Archive for the ‘Kilsbergen’ Category

ORTNAMNEN BERGSLAGEN, LEKEBERGSLAGEN OCH KILSBERGEN. ARTIKEL 10.

14 mars 2023

Vi analyserar ortnamnen Bergslagen, Lekebergslagen (Lekhyttan) och Kilsbergen och de bestämningar som bidrar till att förklara uppkomsten av namnen. Texten bygger huvudsakligen på Karin Calissendorfs och Anna Larssons bok ”Ortnamn i Närke” som utkom av trycket 1998.

Det är således tre geografiska namn som skall härledas. Att härleda ortsnamn är i de flesta fall ingen exakt vetenskap utan mer att söka och analysera sannolika förklaringar till namnens tillkomst. Namnens ursprung försvinner ofta (ibland finns äldre skriftliga belägg som kan dokumentera en första användning) i den äldre historiens töcken. I det följande handlar det om sannolika eller ibland endast möjliga förklaringar och härledningar utan att jag påpekar det varje gång.

Vi börjar med Kilsbergen namnet på den 50 km långa förkastningsbranten i västra Närke. Kilsbergen kommer med säkerhet från den socken i norr som utgör den nordliga delen av bergen, Kils socken. Så långt är allt enkelt. Men varifrån kommer namnet kil i Kils socken?

Namnet Kils socken kommer inte från namnet på någon kyrkby som är det normala i sammanhanget. Istället antas namnet kunna komma från en gård där kyrkan byggdes som kan ha hetat Kil. Ordet Kil förekommer ibland i ortsnamn och härleds då ur likheter i formen på redskapet kil. Det kan handla om en administrativ kil som att Kils socken skjuter in mellan Axbergs och Tysslinge socknar. Namnet har också förekommit i betydelsen kilformigt jordstycke och kan vara en förklaring. En annan kan handla om kil i betydelsen långsmal vik. Den förklaringen kan vara aktuell för Kils socken. En långsmal dalgång går nämligen från Tysslinge norra ände upp emot Kils kyrka. Kils socken har sannolikt i äldre tider varit den folkrikaste socknen. Kils socken har ju också givit namn åt Kilsbergen som har de högsta topparna inom socknen.

Lekebergslagen är det samlande namnet för de socknar som ingår i det geografiska område i västra Närke som i stort täcker in Kilsbergen och som historiskt haft järnet i centrum för produktion och levnadssätt. De sex socknarna är Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa. Namnet Lekhyttan, Lekeberg och Lekebergslagen kommer från sjön Leken.  Det finns två alternativa tolkningar till namnet Leken, dels att sjön var rik på lekande fisk, dels att de härrör ur lekande, dvs rörligt vatten.

Bergslagen är ett övergripande namn för det geografiska område som allt sedan medeltiden i form av bergshantering, brytning, smältning och bergsbruk levererat järn för inhemska behov och för en betydande export. Bergslagen är i genuin mening bergsbrukets geografiska område. Geografiskt är namnet inte välavgränsat men grovt utgör norra och västra Västmanland, delar av norra Uppland, västra Närke, sydöstra Värmland och södra Dalarna kärnan.

Ordet berg i Bergslagen kan förefalla självklart till sitt innehåll. Men ordet kan faktiskt ha lite olika betydelser. Dels kan det ha den allmänna betydelsen av berg, dels en mer specifik betydelse i meningen berg som utgångspunkt för bergsbruk och bergslag. Det kan också i ortnamn bara betyda höjd, kulle eller berg i dagen.

Just i anslutning till Bergslagen finns äldre dokumentation av ordet berg i meningen ”berg som föremål för bergsbruk”. I främst de kungliga bergsprivilegierna där ägaren redan från mitten av 1300-talet stadgade om förhållanden, drift och organisation. Därifrån kommer sannolikt också ”lag” i Bergslagen. År 1354 stadgades för Norberg en organisation kring de styrande ”de som skola för berget stånda”. 

Länge har historiker diskuterat vad som skall avses med ”Västra berget i Närke” respektive ”Östra berget i Närke”. Vi går inte in i den diskussionen om vad som kan ha avsetts med de olika bestämningarna. Dokumenten är få och förkomna. Vi stannar för den senaste förklaringen som förefaller enkel och klar. Occams rakkniv! Östra berget är östra delen av Kilsbergen och Västra berget är bergsbygden på Kilsbergens västra sida.

Det var först från och med 1500-talet som man började tala om Bergslag för området. Innan kallades bergsbygderna helt enkelt för Berg. Bergens namn angavs utifrån malmens art, Järnberget, Kopparberget och Silverberget eller bara Malmbergen. I Närke finns också Kalkberget och Limberget. Limberget kommer från engelskan lime, kalksten, som var en viktig komponent i järnframställningen.

De kungliga privilegietexterna för malmförande berg kom att skapa termer som visar på en tydligt reglerad och organiserad verksamhet; bergmästare, bergsman, bergsarvode, bergshantering, bergsrätt, bergsmannating, bergsbyggning, bergsbruk, bergsfogde och bergsfrälse dvs skattebefriade bergsmän.

Historiskt är våra äldsta bruksbygder, de ovan nämnda landskapen, väl dokumenterade och utforskade.  Namnet ”Bergslagen” är dock av senare datum, belagt från 1500-talet. När man övergår från den tidigaste benämningen ”berg” och talar om ”bergs lag” får man hela namnet. Det fanns kungliga rättsbestämmelser som gällde för området i de s.k. bergslagsprivilegierna. Från 1340 finns belagt begrepp som ”bergs rätt och lag”, ”bergs privilegium och stadga”. Nu närmar vi oss en förståelse för varifrån och hur dagens benämningen Bergslagen uppkommit.

Bergsbruket krävde andra regler och lagar än landsbygden och staden. Privilegiebreven var positiva för bergsmännen eftersom man föredrog att lyda under ”bergs lag” än under ”bondelag”. Man fick sin sak prövad på bergstinget av likar. Huruvida ”bergs lag” fanns nedtecknad eller endast var en sedvanerätt kan inte fastställas. Året 1457 används för första gången ”bergslag” som benämning för ett avgränsat geografiskt område, exempelvis ”Gamble Norebergslagh”.

Från tidigt 1500-tal finns begreppen bergslagen med alternativen ”Bergslaget” och ”alle bergslager” (alla bruksbygder) allmänt använda. Från mitten av 1400-talet föreligger namnet ”vppa Lecaberge” för Lekebergslagen och från mitten av 1500-talet inkluderande sjön Leken och orten Lekhyttan. På kartor från det slutande 1600-talet kan man vidare finna en gräns ”som afschiär Bärgslagen” från ”landet”, dvs närkeslättens odlingsbygder.

Bergslagen skall slutligen skiljas från uttryck som ”arbetslag på berget” som inte hade med lag i juridisk mening att skaffa även om det förekommer i privilegiebreven. De används i samband med begrepp som ”bergsmännen på Norberg” eller liknande.

Text: Lennart Waara

GRANBERGSDALS HYTTA FRÅN 1600-TALET. ARTIKEL NR 9 I SERIEN OM KILSBERGEN

12 mars 2023

Idag beger vi oss i samlad tropp till en av de sex hyttor i Örebro län som är bevarade och renoverade till ett skick som gör att man faktiskt kan studera hur järnproduktionen gick till en gång i tiden. Det blir en kortare text med en mängd exteriöra bilder. Vi får fotografera interiört och komplettera bilderna någon gång när det är visning av hyttan.

Granbergsdals hytta är intressant också för att det är en sent tillkommen hytta och som var i produktion ända fram till 1925, när de flesta hyttruiner i Kilsbergen har anor tillbaka till 1100-talet och lades ner i slutet av 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Den sena tillkomsten innebär att vi vet vem som initierade bygget av masugnen.

På 1620-talet kom nämligen bonden Mårten Eskilsson till Granbäcksdalen från Nora-Linde bergslag. Han började tillsammans med andra likaledes nyinflyttade familjer bygga den första masugnen, en liten mulltimmermasugn. Den var klar att producera, ”blåsa järn”, år 1642.  Hyttelaget fick 1649 av Bergskollegiet och bergmästaren i Nora ett privilegiebrev utfärdat för hyttan År 1732 var antalet intressenter 32. På 1850-talet var 14 hemman, totalt 50 hushåll delägare i hyttan. År 1859 bestod hyttelaget fortfarande uteslutande bergsmän. 

Under 1870-talet övertogs anläggningen av Karlsdals bruk. Många bruksnedläggelser ägde rum vid denna tid i länet men Granbergsdalshytta överlevde med investeringskapital genom den nyinvigda Nora-Karlskoga järnväg. Senare under 1800-talet köptes andelarna upp av närliggande bruk. Efter 1910 var Granbergsdals hytta bruk en industrihytta till Karlsdals bruk. Hela anläggningen var i drift fram till 1925.

Många andra hyttor i Karlskogabygden tillkom under perioden 1620–1650, den tid då 30-åriga kriget skapade stor efterfrågan på järn. Sverige var en stormakt och i hög grad delaktig i 30-åriga kriget ledda av Den Store, Gustaf II Adolf Lejonet från Norden. Järn behövdes till vapen. Som en konsekvens därav kom järnhanteringen att utvecklas och byggas ut dramatiskt under perioden. Sverige dominerade därefter på världsmarknaden som järnproducerande nation långt in på 1800-talet. 

Granbergsdals hytta hade en sammanhängande produktion av järn från 1642 till 1925. Granbergsdals hytta sådan den kan beses idag är en anläggning som huvudsakligen daterar sig från 1878–1880 då den stora ombyggnaden gjordes. Mulltimmermasugnen ersattes 1878 och den nya masugnen byggdes om 1896 o 1907 efter en brand. Den nuvarande femton meter höga masugnen med runt pipa i tegel, installerades 1909. I hyttan finns rostugn, förvärmningsapparat, blåsmaskin, slaggstamp och malmkross. 

Grundmurarna från de föregående masugnarna finns ännu kvar vid Råstun. Hyttan hade ursprungligen en mulltimmermasugn. Ännu under 1900-talet kunde man se spåren efter den gamla bergsmansorganisationen. På hyttbacken och i dess närhet fanns 19 kolhus! Hyttgårdarna låg inte som vid andra hyttor i omedelbar anslutning till masugnen utan de var utspridda. Arbetsstyrkan i hyttan bestod 1908 av 39 personer. Yrkesbeteckningarna var exempelvis krossare, rostugnsförman, masmästare, hyttdrängar och slaggskjutare. 

Malmen till hyttan hämtades från Dalkarlsberg, Persberg och Striberg. En del tackjärn användes för gjutning av kittlar, hjul, balkar, men det mesta göts i tackor och såldes vidare till stångjärnsbruken. 1925 var Granbergsdalshyttans historia som järnproducent över, hyttan lades ner. Då arbetade 32 personer vid hyttan.

I Örebro län (främst delar av Närke, Västmanland och Värmland) har under medeltiden funnits omkring 300 hyttor. Idag är bara sex hyttanläggningar bevarade, och Granbergsdal är den enda i Karlskogabygden. År 1900 fanns 135 masugnar i drift i Sverige.  År 1988 producerades fem gånger så mycket råjärn i landet vid återstående fyra masugnar. Idag finns tre masugnar kvar en vid SSAB:s anläggning i Luleå och två vid samma företags anläggning i Oxelösund. Från lokalt småskaligt till globalt storskaligt. Så ser nästan all svensk ekonomisk historia ut. Torghandeln är väl den sista kvarlevande konkurrerande handeln.

Bilder:

När jag för fotografering anlände till Granbergsdalshyttan inställde sig först en besvikelse. Hyttan var klädd i byggnadsställningar som ”förstörde” fotomöjligheterna. Sedan kom euforin. Äntligen en historisk artefakt som är under rejäl reparation och underhåll. Det ser man inte för ofta. När jag ser att mina skattepengar används för att bevara Sveriges historia och dess artefakter kan jag bara glädjas. Nu till bilderna av hyttan. En reservation för att de olika bygggnadernas funktion kan ha blivit fel. När renoveringen är avslutad blir det åter möjlighet att gå runt inne i hyttan. Fler bilder kommer då och jag kan mer exakt precisera funktion.

Hyttan 1903 innan ombyggnaden av masugnen 1909. Byggnaden närmast till höger riven. Notera mannen på taknocken till masugnen.

Den här bilden bör vara tagen efter 1909.

Hyttan idag från ungefär samma position som de båda ovan.

Bör vara tagen någon efter 1909 men före nedläggningen 1925.

Hyttan sedd idag från samma position, dvs från andra sidan dammen.

Hyttan sedd från söder.

Bilden tagen från söder.

Den vattendrivna stampen som under 1500–1600-talet användes för att krossa slagg. Masugnsprocessen var inte bättre än att slaggen innehöll järn som ekonomin krävde att man tillvaratog. Senare användes stampen för att krossa flinta som tillsammans med eldfast lera och melass användes för att reparera.

Hyttan sedd från sydöst med vattenkanalen emellan.

Bilden tagen från nordöst

Bilden tagen från nordväst

Vattenkanaler för vattenhjul från dammen och dammluckan. Vattentrumman till turbinhuset är bortruttnad, endast de sammanhållande järnringarna är kvar.

Varmapparathus med skorsten.

Slagg och varphögar.

Text och bild: Lennart Waara

KILSBERGENS ROLL I SVEA RIKES HISTORIA ÄR IMPONERANDE. EXEMPLEN HÄSSELKULLA PÅ NÄRKESLÄTTEN OCH MOGRUVAN VID KILSBERGSKANTEN. ARTIKEL 8.

09 mars 2023

Ju mer jag forskar på och undersöker Kilsbergens ekonomiska historia desto mer imponerad blir jag. Kilsbergen, enkannerligen Lekebergs bergslag, har vid sidan av andra områden i Bergslagen i det Västmanländska landskapet spelat en viktig roll under 1 000 års järnproduktion. Här skapades grunden för Svea rikes utveckling ekonomiskt, politiskt, socialt, och för den internationella maktkamp med krigen och erövringarna från slutet av vikingatiden och fram till det nuvarande Sverige. Från Kilsbergen och Bergslagen kom det järn för vapen och utrustning till flottan och arméerna som under stormaktstiden spelade en betydande, kanske avgörande roll. Järnproduktionen från Kilsbergen har varit viktig även för handeln med andra länder, för jordbruket och de framväxande smedjorna, verkstäderna och de tidiga industrierna. Vid slutet av 1800-talet och de första åren av 1900-talet var allt detta över. Men, det är en annan historia. Idag återstår artefakterna för oss att bese, granska, analysera, förstå och vara stolta över.

När ni kör genom eller i Kilsbergen nästa gång, notera inte bara alla ortsnamn som slutar på hytta, reflektera gärna över vad dessa hyttor och gruvor har betytt för Sveriges utveckling i djupaste mening, faktiskt till vad Sverige är idag. Det fanns inga feminister eller mångfaldsideologer eller muslimer från MENA att förstöra och söndra samhället så långt ögat nådde. Det var vita medelålders män som arbetade i hyttor och gruvor från A till Ö eller snarare från soluppgång till solnedgång. Heder åt alla dessa hårt arbetande och kreativa skapande män och deras starka hustrur och stora familjer hemma.

När vår familj, uppvuxna i den Västmanländska Bergslagen med järn som centrum för företagande i både Hallstahammar och Surahammar, för 22 år sedan förvärvade en fastighet långt upp i Kilsbergen vid Våtsjön, kände vi oss hemma direkt. Först nu förstår jag varför. Det är samma historiska bakgrund och artefakter som präglar både landskapet Västmanland och Kilsbergen.

Det har identifierats 57 gruvområden i Lekebergs bergslag, åren runt 1700. Gruvfälten består dessutom av ett antal gruvor och gruvhål. Skogarna i Kilsbergen är fulla av järnmalmsgruvor. Vet någon hur många de är? Min gissning är att det finns flera hundra gruvor/gruvhål i Kilsbergen. Bara runt Mogruvan och Kinkhyttan kan jag på kartor (om de är korrekta) räkna till 43 gruvhål och de kan vara fler. Det är en uppgift av sisyfoskaraktär att ge sig ut i skogarna och börja identifiera gamla gruvhål. Vi får nöja oss med att de var väldigt många och viktiga. Det är självfallet meningsfullt eller ens intressant att beskriva alla dessa, även om man är nördigt lagd. De flesta av dem är dessutom dolda av trädridåer, tät sly och växtlighet och idag vattenfyllda. Än så länge går det att se dem men i sommar när lövträd och sly har blad blir de närmast omöjliga att se i terrängen om man inte vet exakt var de är. Förutom de i förra artikeln beskrivna Dalkarlsbergsgruvorna skall jag i denna text beskriva ytterligare två gruvor, Mogruvan strax söder om Lekhyttan och Hässelkullagruvan ute på Närkeslätten strax väster om Lannakroa. Den sistnämnda var en betydande gruva som levererade järnmalm till minst 12 hyttor. Se kartan. Båda forslade också malm till Klunkhyttan som beskrevs i artikel 5.

Hässelkulla gruvan

Den hittar man om man kör gamla E18 västerut. När man passerat Sannakroa tar man vänster vid skylten Hässelkulla. Se kartan. De går att köra bil fram till båda.

Hässelkullagruvan ligger utanför Lekebergs bergslag men var en viktig leverantör av järnmalm till många hyttor. Beskrivningen av Hässelkulla har jag hämtat från en nätsida som heter ”BILD-SMIDA och SAMLA” som är inriktad på amatörgeologer och som utförligt beskriver Hässelkullagruvorna. Vi citerar in extenso den detaljerade och informativa texten om Hässelkulla gruvverksamhet.

”Västra Hässelkulla: Gruvan eller gruvorna var igång redan på 1500-talet. År 1591 inträffade det första raset som ägde rum vid västra väggen. Omfattningen i övrigt av detta ras är inte omskrivet. När gruvorna först började bearbetas är inte känt. År 1600 låg gruvan öde, men bearbetades på nytt 1643. Redan året därpå lades gruvan åter öde, dels på grund av att hålla gruvan läns på vatten och dels på bristen av arbetsfolk. Gruvans djup var då 27 m. Detta torde bestyrka att gruvan varit bearbetad redan tidigt på 1500-talet. Avverkningshastigheten på djupet av en gruva på 1500–1600-talet var i regel mycket långsam. År 1741 återupptogs arbetet och bedrevs oavbrutet fram till år 1865 då gruvans (gruvornas) tak störtade in och bildade hela nuvarande dagbrottsliknande öppningen (gruvstöt). Smedjan samt en källare medföljde rasmassorna i djupet. En felplacerad undre pelare angavs som rasorsak.

Bergmästarrelationer om gruvarbetet finns i obruten följd från 1741–1865. Gruvans malm och berg bröts med hjälp av ved och krut. Veden användes som tillmakningsved på så vis att man reste veden mot berget och eldade.

Av värmen sprack sedan stenen sönder, i all synnerhet om man kylde med vatten. En tillmakning bestod av ett flertal kubikmeter ved och kunde brinna i flera dagar. År 1750 åtgick 208 mått ved (ca 600 m³) och 298 kg krut. Malmutbytet blev 366 ton. Vedmängden var som syntes stor i forna dagars bergsbruk och skogarna på 1700–1800-talet ödelades allt mer. Kalhyggena var förmodligen enorma. Det var många gruvor igång i Lekebergslagen och även hyttorna drog mycket ved till sitt kolbehov.

Mot senare delen av 1800-talet användes krutet alltmera och när nitroglycerinet och sedermera dynamiten kom, minskade gruvornas vedbehov betydligt.

Till för timringar och dylikt åtgick givetvis en hel del skog. Ett nytt uppfordringsschakt, Lövenskjöldska schaktet, (Det ”lilla” gruvhålet bredvid det nuvarande stora) blev år 1812 utstakat av Geschvorner Timoteison. Schaktet namnsattes efter Salomon Lövenskjöld som åren 1801-1816 var landshövding i Örebro län. Han ägnade stort intresse åt bergshantering. Schaktet genombröt dock inte gruvans tak förrän år 1851 då det togs i bruk som det nya uppfordringsschaktet. Anledningen till att man tog schaktet i bruk så sent var att man var rädd för ökad tillströmning av vatten till gruvan. Det är 19 m från markytan till gruvans tak.
I bergmästarerelationerna omnämns bl.a. följande ”Malmen är anväxt vid hällestenen som består av kvartsrådande glimmerskiffer, är retraktorisk (indragen), godartad och engången, blandad med kvarts, granatberg, röd kalkspat och stundom druser av klara eller rökiga kvartskristaller och ofärgade kalkkristaller.” (Detta år 1821 är det enda år som några kristaller omnämns trots att samma person varit på plats och fört anteckningar som är både före och efter detta år. Var det särskilt mycket kristaller detta år, eller endast då?) År 1821 nedlades förutom 110 häst- och mandagsarbeten vid vindkörningen (d.v.s. uppfordring av malm och berg.) 4134 dagsverken, gruvfogdens oräknade.

Gruvans vattenuppfordring ägde rum med en vattenuppfordringskonst som bestod av ett antal pumpverk drivna av ett vattenhjul, av underfallstyp, i Svartån och förbundet via dubbel konstgång eller konstregla. Året före, alltså år 1820 byggdes en ny vattenuppfordringskonst med dubbla reglar av 620 m:s längd från hjulet i rak linje, tidigare hade den gått i vinklar. Den gamla hade tjänstgjort sedan 1740-talet. Arbetet verkställdes på hösten efter avslutat gruvarbete (Gruvan bröts inte vintertid.) samt släpptes igång 4 november och utdrog allt vatten varmed gruvan nästan blivit vattenfylld på 14 dagar. Vattenhjulets diameter är angiven till 10,7 m. Denna konstregla förde liksom tidigare ett oerhört gnisslande. År 1865 inträffade vid middagstid det omnämnda storraset. Arbetarna satt då i ett av boningshusen och åt middag. Från den dagen arbetades gruvan fram till år 1876, då den ansågs vara tömd. Dessutom var den helt ruinerad till sin uppbyggnad. Bergmästarerelationen från 1876 anger ”Som malmen i den igenrasade gruvans botten stannat mot eller är afskuren af en röd syenit och samma bergart omsluter hela fyndigheten och begränsar densamma så finnes ingen förhoppning att vidare kunna bryta denna grufva” 
Gruvan hade fram till denna tidpunkt lämnat 132 000 ton järnmalm. Gruvan var mycket värdefull för Lekebergslagen då den gav ett gott och segt järn och därför var nödvändig för inblandning i andra gruvors malm som annars hade ansetts oduglig. 

Östra Hässelkulla: Denna gruva är mycket lite omskriven, den bröts på järnmalm, men även koppar kunde utvinnas i vissa koncentrationszoner av kopparkis och även kopparglans. Malmkroppen avtog ganska snart och gruvorna fick läggas ned”.

Bilder:

Järnmalmsgruvan Hässelkulla

Rester efter den ursprungliga gruvinhägnaden.

Koppargruvan.

Raserad bostad för gruvmännen.

Ruin efter bostad för gruvmännen

Mogruvan.

Mogruvan/gruvorna var ett äldre och mindre gruvfält men som under en period forslade malm till den närbelägna Klunkhyttan. Mogruvan ligger strax söder om Lekhyttan. Se kartan. Reservation: det fanns flera gruvor i Lekebergslagen och utanför som hette Mogruvan; i Dalkarlsbergs närhet, i Viker och på andra platser. Att den Mogruva som nämns som leverantör av järnmalm till Klunkhyttan är just denna är sannolikt utifrån närheten. Det kan ha varit någon annan gruva, exempelvis den gruva som nämns som Mosgruvan alternativt Mogruvan under Dalkarlsbergs gruvlag. Med denna reservation övergår vi till att beskriva i ord och bild Mogruvan söder om Lekhyttan.

Mogruvan ”torde vara en av de äldsta”, skriver Werner Taesler om gruvområdet och Lekhyttans viktigaste malmleverantör under flera århundraden. Lekhyttan hade ingen egen gruva. Gruvan ligger alldeles vid Malmvägen, 50 meter väster om vägen. Den har under 1600-talet två gånger vattenfyllts men tagits i bruk igen innan den slutligen lades ner 1819.

Bilder:

Mogruvan 1

Mogruvan 2.

Utöver de nämnda två finns det minst ytterligare tre gruvor och kanske fem gruvhål, Spader Ess, Dalabergsgruvan samt ett namnlöst gruvområde, i skogen söder om de två som ligger alldeles vid vägen, vilket är liktydigt med den gamla Malmvägen.

Tillfällig bostad för gruvmännen som arbetade vid gruvan

Ventil till bostaden som sannolikt har suttit i dörren.

Högar av malmkross

Gruvschakt strax bredvid Mogruvan 1. Schakt för uppforsling av malm?

Text och bilder: Lennart Waara

DALKARLSBERG – EN 1000-ÅRIG GRUVVERKSAMHET I NORRA KILSBERGEN. ARTIKEL NR 7.

06 mars 2023

Dalkarlsberg är en liten ort i Nora kommun med färre än 100 boende. Den vore ointressant att skildra om det inte vore för att Dalkarlsberg med omgivande skogar hyser ett stort antal järnmalmsgruvor. Historien kring Dalkarlsbergs gruvhantering är 1 000 årig. Sedan 1100-talet har man brutit järnmalm i och runt Dalkarlsberg. Det betyder att Dalkarlsberg tillhör de äldsta gruvområdena i landet. Kartan nedan pekar ut de platser som beskrivs i ord och bild i artikeln.

I sekundärlitteraturen nämns att kung Magnus Erikssons privilegiebrev från 1340 som nämner Västra berget sannolikt avser just Dalkarlsberg.

Jag har kört runt i Dalkarlsberg och vandrat (nåja snarare snubblat) runt i skogarna och stenhögarna på jakt efter bilder på ruinerna. Hela området är dolt av skog och svårforcerad sly, tyvärr. Så sent som 1978 rev man (oh yes!!!) många av byggnaderna som härrörde ur gruvdriften bl.a. anrikningsverket, gruvlaven vid Malms schakt och stationsbyggnaden. Det är konsekvensen av den historielöshet som präglar Sverige och skolundervisningen. Vi har ju också partiledarna Sahlin (S) och Reinfeldt (M) som i sin okunnighet och obildning tror att Sverige historia är en historia av ”barbari” och att islam och Koranen är en fridens religion. Att profeten Muhammed, en krigsherre högg huvudet av 2 000 judar och gjorde kvinnor och barn till konkubiner, dvs sexslavar har man ingen kunskap om. Ett annat exempel utgörs av Beowulf kvädet från 700-talet som handlar om en dansk kung (konstaterad) samt strider mellan gutar och svear. I Sverige har 99.99 procent av befolkningen aldrig hört talas om Beowulf medan man i England och USA läser kvädet, som handlar om historiska händelser i Skandinavien, i skolan! Den har ju dessutom varit förlaga till Tolkiens sagor och till Game of Thrones. Nog om detta!

I denna artikel presenteras Dalkarlsberg med fokus på gruvverksamheten i text och i ett stort antal bilder, några hur de såg ut en gång i tiden och hur det ser ut idag.

Historiken kring Dalkarlsberg.

I den äldsta tiden drevs gruvorna av bergsmän i sju ”gruvlag”. De olika gruvlagen slogs 1825 samman till Dalkarlsbergs grufvebolag som 35 år senare bildade Dalkarlsbergs AB och som 1935 köptes av Stribergs grufve AB. Gruvdriften avslutades och gruvorna stängdes 1948. De sista byggnader revs så sent som 1978. Idag finns en transformatorstation, en smedja, ett skolhus och ett kruthus kvar samt ett stort antal ruiner och vattenfyllda gruvhål.

Det finns uppgifter om att 2,8 miljoner ton järnmalm bröts från gruvorna från 1748 fram till nedläggningen. Hur mycket järnmalm som producerades före 1784 har vi inga uppgifter kring. Vi har dock uppgifter om att gruvorna runt Dalkarlsberg 1684 levererade järnmalm till den tidigare behandlade mulltimmermasugnen vid Klunkhyttan, liksom till 10 andra hyttor i Lekebergslagen. Malmens höga järnhalt gjorde den efterfrågad av många hyttor. Gruvfältets storhetstid i termer av producerad ton järnmalm infaller runt sekelskiftet 1900.

En del av den järnmalm som bröts och producerades runt Dalkarlsberg förädlades till tackjärn vid en lokal hytta som lades ner 1768. Därefter forslades all järnmalm till andra hyttor för produktion av tackjärn.

En lång kanal löper genom samhället. Den försåg stånggångar med kraft för att driva gruvpumpar.

Fram till mitten av 1700-talet bröts järnmalmen med hjälp av tillmakning, dvs under natten hettades berget upp för att kunna spräckas och brytas dagtid. Från 1700-talet övergick man till att bryta malmen med hjälp av krut. Det kruthus för förvaring av krutet som visas på en bild nedan är byggt 1814 med 1,25 meter tjocka stenväggar.

Bilder.

Dalkarlsbergs gruva år 1939. En gren av Dalkarlsbergs Järnväg till vänster. Anrikningsverket med Centralschaktet i mitten. Den vita byggnaden till höger är en transformatorstation som fortfarande finns kvar.

Transformatorstationen från ungefär samma position som bilden ovan men ny skymd av sly och träd.

.

Transformatorstationen sedd från vägen som syns på den historiska bilden. Betongfundamentet till anrikningsverket syns i bakgrunden.

Anrikningsverkets betongfundament sedd från syd överst och från norr mot transformatorstation nederst.

Betongfundament till centralschakt.

Det betongförseglade gruvschaktet.

Sannolikt ventilationstrumma.

Centralschaktet användes 1907-1945, härifrån uppforslades nmerpareten av gruvornas malm. Flera gruvor var anslutna till detta schakt. På 1930-talet anlades Malms schakt (i folkmun: Bäckaskogsschaktet). Det förelåg rasrisk i Centralschaktet. Malms schakt var det sista som användes. Det var vid nedläggning 550 meter djupt.

Elstolpar från transformatorstationen ligger som skrot i terrängen.

Fundament för remskivor som drivit transporter av järnmalm , sannolikt till lastning på järnväg

Järnvägsbank 

Här lastades järnmalmen på en dubbelspårig järnväg.

Tegelbyggnad med okänd funktion. Kontor?

Det första skolhuset från 1831. Skolhuset ligger bara ett par hundra meter syd om gruvan ovan.

Långgruvan, granne med skolhuset.

Smedjan från 1820 och smedjans damm.

Smedjan ligger inne i samhället

Smedjan sedd från dammen.

Sedd från dammen

Smedjans dammbyggnad

Dammbyggnaden

Äldre stenbro vid smedjan.

Smedjan från norr.

De två brytskivor som står bredvid klockstapeln och mitt emot smedjan kommer från Malms lave som revs 1978.

Mitt emot smedjan står denna klockstapel som kallade till gudstjänst och bön innan man steg ner i gruvan. Klockan var enligt uppgift länge försvunnen men hittades och placerade i klockstapeln.

Fallgruvan, vattenfylld, inne i samhället

Vretgruvan, vattenfylld, inne i samhället.

Två, av flera, vattenfyllda gruvhål i gruvområde Västra berget.

Kruthus

Kruthuset från 1814.

Bilder och text: Lennart waara

KLUNKHYTTAN – ARTIKEL NR 6 I SERIEN OM KILSBERGEN

04 mars 2023

Klunkhyttan en sedan länge nedlagd ”mulltimmerhytta” ligger i södra änden av sjön Leken och strax NV om Lekhyttan nära E18. Lätt att besöka. Det som kan ses idag är grunderna och högarna på vilken hyttan var belägen. Masmästarbostaden finns kvar. Bilderna som avslutar artikeln visar hur hyttan en gång såg ut och hur det ser ut på platsen idag.

Hytta och masugn

Vi börjar dock med lite begreppsanalys. Redan i den första meningen använder jag (för första och sista gången) ett felaktigt begrepp, ”mulltimmerhytta”, likhet med mången text i ämnet. Det beror på att masugn och hytta används parallellt. Men egentligen konnoterar ordet hytta hela anläggningen med masugn, rostugn, kolhus, järnbodar, malmlager och alla tillhörande byggnader. Det är masugnen som är en multimmerkonstruktion. Och vad en mulltimmermasugn är, är ämnet för nästa avsnitt. Korrekt är att skriva och säga en mulltimmermasugn (som var det vanliga i Kilsbergen) i en hytta eller hyttområde. Klunkhyttan hade således en mulltimmermasugn. 

Mulltimmermasugn

Vi gör en noggrannare beskrivning av mulltimmermasugnens funktion inför kommande artiklar om andra hyttor i Kilsbergen. Vi hänvisar i dessa till denna text om vad en mulltimmermasugn var för typ av masugn.

En mulltimmermasugn är en byggnadskonstruktion för smältning av järn ur malm. Mulltimmermasugnen är en äldre typ av masugn. De viktiga delarna är pipan, som är hjärtat i masugnen där smältprocessen sker, som är murad av eldhärdig sten. Den övre delen av masugnen är utvändigt klädd i timmer och värmeisolerad med mull (jord, sand och sten). Därifrån stammar namnet. Den nedre delen är byggd av kallmurad natursten. I denna nedre stensatta del finns två öppningar. Den ena är ”blästerbröst” där en vattendriven bälg blåser in luft och den andra är ”utslagsbröst” för tömning av flytande slagg och smält järn till en bädd där järnet formas och stelnar till järntackor s.k. tackjärn.

Den här typen av masugn kom till Sverige från Tyskland under 1600-talet, förbättras under 1700- och 1800-talen och kom att ersättas av järnverken i slutet av 1800-talet. Vid början av 1900-talet lades de sista mulltimmermasugnarna ner och därmed också hela hyttverksamheten. 

Mulltimmermasugnen täcktes med ett brandsäkert tak som väderskydd. Att bygga en mulltimmerhytta var relativt billigt och lätt och därför gillad av bergsmännen.

Sektion av en mulltimmermasugn från 1830-tal.

Utöver malmen (från bergmalm från 1100-talet) krävdes tillgång till träkol och vattenkraft som till bälgen som blåste in luft i ugnen. De gamla svenska hyttorna kom därför att uppföras vid vattendrag och i skogrika områden, typ Kilsbergen. 

En s.k. sättning bestående av ett skikt malm och ett skikt träkol släpptes omväxlande ner i pipan genom uppsättningsmålet. Se ovanstående figur. Även kalksten tillsattes som flussmedel för rätt konsistens på slaggen. Sättningen i masugnspipan gjordes efter hand i takt med att materialet sjönk ihop. Uppsättningsmålet hölls stängt mellan påfyllningarna, så att masugnsgasen kunde tillvaratas som bränsle för förvärmningen av blästerluften. 

Den vattendrivna blästern var nödvändig för att träkolsförbränningen skulle ge den rätta höga temperaturen. Rent, flytande järn uppnås vid 1528 grader. Den temperaturen nådde man inte i en mulltimmermasugn. Järn med högre kolhalt har dock en lägre smälttemperatur på 1100–1200 grader. Vid smältning av malm med träkol ”blandas” järnet med 4 % kol. Smältpunkten för tackjärnet har därmed sänkts till uppnåeliga 1100–1200 grader.

Efter 24 timmar har malmen separerats i järn och slagg och samlats i pipans botten. När det bildats en tillräcklig mängd smält järn i botten är det dags för ett s.k. utslag.

Sidan i utslagsbröstet öppnas så att bara slaggen, som flyter ovanpå järnet, rinner ut. När slaggen runnit ut utökas öppningen så att också järnet kan rinna ut. Det flytande järnet fylldes i tackor, tackjärn, för vidare förädling. Slaggen göts i olika formar till slaggsten som användes som byggnadsmaterial.

Det kan förtjäna att nämnas i sammanhanget att det var enorma mängder träkol som gick åt vid hyttorna i Kilsbergen och i Bergslagen. Kolmilor överallt i skogarna levererade det träkol som behövdes. Konsekvensen på landskapet blev att stora delar av Bergslagen inklusive Kilsbergen var helt skoglösa vid andra hälften av 1800-talet.

Bilden hämtad från Werner Taesler, Hur landet blev landskap.

Den nödvändiga brytningen av bergmalm till Klunkhyttan skedde vid närliggande gruvor men främst vid Mogruvan och fraktades till hyttorna bland annat via Malmvägen. Se kartan ovan. Cirka ett ton malm kunde fraktas på en träsläde som drogs av en häst och kördes av en kördräng. Vid Klunkhyttan finns en sådan släde utställd. Se bilden nedan.

Malmbrytning vid gruvorna skedde under sommarhalvåret medan huggning och kolning vid kolmilor skedde under vinter. Malmen och kolet fraktades på snö och isbelagda sjöar till hyttorna under vintern. Hur driften vid hyttorna var fördelad över året har jag ingen information om, sannolikt drevs järnframställningen året runt.

Klunkhyttan.

Klunkhyttan ingick i den s.k. Lekebergslagen som omfattade sex socknar Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa. Enligt andrahandsuppgifter har det i detta område funnits 42 hyttor.

Klunkhyttans multimmermasugn var i drift från 1639 (kanske tidigare och eventuellt på annan plats i en mer primitiv form). Den byggdes om under 1700-talet och utvidgades 1803 och 1856 då en ny rostugn tillfördes.

De bergsmän som drev hyttan hade olika andelar. Våtsjötorp-hemmanet, som givit namn och adress åt hela det område där vår fastighet ligger, ligger en dryg mil väster om Klunkhyttan var ett av de hemman som hade andelar i Klunkhyttans hyttverksamhet. De större järnbruken i Bergslagen kom senare under 1800-talet att skaffa sig ett allt större inflytande över hyttlagen bland annat genom att förvärva hemman som hade andelar i hyttorna. Från 1859 ändrade staten lagstiftningen runt järnframställning vid hyttorna. Hyttorna skulle nu drivas som aktiebolag. Bergsmännens tid var över och en drygt 700-årig historia gick i graven.

Klunkhyttan var i drift fram till 1901 då masugn och övriga byggnader revs. Under den historiska driftsperioden producerades, enligt vissa sekundäruppgifter (som jag inte verifierat) 86 500 ton tackjärn. Det innebär i genomsnitt 330 ton per år (i praktiken sannolikt lägre i början och mer i slutet av perioden) och 27,5 ton i genomsnitt per månad eller mindre än 1 ton per dag (beroende av hur många arbetsdagar man räknade per månad). Är det mycket eller lite? Klunkhyttan var en bergsmanshytta snarare än ett mer industriellt järnverk. Uppgifter om att Axmars bruk producerade 3 ton per dag antyder att Klunkhyttan var en hytta av mindre typ men sannolikt ändock en större hytta än många av de än mindre kringliggande som lades ner i ett tidigare skede än Klunkhyttan.

Att fråga hur sig mycket en tacka vägde är väl ungefär som att fråga ”hur lång är en pinne”. Dvs det beror på hur stora gjutformar man använde. Storleken var sannolikt inte strikt reglerad. Uppgifter på vikter mellan 0,4 och 1,6 kilo förekommer. Om dessa uppgifter är representativa vet jag inte men låt oss göra antagandet att en ”normaltacka” vägde ett kilo så producerade Klunkhyttan i genomsnitt under perioden 800 – 900 järntackor per dag. Förefaller ändock imponerande med hänsyn tagen till ägar-, och driftsförutsättningar samt produktionsförhållanden.

Reservation: uppgifterna i detta avsnitt är hämtad från sekundärlitteratur och icke kontrollerade emot grundkällor eller vetenskaplig litteratur. Nota bene!              

Bergsmanshytta

Klunkhyttan var en bergsmanshytta. Ägarandelar i Klunkhyttan hade bergsmännen i Klunkhyttan samt bergsmän i närliggande hyttbyar där driften lagts ner tidigare som i Lekhyttan, Hällshyttan och Svenshyttan. Garphytte bruk köpte upp hemman och därmed hyttandelar. Garphytte bruk kunde från mitten av 1800-talet göra större s.k. blåsningar (tillverkning av tackjärn) i Klunkhyttan. Vilket styrker mitt antagande om en större andel av den totala produktionen kom att ske i slutet av perioden.

Bilder då och nu.

Klunkhyttan 1901. Teckning Karl Nissen.

Klunkhyttan i februari 2022

Klunkhyttan innan den revs.

Klunkhyttan från ungefär samma position idag. Masmästarbostaden i bakgrunden. Av mulltimmersmasugnen återstår bara högar.

Hyttområdet sett från norr ner mot masmästarbostaden

Masmästarbostaden från första halvan av 1800-talet sådan den ser ut idag. Den enda byggnad från Klunkhyttans hyttområde som är kvar idag.

En liten parentes som avslutning.

En mulltimmersmasugn var beroende av vattenkraft för att driva den viktiga blåsbälgen som gjorde att man gick upp temperaturen i masugnen. För det krävdes stadig tillgång av forsande vatten. Därför dämdes Kulbäcken upp med Kulbäcksdammen några kilometer norr om Klunkhyttan.

Den är värt biologisk parentes. En gång i tiden var Kilsbergen mycket rikt på bäver. Bävern kom att jagas för köttets, skinnets och bävergällets (medicin) skull tills den var utrotad runt 1870. År 1927 inplanterades bävern igen och spred sig i Kilsbergen. I dag har vi bäver bland annat i Våtsjön.

Kulbäcksdalen är en tydlig sprickdal med markerade erosionsmärken efter en isälv. En gång i tiden hade bävern dämt upp Kulbäcksdalen i den södra änden. När järnframställningen vid Klunkhyttan tog fart byggde bergsmännen en timrad damm för att reglera vattenflödet till masugnens blästerpump. Att lita till en bäverdamm var alltför osäkert. Så småningom kom timmerdammen att ersättas av en gjuten damm. Där är vi idag, dock med tillägget att bävern åter håller på att ta över eller snarare komplettera den gjutna dammen. Så har naturen vandrat varvet runt. Fascinerande. Se bilden från idag.

Text och bild: Lennart Waara

DE BLÅ BERGEN. ARTIKEL 5 I SERIEN OM KILSBERGEN.

25 februari 2023

När jag första gången körde E18 västerut från Örebro och Närkeslätten (Yoldia- och Litorinahavets havsbotten) och lyste Kilsbergen som ett blått skimmer i fjärran. Jag hade hört att Kilsbergen kallades ”De blå bergen”. Namnet stämde uppenbarligen. Jag har senare fotograferat Kilsbergen från bland annat Tysslingen när de skimrar blå i det speciella ljus som krävs.

Kilsbergen från Tysslingen

Väl uppe i Kilsbergen slog mig två fenomen, dels den enorma mängden av jättestora flyttblock och dels alla hyttnamn. Anledningen till att vi körde upp i Kilsbergen var att vi var på väg att förvärva en fastighet i Kilsbergssundets/Kilsbergssänkans utvidgning vid Våtsjön.

Flyttblocken har behandlats i en tidigare artikel i serien. Denna gång kommer jag till ortnamnen däribland alla hyttnamn. Men först lite allmän information om Kilsbergen. Jag vänder mig här främst till dem som inte är närkingar och från barnsben vet allt om Kilsbergen.

Allmänt om bergskedjan.

Bergskedjan sticker som mest upp 298 meter över havet vid Tomasbodahöjden. Vårt hus står på en klippa 155 m.ö.h. Kilsbergen utgör gräns mellan landskapen Närke, Västmanland och Värmland. Faktum är att gränsen mellan Värmland och Närke går mitt i Våtsjön och att vår fastighet ligger i landskapet Värmland men tillhör Örebro län. Jag rapporterar därför fågelarter vid Våtsjön under Närke i Artportalen.

Geologiskt är Kilsbergen en lång förkastningsbrant, eller snarare en serie förkastningsbranter, med den branta sidan mot Närkeslätten. I väster mot Värmland är bergen mer avflackande. Kilsbergen bildades för 250 miljoner år sedan under en period när det uppstod ett stort antal förkastningssprickor över hela Europa. Dagens europeiska bergskedjor bildas. Sprickbildningarna i jordskorpan påverkade även urberget. Längs med en spricka skjuts ena sidan upp så att ett slags högt trappsteg uppstår, dvs en förkastning. Det är därför Kilsbergen reser sig över Närkeslätten, den gamla havsbottnen. Vattendelaren mellan Östersjön och Västerhavet går dessutom längst upp i Kilsbergen. Våtsjön har sin avrinning mot Västerhavet.

Kilsbergen är 50 kilometer lång och 10-15 kilometer bred. Den når i norr fram emot Nora och i söder Svartå.

Ortnamn i Kilsbergen

Två förhållanden präglar Kilsbergen. Den första är de geologiska uttrycken i Kilsbergen, de av inlandsisen slipade berghällarna med räfflor i nord-sydlig riktning, isälvarnas kalvar av jättestora stenblock, dödissänkorna som exempelvis Våtsjön samt Kilsbergssänkan/Kilsbergssundet som vid övergången från Yoldiahavet till Ancylussjön var utlopp mot Atlanten. Därutöver intresserar de enorma områdena efter isälvarnas utlopp med sand och moränavlagringar som exempelvis vid norra Lekhyttan.

Den andra är den medeltida och fram till början av 1900-talet bedrivna, måste man ändock inse, småskaliga gruvhanteringen till en början av gruvhemman i kombination med jordbruk. Jag räknar till 57 tidigare järngruvor i Lekebergslagen, vilket är liktydigt med Kilsbergen och ett större närområde, som levererat järnmalm till hyttorna i Lekebergslagen. Transporter och leveranser har skett via den s.k. Malmvägen som löper i nordsydlig riktning i västra Närke vid Kilsbergskanten. Se bilden som jag hämtat från Taeslers ”Hur land blev landskap”. Antalet hyttor får jag till 26 och som lever kvar som namn på den lilla orten. Antalen kan vara fel med någon enstaka avvikelse.

Idag är inget kvar av denna historiskt betydande järnhantering i Kilsbergen Några av de betydande järnhistoriska artefakter som finns kvar kommer att behandlas i kommande artiklar om Kilsbergen.

Ortsnamn är allmänt sett en bra utgångspunkt för att analysera en trakts historia och grundläggning.

Torpnamnen i och runt Kilsbergen är enligt uppgifter 297. Namnen kan analyseras som sentida vittnen till Kilsbergens andra kolonisering.  En ”torpkolonisation” under det sena 1400- och tidiga 1500-talet. Den första kolonisationen varande den tidiga jägar- och fiskarbefolkningen i Kilsbergens tidigaste migrationshistoria.

Till detta kommer ett trettiotal namn som – hult och -fallet. Hult betyder på fornsvenska ”liten skog”, ”skogsdunge”, ”lund” och i Småland där ortnamnsledet är vanligt också ”lövträdsområde”, ”ängsbacke” och ”slåtteräng”. Ledet – fall i ett ortnamn är väl närmast självförklarande i en tid när allt mekaniskt arbete drevs av vattenkraft vid ett större eller mindre vattenfall. Det finns därtill ett 25-tal boda-platser. Bodanamnen ligger vid förkastningsbranten åt öster med undantag för Tolsboda (Villingsbergs skjutfält idag). Det tyder på att Närke bönderna hade sommarbetena dvs sina fäbodar där.

Text och bild: Lennart Waara.

MÖGSJÖNS INTRESSANTA GEOLOGI. ARTIKEL 4 I SERIEN OM KILSBERGEN

21 februari 2023

Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön. En smal grusväg mot Mögsjön leder norrut från vändplan där Gamla Riksvägen ansluter till E18. Mögsjön är 1,5 kilometer lång och cirka 125 meter bred. De ser närmast ut som en kanal i skogen.

Mögsjön är en sprickdalsjö. Sprickdalssjöar är djupa, avlånga och näringsfattiga sjöar. De ligger i en spricka i berggrunden som uppkommit som en följd av starka rörelser i jordskorpan för cirka 40–50 miljoner år sedan och som av erosion vidgats till en dalgång. Typisk för sprickdalssjöar är stränder med branta bergsstup. Väldiga ursprungslager av storblock kan också ses vid sjön. Därifrån har sedan enorma isbundna stenblock lämnat och transporterats söderut med isen till exempelvis Våtsjön. 

I området strax söder om Mögsjöns sydspets finns Kilsbergens kanske största flyttblock liksom mängder av stora flyttblock längs hela isälvsdalen söderut mot Våtsjön.

Mindre än en kilometer SSV om Mögsjön ligger Sandbäcken, en gård som syns från E18, där ett delta av isälvssand brett ut sig, numera uppodlat.

Mögsjön ligger 25 meter högre än Våtsjön, på 165 metersnivån mot Våtsjöns 140 m.ö.h.

Den vid Sandbäcken deponerade sanden vittnar om en mäktig älv med strömmande smältvattenmassor under isen mellan Mögsjön och Våtsjön.

Hela området från södra Mögsjön och i isälvsdalen, som numera är en grund fåra med en liten bäck, är skogen fylld av mäktiga flyttblock ända ner till Våtsjön och ut i sundet söder om Fuxboudden. Som jag tidigare skildrat i artikel 3 är hela Våtsjöområdet fyllt av enorma mängder flyttblock varav en del kommer från sprickdalen Mögsjön. Våtsjön blev uppsamlingsbäcken för en stor del av stenblocken från sprickdalar och bergsbranter norrut.

Klippblocken följde med infrusna i isen, ibland en ganska kort sträcka, innan de grundstötte, och fastnade tills isen smälte bort.

Hur mäktig och kraftig strömmarna i isälven under isen varit visas av att mycket stora block är rundslipade och således följt med det strömmande vattnet och slipats runda. Det på bilden rundslipade flyttblocket är stort, drygt en meter i diameter.

Källor: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985, samt Wikipedia och bearbetad karta från nätet.

Text och bild: Lennart Waara

VÅTSJÖN I KILSBERGEN – GEOGRAFI OCH GEOLOGI. 

17 februari 2023

Allmänt om Våtsjön.

Våtsjön är en sjö i Karlskoga kommun i Värmland och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön har en yta på 3,1 kvadratkilometer och ligger 140,1 meter över havet. Strandlinjen är 22,7 km och medeldjupet 4,2 meter. Maxdjupet på 12,5 meter som anges i Wikipedia och av Länsstyrelsen är felaktigt. Sonens mätningar med modernt ekolod visar att det största djupet i sjön är 15 meter. 

Vid provfiske av länsstyrelsen har bland annat abborre, gärs, benlöja, siklöja sik, gädda och lake fångats i sjön. Siken kan vi konstatera är utdöd i sjön numera. Hur är det med laken? Sjöns vatten är näringsfattigt och humöst med brunfärgat vatten, siktdjupet anges till 1,6 meter vilket kan ifrågasättas. Vattnets omsättningstid är 4,5 månader.

Våtsjön är en del av det som kallas Gullspångsälvens vattensystem. Våtsjöns största tillflöde är Villingsälven från Stora Villingen. Sjöns utflöde ligger i nordväst som via Wahlån/Våtsjöälven mynnar i Angsjön. 

Bergrunden i området kring Våtsjön är granit som övertäckts av morän, rester efter inlandsisen. Både i söder och i norr finns områden med hällmarker och runt sjön branta stup från vilka flyttblock slitis loss och lämnats i närområdet och på sjöbotten samt stora hällklippor slipade av inlandsisen. Relativt omfattande områden i sjöns södra omgivningar präglas av storblockig terräng. Torvmossar finns runt hela sjön. 

Våtsjön har många öar med närmast skärgårdsliknande delar och sjöns strandkontur är präglad av många stora och små vikar. Skogarna runt sjön är barrskog av varierande ålder med inslag av lövträd, moss- och myrmarker. Öppna marker finns vid Våtsjötorp i nordväst och vid V Sandbäcken i norr och Villingsberg i öster. Våtsjöns norra och nordöstra delar har bebyggelse.

Strandvegetationen är tall med inslag av gran och lövträd. På vide och al samt på block, rötter och grenar i strandzonen växer populationer av den rödlistade hårklomossan. Växtligheten i sjön är gles utom vid vissa grunda vikar. Övervattensvegetationen kännetecknas av vass- och sävruggar, sjöfräken, mannagräs, tråd- och flaskstarr. Flytbladsvegetationen består framförallt av gula- och vita näckrosor, gäddnate och igelknoppsarter. Ett par mindre bestånd av röd näckros finns i sjön.

Några exempel på fågelarter är häckande lärkfalk, fiskgjuse, trana, häger, grågås, storlom, kanadagås, knipa, gräsänder. Rastande storskrak och sångsvan. Mindre populationer av spillråka och gröngöling samt den vanliga större hackspetten och de vanliga kråkfåglarna inklusive korpen. Kattuggla och slaguggla har hörts. De vanliga skogsmesarna och skogsfåglarna finns i skogarna ikring. Varg har synts och spårats vid flera tillfällen.

Våtsjön ligger i ett försurningskänsligt område och kalkas då och då  sedan 1984 

Bilder.

Notera att flyttblocket är något rundslipat i kanterna.

Isräfflorna på hällarna på västra sidan huset har en tydlig nord-sydlig riktning. Det var i den riktningen den tillväxande inlandsisen rörde sig plastiskt.

Geologiskt

Berget runt Våtsjön är frostsprängt med stora friliggande block. Blocken ligger i stor utsträckning ofta kvar i intill eller i närheten av brottsplatsen.

Isräfflorna är markanta på skyddat urberg av granit. Ismassorna har utövat ett starkt tryck på Kilsbergsryggen med förkastningsbranten österut mot Närkeslätten och mer långsluttande västerut. Urbergspartierna kännetecknas av slätslipade stötsidor av rundhällskaraktär. Se de inledande bilderna. Isräfflorna är ganska grova vilket sammanhänger med att graniten i Kilsbergen är grovkornig.

De stora kubformiga flyttblocken beror också de på den grovkorniga graniten. Man kan ofta se hur blocken suttit ihop. Blocken har inte transporterats långväga. 

Seglivade dödisar har legat kvar och smält till dödissjöar. De har legat kvar under HK (Yoldihavets högsta vattennivå motsvarande 160 m.ö.h. idag).

Mitt uppe på Kilsbergen löper vattendelaren mellan Östersjön och Nordsjön som mottagare av de olika vattensystemen. Den visas som den vågformade linjen på kartan nedan.

Kilsbergssundet.

Bilderna facsimil från Teasler, Hur land blev landskap.

Kilsbergssundets tröskelpunkt (för vattendelaren) låg cirka 5 meter under HK (160 meters nivån) varför vatten kunna flyta tvärs över Kilsbergens vattendelare. Kilsbergens midja, Kilsbergssundet, kan idag ses tydligt och följas när man kör E18 västerut från Lekhyttan mot Karlskoga och Möckeln. Kilsbergens midja har ”sannolikt varit täckt av kvardröjande is s.k. dödis när isfronten över Närke redan flyttat längre norrut”, skriver Werner Taesler. Den lokala dödisen torde då ha legat över sjöarna Leken, St. Noren och framförallt över Våtsjönoch Kärmen samt angränsande dalgångar. Det innebär att dödisen legat kvar över de lägsta delarna av vattendelarna i Kilsbergen när inlandsisens kant drog sig norrut.

”Mitt för Våtsjön, detta intressanta senglaciala uppsamlingsbäcken, ligger ovanför dess norra strand gården Ö Sandbäcken (ses på norra sidan av E18 i höjd med rastplats Sansbäcken, min kommentar). … Söder om E18 vid nämnda gård träffar man vid Fuxbouddens sydöstra branta strandparti … på en komprimerad samling av kantslipade jätteblock. Alldeles runt E18 (vid gamla landsvägen) utbreder sig runt gården Sandbäcken ett homogent delvis uppodlat delta av älvsand.” Taesler sidan 36.

I en bäckravin strax norrut från Sandbäcken kan man se en isälvsdal fylld med stora svagt rundade flyttblock. Ytterligare norrut vid Mögsjöns norra strand finns ett flyttblock, Närkes största på 500 m3. 

Mögsjön är en märklig sjö, spikrak i nord-sydlig riktning som en 1,5 kilometer lång kanal. Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön är en tydlig sprickdalsjö. Intressant är också att Mögsjöns placering är cirka 165 meter över havet och därmed 25 meter högre än Våtsjön på 140 meter över havet. Det innebär ett fall på 25 meter på 700 meter. Den tydligaste sprickdalsjön är Mögsjön.

De glacifluviala bildningarna, i meningen löst och fast urberg som för 10 000 år sedan slipades av strömmande smältvatten i isälvar finns på varje meter i landskapet runt Våtsjönsom ett omisskänligt dokument att läsa av för vandraren.

Mycket stora flyttblock finns även söder om Våtsjön med ibland den intakta bergsidan de bröts loss ifrån alldeles intill. Transport av isbundna block har skett den kortaste vägen söderut från Kilsbergens sprickdalar norr om Våtsjön.

Fråga: Har Kilsbergens vattendelare , som beskrivits ovan, under Yoldiatiden kanske utgjort en sorts isdelare, varvid isens avsmältning öster om vattendelaren gick snabbare och mer kontinuerligt än väster om vattendelaren?

Södra Kilsbergen, inkluderande Våtsjön, har tagit emot istransporterade storblock från både längre bort belägna bergbranter och närbelägna bergsbranter och sprickdalar. På tillgängliga reliefkartor syns dessa områden som stråk av block. Våtsjöområdet är i det sammanhanget att betrakta som mycket blockrikt. ”Klippblock följde med den sönderbrytande isen, dels infrusna i den, dels på isens undersida, en kortare sträcka tills de grundstötte och isen smälte bort. Blocken blev liggande och kallas mycket träffande ”flyttblock”.”

Detta skedde sannolikt i hög grad där sundet plötsligt vidgas i höjd med Våtsjön. Hela Våtsjön liksom exempelvis Sörgryten och andra är ännu idag översållade med skär och grund som mycket väl kan vara flyttblock av samma storlek som jätteblocken i Våtsjönsomgivningar. Våtsjön blev ett uppsamlingsbäcken för istransporterade granitblock från Kilsbergens centrala delar.

Sonens undersökningar i sjön med avancerat ekolog visar på granitblock i sjön under vattenytan som kan vara 6 meter långa och tre meter höga (över sjöbotten).

Kilsbergssundet var huvudsakligen skyddat för svallvågor från öster och Yoldiahavets stormar och stormvågor. Därför saknas klapperstensvallar i området runt Kilsbergssundet av den typ som kan ses exempelvis vid Lövbrickan. Kilsbergssundets höjder låg under Yoldiahavets tid strax under den s.k HK vid 160 metersnivån. Villingskullen på båda sidor om E18 vid Villingsberg ligger på 159 meter över havet. Mitt eget hus ligger på 155 meter vilket innebär att taknocken i stort sett befinner sig på det gamla Yoldiahavets vattenyta. Förmodligen har ”vår” klippa tidigt stigit ur havet. När Närke befolkades söderifrån över Tiveden och in i Kilsbergen har fiskare och jägare stått på klippan och blickat österut över havet och kanske också rastat i de lägre delarna på vår tomt. En makalöst spännande tanke och fantasi.

Vi avslutar redogörelsen med några kommentarer om Kilsbergssundets östra delar, dvs de områden som kan iakttagas när man kör E18 från Lekhyttan och upp för förkastningsbranten.

Dels finns ett isälvsdelta vid Lekens nordöstra ände. Men mycket tyder också på en mäktig isälv som mynnat i Kilsbergssundet norrifrån. Tidpunkt cirka 10 000 år sedan under Yoldiatiden. Isälven bröt igenom vid Igeltjärn vid Kilsbergssundets flaskhals av moränryggar i öster. Där har också stora mängder grus avlagrats på båda sidor om E18.

På den korta sträckan från Lekhyttan till Leken, några kilometer, kan man idag se tydliga geologiska former på den högsta kustlinjen vid olika tidpunkter, klapperstensvall, blockstrand, morän och delta.

Vid slutet av Kilsbergssundets historia efter den senaste (obs inte sista!) istidens slutskede kom mängder av finare ersionsmaterial som grus, sand, mjälla och lera genom Kilsbergssudets smala port vid Lekhyttan att föras mot öster ner till Närkeslätten.

Transporten av blockmaterial däremot spreds över de fria smältvattenytorna längs med Kilsbergens flacka sluttningar i väster och i Kilsbergssundets utvidgning vid Våtsjöområdet.

Kilsbergssundet mellan Lekhyttan och Möckeln är en intressant och spännande företeelse vars geologiska historia kan avläsas i naturen än i dag.

Källor: 

I den geologiska delen: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985.I den geografiska delen: Öppna källor och rapporter på nätet av Länsstyrelsen Örebro län samt Wikipedia.

Text och bilder: Lennart Waara

Bloggtexter om Närke och Kilsbergen finns på:  lennartwaara.com

KILSBERGEN ARTIKEL 1

03 februari 2023

I en serie artiklar kommer jag att beskriva Kilsbergens geologi, biologi och tidiga historia fram till forntiden dvs järnåldern.

Våren och sommaren ägnas åt att köra runt besöka och fotografera viktiga artefakter och platser för att i text och bild beskriva dessa.

Kilsbergen är geologiskt, biologiskt och synnerligt med människans migration in i jungfruligt land, en av Sveriges intressantaste bergskedjor om än varken den längsta eller den högsta.

Kilsbergen spelade en stor roll för hur Närke framträdde ur havet och befolkades. Själv bor jag mitt i denna geologiska, biologiska och forntida historia. Våtsjön är mycket intressant som sjö framför allt med perspektivet hur den uppstod en gång som en dödissjö. Mitt hus står på en berggrund som slipats av inlandsisen. Den har stötsidan i norra dalen av huset och läsidan i den södra. Om jag väljer att titta rakt upp så har vi isytan minst en kilometer  upp (kanske flera kilometer vi vet inte säkert) under den senaste istiden och vattenytan i Yoldiahavet cirka 5 meter upp. När yoldiahavet drog sig tillbaka och ersattes av Ancylussjön kom vår klippa att stiga upp ur havet. Då kunde de första människorna vandra överlandbryggan från Tiveden och upp emot Kilsbergen för att leva av jakt och fiske. De har då stått längst upp där vi bor och spanat ut över havet. ”Tiveden och Kilsbergen ett brohuvud för de första människorna” som någon beskriver det. Kanske de också rastat eller byggt tillfälliga enkla boenden innanför på vår tomts lägre delar. Osannolikt är det långt ifrån. Plausibelt till och med.

Mer om detta i kommande artiklar. Artiklarna placeras i en ny ”kategori” på min blogg (lennartwaara.com), betitlad ”Kilsbergen” där de kan sökas

I den första artikel om Kilsbergen behandlar jag

Idegranen och Kanterboda fornborg. Det kan förefalla som en märklig blandning av ämnen men sammanhänger med att en av två platser i Kilsbergen där idegranen förekommer är just vid Kanterboda fornborg.

Kantorboda fornborg.

Stenmurarna som gömmer sig i skogen är resterna efter en, relativt andra borgar, liten fornborg från järnålderstid. På flygkartan syns borgen endast otydligt, gömd som den är av högvuxna tallar och granar. I min värld borde Sverige använda skattepengar för att hugga rent (kan inte manliga migranter göra nytta med röjningsarbete) runt våra fornborgar så att dessa kan beskådas som de en gång i tiden framstod. Imposanta, mäktiga och synliga på avstånd.

Västmuren

Utsikten från borgen mot ÖSÖ

Borgen skyddande branta stup mot öster

Den södra muren sedd från den försvarande sidan.

Den södra muren sedd nerifrån som en attackerande fiende skulle se den kommen så långt.

Fornborgarna är av tre typer enligt arkeologers och historikers spekulationer i avvaktan på artefakter, kunskap och information från systematiska utgrävningar av ett större antal fornborgar. Faktum är att vi inte säkert vet hur och varför de uppfördes. Vi kan dock baserat på lägen och utföranden ange tänkbara kanske till och med plausibla orsaksförklaringar till den rika förekomsten och byggena under en historisk period och från 500 f.Kr. till ca 1000 e.Kr. med en koncentration till 500 e.Kr. De är uppförda med betydande arbetsinsatser från många personer, det kan vi sluta oss till av mängden stora stenar som släpats samman till murarna.

De tre huvudtyper av fornborgar som med någon sannolikhet kan spåras är för det första, fornborgar som anlades längs farleder. De kan med fog antas ingå i någon form av bevakningssystem, övervakande farleder och vilka som använde den. Kommunikation mellan fornborgarna kan ha varit vårdkasar. Den andra typen av borg eller skans är den som anlades som en skyddsborg, en tillflyktsborg i tider av hot och oro för fientliga krafter och styrkor. De anlades mer avsides. Kantorboda fornborg som ligger vid Kilsbergens förkastningsbranter kan ha varit en sådan i likhet med övriga borgar belägna i anslutning till förkastningsbranter. Den tredje typen av borg skulle var den som kan ses som en befäst boplats och/eller hantverksplats.

Bilden kopierad från C.A. Lindstén ”En resa i tiden”.

Fornborgarna anlades i stort sett alltid på bergshöjder (i Närke ligger merparten av de 35 borgarna vid förkastningsbranter med några sidor vettande mot lättförsvarade branter varför bara ett par sidor behövde kallmuras med sten och längts upp förstärkas med en träpalissad. Så också sannolikt för Kanterboda fornborg.

I Närke finns 35 fornborgar varav 14 ligger i Kilsbergen (enligt C.A. Lindstén) framför allt belägna längs förkastningsbranten mot Närkeslätten. I Sverige finns 1640 registrerade fornborgar enligt Fornminnesregistret och där anges 31 för Närke.

Idegran

På bilden ses idegran som ett förkrympt buskartat barrträd (idegranens alla delar är giftiga) utgörande ett biologiskt minne av Litorinahavets havsstrand.

Det finns nationellt ett fåtal populationer av idegran längs västkusten och vid Vättern. De utgör vad botaniker, biologer och arkeologer kallar ”bronsåldersrudiment”, små isolerade populationer som levt kvar sedan den varmare bronsåldern. Idegranens favoritbiotop är kusttrakter, dvs utpräglat marin miljö men inte i utsatta lägen.

Omkring 7 500 f. Kr. hade inlandsisen dragit sig tillbaka från södra delen av landet. Idegranen ”vandrade” då in över Götaland och spred sig upp i landet. Under den atlantiska värmeperioden spred den sig till södra Dalarna och sydöstra Norrland. När klimatet blev kallare tvingades den tillbaka söderut.

I Kilsbergen utgör den en biologisk rest efter Litorinahavet och den varmare perioden. Idegranen överlever nu där den gamla strandlinjen för Litorinahavet en gång legat. Den har överlevt här i 7 500 år.

Idegranen finns i Kilsbergen på två ställen, varav Kanterboda är en. Den är som sagts en relikt efter Litorinahavets strandlinje för 4000 – 8000 år sedan.

Under medeltiden gjordes pilbågar, av idegran i trädform, till arméernas bågskyttar (archers). Dessa långbågar var mycket kraftiga och krävde livslång träning för att orka spänna och använda. Det kan osteologer se av medeltida skelett som har tydliga skelettförändringar som visar att de varit archers.

Källor och litteratur:

Lindsten, Carl Anders. En resa i tiden. Från den stora smällen till Mosjömadonnan. Örebro 2001

Teasler, Werner. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985.

Vetvicka, Vaclav. Träd och buskar. Prag 1989.

Wikipedia

Fotografier Lennart Waara

KILSBERGENS OCH NÄRKES ÄLDSTA HISTORIA – ARTIKEL 2

15 februari 2022

Den senaste geologiska perioden kallas kvartärtiden. Under den tiden har vår del av jorden genomgått flera 100 000-åriga istider med varma mellanperioder på cirka 20 000 år. Den senaste istiden började för 100 000 år sedan och inlandsisen försvann för 10 000 år sedan. Vi är således halvvägs inne i den varmare mellanperioden. Om cirka 10 000 år kan vi förvänta oss en ny istid på cirka 100 000 år. Det ger möjligen perspektiv på ett och annat i den nuvarande diskussionen.

För landskapen Närke och Västmanland gäller följande mycket ungefärliga tider för istäckets tillbakadragande.

Närke: De södra delarna blev isfria för 10 400 år sedan och de norra delarna för 10 000 år sedan. Det tog 400 år för isen att smälta undan.

Västmanland: De södra delarna blev isfria för 10 100 år sedan och de norra delarna för 9 700 är sedan. Det tog också här cirka 400 år för landskapet att bli isfritt.

Den smältande inlandsisen skapade enorma vattenmassor och nya hav. De hav vår del av Tellus genomlevt de senaste 10 000 åren är följande:

Baltiska issjön 13 000–9 500 f.Kr. var en stor färskvattensjö. Den skapades efter den senaste istiden när isen sakta smälte för cirka 15 000 år sedan. Det bildades då en färskvattenreservoar i södra delen av Östersjöbassängen. Sjön var uppdämd av omgivande landområdena och inlandsisen. Utloppet skedde genomväldiga vattenfall i Öresund

När isen drog sig tillbaka mot norr var Baltiska issjön skild från västerhavet av Billingen. Baltiska isjön tappades på vatten via en passage mellan isfronten och Billingen. Det tog ett drygt år för vattenytan att sjunka 25 meter ner till havsytans nivå.

Yoldiahavet 9 500–8 800 f.Kr är nästa fas i Östersjöbassängens historia efter att Baltiska issjön tömts och vattenytan hamnade på världshavsnivån. Yoldiahavets vatten var bräckt en 150 – 200 år runt 9 200 f.Kr. men därefter blev sött.

Vattenutbytet mellan Yoldiahavet och Västerhavet skedde via sund med det huvudsakliga saltvatteninflödet via sund i Närke. Kilsbergen var då en ö i Närkesundet. Klapperstensfälten i Kilsbergen minner om hur havet i den förhärskande ostvinden slipat stenar runda och än idag kan man se Yoldiahavets strandlinje i form av klapperstensfält vid Lövbrickan och Lockhyttan. Vid Lockhyttan kan man se minst 8 nivåer av klapperstensfältet som sannolikt visar lika många ostliga stormar som format strandlinjen. Idag är dessa belägna cirka 160 m.ö.h. När landet var som mest nedtryckt efter inlandsisen så var landytan 100 meter lägre än idag

.

Lövbrickans klapperstensfält.

Än idag reser sig havet mest i norr som blev isfritt sist och nästan ingen landhöjning alls i Skåne. Vättern tippar således. Landet höjs mer i den norra delen av Vättern och knappt alls i Jönköping. Vätterns yta stiger således vid Jönköping men sjunker vid Askersund.

By the way. Vårt hus längst upp i Kilsbergen står på det som är en av de högsta punkterna.  Huset står på en stor klipphäll slipad av inlandsisen. Husets nordliga gavel vetter mot en sluttande stötsida. Syd gaveln vetter mot en läsida. 

När vänner och bekanta besöker oss brukar jag peka rakt upp i luften mot förbiflygande mindre flygplan. När isen var som tjockast så var isytan en bra bit ovan de förbiflygande maskinerna. Historiens vingslag.

Ancylussjön 8 800–7 800 f.Kr uppstod cirka 8 700 f.Kr. när landhöjningen stängde förbindelsen med havet eftersom förbindelsen mellan Yoldiahavet och Västerhavet blev allt grundare. De salta bottenströmmarna slutade tränga in i Östersjöbäckenet och Ancylussjön blev en sötvattensjö. Utloppet var genom Göta älv och Sveafallen (söder om dagens Degerfors). Dagens Vänern var en vik i Ancylussjön. Tidigare teorier om att Svea älv utgjort utlopp diskuteras numera och hävdas som en felaktig teori. 

Domedagsfallen vid Sveafallen.

Ancylussjön höjdes fram till 8 300 f.Kr. då den var 10 meter högre än Västerhavet. I söder höjdes ytan med 25 meter medan ytan inte höjdes alls i norr. I Skåne och Hanöbukten dränktes befintliga tallskogar som man kan hitta rester av i Östersjön ner till 35 meters djup. Ytan sänktes sedan på mindre än 200 år och var 8 000 f.Kr. nere på samma nivå som havsytan. 

Landet har fortsatta att höja sig jämfört med Ancylussjöns nivå

Ancylusgränsen (AG), även kallad Ancyllusvallen där Ancylussjön kvarlämnat en strandvall på sin högsta nivå. Ancyllusvallen är belägen omkring 100 meter över havet i Mellansverige, 25–40 meter över havet på Gotland, några meter över havsytan i Blekinge och under havsytan i Skåne. 

Jättegrytor som skapats av vattenmassor under stort tryck som fallit ner genom sprickor i isen och skapat dessa grytor med hjälp av stora stenar som vattnet satt i rotation.

Littorinahavet 7 800–1 000 f.Kr. Ancylussjön hade ingen förbindelse med världshaven och påverkades därför inte av havsytans höjning. När klimatet blev varmare smälte de arktiska isarna och havsytan steg. Slutligen trängde havet in genom Öresundsområdet, och ungefär 7 800 f. Kr kom saltvatten in i Östersjöbäckenet. Det saltvattenshav som bildades kallas Littorinahavet. Traditionellt har dock inte Littorinahavsfasen ansetts börja förrän 6 500 f.Kr. I början var salthalten inte särskilt hög. 


%d bloggare gillar detta: