Allmänt om Våtsjön.
Våtsjön är en sjö i Karlskoga kommun i Värmland och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön har en yta på 3,1 kvadratkilometer och ligger 140,1 meter över havet. Strandlinjen är 22,7 km och medeldjupet 4,2 meter. Maxdjupet på 12,5 meter som anges i Wikipedia och av Länsstyrelsen är felaktigt. Sonens mätningar med modernt ekolod visar att det största djupet i sjön är 15 meter.
Vid provfiske av länsstyrelsen har bland annat abborre, gärs, benlöja, siklöja sik, gädda och lake fångats i sjön. Siken kan vi konstatera är utdöd i sjön numera. Hur är det med laken? Sjöns vatten är näringsfattigt och humöst med brunfärgat vatten, siktdjupet anges till 1,6 meter vilket kan ifrågasättas. Vattnets omsättningstid är 4,5 månader.
Våtsjön är en del av det som kallas Gullspångsälvens vattensystem. Våtsjöns största tillflöde är Villingsälven från Stora Villingen. Sjöns utflöde ligger i nordväst som via Wahlån/Våtsjöälven mynnar i Angsjön.
Bergrunden i området kring Våtsjön är granit som övertäckts av morän, rester efter inlandsisen. Både i söder och i norr finns områden med hällmarker och runt sjön branta stup från vilka flyttblock slitis loss och lämnats i närområdet och på sjöbotten samt stora hällklippor slipade av inlandsisen. Relativt omfattande områden i sjöns södra omgivningar präglas av storblockig terräng. Torvmossar finns runt hela sjön.
Våtsjön har många öar med närmast skärgårdsliknande delar och sjöns strandkontur är präglad av många stora och små vikar. Skogarna runt sjön är barrskog av varierande ålder med inslag av lövträd, moss- och myrmarker. Öppna marker finns vid Våtsjötorp i nordväst och vid V Sandbäcken i norr och Villingsberg i öster. Våtsjöns norra och nordöstra delar har bebyggelse.
Strandvegetationen är tall med inslag av gran och lövträd. På vide och al samt på block, rötter och grenar i strandzonen växer populationer av den rödlistade hårklomossan. Växtligheten i sjön är gles utom vid vissa grunda vikar. Övervattensvegetationen kännetecknas av vass- och sävruggar, sjöfräken, mannagräs, tråd- och flaskstarr. Flytbladsvegetationen består framförallt av gula- och vita näckrosor, gäddnate och igelknoppsarter. Ett par mindre bestånd av röd näckros finns i sjön.
Några exempel på fågelarter är häckande lärkfalk, fiskgjuse, trana, häger, grågås, storlom, kanadagås, knipa, gräsänder. Rastande storskrak och sångsvan. Mindre populationer av spillråka och gröngöling samt den vanliga större hackspetten och de vanliga kråkfåglarna inklusive korpen. Kattuggla och slaguggla har hörts. De vanliga skogsmesarna och skogsfåglarna finns i skogarna ikring. Varg har synts och spårats vid flera tillfällen.
Våtsjön ligger i ett försurningskänsligt område och kalkas då och då sedan 1984
Bilder.
Notera att flyttblocket är något rundslipat i kanterna.
Isräfflorna på hällarna på västra sidan huset har en tydlig nord-sydlig riktning. Det var i den riktningen den tillväxande inlandsisen rörde sig plastiskt.
Geologiskt
Berget runt Våtsjön är frostsprängt med stora friliggande block. Blocken ligger i stor utsträckning ofta kvar i intill eller i närheten av brottsplatsen.
Isräfflorna är markanta på skyddat urberg av granit. Ismassorna har utövat ett starkt tryck på Kilsbergsryggen med förkastningsbranten österut mot Närkeslätten och mer långsluttande västerut. Urbergspartierna kännetecknas av slätslipade stötsidor av rundhällskaraktär. Se de inledande bilderna. Isräfflorna är ganska grova vilket sammanhänger med att graniten i Kilsbergen är grovkornig.
De stora kubformiga flyttblocken beror också de på den grovkorniga graniten. Man kan ofta se hur blocken suttit ihop. Blocken har inte transporterats långväga.
Seglivade dödisar har legat kvar och smält till dödissjöar. De har legat kvar under HK (Yoldihavets högsta vattennivå motsvarande 160 m.ö.h. idag).
Mitt uppe på Kilsbergen löper vattendelaren mellan Östersjön och Nordsjön som mottagare av de olika vattensystemen. Den visas som den vågformade linjen på kartan nedan.
Kilsbergssundet.
Bilderna facsimil från Teasler, Hur land blev landskap.
Kilsbergssundets tröskelpunkt (för vattendelaren) låg cirka 5 meter under HK (160 meters nivån) varför vatten kunna flyta tvärs över Kilsbergens vattendelare. Kilsbergens midja, Kilsbergssundet, kan idag ses tydligt och följas när man kör E18 västerut från Lekhyttan mot Karlskoga och Möckeln. Kilsbergens midja har ”sannolikt varit täckt av kvardröjande is s.k. dödis när isfronten över Närke redan flyttat längre norrut”, skriver Werner Taesler. Den lokala dödisen torde då ha legat över sjöarna Leken, St. Noren och framförallt över Våtsjönoch Kärmen samt angränsande dalgångar. Det innebär att dödisen legat kvar över de lägsta delarna av vattendelarna i Kilsbergen när inlandsisens kant drog sig norrut.
”Mitt för Våtsjön, detta intressanta senglaciala uppsamlingsbäcken, ligger ovanför dess norra strand gården Ö Sandbäcken (ses på norra sidan av E18 i höjd med rastplats Sansbäcken, min kommentar). … Söder om E18 vid nämnda gård träffar man vid Fuxbouddens sydöstra branta strandparti … på en komprimerad samling av kantslipade jätteblock. Alldeles runt E18 (vid gamla landsvägen) utbreder sig runt gården Sandbäcken ett homogent delvis uppodlat delta av älvsand.” Taesler sidan 36.
I en bäckravin strax norrut från Sandbäcken kan man se en isälvsdal fylld med stora svagt rundade flyttblock. Ytterligare norrut vid Mögsjöns norra strand finns ett flyttblock, Närkes största på 500 m3.
Mögsjön är en märklig sjö, spikrak i nord-sydlig riktning som en 1,5 kilometer lång kanal. Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön är en tydlig sprickdalsjö. Intressant är också att Mögsjöns placering är cirka 165 meter över havet och därmed 25 meter högre än Våtsjön på 140 meter över havet. Det innebär ett fall på 25 meter på 700 meter. Den tydligaste sprickdalsjön är Mögsjön.
De glacifluviala bildningarna, i meningen löst och fast urberg som för 10 000 år sedan slipades av strömmande smältvatten i isälvar finns på varje meter i landskapet runt Våtsjönsom ett omisskänligt dokument att läsa av för vandraren.
Mycket stora flyttblock finns även söder om Våtsjön med ibland den intakta bergsidan de bröts loss ifrån alldeles intill. Transport av isbundna block har skett den kortaste vägen söderut från Kilsbergens sprickdalar norr om Våtsjön.
Fråga: Har Kilsbergens vattendelare , som beskrivits ovan, under Yoldiatiden kanske utgjort en sorts isdelare, varvid isens avsmältning öster om vattendelaren gick snabbare och mer kontinuerligt än väster om vattendelaren?
Södra Kilsbergen, inkluderande Våtsjön, har tagit emot istransporterade storblock från både längre bort belägna bergbranter och närbelägna bergsbranter och sprickdalar. På tillgängliga reliefkartor syns dessa områden som stråk av block. Våtsjöområdet är i det sammanhanget att betrakta som mycket blockrikt. ”Klippblock följde med den sönderbrytande isen, dels infrusna i den, dels på isens undersida, en kortare sträcka tills de grundstötte och isen smälte bort. Blocken blev liggande och kallas mycket träffande ”flyttblock”.”
Detta skedde sannolikt i hög grad där sundet plötsligt vidgas i höjd med Våtsjön. Hela Våtsjön liksom exempelvis Sörgryten och andra är ännu idag översållade med skär och grund som mycket väl kan vara flyttblock av samma storlek som jätteblocken i Våtsjönsomgivningar. Våtsjön blev ett uppsamlingsbäcken för istransporterade granitblock från Kilsbergens centrala delar.
Sonens undersökningar i sjön med avancerat ekolog visar på granitblock i sjön under vattenytan som kan vara 6 meter långa och tre meter höga (över sjöbotten).
Kilsbergssundet var huvudsakligen skyddat för svallvågor från öster och Yoldiahavets stormar och stormvågor. Därför saknas klapperstensvallar i området runt Kilsbergssundet av den typ som kan ses exempelvis vid Lövbrickan. Kilsbergssundets höjder låg under Yoldiahavets tid strax under den s.k HK vid 160 metersnivån. Villingskullen på båda sidor om E18 vid Villingsberg ligger på 159 meter över havet. Mitt eget hus ligger på 155 meter vilket innebär att taknocken i stort sett befinner sig på det gamla Yoldiahavets vattenyta. Förmodligen har ”vår” klippa tidigt stigit ur havet. När Närke befolkades söderifrån över Tiveden och in i Kilsbergen har fiskare och jägare stått på klippan och blickat österut över havet och kanske också rastat i de lägre delarna på vår tomt. En makalöst spännande tanke och fantasi.
Vi avslutar redogörelsen med några kommentarer om Kilsbergssundets östra delar, dvs de områden som kan iakttagas när man kör E18 från Lekhyttan och upp för förkastningsbranten.
Dels finns ett isälvsdelta vid Lekens nordöstra ände. Men mycket tyder också på en mäktig isälv som mynnat i Kilsbergssundet norrifrån. Tidpunkt cirka 10 000 år sedan under Yoldiatiden. Isälven bröt igenom vid Igeltjärn vid Kilsbergssundets flaskhals av moränryggar i öster. Där har också stora mängder grus avlagrats på båda sidor om E18.
På den korta sträckan från Lekhyttan till Leken, några kilometer, kan man idag se tydliga geologiska former på den högsta kustlinjen vid olika tidpunkter, klapperstensvall, blockstrand, morän och delta.
Vid slutet av Kilsbergssundets historia efter den senaste (obs inte sista!) istidens slutskede kom mängder av finare ersionsmaterial som grus, sand, mjälla och lera genom Kilsbergssudets smala port vid Lekhyttan att föras mot öster ner till Närkeslätten.
Transporten av blockmaterial däremot spreds över de fria smältvattenytorna längs med Kilsbergens flacka sluttningar i väster och i Kilsbergssundets utvidgning vid Våtsjöområdet.
Kilsbergssundet mellan Lekhyttan och Möckeln är en intressant och spännande företeelse vars geologiska historia kan avläsas i naturen än i dag.
Källor:
I den geologiska delen: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985.I den geografiska delen: Öppna källor och rapporter på nätet av Länsstyrelsen Örebro län samt Wikipedia.
Text och bilder: Lennart Waara
Bloggtexter om Närke och Kilsbergen finns på: lennartwaara.com
lennart waaras blogg 
Kommentera