Archive for the ‘Svensk historia’ Category

SKAGERSHULTS 1600-TALS TRÄKYRKA

05 december 2021

Dagens kulturexkursion i Närke gick till Skagershults gamla träkyrka samt till den nya 1800-talskyrkan ritad av Ferdinand Boberg. I den första artikeln skildras den gamla 1600-talskyrkan i bild och ord. Skagershults nya kyrka skildras i en kommande artikel.

Skagershults kyrka från N. I stort samma vy som teckningen från 1880.

Släkten Falkenberg som uppförde Skagershults kyrka kom ursprungligen från Livland. Kung Karl IX gav Tångeråsa och ett antal gårdar i Närke i förläning till anfadern i Sverige Henrik Falkenberg.

Drottning Kristina som regent gav år 1647 tillstånd till Skagershult att bilda en egen socken. Landshövding Melker Falkenberg startade därefter bygget av träkyrkan som stod färdig år 1651.

I sin utformning är kyrkan en tydlig kopia av Tångeråsa 1200-tals kyrka som tidigare var församlingens kyrka. När församlingen växte blev avståndet till Tångeråsa alltför långt. Kyrkan är knuttimrad med liggtimmer och har tak och väggar klädda med spån. Vapenhuset tillkom 1750. 

Exteriört.

Kyrkan sedd från SV med klocktornet i förgrunden.

Kyrkan och vapenhuset sett från V. Kyrkan är knuttimrad och utvändigt, liksom taket, klädd med handkluvna spån. Vapenhuset har tillkommit 1750.

Kyrkan och klocktorn sedd från SO

Interiört

Koret. De rena innerväggarna av handbilat timmer syns tydligt

Den inre kyrkporten. Innan vapenhuset byggdes 1750 var denna port sannolikt ytter porten till kyrkan.

Orgelläktaren. Den enkla utformningen och inredning är tydlig liksom de rena timmerväggarna.

En av de mer arbetade och målade pelarna till orgelläktaren.

Sakristian med en värmande kakelugn för prästen. I övrigt var den ouppvärmda kyrkan sannolikt kall på vintern. Det kunde konstateras vid besöket i kyrkan.

Entrén och vapenhuset sedd från orgelläktaren

Vapenhuset och trapporna upp till orgelläktaren.

TÅNGERÅSA TRÄKYRKA FRÅN MEDELTIDEN

14 november 2021

Tångeråsa kyrka är en av Sveriges bäst bevarade medeltida timmerkyrkor och en av de äldsta träkyrkorna i världen. I Sverige finns bara två äldre medeltida träkyrkor

Kyrkans äldsta del är koret som uppfördes i slutet av 1290-talet. Långhuset tillkom på 1340-talet. I sin nuvarande form består träkyrkan av långhus med långt kor i öster och ett litet vapenhus i väster. Visas på de två övre bilderna.

Alla byggnadsdelar har sadeltak som är täckta med spån. Ytterväggarna är täckta av tjärad spån. Tre olika spån visas här. Sannolikt olika gårdar som tillverkat soånen samt att de kan hänföra sig till olika byggnadsepoker.

De äldsta delarna har spån och grundtimmer från 1290-talet. Dessa finns i detta NO-hörn av koret.

En arkitektoniskt vacker klockstapel av trä byggd 1659 med elektrisk klockringning från 1971. I klockstapeln hänger en av Närkes största medeltida kyrkklockor (gjuten någon gång mellan 1480 och 1495) och tilldelad kyrkan på befallning av biskop Kort Rogge. I stapeln hänger även en mindre klocka. Enligt en inskription på klockan är den gjuten 1703.

Detta är sannolikt den gamla offerkällan vid Tångeråsa kyrka som omtalas i äldre skrifter.

I anteckningar efter prästen Andreas Hedenius från det slutande 1600-talet finns uppgifter om en offerkälla öster om kyrkan vid en stor sten. I katolsk tid skall man ha offrat penningar i källan när någon var sjuk för att sedan dricka av vattnet. I hans barndom lär det ha funnits mynt i källan. Fornforskaren Herman Hofberg skriver 1868 om källan; ”ungefär 100 famnar öster från kyrkogårdsmuren ligger en stor jordfast sten vid vars for uppväller en källa, som fordom varit en beryktad offerkälla. Den kalls i gamla handlingar Sanctae Mariae och lärer under medeltiden varit vida i rop”.

DAG HAMMARSKJÖLD

28 oktober 2021

Kompletterade mitt Dag Hammarskjöld bibliotek idag med en volym som jag inte hade tidigare men som kom ut redan 2005.

Det handlar om volymen på bilden. Läser den på ett gammalt klassikt café i Västerås.

I den skriver Brian Urquhart Dag Hammarskjölds mångåriga FN-medarbetare och författare till en omfattande och viktig memoarvolym om Dag Hammarskjöld: ”Världsorganisationen hade 1952 nått den lägsta punkten i sin sjuåriga existens. Den hoppfullhet som funnits i San Francisco hade ersatts av cynism, spänningar och motsättningar mellan länder och en allmän desillusionering i fråga om FN”.

Där är vi åter idag med tillägget att FN är vorden en genomkorrumperad organisation som svenska regeringar öser in våra skattepengar i av närmast religiöst liknande skäl.

Den djupt bildade och intellektuella Dag Hammarskjöld (framstående nationalekonom tillhörande Stockholmsskolan) utsågs till FN:s Generalsekreterare 1953 och vände den nedåtgående utvecklingen med en modig, stark och visavi stormakterna mycket självständig hållning. En hållning som kostade på och var mycket pressande för personen Dag Hammarskjöld. I min värld har FN aldrig varit så starkt, oberoende och fredsbevarande som under Dag Hammarskjöld. Bättre generalsekreterare har FN aldrig haft vare sig före eller efter. Idag utses korrumperade personer från den s.k. ”tredje världen” till generalsekreterare att hantera den förfallna organisationen.

Efter Dag Hammarskjöld har det bara gått utför med korruption – noggrant beskrivet av Inga-Britt Ahlenius – och ett övertagande av globalister och deras agenda inte minst med utgångspunkt i klimatalarmism och Wuhan-pandemi.

Inget nämns självfallet om den utvecklingen i den refererade boken. Vad kan man förvänta sig med globalistiska S-politiker som Margot Wallström, Jan Eliasson – den falskaste av dem – och Sverker Åström som medförfattare?

Intressantast i boken är Brian Urquharts inledande kapitel ”Generalsekreteraren – varför dag Hammarskjöld?” liksom KG Hammars kapitel om den religiösa mystikern Dag Hammarskjöld i kapitlet ”Dag Hammarskjöld och Vägmärken”. ”Vägmärken” är, för den som inte känner till det, Dag Hammarskjölds postumt, året 1963, utgivna religiösa betraktelse skriven av mystikern Dag Hammarskjöld som brottas med Guds uppdrag till generalsekreteraren i hans verksamhet och dagliga uppgifter och uppoffringar.

Tills sist fick Dag Hammarskjöld göra den ultimata uppoffringen på sin post som fredsbevarande svensk när hans flygplan den 18 september 1961 sköts ner över Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Generalsekreteraren var på en förhandlingsresa för att träffa och mäkla fred med utbrytaren Moise Tshombe i Katanga. 

Boken är i min situation inte värd något längre studium men bör finnas i mitt Dag Hammarskjöld bibliotek som referens. Jag har snabbläst den idag under några timmar.

KARLSKOGA VACKRA 1500-TALS KYRKA I TRÄ

27 oktober 2021

För att se bilderna i full storlek klicka på bilden!

Bygget av en träkyrka (byggd i timmer och med träpaneler och trätak) i Karlskoga påbörjades i slutet av 1500-talet på uppdrag och beviljande av hertig Karl. Vid sekelskiftet 1600 var kyrkan färdig, en timrad byggnad på 6×12 meter som byggdes av liggande timmerstockar med sadeltak och jordgolv.

Kyrkan har senare byggts ut i omgångar ut med timrade väggar och rödmålade spån.  Kyrkan fick nuvarande utseende åren 1705-1706 då korsarmarna i norr och söder byggdes till. Efter att ha varit vitmålad under en period är den nu rödmålad igen. Kyrkan är stor och rymlig för att vara en träkyrka med plats för 545 besökare. 

En bild som visar gräs, utomhus, byggnad, himmel

Automatiskt genererad beskrivning

Om man granskar ytterväggarna noga kan man se att spånen har olika form beroende på att spånen tillverkades av olika gårdar som utformade spånen på olika sätt. Sakristian är densamma som den första ursprungliga kyrkan. Sakristian närmast oss på bilden. Väggarna i sakristian har väggmålningar som utförts av hertig Karls slottsmålare i slutet av 1500-talet med ett betydande konstnärligt värde.

Altaruppsatsen är i barockstil från 1686 och skänktes av brukspatron Johan Ysing.

Predikstolen är sengustaviansk och skänktes till kyrkan 1774 av familjen Camitz på Degenäs.

Familjen Camitz’ vapensköld

Kyrkans interiör. Den vänstra bilden mot koret och den högra bilden mot orgeln och orgelläktaren

Ett vackert korfönster till vänster med Martin Luther och hans översättning till det tyska språket – han skrev tyskarna det tyska språket – av Bibeln.

Den högra bilden är korfönstret föreställande hertig Karl som står som kyrkan grundare. Hertig Karl var riksföreståndare och de facto regent 1599 – 1604 och kung med namnet Karl IX av Sverige 1604 – 1611 då han dog. Karl IX var son till kung Gustav Vasa och drottning Margareta, halvbror till Erik XIV och bror till Johan III och hertig Magnus, farbror till Sigismund, far till Gustav II Adolf, farfar till drottning Kristina samt morfar till Karl X Gustav.

”EN HEDERLIG VÄSTMANLÄNNING”

26 oktober 2021

Så presenterar sig Olle Montanus i Strindbergs ”Röda rummet” och så brukar vi också presentera oss ute i landet vid möten med nya bekantskaper.

Familjen har sedan 2007 slagit ner bopålarna i Surahammar i Västmanland (med en oerhört viktig replipunkt vid Våtsjön längst upp i Kilsbergen på gränsen mellan Närke och Värmland) i den del som utgör södra delen av Bergslagen. Gränsen mellan Mälardalen och Bergslagen i Västmanland går genom Hallstahammar.

Vi har genom åren bott 13 år i Uppsala, 2 år i Borås, 3 år i Stockholm, 6 år i Täby, 11 år i Västerås, 7 år i Örebro och nu 14 år i Surahammar. Jag är född i Tornedalen men uppvuxen i Hallstahammar mellan 1946 och 1966 medan hustrun Britt är född och uppvuxen i Surahammar. Vi är således i någon mening marinerade i bruksmiljö och brukskultur, även om vi flydde instängdheten så fort vi kunde. Vår värdegrund är genuin etnisk svensk arbetarklass men nu vordna intellektuell medelklass och återbördade till den sig förändrade samhällskulturen i de gamla brukssamhällena.

Vi har flyttat allt längre ut på vischan. Det har inneburit och innebär klara intellektuella fördelar. Det är lätt, näst intill omöjligt att inte se och fokusera Stockholms maktklaner i media och politik. Perspektiv förskjuts och förändras med det geografiska avståndet till metropolen. Det är oundvikligt. Maktklanerna i media, statsmedia och politik utgörs av ett litet kotteri av vänsterliberaler, SAP-socialister och allmänna klimatstollar som umgås med varandra, byter fruar och partners med varandra och super sig samman. Därav den enormt samstämmiga ideologiska och identitetspolitiska PK-bild de sprider. En ideologisk bild av tillvaron som stämmer för det lilla fåtalet i maktklanerna i politik och media, boende i skyddade enklaver, men inte för några andra i landet. Det stora förfallet och förstörelseverket som de korrumperade maktklanerna skapat syns och upplevs in på bara skinnet ute i landet. De belönas sedan med lukrativa tjänster hos globalister och bankoligarker, betalade med etniska svenskars skattepengar som i fallet med Reinfeldt (20 mkr från Bank of America första året) och Löfven.

Att sedan det stora partiets anhängare och politruker är blint lydiga och trogna de ukaser som kommer från partihögkvarteret är en annan fråga. Den sidan av den pågående folkliga hjärntvätten och indoktrinering ser vi också i Surahammar.

Surahammar är fortfarande i mångt och mycket en idyll (socialt, geografiskt, kulturellt inklusive miljön runt kanalen och ån och de brukshistoriska minnesmärkena) och inte så illa drabbat av mångkultur och folkutbyte som vår södra grannkommun som mest liknar lilla Mogadishu. Surahammar är också ett av de mest lokalpatriotiska – med rätta och i positiv mening – lilla samhälle jag upplevt. Surahammar är fortfarande ett lugnt och tryggt litet brukssamhälle i Sveriges mitt med järnbruksanor tillbaka till Gustav Vasa. Järnvägshjulen som producerats och produceras i Surahammar är berömda. Med internet (information och bokköp) och ett lysande lokalbibliotek är det fullt möjligt att följa den avancerade internationella intellektuella debatten och litteraturen från Surahammars horisont (i intellektuell mening en fördel) samtidigt som man kan leva ett stilla liv bortom kaos, folkutbyte och otrygghet.

Surahammar är tätort i kommunen. Den största privata arbetsgivaren är ståltillverkaren Surahammars bruk AB med anor från 1500-talet.

Redan under Gösta Eriksson Vasa fanns sannolikt i Surahammar en hammare. År. 1637 uppfördes en hammare av Axel Oxenstierna på den plats där det nuvarande bruket ligger. 1866 började järnvägshjul och axlar att tillverkas och har sedan dess varit en viktig del av produktionen.

Ingenjören vid Brukets dotterbolag Vagnfabriks-Aktiebolaget i Södertälge (Vabis) Gustaf Eriksson byggde Sveriges första bil med förbränningsmotor en fotogenmotor. Vabis första bil kom ut på marknaden år 1901.

På MC-museet finns en körbar replika av den bilen.

Stenhuset används för konstutställningar där jag vid ett par tillfällen haft förmånen att ställa ut natur- och fågel-fotografier.

Nu också några korta ord om Västmanland, detta historiskt viktiga landskap mitt i Sverige som i historisk och ekonomihistorisk betydelse bara står Uppland efter. Järnmalmen från den västmanländska bergslagen var grunden för stormaktsväldet. En export som startade redan under tidig medeltid och var viktig för att Uppland kunde bli politiskt centrum vid skapandet av Svea rike.

När makten historiskt har tagit sig friheter har ofta motståndet och upproret kommit från Västmanland och vår nordliga granne Dalarna. Engelbrekt Engelbrektson är ett tydligt exempel liksom Gösta Eriksson Vasa som samlade dalkarlar och på marschen mot Stockholm, också västmannakarlar, för att erövra makten och kasta ut marodörerna. Det är möjligen dags för ett liknande uppror igen.

Västmanland är ett landskap i Svealands mitt och därmed också centralt placerat i Sverige.

Västmanland delas traditionellt in i Bergslagen och Mälardalen. Gränsen går i höjd med Hallstahammar.

Västmanland eller ”västmännens land” har fått sitt namn i geografisk jämförelse med Uppland, som var central bygd redan under järnåldern och varifrån svearna utgick när man samlade Mälarbygderna under sin ledning och så skapade centrum i det blivande Svea rike

Efter inlandsisens avsmältning befolkades Mälarlandskapen västerifrån, vilket finns belagt genom arkeologiska fynd. Bondenäringen från 4000 f.Kr.har liksom bronsålderns olika perioder avsatt många arkeologiska fynd.

Sverige befolkades söderifrån för ca 20 000 år sedan, Bjärehalvön var den första del av Sverige som steg ur havet. När isen försvann i Mälardalen var den fortfarande 4 km tjock i de norra delarna. Det är ett förhållande som påverkar analysen av hur Sverige befolkades och av vilka.

Landskapet har 20 000 kända fornlämningar. En övervägande del av fornlämningarna utgörs av gravar från yngre järnåldern och särskilt betydande är gravfältet Anundshög (som jag skrivit om på min blogg) med skeppssättningar från vikingatiden. Västmanland har 45 kända fornborgar.

Sankt David af Munktorp var en engelsk munk som vid av 1000-talets början sändes ut för att kristna mälarlandskapen. David är den första biskopen i Västerås och kallas ”Västmanlands apostel”.

Med den framväxande gruvnäringen under medeltiden växte bergslagen fram, som gav landskapet en central roll i Sveriges ekonomi och inte minst som bas ekonomiskt, militärt och exportmässigt för Sveriges stormaktsvälde och stormaktstid.

Våtsjön i oktober 2021

Lennart Waara

ISMANTORPS OCH SÖRBY BORGAR SAMT OFFERPLATSEN OCH HIPPODROMEN VID SKEDEMOSSE

08 oktober 2021

Rapport från en kulturhistorisk exkursion i oktober 2021 med vännerna Jansson och Wohlin.

För att se bilderna i originalformat och obeskurna, klick på bilden

Öland har 15 idag identifierbara fornborgar men de kan ursprungligen ha varit så många som upp emot 20. Flera av dem kan vara bortodlade på det sätt som Sörby borg idag är knappt identifierbar i landskapet. De borgar som är värda ett besök och studium på plats är det av olika anledningar. Eketorp är rekonstruerad till ursprungligt utseende. Sandby borg med den nu delvis utgrävda massakern på invånarna ca 480 e.Kr. Gråborg (sannolikt en marknadsplats) den största av Ölands borgar med från medeltiden bevarad portal och kapell. Dessa tre är behandlade i text och bild på min blogg under ämnet ”Svensk historia”.

Fornborgarna ligger alltid på mark som inte var odlingsbar eller värd att odla. Det innebär att man inte kunde bo i borgen året runt. Borgarna var dessutom belägna i närheten av mossar varför de under vinter och vår kan ha varit vattendränkta vilket också förhindra året runt boende i borgen. I stället var de tillflyktsplatser i samband med ofärd eller samlingsplatser för festligheter och eller dyrkan av den tidens gudar.

Om man utgår ifrån antalet bostadshus i Eketorps borg (och andra försvarsborgar) så rymdes i borgen ca 15 mindre bostadshus. För små för året runt boende men tillräckliga för någon månad. Varje hushåll bestod av familjen, äldre släktingar och tjänare på sammanlagt mellan 15 och 20 personer. Det innebär att varje borg kunde hysa cirka 200 – 250 personer. Antalet borgar kan ha varit 20 vilket innebär att det fanns plats för kanske 5 000 personer i borgarna. Ölands befolkning har under denna tid beräknats till 16 000 personer varför de flesta inte rymdes i borgen. Familjerna bodde normalt i större hus runt borgen men flyttade för kortare tid in i ett litet hus i borgen med hela hushållet inklusive boskapen. De små husen i borgen kan ses som mindre varianter av familjens normala hus utanför borgen. 

ISMANTORPS FORNBORG

Ismantorps fornborg ligger i mellersta Öland. Borgens ringmur är 125 meter i diameter. Muren är ca 4 meter hög.

Muren i sydväst sedd från insidan av borgen.

Borgens mur var kallmurad med en yttre och en inre mur av huggen kalksten som lutade inåt mot toppen. Mellanrummet mellan den yttre och den inre muren fylldes med vanlig sten.

Innanför ringmuren, som har nio portar, finns totalt 88 bevarande tydligt synliga husgrunder. Mitt i borgen finns resterna av ett runt torg. Runt borgen finns också många husgrunder kvar.

Husgrunder.

Husgrunder.

Borgen byggdes under 200-talet och var i bruk till 600-talet. Det finns olika teorier om vad den användes till. Borgen har kanske i likhet med Gråborg varit en marknadsplats. 

En av portarna med bevarad kallmurad portöppning av huggen kalksten.

Att ha nio portar är ur försvarssynpunkt en stor svaghet. Ett antagande om en försvarsborg är därför osannolik. En marknadsplats kan däremot bidra till att förklara de många portarna. Tillgänglighet är viktigt för en marknadsplats.

Borgen besöktes av Linné och beskrivs kort i hans ”Öländska Resa förrättad 1741” på sidan 112. 

”Ismantorps borg låg mitt i själva landet ½ mil så ifrån östra som från västra havskanten och var ifrån honom till södra och norra ändan av ön nästan lika långt. Han var emot andra borgar, som man sett på allvaren, liksom en huvudstad ibland små fläckar. Hans murar voro ännu mer än två famnar höga, tre famnar breda, fast så många stenar nedfallit, att denna knappt syntes. Han var inuti 150 à 160 steg eller alnar i diameter, fördelat med små nedfallna murar liksom i kloster, med hus på alla sätt ställda, av vilka man ingen redighet kunde ernå, emedan buskar och träd alldeles tagit överhanden. De rum, som voro på sidorna inom muren, stodo avlånga såsom kamrar; emellan var kammare var så stort spatium, som var kammare var bred; mitt uti borgen hade varit några kamrar, men ojämnt och synnerligen fördelta”.

SKEDE MOSSE

Skedemosse är en utdikad (dikades ur på 1600-talet) grund sjö och mosse i Öland som också är fyndplatsen för Sveriges största fyndplats av vapenoffer och djuroffer. 

Utgrävningar av mossen gjordes 1959 och 1962 av Ulf Erik Hagberg. Utdikningen och den följande uttorkningen av mossen har medfört att vapnen som offrats i den ursprungliga sjön har rostat sönder. Metallen var så utlakad att inte ens en metalldetektor gav utslag. Vid utgrävningarna hittade man nästan 1 ton människo- och djurben, varav 100 hästar. C14-analyser av ben har visat att de äldsta offren är från förromersk järnålder och de yngsta från sen vikingatid. Man hittade också sju guldringar som sammanlagt hade en vikt av 1,3 kg. I mossen har också andra spektakulära fynd gjorts, bl. annat två ormringar av guld. Ormringarna var delvis destruerade genom söndervridning och sönderhackning och försmältning. Guldringarna har således medvetet förstörts innan de offrades i mossen. Var destruerandet en del av riten och ritualen, dvs att ”döda” föremålen innan de offrades i mossen.

Skedemosse har sannolikt varit en av Sveriges största offerplatser från 400 f Kr fram till 1100-talet. Vid tiden för offren var mossen en igenväxande sjö och föremålen har sannolikt offrats från båt, eftersom man inte funnit några spår av bryggor. Spjut och lansspetsar är det vanligaste vapenfyndet. Förutom vapen har en stor mängd djurben hittats, den största mängden djurben kommer från häst. Skinn och huvuden från hästar tycks ha ingått i särskilda ritualer. Hästoffren är i majoritet sammanhängande bl.a med att hästen under delar av den aktuella äldre historien var ett djur med stark symbolisk laddning. Man kan bara påminna om ASA-tron där Odens häst Sleipner hade åtta ben.

Även 38 människooffer av både barn och vuxna har hittats i Skedemosse. C14-analyser av ben har visat att de äldsta offren är från förromersk järnålder och de yngsta från sen vikingatid. Bland övriga fynd kan nämnas sju guldringar som sammanlagt hade en vikt av 1,3 kg.  Djur och människooffer i våtmarker är vanliga under aktuell tidsperiod. Skelettdelarna visar traumaskador efter kraftigt våld. Skelettskadorna visar att individerna inte kan ha gått genom isen och drunknat i vårmarken/sjön.

Flera boplatser och gravfält kring Skedemosse grävdes också ut, vilket gav en bild av ett folkrikt och välmående samhälle under romersk järnålder.

Skedemosse dikades ur på 1600-talet. Den tidigare grunda sjön finns således inte kvar. Idag är mossen odlingsmark.

Fynden förvaras idag på Statens historisk museum

SÖRBY BORG

Sörby borg är en i modern tid återupptäckt fornborg som varit bortglömd i 300 år. När arkeologen Jan-Henrik Fallgren hittade borgens namn i en avhandling från 1704 började han leta efter den och lyckades lokalisera den till Skedemosse som idag är utdikad sjö. I den gamla mossen sticker en landtunga ut som idag heter Kvinnö. Den västra delen omsluts på tre sidor av resterna av en mur. Dessa stenar har varit fyllning i borgens murar. Kalkstenarna som utgjorde borgmurens skal finns inte kvar. Sannolikt har de använts till bygget av Bredsättra kyrka. Endast fyllningsstenarna ligger kvar.

Borgens inre är idag odlingsmark. Ovan jord finns inga spår av de hus som en gång funnits där. Men med hjälp av markradar har man hittat husgrunder och en djup brunn.

När Skedemosse var en sjö omslöts borgen av vatten på tre sidor och behövde bara försvaras mot en sida, den i öster. Borgen är den största på Öland och kanske också den äldsta. Den användes några gånger per år då man samlades här för fester och blot samt vid orostider. Annars bodde människorna ute på sina gårdar vid den odlade jorden. I samband med samlingarna offrades människor, djur, vapen och guld till gudarna för bättre skördar och välgång för människorna i allmänhet.

HIPPODROMEN VID SKEDE MOSSE

Vid festerna anordnades hästkapplöpningar på strandvallar öster om sjön. Det som är Ancylus- och Littorinavallarna möts och bildar en hippodrom. Den röda linjen kan visa hippodromens ungefärliga lopp. Den häst som vann offrades till gudarna. Flera platser i närheten börjar på Sked, till exempel Skedås och Skedstad. Förleden ”skede” i Skedemosse syftar enligt arkeologernas hypoteser på ”skeid” en form av hästkapplöpning som man tror har förekommit vid årliga sammankomster på det som kan ha varit en hippodrom på den tiden. Se översiktskartan och bilden.

Text och bild

Lennart Waara

Källor: Information från utgrävningarna, föredrag om utgrävningarna, Skedemosse museum samt Wikipedia. Satellitkartorna från Google Maps, egen bearbetning.

ALBERTUS PICTOR I HÄRNEVI KYRKA

07 september 2021

Kort om Härnevi kyrka.

Härnevi kyrka ligger i Fjärdhundraland i Uppland. 

Kyrkan är byggd på 1400-talet och i stort sett i ursprungligt skick. Inga större ombyggnader eller tillbyggnader har gjorts på medeltidskyrkan. En äldre kyrkobyggnad har funnits på platsen. Kyrkan är en hallkyrka med ett rektangulärt kyrkorum med sakristia i norr och vapenhus i söder. Kyrkan är byggd av gråsten och tegel för gavlarna och dörr- och fönsteromfattningar. Kyrkorummets tak utgörs av två stjärnvalv som vilar på pilastrar. 

Portalen mellan koret och sakristian är bevarad i ursprungligt skick. På 1950-talet gjordes en omfattande restaurering. De medeltida fönstren rekonstruerades då till sitt ursprungliga utseende och det medeltida tegelaltaret återställdes.

I vapenhuset finns en dopfunt från 1200-talets senare del. Den är av kalksten och tillverkad på Gotland.

Kyrkan har nyinvigts i vecka 38 i år efter flera års restaurering av målningarna.

Målningarna.

I kyrkan finns omfattande kalkmålningar som daterats till början på 1480-talet. Målningarna i valven har aldrig varit överkalkade medan de på väggarna överkalkades på 1700-talet. De togs fram och konserverades vid restaureringen på 1950-talet. De är utförda av Albertus Pictor och hans medhjälpare. 

Anna själv tredje. Med Guds-modern Maria i famnen som i sin tur har Jesus-barnet i famnen.

Jesse rot och stam. Profeter och Jesu anfäder framställda som ett stamträd.

Sankt Laurentius martyrium.

Den frommes och den världsliges bön och Jesus framställd som smärtoman.

Sankt Martin delar sin mantel med en tiggare

Pingstundret. Den helige ande utgjuts över apostlarna. Ovanför Kristus och Gud Fader.

Marias förhärligande.

Moses slår vatten ur klippan.

Bilden till höger visar Salomos dom.

Tre motiv. Simson bländas. Herodes beordrar barnamorden i Betlehem. Josef och Maria flyr med det nyfödda Jesusbarnet på en åsna till Egypten.

Jesus bärs fram i templet.

Heliga tre konungar uppvaktar Maria och det nyfödda Jesusbarnet med gåvor i krubban.

Överst Jesus i nådastolen hos Gud Fader. Nedan till höger Herren visar sig för Moses i den brinnande törnebusken. Nedan till vänster Jesu födelse.

Simson brottas med lejonet och bryter upp lejonets käkar. Ovanför en grotesk man med underkropp av djur.

Jungfru Maria bebådelse.

Sankta Katarina av Alexandria

Aposteln Petrus korsfästelse. Allt sedan fornkyrkan har man menat att Petrus själv ville bli korsfäst upp och ner eftersom en vanlig korsfästelse skulle bli alltför lika Jesu korsfästelse, en ära som Petrus inte ansåg sig värdig.

Riddaren Sankt Göran dödar draken. Ett klassiskt motiv som skildrats i kyrko- och annan konst många gånger.

Simson bländas, samt profeter med språkband.

En naken man hängd i tungan samtidigt som han förtärs av eld. Så såg man på straff för svåra brott på medeltiden. Det är svårt att tro att detta är ett påhittat straff av Albertus Pictor. Sannolikt har han bevittnat just ett sådant straff för en mördare eller våldtäktsman. Enom till varning och androm till varnagel. Kanske något att lära av….

Jesu ansikte avspeglat i Veronikas svetteduk. Ett enormt uttrycksfullt och levande porträtt av Albertus Pictor. Man kan med fog antaga att en då levande person har avmålats. Notera blå ögon typiska för den svenska rasen.

Vägen till himmelriket och yttersta domen.

Ärkeängel Mikael väger två själar medan djävulen gör vad han kan för att förändra utslaget. Notera att en smådjävul försöker väga ner den ena vågskålen medan en annan smådjävul trycker den andra vågskålen uppåt.

Text och foto: Lennart Waara

Källor för tolkning av bilderna:

Erik Lundberg. Albertus Pictor. Stockholm 1961

Albertus Pictor. Målare av sin tid. I och II. Stockholm 2009

ALTUNA RUNSTEN – U 1161

04 september 2021

En redogörelse för min och sonens exkursion till runsten 1161 i Uppland.

Runsten U 1161 är en bildsten med text som idag står utanför Altuna kyrka i Uppland. Altunastenen är skickligt illustrerad med motiv från den fornnordiska mytologin och är en asa-troende sten vid sidan av alla kristna stenar i Uppland från ungefär samma tid. Stenen är intressant av flera skäl, dels ristad berömda uppländska runristare, dels ett mycket dramatiskt och tragiskt budskap samt de expressiva bilderna från den nordiska asa-mytologin.

Först till texten på runstenen som framträder otydligt på den illa underhållna textdelen av runstenen. Shame on you, RAÄ. Är inte svensk grandios historia värd större satsningar? Är det Reinfeldts och Sahlins syn på svensk historia som ”barbari” som slår igenom? ”Öppna edra hjärtan” för Sverige och svensk äldre historia!

Translitterering av runraden:

uifasþtr + fulkahþr + kuþar + litu + resa + sþten + ʀþti + sen + faþur + ulfasþ + arfast 
beþi + feþrkag + burnu + e(n) …(ʀ) + bali + fresþen + liþ + lifsþen… … 
beþi + feþrkag + burnu + e(n) … + bali + fresþen + liþ + lifsþen

Normalisering till runsvenska:

§A Vifastr, Folkaðr, Guðvarr(?) letu ræisa stæin æftiʀ sinn faður Holmfast, Arnfast. 
§BP Baðiʀ fæðrgaʀ brunnu, en [þæi]ʀ Balli, Frøystæinn, lið Lifstæin[s ristu]. 
§BQ Baðiʀ fæðrgaʀ brunnu, en [þæiʀ] Balli, Frøystæinn, lið Lifstæinn.

Översättning till nusvenska

Vifast, Folkad, Gudvar läto resa stenen efter sin fader Holmfast (och efter sin broder) Arnfast. Far och son blevo båda innebrända. Och Balle och Frösten, Livstens följeslagare, (ristade). 

Runristarna Balle och Frösten var lärjungar till Livsten. Här har vi på en sten Upplands mest framträdande, kända och skickligaste runristare representerade. Balle och Livsten är känd från många andra runstenar. Frösten är däremot i övrigt okänd.

Runstenen blev när den gamla kyrkan revs 1850 flyttad och lagd som sockelsten i det Creutz-Cronhielmska gravkoret som idag används som gravkapell. Där »upptäcktes» U 1161 år 1918. Runstenen låg inmurad i gravkoret till höger om ingången som sockelsten. Där var den dessutom överkalkad. 

Stenen är av granit och placerades på nuvarande plats efter återfinnandet. Var exakt den stått tidigare är oklart men ändock uppe på den kulle där kyrkan står idag och där den ursprungliga kyrkan stått liksom med stor sannolikhet den allra tidigaste kultplatsen för Asa-tron.

Trots ovan citerade dramatiska inskriptionen och vackra ristningen på framsidan är stenen mest känd för sin tydliga bild av Asa-guden Tors fiskafänge. Tor har betat för fiske med huvudet från en av jätten Hymers oxar. Midgårdsormen har tagit betet. Tor står beredd med hammaren Mjölner för att döda Midgårdsormen. Kampen är hård att. Tors fot har gått rakt igenom båtens botten. Det är en detalj som överensstämmer med berättelsen från Snorre Sturlasons skildring i Eddan.  Hymer (som inte syns på ristningen) kommer att kapa reven med Midgårdsormen – och Tor – kan undkomma.

Det finns även några andra fristående bilder på stenen, bland annat av en ryttare och en rovfågel. Ovanför Tor finns en figur som ser ut att stå på en stege. Ovanför mannen på ”stegen” i de numera svårt skadade partiet finns en rovfågel som slår ett byte. Den bilden är svår att se idag. Det kan var en tidig bild av jakt med dresserade rovfåglar, en form av jakt med jaktfalkar och duvhökar, som förekom tidigt i Svea rike. 

Text och bilder är färgförstärkta i datorn för bättre visuell effekt.

HAR ARKEOLOGERNA HITTAT EN KVINNLIG VIKINGAKRIGARE I GRAV BJ 581 I BIRKA?

14 augusti 2021

Arkeologernas tes

Vi börjar med att citera ur arkeolog Charlotte Hedenstierna-Jonssons artikel “A Female Viking Warrior Confirmed by Genomics” publicerad 2017 i “American Journal of Physical Anthropology”.

“The objective of this study has been to confirm the sex and the affinity of an individual buried in a well-furnished warrior grave (Bj 581) in the Viking Age town of Birka, Sweden. Previously, based on the material and historical records, the male sex has been associated with the gender of the warrior and such was the case with Bj 581. An earlier osteological classification of the individual as female was considered controversial in a historical and archaeological context. A genomic confirmation of the biological sex of the individual was considered necessary to solve the issue. …

Genome-wide sequence data was generated in order to confirm the biological sex, to support skeletal integrity, and to investigate the genetic relationship of the individual to ancient individuals as well as modern-day groups. 

The genomic results revealed the lack of a Y-chromosome and thus a female biological sex, and the mtDNA analyses support a single-individual origin of sampled elements. The genetic affinity is close to present-day North Europeans, and within Sweden to the southern and south-central region. …

The identification of a female Viking warrior provides a unique insight into the Viking society, social constructions, and exceptions to the norm in the Viking time-period. The results call for caution against generalizations regarding social orders in past societies”. (Min fetstil)

Sammanfattning av min kritik 

Påståendet/tesen i slutet av citatet (och som inte är strikt formulerad vetenskaplig hypotes) har inte bevisats. Det som bevisats är att skelettet härrör från en avliden kvinna. Att hon begravts med vapen är möjligen en svag indikation men inget bevis för att hon var krigare. För det fattas en hel del andra viktiga belägg inte minst skelettförändringar av typ tydligt förväxta muskelfästen på högerarm efter åratal av träning med svärd och de tunga och hårdspända idegransbågarna. Det saknas också uppgifter om traumaskador som är vanliga på begravda krigare efter att de deltagit i strider och sårats. Inget av detta anges.

Genomet bekräftar att hon var kvinna men inte att hon var kvinnlig vikingakrigare. Det är verkligen ”a jump to conclusions.”

Vetenskapsteoretiska invändningar mot arkeologernas tes

Tesen kan också avvisas på rent vetenskapsteoretiska grunder. Karl Raimund Poppers ”Conjectures and Refutations” och ”The Logic of Scientific Discovery” tillhandahåller de vetenskapsteoretiska instrument som behövs för att korrekt värdera vad arkeologerna hittills presterat.  Johanna Katrin Fridriksdottirs nyligen publicerade bok ”Valkyria. Vikingatiden kvinnor” bidrar med värdefulla analyser av arkeologernas teser. Min främsta invändning utgår från fallibilismen dvs man bör utsätta hypoteser också för kritiska fakta och analys, falsifikationsanalys. Om hypotesen håller för den typen av empiri och analys kan man anta att den har vetenskaplig bäring. I detta fall har man gjort tvärt om. När man konstaterade att skelettet var från en kvinna har man övertygats och övertygat andra om kausalsambandet vapen i graven, ett kvinnligt skelett alltså en vikingatida kvinnlig krigare. Således, en tes/påstående snarare än en vetenskapligt formulerad hypotes.

Samhällelig bakgrund och förutsättning

De svenska akademierna, universitet och högskolor, är allt mer ideologiska producenter av feministisk ideologi och teori styrda av genus-teorier och identitetspolitisk hegemoni.

Debatten om kvinnliga vikingakrigares existens har därför i spåren av den feministiska genusideologin blivit livligare än någonsin med en enormt medial – även internationell – uppmärksamhet. I spåren av den ursprungliga texten har ett antal uppsatser vid akademin, främst av kvinnliga arkeologistudenter, anammat tesen och drivit allt längre in i allt märkligare trans-texter. Det är oroande för den framtida arkeologin som riskerar att bli ideologisk snarare än vetenskapligt entydig. Sök på nätet och läs dessa uppsatser, de ger en upplysande om än skrämmande inblick i förfallet från vetenskapliga teorier och metoder in i ren ideologisk feminism, genus- och transpropaganda. Arkeologerna med Charlotte Hedenstierna-Jonsson har öppnat Pandoras ask. Skadan kan vara oåterkallelig.

Analys av den av arkeologerna framförda tesen

Diskursen handlar om arkeologernas påståenden om en kvinnlig krigare i grav Bf 581 i Birka. DNA bekräftar numera entydigt att det var skelettet av en avliden en kvinna i graven. Graven grävdes ut redan 1878. Skelettet, som då antogs vara efter en man, konstaterades vara mellan 30 och 40 år och begravd med silversmycken, en märklig huvudbonad, en stor mängd vapen svärd, två spjut, pilspetsar, stridsyxa o stridskniv samt två hästar. I slutet av texten finns skisser av graven från 1889 av Hjalmar Stolpe och en rekonstruktion.

Den begravningen måste i sin tid ha varit en fantastisk uppvisning i status och rikedom samt krigisk styrka hos ätten/klanen och inte minst handelsförbindelser.

Graven har varit känd välkänd i vikingaforskningen i många decennier. Det sensationella nu är att man upptäckt att skelettet var efter en avliden kvinna. Arkeologerna påstår därför att hon var ”krigare” och en ”högt uppsatt militär ledare”. På vilka grunder eller på vad? Det i graven nedlagda vapnen? Men de kan, som vi skall se, ha andra plausibla förklaringar.

Man måste vara försiktig med antaganden om individers liv och leverne på basis av föremål och kläder nedlagda i graven. Den viktiga frågan är just vad föremålen speglar och i vilken grad och på vilket sätt de avspeglar den avlidnes sysslor i livet.

Visar exempelvis skelettet att den begravda var utbildad för strid och/eller deltagit i strid? Nej, det gör den inte och inte utan ytterligare viktiga för att inte säga avgörande indikationer.

Skeletten efter manliga krigare i utgrävda vikingagravar har visat spår av traumaskador andra än de dödliga som lagt dem i graven. Skeletten efter riktiga manliga vikingakrigare bär spår (på skelettet i form av kraftigare muskelfästen och exempelvis kraftigare över- och underarmsben) av hård fysisk träning och traumaskador som tillfogats dem som ett resultat av deras leverne som krigare och deltagande i strid.

En vikingatida individ som begravts med vapen bör föras till kategorin krigare om och endast om kroppen bär spår av skador och/eller fysisk träning.

Benen i grav Bj 581 beskrivs tvärtom som ”spensliga och gracila”, vilket inte är det man förväntar sig av en vikingakrigare man eller kvinna.

Vad kan då föremålen i graven betyda och hur skall de förklaras?

Vapen i en grav, som de i Bj 581, kan förklaras av en flerfaldig uppsättning faktorer. Vapen typ båge och pilar används också för jakt och en yxa används för allehanda arbeten med trä/träd. Fina dyrbara vapen i stort antal måste i första hand vid den tiden ha uppfattats som viktiga statusföremål. Det är inte oproblematiskt utifrån vetenskapsteoretiska överväganden att dra en rak kausallinje mellan förekomst av vapen runt ett skelett i en grav till faktisk förekomst av deltagande i fysisk strid eller än mer en personlig identitet som ”krigare”. Det är verkligen i poppersk mening ovetenskapligt. ”The Poverty of Historicism” kan man utbrista.

Den korrekta vetenskapliga benämningen är väl dessutom ”vapengrav” och inte ”krigargrav”. Vapengrav med utgångspunkt i de empiriskt belagda fynden av många vapen i grav Bj 581. Att skelettet i graven är efter en avliden kvinna är bekräftat genom undersökning av genomet. Bekräftat att det var en ”kvinnlig vikingakrigare” och en ”högt uppsatt militär ledare” är det däremot inte. Tesen är framförd men inte befunnen vetenskapligt belagd. Tesen/påståendet är inte ens sannolik eftersom det finns en hel rad andra plausibla förklaringar till vapnen i kvinnograven Bj 581. Det är uppenbarligen inte heller säkert att den ursprungliga graven endast innehöll kvinnoskelettet. Det kan ha funnits ett manligt skelett i graven som idag är förkommet.

Begravningar var också under vikingatid mer en föreställning för de efterlevande än den döde som med olika slag av imponerande ritualer ville demonstrera att de var välbärgade och anhöriga till viktiga personer, klaner och ätter. Gravsättningar var långt ifrån standardiserade vid denna tid.

Det är väl också så att gravsättningar inte ger någon direkt insyn eller kausalsamband mellan begravning/graven och vad den avlidne hade haft för sig i livet. Förekomst av vapen i graven kan inte längre betraktas som något slags bevis för att den som begravdes – man, barn eller kvinna var krigare. I synnerhet om arkeologerna inte kan påvisa förekomst av traumaskador på skelettet.

Det finns ett exempel med en pojke på cirka nio år som var begravd med sköld, svärd, häst och annan stridsutrustning. Han var knappast krigare. Däremot möjligen avkomma till en betydande vikingakrigare och med en karriär vid vuxen ålder som krigare. Grav Bj 977 i Birka är en sådan! Likaså finns en grav i Balnakeill i Skottland  där en 12-13 åring begravts med ett 80 cm långt svärd. Pojken själv var 150 cm lång. De nämnda exemplen är knappast att betrakta som individer med krigarliv bakom sig innan de dog.

Av de tusentals vikingagravar som grävts ut har man bara funnit tre med osteologiskt säkra kvinnoidentifieringar som också innehållit svärd. I Sydostnorge har man grävt ut en grav med skelettet efter en mycket spensligt byggd 150 cm lång ung kvinna som vägt ungefär 40 kilo och gravsatts med ett svärd. Med stor sannolikhet INTE en kvinnlig vikingakrigare.

I litteraturen anges en rad andra möjliga kausalförklaringar för att förklara förekomsten av vapen i den kvinnliga graven. Kvinnan kan ha blivit offrad och begravd i sin mans ställe. Hustrun till en man som dött utomlands kan ha blivit begraven i mannens ställe. Kvinnan kan ha varit en ”funktionell” son. Själv ställer jag mig mycket skeptisk till dessa förklaringar. De bär såvitt vi kan bedöma inte rimlighetens eller sannolikhetens prägel.

Det är således inte korrekt vetenskapligt att tesen/påståendet om förekomsten av en ”kvinnlig vikingakrigare” i grav Bj 581 i Birka. 

Slutsats

Tesen om en kvinnlig vikingakrigare är inte bevisad bortom rimligt tvivel. Den saknar viktiga empiriska belägg, har inte formulerats som en strikt hypotes och inte utsatts vetenskapligt falsifierande empiri och analys. Tesen om en ”kvinnliga vikingakrigare” är en feministisk genus-tes med ett ideologisk-politiskt syfte. Även den äldre historien skall skivas om för att passa in i rådande akademisk och samhällelig ideologi.

Vi gratulerar Charlotte Hedenstierna-Jonsson till en sannolikt lysande akademisk karriär på tesen om en ”kvinnlig vikingakrigare”, eftersom författaren inordnar sig i akademins feministiska genus- och identitetspolitiska ideologi. Hon har också uppmärksammats stort i internationella media bland annat i ett engelskt TV-program om vikingar. 

KUMLA KYRKA I VÄSTMANLAND MED ALBERTUS PICTOR MÅLNINGAR

24 juni 2021

Kumla kyrka  tillhör Västerås stift och ligger på en höjd en knapp mil söder om Sala. 

Kyrkans sydsida.

Kyrkans södra port och ingång till vapenjuset.

Kyrkan är byggd av gråsten runt 1300 med ett långhus och fristående klockstapel. Under det senare 1400-talet byggdes det platta innertaket av trä om till ett tegeltak med stjärnvalv. Tak och väggar målades av Albertus Pictor. Dessa har aldrig varit överkalkade. Målningarna är därför fortfarande i ett fantastisk skick med klara färger. Den röda färgen har dock som vanligt mörknat och förefaller nu närmast svart. Ett protokoll från 1630 visar att målningen utfördes år 1482. Det nuvarande kyrktornet byggdes 1756-1765.

En bevarad mässhake från 1723 sannolikt tillverkad i Kina. Används självfallet inte längre.

En triangel med motiv kring Olof den helige och Erik den helige.

S:t Olofs seglats. Ses i fören. Bilden handlar om en kappsegling som handlade om Norges krona med den hedniske brodern Harald. Olofs segling blev ett mirakel trots att trollen försökte hindra färden. Han seglade över både land och vatten.

S:t Olof stupar vid slaget vid Stiklestad år 1030. Olof den helige eller S:t Olof (Olof Haraldsson) var i yngre år viking och härjade i Mälardalen, Östersjön och Danmark. Senare norsk kung 1015 – 1028. Blev senare Nordens första och mest populära helgon som dyrkas också i Sverige. Nidarosdomen i Trondheim är byggd till hans minne där hans reliker också förvaras. Flera kyrkor i Sverige är uppförda till Olof den heliges minne. I Uppsala domkyrka är han vid sidan av Erik den helige (S:t Erik) huvudhelgon. han huggs med en stridsyxa mot i bilden, den ende riddaren med krona på huvudet.

En mycket intressant och dramatisk stridsscen. Den visar hur riddare var beväpnade offensivt och defensivt under det slutande 1400-talet. En av riddarna (Olof den helige i detta konkreta fall) blir huggen i den relativt svagt skyddad knäleden med en stridsyxa och försätts därmed ur stridbart skick. Riddaren som hugger med stridsyxan har träffats av en pil från en idegransbåde som med spetsen penetrerat rustningen och sannolikt också försatt denne riddare ur stridbart skick efter en stunds blödande. En tredje riddare har fallit och får nådastöten genom en oskyddad del av rustningen av en stridsdolk av kraftigare typ. En bonde beväpnad med den för bondearmér vanliga klubban försöker i bildens vänsterkant att utdela ett avgörande klubbslag mot hjälmen på en femte riddare med rustning som samtidigt utdelar en dödande stöt av vad som förefaller vara ett spjut på en en liggande bonde. I bakgrunden den riddare som skjutit pilen. Ännu en riddare skymtar där bakom. En dramatisk och realistisk stridsscen från 1400-talet. Så här såg en strid man mot man ut. Ett hugg mot benen var dödande och försatte motståndaren omedelbart ur stridbart skick. Detta kan man se på skeletten efter dem som stupade utanför Visby murar på den s.k. Korsbetningen när Valdemar Atterdag år 1361 intog som prisgavs utan strid av borgarna och handelsmännen i Visby medan bondearmén som försvarade staden stupade till sista man utanför murarna som inte öppnades av borgarna i staden.

S:t Mikaels strid med djävulens demoner och anhang.

S:t Olof och S:t Erik överlägger.

Albertus Pictor pryder gärna väggar och tak med dessa groteska figurer, demoner/fabeldjur.

Det typiska för Albertus Pictor är att ha inte lämnar någon enda del av väggar och ta omålade. De pryds ofta med akantus växter som här med insprängda opersoner och textband med bibelsentenser. I detta fall är det Jesse rot med profeter och Jesu föregångare i Bibelns texter i Gamla testamentet framställda som ett ”stamträd”.

En jägare utrustad med armborst, jakthorn och hund ute på jakt.

Utsikten österut från kyrktornets lanternin som jag i vanlig ordning klättrade upp i.

Kyrktornets lanternin interiört.

Trappor i kyrktornet.

Interiör från kyrktornet.


%d bloggare gillar detta: