Carl Olov Cronstedt kapitulerade den helt intakta fästningen Sveaborg med 7000 man, förråd, ammunition och livsmedel samt hela skärgårdsflottan till den ryske befälhavaren Fredrik Wilhelm von Buxhoevden den 3 maj 1809.
Finland kom därefter att besättas av ryska arméer. Det blev slutet på 600 år av Finland som den östliga delen av det svenska riket. Förlusten i det illa förberedda kriget ledde till en statskupp i Sverige, en ny grundlag och att kungen Gustav IV Adolf avsattes och landsförvisades.
General Adam Ludwig Lewenhaupts kapitulerade vid Perevolotjna den 1 juli 1709 – strax efter det katastrofala nederlaget i slaget vid Poltava.
I litteraturen anförs olika förklaringar till Adam Lewenhaupts kapitulation som kan ha någon av följande kausalförklaringar eller någon variation/kombination av samtliga; akut resursbrist, logistiskt sammanbrott, psykologisk utmattning och bristande ledarskap.
Trots att den svenska styrkan på runt 16 000–17 000 man numerärt sett var rejält överlägsen den ryska förtrupp på ca 9 000 man som hann ifatt dem, valde Lewenhaupt att lägga ner vapnen mot kungen Karl XII:s order, ordervägran av grövsta slag således.
Här är några kausalförklaringar till kapitulationen som finns anförda i litteraturen:
Geografin ett hinder och logistiskt kaos
Floden Dnjepr stängde vägen: Den retirerande svenska armén nådde floden Dnjepr vid byn Perevolotjna, men det saknades enligt uppgifter tillräckligt med båtar och material för att transportera hela hären över floden.
Kungen lämnade armén: Karl XII, som var allvarligt skadad, hade tillsammans med drygt 1 000 man evakuerats över floden mot Osmanska riket. Resten av armén lämnades kvar på flodbanken under Lewenhaupts befäl.
Brist på ammunition och mat: Soldaterna saknade mat, rent vatten och framför allt ammunition för att kunna utkämpa ett nytt, utdraget slag.
Det var Adam Ludvig Lewenhaupt i hög rad ansvarig till. I ett tidigare militärt förspel till Poltava agerade Adam Lewenhaupts felaktigt och ett alltför försiktigt gentemot den ryska armé han mötte. Lewenhaupts lät sig överraskas vid Ljesnaja och förlorade alla förråd som var avsedda för huvudarmén. Själv nådde han fram till huvudarmén med 6 000 man av ursprungliga 13 000 man.
Psykologisk kollaps och låg moral
Slagna och modfällda: Efter det blodiga nederlaget vid Poltava, där kungen själv var sårad och inte kunde leda karolinerarmén. Den leddes av Carl Gustaf Rehnskiöld (tillfångatogs vid Poltava) och Adam Lewenhaupt två ledare för armén som inte kunde samarbeta. Soldaterna i karolinerarmén och officerarna var efter nederlaget vid Poltrava sannolikt demoraliserade, utmattade och kanske också en viss panikstämning.
Krigströtthet: Armén hade marscherat och stridit i Ryssland under extrema förhållanden i flera år. Viljan att strida till sista blodsdroppen utan kungen på plats var sannolikt försvagad.
Lewenhaupts bristande ledarskap och beslutsamhet samt en rysk bluff
Utsatt ledarskap: Lewenhaupt kände sig historiskt sett ofta motarbetad och saknade den auktoritet och det jävlar anamma som krävdes för att tvinga en uppgiven armé till strid. Han hade också gruvligt misslyckats vid Ljesnaja med sin avgörande uppgift nämligen att förse huvudarmén med utrustning, förråd, vapen och ammunition.
Mensjikov bluffar: Den ryske fursten Aleksandr Mensjikov anlände med en rysk förtrupp på endast cirka 9 000 man. Han lyckades ändock övertyga Lewenhaupt om att en betydande rysk huvudarmé var i antågande.
Adam Lewenhaupt borde ha synat den bluffen betydligt bättre och grundligare och inte bara fallit för den.
Officerarnas röstning: I stället för att ge en direkt order, som han hade Karl XII:s order om, lät Lewenhaupt sina officerare rösta, i någon slags svag och förvrängd ordning, om de skulle strida eller ge upp. Majoriteten ansåg, enligt uppgifter, att läget var hopplöst och röstade för kapitulation.
Mot kungen Karl XII:s order kapitulerade Lewenhaupts vid Perevolotjna i personlig desperation, svagt ledarskap och kanske också depression med hela hären trots att motståndet utgjordes av en numerärt underlägsen styrka.
Karl XII:s armé upphörde att existera.
De svenska fångarna gick i ryska händer ett oblitt och skiftande (för att uttrycka det försiktigt) öde till mötes i rysk fångenskap. Många kom aldrig tillbaka till Sverige.
Lewenhaupt lär ha varit pessimistisk och håglös. Han har med rätta dömts hårt i efterhand.
Karl XII förlät, självfallet, aldrig Lewenhaupt och fäste inget avseende vid Lewenhaupts försvarsskrift som han skrev i fångenskapen.
Man kan spekulera, analysera kontrafaktiskt, vad som hänt den karolinska armén om Lewenhaupt handlat i enlighet med givna kungliga order.
Under fångenskapen kom Lewenhaupt att agera för och hjälpa de svenska krigsfångarna, sannolikt ett utslag av dåligt samvete som bör ha gnagt honom.
Kapitulationen innebar att i det närmaste hela den kvarvarande svenska fältarmén gick i rysk fångenskap. Konsekvensen av detta beslut och tidigare timade händelser blev i praktiken att Sveriges ställning som stormakt havererade under det Stora nordiska kriget.
Stora nordiska kriget pågick mellan åren 1700 och 1721 i norra, mellersta och östra Europa. Kriget stod mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket på ena sidan och på andra sidan en koalitionbestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland.
Den svenska nationaldagen som är en sen (1983) skapelse sprungen ur Svenska flaggans dag kunde ha blivit och gjorts till en dag för Nationell manifestation, en dag för det genuint och etniskt svenska.
Men icke så. Maktklanerna, enkannerligen socialister, kommunister, miljökommunister och moderatsocialister har t. o. m. lyckats lura Carl XVI och kungahuset att deltaga i spektaklet. Nationaldagen är numera vriden ur det svenska folkets händer och kontroll. På en rockkonsert jag var på igår, sjöngs Du gamla du fria inledningsvis. Det var korrekt och bra men tyvärr utan någon entusiasm och engagemang i de folkliga publika leden. Jag anar varför, folket känner instinktivt att Nationaldagen den 6 juni inte är en folklig fest och angelägenhet utan ett spektakel för att maktklanerna skall få tillfälle att förstöra det genuint svenska och hylla islam och bidragslevande migranter från Mellanöstern och svarta Afrika.
Vad är nationaldagen numera vorden? Den är vorden en manifestation för det ICKE SVENSKA. Afrikaner, araber och liknande möter upp. Allehanda dysfunktionella, lågkognitiva och lågkompetenta migranter och muslimer hyllas och medlemskap i det svenska riket sprätts frikostigt ut av makthavare i synnerhet vid kommunala tillställningar.
Socialdemokratiska politiker och andra skyler nödtorftigt sin svenskfientlighet bakom folkdräkt medan de hyllar allt som inte är svenskt, utan svek mot det svenska, mångkultur, integration och assimilering. Ju mer Sverige- och svenskfientliga de är desto mer högtravande blir deras tal. Med blossande röda kinder levereras lögnaktigt tal om Sverige och svenskhet. Den genuint svenska traditionella kulturen och historien (som de i sin obildning är okunniga om) hyllar de inte och allra minst hyllas etniska svenskar och folk. Svenska medborgare (medborgarskap som tilldelats frikostigt och utan kontroll) från allehanda arabstater och Afrika benämns dock orwellskt som ”svenskar”. Se där, har vi vad det handlar om. Svenskhet är snart sagt nästa vad som helst. Politikerna som gömmer sig i folkdräkt och talar mörkt är förrädare. Ulvar i fårakläder.
Betänk vad Sveriges nationaldag skulle ha kunnat vara i kampen för Sverige och det etniska svenska folket. Kan vi vrida tillbaka den till att bli och vara just det?
Flamma stolt du svenska fana du bär på en ärorik och heroisk historia och kultur och leder ett storartat folk! I avvaktan lyssnar vi och stärks av Jussi Björlings Land du välsignade och Sverige, Sverige fosterland.
Denna artikel är resultatet av en exkursion i Surahammars omgivningar med Britt. Några fotografiska bilder från Sura skans/Suraborgens medförde att jag började reda ut vad man vet om borgens förhistoria. Resultatet är föreliggande artikel publicerad här på FB och på min blogg under ämnesrubriken ”Fornborgar” och ”Svensk historia”.
Preambel
Fornborgar är primärt historiska försvarsanläggningar från järnåldern (ca 500 f.Kr. – 1050 e.Kr.), som uppförts på svårtillgängliga höjder eller vid vattenleder. Det finns över 1 100 kända fornborgar som byggts under olika förhistoriska perioder. De är spridda över stora delar av landet med störst koncentration i Mälardalen, på Öland och Gotland.
Forskare har debatterat och debatterar borgarnas funktion och syften. Sannolikt har olika borgar haft olika funktioner. De kan också vara så att en borg under loppet av sin historiska existens haft olika syften beroende av vilka fientligheter som förekommit. Några typfall kan anges:
Tillflyktsorter: Skydd för lokalbefolkningen vid oroligheter.
Bevakningsposter: Strategiskt placerade längs viktiga färdleder och handelsvägar.
Bostäder: Vissa borgar, särskilt på Öland, var permanent bebodda.
Kultplatser: Platser för rituella sammankomster eller politiska möten
Flygfoto av Sura skans med de olika identifierbara ingångarna utmärkta. Google Maps. Nedan en översiktlig skiss över borgens utseende.
Kortfakta om Sura skans på Borgåsen i Surahammars kommun
Struktur: Borgen är ca 200 x 140–70 meter stor och ligger på en grusås. Den omsluts av två koncentriska stenmurar.
Mått: Den inre muren är ungefär 350 meter lång, 1–2 meter hög och drygt 1 meter bred.
Ingångar: Det finns tydliga ingångar i nordnordöst och sydöst samt i väst
Om Sura skans / Suraborgen
Fornborgen ligger på en grusås som just där borgen är byggd utgörs av ett solitärt berg som en naturlig del av åsen.
Under järnålder kan vi med fog antaga att borgberget var en del av en Ö i en sjö som nu är delad i Västersjön och Östersjön.
Kolbäcksån som genomflyter Östersjön har sitt utlopp i Mälaren. Den tidigare sjön, innan landhöjningen, som omslöt ön med borgberget hade sitt utlopp i Mälaren genom det som idag är Kolbäcksån /Strömholms kanal.
Borgen ligger idag på det solitära åsliknande berget strax invid Östersjön strand.
På den högsta delen av grusåsen har borgen en dubbelmur som följer bergets form. I norr ligger ett stup utanför borgen varför muren där är betydligt lägre.
Den inre muren som kan följas tydligt i naturen vid ett besök är cirka 350 meter lång, som högst drygt två meter och som bredast 1,5 meter. Denna inre mur är välbevarad. I söder kan man se en cirka två meter hög intakt rest av den ursprungliga borgmuren. Den yttre muren är mindre välbevarad men kan följas om man studerar branten utanför den inre muren noga.
Entréer till borgen finns i nordost och sydost. Den senare är sannolikt huvudentrén. Men det vet vi inte med säkerhet. En ingång finns också i väst. Huruvida dessa är ursprungliga vet vi inte. Det krävs arkeologiska utgrävningar för att klara ut vilka ingångar som varit ursprungliga.
Muren är kallmurad.
Borgens inre är tämligen plan men tydligt konvex mot mitten och beströdd med stora stenar och block.
Borgen kan varit bebodd och inte endast en tillflyktsborg men det vet vi inte. Vi kan bara antaga det.
I nordvästra delen finns ett område med stenpackning. Om det skall tolkas som ett område med bostäder vet vi inte med säkerhet.
Utsikten
Utsikten norrut genom den norra borgingången. Sura kyrka i bakgrunden och del av Östersjön.
Utsikten åt samtliga väderstreck är än idag vidunderlig liksom den har varit för dem som bodde i borgen och de eventuella hirdmän som kan ha funnits i borgen. Det var sannolikt inte lätt att överraska inbyggarna med ett överraskande anfall. Det fanns gott om tid att förberedda ett försvar om en fientlig styrka anföll oavsett om det var ett anfall över vatten, vilket är sannolikast, eller över land.
Borgens historia
Om borgens förhistoria skriver Olof Grau i den 1754 publicerade boken ”Beskrifning öfver vestmanland. Med sina städer, härader och socknar”,sidorna 314 – 315. En kämpe Thure hafwa i Hedna tiden innehaft denna borgen, efter hvilken socknen menes blifwit i förstone nämnd Thura, hvilket namn sedermera skal blifwit ombytt till Sura: Lika så skal en kämpe, wid namna Ramer också i den tiden hafwa bodt der, hwilken skal lemnat namnet Ramnäs efter sig åt Ramnäs sockn, hwarest månge sjöar hafwa ännu i dag namn af Ramen.”
Till Suraborgens historia bidrar också Theofil Öberg i den 1953 publicerade boken ”Sura socken. En historisk framställning”, sidorna 19 – 20. ” Man torde kunna antaga, att inbyggarna i Västmanland till en början och ganska långt fram i tiden levde i det stora hela i fred med varandra, och att de icke heller stördes av krigiska anfall av folk från andra trakter, liksom de å sin sida icke voro erövringslystna gentemot främmande stammar. Men med befolkningens tillväxt inträdde en naturlig tävlan om existensmedlen, vilken småningom urartade till krigiska handlingar av större eller mindre mått. Härmed sammanhänger utan tvivel anläggandet av de ännu ganska väl bevarade fornborgarna (över 1000 kända i Sverige, min kommentar), vilka just i södra Västmanland äro rätt många till antalet. En sådan bevarad fornborg finnes i Sura, den förut nämnda Suraborgen.
Man har ej – åtminstone ännu – kunnat inordna de västmanländska fornborgarna i deras kulturhistoriska sammanhang. Man vet icke ens inom vilken epok av förhistorien de böra infogas (idag vet man ganska väl hur de tidsmässigt skall bestämmas, min kommentar). Det antages emellertid ganska allmänt, att de blivit byggda tidigast under folkvandringstid, eller alltså på 300- och 400-talen e. Kr. Men länsantikvarien Schnell, som ägnat dessa borgar ett rätt ingående studium, framhåller, att ingenting talar emot att sådana borgar byggts långt tidigare. Han anser t.o.m., att redan övergångstiden mellan sten- och bronsåldern bör hava ägt den förnämsta betingelsen för borgbyggande, nämligen en bofast befolkning.
Stenåldersborgar äro också konstaterade på den europeiska kontinenten. De erbjuder därför, säger Schnell, ur kulturhistorisk synpunkt icke några hinder att förutsätta borgbyggen redan under den svenska bronsåldern. Han gör gällande att de västmanländska borgarna byggts ungefär samtidigt. De ha sedan kommit till användning under vitt skilda perioder. (Nota bene, det är ett mycket viktigt påpekande. Borgarna har använts under realtivt begränsade perioder under loppet av många århundraden. De har således legat oanvända under långa perioder. Min kommentar). Försvarsproblemen undergingo nämligen ej några nämnvärda förändringar under forntiden. Borgarna havas, uttalar Schnell, icke tjänat som tillflyktsorter vid strider bygderna emellan, utan togos i bruk, sedan budkavlar och vårdkasar rapporterat annalkandet av långväga fiender, som togo sig fram på den enda möjliga infallsvägen, havsviken Mälaren”.
Det sistnämnda konstaterandet är enligt min mening korrekt. I synnerhet under folkvandringstid vet vi att fientliga grupper och stammar anföll delar av Sverige. Man kan också tillägga att Mälaren inte bara var en anfallsväg. Borgen var i forna tider sannolikt en ö kringfluten av det som idag utgör Östersjön och Västersjön, då en enda sjö genomfluten av det vi idag kallar Kolbäcksån. Med betydande sannolikhet var ån då en bred och mäktig flod, seglingsbar långt upp i Västmanland, dock med ett antal forsar at ta sig förbi. Ett fientligt anfall mot Sura skans torde mest sannolikt ha kommit sjövägen.
Norra borgingången
Vad vi faktiskt vet om fornborgarna?
I den anförda litteraturen spekuleras om fornborgarnas ålder och tillkomst. Vi anför därför här en kort sammanfattning av vad vi vet idag om borgarnas tidsmässiga tillkomsthistoria.
Tidsperioder och datering
De flesta fornborgar som har undersökts arkeologiskt kan dateras till en tusenårsperiod, nämligen folkvandringstiden (ca 400–550 e.Kr.), en period som präglades av oro och konflikter efter Romarrikets fall.
Det finns dock exempel på borgar med en annan både tidigare och senare datering.
Bronsåldern & Äldre järnåldern: Vissa borgar har visat sig vara betydligt äldre, byggda redan under bronsåldern eller förromersk järnålder.
Vikingatiden: Några få borgar tycks ha varit i bruk eller återanvänts under vikingatiden som exempelvis flera av fornborgarna på Öland, beskrivna i min bok Fyra fornborgar och en unik järnåldersby. Boken finns att beställa från Bokus eller direkt från mig. Säljs också av Historiska bokhandeln på Viksjö slott.
Det finns naturligtvis olika identifierbara typer av borgar bland det drygt tusental borgar som är kända. När vi använder begreppet ”fornborg” inrymmer begreppet flera olika typer av anläggningar med varierande syften. En enkel taxonomi över borgtyper presenteras nedan. Man skall också vara medveten om, för det första att en sådan taxonomi innebär renodlingar som kanske inte alltid svarar mot en konkret verklighet för en konkret borg. För det andra kan en och samma borg kan ha haft flera överlappande funktioner liksom för det tredje att borgen kan ha haft olika funktioner vid olika historiska tidpunkter. För det fjärde kan man efter arkeologiska undersökningar identifiera och klassificera borgar som är mer typiska än andra för en viss funktion.
Försvarsborgar: Belägna på svårtillgängliga höjder med branta stup, ofta kompletterade med stenvallar och en träpalissad på toppen av stenmuren där terrängen var svag som försvarsfunktion.
Tillflyktsborgar: Enklare hägnader dit lokalbefolkningen kunde fly med sin boskap vid fara.
Vakt- och signalborgar: Strategiskt placerade längs farleder för att bevaka territorier eller varna för annalkande fiender.
Samlingsplatser: Vissa borgar, särskilt de stora på Öland som Eketorp eller Ismantorp, tros ha fungerat som fasta boplatser, marknadsplatser eller rituella centra.
Tre bilder på borgens inre mur med huvudentrén och den södra borgmurens bäst bevarade yttre del.
Västra inre borgmuren men östersjön i bakgrunden.
Stora borgingången genom den inre östra muren
Del av den bevarade ursprungliga muren i den södra inre muren sedd utifrån.
Suraborgens senare historia.
Flera borgar i landet har under senare perioder använts vid vapenträffningar. Eketorps borg på södra Öland är en sådan. Se min bloggartikel i ämnet och ett bokkapitel i boken ”Fyra öländska fornborgar och en unik järnåldersby” publicerad i den andra upplagans andra tryckning 2025. Sök med Google på mitt namn och borgens namn så hittar ni mina relevanta bloggtexter.
I olika sammanhang har det diskuterats om vissa strategiska fornborgar som Visbergets fornborg i Munktorps socken också varit samlingsplats och back-up för hirden i samband med slaget vid Herrevadsbro i Kolbäcks socken 1251.
I det sammanhanget kan man spekulera om inte Sura skans varit en lämplig reträtt och samlingsplats före och/eller efter striden. Jag tillhör dem som menar att det är mer än möjligt att de väpnade styrkorna, hirden, samlats här inför vapenträffningen, oavsett det handlar om jarlen Birger Magnussons styrkor eller motståndarsidan, folkungarna.
Man kan post festum resonera kring vilka faktorer som talar för respektive emot antagandet, hypotesen, om Sura skans som en samlings- och reträttplats i samband med slaget vid Herrevadsbro i Kolbäcks socken 1251. Vad talar för och vad talar emot antagandet? Vi anför några centrala relevanta punkter om platsernas, Sura skans och Herrevadsbro, relation till varandra.
Sura skans (Suraborgen): Borgen är en fornborg belägen på en grusås i Surahammar. Den består av två koncentriska stenmurar och dateras sannolikt till förhistorisk tid (järnåldern), även om vissa fornborgar har återanvänts senare, så också möjligen i detta fall.
Geografisk närhet till varandra: Båda platserna ligger längs Kolbäcksån i nuvarande Surahammars och Hallstahammars kommuner. Suraborgen ligger i Surahammar, medan Herrevadsbro ligger vid Kolbäck, cirka 15–20 kilometer söderut. Denna faktor varken utesluter eller bekräftar antagandet. Avståndet dem emellan utesluter inte att hypotesen är möjlig.
Tidsmässig skillnad: Slaget vid Herrevadsbro är en väldokumenterad händelse från 1251 där Birger jarl besegrade folkungarnas uppror. Suraborgen är däremot en fornborg vars exakta ålder är okänd då inga arkeologiska utgrävningar gjorts, men fornborgar i regionen dateras vanligtvis till folkvandringstiden (ca 400–550 e.Kr.), alltså långt före 1200-talet. Det utesluter på intet sätt att borgruinen på toppen av berget/åsen kunnat fungera i det diskuterade avseendet. Det anförda argumentet är enligt min mening inte relevant som falsifierande instans.
Strategiskt läge: En indirekt koppling är att båda platserna kontrollerade viktiga kommunikationsleder. Herrevadsbro var ett centralt vadställe och en bro på den viktiga Eriksgatan. Suraborgen ligger högt placerad med god sikt över omgivningen, vilket tyder på en strategisk funktion även 1251 för att bevaka området kring ån. Borgen ligger nära Kolbäcksån, vilket var en viktig transportled under medeltiden. Slaget vid Herrevadsbro stod vid ett vadställe över samma å i nuvarande Kolbäck, cirka 15–20 km söder om Sura skans.
Faktorn strategiskt läge skulle kunna tala för att Sura skans fungerat i det diskuterade avseendet i samband med vapenträffningen 1251.
Är det historiskt osannolikt att hirden (Birger jarls och kungens hird/krigare) eller upprorsmännen samlades på Sura skans inför slaget? Sura skans ligger nära slagfältet. Det saknas konkreta historiska källor eller arkeologiska bevis som kopplar samman platsen med händelsen beroende på att saken inte alls undersökts arkeologiskt. Nej det är inte historiskt osannolikt enligt min mening bara för att inga konkreta belägg existerar, frågan är öppen och icke undersökt. Det är inte bara en möjlighet utan till och med en viss sannolikhet möjligt att någon av parterna använt skansen/borgen i diskuterat avseende.
Sammanfattningsvis, det saknas historiska belägg för antagandet men en genomgång av objektiva faktorer utesluter inte möjligheten, tvärtom de objektiva förutsättningarna talar med viss styrka för möjligheten. En hypotes var det och en hypotes förblir det efter min genomgång.
Vad vi vet om truppernas/hirdens rörelser 1251
Upprorsmännen (Folkungarna): Dessa bestod av stormannagrupper som värvat legosoldater från Danmark, Norge och Tyskland. Deras exakta lägerplatser inför slaget nämns inte i samtida källor som Erikskrönikan. Från vilket väderstreck den kom i sin uppmarsch vet vi inte.
Birger jarl: Jarlen ska ha överraskat upprorshären vid Kolbäcksån. Enligt de källor som finns lurades upprorsmännen att korsa ån för förhandlingar, varpå Birger jarls dolda styrkor anföll och efter att ha lovat fri lejd åt upprorsledarna avrättades dessa på order från den hårdföre jarlen Birger Magnusson. Lugn och ro skapades i riket för decennier framåt. Från vilket håll jarlen och hans styrkor kom uppmarscherande vet vi inte.
Lokal närvaro: Man kan antaga att soldatesken slog läger och tog/köpte mat från gårdar i området runt Herrevad (Kolbäck). Räckte det för att försörja båda sidorna? Sannolikt inte. Bör man inte också utgå ifrån att ett större omland användes för att försörja hirden före, under och efter slaget? Härvidlag talar mycket för att man använt ett större omland bort mot Munktorp och Visbergets borg men kanske också norrut mot Sura socken och Sura skans.
Slutsats
Sura skans kan av flera skäl ha fungerat som en utkiksplats eller tillfällig samlingspunkt, före och efter slaget, med grund i faktorer som handlar om läget vid ån. Det finns ingen dokumenterad koppling till slaget 1251. Historiker fokuserar på vadställena och bron i Kolbäck som den centrala punkten för händelseförloppet. Hypotesen är varken falsifierad eller bekräftad, den förblir en spännande hypotes, en möjlig händelse.
Boken om S.A. Andrées misslyckade resa med ballong till Nordpolen föreligger nu i en ny omarbetad andra tryckning.
Boken tar ett helhetsperspektiv på Andrées resa som slutade med tre mäns dö på Vitön. De dog av dumhet och ledarens risktagande trots varningar och kunskap om ballongens otillräcklig helt liksom också en rent oansvarig planering. Bea Uusma har skrivit två prisbelönta böcker om hur männen dog på Vitön och av vilka medicinska orsaker. Min bok tar det bredare greppet och granskar hela projektet från planering, ballongresa, isvandring och slutligen död på Vitön.
Boken finns att köpa på Bokus samt Historiska bokhandeln på Svartsjö slott. Boken kan också beställas direkt från mig.
Boken granskar empiriskt och kritiskt Andrées försök 1897 att nå Nordpolen med en vätgasballong. Projektets totala misslyckande med dödlig utgång analyseras utifrån en historisk processyn från idé, planering, ballongbeställning, provflygningar, ett första försök som avbröts.
Andrées patologiska oförmåga att ta till sig kritik och information, haveriet redan vid starten, en läckande ballong, nedisning och slutligen kraschlandning med följande isvandring och slutligen efter två månader ankomst Vitön. Försöket var illa planerat och dömt från början pga ledarens svårigheter att acceptera rapporterade risker och kritiska invändningar. Det är bokens huvudtes.
Sannolikt beroende på S.A. Andrées personliga brister och inadvertenser överlagrat av nationell prestige och krav. Frågan om projektets katastrofala ledning, planering och misslyckande och varför de tre männen egentligen dog är fortfarande kontroversiell med markerade svårigheter att granska och inse sanningen.
Istället fokuseras intresset på marginella frågor och gåtor. Men, man kan inte förstå projektets planering, förlopp och utfall stående på Vitön. Männen dog på Vitön efter en två månader lång heroisk isvandring, det är korrekt. De dog redan efter kort tid på ön men Vitön är i sig ett stickspår för att övergripande förstå VARFÖR männen till sist dog.
Männens dödsorsaker, vad de dog av (multi- inte monokausala) är olika och endast delvis medicinskt analyserbara. Eventuellt dog en eller två av männen av isbjörnsattack. Men sannolikt inkluderar en bredare kausalförklaring också mental och fysisk utmattning och hopplöshet.
Man måste sätta sig in i männens mentala situationen när de anlänt till den isolerade ön och stod inför polarnattens mörker. Vad som exakt hände på Vitön är oklart och därför intressant som en sorts pussel med medicinska inslag. Till förståelsen av VARFÖR männen dog, vilka de verkliga dödsorsakerna var, bidrar pusslet och de medicinska analysera inte.
Svaret på varför tre män dog är strukturellt på flera plan, vätgasballongens otäthet, ledarens oförmåga att ta till sig korrekt information och lyssna på kritik, haverier redan vid starten, okunskap om arktiska förhållanden för att nämna några. Det är bokens tes och kausalförklaring till Andrées, Strindbergs och Frænkels dog på Vitön.
Böckerna med en gemensam layout är skrivna och publicerade 2023 – 2025 och finns att köpa på Bokus och Historiska bokhandeln Svartsjö slott. Dessutom finns boken om Hälleskogsbranden på Rånnesta bokhandel vid Tysslingen. Boken om Ölands fornborgar finns därutöver till försäljning i Borgholms bokhandel samt Naturbokhandeln Stenhusa/Öland.
Boken om Ölands fornborgar föreligger i andra upplagans andra tryckning. Boken om Hälleskogsbranden föreligger i andra tryckningen.
Önskar någon förvärva hela serien ordnar jag ett specialpris.
I tid till julhandeln hoppas jag att en ny bok ”Källa ödekyrka på Öland” skall finnas på bokhandelsdiskarna.
Sonen Gustaf och jag gjorde den 24 september 2025 en historisk exkursion till Vadholms träbro i Västergötland. Så vitt vi känner till den enda större täckta träbron i Sverige.
Många minns säkert boken ”Broarna i Madison County” av Robert James Waller eller filmen av och med Clint Eastwood från mitten av 1990-talet. Boken och filmen är en bitterljuv berättelse som var helt oemotståndlig när den kom. Om jag skulle tycka att de håller än idag är väl i hög grad tveksamt, men minnesvärd var filmen. Meryl Streep spelade bondhustru, så där to my mind. Men Oscarsnominering för rollen fick hon, dock ingen Oscar. Minst en liknande täckt träbro finns faktiskt också i Sverige och den har vi besökt och fotograferat. Vaholms bro är nämligen precis en sådan övertäckt träbro som Robert Kincaid (Clint Eastwood) fotograferar för National Geographic i fimen.
Nu till en dokumenär i bilder med förklarande kommentarer av Vadholms bro i Västergötland.
Historik.
Gården Vaholm har under de senaste tre hundra åren haft olika ägare. Gårdens huvudbyggnad är byggd 1820. Den täckta träbron är den märkligaste byggnaden på gården. Brons tillkomstår är okänt men den har uppförts någon gång mellan 1830 och 1877 då den första gången kan dokumenteras genom att vara inritad på en karta år 1877. Man kan antaga att den tillkommit i samband med ett skifte i ägarförhållandena. Bron har alltid varit i privat ägo och förbinder Vaholms gårds marker på södra och norra sidan om ån Tidan.
Bron har enligt uppgifter renoverats vid flera tillfällen utsatt för slitage, regn, snö och vind som den är. Rötan är en farlig fiende i en träkonstruktion i synnerhet de delar som är mest utsatta och eller vilar mot mark eller sten.
Bilden togs 1987. Fotograf var Thomas Carlquist, Västergötlands Museum.
I början av 1980-talet var bron så rötskadad att den stängdes av för biltrafik.
Riksantikvarieämbetet beviljade 1989 bidrag till en renovering men bron var tyvärr så skadad och i så dåligt skick att en större ombyggnad var nödvändig. Vägverket firade 150-årsjubileum 1991 och firade med ett större bidrag till broreparationen. En genomgripande renovering ansågs avgörande för brons fortlevnad som användbar bro. Hela bron monterades ner och byggdes upp igen i enlighet med den tidigare äldre konstruktionstekniken.
Bilden från renoveringen vid början av 1990-talet av den förfalla bron.
Några delar från den gamla bron har återanvänts, vilka är väl synligt.
Bron återinvigdes i maj 1992.
Exteriört
Entrén från söder till Vaholms brohus i Västra Götaland. Nuvarande utseende är resultatet av den omfattande restaureringen. Det är överbyggd hängbro i två spann med totallängd på 34 meter. Sannolikt den enda bron i sitt slag i landet med den längden.
Brohuset är rest i en enkel stolpverkskonstruktion och är fristående från brokonstruktionen. Det är klätt med faluröd locklistpanel. Entrén från söder.
Vaholms bro sedd från sydväst
Brofästena och bropelaren i mitten är byggda av huggen sten i kallmursteknik och sammanhållna av dragband av järn. De olika komponenterna i bro samt hus är inte speciella i sig men kombinationen gör Vaholms brohus över Tidan unikt. Taktäckningen är enklaste stickspån, pärt. Bron sedd från väst.
Brokonstruktionen i sig har två spann på sammanlagt 34 meter och är enhängverksbro. Bron sedd från väst.
Bropelaren i mitten och de bägge landfästena är uppförda i huggen och kallmurad sten. Fotografi taget från väst.
Södra brofästet från väst.
Norra brofästet från öst.
Den mittre bropelaren från öst.
Den östra väggen sedd från norra bropelaren
Bron sedd från öster i starkt motljus.
Interiört
Brohuset är fristående och byggt traditionellt med en enkel stolpverkskonstruktion.
Brokonstruktion
Brons konstruktion är en hängverksbro med två spann.
Brons undre sida södra hängdelen med huvudreglar, bjälkar och smidda hängjärn.
De längsgående huvudreglarna är kraftigt rundtimmer av furu. På de kraftiga huvudreglarna ligger bjälkar vars funktion är att bära upp brohuset och körbanan av grov plank. Södra hängdelen och mittpelaren.
Den norra undre delen av hängbron
Huvudreglarna är av rundvirke. Landfästena och den mittre bropelaren är byggda av huggen kallmurad sten som hålls sammanmed dragband av järn.Norra undre hängdelen och mittpelaren av kallmurad sten. Spännbanden syns tydligt.
På huvudreglarna står likaledes längsgående spännstolpar av kraftigt timmer med smidda hängjärn som bör upp brobanan.
Naturvuxet knä vid entrén från norr.
Naturvuxet knä, norra entrén.
Taket består av enkla takstolar på konsoler av naturvuxna ”knän”. Rotknäna är nödvändiga för att ge stabilitet utan att för den skull stjäla rymd från passerande ekipage. Visst är dessa konsoler vackra?
Naturvuxna knän bär upp takstolarna
Taket konstruerat med enkla takstolar på konsoler av naturvuxna knän. Konstruktionen ger större utrymme i höjs och sidled på höjden jämfört med exempelvis snedställda reglar som skulle stulit utrymme i brons inre.
Taket är täckt av tjärad träspån (stickspån). som förefaller vara tunna i flera lager.
Bron blev byggnadsminnesförklarad 2010.
Källor till bilder och texter:
Mina dokumentära bilder får används om fotograf Lennart Waara anges.
Information från Västergötlands museum och länsstyrelsen Västra Götalands Län samt wikipedia och information på nätet.
Rubrikens fråga är berättigad. Exakt hur en medeltida befäst gård/borg kan ha sett ut exakt vet vi inte. Jag har begrundat frågan många gånger som till exempel i fråga om föregångaren till Gustav Wasas stenborg Strömsholm från 1555. Borgbygget föregicks nämligen av en befäst gård/borg, sannolikt i trä på tre holmar omflutna av Kolbäcksån. Gustav Wasa besökte Mölnetorp, som den befästa gården hette, 1547 och fann platsen utmärkt lämpad för en stenborg som började bygga 1555 och som stod klar 1567.
Ett besök vid Ulf Gudmarssons och den Heliga Birgittas gård Ulvåsa vid sjön Boren ger oss också en uppfattning av hur en befäst högrestånds gård/borg kan ha varit utformad. Kvar idag finns grunden till huvudbyggnaden med ett källarförråd. En animerad teckning nedan utifrån utgrävningsresultat visar hur gården/borgen kan ha sett ut i grova drag med två vallgravar, synliga idag och med en sannolik palissad. Kan det också ha funnits ett torn/en kastal i trä på gården innanför palissaden och den inre vallgraven?
Jag skall först i ord beskriva hur en befäst gård/borg kan ha sett ut utifrån vad vi vet eller med stor sannolikhet kan antaga. Arkeologiska utgrävningar utvisar också något om hur dessa befästa gårdar var disponerade även om byggnadernas exakta utseende är mer oklar.
En medeltida befäst gård/borg varierade sannolikt stort i utformning och utseende beroende av när under medeltiden den var uppförd och sannolikt också beroende av var i Svea rike gården/borgen var belägen. Några gemensamma drag kan dock skissas främst utifrån borgens nödvändiga funktioner.
Ett gemensamt kännetecken avseende det yttre försvaret var förekomsten av ett centralt torn/kastal/donjon, synligt på håll vilket torde ha varit meningen med en avskräckande avsikt. Tornet var möjligen en sista tillflyktsplats för skydd och försvar samtidigt som den kan ha inrymt en bostadsdel. På samma sätt som tidiga kastaler/stentorn som kommit att utgöra västtorn i en kyrka. Källa ödekyrka på Öland och Bjälbo kyrka i Östergötland har sannolikt varit både försvarstorn och bostad. I det senare fallet är det bekräftat av undersökningar av kyrktornet där jarlen Birger Magnusson som liten sprungit i de trappor som än idag finns kvar. I en befäst gård/borg fanns ofta också en ringmur med skottgluggar och skyttegångar. Gårdens/borgens centrala delar låg innanför ringmuren. Muren omgavs av eller två parallella vallgravar, djupt grävda diken fyllda med vatten och med en palissad av pålar som extra skydd rest uppe på vallgravens kant för att avskräcka och försvåra för eventuella anfallare. Två vallgravar och en palissad har exempelvis funnits vid Ulvåsa som dock inte enligt arkeologiska utgrävningar haft någon ringmur. Inom borgens murar/vallgrav/palissad låg borggården. En innergård där olika byggnader uppförda för olika funktioner som bostäder för hövdingen/ägarens familj samt för personal/tjänare av olika slag, kök, med stor sannolikhet ett kapell samt förråd och förvaringsutrymmen för mat och dryck. Utanför ringmuren/vallgraven/palissaden kunde det finnas en förborg skyddad av en vallgrav med ekonomibyggnader som stall och smedjor.
Borggårdens fasta byggnader var sannolikt av både sten och trä. En större trä/stenbyggnad, se teckningen för Ulvåsa har varit bostadsdelen, eventuellt med två våningar som inrymde bostäder, kök och förråd. I fallet Ulvåsa har källarförrådet uppenbarligen grävts ut under bostadshuset vars grund var i sten men där överbyggnaden kan ha varit timrad alternativt av sten.
Förråd av olika slag behövdes naturligtvis för förvaring och bevarande av matvaror exempelvis i en källare vars funktion var att lagra mat och dryck i tunnor, kar och på hyllor. Se bilderna nedan från Ulvåsa.
Här har med all säkerhet Birgitta Gudmarsson stått och tittat upp genom uppgången från källaren efter att hämtat matvaror eller kontrollerat förråden. Historiens vingslag är starka här, det har jag själv känt.
På innergården har också funnits någon typ av rustkammare/rusthus med ett förråd av vapen, offensiva och defensiva.
På större befästa gårdar har man också haft smedjor inom borggården eller utanför. Smedjor lades dock sannolikt oftast utanför med tanke på brandrisken med de timrade trähusen. Vissa verkstäder kan dock ha legat inom borggården men med smedjan i någon typ av skyddad förborg. I en skyddad förborg har man placerat vad vi idag kallar ekonomibyggnader som stall, vagnslider, verkstäder och som redan nämnts en smedja.
Jag har också sett uppgifter om att det innanför borgen förekommit någon form av trädgårdar och kanske också rabatter, träd och små odlingar. Huruvida det förekommit är jag dock mycket osäker på.
För att få en europeisk och historisk referens till vad vi just i allmänna drag diskuterat går vi till England och beskrivning av och exempel på en motte-and-bailey borg. Sådana har funnits och beskrivits också i en svensk kontext. Ulvåsa vid sjön Boren kan i någon mån ha varit en sådan liksom den träborg Mölnetorp som Gustav Wasa besökte 1547. Fler svenska exempel anges i texten.
Vad är en motte-and-bailey för typ av fortifikation och försvarsanläggning?
En motte-and-bailey borgär en medeltida borg uppförd på en kulle. Namnet kommer av franskans motte (jordhög eller kulle). Motteborgen bestod av en kulle (motten) naturlig eller konstgjord med ett torn/kastal/donjon av trä eller sten uppfört på kullen. Kastalen var omgiven en vallgrav och ringmur eller jordvall med palissad. Utanför den inre muromgärdade delen har det funnits ett yttre vallgravsomgärdat område (baileyn) som fungerade som förborg och där verkstäder och ekonomibyggnader låg. ”Motte-and-bailey” således. Beskrivningen stämmer ganska väl med vad vi vet om Ulvåsa även om förekomsten av ett torn/kastal är osäker eftersom vi inte vet med säkerhet hur Ulvåsas byggnader har sett ut.
Ett europeiskt perspektiv på motte-and-bailey.
Från engelska Wikipedia hämtar vi en beskrivning över hur en motte-and-bailey var designad och var i Europa de förekom. Intressant i texten är uppgiften att det var normanderna (ättlingar till nordmän som slagit sig ner i norra Frankrike, Normandie) som introducerade borgtypen i England.
”A motte-and-bailey castle is a European fortification with a wooden or stone keep situated on a raised area of ground called a motte, accompanied by a walled courtyard, or bailey, surrounded by a protective ditch and palisade. Relatively easy to build with unskilled labour, but still militarily formidable, these castles were built across northern Europe from the 10th century onwards, spreading from Normandy and Anjou in France, into the Holy Roman Empire, as well as the Low Countries it controlled, in the 11th century, when these castles were popularized in the area that became the Netherlands.
The Normans introduced the design into England and Wales. Motte-and-bailey castles were adopted in Scotland, Ireland, and Denmark in the 12th and 13th centuries. By the end of the 13th century, the design was largely superseded by alternative forms of fortification, but the earthworks remain a prominent feature in many countries.”
Bilden nedan illustrerar schematiskt hur en motte-and-bailey var utformad och layoutad planmässigt.
En rekonstruktionsbild av hur en motte-and-bailey ka ha varit utformad.
En motte-and-bailey försvarsborg vid Launceston Castle i Cornwall, England
En rekonstruerad motte-and-bailey i Lütjenburg i Tyskland.
Gälakvist är ett svenskt exempel på en motte-and-bailey borg. Gälakvist vid Skara låg på en höjd söder om staden. Området var då ett sumpmarksområde med bäckar och vattendrag som omgav borgen som en extra försvarsåtgärd vilken också medförde att vallgraven hölls vattenfylld. Modellrekonstruktionen av Gälakvist finns på Västergötlands museum med Skara i bakgrunden på den övre bilden. Kullen, motten, finns kvar idag bebyggd med två hus.
Historiska händelser på Gälakvist.
I Erikskrönikan nämns borgen Gälakvist i samband med Filipssönernas resning mot den svenske kungen Magnus Birgersson (kallad Ladulås och son till jarlen Birger Magnusson) 1278–1280. I krönikan heter borgen Skara Hwss. De tidigaste skriftliga beläggen för Gälakvist härrör från åren 1272 och 1273 när kung Valdemar Birgersson (son till jarlen) utfärdade brev signerade med Gälakvist. År 1278 dödades den danske fogden och riddaren Ingemar till Gälakvist under folkungaupproret mot kung Magnus Birgersson av en stormannagrupp med Johan Filipsson, ägare till Ymseborg i spetsen och kungens svärfar greve Gerhard I av Holstein togs tillfånga. Två år senare lurades Filipssönerna och upprorsmännen till Gälakvist av kung Magnus. Där fängslades de och fördes sedan till Stockholm där de avrättades 1280. Magnus Birgersson var i likhet med sin far jarlen Birger Magnusson en hårdför och bestämd regent som skapade ordning och reda under turbulenta tidevarv.
Fagranäs är ett annat svenskt exempel på en motte-and-bailey.
Fagranäs är en borg i Södra Vings socken en dryg halvmil väster om Ulricehamn i Västergötland.
Vi avslutar denna historiska text om befästa gårdar/borgar i allmänhet och motte-and-bailey borgar i synnerhet med en bild från den berömda Bayeux tapeten som skildrar slaget vid Hastings 1066. På tapeten förekommer en borg av den diskuterade typen under anfall. Den aktuella motte-and-bailey borgen är Chateau de Dinan i Bretagne.
Tapisserie de Bayeux – Scène 19 : le siège de Dinan
Våtsjön den 23 september 2025
Lennart Waara
Bilderna i artikeln är hämtade från svenska och engelska Wikipedia liksom uppgifter om de olika citerade borgarna.
Västmanlands och ett av Sveriges vackraste slott är Strömholms slott och ett av Västmanland mest framstående historiska resmål.
Slottet sedd från västra entrén till slottsträdgården
Västfasaden sedd från nordväst.
Västfasaden från entrén till slottsträdgården
Slottsfasaden från serveringen i den södra slottsallén
Östra fasaden sedd från bron över vallgraven/Kolbäcksån
Norra och östra fasaden sedd från nord öst om vallgraven/Kolbäcksån
Kolbäcksån tillika naturlig vallgrav sydöst om slottet
Södra och östra fasaden sedd från stranden i sydöst, med vallgraven/Kolbäcksån i förgrunden.
Strömsholms slott är ett av tio s.k. Kungliga slott. I ett sekel har den dessutom använts som arméns ridskola och historiskt i flera sekel varit ett centrum för hästavel. Slottet har i stort sett under hela sin existens varit ett änkesäte för drottningar.
Gustaf Wasa
En medeltida befäst gård Mölntorp (sannolikt i trä) är den historiska föregångaren till den stenborg Gustav Wasa byggde vid mitten av 1500-talet på en holme i nedre delen av Kolbäcksån, som utgör naturliga vallgravar runt slottet. Gustaf Wasa som besökte Mölnetorp (platsens namn vid den tiden) 1547 upptäckte vilket bra läge det var för en fästning. Åtta år senare började man bygga en stenborg, trettio meter lång och sjutton meter bred, en kungsgård med ett betydande jordbruk. År 1556 döptes Mölnetorp om till Strömsholm (holmen i strömmen). Under kung Gustaf Wasa tid byggdes också en borgarstuga, brygghus, skrivarstuga. Slottet har varit kunglig egendom allt sedan Gustav Vasa.
Hur den gamla Wasa borgen kan ha sett ut vet vi inte. Göksholm på bilden kan vara en indikation över hur stenborgen kan ha sett ut.
Änkesäte
Stenborgen blev grunden till Strömsholms slott. Sex år efter Gustaf Wasas död övertog hans änka Katarina Stenbock gården (1566) och borgen blev ett änkesäte. Hon överlevde Gustav Vasa med 61 år och vistades resten av sitt liv huvudsakligen på Strömsholms slott där hon även dog år 1621. Efter Katarina Stenbock på 1500-talet och fram till Sofia Magdalena (1746 – 1813) gift med Gustav III tillhörde slottet svenska drottningar.
Slottets utseende vid slutet av 1600-talet enligt Suecia Antiqua et Hodierna
Övre bilden östfasaden och nedre bilden västfasaden. Jämför gärna med de inledande bilderna över väst- och östfasaden. Flyglarna finns inte kvar längre som syns på den nedre bilden. Även andra skillnader kan iakttagas.
Här visade teckningar är hämtade ur Erik Dahlberghs stora verk ”Suecia Antiqua et Hodierna” som är latin för ”Det forna och nuvarande Sverige” och är ett topografiskt planschverk med koppargravyrer över stormaktstidens Sverige. Verket började ges ut för försäljning 1716. Den innehåller 353 planscher varav ett hundratal är bilder på städer i dåvarande Sverige, slott och herresäten och historiska platser som Birka, Uppsala högar och kyrkor. Verket utarbetades främst av arkitekten och ämbetsmannen Erik Dahlbergh. Gravyrerna stämmer inte alltid med verklighetens storleksförhållanden. Dahlbergh inkluderade planerade förändringar som aldrig blev av. Verket hade snarast en retorisk funktion. Människor och hus i bilderna är inte skalenliga. Det har fått byggnader att se större och pampigare ut än de var/är i verkligheten. Det framgår med stor tydlighet av bilderna på Strömsholms slott. Erik Dahlbergh började arbeta med verket 1660. Han reste då runt i Sverige för att teckna av städer och viktiga byggnader. Dahlbergh dog 1703 då var verket ofullbordat.
1600-talet Gustav II Adolfs drottning Maria Eleonora fick 1620 kungsgården i förläning. Hon har dock inte bott särskilt ofta på slottet. Gustav II Adolf flyttade 1621 sin stallstat till Strömsholm som därmed blev det första stuteriet i Sverige, vilken det fortsatte att vara i 300 år. När Gustav Adolf stupat vid Lützen 1632 planerade Maria Eleonora att uppföra ett begravningskapell för Gustav Adolf. Det genomfördes inte eftersom den döde kungen fick sin grav i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hon anlade dock en trädgård vid slottet. Efter hennes flykt från landet i juli 1640 drogs slottet in till kronan.
Nya Strömsholm
1654 övertog Karl X Gustav Strömsholm som han ett år senare skänkte Hedvig Eleonora som morgongåva i samband med bröllopet. När Hedvig Eleonora blev änka 1660 fick slottsarkitekt Nicodemus Tessin d.ä. i uppdrag att uppföra ett nytt modernt slott. 1668 var ritningarna klara och 1669 revs Gustav Vasas gamla slott. Det nya slottet började byggas. Hösten 1672 var slottet under tak, men yttertrappan blev klar först nio år senare 1681. I samband med slottsbygget anlades broar och de ursprungliga tre holmarna gjordes om till en holme. Samtidigt byggdes också ett tjugotal ekonomibyggnader samt grundlades en parkanläggning.
Slottet var färdigbyggt men inredning av slottet kom att dröja ytterligare i flera decennier. Under tiden användes flyglarna av trä som syns på Dahlbergs teckningar ovan. Man flyttade således aldrig in i själva slottet. Sonen karl XI bodde i flyglarna av trä
Strömsholm var det slott som Hedvig Eleonora och hennes familj oftast använde. Både Karl XI och karl XII lärde sig att rida i Strömholm. Efter att slottet börjat förfalla renoverades det i olika omgångar under slutet av 1700-talet och 1800-talet.
Året 1680 firade Karl XI och Ulrika Eleonora (den äldre) sin smekmånad på Strömsholm. De kom att tillbringa mycket tid på slottet, bland annat för att det fanns ett stuteri på gården, som uppförts redan på Vasatiden, och som uppskattades av den hästintresserade Karl XI.
1700-talet Inför drottning Ulrika Eleonoras (den yngre) och Fredrik I:s besök på Strömsholm 1732 hade Carl Hårleman fått i uppdrag att rusta upp slottet som var nerslitet. Efter Hårlemans ritningar beordrade Ulrika Eleonora d.y. bygget av slottskapellet 1735–1741, som hon skänkte en uppsättning kyrksilver till.
När Ulrika Eleonora d.y. dog 1741 stannade inredningsarbetet av till år 1766 då ständerna överlämnade slottet som bröllopspresent till Sofia Magdalena som gift sig med Gustav III. Av ständerna fick hon även ett årligt bidrag (under fyra års tid) på 10,000 daler silvermynt till slottets restaurering. Carl Fredrik Adelcrantz gavs ansvaret för inredningsarbetena mellan åren 1767–1775. Sofia Magdalena färdigställde drottningvåningen 1770 medan övervåningen blev klar 30 år senare.
Gustav III och Sofia Magdalena besökte årligen Strömsholm men enligt uppgifter trivdes inte Gustav III där. Efter Gustav III:s död 1792 hade Sofia Magdalena Strömsholm som änkesäte men bytte 1808 ut det mot Ulriksdal.
1800-talet Under den första halvan av 1800-talet bodde periodvis den kungliga familjen på slottet. Parken och byggnader runt slottet var då ganska förfallna. Åren 1864–1867 byggdes två stora stallbyggnader en bit från slottet och 1866 beslöt riksdagen att det skulle inrättas en militär ridskola på Strömsholm för kavalleriets officerare. Arméns rid- och körskola började sin verksamhet 1868. Ridskolan disponerade delar av slottet. Den kungliga våningen (den övre) var dock avstängd för ridskolans folk. Slottet var internat och undervisningslokal för arméns kavalleri från 1868 till den 1 juli 1968.
1900 – nutid 1956 lades stuteriet ned och tolv år senare, år 1968 hundra år efter att den startades lades Arméns ridskola ned. Slottet ägs och förvaltas av svenska staten och ingår i den kungliga dispositionsrätten. Anläggningen ingår i Ekomuseum Bergslagen. Förvaltas av Statens fastighetsverk som ett av åtta slott.
Nu till en vandring i slottets interiör.
Vi följer våningarna och rummen i enligt med våningsplanen
HERS ovanför portalen betyder Hedvig Eleonora Regina Suecia
Entréhallen. Under golvet kan man se rester efter grunden till den gamla Vasa borgen.
Drottningvåningen – den nedre våningen
Vaktrummet innanför entréhallen. Här hänger porträtt av Katarina Stenbeck Gustav Vasas gemål, Maria Eleonora Gustav II Adolfs änka och Hedvig Eleonora den handlingskraftiga änkan efter Karl X Gustav.
Kungliga änkor på Strömsholms slott
Maria Eleonora
Katarina Stenbock
Hedvig Eleonora
Kinesiska matsalen. Gustaf III:s gemål Sofia Magdalena får slottet som morgongåva vid giftermålet 1766. Carl Fredrik Adlercreutz inreder nu slottet under 1770-tal. Daglig matsal, kinavurmande under 1750-talet. Bolander målat. Hästbesök av Fanfar
Portättsalen är den största salen på nedre våningen. Den var amlingsplats för hovet ev. också matsal. Stora galleriet med porträtt av David Kläcker Ehrensvärd Gustav Vasa. Karl XII. Gustav II Adolf m fl. Fint gol audienssal och balsal under ridskolan.
Karl XII Karl XI kröning o Silvertronen
Karl XI:s dödbädd
Sängkammaren har markant 1770-tals prägel. Drottningen tog också emot dignitärer här. Röd sidendamast på väggarna. Sofia Magdalenas säng i alkoven. Gustav III intresse ökar för slottet.
Drottningens säng Gustaf III:s arbetsrum
Kungliga våningen – den övre
Rikssalen slottets största och den första i den kungliga våningen. Hästporttätt Karl XIs hästar. Av Hedvig Eleonora avsedd för Karl XI som aldrig använde salen inredningen var inte färdig. Första kung som använde salen var Gustav IV Adolf. 1800. Gymnastiksal under kavalleriet. Porträtten är Karl XIs livhästar. 7 porträtt. Målade 1670 – 80 av David K. Ehrensvärd. Kortom 30 år.
Klubben, officersmässen för eleverna på den långa kursen. Porträttet, ett mycket vackert porträtt, är prins Carl kallad Blå prinsen som militär (kavalleriet), och nådde generals grad. Samlingsplats vid fritid för samtal, kortspel, rökning (cigarrdoften kan känns om det är ovädrat än idag, drack säkert champagne och spelade biljard.
Screenshot
Logement för elever som bodde två och två. utanför ligger Kungens garderob med djurmålningar av D K Ehrensvärd för Karl XI
Kapellet fullbordades sent 1730-tal och invigt 1741. Arkitekt Carl Hårleman efter en ritnings plan av Tessin. Ulrika Eleonora d.y färdigställde efter Karl XII för Fredrik I. Ett öppet cirkulärt rum. Bild ”allseende ögat omgivet av moln och keruber.
Ulrika Elenora d.y.
Katarina Gustavsdotter (Stenbock), född 22 juli 1535 på Torpa stenhus i Tranemo utanför Borås, död 13 december 1621 på Strömsholm, var drottningav Sverige 1552–1560 som gift med Gustav Vasa i hans tredje äktenskap.
Maria Eleonora av Brandenburg, född 11 november 1599 i Königsberg död 18 mars1655 i Stockholm, var drottning av Sverige. Hon var dotter till kurfursten Johan Sigismundav Brandenburg och Anna av Preussen. Hon gifte sig 25 november 1620 med Gustav II Adolf av Sverige. Maria Eleonora var mor
Ulrika Eleonora av Danmark, också kallad Ulrika Eleonora den äldre, född 11 september 1656 i Köpenhamn, död 26 juli 1693 på Karlbergsslott i Solna, var drottningav Sverige från 1680 till sin död, dotter till Fredrik III av Danmark och Sofia Amaliaav Braunschweig-Lüneburg. Hon gifte sig den 6 maj 1680 med Karl XI.
Ulrika Eleonoraden yngre, född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottningav Sverige 1719–1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora (den äldre), syster till Karl XII. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Som Fredriks gemål var hon drottning av Sverige fram till sin död.
Sofia Magdalena av Danmark född 3 juli 1746 på Charlottenborg i Köpenhamn, död 21 augusti 1813 på Ulriksdals slott, var gift med kung Gustav III och drottning av Sverige 1771–1792. Hon var dotter till Fredrik V av Danmark och Louise av Storbritannien samt mor till Gustav IV Adolf.
Text och bild Lennart Waara
Källor: Wikipedia, Slottsguiden och De kungliga slotten
Böckerna finns att köpa på Bokus och snart också Historiska bokhandeln på Svartsjö slott. Boken om Naturens återvändande efter Hälleskogsbranden säljs av Rånnesta bokhandel, Tysslingen. Till angivna priser tillkommer porto. Kan beställas via: lennart.waara@icloud.com
S. A. ANDRÉES RESA MED BALLONGEN ”ÖRNEN” TILL NORDPOLEN 1897 – EN KRITISK UTVÄRDERING
Lennart Waara
Förord
Jan Troells utmärkta film ”Ingenjör Andrées luftfärd” från 1982 som bygger på Per Olof Sundmans bok ”Ingenjör Andrées luftfärd” från 1962 samt Bea Uusmans bok ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” gjorde att jag började läsa in mig på historien om ballongfärden 1897 som slutade med tre mäns dramatiska död på Vitön.
Bea Uusman har medicinskt spårat hur och varför de tre besättningsmedlemmarna dog på Vitön efter att ha kraschlandat med ballongen och en heroisk vandring över isen i nästan tre månader.
Ju mer jag läste desto mer insåg jag att männen till det yttre dog av mental och fysisk utmattning och kanske också förgiftning, förfrysning m.m.
Men ytterst dog de av ett illa genomtänkt och misslyckat projekt som S. A. Andrée av personliga skäl drev igenom mot bättre vetande.
Det är vad min kritiska essä handlar om, tre män som dog på Vitön genom felbeslut, felinformation och ren dumhet.
Boken är på 64 sidor med många bilder. Mitt pris är 60 kronor
SURA GAMLA 1600-TALS TRÄKYRKA HAR ÄLDRE
KRISTNA OCH HEDNISKA FÖREGÅNGARE
Lennart Waara
Förord
Mitt intresse för äldre kyrkor i allmänhet och medeltidskyrkor i synnerhet i Uppland, Närke och Västmanland är gammalt. I raden av intressanta kyrkor jag studerat står Sura gamla träkyrkor i fokus för denna småskrift.
Kyrkan brändes ner för ett antal år sedan men har en intressant historia med äldre kristna kyrkor och sannolikt också ett hednatempel.
Jag har skrivit denna skrift om de gamla träkyrkorna till alla intresserade Surahammarsbor, Sura-Ramnäs församling och alla intresserade av gamla träkyrkor.
En skrift på 50 sidor med många bilder. Mitt pris 50 kronor
HEDAREDS STAVKYRKA I VÄSTERGÖTLAND
NATIONELLT OCH KYRKOHISTORISKT UNIK
Lennart Waara
Förord.
Mitt intresse för medeltidskyrkor i Uppland, Närke och Västmanland har vidgats till Västergötland. Först i raden av intressanta kyrkor står Hedareds stavkyrka som måste ses som ett nationellt och kyrkohistoriskt unikum i det tidiga kyrkobyggandet.
Hedareds stavkyrka är den enda kyrka som med lite fantasi kan ge en bild av hur det kristna Sveriges allra första kyrkor kan ha sett ut utvändigt och invändigt.
Jag har skrivit och låtit trycka upp denna lilla bok som en gåva till Hedareds församling och kyrka. Hedaredsborna och församlingen har mycket tidigt förstått att bevara och skydda denna spännande kyrka.
Skriften är på 35 sidor med många bilder. Mitt pris är 50 kronor
HISTORISKA PLATSER I VÄSTMANLAND
Sexton besöksmål
Lennart Waara
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förord. Inledning.
Strömsholms barockslott Anundshögsområdet och tingsplatsen Badelunda kyrka Munktorp, Sankt David och Davidskyrkan Hällristningarna vid Häljesta Visbergets fornborg Exkursion till Fägatan vid Konugla Tre runstenar, nr 9 och 10 Saltängsbron Västerås och nr 15 Målhammar Stora Rytterne kyrkoruin och runstenarna nr 1 och 2 Slaget vid Brunnbäcks färja Dingtuna tingsplats, kyrkan och Borgby skans Runsten nr 27 Grällsta Kumla kyrka och Albertus Pictor Björksta kyrka och hällristningar Livstens runstenen vid Sala kyrka Kungshögarna vid Sagån
Avslutning
Inledning.
Rubriken historiska platser i Västmanland skall ses i vid mening. Det historiska Västmanland som behandlas spänner från bronsåldern och i några fall från 1500-talet.
Boken är inte en beskrivning eller guidebok till samtliga historiska platser i Västmanland. Den handlar om sexton personligt och selektivt valda historiska artefakter. Däremot är de valda platserna/artefakterna intressanta och lämpliga som besöksmål med boken som guide till bakgrunden.
De valda platserna är viktiga i Västmanlands historia. De har samtliga betydelse för att förstå historien. Historien både i meningen den västmanländska och rikets. Det kan således handla om platser som också är intressanta i framväxten av Svitjod, Svea rike och Sverige.
Skriften syftar till att visa den sofistikerade forntida och medeltida kultur som är den svenska och som vi alla mentalt verkar i vare sig vi är medvetna om den eller inte.
Boken är på 150 sidor med många illustrationer och bilder. Jag tar 125 kronor för boken.
FYRA ÖLÄNDSKA FORNBORGAR OCH EN UNIK JÄRNÅLDERSBY
Lennart Waara
Förord
Mitt intresse för fornborgar i Uppland, Närke och Västmanland är gammalt. I raden av intressanta svenska fornborgar står Ölands fornborgar i fokus för denna skrift. Öland är rikt på fornborgar, cirka 15 är kända och bevarade. I denna bok behandlas fyra av de i olika avseenden viktigaste.
Den första upplagan är slutsåld. När en andra upplaga nu trycks har jag utökat den med en beskrivning av en unik och utgrävd järnåldersby nämligen Rosendal. Byn har varit samtida med exempelvis Eketorps fornborg och övriga i boken beskrivna borgar. Den blir därmed ett komplement till beskrivningen av borgarna, Ölands äldre-äldre historia och hur livet på Öland kan ha gestaltat sig.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Allmänt om Ölands borgar
Historien om Eketorps borg
Massakern vid Sandby borg på östkusten
Gråborg, en välbevarad fornborg och marknadsplats
Rosendals by – en järnåldersby på Öland Appendix- utgrävningar av borgar
Ismantorps och Sörby borgar samt offerplatsen och Hippodromen vid Skedemosse
Boken är på 80 sidor med ett rikt bild- och fotomaterial. Jag tar75 kronor.
NATUREN ÅTERERÖVRADE VAD DEN FÖRLORAT TILL BRANDEN
Växtlighet, fåglar och djur återkom till Hälleskogen i Västmanland
Öjavägen
Lennart Waara
FÖRORD
Branden i Västmanland 2014 är ytmässigt Sveriges största brand. Bokens syfte är att visa med vilken kraft och snabbhet naturen återerövrar vad branden förstört. Bokens andra del visar i bilder hur växter, buskar och träd återtagit Hälleskogen. En unik naturhändelse 2015/16 är hackspettinvasionen som visar naturens oberäknelighet och oförutsägbarhet när förlorade arter återkommer. Med fotografier, siffror och korta noteringar beskrivs fåglarnas immigration till Hälleskogsbrännan. Slutsatsen är entydig, antalet arter och individer ökade över hela perioden.
Under vandringarna genom brandområdet påträffade broder Roland och jag också intressanta däggdjur som återkom och återerövrade Hälleskogen. Älgen blev vanlig och i ökande.
Enligt uppgifter i VLT 2019-05-02 fanns det 2019 fyra
gånger så många älgar i det brandhärjade området jämfört med genomsnittlig
frekvens i ett älgförvaltningsområde. Det sammanhänger sannolikt med en allt
rikare förekomst av gran-, björk- och lövsly. De däggdjur förutom älg vi iakttagit
eller identifierat i form av spår/spillning är rådjur, varg, lodjur, vildgris och
kronhjort.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kapitel. Kap. 1. Naturen föröddes av branden Kap. 2. Naturen återerövrar snabbt vad som förlorats
Kap. 5. Fåglarna återerövrar vad de förlorat till branden
Bilaga 1 – Fåglarnas återerövring i siffror Bilaga 2 – Undersökning av återerövring av fågelarter
Författarpresentation
Boken är på 110 sidor och kostar 100 kronor
Lennart Waara författarpresentation
Författaren (f. 1945) har varit forskare och lärare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Sex år som revisionsdirektör vid Riksrevisionsverket med uppdrag från utbildnings- och finansdepartementet. VD och koncernchef för managementföretaget OMNIA Gruppen AB. Rektor och VD för Beckmans School of Design. VD för fastighetsbolaget OPUAB, därefter organisationskonsult i eget företag. Författaren har bl.a. publicerat en avhandling om statliga företag i marknadsekonomier, en bok om den offentliga sektorns expansion därutöver offentliga rapporter och utredningar. Två böcker om ledarskap i övergångsekonomier på ryska respektive lettiska samt böckerna:
S.A. Andrées resa med ballongen ’Örnen’ till Nordpolen 1897 – en kritisk utvärdering. 2023
Hedareds stavkyrka i Västergötland. Nationellt och kyrkohistoriskt unik. 2023
Sura gamla 1600-tals träkyrka har äldre kristna och hedniska föregångare. 2023
Fyra viktiga öländska fornborgars historia 2024 – slutsåld
Historiska platser i Västmanland. Sexton besöksmål. 2024.
Fyra öländska fornborgar och en unik järnåldersby. 2014
Naturen återerövrade vad den förlorat till branden. Växtlighet, fåglaroch djur återkom till Hälleskogen i Västmanland. 2015
Den ekonomiskhistoriska bilden av Granhults socken på medeltiden är avsaknaden av kända stormän. I stället har socknen generellt bebotts av självägande bönder. Vid 1500-talets mitt var de kända ägoförhållandena: 11 skattegårdar (självägande bönder), en gård under sockenkyrkan och enutjord (kanske en gammal ödegård), en gård under biskopen i Växjö och enfrälsegård, ägd av Lydert Slatte. Av gårdarna i socknen låg 3 samt utjorden i Granhults by, 4 i Vitthult, 2 i Elmeshult, 2 i Glosäng samt en i Mo och två i Merhult. Sockenkyrkans gård var Kyrketorp, som under lång tid var bostad för komministern i Granhult.
Det fanns under medeltiden väldigt många träkyrkor i landet. Endast ett knappt tiotal finns kvar, varav fyra i Småland. Hedareds kyrka i Västergötland är den enda bevarade stavkyrkan. Hedareds stavkyrka har jag beskrivit i boken ”Hedareds stavkyrka i Västergötland. Nationellt och kyrkohistoriskt unik”. (Lennart Waara Bizay 2023). Stavkyrkan anses som kyrkogrupp vara äldre än timmerkyrkan (med liggande timmer) och den nämnda har i allmänhet daterats tidigast till 1200-talet eller omkring 1300. Granhults kyrka daterats oftast till perioden 1200 – 1300.
Efter det agrara medeltida Sverige kvarstod i ekonomiskt svaga områden träkyrkorna ända fram till den stora nybyggnadsperioden från det slutande 1700-talet. De kom dock i allmänhet att successivt ersättas av stenkyrkor eller ibland större träkyrkor.
Träkyrkorna under tidig medeltid byggdes sannolikt av bygdens eget folk (bönder, hantverkare och gårdsfolk) med egna insatser av både arbete och byggnadsmaterial. Man kan därför utgå ifrån förekomsten av en konservatism i form av traditionell arkitektur liksom också påverkan från den förekommande profana timmerarkitekturen.
Screenshot
Granhult i Småland
Den ursprungliga kyrkobyggnaden
Genom dendrokronologisk analys har timret i kyrkan daterats till åren efter 1217. Kyrkan bör sannolikt vara byggd på 1220-talet. Anledningen till att Granhults kyrka finns kvar är att församlingsborna vägrade att riva kyrkan när den formellt togs ur bruk 1837, då man anslöts till grannförsamlingen.
Granhults kyrka är en allmogekyrka och en av få medeltida träkyrkor somfinns kvar i nära ursprungligt skick. Kyrkorummet har behållit sin ursprungliga form. Triumbågen var ursprungligen mindre men har utökats och är rundbågig.
Kyrkans planmässiga förändringar över tid från den första kyrkan (A) till dagens kyrka (E).
Kyrkobyggnadens ursprungliga utseende under medeltiden kan rekonstrueras i sina huvuddrag. Långhusets och korets grundplan är oförändrad liksom väggarnas höjd och takfallens vinkel. De smala, svagt konande, rundbågiga portalerna till långhuset och koret är vidgade. Långhuset har haft två motstående portaler i den västra delen, en i söder för män (180 cm hög) och en i norr för kvinnor (160 cm hög).
Av stort intresse är fönstergluggarna, som bevarats i exteriören. De fyra rundbågiga gluggarna, två motställda i långhuset (syns på skissen ovan), en i den västra väggen och en i korets östvägg, är små och högt sittande och har släppt in begränsat med dagsljus i kyrkorummet. De har ej varit glasade och sannolikt inte heller kunnat stängas på annat sätt.
De slätbilade stockarna i kyrkväggarna har från början ej varit spåntäckta utvändigt. Däremot har möjligen yttertaken varit spåntäckta.
Koret har ursprungligen förbundits med långhuset genom en smal triumfbåge, vilken utvidgades 1819.
Fotografi 1906
Kyrkans väggar består av liggande timmer som är planbilat. Väggarna vilar med syllarna på en låg stengrund utan murbruk. Knutarna är släta och laxade. Sakristian och vapenhuset har hakknutar. Långhuset är närmare 10 m långt, vilket förmodligen sammanhänger med att det var den maximala timmerlängden. Man ville undvika att göra skarvar. Långhusets och korets höga och spetsiga gavelrösten är byggda av liggande panel.
Såväl takfall som ytterväggar är klädda med spån och tjärade. Spånen är av furu, men enstaka äldre ekspån finns. Kyrkorummets rektangulära fönsteröppningar av senare datum, två på sydsidan, ett på nordsidan och ett i korets syd vägg, har karmar och enkla bågar av trä med ofärgat glas i blyspröjsar. Kyrkans ursprungliga fönster utgörs, som nämnts, av fyra mycket små och högt sittande rundbågiga öppningar.
Ingångarna utgörs av en huvudingång i söder genom vapenhuset och en separat ingång till koret, likaså i söder. Ursprungligen har långhuset även haft en motställd ingång i norr. Sydportalen stängs av en kraftig ekdörr försedd med stocklås och järnbeslag. Vapenhusets ytterdörr utgöres av en furudörr.
Kyrkans nuvarande utseende uppmätt.
Övre skissen kyrkan uppmätt 1970 av innerväggen mot norr och den undre ytterväggen sedd från söder. J Söderberg
Koret Koret som har måtten 4,4 m x 4,4 m var från början ett rum med bara en liten triumfbåge-öppning mot långhuset. Kyrkobesökarna fick alltså stå i ett relativt mörkt långhus och genom denna lilla öppning följa prästens liturgiska uppgifter. Korportalen är rundbågig.
Hagioskop
I korets södra del nära portalen och ca 1 m över golvet finns en urtagning i väggen. Genom springan i ytterväggen kan man se in i koret mot altaret. Luckan har varit avsedd som ett s k hagioskop, dvs en öppning genom vilken den som var utestängd från den katolska kyrkan av något skäl (smittsam sjukdom eller av annat skäl) kunde följa mässan och eukaristin utifrån och eventuellt be egna böner med altaret i synfältet.
Om- och tillbyggnader under årens lopp.
Sakristian tillbyggdes under 1600-talet. Den fick redan då väggmålningar med motiv från bland annat ”Syndafallet” och ”Abrahams offer. En vacker takmålning från 1700-talet finns också.Klockstapel uppfördes 1703. Lillklockan omgjöts 1818 efter en vårdlös ringning då den föll i backen och sprack.Vapenhus uppfördes 1723. Man kan se på fasaden och planskissen ovan att även koret har haft sitt eget vapenhus under någon tid. Det gamla fotot i inledningen visar att koret under en period hade en mindre tillbyggnad som revs 1950.Stiglucka uppfördes 1731. Fönster insattes under 1700-talet, då det även gjordes lodräta förstärkningar av väggarna. Där altartavlan nu är placerad fanns tidigare ett fönster som framgår av det gamla fotot.
Nuvarande utseende.
Granhultsborna har genom åren fått föra en hård kamp för att få bevara sin kyrka. Den situationen liknar i hög grad församlingens kamp i Hedared för att bevara stavkyrkan från rivning. Heder åt de församlingar som så framsynt bevarat ett viktigt kulturarv och en viktig historisk artefakt. Mycket finns skrivet om kampen mot biskop Esaias Tegnér som ville att de skulle överge sin kyrka för att istället deltaga i byggandet av den nya kyrkan i Nottebäck på 1830-talet, en kyrkotyp som senare vanvördigt kommit att kallas Tegnerlador. Nu är det Granhults kyrkonämnd som ansvarar för vård och tillsyn av kyrkan. Ideellt arbete, intäkter av försäljning av vykort, beskrivningar samt gåvor behövs för att underhålla kyrkan.
Interiör.
Koret, predikstolen och orgeln.
Altartavlan som föreställer Kristi död är målad av Tobern Röding 1699.Krucifixet har tidigare hängt på triumfbågens öppning i den 1819 nedrivna väggen mellan långhus och kor. De flesta av kyrkans målningar i kor och långhus är målade av kyrkodekoratören från Växjö Johan Christian Zschotzscher år 1753. Man kan tydligt se hans signering på korets vänstra vägg.De äldsta tydliga målningarna kan man dock se i sakristian där väggarna har fyra motiv från första Moseboken. Man har daterat dem till tidigt 1600-tal. Förlagan är Gustav II Adolfs bibel från 1618.Takmålningen tror man är från början av 1700-talet utförd av Hans Brachwagen.De fyra väggmotiven är : ”Gud varnar Adam och Eva” ”Syndafallet” ”Utdrivandet ur paradiset” ”Abrahams offer (nedan)
Predikstolen är gjord 1669. Ljudtaket är dock daterat 1650 och har alltså tillhört en äldre predikstol.
Långhusets interiör mot väster.
Sankt Olof helgonet i ett arbete från 1400-talet.
Madonna, träskulptur från 1475 som varit bemålad.
Kyrkogården
Granhults kyrka med omgivande kyrkogård ligger numera mycket ensligt vid en smal byväg som efter cirka 1 km leder till landsvägen mot Lenhovda och Vetlanda.
Den kvadratiska kyrkogården inhägnas av gråstensmurar. Huvudingången är belägen i väster med en timrad stiglucka som behandlas nedan.
Kyrkogården med omgivande byggnader 1820. Detalj av karta över Granhults by av A Tengblad.
Stiglucka.
Stigluckan är byggd året 1731 och har väggfasta bänkar invändigt. En märklig axel ligger på golvet. Den har troligen använts för att hissa upp klockorna i klockstapeln. Till höger om stigluckan, utifrån räknat, ser man en självspillingstrappa i muren. En självspillingstrappa, eller en trappa för ”självspillingar”, är en historisk term för en trappa som användes för att transportera lik av personer som begått självmord över en kyrkogårdsmur eftersom den döde inte kunde passera genom kyrkogårdsporten. Självmord ansågs vara en synd som uteslöt den avlidne från kyrkans gemenskap.
lennart waaras blogg 
