Archive for the ‘Svensk historia’ Category

BEOWULFKVÄDETS HISTORISKA BAKGRUND – UPPLAND, GOTLAND OCH SJÄLLAND ÅREN 525 – 560 E.KR.

12 april 2023

Fråga tusen svenskar vad Beowulfkvädet är. Någon enstaka bildad person känner till det och vet vad det handlar om. Ändock handlar verket om Sverige och tillhör världslitteraturen. I England och USA vet skolbarnen vad kvädet är. Det läses i skolan. En förklaring är att J. R. Tolkien skrivit om och översatt Beowulfkvädet som också inspirerat och påverkat hans böcker om ”Sagan om ringen”. TV-serien Game of Thrones är likaledes influerad av Beowulfkvädet. Kulturskymning över Sverige är ett försiktigt omdöme. Men, vad kan man förvänta sig med partiledare som Sahlin och Reinfeldt som har uppfattningen att äldre svensk kultur är ”barbari”?

Vad är då Beowulfkvädet och vad handlar det om? Var och när är det skrivet? Namnet Beowulf brukar tolkas som bivarg en kenning för björn, björnen är som en varg för bina. Beowulfs historiska existens kan, till skillnad från hans kung Hygelac inte säkert bekräftas genom samtida källor, men man kan peka på en möjlig historisk förebild. Kvädet utspelar sig i sydöstra Sverige och Danmark. Beowulf, en av geaternas/gutarnas hjältar, kämpar mot tre fiender och blir dödligt sårad i det slutliga slaget. Efter sin död kremeras han av sina följeslagare och en storhög reses över honom.

Kvädet finns bevarat i en enda handskrift på fornengelska från omkring år 1000 – 1010 e.Kr. Det nedtecknas första gången runt 700 e.Kr. av en kristen fornengelsk diktare. Länge har verket betraktats som en fiktiv berättelse, en saga. Bakgrunden till verket har nu av professor Bo Gräslund varit föremål för en ingående historisk och arkeologisk granskning.  Uppfattningen om verket som ren fiktion, en saga, blir efter den granskningen ohållbar. Beowulfkvädet har sannolikt överförts som ett samlat muntligt diktverk från östra Sverige till East Anglia omkring år 600. Under kristen påverkan har det traderats muntligt på fornengelska och slutligen nedtecknats i södra England. Beowulfkvädet är en heroisk berättelse som utspelar sig i södra Skandinavien under folkvandringstiden. Med 3 183 versrader är det den mest omfattande anglosaxiska hjältedikt som överlevt – detta trots att eposet berör skandinaviska händelser. I England har verket blivit ”Englands nationalepos.” 

Handlingen är i grova drag följande: Hrothgar är kung i Danmark. Det allegoriska (förmodligen för en fimbulvinter med kallare klimat sämre skördar och svält) monstret i berättelsen Grendel hemsöker hans kungshall Heorot (sannolikt i sydöstra Själland) och dödar hans hirdmän. Hjälten Beowulf anländer till Hrothgar med 12 krigare i full rustning. Beowulfs far har varit vän med kungen. Beowulf har nu kommit för att återgälda vänskapen genom att besegra odjuret (kanske i verkligheten genom råd om hur svälten har hanterats i andra områden, nämligen genom att en tredjedel av befolkningen tvingats emigrera). Eftersom han hört att monstret inte använder sig av vapen så gör han inte det själv. När alla sover ruset av sig efter festen kommer Grendel och anfaller de sovande männen. Beowulf går i närstrid med Grendel och sliter i kampen av honom ena armen. Odjuret ger sig av till sin boning i den närliggande sjön. Armen sätts upp på väggen i hallen. Att Beowulf valt att inte använda sina vapen visade sig vara ett korrekt beslut enär hans män upptäckt att inga vapen biter på Grendel. Beowulf hyllas. Det firas och än en gång slutar festen med ofärd eftersom Grendels mor dyker upp på natten för att hämnas. Hon kommer dock undan eftersom Beowulf har sovit i ett annat hus. Dagen därpå beger sig en trupp iväg för att göra slut på hemsökelserna. Beowulf är dock den ende som vågar nedstiga i vattnet. Hos monstren träffar Beowulf Grendels mor. Vid Grendels lik utkämpas en bitter strid . Till slut segrar Beowulf med hjälp av ett förtrollat svärd. Beowulf belönas åter rikligen på nordiskt vis med armringar i guld och höviskt tal (guldringar var viktiga under den historiska epoken, jämför gärna med Tolkiens ring). Efter ett rejält firande ger sig Beowulf och de överlevande männen hem till Gotland. Beowulf ärver senare geaternas/gutarnas kungakrona. Nu är det hans tur att hotas av ett monster, nämligen en drake som ödelägger landet och bränner ner Beowulfs gård (som sannolikt kan identifieras på Gotland) och dödar Beowulfs undersåtar. Kungen och hans krigare söker nu upp drakens håla. Beowulf slåss med draken. Den första striden slutar oavgjort. Kungen beslutar sig då för att bege sig in i hålan och frågar vilka som har modet att följa med honom, endast en vågar, en ung man vid namn Wiglaf. När striden börjar grips även Wiglaf av rädsla och blir passiv. Beowulf dräper draken men får själv ett banesår. Wiglaf bär ut kungen som avlider. Beowulf läggs i en stor gravhög med drakens skatter, överblickande havet, som sannolikt kan identifieras på Gotland.

På svenska finns två översättningar. Den ena översättningen från 1955 av Björn Colliander visar stor följsamhet till det poetiska ursprunget. Den andra av Rudolf Wickberg från början av 1900-talet är en mer fri översättning men trogen det sakliga innehållet i kvädet. Den senare finns i nytryck från 2019.

År 2018 kom en mycket intressant och läsvärd bok skriven av arkeologiprofessorn emeritus i Uppsala Bo Gräslund. Boken heter ”Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden”. Låt mig genast säga. Det är en av de bästa och mest lärorika böcker jag läst och då skall man veta att jag sedan ett halvt sekel läser 3–4 böcker i veckan. Bokens 260 sidor är späckade med fakta, analyser samt historiska och arkeologiska källor och argument. Käll- och litteraturlistan är enormt omfattande. Det har skrivits enorma mängder med böcker och vetenskapliga avhandlingar om diktverket som sammantaget idag utgör ett helt bibliotek. Bo Gräslunds bok som kom på engelska 2023 är och kommer att bli och vara en ”game changer” i den vetenskapliga diskursen för decennier framåt, bland annat ifråga om Beowulfkvädet som historisk källa och handlingens verkliga norröna bakgrund. Boken kommer att förändra forskningen kring kvädet. Den blir den probersten som alla måste ta ställning och förhålla sig till. Bo Gräslund analyserar i olika dimensioner sannolikheten av att handlingen i kvädet utspelar sig på Östra Själland och Gotland varifrån Beowulf härstammar, där han bor och där han också slutligen stupar samt slagen mellan guter och svear i Uppland. Den är verkligen en övertygande vetenskaplig analys med en argumentationskedja där allt tas upp till förnyad prövning, analys och möjlig förankring i historien.

En märklig omständighet ifråga om Gräslunds vetenskapligt vägröjande arbete är Dick Harrisons recension i SVD . Recensionen är extremt negativ och bär alla signa av att han inte läst Gräslunds bok utan avfärder den utifrån en fördomsfullt extrem källkritisk ståndpunkt. Den källkritiska skolan med bland andra Weibulls gjorde stor nytta för den historiska forskningen men också stor skada. Man kastade ut barnet med badvattnet när man helt frånkände äldre bevarade epos allt källvärde. Dick Harrison vandrar vidare på det spåret med markerad fanatism. Inte ett enda av de tusentals fakta och argument Gräslund presenterar tas i recensionen upp till diskussioner eller saklig kritik. Boken avfärdas rakt av.  Den kända populärhistorikern skriver flyhänt om det mesta, oftast mer lättviktigt än Gräslund. Skillnaden mellan Gräslunds empiriska saklighet och analys och Harrisons osakliga recension gör att man ställer sig frågan: Vad föranleder en populärhistoriker detta utfall i affekt.

Än märkligare blir det när man granskar Wikipedia. I Wikipedias avsnittet om Gräslund nämns inte med ett ord hans banbrytande arbete, däremot att Gräslund pekats ut som författare till Balderson deckarna (?). I Wikipedias avsnitt om Beowulfkvädet beskrevs för några veckor sedan Gräslunds bok som också fanns upptagen i listan över vidare läsning. Idag finns inte texten om Gräslunds arbete längre kvar och Gräslunds vetenskapliga arbete är borttagen från läslistan. Vem och varför har det skett? Jag vet av egen erfarenhet från andra områden att Wikipedia blir allt sämre och politiskt styrt av vänsterkrafter och med tydlig PK ideologi. Det är illavarslande för uppslagsverkets trovärdighet.

Beowulfkvädet utgör, de facto, en litterär och historisk skatt för Sverige och Danmark liksom för den engelskspråkiga världen. Verket innehåller intressant information och kunskap om Sverige och Danmark. Inget av länderna har någon annan jämförbar källa.

LEKHYTTAN PÅ GRÄNSEN MELLAN NÄRKESLÄTTEN OCH KILSBERGENS FÖRKASTNINGSBRANT. ARTIKEL 11 OM KILSBERGEN.

20 mars 2023

När man kör nya eller gamla E18 eller kanske den äldre äldre landsvägen från Örebro mot Karlskoga och Karlstad är Lekhyttan den första kontakten med Kilsbergens förkastningsbrant och den kraftiga stigningen uppför branten mot och förbi sjön Leken på högra sidan några kilometer upp i bergen.

Lekhyttan har, by the way, idag en mycket bra vägkrog som leds av krögaren Tina. Hon satsar på husmanskost med hemlagad känsla och smak. Närkes bästa för husmanskost? Rekommenderas.

Men Lekhyttan är också gammal järnbygd. Dels går Malmvägen från norr till söder längs förkastningsbranten och passerar Lekhyttans gamla bergsmansby. Dels har Lekhyttan, vilket torde framgå med all önskvärd tydlighet av namnet, varit en mulltimmerhytta. Den var en av de mindre, med ett hyttlag på 11 bergsmän. Hyttan lades ner 1776. Den är omnämnd i annalerna från 1500-talet och finns med på historiska kartor från 1688, 1707 och 1725. Mulltimmermasugnen var då belägen i anslutning till vägbron och Lekhytteån. Hyttan hämtade sin malm från de närbelägna gruvorna i söder, Mohyttan men också från Dalkarlsberg och Hässelkulla.

När produktionen vid Lekhyttan lades ner flyttades den till Klunkhyttan några kilometer upp i Kilsbergen vid sydändan av sjön Leken. Idag finns inga ruiner kvar efter hyttan men den torde enligt kartor ha legat, också enligt lokala uppgifter, i närheten av bron över den idag lilla Lekhytteån.

I bilder med kommenterar visas den gamla bergsmansbyn Lekhyttan med de bergsmansgårdar som fortfarande finns bevarade i byn. På kartan nedan har jag märkt ut var de olika bilderna är tagna. Byggnaderna på bilderna är från 1700–1800-talet utan att jag kan precisera de olika mangårdsbyggnadernas och ekonomibyggnadernas specifika tillkomst och ålder. Som samlad bebyggelse är Lekhyttans hyttby en av de bäst bevarade i Närke.

Hamlade askar vid infarten till Lekhyttan från norr längs den gamla Malmvägen och delar av den äldsta äldsta vägen mellan Örebro och Karlstad.

Lekhytteån sedd från landsvägsbron vid Lekhyttan. Här har den 1776 nedlagda och numera helt försvunna (inga synliga ruiner) mulltimmerhyttan legat liksom ett par kvarnar.

En av gårdens byggnader med en äldre variant av hörningång direkt i anslutning till landsvägen förbi. Är det möjligen just denna byggnad som hyst gästgiveriet. Entrén skulle tala för det. Hallagården har ända fram till det begynnande 1900-talet varit en gästgivargård. Enligt uppgifter höll häradsrätten ibland sina möten här. Idag är Hallagården en B&B.

Förstugukvist till Hallagårdens mangårdsbyggnad.

En av Hallagårdens ekonomibyggnader. Notera att delar av byggnaden är knuttimrad.

Samma byggnad som ovan från gårdssidan Uppenbarligen en förrådsbyggnad.

Gårdens ladugårdsbyggnad.

Hallagårdens långa knuttimrade ekonomibyggnad. För stall och förråd.

En byggnad som av gårdens ägare uppges vara från 1500-talet. Numera med plåttak och används för B&B.

Malmtullen

Tullhusets framsida och baksida (som vetter mot den äldre äldre landsvägen från Örebro mot Karlstad). Denna stuga från 1700-talet har dels under en tid varit placerad vid Hidinge kyrka men är nu återflyttad till Hallagården. Där har den under 1700-tal varit tullhus för uppbörd av malmtull längs Malmvägen. Tillbyggnaden på framsidan är av sent datum.

Typiskt för bergsmansbyn Lekhyttan är dessa unika gjutna järnskorstenar. 

En knuttimrad loftstuga som står på en av gårdarna i byn.

Några kilometer väster om byn står detta metodistkapell från 1876. Ett av Närkes bättre bevarade frikyrkokapell.

Lekforsen och dammen någon kilometer uppströms Lekhytteån.

Text och bilder: Lennart Waara

ORTNAMNEN BERGSLAGEN, LEKEBERGSLAGEN OCH KILSBERGEN. ARTIKEL 10.

14 mars 2023

Vi analyserar ortnamnen Bergslagen, Lekebergslagen (Lekhyttan) och Kilsbergen och de bestämningar som bidrar till att förklara uppkomsten av namnen. Texten bygger huvudsakligen på Karin Calissendorfs och Anna Larssons bok ”Ortnamn i Närke” som utkom av trycket 1998.

Det är således tre geografiska namn som skall härledas. Att härleda ortsnamn är i de flesta fall ingen exakt vetenskap utan mer att söka och analysera sannolika förklaringar till namnens tillkomst. Namnens ursprung försvinner ofta (ibland finns äldre skriftliga belägg som kan dokumentera en första användning) i den äldre historiens töcken. I det följande handlar det om sannolika eller ibland endast möjliga förklaringar och härledningar utan att jag påpekar det varje gång.

Vi börjar med Kilsbergen namnet på den 50 km långa förkastningsbranten i västra Närke. Kilsbergen kommer med säkerhet från den socken i norr som utgör den nordliga delen av bergen, Kils socken. Så långt är allt enkelt. Men varifrån kommer namnet kil i Kils socken?

Namnet Kils socken kommer inte från namnet på någon kyrkby som är det normala i sammanhanget. Istället antas namnet kunna komma från en gård där kyrkan byggdes som kan ha hetat Kil. Ordet Kil förekommer ibland i ortsnamn och härleds då ur likheter i formen på redskapet kil. Det kan handla om en administrativ kil som att Kils socken skjuter in mellan Axbergs och Tysslinge socknar. Namnet har också förekommit i betydelsen kilformigt jordstycke och kan vara en förklaring. En annan kan handla om kil i betydelsen långsmal vik. Den förklaringen kan vara aktuell för Kils socken. En långsmal dalgång går nämligen från Tysslinge norra ände upp emot Kils kyrka. Kils socken har sannolikt i äldre tider varit den folkrikaste socknen. Kils socken har ju också givit namn åt Kilsbergen som har de högsta topparna inom socknen.

Lekebergslagen är det samlande namnet för de socknar som ingår i det geografiska område i västra Närke som i stort täcker in Kilsbergen och som historiskt haft järnet i centrum för produktion och levnadssätt. De sex socknarna är Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa. Namnet Lekhyttan, Lekeberg och Lekebergslagen kommer från sjön Leken.  Det finns två alternativa tolkningar till namnet Leken, dels att sjön var rik på lekande fisk, dels att de härrör ur lekande, dvs rörligt vatten.

Bergslagen är ett övergripande namn för det geografiska område som allt sedan medeltiden i form av bergshantering, brytning, smältning och bergsbruk levererat järn för inhemska behov och för en betydande export. Bergslagen är i genuin mening bergsbrukets geografiska område. Geografiskt är namnet inte välavgränsat men grovt utgör norra och västra Västmanland, delar av norra Uppland, västra Närke, sydöstra Värmland och södra Dalarna kärnan.

Ordet berg i Bergslagen kan förefalla självklart till sitt innehåll. Men ordet kan faktiskt ha lite olika betydelser. Dels kan det ha den allmänna betydelsen av berg, dels en mer specifik betydelse i meningen berg som utgångspunkt för bergsbruk och bergslag. Det kan också i ortnamn bara betyda höjd, kulle eller berg i dagen.

Just i anslutning till Bergslagen finns äldre dokumentation av ordet berg i meningen ”berg som föremål för bergsbruk”. I främst de kungliga bergsprivilegierna där ägaren redan från mitten av 1300-talet stadgade om förhållanden, drift och organisation. Därifrån kommer sannolikt också ”lag” i Bergslagen. År 1354 stadgades för Norberg en organisation kring de styrande ”de som skola för berget stånda”. 

Länge har historiker diskuterat vad som skall avses med ”Västra berget i Närke” respektive ”Östra berget i Närke”. Vi går inte in i den diskussionen om vad som kan ha avsetts med de olika bestämningarna. Dokumenten är få och förkomna. Vi stannar för den senaste förklaringen som förefaller enkel och klar. Occams rakkniv! Östra berget är östra delen av Kilsbergen och Västra berget är bergsbygden på Kilsbergens västra sida.

Det var först från och med 1500-talet som man började tala om Bergslag för området. Innan kallades bergsbygderna helt enkelt för Berg. Bergens namn angavs utifrån malmens art, Järnberget, Kopparberget och Silverberget eller bara Malmbergen. I Närke finns också Kalkberget och Limberget. Limberget kommer från engelskan lime, kalksten, som var en viktig komponent i järnframställningen.

De kungliga privilegietexterna för malmförande berg kom att skapa termer som visar på en tydligt reglerad och organiserad verksamhet; bergmästare, bergsman, bergsarvode, bergshantering, bergsrätt, bergsmannating, bergsbyggning, bergsbruk, bergsfogde och bergsfrälse dvs skattebefriade bergsmän.

Historiskt är våra äldsta bruksbygder, de ovan nämnda landskapen, väl dokumenterade och utforskade.  Namnet ”Bergslagen” är dock av senare datum, belagt från 1500-talet. När man övergår från den tidigaste benämningen ”berg” och talar om ”bergs lag” får man hela namnet. Det fanns kungliga rättsbestämmelser som gällde för området i de s.k. bergslagsprivilegierna. Från 1340 finns belagt begrepp som ”bergs rätt och lag”, ”bergs privilegium och stadga”. Nu närmar vi oss en förståelse för varifrån och hur dagens benämningen Bergslagen uppkommit.

Bergsbruket krävde andra regler och lagar än landsbygden och staden. Privilegiebreven var positiva för bergsmännen eftersom man föredrog att lyda under ”bergs lag” än under ”bondelag”. Man fick sin sak prövad på bergstinget av likar. Huruvida ”bergs lag” fanns nedtecknad eller endast var en sedvanerätt kan inte fastställas. Året 1457 används för första gången ”bergslag” som benämning för ett avgränsat geografiskt område, exempelvis ”Gamble Norebergslagh”.

Från tidigt 1500-tal finns begreppen bergslagen med alternativen ”Bergslaget” och ”alle bergslager” (alla bruksbygder) allmänt använda. Från mitten av 1400-talet föreligger namnet ”vppa Lecaberge” för Lekebergslagen och från mitten av 1500-talet inkluderande sjön Leken och orten Lekhyttan. På kartor från det slutande 1600-talet kan man vidare finna en gräns ”som afschiär Bärgslagen” från ”landet”, dvs närkeslättens odlingsbygder.

Bergslagen skall slutligen skiljas från uttryck som ”arbetslag på berget” som inte hade med lag i juridisk mening att skaffa även om det förekommer i privilegiebreven. De används i samband med begrepp som ”bergsmännen på Norberg” eller liknande.

Text: Lennart Waara

GRANBERGSDALS HYTTA FRÅN 1600-TALET. ARTIKEL NR 9 I SERIEN OM KILSBERGEN

12 mars 2023

Idag beger vi oss i samlad tropp till en av de sex hyttor i Örebro län som är bevarade och renoverade till ett skick som gör att man faktiskt kan studera hur järnproduktionen gick till en gång i tiden. Det blir en kortare text med en mängd exteriöra bilder. Vi får fotografera interiört och komplettera bilderna någon gång när det är visning av hyttan.

Granbergsdals hytta är intressant också för att det är en sent tillkommen hytta och som var i produktion ända fram till 1925, när de flesta hyttruiner i Kilsbergen har anor tillbaka till 1100-talet och lades ner i slutet av 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Den sena tillkomsten innebär att vi vet vem som initierade bygget av masugnen.

På 1620-talet kom nämligen bonden Mårten Eskilsson till Granbäcksdalen från Nora-Linde bergslag. Han började tillsammans med andra likaledes nyinflyttade familjer bygga den första masugnen, en liten mulltimmermasugn. Den var klar att producera, ”blåsa järn”, år 1642.  Hyttelaget fick 1649 av Bergskollegiet och bergmästaren i Nora ett privilegiebrev utfärdat för hyttan År 1732 var antalet intressenter 32. På 1850-talet var 14 hemman, totalt 50 hushåll delägare i hyttan. År 1859 bestod hyttelaget fortfarande uteslutande bergsmän. 

Under 1870-talet övertogs anläggningen av Karlsdals bruk. Många bruksnedläggelser ägde rum vid denna tid i länet men Granbergsdalshytta överlevde med investeringskapital genom den nyinvigda Nora-Karlskoga järnväg. Senare under 1800-talet köptes andelarna upp av närliggande bruk. Efter 1910 var Granbergsdals hytta bruk en industrihytta till Karlsdals bruk. Hela anläggningen var i drift fram till 1925.

Många andra hyttor i Karlskogabygden tillkom under perioden 1620–1650, den tid då 30-åriga kriget skapade stor efterfrågan på järn. Sverige var en stormakt och i hög grad delaktig i 30-åriga kriget ledda av Den Store, Gustaf II Adolf Lejonet från Norden. Järn behövdes till vapen. Som en konsekvens därav kom järnhanteringen att utvecklas och byggas ut dramatiskt under perioden. Sverige dominerade därefter på världsmarknaden som järnproducerande nation långt in på 1800-talet. 

Granbergsdals hytta hade en sammanhängande produktion av järn från 1642 till 1925. Granbergsdals hytta sådan den kan beses idag är en anläggning som huvudsakligen daterar sig från 1878–1880 då den stora ombyggnaden gjordes. Mulltimmermasugnen ersattes 1878 och den nya masugnen byggdes om 1896 o 1907 efter en brand. Den nuvarande femton meter höga masugnen med runt pipa i tegel, installerades 1909. I hyttan finns rostugn, förvärmningsapparat, blåsmaskin, slaggstamp och malmkross. 

Grundmurarna från de föregående masugnarna finns ännu kvar vid Råstun. Hyttan hade ursprungligen en mulltimmermasugn. Ännu under 1900-talet kunde man se spåren efter den gamla bergsmansorganisationen. På hyttbacken och i dess närhet fanns 19 kolhus! Hyttgårdarna låg inte som vid andra hyttor i omedelbar anslutning till masugnen utan de var utspridda. Arbetsstyrkan i hyttan bestod 1908 av 39 personer. Yrkesbeteckningarna var exempelvis krossare, rostugnsförman, masmästare, hyttdrängar och slaggskjutare. 

Malmen till hyttan hämtades från Dalkarlsberg, Persberg och Striberg. En del tackjärn användes för gjutning av kittlar, hjul, balkar, men det mesta göts i tackor och såldes vidare till stångjärnsbruken. 1925 var Granbergsdalshyttans historia som järnproducent över, hyttan lades ner. Då arbetade 32 personer vid hyttan.

I Örebro län (främst delar av Närke, Västmanland och Värmland) har under medeltiden funnits omkring 300 hyttor. Idag är bara sex hyttanläggningar bevarade, och Granbergsdal är den enda i Karlskogabygden. År 1900 fanns 135 masugnar i drift i Sverige.  År 1988 producerades fem gånger så mycket råjärn i landet vid återstående fyra masugnar. Idag finns tre masugnar kvar en vid SSAB:s anläggning i Luleå och två vid samma företags anläggning i Oxelösund. Från lokalt småskaligt till globalt storskaligt. Så ser nästan all svensk ekonomisk historia ut. Torghandeln är väl den sista kvarlevande konkurrerande handeln.

Bilder:

När jag för fotografering anlände till Granbergsdalshyttan inställde sig först en besvikelse. Hyttan var klädd i byggnadsställningar som ”förstörde” fotomöjligheterna. Sedan kom euforin. Äntligen en historisk artefakt som är under rejäl reparation och underhåll. Det ser man inte för ofta. När jag ser att mina skattepengar används för att bevara Sveriges historia och dess artefakter kan jag bara glädjas. Nu till bilderna av hyttan. En reservation för att de olika bygggnadernas funktion kan ha blivit fel. När renoveringen är avslutad blir det åter möjlighet att gå runt inne i hyttan. Fler bilder kommer då och jag kan mer exakt precisera funktion.

Hyttan 1903 innan ombyggnaden av masugnen 1909. Byggnaden närmast till höger riven. Notera mannen på taknocken till masugnen.

Den här bilden bör vara tagen efter 1909.

Hyttan idag från ungefär samma position som de båda ovan.

Bör vara tagen någon efter 1909 men före nedläggningen 1925.

Hyttan sedd idag från samma position, dvs från andra sidan dammen.

Hyttan sedd från söder.

Bilden tagen från söder.

Den vattendrivna stampen som under 1500–1600-talet användes för att krossa slagg. Masugnsprocessen var inte bättre än att slaggen innehöll järn som ekonomin krävde att man tillvaratog. Senare användes stampen för att krossa flinta som tillsammans med eldfast lera och melass användes för att reparera.

Hyttan sedd från sydöst med vattenkanalen emellan.

Bilden tagen från nordöst

Bilden tagen från nordväst

Vattenkanaler för vattenhjul från dammen och dammluckan. Vattentrumman till turbinhuset är bortruttnad, endast de sammanhållande järnringarna är kvar.

Varmapparathus med skorsten.

Slagg och varphögar.

Text och bild: Lennart Waara

KILSBERGENS ROLL I SVEA RIKES HISTORIA ÄR IMPONERANDE. EXEMPLEN HÄSSELKULLA PÅ NÄRKESLÄTTEN OCH MOGRUVAN VID KILSBERGSKANTEN. ARTIKEL 8.

09 mars 2023

Ju mer jag forskar på och undersöker Kilsbergens ekonomiska historia desto mer imponerad blir jag. Kilsbergen, enkannerligen Lekebergs bergslag, har vid sidan av andra områden i Bergslagen i det Västmanländska landskapet spelat en viktig roll under 1 000 års järnproduktion. Här skapades grunden för Svea rikes utveckling ekonomiskt, politiskt, socialt, och för den internationella maktkamp med krigen och erövringarna från slutet av vikingatiden och fram till det nuvarande Sverige. Från Kilsbergen och Bergslagen kom det järn för vapen och utrustning till flottan och arméerna som under stormaktstiden spelade en betydande, kanske avgörande roll. Järnproduktionen från Kilsbergen har varit viktig även för handeln med andra länder, för jordbruket och de framväxande smedjorna, verkstäderna och de tidiga industrierna. Vid slutet av 1800-talet och de första åren av 1900-talet var allt detta över. Men, det är en annan historia. Idag återstår artefakterna för oss att bese, granska, analysera, förstå och vara stolta över.

När ni kör genom eller i Kilsbergen nästa gång, notera inte bara alla ortsnamn som slutar på hytta, reflektera gärna över vad dessa hyttor och gruvor har betytt för Sveriges utveckling i djupaste mening, faktiskt till vad Sverige är idag. Det fanns inga feminister eller mångfaldsideologer eller muslimer från MENA att förstöra och söndra samhället så långt ögat nådde. Det var vita medelålders män som arbetade i hyttor och gruvor från A till Ö eller snarare från soluppgång till solnedgång. Heder åt alla dessa hårt arbetande och kreativa skapande män och deras starka hustrur och stora familjer hemma.

När vår familj, uppvuxna i den Västmanländska Bergslagen med järn som centrum för företagande i både Hallstahammar och Surahammar, för 22 år sedan förvärvade en fastighet långt upp i Kilsbergen vid Våtsjön, kände vi oss hemma direkt. Först nu förstår jag varför. Det är samma historiska bakgrund och artefakter som präglar både landskapet Västmanland och Kilsbergen.

Det har identifierats 57 gruvområden i Lekebergs bergslag, åren runt 1700. Gruvfälten består dessutom av ett antal gruvor och gruvhål. Skogarna i Kilsbergen är fulla av järnmalmsgruvor. Vet någon hur många de är? Min gissning är att det finns flera hundra gruvor/gruvhål i Kilsbergen. Bara runt Mogruvan och Kinkhyttan kan jag på kartor (om de är korrekta) räkna till 43 gruvhål och de kan vara fler. Det är en uppgift av sisyfoskaraktär att ge sig ut i skogarna och börja identifiera gamla gruvhål. Vi får nöja oss med att de var väldigt många och viktiga. Det är självfallet meningsfullt eller ens intressant att beskriva alla dessa, även om man är nördigt lagd. De flesta av dem är dessutom dolda av trädridåer, tät sly och växtlighet och idag vattenfyllda. Än så länge går det att se dem men i sommar när lövträd och sly har blad blir de närmast omöjliga att se i terrängen om man inte vet exakt var de är. Förutom de i förra artikeln beskrivna Dalkarlsbergsgruvorna skall jag i denna text beskriva ytterligare två gruvor, Mogruvan strax söder om Lekhyttan och Hässelkullagruvan ute på Närkeslätten strax väster om Lannakroa. Den sistnämnda var en betydande gruva som levererade järnmalm till minst 12 hyttor. Se kartan. Båda forslade också malm till Klunkhyttan som beskrevs i artikel 5.

Hässelkulla gruvan

Den hittar man om man kör gamla E18 västerut. När man passerat Sannakroa tar man vänster vid skylten Hässelkulla. Se kartan. De går att köra bil fram till båda.

Hässelkullagruvan ligger utanför Lekebergs bergslag men var en viktig leverantör av järnmalm till många hyttor. Beskrivningen av Hässelkulla har jag hämtat från en nätsida som heter ”BILD-SMIDA och SAMLA” som är inriktad på amatörgeologer och som utförligt beskriver Hässelkullagruvorna. Vi citerar in extenso den detaljerade och informativa texten om Hässelkulla gruvverksamhet.

”Västra Hässelkulla: Gruvan eller gruvorna var igång redan på 1500-talet. År 1591 inträffade det första raset som ägde rum vid västra väggen. Omfattningen i övrigt av detta ras är inte omskrivet. När gruvorna först började bearbetas är inte känt. År 1600 låg gruvan öde, men bearbetades på nytt 1643. Redan året därpå lades gruvan åter öde, dels på grund av att hålla gruvan läns på vatten och dels på bristen av arbetsfolk. Gruvans djup var då 27 m. Detta torde bestyrka att gruvan varit bearbetad redan tidigt på 1500-talet. Avverkningshastigheten på djupet av en gruva på 1500–1600-talet var i regel mycket långsam. År 1741 återupptogs arbetet och bedrevs oavbrutet fram till år 1865 då gruvans (gruvornas) tak störtade in och bildade hela nuvarande dagbrottsliknande öppningen (gruvstöt). Smedjan samt en källare medföljde rasmassorna i djupet. En felplacerad undre pelare angavs som rasorsak.

Bergmästarrelationer om gruvarbetet finns i obruten följd från 1741–1865. Gruvans malm och berg bröts med hjälp av ved och krut. Veden användes som tillmakningsved på så vis att man reste veden mot berget och eldade.

Av värmen sprack sedan stenen sönder, i all synnerhet om man kylde med vatten. En tillmakning bestod av ett flertal kubikmeter ved och kunde brinna i flera dagar. År 1750 åtgick 208 mått ved (ca 600 m³) och 298 kg krut. Malmutbytet blev 366 ton. Vedmängden var som syntes stor i forna dagars bergsbruk och skogarna på 1700–1800-talet ödelades allt mer. Kalhyggena var förmodligen enorma. Det var många gruvor igång i Lekebergslagen och även hyttorna drog mycket ved till sitt kolbehov.

Mot senare delen av 1800-talet användes krutet alltmera och när nitroglycerinet och sedermera dynamiten kom, minskade gruvornas vedbehov betydligt.

Till för timringar och dylikt åtgick givetvis en hel del skog. Ett nytt uppfordringsschakt, Lövenskjöldska schaktet, (Det ”lilla” gruvhålet bredvid det nuvarande stora) blev år 1812 utstakat av Geschvorner Timoteison. Schaktet namnsattes efter Salomon Lövenskjöld som åren 1801-1816 var landshövding i Örebro län. Han ägnade stort intresse åt bergshantering. Schaktet genombröt dock inte gruvans tak förrän år 1851 då det togs i bruk som det nya uppfordringsschaktet. Anledningen till att man tog schaktet i bruk så sent var att man var rädd för ökad tillströmning av vatten till gruvan. Det är 19 m från markytan till gruvans tak.
I bergmästarerelationerna omnämns bl.a. följande ”Malmen är anväxt vid hällestenen som består av kvartsrådande glimmerskiffer, är retraktorisk (indragen), godartad och engången, blandad med kvarts, granatberg, röd kalkspat och stundom druser av klara eller rökiga kvartskristaller och ofärgade kalkkristaller.” (Detta år 1821 är det enda år som några kristaller omnämns trots att samma person varit på plats och fört anteckningar som är både före och efter detta år. Var det särskilt mycket kristaller detta år, eller endast då?) År 1821 nedlades förutom 110 häst- och mandagsarbeten vid vindkörningen (d.v.s. uppfordring av malm och berg.) 4134 dagsverken, gruvfogdens oräknade.

Gruvans vattenuppfordring ägde rum med en vattenuppfordringskonst som bestod av ett antal pumpverk drivna av ett vattenhjul, av underfallstyp, i Svartån och förbundet via dubbel konstgång eller konstregla. Året före, alltså år 1820 byggdes en ny vattenuppfordringskonst med dubbla reglar av 620 m:s längd från hjulet i rak linje, tidigare hade den gått i vinklar. Den gamla hade tjänstgjort sedan 1740-talet. Arbetet verkställdes på hösten efter avslutat gruvarbete (Gruvan bröts inte vintertid.) samt släpptes igång 4 november och utdrog allt vatten varmed gruvan nästan blivit vattenfylld på 14 dagar. Vattenhjulets diameter är angiven till 10,7 m. Denna konstregla förde liksom tidigare ett oerhört gnisslande. År 1865 inträffade vid middagstid det omnämnda storraset. Arbetarna satt då i ett av boningshusen och åt middag. Från den dagen arbetades gruvan fram till år 1876, då den ansågs vara tömd. Dessutom var den helt ruinerad till sin uppbyggnad. Bergmästarerelationen från 1876 anger ”Som malmen i den igenrasade gruvans botten stannat mot eller är afskuren af en röd syenit och samma bergart omsluter hela fyndigheten och begränsar densamma så finnes ingen förhoppning att vidare kunna bryta denna grufva” 
Gruvan hade fram till denna tidpunkt lämnat 132 000 ton järnmalm. Gruvan var mycket värdefull för Lekebergslagen då den gav ett gott och segt järn och därför var nödvändig för inblandning i andra gruvors malm som annars hade ansetts oduglig. 

Östra Hässelkulla: Denna gruva är mycket lite omskriven, den bröts på järnmalm, men även koppar kunde utvinnas i vissa koncentrationszoner av kopparkis och även kopparglans. Malmkroppen avtog ganska snart och gruvorna fick läggas ned”.

Bilder:

Järnmalmsgruvan Hässelkulla

Rester efter den ursprungliga gruvinhägnaden.

Koppargruvan.

Raserad bostad för gruvmännen.

Ruin efter bostad för gruvmännen

Mogruvan.

Mogruvan/gruvorna var ett äldre och mindre gruvfält men som under en period forslade malm till den närbelägna Klunkhyttan. Mogruvan ligger strax söder om Lekhyttan. Se kartan. Reservation: det fanns flera gruvor i Lekebergslagen och utanför som hette Mogruvan; i Dalkarlsbergs närhet, i Viker och på andra platser. Att den Mogruva som nämns som leverantör av järnmalm till Klunkhyttan är just denna är sannolikt utifrån närheten. Det kan ha varit någon annan gruva, exempelvis den gruva som nämns som Mosgruvan alternativt Mogruvan under Dalkarlsbergs gruvlag. Med denna reservation övergår vi till att beskriva i ord och bild Mogruvan söder om Lekhyttan.

Mogruvan ”torde vara en av de äldsta”, skriver Werner Taesler om gruvområdet och Lekhyttans viktigaste malmleverantör under flera århundraden. Lekhyttan hade ingen egen gruva. Gruvan ligger alldeles vid Malmvägen, 50 meter väster om vägen. Den har under 1600-talet två gånger vattenfyllts men tagits i bruk igen innan den slutligen lades ner 1819.

Bilder:

Mogruvan 1

Mogruvan 2.

Utöver de nämnda två finns det minst ytterligare tre gruvor och kanske fem gruvhål, Spader Ess, Dalabergsgruvan samt ett namnlöst gruvområde, i skogen söder om de två som ligger alldeles vid vägen, vilket är liktydigt med den gamla Malmvägen.

Tillfällig bostad för gruvmännen som arbetade vid gruvan

Ventil till bostaden som sannolikt har suttit i dörren.

Högar av malmkross

Gruvschakt strax bredvid Mogruvan 1. Schakt för uppforsling av malm?

Text och bilder: Lennart Waara

DALKARLSBERG – EN 1000-ÅRIG GRUVVERKSAMHET I NORRA KILSBERGEN. ARTIKEL NR 7.

06 mars 2023

Dalkarlsberg är en liten ort i Nora kommun med färre än 100 boende. Den vore ointressant att skildra om det inte vore för att Dalkarlsberg med omgivande skogar hyser ett stort antal järnmalmsgruvor. Historien kring Dalkarlsbergs gruvhantering är 1 000 årig. Sedan 1100-talet har man brutit järnmalm i och runt Dalkarlsberg. Det betyder att Dalkarlsberg tillhör de äldsta gruvområdena i landet. Kartan nedan pekar ut de platser som beskrivs i ord och bild i artikeln.

I sekundärlitteraturen nämns att kung Magnus Erikssons privilegiebrev från 1340 som nämner Västra berget sannolikt avser just Dalkarlsberg.

Jag har kört runt i Dalkarlsberg och vandrat (nåja snarare snubblat) runt i skogarna och stenhögarna på jakt efter bilder på ruinerna. Hela området är dolt av skog och svårforcerad sly, tyvärr. Så sent som 1978 rev man (oh yes!!!) många av byggnaderna som härrörde ur gruvdriften bl.a. anrikningsverket, gruvlaven vid Malms schakt och stationsbyggnaden. Det är konsekvensen av den historielöshet som präglar Sverige och skolundervisningen. Vi har ju också partiledarna Sahlin (S) och Reinfeldt (M) som i sin okunnighet och obildning tror att Sverige historia är en historia av ”barbari” och att islam och Koranen är en fridens religion. Att profeten Muhammed, en krigsherre högg huvudet av 2 000 judar och gjorde kvinnor och barn till konkubiner, dvs sexslavar har man ingen kunskap om. Ett annat exempel utgörs av Beowulf kvädet från 700-talet som handlar om en dansk kung (konstaterad) samt strider mellan gutar och svear. I Sverige har 99.99 procent av befolkningen aldrig hört talas om Beowulf medan man i England och USA läser kvädet, som handlar om historiska händelser i Skandinavien, i skolan! Den har ju dessutom varit förlaga till Tolkiens sagor och till Game of Thrones. Nog om detta!

I denna artikel presenteras Dalkarlsberg med fokus på gruvverksamheten i text och i ett stort antal bilder, några hur de såg ut en gång i tiden och hur det ser ut idag.

Historiken kring Dalkarlsberg.

I den äldsta tiden drevs gruvorna av bergsmän i sju ”gruvlag”. De olika gruvlagen slogs 1825 samman till Dalkarlsbergs grufvebolag som 35 år senare bildade Dalkarlsbergs AB och som 1935 köptes av Stribergs grufve AB. Gruvdriften avslutades och gruvorna stängdes 1948. De sista byggnader revs så sent som 1978. Idag finns en transformatorstation, en smedja, ett skolhus och ett kruthus kvar samt ett stort antal ruiner och vattenfyllda gruvhål.

Det finns uppgifter om att 2,8 miljoner ton järnmalm bröts från gruvorna från 1748 fram till nedläggningen. Hur mycket järnmalm som producerades före 1784 har vi inga uppgifter kring. Vi har dock uppgifter om att gruvorna runt Dalkarlsberg 1684 levererade järnmalm till den tidigare behandlade mulltimmermasugnen vid Klunkhyttan, liksom till 10 andra hyttor i Lekebergslagen. Malmens höga järnhalt gjorde den efterfrågad av många hyttor. Gruvfältets storhetstid i termer av producerad ton järnmalm infaller runt sekelskiftet 1900.

En del av den järnmalm som bröts och producerades runt Dalkarlsberg förädlades till tackjärn vid en lokal hytta som lades ner 1768. Därefter forslades all järnmalm till andra hyttor för produktion av tackjärn.

En lång kanal löper genom samhället. Den försåg stånggångar med kraft för att driva gruvpumpar.

Fram till mitten av 1700-talet bröts järnmalmen med hjälp av tillmakning, dvs under natten hettades berget upp för att kunna spräckas och brytas dagtid. Från 1700-talet övergick man till att bryta malmen med hjälp av krut. Det kruthus för förvaring av krutet som visas på en bild nedan är byggt 1814 med 1,25 meter tjocka stenväggar.

Bilder.

Dalkarlsbergs gruva år 1939. En gren av Dalkarlsbergs Järnväg till vänster. Anrikningsverket med Centralschaktet i mitten. Den vita byggnaden till höger är en transformatorstation som fortfarande finns kvar.

Transformatorstationen från ungefär samma position som bilden ovan men ny skymd av sly och träd.

.

Transformatorstationen sedd från vägen som syns på den historiska bilden. Betongfundamentet till anrikningsverket syns i bakgrunden.

Anrikningsverkets betongfundament sedd från syd överst och från norr mot transformatorstation nederst.

Betongfundament till centralschakt.

Det betongförseglade gruvschaktet.

Sannolikt ventilationstrumma.

Centralschaktet användes 1907-1945, härifrån uppforslades nmerpareten av gruvornas malm. Flera gruvor var anslutna till detta schakt. På 1930-talet anlades Malms schakt (i folkmun: Bäckaskogsschaktet). Det förelåg rasrisk i Centralschaktet. Malms schakt var det sista som användes. Det var vid nedläggning 550 meter djupt.

Elstolpar från transformatorstationen ligger som skrot i terrängen.

Fundament för remskivor som drivit transporter av järnmalm , sannolikt till lastning på järnväg

Järnvägsbank 

Här lastades järnmalmen på en dubbelspårig järnväg.

Tegelbyggnad med okänd funktion. Kontor?

Det första skolhuset från 1831. Skolhuset ligger bara ett par hundra meter syd om gruvan ovan.

Långgruvan, granne med skolhuset.

Smedjan från 1820 och smedjans damm.

Smedjan ligger inne i samhället

Smedjan sedd från dammen.

Sedd från dammen

Smedjans dammbyggnad

Dammbyggnaden

Äldre stenbro vid smedjan.

Smedjan från norr.

De två brytskivor som står bredvid klockstapeln och mitt emot smedjan kommer från Malms lave som revs 1978.

Mitt emot smedjan står denna klockstapel som kallade till gudstjänst och bön innan man steg ner i gruvan. Klockan var enligt uppgift länge försvunnen men hittades och placerade i klockstapeln.

Fallgruvan, vattenfylld, inne i samhället

Vretgruvan, vattenfylld, inne i samhället.

Två, av flera, vattenfyllda gruvhål i gruvområde Västra berget.

Kruthus

Kruthuset från 1814.

Bilder och text: Lennart waara

KLUNKHYTTAN – ARTIKEL NR 6 I SERIEN OM KILSBERGEN

04 mars 2023

Klunkhyttan en sedan länge nedlagd ”mulltimmerhytta” ligger i södra änden av sjön Leken och strax NV om Lekhyttan nära E18. Lätt att besöka. Det som kan ses idag är grunderna och högarna på vilken hyttan var belägen. Masmästarbostaden finns kvar. Bilderna som avslutar artikeln visar hur hyttan en gång såg ut och hur det ser ut på platsen idag.

Hytta och masugn

Vi börjar dock med lite begreppsanalys. Redan i den första meningen använder jag (för första och sista gången) ett felaktigt begrepp, ”mulltimmerhytta”, likhet med mången text i ämnet. Det beror på att masugn och hytta används parallellt. Men egentligen konnoterar ordet hytta hela anläggningen med masugn, rostugn, kolhus, järnbodar, malmlager och alla tillhörande byggnader. Det är masugnen som är en multimmerkonstruktion. Och vad en mulltimmermasugn är, är ämnet för nästa avsnitt. Korrekt är att skriva och säga en mulltimmermasugn (som var det vanliga i Kilsbergen) i en hytta eller hyttområde. Klunkhyttan hade således en mulltimmermasugn. 

Mulltimmermasugn

Vi gör en noggrannare beskrivning av mulltimmermasugnens funktion inför kommande artiklar om andra hyttor i Kilsbergen. Vi hänvisar i dessa till denna text om vad en mulltimmermasugn var för typ av masugn.

En mulltimmermasugn är en byggnadskonstruktion för smältning av järn ur malm. Mulltimmermasugnen är en äldre typ av masugn. De viktiga delarna är pipan, som är hjärtat i masugnen där smältprocessen sker, som är murad av eldhärdig sten. Den övre delen av masugnen är utvändigt klädd i timmer och värmeisolerad med mull (jord, sand och sten). Därifrån stammar namnet. Den nedre delen är byggd av kallmurad natursten. I denna nedre stensatta del finns två öppningar. Den ena är ”blästerbröst” där en vattendriven bälg blåser in luft och den andra är ”utslagsbröst” för tömning av flytande slagg och smält järn till en bädd där järnet formas och stelnar till järntackor s.k. tackjärn.

Den här typen av masugn kom till Sverige från Tyskland under 1600-talet, förbättras under 1700- och 1800-talen och kom att ersättas av järnverken i slutet av 1800-talet. Vid början av 1900-talet lades de sista mulltimmermasugnarna ner och därmed också hela hyttverksamheten. 

Mulltimmermasugnen täcktes med ett brandsäkert tak som väderskydd. Att bygga en mulltimmerhytta var relativt billigt och lätt och därför gillad av bergsmännen.

Sektion av en mulltimmermasugn från 1830-tal.

Utöver malmen (från bergmalm från 1100-talet) krävdes tillgång till träkol och vattenkraft som till bälgen som blåste in luft i ugnen. De gamla svenska hyttorna kom därför att uppföras vid vattendrag och i skogrika områden, typ Kilsbergen. 

En s.k. sättning bestående av ett skikt malm och ett skikt träkol släpptes omväxlande ner i pipan genom uppsättningsmålet. Se ovanstående figur. Även kalksten tillsattes som flussmedel för rätt konsistens på slaggen. Sättningen i masugnspipan gjordes efter hand i takt med att materialet sjönk ihop. Uppsättningsmålet hölls stängt mellan påfyllningarna, så att masugnsgasen kunde tillvaratas som bränsle för förvärmningen av blästerluften. 

Den vattendrivna blästern var nödvändig för att träkolsförbränningen skulle ge den rätta höga temperaturen. Rent, flytande järn uppnås vid 1528 grader. Den temperaturen nådde man inte i en mulltimmermasugn. Järn med högre kolhalt har dock en lägre smälttemperatur på 1100–1200 grader. Vid smältning av malm med träkol ”blandas” järnet med 4 % kol. Smältpunkten för tackjärnet har därmed sänkts till uppnåeliga 1100–1200 grader.

Efter 24 timmar har malmen separerats i järn och slagg och samlats i pipans botten. När det bildats en tillräcklig mängd smält järn i botten är det dags för ett s.k. utslag.

Sidan i utslagsbröstet öppnas så att bara slaggen, som flyter ovanpå järnet, rinner ut. När slaggen runnit ut utökas öppningen så att också järnet kan rinna ut. Det flytande järnet fylldes i tackor, tackjärn, för vidare förädling. Slaggen göts i olika formar till slaggsten som användes som byggnadsmaterial.

Det kan förtjäna att nämnas i sammanhanget att det var enorma mängder träkol som gick åt vid hyttorna i Kilsbergen och i Bergslagen. Kolmilor överallt i skogarna levererade det träkol som behövdes. Konsekvensen på landskapet blev att stora delar av Bergslagen inklusive Kilsbergen var helt skoglösa vid andra hälften av 1800-talet.

Bilden hämtad från Werner Taesler, Hur landet blev landskap.

Den nödvändiga brytningen av bergmalm till Klunkhyttan skedde vid närliggande gruvor men främst vid Mogruvan och fraktades till hyttorna bland annat via Malmvägen. Se kartan ovan. Cirka ett ton malm kunde fraktas på en träsläde som drogs av en häst och kördes av en kördräng. Vid Klunkhyttan finns en sådan släde utställd. Se bilden nedan.

Malmbrytning vid gruvorna skedde under sommarhalvåret medan huggning och kolning vid kolmilor skedde under vinter. Malmen och kolet fraktades på snö och isbelagda sjöar till hyttorna under vintern. Hur driften vid hyttorna var fördelad över året har jag ingen information om, sannolikt drevs järnframställningen året runt.

Klunkhyttan.

Klunkhyttan ingick i den s.k. Lekebergslagen som omfattade sex socknar Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa. Enligt andrahandsuppgifter har det i detta område funnits 42 hyttor.

Klunkhyttans multimmermasugn var i drift från 1639 (kanske tidigare och eventuellt på annan plats i en mer primitiv form). Den byggdes om under 1700-talet och utvidgades 1803 och 1856 då en ny rostugn tillfördes.

De bergsmän som drev hyttan hade olika andelar. Våtsjötorp-hemmanet, som givit namn och adress åt hela det område där vår fastighet ligger, ligger en dryg mil väster om Klunkhyttan var ett av de hemman som hade andelar i Klunkhyttans hyttverksamhet. De större järnbruken i Bergslagen kom senare under 1800-talet att skaffa sig ett allt större inflytande över hyttlagen bland annat genom att förvärva hemman som hade andelar i hyttorna. Från 1859 ändrade staten lagstiftningen runt järnframställning vid hyttorna. Hyttorna skulle nu drivas som aktiebolag. Bergsmännens tid var över och en drygt 700-årig historia gick i graven.

Klunkhyttan var i drift fram till 1901 då masugn och övriga byggnader revs. Under den historiska driftsperioden producerades, enligt vissa sekundäruppgifter (som jag inte verifierat) 86 500 ton tackjärn. Det innebär i genomsnitt 330 ton per år (i praktiken sannolikt lägre i början och mer i slutet av perioden) och 27,5 ton i genomsnitt per månad eller mindre än 1 ton per dag (beroende av hur många arbetsdagar man räknade per månad). Är det mycket eller lite? Klunkhyttan var en bergsmanshytta snarare än ett mer industriellt järnverk. Uppgifter om att Axmars bruk producerade 3 ton per dag antyder att Klunkhyttan var en hytta av mindre typ men sannolikt ändock en större hytta än många av de än mindre kringliggande som lades ner i ett tidigare skede än Klunkhyttan.

Att fråga hur sig mycket en tacka vägde är väl ungefär som att fråga ”hur lång är en pinne”. Dvs det beror på hur stora gjutformar man använde. Storleken var sannolikt inte strikt reglerad. Uppgifter på vikter mellan 0,4 och 1,6 kilo förekommer. Om dessa uppgifter är representativa vet jag inte men låt oss göra antagandet att en ”normaltacka” vägde ett kilo så producerade Klunkhyttan i genomsnitt under perioden 800 – 900 järntackor per dag. Förefaller ändock imponerande med hänsyn tagen till ägar-, och driftsförutsättningar samt produktionsförhållanden.

Reservation: uppgifterna i detta avsnitt är hämtad från sekundärlitteratur och icke kontrollerade emot grundkällor eller vetenskaplig litteratur. Nota bene!              

Bergsmanshytta

Klunkhyttan var en bergsmanshytta. Ägarandelar i Klunkhyttan hade bergsmännen i Klunkhyttan samt bergsmän i närliggande hyttbyar där driften lagts ner tidigare som i Lekhyttan, Hällshyttan och Svenshyttan. Garphytte bruk köpte upp hemman och därmed hyttandelar. Garphytte bruk kunde från mitten av 1800-talet göra större s.k. blåsningar (tillverkning av tackjärn) i Klunkhyttan. Vilket styrker mitt antagande om en större andel av den totala produktionen kom att ske i slutet av perioden.

Bilder då och nu.

Klunkhyttan 1901. Teckning Karl Nissen.

Klunkhyttan i februari 2022

Klunkhyttan innan den revs.

Klunkhyttan från ungefär samma position idag. Masmästarbostaden i bakgrunden. Av mulltimmersmasugnen återstår bara högar.

Hyttområdet sett från norr ner mot masmästarbostaden

Masmästarbostaden från första halvan av 1800-talet sådan den ser ut idag. Den enda byggnad från Klunkhyttans hyttområde som är kvar idag.

En liten parentes som avslutning.

En mulltimmersmasugn var beroende av vattenkraft för att driva den viktiga blåsbälgen som gjorde att man gick upp temperaturen i masugnen. För det krävdes stadig tillgång av forsande vatten. Därför dämdes Kulbäcken upp med Kulbäcksdammen några kilometer norr om Klunkhyttan.

Den är värt biologisk parentes. En gång i tiden var Kilsbergen mycket rikt på bäver. Bävern kom att jagas för köttets, skinnets och bävergällets (medicin) skull tills den var utrotad runt 1870. År 1927 inplanterades bävern igen och spred sig i Kilsbergen. I dag har vi bäver bland annat i Våtsjön.

Kulbäcksdalen är en tydlig sprickdal med markerade erosionsmärken efter en isälv. En gång i tiden hade bävern dämt upp Kulbäcksdalen i den södra änden. När järnframställningen vid Klunkhyttan tog fart byggde bergsmännen en timrad damm för att reglera vattenflödet till masugnens blästerpump. Att lita till en bäverdamm var alltför osäkert. Så småningom kom timmerdammen att ersättas av en gjuten damm. Där är vi idag, dock med tillägget att bävern åter håller på att ta över eller snarare komplettera den gjutna dammen. Så har naturen vandrat varvet runt. Fascinerande. Se bilden från idag.

Text och bild: Lennart Waara

S. A. ANDRÉES RESA MED BALLONGEN ”ÖRNEN” TILL NORDPOLEN 1897 – EN KRITISK GENOMGÅNG

23 februari 2023

”Nu, efteråt vet vi att Andrées stora plan att segla till Nordpolen med en vätgasballong var ett från början dödsdömt företag. Hans idé var ett utmärkt romanuppslag i Jules Vernes anda men saknade helt verklighetsförankring. Hur kunde denna dårskap få luft under vingarna?” (P O Sundman, Ingen fruktan intet hopp.)

I boken ”S.A. Andrées resa med ballongen Örnen mot Nordpolen” har jag behandlat vad som i efterhand kommit att beskrivas som en av historiens mest misslyckade polarexpeditioner. Ballongexpedition var redan från början illa förberedd och illa genomtänkt och slutade tragiskt med de tre männens död. När de malträterade liken av Andrée/Strindberg/Fraenkel, återfunnits på Vitön 1930 och återbördades ”till fosterjorden” vidtog en monumental nationell yra, precis som vid avfärden 1897, med hyllningstal till de modiga män som offrat livet för ”forskning och kunskap om Nordpolen”. ”For the Greater Glory of Sweden”, kan man hävda. Den 24 årige Strindberg och den 27 årige Fraenkel var totalt lojala med Andrée, därtill modiga och tappra in i döden. Om Andrée kan annat framföras. Mer därom senare. Andrée nådde inte Nordpolen, kom inte ens i närheten, ballongresan havererade redan efter 60 timmar och slutade med en flera månader lång heroisk, det måste man inse, isvandring och landstigning på Vitön och allas död efter någon vecka på Vitön

Sveriges första luftballongfarare S.A. Andrée hade planerat en resa med vätgasballong från Spetsbergen över Nordpolen till Ryssland, Alaska eller Kanada. Den patriotiska entusiasmen i Sverige var betydande och drev obevekligt fram ett genomförande trots varningar om betydande risker.

En nödvändighet för att resa över polen med ballong var att kunna styra ballongen. Andrée påstod, utan belägg att han utvecklat en metod med släplinor för att styra ballongen. På egen hand, såvitt man kan bedöma, beslöt han använda metoden vid ballongflygningen över polarisen. Idag vet vi att metoden bevisligen inte fungerar.

Ballongen Örnen, som skulle föra männen över den arktiska polarisen, levererades till Svalbard från tillverkaren i Paris utan att ha testats på allvar i arktisk miljö. Mätningar vid monteringen på Danskön visade att den läckte mer vätgas än förväntat och som var acceptabelt.

Vem var då projektledaren och initiativtagaren Salomon August Andrée? Han var utbildad ingenjör, född 1854, ballongseglare och anställd som överingenjör vid Patent- och registreringsverket. År 1895 föreslog Andrée i Vetenskapsakademien att Sverige skulle ta initiativ till att utforska polarområdet med en ”styrbar luftballong”. Det kapital på 130,000 kronor som krävdes för projektets genomförande finansierades av Alfred Nobel och kung Oscar II m.fl. 

På Danskön i Spetsbergen byggdes ett ballonghus där ballongen ”Örnen” fylldes med vätgas. Vindförhållandena, med nordliga vindar, vid det första försöket sommaren 1896 hindrade ballongfärden.  En tänkt deltagare Nils Ekholm klev efter 1896 av projektet eftersom han ansåg att ballongen inte var säker, den läckte för mycket vätgas. Andrée struntade i varningarna och återkom sommaren 1897 med ett nytt försök. 

Den 11 juli 1897 startade ballongfärden ut över polarisen mot Nordpolen med Knut Frænkel (som ersatt Ekholm) och Nils Strindberg. Intresset och hypen i Sverige inför avfärden var enorm.

Redan vid starten lades grunden till katastrofen, ballongen dök mot vattnet och korgen släpade en stund i ishavet. En stor mängd ballast slängdes redan nu för att erhålla höjd. Ballongen tappade också släplinorna (som skulle styra ballongen) som skruvade ur sig själva redan på marken.

Ballongen steg därefter till hög höjd 700 – 800 m.ö.h. varvid gasläckaget blev än större. Här fullbordas katastrofen. En mentalt mogen, modig och ansvarsfull projektledare hade avbrutit resan redan här. De borde ha kunnat landa på Amsterdamön och allra senast på Vogelsang. Sannolikt, men det vet vi inte, varnade Fraenkel och Strindberg (de hade säkerligen Ekholms varningar ringande i öronen) för att fortsätta och ifrågasatte om inte ballongresan skulle avslutas efter dessa tidiga förluster av ballongens viktigaste funktioner. S.A. Andrée vägrade och de andra två accepterade lojalt Andrées beslut, såvitt man kan utläsa av Andrées dagbok. Han skriver redan nu med föraning: ”Vi mena att vi godt kunna taga döden sedan vi gjort detta”. ”Vi”, det kan man med foga ifrågasätta. Sannolikt ”pluralis majestätis”? 

Kursen över isen gick mot nordost till den 12/7 då ballongen befann sig 400 km nordöst om Danskön. Ballongen ”Örnen” började pressas ner mot isen på grund av svår isbeläggning (dimman var svårare än Andrée känt till eller velat räkna med) och ballongen (precis som Ekholm förutspått) läckte mer vätgas än som var hållbart. Ballongen drev sedan redlöst med vindarna 200 km mot väst sedan lika långt mot öster och därefter nordost tills man kraschade, efter 65 timmars flygning, 480 km nordöst om Danskön. Se kartan över ballongfärden och isvandringen.

Efter en veckas tältvistelse vid den havererade ballongen startade vandringen över isen mot Kap Flora på Frans Josefs land. Stark isdrift i motsatt riktning tvingade gruppen att ändra färdriktning mot Sjuöarna vid norra Spetsbergen. Isen drev dem dock till den glaciärtäckta Vitön utanför Spetsbergens östligaste udde. Expeditionen landsteg på ön den 6 oktober 1897 med merparten av den viktigaste utrustningen, inklusive föda, i behåll. 

Där dog de efter några dagar eller någon vecka. Det har spekulerats mycket om orsaken, dödade av isbjörnar, trikiner från rått isbjörnkött, förgiftningar av olika slag, självmord med morfin m.fl. teorier. I en nyutkommen bok skriven av en läkare har samtliga dödsorsaker analyserats. Några har kunnat avföras och andra har bedömts som möjliga och kanske sannolika.

Det kan vara hur som helst med den direkta mediciniska orsaken till de tre männens död. Ytterst dog de av ett illa planerat, illa genomfört och redan från början dödsdömt projekt. Det ansvaret vilar tungt på S:A: Andreé. Strindberg och Fraenkel visar stor lojalitet och tapperhet när de trots varningar följde med på ballongresan. Isvandringen, närmare tre månader över polarisen, från kraschlandningen till Vitön var en enormt heroisk prestation.

Orsaken till expeditionens misslyckande diskuteras och analyseras i min bok ”S. A. ANDRÉES RESA MED BALLONGEN ”ÖRNEN” TILL NORDPOLEN 1897 – EN KRITISK UTVÄRDERING”.

Boken, 65 sidor inkl bildmaterial kostar 50 kronor plus frakt och kan beställas via mejl:

 lennart.waara@icloud.com

VÅTSJÖN I KILSBERGEN – GEOGRAFI OCH GEOLOGI. 

17 februari 2023

Allmänt om Våtsjön.

Våtsjön är en sjö i Karlskoga kommun i Värmland och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön har en yta på 3,1 kvadratkilometer och ligger 140,1 meter över havet. Strandlinjen är 22,7 km och medeldjupet 4,2 meter. Maxdjupet på 12,5 meter som anges i Wikipedia och av Länsstyrelsen är felaktigt. Sonens mätningar med modernt ekolod visar att det största djupet i sjön är 15 meter. 

Vid provfiske av länsstyrelsen har bland annat abborre, gärs, benlöja, siklöja sik, gädda och lake fångats i sjön. Siken kan vi konstatera är utdöd i sjön numera. Hur är det med laken? Sjöns vatten är näringsfattigt och humöst med brunfärgat vatten, siktdjupet anges till 1,6 meter vilket kan ifrågasättas. Vattnets omsättningstid är 4,5 månader.

Våtsjön är en del av det som kallas Gullspångsälvens vattensystem. Våtsjöns största tillflöde är Villingsälven från Stora Villingen. Sjöns utflöde ligger i nordväst som via Wahlån/Våtsjöälven mynnar i Angsjön. 

Bergrunden i området kring Våtsjön är granit som övertäckts av morän, rester efter inlandsisen. Både i söder och i norr finns områden med hällmarker och runt sjön branta stup från vilka flyttblock slitis loss och lämnats i närområdet och på sjöbotten samt stora hällklippor slipade av inlandsisen. Relativt omfattande områden i sjöns södra omgivningar präglas av storblockig terräng. Torvmossar finns runt hela sjön. 

Våtsjön har många öar med närmast skärgårdsliknande delar och sjöns strandkontur är präglad av många stora och små vikar. Skogarna runt sjön är barrskog av varierande ålder med inslag av lövträd, moss- och myrmarker. Öppna marker finns vid Våtsjötorp i nordväst och vid V Sandbäcken i norr och Villingsberg i öster. Våtsjöns norra och nordöstra delar har bebyggelse.

Strandvegetationen är tall med inslag av gran och lövträd. På vide och al samt på block, rötter och grenar i strandzonen växer populationer av den rödlistade hårklomossan. Växtligheten i sjön är gles utom vid vissa grunda vikar. Övervattensvegetationen kännetecknas av vass- och sävruggar, sjöfräken, mannagräs, tråd- och flaskstarr. Flytbladsvegetationen består framförallt av gula- och vita näckrosor, gäddnate och igelknoppsarter. Ett par mindre bestånd av röd näckros finns i sjön.

Några exempel på fågelarter är häckande lärkfalk, fiskgjuse, trana, häger, grågås, storlom, kanadagås, knipa, gräsänder. Rastande storskrak och sångsvan. Mindre populationer av spillråka och gröngöling samt den vanliga större hackspetten och de vanliga kråkfåglarna inklusive korpen. Kattuggla och slaguggla har hörts. De vanliga skogsmesarna och skogsfåglarna finns i skogarna ikring. Varg har synts och spårats vid flera tillfällen.

Våtsjön ligger i ett försurningskänsligt område och kalkas då och då  sedan 1984 

Bilder.

Notera att flyttblocket är något rundslipat i kanterna.

Isräfflorna på hällarna på västra sidan huset har en tydlig nord-sydlig riktning. Det var i den riktningen den tillväxande inlandsisen rörde sig plastiskt.

Geologiskt

Berget runt Våtsjön är frostsprängt med stora friliggande block. Blocken ligger i stor utsträckning ofta kvar i intill eller i närheten av brottsplatsen.

Isräfflorna är markanta på skyddat urberg av granit. Ismassorna har utövat ett starkt tryck på Kilsbergsryggen med förkastningsbranten österut mot Närkeslätten och mer långsluttande västerut. Urbergspartierna kännetecknas av slätslipade stötsidor av rundhällskaraktär. Se de inledande bilderna. Isräfflorna är ganska grova vilket sammanhänger med att graniten i Kilsbergen är grovkornig.

De stora kubformiga flyttblocken beror också de på den grovkorniga graniten. Man kan ofta se hur blocken suttit ihop. Blocken har inte transporterats långväga. 

Seglivade dödisar har legat kvar och smält till dödissjöar. De har legat kvar under HK (Yoldihavets högsta vattennivå motsvarande 160 m.ö.h. idag).

Mitt uppe på Kilsbergen löper vattendelaren mellan Östersjön och Nordsjön som mottagare av de olika vattensystemen. Den visas som den vågformade linjen på kartan nedan.

Kilsbergssundet.

Bilderna facsimil från Teasler, Hur land blev landskap.

Kilsbergssundets tröskelpunkt (för vattendelaren) låg cirka 5 meter under HK (160 meters nivån) varför vatten kunna flyta tvärs över Kilsbergens vattendelare. Kilsbergens midja, Kilsbergssundet, kan idag ses tydligt och följas när man kör E18 västerut från Lekhyttan mot Karlskoga och Möckeln. Kilsbergens midja har ”sannolikt varit täckt av kvardröjande is s.k. dödis när isfronten över Närke redan flyttat längre norrut”, skriver Werner Taesler. Den lokala dödisen torde då ha legat över sjöarna Leken, St. Noren och framförallt över Våtsjönoch Kärmen samt angränsande dalgångar. Det innebär att dödisen legat kvar över de lägsta delarna av vattendelarna i Kilsbergen när inlandsisens kant drog sig norrut.

”Mitt för Våtsjön, detta intressanta senglaciala uppsamlingsbäcken, ligger ovanför dess norra strand gården Ö Sandbäcken (ses på norra sidan av E18 i höjd med rastplats Sansbäcken, min kommentar). … Söder om E18 vid nämnda gård träffar man vid Fuxbouddens sydöstra branta strandparti … på en komprimerad samling av kantslipade jätteblock. Alldeles runt E18 (vid gamla landsvägen) utbreder sig runt gården Sandbäcken ett homogent delvis uppodlat delta av älvsand.” Taesler sidan 36.

I en bäckravin strax norrut från Sandbäcken kan man se en isälvsdal fylld med stora svagt rundade flyttblock. Ytterligare norrut vid Mögsjöns norra strand finns ett flyttblock, Närkes största på 500 m3. 

Mögsjön är en märklig sjö, spikrak i nord-sydlig riktning som en 1,5 kilometer lång kanal. Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön är en tydlig sprickdalsjö. Intressant är också att Mögsjöns placering är cirka 165 meter över havet och därmed 25 meter högre än Våtsjön på 140 meter över havet. Det innebär ett fall på 25 meter på 700 meter. Den tydligaste sprickdalsjön är Mögsjön.

De glacifluviala bildningarna, i meningen löst och fast urberg som för 10 000 år sedan slipades av strömmande smältvatten i isälvar finns på varje meter i landskapet runt Våtsjönsom ett omisskänligt dokument att läsa av för vandraren.

Mycket stora flyttblock finns även söder om Våtsjön med ibland den intakta bergsidan de bröts loss ifrån alldeles intill. Transport av isbundna block har skett den kortaste vägen söderut från Kilsbergens sprickdalar norr om Våtsjön.

Fråga: Har Kilsbergens vattendelare , som beskrivits ovan, under Yoldiatiden kanske utgjort en sorts isdelare, varvid isens avsmältning öster om vattendelaren gick snabbare och mer kontinuerligt än väster om vattendelaren?

Södra Kilsbergen, inkluderande Våtsjön, har tagit emot istransporterade storblock från både längre bort belägna bergbranter och närbelägna bergsbranter och sprickdalar. På tillgängliga reliefkartor syns dessa områden som stråk av block. Våtsjöområdet är i det sammanhanget att betrakta som mycket blockrikt. ”Klippblock följde med den sönderbrytande isen, dels infrusna i den, dels på isens undersida, en kortare sträcka tills de grundstötte och isen smälte bort. Blocken blev liggande och kallas mycket träffande ”flyttblock”.”

Detta skedde sannolikt i hög grad där sundet plötsligt vidgas i höjd med Våtsjön. Hela Våtsjön liksom exempelvis Sörgryten och andra är ännu idag översållade med skär och grund som mycket väl kan vara flyttblock av samma storlek som jätteblocken i Våtsjönsomgivningar. Våtsjön blev ett uppsamlingsbäcken för istransporterade granitblock från Kilsbergens centrala delar.

Sonens undersökningar i sjön med avancerat ekolog visar på granitblock i sjön under vattenytan som kan vara 6 meter långa och tre meter höga (över sjöbotten).

Kilsbergssundet var huvudsakligen skyddat för svallvågor från öster och Yoldiahavets stormar och stormvågor. Därför saknas klapperstensvallar i området runt Kilsbergssundet av den typ som kan ses exempelvis vid Lövbrickan. Kilsbergssundets höjder låg under Yoldiahavets tid strax under den s.k HK vid 160 metersnivån. Villingskullen på båda sidor om E18 vid Villingsberg ligger på 159 meter över havet. Mitt eget hus ligger på 155 meter vilket innebär att taknocken i stort sett befinner sig på det gamla Yoldiahavets vattenyta. Förmodligen har ”vår” klippa tidigt stigit ur havet. När Närke befolkades söderifrån över Tiveden och in i Kilsbergen har fiskare och jägare stått på klippan och blickat österut över havet och kanske också rastat i de lägre delarna på vår tomt. En makalöst spännande tanke och fantasi.

Vi avslutar redogörelsen med några kommentarer om Kilsbergssundets östra delar, dvs de områden som kan iakttagas när man kör E18 från Lekhyttan och upp för förkastningsbranten.

Dels finns ett isälvsdelta vid Lekens nordöstra ände. Men mycket tyder också på en mäktig isälv som mynnat i Kilsbergssundet norrifrån. Tidpunkt cirka 10 000 år sedan under Yoldiatiden. Isälven bröt igenom vid Igeltjärn vid Kilsbergssundets flaskhals av moränryggar i öster. Där har också stora mängder grus avlagrats på båda sidor om E18.

På den korta sträckan från Lekhyttan till Leken, några kilometer, kan man idag se tydliga geologiska former på den högsta kustlinjen vid olika tidpunkter, klapperstensvall, blockstrand, morän och delta.

Vid slutet av Kilsbergssundets historia efter den senaste (obs inte sista!) istidens slutskede kom mängder av finare ersionsmaterial som grus, sand, mjälla och lera genom Kilsbergssudets smala port vid Lekhyttan att föras mot öster ner till Närkeslätten.

Transporten av blockmaterial däremot spreds över de fria smältvattenytorna längs med Kilsbergens flacka sluttningar i väster och i Kilsbergssundets utvidgning vid Våtsjöområdet.

Kilsbergssundet mellan Lekhyttan och Möckeln är en intressant och spännande företeelse vars geologiska historia kan avläsas i naturen än i dag.

Källor: 

I den geologiska delen: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985.I den geografiska delen: Öppna källor och rapporter på nätet av Länsstyrelsen Örebro län samt Wikipedia.

Text och bilder: Lennart Waara

Bloggtexter om Närke och Kilsbergen finns på:  lennartwaara.com

SILVERGRUVAN I GLANSHAMMAR.

14 februari 2023

Glanshammar är inte den enda plats i länet där det under samma historiska tidsperiod brutits silver. Andra orter är Guldsmedshyttan, Björskogsnäs, Hällefors samt Garphyttan i Kilsbergen där det bröts silver 1620 – 30 vid den s.k. Ormtjärnsgruvan. Den historien återkommer vi till i serien om Kilsbergen.

I denna artikel behandlar vi den silvergruva som var verksam i Glanshammar under det slutande 1500-talet och vars reminiscenser, i form av en vattenfylld gruvöppning, kan ses strax väster om Glanshammars kyrka.

Åren 1581-82 under Johan III regeringstid startas en gruvbrytning av silver utifrån ett silverstreck som identifierats tidigare. Det gruvhålet kan beses än idag.

Johan III sände hovjunkaren Jacob Näf och Jöns Danielsson till Glanshammar för att dra igång gruvverksamheten. Det kom att innebära dagsverken, pålagor och ris för ortsbefolkning och bönder i omkringliggande byar. Den kungliga fogden Näf gick till sist ett gruvligt, möjligen också välförtjänt, öde tillmötes när hans huvud klövs av en yxa. Dalabönderna tog manligt och kraftfullt Näf av daga när han försökte få bönderna att ställa upp på Sigismunds sida emot hertig Karl.

Glanshammar var under Johan III ett kronobruk allt sedan Gustaf Eriksson Wasa gjort alla malmberg till statens egendom.

Den ekonomiskhistoriska idévärld som präglade tänkandet kring statens ekonomi vid denna tid var en variant av merkantilismen. Ett lands välstånd byggde på ackumulation av ekonomiska tillgångar främst ädla metaller som anskaffades via handel men också egen brytning. En nations rikedomar utgjordes av pengar och ädla metaller. Den tankeidéen bidrar till att förklara de många satsningar på utvinning av silver i bland annat Närke. Lönsamheten med en gruva kunde vara tveksam men bidrog till och var en symbol för landets rikedom. Dessutom fördes vid denna tid expansiva krig i Baltikum som kostade pengar. Brytningens direkta lönsamhet var således underordnad. Bönderna tvingades göra dagsverken till kronan och svarade för alla viktiga och avgörande körslor som krävdes samt dessutom leverera enorma mängder med ved. Bönderna gjorde 2-8 dagsverken per år förutom vindkörning samt körslor och leverans av ved. Gruvan krävde 20 m3 ved varje kväll för eldning/tillmakning under natten. Leverans av ved var böndernas skattskyldighet. Hyttugnarna vid Tjugesta förbrukade också stora mängder träkol för att smälta fram silverblyet. Det bly som frigjordes från blysilvret sändes till Sala silvergruva och gick till kulor. Silvret levererades till kronan.

Ledningen av Glanshammars gruvan sköttes av en gruvfogde Björn Olssson under hela 1580-talet.

Året 1588 arbetade 26 personer helår med olika uppgifter kopplade till silverbrytningen och framtagandet av silvret ur malmen.

Malmhissen ner i gruvan sköttes av en hästdriven hissanordning via en gruvvinda. Vindkörningen sköttes av traktens bönder. Gruvan var täckt av ett trätak och malmen förädlas och silvret utvanns vid Tjugesta hytta 5 km från gruvan. Vid Tjugesta fanns en malmkvarn med två stenar driven av vattenkraft. Silverforsen heter vattendraget idag. Vid Tjugesta fanns också en fogdekällare kallad Silverkällaren där naturaskatterna förvarades liksom också bruksfolkets livsmedel.

Bruksfolket utspisades dagligen av kronan via de naturaskatter som bönderna levererade. Fri förtäring var en löneförmån som varje anställd skulle erhålla. Johan III tillrättavisade vid ett tillfälle fogden i ett bevarat ampert brev i augusti 1583. Arbetsfolket hade fått en ”ringa och snöplig” utspisning. Fogden hade givit arbetsfolket förtäring till fyra personer av vad som skulle vara för två.

Hur mycket silver gav då gruvan. Några exempel: År 1882 utvanns 2 hg silver, 1883 3,5 kg, 1885 och 1888 10 kg vardera. Som redan påpekats liten vinst för en enorm kostnad för kronan och för de ortsbor och bönder som arbetade åt kronan. Det var kostnader för löner, utfordring, ved, dagsverken och körslor. De totala kostnaderna översteg helt enkelt värdet av det utvunna silvret. Som författaren till boken ”Silver i Glanshammar” så träffsäkert konstaterar i underrubriken till boken: ”Mycket slit och föga profit”.

Gruvan blev ett misslyckande i likhet med flera andra liknande gruvprojekt denna tid bland annat i Närke. 

Från 1589 började problemen hopa sig. Det inträffade ras i gruvan. Gruvan vattenfylldes. En vådeld medförde att 100 m3 ved brann upp. Försök att leta nya silverstreck misslyckades. Spår efter den malmletningen kan sannolikt hittas i terrängen. Året 1891 lades gruvan ner och vattenfylldes. Nedläggningen meddelades gruvfogden i ett brev den 3 mars 1591 från Johan III, ”oss hava mer skada än gagn av samma bruk”.

Ett antal misslyckade försök senare med bland annat Enighetsgruvan och nya misslyckade försök med 1500-talsgruvan 1771, 1777, 1826, 1890 och 1894 och med stora förluster för investerare.

Kuriosa. Två silverkalkar I Tysslinge och Vintrosa kyrkor är tillverkade av Glanshyttansilver.

Källa: Sören Klingnéus. Silver i Glanshammar – mycket slit och föga profit. Örebro 2019.

Text och bild Lennart Waara


%d bloggare gillar detta: