Ju mer jag forskar på och undersöker Kilsbergens ekonomiska historia desto mer imponerad blir jag. Kilsbergen, enkannerligen Lekebergs bergslag, har vid sidan av andra områden i Bergslagen i det Västmanländska landskapet spelat en viktig roll under 1 000 års järnproduktion. Här skapades grunden för Svea rikes utveckling ekonomiskt, politiskt, socialt, och för den internationella maktkamp med krigen och erövringarna från slutet av vikingatiden och fram till det nuvarande Sverige. Från Kilsbergen och Bergslagen kom det järn för vapen och utrustning till flottan och arméerna som under stormaktstiden spelade en betydande, kanske avgörande roll. Järnproduktionen från Kilsbergen har varit viktig även för handeln med andra länder, för jordbruket och de framväxande smedjorna, verkstäderna och de tidiga industrierna. Vid slutet av 1800-talet och de första åren av 1900-talet var allt detta över. Men, det är en annan historia. Idag återstår artefakterna för oss att bese, granska, analysera, förstå och vara stolta över.
När ni kör genom eller i Kilsbergen nästa gång, notera inte bara alla ortsnamn som slutar på hytta, reflektera gärna över vad dessa hyttor och gruvor har betytt för Sveriges utveckling i djupaste mening, faktiskt till vad Sverige är idag. Det fanns inga feminister eller mångfaldsideologer eller muslimer från MENA att förstöra och söndra samhället så långt ögat nådde. Det var vita medelålders män som arbetade i hyttor och gruvor från A till Ö eller snarare från soluppgång till solnedgång. Heder åt alla dessa hårt arbetande och kreativa skapande män och deras starka hustrur och stora familjer hemma.
När vår familj, uppvuxna i den Västmanländska Bergslagen med järn som centrum för företagande i både Hallstahammar och Surahammar, för 22 år sedan förvärvade en fastighet långt upp i Kilsbergen vid Våtsjön, kände vi oss hemma direkt. Först nu förstår jag varför. Det är samma historiska bakgrund och artefakter som präglar både landskapet Västmanland och Kilsbergen.
Det har identifierats 57 gruvområden i Lekebergs bergslag, åren runt 1700. Gruvfälten består dessutom av ett antal gruvor och gruvhål. Skogarna i Kilsbergen är fulla av järnmalmsgruvor. Vet någon hur många de är? Min gissning är att det finns flera hundra gruvor/gruvhål i Kilsbergen. Bara runt Mogruvan och Kinkhyttan kan jag på kartor (om de är korrekta) räkna till 43 gruvhål och de kan vara fler. Det är en uppgift av sisyfoskaraktär att ge sig ut i skogarna och börja identifiera gamla gruvhål. Vi får nöja oss med att de var väldigt många och viktiga. Det är självfallet meningsfullt eller ens intressant att beskriva alla dessa, även om man är nördigt lagd. De flesta av dem är dessutom dolda av trädridåer, tät sly och växtlighet och idag vattenfyllda. Än så länge går det att se dem men i sommar när lövträd och sly har blad blir de närmast omöjliga att se i terrängen om man inte vet exakt var de är. Förutom de i förra artikeln beskrivna Dalkarlsbergsgruvorna skall jag i denna text beskriva ytterligare två gruvor, Mogruvan strax söder om Lekhyttan och Hässelkullagruvan ute på Närkeslätten strax väster om Lannakroa. Den sistnämnda var en betydande gruva som levererade järnmalm till minst 12 hyttor. Se kartan. Båda forslade också malm till Klunkhyttan som beskrevs i artikel 5.
Hässelkulla gruvan
Den hittar man om man kör gamla E18 västerut. När man passerat Sannakroa tar man vänster vid skylten Hässelkulla. Se kartan. De går att köra bil fram till båda.
Hässelkullagruvan ligger utanför Lekebergs bergslag men var en viktig leverantör av järnmalm till många hyttor. Beskrivningen av Hässelkulla har jag hämtat från en nätsida som heter ”BILD-SMIDA och SAMLA” som är inriktad på amatörgeologer och som utförligt beskriver Hässelkullagruvorna. Vi citerar in extenso den detaljerade och informativa texten om Hässelkulla gruvverksamhet.
”Västra Hässelkulla: Gruvan eller gruvorna var igång redan på 1500-talet. År 1591 inträffade det första raset som ägde rum vid västra väggen. Omfattningen i övrigt av detta ras är inte omskrivet. När gruvorna först började bearbetas är inte känt. År 1600 låg gruvan öde, men bearbetades på nytt 1643. Redan året därpå lades gruvan åter öde, dels på grund av att hålla gruvan läns på vatten och dels på bristen av arbetsfolk. Gruvans djup var då 27 m. Detta torde bestyrka att gruvan varit bearbetad redan tidigt på 1500-talet. Avverkningshastigheten på djupet av en gruva på 1500–1600-talet var i regel mycket långsam. År 1741 återupptogs arbetet och bedrevs oavbrutet fram till år 1865 då gruvans (gruvornas) tak störtade in och bildade hela nuvarande dagbrottsliknande öppningen (gruvstöt). Smedjan samt en källare medföljde rasmassorna i djupet. En felplacerad undre pelare angavs som rasorsak.
Bergmästarrelationer om gruvarbetet finns i obruten följd från 1741–1865. Gruvans malm och berg bröts med hjälp av ved och krut. Veden användes som tillmakningsved på så vis att man reste veden mot berget och eldade.
Av värmen sprack sedan stenen sönder, i all synnerhet om man kylde med vatten. En tillmakning bestod av ett flertal kubikmeter ved och kunde brinna i flera dagar. År 1750 åtgick 208 mått ved (ca 600 m³) och 298 kg krut. Malmutbytet blev 366 ton. Vedmängden var som syntes stor i forna dagars bergsbruk och skogarna på 1700–1800-talet ödelades allt mer. Kalhyggena var förmodligen enorma. Det var många gruvor igång i Lekebergslagen och även hyttorna drog mycket ved till sitt kolbehov.
Mot senare delen av 1800-talet användes krutet alltmera och när nitroglycerinet och sedermera dynamiten kom, minskade gruvornas vedbehov betydligt.
Till för timringar och dylikt åtgick givetvis en hel del skog. Ett nytt uppfordringsschakt, Lövenskjöldska schaktet, (Det ”lilla” gruvhålet bredvid det nuvarande stora) blev år 1812 utstakat av Geschvorner Timoteison. Schaktet namnsattes efter Salomon Lövenskjöld som åren 1801-1816 var landshövding i Örebro län. Han ägnade stort intresse åt bergshantering. Schaktet genombröt dock inte gruvans tak förrän år 1851 då det togs i bruk som det nya uppfordringsschaktet. Anledningen till att man tog schaktet i bruk så sent var att man var rädd för ökad tillströmning av vatten till gruvan. Det är 19 m från markytan till gruvans tak.
I bergmästarerelationerna omnämns bl.a. följande ”Malmen är anväxt vid hällestenen som består av kvartsrådande glimmerskiffer, är retraktorisk (indragen), godartad och engången, blandad med kvarts, granatberg, röd kalkspat och stundom druser av klara eller rökiga kvartskristaller och ofärgade kalkkristaller.” (Detta år 1821 är det enda år som några kristaller omnämns trots att samma person varit på plats och fört anteckningar som är både före och efter detta år. Var det särskilt mycket kristaller detta år, eller endast då?) År 1821 nedlades förutom 110 häst- och mandagsarbeten vid vindkörningen (d.v.s. uppfordring av malm och berg.) 4134 dagsverken, gruvfogdens oräknade.
Gruvans vattenuppfordring ägde rum med en vattenuppfordringskonst som bestod av ett antal pumpverk drivna av ett vattenhjul, av underfallstyp, i Svartån och förbundet via dubbel konstgång eller konstregla. Året före, alltså år 1820 byggdes en ny vattenuppfordringskonst med dubbla reglar av 620 m:s längd från hjulet i rak linje, tidigare hade den gått i vinklar. Den gamla hade tjänstgjort sedan 1740-talet. Arbetet verkställdes på hösten efter avslutat gruvarbete (Gruvan bröts inte vintertid.) samt släpptes igång 4 november och utdrog allt vatten varmed gruvan nästan blivit vattenfylld på 14 dagar. Vattenhjulets diameter är angiven till 10,7 m. Denna konstregla förde liksom tidigare ett oerhört gnisslande. År 1865 inträffade vid middagstid det omnämnda storraset. Arbetarna satt då i ett av boningshusen och åt middag. Från den dagen arbetades gruvan fram till år 1876, då den ansågs vara tömd. Dessutom var den helt ruinerad till sin uppbyggnad. Bergmästarerelationen från 1876 anger ”Som malmen i den igenrasade gruvans botten stannat mot eller är afskuren af en röd syenit och samma bergart omsluter hela fyndigheten och begränsar densamma så finnes ingen förhoppning att vidare kunna bryta denna grufva”
Gruvan hade fram till denna tidpunkt lämnat 132 000 ton järnmalm. Gruvan var mycket värdefull för Lekebergslagen då den gav ett gott och segt järn och därför var nödvändig för inblandning i andra gruvors malm som annars hade ansetts oduglig.
Östra Hässelkulla: Denna gruva är mycket lite omskriven, den bröts på järnmalm, men även koppar kunde utvinnas i vissa koncentrationszoner av kopparkis och även kopparglans. Malmkroppen avtog ganska snart och gruvorna fick läggas ned”.
Bilder:
Järnmalmsgruvan Hässelkulla
Rester efter den ursprungliga gruvinhägnaden.
Koppargruvan.
Raserad bostad för gruvmännen.
Ruin efter bostad för gruvmännen
Mogruvan.
Mogruvan/gruvorna var ett äldre och mindre gruvfält men som under en period forslade malm till den närbelägna Klunkhyttan. Mogruvan ligger strax söder om Lekhyttan. Se kartan. Reservation: det fanns flera gruvor i Lekebergslagen och utanför som hette Mogruvan; i Dalkarlsbergs närhet, i Viker och på andra platser. Att den Mogruva som nämns som leverantör av järnmalm till Klunkhyttan är just denna är sannolikt utifrån närheten. Det kan ha varit någon annan gruva, exempelvis den gruva som nämns som Mosgruvan alternativt Mogruvan under Dalkarlsbergs gruvlag. Med denna reservation övergår vi till att beskriva i ord och bild Mogruvan söder om Lekhyttan.
Mogruvan ”torde vara en av de äldsta”, skriver Werner Taesler om gruvområdet och Lekhyttans viktigaste malmleverantör under flera århundraden. Lekhyttan hade ingen egen gruva. Gruvan ligger alldeles vid Malmvägen, 50 meter väster om vägen. Den har under 1600-talet två gånger vattenfyllts men tagits i bruk igen innan den slutligen lades ner 1819.
Bilder:
Mogruvan 1
Mogruvan 2.
Utöver de nämnda två finns det minst ytterligare tre gruvor och kanske fem gruvhål, Spader Ess, Dalabergsgruvan samt ett namnlöst gruvområde, i skogen söder om de två som ligger alldeles vid vägen, vilket är liktydigt med den gamla Malmvägen.
Tillfällig bostad för gruvmännen som arbetade vid gruvan
Ventil till bostaden som sannolikt har suttit i dörren.
Högar av malmkross
Gruvschakt strax bredvid Mogruvan 1. Schakt för uppforsling av malm?
Text och bilder: Lennart Waara
lennart waaras blogg 
Kommentera