ett stort antal kungaval och kröningar hållits.                                                                                                                                   

Mora sten och Mora stenar låg på Mora äng i byn Morby i Lagga socken omkring en och en halv mil sydost om Gamla Uppsala. Med Mora sten och Mora stenar (minnesstenarnaavses helt olika stenar.  Mora sten var en stor flat stenhäll på vilken kungaval hölls. Mora stenar var en samling minnesstenar över tidigare kungaval stående runt stenhällen.  

Vid Mora sten hölls Mora ting, där kungarna valdes och hyllades av fria män. Samtida beskrivningar av kungaval finns först från 1200-talet, men det finns anledning att antaga att traditionen går långt tillbaka i tiden

I den äldre Västgötalagen stod: ”Sveär egho konong at taka ok sva vräkä”. Folket i meningen fria män hade alltså rätt att utse kung och avsätta honom om han inte skötte sig.

Upplandslagen (1296) skriver ”Då skall de tre folklanden, det är Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, först taga konung.”  Södermannalagen tillade orden ”på Mora”. Valet blev sedan stadfäst genom att först Upplands lagman och därefter de andra lagmännen i riket, en efter en, dömde den nye kungen till hans värdighet, vilket skedde när han red Eriksgatan.

Kungar som enligt historiska belägg valts på Mora äng (val av kung vi Mora äng är dock sannolikt äldre):

  1. Magnus Ladulås, vald 22 juli1275, den förste kung som det finns historiska belägg för att han valts på Mora äng
  2. Magnus Eriksson, vald 8 juli1319
  3. Håkan Magnusson, vald i februari 1362
  4. Albrekt av Mecklenburg, vald 15 februari1364
  5. Erik av Pommern, vald 23 juli1396
  6. Kristofer av Bayern, vald i september 1441
  7. Karl Knutsson (Bonde), vald 20 juni och hyllad 28 juni 1448
  8. Kristian I, vald 23 juni och hyllad 2 juli 1457

Monumentet Mora sten försvann från den ursprungliga placeringen omkring år 1515. Det finns spekulationer om att Sten Sture den yngre flyttade den för att förhindra att den danske kungen krönte sig till kung av Sverige. Gustav Vasa och Johan III lär enligt andra spekulationer bägge ha försökt återställa platsen men utan framgång. En tredje spekulation går ut på att Gustav Vasa bidragit till att stenen försvann, då han eftersträvade kunglig arvsrätt, istället för genom kungaval. Vad som är fakta och sanning i dessa spekulationer kan inte med säkerhet fastställas.

En dryg kilometer sydost om huset med Mora stenar finns ute på en åker ett stort platt stenblock som hävdats vara är den ursprungliga Mora sten. Detta kan naturligtvis inte beläggas idag. Läge, placering i landskapet och utseende bidrar till bedömningen att teorin har en hygglig sannolikhet för sig.

Mora äng låg längs Långhundraleden, vattenvägen till Uppsala på gränsen mellan Attundaland och Tiundaland. Även från folklandet Fjädrundaland, var det i äldre tid lätt att ta sig sjöledes till Mora äng.  Undersökningar har påvisat en minst 145 meter lång pålrad, troligen resterna efter en forntida brygga, parallell med den gamla landsvägen som passerar Mora äng.

Mora betyder förresten sankmark, sumpområde och syftar på en sumpig äng på tidigare sjöbotten, Mora äng.

MORA STENAR – MINNESSTENARNA

1L8A4117

Minnesstenar över faktiska kungaval. Dessa stod uppresta runt den flata stenhäll på vilken valen och kröningen skedde.

Invid Mora sten restes vartefter ett antal andra stenar med inskrifter som påminde om tidigare kungaval, kallade Mora stenar. När en kung hade valts placerades en mindre sten, en minnessten, på den större Mora sten under regeringstiden. När en ny kung sedan valts placerades minnesstenen vid sidan av Mora sten. Några av minnesstenarna finns kvar och förvaras i dag i byggnaden som visas på bilden nedan. Ett av fragmenten är känt som stenen Tre Kronor eftersom det är ett av de tidigaste kända exemplen på användande av Tre kronor som svensk rikssymbol. Fragmentet är en del av minnesstenen från valet av Albrekt av Mecklenburg.

NUVARANDE FÖRVARING AV MORA STENAR

1L8A4125

Minnesstenarna – Mora stenar– från de medeltida kungavalen som hörde till stenhällen finns delvis bevarade och förvaras idag i ett hus vid Mora äng.  Huset ligger vid Östunavägen och är lätt att hitta. Mora sten syns tydligt från Östunavägen på en sädesåker ca 1,6 km söder om byggnaden.

Byggnaden har ritats av Carl Wijnbladh och uppfördes 1770. Mora stenar är idag ett statligt byggnadsminne.

Källor: Wikipedia samt Äldre Västgötalagen och Upplandslagen

 

SLAGET VID HERREVADSBRO 1251

23 juni 2019

Slaget vid Herrevadsbro var ett betydelsefullt slag i svensk medeltidshistoria. Slaget följdes av blodiga men sannolikt nödvändiga avrättningar.

Monument

På bilden ser vi det nyuppförda minnesmonumentet (Oerhört glädjande att upptäcka och uppleva. Det finns hopp för Sverige) över den korrekta platsen för slaget. Platsen för slaget har fastställts av medeltidsforskare med olika inriktning. Medeltidsforskaren Lars Gahrn har gjort ett gediget arbete med att gå igenom och analysera källorna kring slaget vid Herrevadsbro.

Den märklige kommunisten Jan Guillou hävdar i böckerna om Arn i likhet med ett antal hembygdsamatörer i ”västgötaskolan” att slaget stod i Västergötland. Lars Gahrn har i olika sammanhang med empiri och forskning fullständigt avvisat dessa fantasier.

Ett problem som vidlåter flera medeltids slag är vi inte vet exakt var slagfälten ligger och var massgravarna finns. En systematisk slagfältsarkeologi skulle visa exakt var slagen stod. Sådant är dock inte viktigt att lägga pengar på i dagens Sverige där mångfald och muslimsk kultur går före att klara ut vår egen historia och kultur.

År 1251 utkämpades en omfattande vapenträffning här vid Herrevadsbro. Valdemar Birgersson hade 8 år gammal valts till svensk kung. Hans far Jarlen Birger Magnusson styrde Sverige.

En samling stormän gjorde uppror. Med en här av svenskar, danskar och tyskar mötte de Jarlen Birger Magnusson i slaget vid Herrevadsbro. Jarlen vann slaget och fick upprorsmännen i sitt våld. Han lät avrätta ledarna och många av deras män. Det mötte ovilja mot Jarlen men efter det var det lugnt i Sverige i ett kvarts sekel. Jarlen Birger Magnusson kunde driva igenom sin politik och stärka kungamakten i ett enande av Svea rike. En viktig milstolpe i Sveriges historia. Därmed var det slut på striderna under 1200-talets första hälft med slagen vid Lena i Västergötland år 1208, Gestilren i Uppland 1210, Sparrsätra i Uppland 1247 och med slaget vid Herrevad 1251 som slutpunkt. Hela detta maktkomplex i Sveriges och Upplands historia återkommer jag till med överblick mer detaljerat längre fram.

Eriksgatan o vägen Västerås - Köping

Bilden visar var huvudvägen norr om Mälaren gick fram under medeltiden. Det här var också vägen för kungens Eriksgata. Gatan som går exakt där den gamla vägen gick heter idag Eriksgatan. Där vägen passerade Kolbäcksån fanns tidigt ett vadställe vars sannolika plats visas på bilden nedan. Det kan ha funnits flera vadställen, men det vet vi inte. Några hundra meter nedströms monumentet finns rester av vadstället. Språkligt lever vadstället kvar i namnet Herrevadsbro.

Herrevad - sannolika vadet

På bilden syns i bakgrunden en stensättning som kan vara det ursprungliga vadstället.

Eftersom Eriksgatan var en viktig led så byggdes tidigt en bro. Hervadsbro nämns redan i Västmannalagen från första halvan av 1300-talet. Både bron och namnet var då kända på grund av slaget. Namnet Hervadsbro var tungt att uttala. Ett e-ljud sköts in. Hervadsbro blev därmed så småningom Herrevadsbro.

Fundament till bron över Kolbäcksån längs Eriksgatan

I bakgrunden till höger syns fundamentet till den senaste bron. Vägen gick förbi ett värdshus (finns fortfarande ett värdshus på platsen) över bron och längs det som idag är Eriksgatan (namnet och den gamla funktionen).

Källa: Lars Gahrn, Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad. Mölndal 2004.

 

BRONSÅLDERN OCH MEDELTIDEN MÖTER OSS VID BJÖRKSTA KYRKA I UPPLAND.

04 juni 2019

Hällristningar från bronsålder

Bilden på hällristningarna från bronsåldern är tagen vid Björksta kyrka i Uppland.

Hällristningen på bilden innehåller bland annat bilder på en vagn och båtar med besättning. Vagnen kan vara en vagn som en av den tidens Gudar kom åkande i. Båtar med besättning är mycket vanliga på hällristningar i Uppland. Naturligtvis sammanhängande med att stora delar av dagens Uppland då låg under vatten och människorna färdas – också långväga – på vattnet och levde av fiske men också odlingar på öarna. Arkeologiska fynd bekräftar både kontakter på långa avstånd och hur man levde. Ofta tre generationer i ett långhus med både odlingar av olika sädesslag och med mindre djurhållning.

Vagnen och skålgropar tyder på att den lilla ön, numera en liten kulle, varit en helig plats i många tusen år. Skålgropar tyder på att man på platsen offrat till någon högre makt redan för 4000 tusen år sedan. Bronsåldersperioden avlöstes av järnåldern och vikingatiden då vi var ASA-troende. Med stor sannolikhet har här varit en offerplats (kanske någon form av byggnad) för offer till Oden, Tor, Frej eller någon av den andra ASA Gudarna. Som så ofta i historien kom efter kristnandet kring 800/900-talen en kristen kyrka att uppföras på den gamla offerplatsen. De första kyrkorna var träkyrkor som så småningom ersattes av stenkyrkor.

Det betyder att denna plats varit HELIG för människorna i trakten i fyra tusen år! Det är rent magiskt att stå här och inse det.

Där vi har fötterna när vi tar bilderna gick vattenlinjen när hällristningarna gjordes. Den lilla kulle som kyrkan står på var en liten ö på bronsåldern (1800 – 800 f.Kr.). Det var en tid av Global warming. Mälardalen hade ett Medelhavsklimat. Det som på bilderna är barrskog idag var på den tiden ädellövträd. Sedan dess har människorna i Norden genomlevt flera perioder av Climate change. En av de mer kända är en period under 1600-talet då det var så kallt att Bälten frös igen på vintrarna. De som kan sin nordiska historia vet vilken effekt det haft på svensk-dansk historia.De är väl vi som passerat 65 år och gått i en kunskapsskola innan Olof Palme startade förstörelseverket som fullbordades av Göran Persson.

IMG_1950

På bilden ser vi hällristningar vid Berga i Uppland. En båt med fyra mans besättning och några skålgropar syns tydligt. Här har man offrat till någon variant av högre makt för fiskelycka, välgång, barnafödsel, skydd mot olyckor, god jaktlycka, god skörd etc. På andra hällristningar i området ser vi de ofta på hällristningar förekommande fotavtrycken. Kanske – en spekulation av oss – den tidens form av ”tags”. Jag var här och har lämnat mitt märke synligt ännu fyra tusen år senare för oss. Hur många av dagens ”tags” finns kvar om fyra tusen år?

I bakgrunden syns den lilla kullen med Björksta kyrka som också har hällristningar från bronsålder.

Det som är odlingsmark var på den tiden vatten. All grön yta bör ni tänka er som blå vattenspeglingar och granskogen i bakgrunden var på den tiden ädellövskog med mycket vilt, liksom också vattnen var mycket fiskrika. Det vet man av arkeologiska fynd från bronsåldersplatser.

Berga ka

Björksta kyrka är en medeltidskyrka. De äldsta stenmurade delarna är från 1200-talet. Sedan byggdes kyrkan på under de följande två hundra åren så att den vid 1400-talets slut (när Albertus Pictor vandrade runt i dessa trakter och målade kyrkorna invändigt med bibliska motiv) hade den den utformning och utsträckning den har idag. Björksta kyrka är för att vara en lantlig medeltidskyrka av mycket stora dimensioner. Om man beaktar de dagsverken som bönder och hantverkare lade ner på byggandet under 200 år och byggnadsmaterial i form av sten, tegel, murbruk, timmer och annat som åtgick så kan vi ekonom-historiskt dra slutsatsen att detta varit en bördig och välbärgad byggd under tidig medeltid. Denna kyrka konkurrerar väl och liknar också delvis Uppsala Trefaldighetskyrka (beläggen strax söder om Uppsala domkyrka).

Tornspiran är från 1800-talet.

RUNSTEN U795 VID BREDS KYRKA I UPPLAND.

03 juni 2019

IMG_1952

 

Denna runsten står idag vid Breds kyrka i Uppland. Den fanns en gång – anger äldre annaler – inmurad i södra kyrkogårdsmurens yttre sida, invid och till höger om porten. Det föreligger enligt SRI Uppland (Sveriges Runinskrifters fyra volymer, band 6 – 9, om runinskrifter i Uppland)  inga historiska uppgifter om var stenen ursprungligen varit rest.

Texten på stenen lyder translittererad, normaliserad och översatt till dagens svenska: ”Tingbjörn lät hugga stenen efter sina söner.”

+ þikbyrn + lit akua + sten + yfti +suni + sino +

Pingbiorn let haggva stœin œftÍR syni sina.

Vi undrar då omedelbart varför en fader reser sten efter söner. Döda söner kan man med fog anta. Men, hur dog de? I samband med vikingatåg i österled? I samband med vapenträffning med fientliga styrkor? Någon form av olycka eller sjukdom? Inget anges explicit men en tanke kan vara att om en fader reser en sten över söner så har de utfört något för en svensk man ärorikt. Fadern är alldeles uppenbarligen stolt över sönerna till den grad att han bekostar en runsten. En runsten kan ha tagit ett år eller mer att hugga. Det talar emot olycka och sjukdom och för vikingatåg eller att de stupat i vapenträffning. Således, riktiga ärorika svenska män! Det är det budskap denna runsten sänder till oss över 1000 år! Det är magiskt så vi ryser!

I SRI Uppland finns inget angivet om sönerna. Namnen på sönerna är inte kända. I SRI Uppland förmodas namnen ha varit inristade i en annan nu förkommen sten. Orsaken till att fadern reste stenen efter sina söner kan ha funnits angiven där? Det sista är liksom orsaken till att stenen rests en tolkning från vår sida.

Ornamentik, runformer, huggningsteknik o.s.v. talar för att Livsten har hållit i mejseln. Livsten är den store runmästaren vid mitten av 1000-talet. Den mycket skicklige runristaren Balle verksam under andra halvan av 1000-talet  har gått i lära hos Livsten. Runristaren Balle har lämnat ett tjugotal idag kända stenar efter sig. Det kan man se av bland annat den utvecklade ornamentik som båda uppvisar. Livstens ornamentik illustreras på ett utmärkt sätt av stenen på bilden.

 

 

TRE MEDELTIDA SLAG SOM BIDROG TILL ATT ENA SVEA RIKE UNDER JARLEN BIRGER MAGNUSSON.

01 juni 2019

 

Slaget vid Gestilren var det första upproret och stod år 1210 mellan Erik Knutssons och Sverker  den yngres trupper. Sverker den yngre stupade i slaget liksom Birger Jarls far Magnus Minnesköld och Folke Birgersson av Bjälboätten. Slaget är den första händelse där folkungarna skall ha varit inblandade. Genom slaget led den sverkerska ätten sitt slutgiltiga nederlag i maktkampen om Sverige. (Vi återkommer med bilder och vidare text från Gestre i Uppland, där slaget stod, i en senare artikel.)

Slaget vid Sparrsätra utkämpades år 1247 nära Sparrsätra kyrka utanför Enköping.

IMG_1942

Kyrkans äldsta del är sakristian som troligen uppfördes på 1200-talet invid en äldre träkyrka

Fältslaget blev kulmen på folkungarnas andra uppror mot Erik läspe och halte

Folkungarna leddes vid Sparrsätra av tronpretendenten Holmger Knutsson son till kung Knut Holmgersson. Folkungarna förlorade och därmed krossades motståndet mot kungligt centralstyre och skatter. I Skänningeannalerna från omkring år 1290 heter det under år 1247: ”Detta år förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor”. Dock är det oklart om kungamakten verkligen lyckades ta ut dessa skatter.

IMG_1943

Här strax utanför Sparrsätra kyrka stod slaget.

Enligt Erikskrönikan flydde Holmger till Gästrikland men blev tillfångatagen och halshöggs därefter år 1248. Hans nära förbundne Filip Larsson tvingades gå i landsflykt.

Erikskrönikan författad på 1320-talet, berättar så här:

Folkunge samnade sig ock då och ville konungenom annan tid bestå

Erik konunge lyckades då bätter

och vann då seger i Sparsäther

Folkunga flydde och han tappat

Den blev döder som var skapat

Till Gästringa land flydde Holmger då

Där låt konung Erik han få

och låt sedan hugga honom huvudet av

och låt honom följa vänliga till grav

 

Slaget vid Herrevadsbro år 1251 utkämpades mellan svenska upprorsmän, understödda av legohär, sannolikt främst tysk sådan men även danskar och norrmän, och den svenska kungamaktens styrkor under ledning av Birger jarl. Den traditionellt vedertagna tolkningen pekar ut en bro över Kolbäcksån Herrevadsbro vid Kolbäck i Västmanland. 

Platsen vid Kolbäcksån för slaget vid Herrevadsbro 1251 där Birger jarl besegrade och avrättade upprorsmakare

Här vid Herrevadsbro, en bro över Kolbäcksån för bl a Kungens Eriksgata stod slaget.

De äkta folkungarna anses ha besegrats året 1247 i slaget vid Sparrsätra. År 1250 valdes Jarlen Birger Magnussons son Valdemar Birgersson till kung, åtta dagar efter det att Erik läspe och halte hade avlidit. Det fanns flera som hade anspråk på tronen och året därpå startade stormännen, troligen ledda av folkungarna junker Karl, Knut Magnusson och Filip Knutsson ett uppror, vilket nedslogs vid Herrevadsbro år 1251.

Jarlen fick upprorsmännen i sitt våld. Han lät avrätta ledarna och många av deras män. Avrättningarna vållade ovilja mot Jarlen men efter denna vapenträffning var det lugnt i Svea rike i ett kvarts sekel. Jarlen Birger Magnusson kunde därefter driva igenom vad han ville och stärka kungamakten. Slaget hade därför en större betydelse än flertalet medeltida träffningar.

Både slagen vid Sparrsätra och Herrevadsbro liksom slaget vid Gestilren vill udda hembygdsforskare i Västergötland placera i Västergötland. En stenmonolit har också placerats i Västergötland som minne av slaget vid Gestilren. Ett något märkligt förfarande men möjligen typiskt för amatörmässiga s.k. hembygdsforskare. Ingen slagfältsarkeologi talar för det. En udda rörelse som dock fått visst stöd av den medialt aktiva Dick Harrison. En pikant detalj är att Jan Guillou (KGB-agent, muslimkramare m.m.) bidrar till förvanskningen av svensk historia i sina böcker om Arn där slaget vid Gestilren placeras i Västergötland. All konfliktlogik och historisk realitet talar för Uppland/Västmanland i samtliga tre fallen. Varför skulle Upplands bönder bege sig till Västergötland för att möta kungen i en vapenträffning? Svea rikes absoluta centrum var Uppland allt sedan järnåldern och tidigare, med Gamla Uppsala som tydlig tidig exponent. Se också antalet runinskrifter ca 1300, mer än något annat län.

 

 

UPPLAND OCH SVEA RIKE FRÅN 980 – 1100 I RUNSTENSVÄRLDEN.

11 maj 2019

Tusentalet i det forntida Sverige var en omvälvande period. Kristendom ersatte allt mer asa-tron som dominerande religion. Det syns tydligt i de uppländska runstenarna. Cirka 1300 uppländska runinskrifter finns bevarade idag och är till antalet i särklass flest i jämförelse med andra landskap i Sverige. De är också de mest elaborerade och konstnärliga. Några mästare bland runristarna är kända från ett flertal stenar dels Livsten samt hans lärjunge och följare Balle.

Sigtuna ger oss en talande bild av kultur- och religionsbrytningen under denna period.

Staden som ligger vi Mälaren grundades av Erik Segersäll (ca 945 – 995) runt år 980. Det var då en de första städerna i Svea rike. De andra två var Löddöse och Skara. Staden blev sedan säte för den förste kristne kungen Olof Skötkonung (980 – 1021). Olof Skötkonung föddes runt 980 och var son till Erik Segersäll. Som kung slog han de första svenska mynten och gjorde Sigtuna till ett kungligt, kyrkligt och kommersiellt centrum. Den ställningen behöll staden ända fram till slutet av 1200-talet.

Det är under denna period som vi via runstenarna kan se hur asa-tron i Uppland ersätts av den kristna tron.  Både kristna och asa-troende runstenar förekommer under denna period. Sannolikt verkade de båda trosriktningarna parallellt. Det kan ha varit så att man som person, i familjen och/eller byn under en övergångsperiod omfattade båda trosriktningarna. För säkerhets skull! Man visste inte vilken gud som var starkast. Runstenar med kristna kors och texter finns med bara några kilometers avstånd från asa-troende runstenar ristade under samma period, dvs perioden 1000-1100. Den ena byn kan ha varit asa-troende medan grannbyn var kristen. Det är en spekulativ och intressant tanke.

Det Svea rike som då fanns utgör historisk grund och bas till Sverige med den etniskt svenska befolkning och kultur som vi har idag. Jag funderar mycket på om vi nu står inför Sveriges undergång som kristet land med en etnisk svensk befolkning. Runt 2050 kommer muslimer från Mellanöstern och Nordafrika att vara i majoritet i Sverige. Kommer de då efter mönster från bl.a. Syrien slå sönder och förstöra alla kristna symboler och kyrkor och inte minst de (i muslimers ögon) än mer avskyvärda asa-troende symbolerna? Kanske är det därför vi ägnar så mycket tid åt att studera den perioden i svensk historia?

Två runstenar (U 1162 OCH U 1163)  får i denna text illustrera asa-tron och dess föreställningar och den kristna tron.

 

IMG_1907

Translitteringav runraden:

uiþbiurn × ok : karlunkr : ok × erinker : ok × nas(i) × litu × risa × stii × þina × eftir × eriibiun × f[aþu]r × sii × snelan[4]

Normalisering till runsvenska:

Viðbiorn ok Karlungʀ ok Æringæiʀʀ/Æringærðr ok Nasi/Næsi letu ræisa stæin þenna æftiʀ Ærinbiorn, faður sinn sniallan.[4]

Översättning till nusvenska:

Vidbjörn och Karlung och Ärenger och Nase läto resa denna sten efter Ärenbjörn, sin käcke fader.

Vem som ristade stenen anges däremot inte.

 Ornamentiken i U 1163 är välgjord och motivet illustrerar en scen ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Ristningen visar hur Sigurd sticker sitt svärd rakt upp genom ormens buk. Svärdets spets syns också helt ha penetrerat ormens buk och sticker upp i ovandelen av stenen. Snett nedanför Sigurds fötter syns dvärgen Andvare som kommer med den magiska ringen och valkyrinan Sigdriva, som räcker honom ett dryckeshorn.

Sigurd är den mytomspunne hjälten och drakdödaren i den forngermanska sagokretsen. Berättelsen kan vara inspirerad av olika gestalter menkan också gå tillbaka på äldre sagokretsar. I fornnordiska traditioner fick han tillnamnet Fafnesbane – den som dödade draken Fafne. Sigurd Fafnesbane återfinns även på andra runstenar i Sverige och stenkors på de brittiska öarna från 1000-talet.

Myten om Sigurd Fafnesbane finns nedtecknade i flera äldre texter bl.a. i Nibelungenlied, Völsungasagan och Den poetiska Eddan. Sigurd förekommer också i många andra medeltida sagor och berättelser från Tyskland och Skandinavien. Richard Wagner använde legenden om Sigurd i operacykeln Nibelungens ring

Bilden ovan visar hur ser sten ut idag. Men frågan är hur de såg ut när de ristades för 1000 år sedan. Ungefär så här kan de ha sett ut. De var nämligen färglagda. De har man kunnat se av mycket små färgpigment som hittats på runstenar.

u1163introjamforelse

I den andra avbildade stenen U 1162 är asa-tron tydlig. Tyvärr är min bild av framsidan, trots datormanipulering, svårläst, beroende av mycket urblekt infärgning av runor och ornamentik.

IMG_5606

Texten på framsidan av stenen lyder:

”Vifast, Folkad, Gunnar läto resa stenen efter sin fader Holmfast och efter sin broder Arnfast. Far och son blevo båda innebrända. Och Balle och Frösten, Livstens följselagare ristade.”

Det sistnämnda är mycket intressant som vi ser det. Det innebär att runristaren Balle vandrade runt och med stor konstnärlig skicklighet ristade stenar åt BÅDE asa-troende och kristna. På den sistnämnda stenen med guden Tor finns inga kors eller textrader som: ”Gud hjälpe hans själ.” Beställaren bestämde uppenbarligen vad som skulle stå på stenen.

IMG_5607

Runstenens smalsida är intressant och belysande. I den övre delen av smalsidan ses en krigare till häst, med svärdet draget och höjt. Hästen i galopp är ristad på ett mycket naturalistiskt sätt.

Bilden på den nedre delen av smalsidan visar ett mycket känt motiv ur den forn-nordiska gudasagan. Bilden visar asa-guden Tor som har fångat Midgårdsormen med ett oxhuvud som bete. Tor är beredd med Hammaren för att slå ihjäl odjuret. I arbetet med att dra upp ormen till ytan trampar Tor igenom båtens botten. Foten syns sticka fram under båten. En mycket dramatisk och levande ristad bild.

De två här avbildade och analyserade stenarna U 1162 och U 1163 står med någon enstaka kilometers mellanrum i Altuna socken i Uppland.

ÖRSUNDSBRO PÅ 1000-TALET – EN RUNSTEN VID VADET ÖVER ÖRSUNDAÅN

11 maj 2019

Örsundsbro är en av de mindre betydliga orter i Uppland. Ändock, man behöver inte söka länge för att finna lämningarna efter Svea rikes grundläggning. Av olika skäl tillbringar jag en hel del tid i trakterna runt just Örsundsbro.

I äldre tid fanns ett vad över Örsundaån – på bilden – någon kilometer norr om dagens Örsundsbro. Det var ett vad som samtidigt var en del av den kungliga Eriksgatan. Vid vadet stod en runsten ristad av den berömde runristaren Balle. Hans signatur finns också på denna runsten. I den högra slingan strax ovan mitten.

 Ornamentiken består av två symmetriska rundjur som omsluter ett kristet stavkors. Runstenen är från andra halvan av 1000-talet och således ett tydligt exempel på en kristen sten under den brytningstid som skapade både kristna och asa-troende runstenar. (Kommande text om Sigurd Fafnesbane och Asa-guden Tor.) På runstenen finns också texten ”Gud hjälpe hans själ.” En vanlig text på kristna runstenar.

Stenen stod som sagts tidigare vid vadet över Örsundaån men är nu flyttad 200 meter NO och står alldeles S om landsvägen

 Runor:

ᚦᛁᚴᚠᛆᛋᛏᚱ᛫ᛚᛁᛏ᛫ᚱᛆᛁᛋᛆ᛫ᛋᛏᛆᛁᚿ᛫ᚦᛁᚿᛋᛆ᛫ᛆᛏ᛫ᚼᚢᛚᛘᚴᛆᛁᚱ᛫ᚠᛆᚦᚢᚱ᛫ᛋᛁᚿ᛫ᚴᚭᚦᛆᚿ

ᚴᚢᚦ᛫ᚼᛁᛂᛚᛒᛁ᛫ᛋᛆᛚ᛫ᚼᛆᚿᛋ᛫ᛒᚭᛆᚿᛏᛆ᛫ᛁᚴᚢᛦ᛫ᛒᛆᛚᛁ᛫ᚱᛁᛋᛁ᛫ᛋᛏᛆᚿ᛫ᚦᛁᚿᛋᛆ[nb 1]
Runsvenska:

* þikfastr * lit * raisa * stain * þinsa * at * hulmkair * faþur * sin * koþan *

* kuþ * hielbi * sal hans * boanta * ikuR * bali * risi * stan * þinsa *[4]
Normaliserad:

Þingfastr let ræisa stæin þennsa at HolmgæiR, faður sinn goðan,

Guð hialpi sal hans, boanda InguR. Balli risti stæin þennsa.[4]
Nusvenska:

”Tingfast lät resa denna sten efter Holmger, sin gode fader, Ingas man.

Gud hjälpe hans själ. Balle ristade denna sten.”[2]

 

RUNTEXTER – NÅGRA HISTORISKA KOMMENTARER.

30 april 2019

Sonen och jag ägnar oss åt att studera Sverige och de etniska svenskarnas äldre historia. Uppland är en bra bas för sådana studier. Centrum för det blivande Sverige som det varit.

De runstenar som diskuteras här är två av de drygt tusen runstenar som finns i Uppland. Dessa två är inte ovanliga eller märkliga i det stora hela eller på något övergripande sätt. De är dock intressanta och märkliga i förhållande till varandra. De kan berätta lite om hur kristnandet av Sverige kan ha gått till. Både den traditionella asatron och den kristna tron existerade sannolikt under en ganska lång tid parallellt. Indikationer på det framgår när vi granskar stenarna, deras ornamentik och text. De här presenterade runstenarna är från samma tid, fastställda till 1000-talet efter Kr.

Det kanske var så att samma familj och personer under en längre period omfattade båda trosriktningar, för säkerhets skull. Man visste ju inte vilken som var kraftfullast. Några i familjen eller by kan ha antagit  den kristna tron snabbare än andra. Ungefär som att det idag i samma familj/vänkrets kan finnas de som tror på klimatalarmisternas häxor och häxprocesser medan andra insett att det är en vantro. En by kan ha antagit den kristna tron medan grannbyn levde kvar i asatron. De två runstenarna som vi fotograferat visar väl det sistnämnda? De båda avbildade runstenarna ligger inte mer än ca 10 km från varandra. Tio minuter med bil.

På stenen till höger (nr U1155, Hjälteberga Simtuna socken) nedan finns ett tydligt kristet kors ristat och texten lyder i transkriberad form och översatt till nutidssvenska: ”Rolf och Bjart reste stenen efter Raskulv. Gud hjälpe hans ande.” Historien bakom att de reste stenen över Raskulv känner vi inte. Stupat i österled? Vi kan bara spekulera. Något har dock föranlett ristandet av en runsten.

På stenen till vänster nedan (U839, Ryda Kungsgård Nysätra socken) finns inget kors däremot en drake eller en orm och texten lyder transkriberad och översatt till nutidssvenska: ”Amunde och Ödgärd läto resa denna sten efter Anund, sin son, och göra bro.” Var bron som nämns legat har man inte kunnat avgöra. Ingen hänvisning till hans själ eller något kors. Varför man ville markera sonen med en runsten och en bro framgår inte. Anund kan ha stupat under ett vikingatåg i österled men det är en ren gissning. Något hade han gjort för att hedras på detta tydliga sätt med en sten och en bro.

Det är ändock oerhört spännande att dessa texter talar till oss och ger oss både svar och frågor ännu drygt tusen år efter att de ristades av runmästare som levde på att rista budskap i sten för framtiden. Sten är ett resistent material mot tidens tand. Färgen i text och ornamentik är förstärkt i datorn för att göra bilden läsbar.

 

I min och sonens odyssé genom den äldre svenska historien kanske vi skulle ta med sådana figurer som fru Sahlin och herr Reinfeldt. De har ju den bisarra föreställningen -artikulerad i media – att Sverige saknar kultur och historia och att äldre tider bara består av barbari. Det kunde vara lärorik för dem att ta del av Sveriges sofistikerade kultur och samhälle redan i äldre tid.


%d bloggare gillar detta: