DEN MUSLIMSKA MIGRATIONEN – REVISITED

01 december 2020

Den muslimska massmigrationen av dysfunktionella, lågkompetenta och med låga kognitiva utförsgåvor, muslimer kommer från Mellanöstern och Nordafrika. De kommer från länder med 70-80 i genomsnitt i IQ. Den migrationen har varit och är förödande för Sverige demografiskt, socialt, politiskt och ekonomiskt. Empirin är entydig!

Överenskommelsen mellan S och MP öppnar för ytterligare ökad migration. De s.k. ”ensamkommande barnen”, nu vuxna män, skall nu få stanna ytterligare sex månader, totalt ett år, efter fullbordade gymnasiestudier (hur många klara dessa studier, varit ganska få tidigare?). Ömmande skäl införs med generösare tolkningar etc. Miljöpartiet accepterar vissa nominella skärpningar av migrationspolitiken i utbyte mot andra lättnader som faktiskt spär på migrationen. Annie Lööf jublar ”Det var inte en dag för tidigt”. Trojkan Löfven, Lövin och Lööf har presenterat sig.

Glöm inte att mindre är 10 procent av svenska folket stöder en ökad migration. De flesta vill ha en minskad migration.

Moderaterna påpekar riktigt: ”På tio månader har Socialdemokraterna gått från att vilja ”kraftigt” minska antalet asylsökande till att vilja öka invandringen”

Jimmy Åkesson och Sverige demokraterna lovar ”krig” i frågan. Vi hoppas att det blir så och att det inte bara är munväder. Jag tvivlar dock…

 Det är långsiktigt det viktigaste som hänt den gångna veckan.  

För drygt två veckor sedan den 23 september presenterade EU-kommissionen ett paket med förslag kring migrantinflödet till unionen. Förslagen är en kompromiss mellan de länder som helt motsätter sig ett mottagande av migranter, som Polen, Tjeckien och Ungern, och de frontländer, som Italien och Grekland, där de flesta migranter rån Afrika först anländer och som vill ha hjälp att fördela den tunga bördan.  De skall stoppas på Medelhavet o skickas tillbaka. Planen kräver att varje land skall uppfylla ”sin del”.  Vilket är ytterst tveksamt om det överhuvud kommer att ske. För Sverige och Tyskland som har tagit emot ett mycket stort antal migranter, finns en särskild fälla i och med att en migrant som har familj i ett medlemsland ska föras dit och där få sin sak prövad.

Det betyder att Överenskommelsen mellan S och MP tillsammans med EU parlamentets beslut innebär att Sverige återigen står inför stora problem med migration av muslimer från Afrika och Mellanöstern. EU-parlamentets beslut innebär, som sagts, att de länder – Sverige och Tyskland – som redan tagit emot enorma mängder med muslimska migranter missgynnas eftersom anhöriginvandrare till Europa skall hänvisas till de länder som redan tagit emot en anhörig. Det faktum att Tyskland och Sverige redan tagit emot många bli därmed en stor nackdel som ytterligare spär på migrantströmmarna.

Migrationen måste bli kärnfrågan i nästa val. Då skall jag ut på torgen och argumentera dock icke för något politiskt pari bara i migrantfrågan.

Några analytiska tankar kring den socialdemokratiske statsministerns knäfall för MP i migrationsfrågan. Faktum är ju att ett 4 procents parti dikterar den socialdemokratiska statsministerns agenda. Hur skall detta förstås? Det kan möjligen förklaras på två olika sätt.

Pro primo. Både MP:s och S:s ledningar är närmast religiöst övertygade om det goda i öppna gränser och en närmast oreglerad migration av muslimer från Afrika och Mellanöstern. I grunden kommer denna övertygelse från en socialistisk – neo-marxistisk – ideologi parad och en religiös PK-värdegrund, tramset ”allas lika värde”. De ser nationsgränser med restriktiv migration som ondska. Dom är ”Do-Gooders” på engelska eller ”Godhetsknarkare” på svenska. De är ointresserade av hur Sverige och svenska folket drabbas. Bara deras övertygelse ”ideologico-politico-religioso” – ideologiskt politiska religion – får genomslag.  I grunden är det faktiskt deras politik som faktiskt i konkreta konsekvenser representerar den rena ondskan emot Sverige och det svenska folket.

Pro sekundo. Statsministern och socialdemokraten Stefan Löfven har makten som enda och avgörande ledmotiv. Att behålla makten är primärt, oavsett reellt politiskt innehåll. Det är både han och socialdemokratin historiskt oerhört skickliga på. Statsministern är ingen bildad man, ingen utbildad man och ingen tydligt utvecklad analytiker. Han är sannolikt helt befriad från förståelse för konsekvenserna av de beslut han tar. En sådan maktmänniska är inte bara skadlig för landet utan också ytterst farlig för Sveriges framtid. Stefan Löfven må ha skickligt desarmerat ännu en hotande regeringskris med överenskommelsen med MP, men vi på vår kant bör se till att göra den muslimska massmigrationen till en konfliktfråga fram till och i valet 2022 . Det blir ”krig” i frågan!  Trojkan Löfven, Lövin, Lööf måste desarmeras och avpolleteras från inflytande. Det är avgörande för Sverige.

Statstelevisionen sällar sig självfallet till PK-ideologin genom att intervjua ett ”ensamkommande barn” nu en vuxen man med tydlig grov skäggstubb och en 40-årings rynkor. Förslaget om att förlänga tiden efter gymnasiestudiert för att fixa jobb från 6 mån till ett år ansågs för lite. ”Vi mår inte bra”. 

Varför inte då åka tillbaka till Iran varifrån ni kom? 

Ett annat politiskt trick är etiketter. Många luras av begreppet ”flyktingar” som används av rikspolitiker, media och undersökningsinstitut. Men faktum är att under 3 procent är flyktingar. Nästan alla migranter är välfärdsmigranter som söker ett bättre liv försörjda av europeisk och svenska skattebetalare.  Andra som släpps in är ”anhöriga till arbetskraftsinvandrare” eller ”ensamkommande papperslösa”.

JÖK-regeringen och deras handgångna media luras inte bara med begreppen också med statistiken. Morgan Johansson anger alltid antalet asylsökande och att de gått ner i antal. Men asylsökande är bara en del av alla migranterna. Idag är ”anhöriginvandring” till tidigare asylsökande nästan fyra gånger fler än asylsökande. Till de kommer de som söker ”invandring för studier” eller som ”arbetskraftsinvandring”. Man skall veta att det är glidande gränser mellan kategorierna enl Migrationsverkets egna uppgifter till statistiken. I år lär summan av dessa fyra kategorier landa på drygt 80 000 inte 6 000 som Morgan Johansson påstår. En medveten lögn för att vilseföra låginformerade svenskar främst socialdemokrater ute i landet.

Det Stefan Löfven och hans hejdukar faktiskt ägnar sig åt är att bryta upp och förstöra det traditionellt homogena svenska folket och den homogena svenska kulturen. Sverige går på sikt under med svenskar som en minoritet i eget land – runt 2050 med nuvarande demografiska förutsättningar – och därmed också som en fungerande nationalstat. Helt i enlighet med globalisternas beställning. Reinfeldt fick 20 miljoner direkt in på kontor för sin insats av en amerikansk bank med kända finansoligarker som ägare. Kvitterat betalt. Hur mycket väntar Stefan Löfven när han avgår? We will see… we will see… we will se..

MIGRATIONEN I SIFFROR

29 november 2020

Börjar med de tre svenska författare som betytt mest för mig och min utveckling och världsbild. August Strindberg 108 år död, Lars Gustafsson 4 år död och nu döde Jan Myrdal. Av de två senast nämnda har jag läst allt som publicerats på svenska. Strindberg har jag läst drygt hälften av hans samlade verk. 

Denna bild personifierar Jan Myrdal för mig.  Sveriges i särklass mest beläste person med ett personligt bibliotek på 50 000 volymer. Där ligger man i lä med 7 000 volymer. Jan Myrdals Confessions of a disloyal European är en av de böcker som påverkat mig.

Jag måste också kommentera vår socialdemokratiska statsminister. Nu har han varit ute och kommenterat igen. De islamska och muslimska morden och halshuggningarna i Frankrike är INTE orsakade av islam eller av muslimer. Han kanske tror att det handlar om diabolo ex machina. Djävulen ur maskinen.

Han påstår sig aldrig sagt att det handlar om islam och muslimer, han säger det inte nu och han kommer aldrig att säga. Det är inte bara en inställning som är okunnig, osann och obegåvad. Det förvånar inte. Men, det är med förlov sagt en ren idiotståndpunkt. Således. Vad än muslimer gör i islams namn av brott och terrordåd så kommer den socialdemokratiska statsminister aldrig – aldrig – att säga att det handlar om islam och muslimer.

Så ser en ideologiskt förblindad mångkultur ut och en islam accepterande cancer politik ut.

Nu över till dagens ämne.

MIGRATIONEN SEDAN 2015. Det bli tyvärr många siffror. Vi följer ju råden från Gunnar Myrdal om att fakta sparkar och från Jan Myrdal om att gå till läggen dvs källorna.

Uppgifterna jag anger är hämtade från offentlig statistik från Migrationsverket och SCB.

2015 kom 163 000 asylsökande till Sverige.

De största flyktingströmmarna gick från Syrien, Irak och Afghanistan och Iran (6 000 afghanska ensamkommande unga män utan pass som låtsades vara barn lurande Migrationsverket)).

96 000 har fått uppehållstillstånd och är bosatta i en kommun.

60 000  har fått permanent uppehållstillstånd.

31 000 är utresta från Sverige.

14 000 är avvikna och deras ärenden har överlämnats till polisen.

Det finns ingen statistik över hur många anhöriga som fått uppehållstillstånd. Makalöst!

Minns ni Karl-Petter Thorvaldsson – socialdemokrat och LO:s ordförande. Numera ihågkommen för sitt uttalande 2015 under migrantkrisen.

Migranterna skulle var en tillgång för Sverige och svensk ekonomi skulle bli en ”superekonomi” – EN SUPEREKONOMI med migranterna.

Hur gick det?

De muslimska migranterna från MENA kostar oss skattebetalare mint 250 miljarder per år över offentliga budgetar. En SUPERKOSTNAD för oss skattebetalare. 

HUR BLEV DET MED JOBBEN som skulle skapa superekonomin?

Av dem som kom 2015 har 19 500 personer (ca 12 procent) någon gång under 2019 haft inkomst från någon typ av arbete arbete.

Medelsumman för inkomst från arbete av dem som hade arbete var knappt 100 000 kronor under året. 

2019 bodde det sammanlagt i Sverige 111 014 personer som antingen själva var födda i Somalia eller hade minst en förälder som var det. Somalier är den största gruppen utrikes födda från Afrika i Sverige enl offentlig statistik.

Somalier är den grupper som lyckats allra sämst i Sverige. Bara 20 procent av somalier är i någon form av sysselsättning oftast subventionerad och att 70 procent har endast förgymnasial eller ingen utbildning alls. Kan sammanhänga med gruppens generella kognitiva förmåga. Landet Somalia har en genomsnittlig  intelligence quatient på 70.

Cirka 16 000 har fått svenskt medborgarskap. Varför o på vilken grund?

Sysselsättningsnivån för gruppen somalier från 2005 och framåt är helt katastrofal 92 procent av dessa saknar sysselsättning och antalet egenföretagare ligger på mycket låga 0,5 procent. 

Då ska man veta att termen “sysselsättning” inte är riktigt lönearbete eller eget företagande utan även inkluderande arbetsmarknadspolitiska åtgärder och program.

Politiskt är Socialdemokraterna det parti som somalierna främst sympatiserar med. I ett somaliskt dominerat valdistriktet i Malmö blev Socialdemokraterna störst med 87,5 procent av rösterna. Klanröstning med all sannolikhet.

Somalierna har också extremt hög nativitet.– Det är ett fast jobb att föda och ta hand om nio barn, förklarar en kvinna i en intervju i tidningen Arbetet.

En annan somalisk kvinna som fått åtta barn på 12 år i Sverige hävdar att hon inte ”hunnit” skaffa sig någon utbildning eller arbete.  

En annan av kvinnorna har bott i Sverige i 11 år men har fortfarande inte genomgått någon annan utbildning än en kortare svenska kurs för invandrare.

Ordföranden för en somalisk föreningen berättar att somalier skaffar många barn eftersom detta är ett tecken på rikedom och något som ”inger respekt” och är betydligt viktigare än exempelvis utbildning.

Bristen på utbildning följer även med föräldrarna till deras barn. Kriminell karriär blir resultatet.

Det var i korthet vad det blev av Karl-Petter Thorvaldssons socialdemokratiska ”superekonomi”. Morgan Johansson följer i hans fotspår med falska siffror och förnekanden och inställningen att kritisera den svenska sociala, politiska och ekonomiska verkligheten är att ”hetsa mot invandrare”. När skall dessa professionella folkförförare ställs till ansvar?

Söndagsblogg denna den 1 november 2020.

Den sanna och riktiga värdegrunden

Allas olika värde.

PRESIDENT JOHN F KENNEDY OCH ISRAEL.

24 november 2020

Inledning

President John F Kennedy var sannolikt den siste av USA:s senare presidenter vars Israel politik inte dikterades av Israel och den starka Israel-judiska lobbyn i USA. En lobby med oerhört starka finansiärer bland mångmiljardärer och finansiella tycoons.

Utan stöd av The Jewish League blir man idag inte president I USA.

John F Kennedy motsatte sig aktivt Israels försök att skaffa atomvapen. Israel leddes under denna tid av terroristen David Ben-Gurion som bland som medlem av Haganh/Irgun sprängt hotell och dödat ett stort antal oskyldiga. David Ben-Gurion var en socialistisk sionist och grundare av Haganah som på vägen mot att utvecklas till Israels reguljära armé utförde sprängdåd och terrordåd. I Wikipedia (sv) finns inte ett ord nämnt om dessa terrordåd mot britterna i det Brittiska Palestinamandatet. ”Anföll” är beskrivningen i Wikipedia.

Det visar att Wikipedia ägnar sig åt relativiserande historierevision.

Kan mordet på John F Kennedy hänga samman med detta motstånd? Lee Harvey Oswald är ju avförd som ensam mördare t.o.m. i en officiell genomgång av mordet.  En kongressutredning (House Select Committee on Assassinations) kom fram till att fyra skott hade avlossats vilket innebär att Lee Harvey Oswalds med tre skott inte var ensam skytt.

Warrenkommissionen däremot har helt osannolika förklaringar till hur en kula beskriver en zig-zack rörelse som är emot alla fysiska lagar. Mordet var en konspiration av flera aktörer, det kommer också  Select Committee on Assassinations fram till. Exakt vilka som beordrade mordet är inte säkerställt.

John F Kennedy var en katolsk amerikan med irländska rötter och mycket stor egen förmögenhet.

Nu till artikeln om John F Kennedy och Israels arbete med att anskaffa atomvapen.

************************************************************************

HOW A STANDOFF WITH THE U.S. ALMOST BLEW UP ISRAEL`S NUCLEAR PROGRAM.

Kennedy’s ultimatum, Ben-Gurion’s ‘sick’ reply and a ‘fiasco’ nuclear inspection: Newly declassified documents shed light on the diplomatic crisis that some feared may lead to a U.S. raid on Israel’s Dimona plant

How a Standoff With the U.S. Almost Blew Up Israel’s Nuclear Program

Kennedy’s ultimatum, Ben-Gurion’s ‘sick’ reply and a ‘fiasco’ nuclear inspection: Newly declassified documents shed light on the diplomatic crisis that some feared may lead to a U.S. raid on Israel’s Dimona plant.

By
Avner Cohen
and
William Burr
May 03, 2019


Throughout the spring and summer of 1963, the leaders of the United States and Israel – President John F. Kennedy and Prime Ministers David Ben-Gurion and Levi Eshkol – were engaged in a high-stakes battle of wills over Israel’s nuclear program. The tensions were invisible to the publics of both countries, and only a few senior officials, on both sides of the ocean, were aware of the severity of the situation
In Israel, those in the know saw the situation as a real crisis, as a former high-level science adviser, Prof. Yuval Ne’eman, told one of us (Avner Cohen) 25 years ago. Ne’eman recalled that Eshkol, Ben-Gurion’s successor, and his associates saw Kennedy as presenting Israel with a real ultimatum. There was even one senior Israeli official, Ne’eman told me, the former Israel Air Force commander Maj. Gen. (res.) Dan Tolkowsky, who seriously entertained the fear that Kennedy might send U.S. airborne troops to Dimona, the home of Israel’s nuclear complex.
What was at stake was the future of Israel’s nuclear program. Kennedy, with an exceptionally strong commitment to nuclear nonproliferation, was determined to do all he could to prevent Israel from producing nuclear weapons. Ben-Gurion (and later Eshkol) were equally determined to complete the Dimona project. For them, nuclear capability was an indispensable insurance policy against existential threats to Israel. The exchange between the American president and the two prime ministers illustrates both Kennedy’s tenacity and the Israeli leaders’ recalcitrance.
Earlier this week, we published – on the website of the National Security Archive – a collection of nearly 50 American documents from U.S. archives that illuminate for the first time the full scope of this secret American-Israeli confrontation. The collection includes not only the entire exchange of messages between the leaders – Kennedy, Ben-Gurion and Eshkol – but also many related American documents, some of which were declassified and became available only in recent months.
These include a full report of the U.S. inspectors who visited Dimona in 1964; memos in which senior White House officials deliberated how to deal with the prime minister; and intelligence assessments that had analyzed whether Israel’s nuclear reactor was, as the Israelis insisted, really meant for peaceful use.


Kennedy, Nonproliferation and Israel


More than any other country, it was his dealings with Israel that impressed upon President Kennedy both the complexity and the difficulty of halting nuclear proliferation.
In the fall of 1960, not long after Kennedy’s election, the outgoing Eisenhower administration first became aware of the Dimona reactor that Israel and France had begun building in secret during 1958. The CIA issued a Special National Intelligence Estimate(SNIE) that determined that “plutonium production for weapons is at least one major purpose of this effort.” Furthermore, the estimate predicted that if the Arab world believed that Israel was acquiring a nuclear-weapons capability, it would cause “consternation,” and blame would be directed toward the U.S. and France for their presumed support of the project.
At a White House briefing on January 19, 1961, the eve of his inauguration, Kennedy inquired which countries were seeking the bomb. “Israel and India,” outgoing Secretary of State Christian Herter told him, adding that the then-newly discovered Dimona reactor would be able to produce 90 kilograms of weapons-grade plutonium by 1963, enough for 10 to 15 nuclear weapons. Herter urged Kennedy to press hard for inspections of Dimona before Israel introduced such weapons into the Middle East.
Although Kennedy had a variety of tough issues to address from the outset – ranging from the CIA’s plans for an invasion of Cuba to a crisis over Laos – within days of taking office he began urging Ben-Gurion to accept a U.S. visit to Dimona, insisting that a visit was a condition for good diplomatic relations. In responding, Ben-Gurion dragged his feet, citing a cabinet crisis that had to be resolved.
By April 1961 – by which time Ben-Gurion, who had resigned as prime minister on January 31, in protest of his colleagues’ conduct regarding the Lavon affair, was heading a caretaker government – Israeli Ambassador to Washington Avraham Harman told the administration that Israel had agreed to a tour of Dimona by U.S. officials. On May 20, two Atomic Energy Commission scientists, U. M. Staebler and J. W. Croach, Jr., visited the site. Its management team explained that the technological rationale for the project was to gain experience in building and operating nuclear reactors that could be used in the future for peaceful power generation.
From U.S. documents, we know that the AEC team was “satisfied that nothing was concealed from them and that the reactor is of the scope and peaceful character previously described.” This visit laid the foundations for a meeting between Ben-Gurion and Kennedy in New York, on May 31, 1961.
The rationale Ben-Gurion presented to Kennedy during that meeting, held at the Waldorf Astoria Hotel, was consistent with what the Dimona management team had told the American scientists: The nuclear project was peaceful in nature; it was about energy and development. However, the Israeli leader’s narrative also left a little wiggle room for a future reversal. His caveat amounted to a few words: “for the time being, the only purposes are for peace. … But we will see what will happen in the Middle East. It does not depend on us” (italics added).
Kennedy and Ben-Gurion. Their meeting in May 1961 helped to clear the air but did not remove lingering American doubts and suspicions about Israel’s nuclear intentions.DPA / AFP


The ‘spontaneous’ second visit


The meeting with Ben-Gurion helped to clear the air for some time, but it did not remove lingering American doubts and suspicions about Israel’s nuclear intentions. Starting in June 1962, the Americans began trying to arrange a second visit to Dimona, but failed to make headway. It wasn’t until September 26, 1962, after frequent requests over several months, that such a visit finally took place.
Until recently, little was known from American documents about that second Dimona visit except that U.S. Ambassador to Israel Walworth Barbour referred to it as “unduly restricted to no more than 45 minutes.” Recently declassified documents shed new light on the visit. The key document is a memo, written on December 27, 1962, by the deputy director of the Bureau of Near Eastern Affairs, Rodger Davies, to Assistant Secretary Philip Talbot, detailing the story of the second visit.
After the two AEC visiting scientists – Thomas Haycock and Ulysses Staebler – had inspected the small, U.S.-supplied reactor at Nahal Sorek, they were unexpectedly offered a sightseeing tour at the Dead Sea. Later, as they were being driven back to their hotel, their host told them that they were near the Dimona reactor and that a meeting with the director could be arranged. The director was not there, but they met and were briefed by the principal engineer, who gave them a 40-minute tour of the facility. The report’s final sentence states that “the inspectors were not certain whether they were guests of their scientist-hosts or on an inspection. Although they have not had time to see the entire installation, and although there were some buildings they did not enter, they were able to confirm the research nature of the installation.”
The highly unconventional nature of the visit stirred suspicion in Washington, especially in the intelligence community. During one interagency meeting, a senior intelligence expert, probably Deputy Director of Intelligence Ray Cline, was quoted as saying that “the immediate objectives of the visit may have been satisfied, [but] certain basic intelligence requirements were not.” It was also observed that “there were certain inconsistencies between the first and second inspection reports.”
Whatever the doubts about the ultimate intelligence value gleaned from the second visit, the State Department passed on its conclusions to other countries. A few weeks after the second visit, just as the Cuban Missile Crisis of October 1962 was unfolding, the State Department began to quietly inform selected governments that Dimona was a peaceful nuclear project.


Early 1963: Renewed U.S. interest


In early 1963, however, concerns over Dimona resurfaced. By late January, Kennedy had received a new National Intelligence Estimate, entitled “The Arab-Israeli Problem,” that highlighted the weapons potential of the Dimona reactor. On Israel’s nuclear potential, the NIE concluded that the facility would become operational later that year and that by the following year, 1964, “if operated at its maximum capacity for the production of weapon-grade plutonium, the reactor could produce sufficient plutonium for one or two weapons a year.”
To produce plutonium, Israel would need a facility to separate it from spent reactor fuel, and the NIE acknowledged that at the time U.S. intelligence had “no evidence to confirm or deny the existence of a separation facility.” The NIE noted that the Israelis had made contradictory statements about a reprocessing plant, including statements in 1961 (during the Ben-Gurion-Kennedy meeting) that they planned to build a pilot one, and in 1962 (apparently during the second Dimona visit) that they had no such plans. As our collection indicates, the Israelis told the U.S. inspectors in January 1964 that they had delayed constructing a pilot plant for reprocessing.
Reacting to the intelligence estimate, NSC official Robert Komer suggested that Israel “will attempt to produce a weapon sometime in the next several years and could have a very limited capability by 67-68.” In retrospect, and based on earlier publications on this subject, we can say that that assessment turned out to be on target. Komer informed the president that “we are planning a better look [at Dimona] in the next month or so.”
The reactor at Nahal Sorek. After two visiting Atomic Energy Commission scientists had inspected this small, U.S.-supplied facility, they were unexpectedly offered a sightseeing tour – that ended with a stop at Dimona. Alon Ron
By early February, American officials were characterizing the second visit to Dimona as a “fiasco” and urged fresh thinking within the AEC, State Department, and probably the White House about how the United States could effectively and systematically monitor the reactor. One conclusion was that an effective inspection regime would demand biannual visits. The reason for the proposed frequency was purely technical: To trace extraction of weapons-grade plutonium, there must be two visits annually, because production reactors operate on a much shorter schedule than research reactors.
Weeks later, in early March, Kent Sherman, director of the Office of National Estimates, which prepared the NIEs, signed an intelligence estimate detailing the grave consequences of Israeli nuclearization. “Israel’s policy toward its neighbors would become more rather than less tough… it would … seek to exploit the psychological advantages of its nuclear capability to intimidate the Arabs and to prevent them from making trouble on the frontiers.” Furthermore, in dealing with the United States, Israel “would use all means in its command to persuade [it] to acquiesce in and even to support, its possession of nuclear capability.”
On March 25, 1963, President Kennedy and CIA Director John A. McCone discussed the Israeli nuclear program. According to McCone, Kennedy raised the “question of Israel acquiring nuclear capability,” and McCone provided Kennedy with Kent’s estimate of the anticipated negative consequences of Israeli nuclearization. According to McCone, Kennedy then instructed National Security Adviser McGeorge Bundy to guide Secretary of State Dean Rusk, in collaboration with the CIA director and the AEC chairman, to submit a proposal “as to how some form of international or bilateral U.S. safeguards could be instituted to protect against the contingency mentioned.” That also meant that the “next informal inspection of the Israeli reactor complex [must] …be undertaken promptly and… be as thorough as possible.”
Within days, this presidential request was translated into diplomatic action. On April 2, Ambassador Barbour met Prime Minister Ben-Gurion and presented the American request for his “assent to semi-annual visits to Dimona [among themselves American referred to them as ‘inspection visits’] perhaps in May and November, with full access to all parts and instruments in the facility, by qualified U.S. scientists.” Ben-Gurion, apparently taken by surprise, responded by saying the issue would have to be postponed until after Passover, which that year ended on April 15. To highlight the point further, two days later, Assistant Secretary Talbot summoned Israeli Ambassador Harman to the State Department and presented him with a diplomatic démarche on the inspections. This message to Ben-Gurion was the first salvo in what would become the toughest American-Israeli confrontation over the Israeli nuclear program.


The Kennedy-Ben-Gurion exchange


Ben-Gurion was expected to respond to the U.S. request on Dimona at his next meeting with Ambassador Barbour, following Passover. The Israeli premier was not ready – politically or psychologically – to confront a determined U.S. president. Nor, however, could he accept semi-annual visits, which would have been a death blow to Dimona. In a sense, Ben-Gurion found himself trapped by his original “peaceful purpose” pledge that aimed at preventing a confrontation with the United States.
Ben-Gurion decided to try to avoid confrontation and evade the nuclear issue by attempting to persuade Kennedy to think about Israel’s overall security predicament. The prime minister needed to change the subject of the conversation from Kennedy’s specific demand for American twice-a-year visits to Dimona into a broader and urgent discussion about Israel’s overall strategic situation. But how could he do that? How could he evade Kennedy’s demand?
Ben-Gurion soon had an opportunity to change the subject. On April 17, 1963, Egypt, Syria and Iraq signed the Arab Federation Proclamation, calling for a military union to bring about “the liberation of Palestine.” Such rhetoric was not new at the time and it is not clear whether Ben-Gurion genuinely saw the proclamation as an existential threat to Israel. Nevertheless, it gave him a golden opportunity to argue that Israel was facing just that, and hence – by tacit implication – that Israel was justified in its efforts to generate an “insurance policy.”
On April 26, more than three weeks after the original U.S. demand concerning Dimona, Ben-Gurion responded to Kennedy with a seven-page letter that focused on broad issues of Israeli security and regional stability. Claiming that Israel faced an unprecedented threat, Ben-Gurion invoked the specter of “another Holocaust,” and insisted that Israel’s security should be protected by joint external security guarantees, to be extended by the U.S. and the Soviet Union. Why did Ben-Gurion make this fantastic and unrealistic proposal at this time? He was probably trying to provide the U.S. with a tacit rationale for the real purpose of Dimona, without explicitly stating it and without directly countering or rejecting Kennedy’s demands.
Kennedy, however, was determined not to let Ben-Gurion change the subject. On May 4, he replied to the prime minister, assuring him that while “we are watching closely current developments in the Arab world,” the Israeli leader’s alarm over the Arab Federation Proclamation was overstated. As to Ben-Gurion’s proposal for a joint superpower declaration, Kennedy dismissed both its practicality and its political wisdom. Kennedy was much less worried about an “early Arab attack” than he was by “a successful development of advanced offensive systems which, as you say, could not be dealt with by presently available means.”

In tandem with the letter, Ambassador Barbour met with Ben-Gurion to further clarify the American request for semi-annual visits to Dimona. Although records of this meeting remain classified, Kennedy and his advisers suspected that Ben-Gurion was initiating a process of bargaining over the Dimona visits – that is, by linking the visits to other possible Israeli goals, such as obtaining a security guarantee. Barbour was instructed to remind the Israeli leader that he and other senior officials had already approved inspections unconditionally.
Kennedy’s dismissive reply did not deter Ben-Gurion. In another lengthy and highly emotional reply to Kennedy’s May 4 letter, Ben-Gurion continued his earlier effort to change the conversation while also indirectly explaining the true purpose of Dimona. When senior Foreign Ministry official Gideon Rafael saw the draft, he advised against sending it, arguing that the letter “looks sick” (holani, in the original Hebrew), and that “the prime minister must not speak about something that seems sick.” Ben-Gurion usually rejected editorial advice and, true to form, he insisted on maintaining both its tone and length.
On the surface, the letter seems to ignore Dimona entirely, as if the prime minister had either overlooked or entirely dismissed Kennedy’s letter and the recent U.S. requests for visits. Instead, in a tone of an old statesman who had seen it all, Ben-Gurion wrote of his impressions of Egyptian president Gamal Abdel Nasser and his pan-Arabism, drawing an analogy between the Egyptian, together with other contemporary Arab leaders, and Hitler: “Knowing them I am convinced that they are capable of following the Nazi example. Nasser is in fact adopting the National-Socialist ideology of the Nazis. For many years the civilized world did not take seriously Hitler’s statement that one of his aims was the worldwide extermination of the Jewish people. I have no doubt that a similar thing might happen to Jews in Israel if Nasser succeeded in defeating our army.”
Acknowledging Kennedy’s view that a joint U.S.-Soviet security guarantee was politically impossible, Ben-Gurion now suggested a sweeping, bilateral U.S-Israel security agreement that would include the following: a supply of U.S. arms equivalent to what the Arabs were receiving from the Soviet Union, the transformation of Jordan’s West Bank into a demilitarized zone, and “a plan of general disarmament between Israel and the Arab states under a system of mutual and international inspection and control.”
This was a laundry list of unrealistic ideas and proposals. Again, Ben-Gurion may have meant to convey to Kennedy his rationale for the Dimona project, while avoiding expressing it explicitly. By reminding Kennedy that another Holocaust was possible and suggesting (indirectly) that Israel could not feasibly obtain a credible external security guarantee, he was effectively signaling to the president why Israel wanted a nuclear deterrent in the first place.
In his monumental new biography of Israel’s first prime minister, “Ben-Gurion: A State at Any Cost,” due out in English this summer, Israeli historian Tom Segev reads this letter as if Ben-Gurion was actually considering giving up Dimona in return for some sort of security guarantee. We do not believe that Ben-Gurion ever seriously entertained giving up the nuclear project. Yes, Ben-Gurion was pushing for security guarantees, but realistically he must have known that goal was not in the cards, so long as Israel neighbors did not recognize her. From Kennedy’s perspective, providing Israel with security guarantees would have been a clear sign of favoritism toward, and would have undermined U.S. relations with the Arab states.
Kennedy, however, would not budge on Dimona, and the disagreements became a “pain in the neck” for him, as Robert Komer later wrote. The confrontation with Israel escalated when the State Department transmitted Kennedy’s latest letter to the Tel Aviv embassy on June 15 for immediate delivery to Ben-Gurion by Ambassador Barbour. In the letter Kennedy fleshed out his insistence on biannual visits with a set of detailed technical conditions. The letter was akin to an ultimatum: If the U.S. government could not obtain “reliable information” on the state of the Dimona project, Washington’s “commitment to and support of Israel” could be “seriously jeopardized.”
But the letter was never presented to Ben-Gurion. The telegram with Kennedy’s letter arrived in Tel Aviv on Saturday, June 15, the day before Ben-Gurion’s announcement of his resignation, a decision that stunned his country and the world. Ben-Gurion never explained, in writing or orally, what led him to resign, beyond citing “personal reasons.” He denied that his move was related to any specific policy issues, but the question of the extent to which Kennedy’s Dimona pressure played a role remains open to speculation to the present day.


Eshkol’s first crisis


On July 5, less than 10 days after Levi Eshkol succeeded Ben-Gurion as prime minister, Ambassador Barbour delivered to him a first letter from President Kennedy addressing him as Israel’s new leader. The letter was virtually a copy of the undelivered letter of June 15 to Ben-Gurion, with just a few congratulatory lines added at the top. Not since President Dwight Eisenhower’s message to Ben-Gurion, during the Suez crisis in November 1956, demanding an immediate Israeli withdrawal from the peninsula, had an American president been so direct in his demand with an Israeli prime minister. As Yuval Ne’eman witnessed it, it was immediately apparent to Eshkol and his advisers that Kennedy’s demands were akin to an ultimatum, and thus constituted a crisis in the making.
A stunned Eshkol, in his first and interim response, on July 17, requested more time to study the subject and for consultations. Eshkol confided to Ambassador Barbour his “surprise” over Kennedy’s statement that the U.S. commitment to and support of Israel could be “seriously jeopardized.” The premier noted that while he hoped that U.S-Israeli friendship would grow under his watch, “Israel would do what it had to do for its national security and to safeguard its sovereign rights.” Barbour, apparently wanting to mitigate the bluntness of the letter, assured Eshkol that Kennedy’s statement was “factual”: Critics of strong U.S.-Israel relations might complicate the diplomatic relationship if Dimona was left uninspected.
Later in the discussion, we learn from the newly declassified documents, Eshkol asked a blunt question that Ben-Gurion had never dared to ask: How would Washington react to an Israeli proposal to “consult in advance” with the United States, “in the event that, sometime in the distant future,” Middle Eastern developments made it necessary to “embark on a nuclear weapons program?” Barbour, of course, was not authorized to answer such a hypothetical question, so he restated the U.S. view that the “introduction” of nuclear weapons into the Middle East would be “especially grave.” No doubt, Barbour understood the significance of Eshkol’s question: He was hinting, openly but tentatively, that there were conceivable circumstances under which Israel might “embark on a nuclear weapons program.”
President Johnson greets Levi Eshkol, 1968. The president never pressed the Israeli leader hard for biannual U.S. visits to Dimona, the way Kennedy did with Ben-Gurion.Lynn Pelham/The LIFE Picture Collection/Getty Images
On August 19, after six weeks of consultations that generated at least eight different drafts, Eshkol handed Barbour his written reply to Kennedy’s demands. It began by reiterating Ben-Gurion’s past assurances that Dimona’s purpose was peaceful. As to Kennedy’s request, Eshkol wrote that given the special relationship between the two countries, he had decided to allow regular visits of U.S. representatives to the Dimona site. On the specific issue of the schedule, Eshkol suggested – as Ben-Gurion had in his last letter to Kennedy – that late 1963 would be the time for the first visit: By then, he wrote, “the French group will have handed the reactor over to us and it will be undertaking general tests and measurements of its physical parameters at zero power.”
Eshkol was explicit that the first American visit should be held before the start-up stage, but was vague on the proposed frequency of visits. Eshkol disregarded Kennedy’s demand for biannual tours, while avoiding a frontal challenge to Kennedy’s request. “Having considered this request, I believe we shall be able to reach agreement on the future schedule of visits,” Eshkol wrote. In sum, the prime minister split the difference: To end the confrontation, he assented to “regular visits” by U.S. scientists, but he did not accept the idea of the prompt visit that Kennedy wanted and avoided making an explicit commitment to biannual inspections. Kennedy’s appreciative reply did not mention these divergences, but assumed a basic agreement on “regular visits.”
The ambiguities of Eshkol’s reply were understood in Washington, but played down. In a detailed memo that the acting secretary of state, George Ball, wrote to Kennedy, the overall assessment was positive: Eshkol’s reply, “although not entirely what we wanted, probably represents the most we can hope.” Eshkol’s vagueness about Kennedy’s most important demand, twice-yearly visits to Dimona, was well recognized, but “we prefer to give him [Eshkol] the benefit of the doubt, relying on our interpretation, the prime minister’s oral statement that future agreement ‘will give no trouble.’” It turned out that Kennedy’s insistence of biannual visits was never accepted, although it remained on the U.S. agenda.
In the wake of Eshkol’s letter, the first of the long-sought regular inspection visits to Dimona took place in mid-January 1964, two months after Kennedy’s assassination. The Israelis told the American visitors that the reactor had gone critical only a few weeks earlier, but that claim was not accurate. Israel acknowledged years later that the Dimona reactor became operational in mid-1963, as the Kennedy administration had originally assumed.
Both the U.S. and the Israelis kept the visit secret, with leaks to the press effectively contained for over a year. The inspection took place over the course of a single day instead of the two days sought by the inspectors. The shorter time line meant that some buildings and parts of buildings were not seen, although the inspectors reported that the visit was “as comprehensive and thorough as the time permitted.” Their findings raised no suspicions of weapons-related activities, but it was “the impression of the team that the Dimona site and the equipment located there represented an ambitious project for a country of Israel’s capabilities.”
The issue of Israel’s possible reprocessing of spent fuel for plutonium continued to bedevil U.S. intelligence throughout the 1960s. No one was sure whether Israel already had a secret reprocessing site or had yet to build one.


Looking back


In retrospect, however, the 1963 exchange of letters between Kennedy and Ben-Gurion and Eshkol was the climax of the battle the U.S. leader waged against the Israeli nuclear project throughout his presidency. For Kennedy, the stakes were higher than the status of Israel’s nuclear program. At issue was the fate of his effort to halt global nuclear proliferation. Israel was the first such case the Kennedy administration had to face in which it had some political leverage. If Kennedy failed to halt Israel’s nuclear aspirations, how could he stop others, such as India?
For Ben-Gurion, Dimona was the most precious project he was involved in during his last decade in office. The establishment of the Negev Nuclear Research Center was the result of the prime minister’s deepest anxieties about Israel’s future, the fears of an old man that he attempted to share with Kennedy in his letter of late April 1963. The Dimona project was probably also the most divisive, challenging and ambitious endeavor that he had dared to tackle as Israel’s leader. Rightly or wrongly, Dimona, in Ben-Gurion’s eyes, was necessary to ensure that another Holocaust could never happen to Israel. If Kennedy had prevailed in his demand for biannual inspections, that goal might never have been obtained. For Ben-Gurion, abandoning Dimona would have cast a huge shadow on his legacy.
From a contemporary perspective, it is difficult, maybe impossible, to understand just how vulnerable and uncertain the future of the Dimona project was during the spring and summer of 1963. Had the United States been truly determined to suspend its “commitment to and support of Israel’s well-being” if Ben-Gurion did not comply with Kennedy’s demands – Israel probably would not have been able to complete the Dimona project as planned. The crisis was also a crisis of mutual confidence: Both sides were highly committed to their goals, but neither wanted to rupture the bilateral relationship. We will never know how unwavering President Kennedy would have been on the issue of Dimona, had he lived to serve his full term (or even two terms) as president. His resolve was never fully tested, although we can see that he was quite determined.
It turned out that Kennedy’s insistence on biannual visits to Dimona was not implemented. U.S. government officials remained interested in such a schedule, and President Lyndon B. Johnson did raise the issue with Eshkol, but he never pressed hard on the subject the way that Kennedy had.
In the end, the confrontation between President Kennedy and two Israeli prime ministers resulted in a series of six American inspections of the Dimona nuclear complex, once a year between 1964 and 1969. They were never conducted under the strict conditions Kennedy laid out in his letters. While Kennedy’s successor remained committed to the cause of nuclear nonproliferation and supported American inspection visits at Dimona, he was much less concerned about holding the Israelis to Kennedy’s terms. In retrospect, this change of attitude may have saved the Israeli nuclear program.
Avner Cohen is a professor of nonproliferation studies at the Middlebury Institute of International Studies at Monterey (California), and the author of “Israel and the Bomb.”
William Burr is a senior analyst at the National Security Archive, George Washington University, where he directs the Archive’s Nuclear Documentation Project and edits its web page The Nuclear Vault.

Avner Cohen

https://www.haaretz.com/amp/israel-news/.premium.MAGAZINE-how-a-standoff-with-the-u-s-almost-blew-up-israel-s-nuclear-program-1.7193419?__twitter_impression=true

PRESIDENTVALET OCH SVENSKARNA

23 november 2020

Några reflektioner i spåren efter det amerikanska presidentvalet, inte minst vad det amerikanska valet avslöjat om svensken.

Det viktigaste är väl tecknen på indoktrinerade och hjärntvättade svenskar. I synnerhetden liberala, vänsterliberala och socialistiska medelklassen. Arbetar- och hantverkarklassen – den riktiga – inte bidragslevande svenskar, är betydligt klarsyntare.

Det finns indikationer som pekar på att 80 procent av svenskarna är emot och hatar Donald J Trump och stödjer Joe Biden. Det beror naturligtvis inte på att de är pålästa eller informerade och kunniga utan på att de är lurade, indoktrinerade och hjärntvättade av DN, AB, Expressen och SVT/SR, varifrån de får sin falska världsbild.

Det finns ingen vilja till insikt i de samhällsgrupperingar som nu firar. De tror att något tagit slut. Problemen är snarare större än någonsin.

T.o.m hyggligt begåvade personer säger till mig när jag presenterar fakta om ex den muslimska massmigrationen: ”Det är möjligt att du har rätt men jag vill inte veta”.

Eller så skriver de ”men ge dig” när de ställs inför empiriska fakta om valet i USA. Intellektuell argumentation orkar de inte med.

Jag kommer osökt att tänka på Gunnar Myrdal, prof. i nat.ekon. som sade om Arne Geijer, LO:s tidigare ordf. om nu någon kommer ihåg honom. ”Han är snäll men svag i analysen”.

Göran Palm, vänsterförfattaren, publicerade 1968 en bok med titeln Indoktrineringen i Sverige. Den visade då på den ”samhällsbevarande indoktrineringen”. En sådan behövs IDAG om vänsterindoktrineringen i DN, AB, Expressen och SVT/SR. Visa boken.

Det HAR presidentvalet tydligt avslöjat om Sverige.

I USA tar man i eftervalsdiskussioner upp hur indoktrinerade den amerikanska medborgaren är. Man jämför med Sovjetunionen och hävdar att amerikanen är mer lurad än sovjetmedborgaren. Jag kan vittna om att man i Sovjetunionen och DDR var fullt medvetna om att den egna makten ljög och förvrängde verkligheten. Så inte i USA och Sverige där man tror på maktens ukaser och påståenden och deras hantlangare i DN, AB, Expressen och SVT/SR som visslar som pipor i vassen på uppdrag av makten.

Media har mísslyckats – eller snarare medvetet valt – att inte ge en korrekt bild av presidentkandidaterna och nu eftervalspolitiken.

Detta är Media Hiding Biden.

Av de 71 miljoner som röstade på Trump gjorde 70 procent det därför att de gillar Trump. De som röstade på Biden gjorde det för att hatar Trump snarare än att de gillar Biden.

Det var Donald J Trump som med sin energi och folklighet drog upp valdeltagandet över Obamas tidigare rekordsiffror inte Biden. Som gömde sig i sin gillestuga.

Bidens korrupta affärer ÄR dokumenterade men inte publicerade i DN, AB, Expressen och SVT/SR. Hunter Bidens dator med textmeddelanden och bilder är avslöjande liksom inspelningar av mobilsamtal i Ukraina mellan Hunter Biden, Joe Biden och andra potentater. Dessutom finns på Youtube en film där Joe Biden själv skryter med att han tvingade riksåklagaren att avskedas när han ville undersöka Biden affärer i energibolaget Burisma annars skulle inte USA:s bistånd på en miljard dollar inte betalas ut. Det skedde under Joe Bidens tid som VP under Obama. Kan enligt experter i USA vara den största skandalen i USA:s historia på 100 år. Men den tystas ner.

Det är korrupta Joe Biden

Kolla också på nätet alla filmer när Joe Biden kladdar och tafsar på småflickor både här och där. Märkligt att inte amerikanska feminister i metoo anklagat Joe Biden och lyft fram detta. Vänster håller om vänster.

Det är pedofilen Joe Biden

Något om valet

Valet ÄR en juridisk process som styrs och skall styras av nationella lagar – Konstitutionen och delstatslagar. Dessa skall följas. Så självklart ett det inte skulle behöva sägas. Det är inte CNN eller Washington Post eller någon vänstermobb som bestämmer vem som vunnit valet. Som en information till de 80 procent svenskar som är bortkollrade och okunniga om valet och dess slutresultat och hur det arbetas fram.

Kamala Harris – detta monstrum – är en person med många lik i garderoben bl a från sin tid som åklagare som möjligen nu när hon skall granskas som VP kanske också kommer fram i DN, AB, Expressen och SVT/SR. 

Hon har enligt uppgifter i amerikanska media dessutom stött sig med flera i USA:s HD. Vi får innerligen hoppas att planerna att via den trojanska hösten Joe Biden få in Kamala Harris som president misslyckas och att HD inte godkänner henne som VP. Det är nämligen HD som avgör vem som skall bli VP

Det digitala rösthanteringssystemet Dominion har använts tidigare i andra länder som exempelvis i Venezuela för att garantera att Hugo Chavez ”valdes” till landets vänsterdiktator. Nu är den satt under lupp i USA. Vi får se var den granskningen slutar. Nya inadvertenser med valet når oss timme för timme.

Slutligen: Oligarkerna i Silicon Valley ät ett hot mot demokratin o yttrandefriheten. Deras makt måste brytas och deras företag brytas upp. Twitter censurerade t.o.m. den nationellt spridda tabloiden New York Posts information – saklig , korrekt och kontrollerad – om Joe Bidens korrupta affärer i Ukraina och Burisma.

Vi lär få anledning att återkomma i ärendet

Manus söndagsbloggen den 15 november 2020

JOE BIDEN, Anonyma. vittnen, Integration och Wuhan pandemin covid 19

21 november 2020

Allt fler rapporter, vittnen och bevis om valfusk kommer in.  Jag har varit tveksam till om man skall lyckas bevisa valfusk men sannolikheten ökar över tid för att Biden faktiskt inte är vald till president. Fortfarande måste dock möjligheten bedömas som liten. Den 14 december skall elektorerna samlas för att välja president. Sannolikt är domstolsprocesser på delstatsnivå och slutligen i HD inte klara till dess, vilket innebär att de inte kan samlas och välja president. Vi fortsätter att hoppas att vi slipper Joe Biden och Kamala Harris. Detta kvinnliga juridiska och intellektuella monstrum.

Men, men globalister, supermiljardärer och finansiella tycoons i USA samlas kring möjligheten att få ta över som regering bakom den mentalt instabila Joe Biden.

Michael Blomberg har samlat dem till The Bloomberg New Economy Forum som pågått i veckan. Inget om detta i svenska media eller amerikanska media. Där är dom alla globalister och deras finansiärer bland supermiljardärer och finansiella tycoons med Bill Gates i spetsen.

Det blir oerhört viktigt att de två republikanerna i Georgia väljs till Senaten i januari så att det blir republikansk majoritet i Senaten för att i möjligaste mån blockera Biden/Harris försök att förstöra USA för den vanlige amerikanen.

De har till o med fått med sig den feministiska vänsterextrema Alexandria Ocasio-Cortez med talet om klimatalarmism. Vi har inte 8 år på oss vi har bara 18 månader på oss säger en av dem. Alarmism a la Extinction Rebellion. Så har vänsteraktivisterna koopterats in tillsammans med globalister och finansiella tycoons. 

Bill Gates är euforisk över Biden.  Nu kan han få gehör för den totalitära förslaget om digital registrering av varje individ om att de är vaccinerade mot Wuhan viruset covid 19. Ett digitalt certifikat skall. Ett otäckt första steg på väg mot ett Orwellskt 1984 eller Boyes Kallocain eller Huxleys Du nya sköna värld för att nämna tre.

Dessa globalister, supermiljardärer och finansiella är och har varit oroade över president Donald J Trumps försök att begränsa Kinas inflytande i världen och i USA och för att sätta America First genom att ta hem produktion och arbeten till båtnad för den arbetande amerikanen.

Dessa globalister, supermiljardärer och finansiella har investerat miljarder i Kina. Med Joe Biden blir det ”China leaning policy” igen. Att Donald J Trump lyckats ta hem arbeten till USA struntar de i, investeringarna går före.

Jag har också i den internationella diskursen sett analyser som handlar om att hotet om en Kommunist kinesisk attack och ockupation av Republiken Taiwan med deras knappa tre miljoner invånare. Något Peoples Republic of China inte skulle våga sig på med president Donald J Trump som överbefälhavare för USA.

Med  gillande citerar de kinesiska officiella som säger att vi väst är alltför individualistiska i kampen mot det kinesiska Wuhan viruset covid 19. I PRC följer man order och instruktioner. 

Peoples Republic of China går nu ekonomiskt som tåget med starka tillväxtsiffror och ekonomisk expansion. Allt medan Väst-Europa och USA stapplar fram ekonomiskt under en allt mer totalitär lock-down där BOTEN NU ÄR VÄRRE ÄN SOTEN. Den globala kostnader och förstörelsen av kapital och produktionsmedel kan mycket väl vara större än förstörelsen under WWII. Det skall bli intressant att ta del av framtida forskning och kalkyler kring detta.

Glöm inte att det var ett laboratorium i Wuhan som släppte ut viruset som lamslagit den globala ekonomin. Var det det som var meningen? China hade inga problem med totalitär bekämpning med order och tvångsmedel.

ANONYMA VITTNEN

Jag är helt förstummad över den ogenomtänkta positionen som nästan alla riksdagspartier inklusive en överväldigande del av svenskarna. De – partierna och svenskarna – tycker nämligen att det är en BRA idé att tillåta anonyma vittnen för att bekämpa gängkriminaliteten.

Argumentet är följande: Anonyma vittnen har stort stöd ute i stugorna. Övergrepp i rättssak genom hot och repressalier har eskalerat och gör att många inte vågar vittna i rättegångar. 77% anser att det är ett bra förslag, endast 7% att det är dåligt. I ”utsatta områden” vill 72% att möjligheten införs medan 17% säger nej. V och MP går på tvärs med vad allmänheten tycker, ansluter sig även C till nej-sägarna.

Förvånande att hamna i lag med dem även om deras bakgrund handlar om ”omtanke” om de muslimska migranternas kriminella anhang.

Men! Tänk en gång till innan man släpper ut anden ur Pandoras ask. När den väl är ute kan den inte stoppas tillbaka igen. Argumentet mot gängkriminella LÅTER klokt. Men lagen blir kvar och kan användas mot andra och i andra sammanhang. Jag ser framför mig hur lätt det blir att förstöra en regimkritisk debattör – enkannerligen en man – med anonyma anklagelser om sexuella trakasserier, horbesök, våldtäkt eller pedofil. När väl anklagelsen är motbevisad är denne mans rykte förstört för evigt.

NEJ med versaler till anomyna vittnen. Jag hoppas att det finns jurister i lagrådet och på annat remisshåll som klarar att hålla huvudet kallt i detta.

INTEGRATION

Det diskuteras mycket kring olika inriktning utifrån vad man vill och inte vill se. Tre vägar har diskuterats.

 Integration: Nyanlända förväntas inte avsäga sig sin identitet men det är majoritetssamhällets normer som råder.

 Assimilation: Nyanlända förväntas avsäga sig sin identitet och anpassa sig efter majoritetssamhället.

 Mångkulturalism: Nyanländas identiteter accepteras och bejakas. Nyanlända förväntas att endast anpassa sig till det konstitutionella ramverket.

Min uppfattning är ingen av dessa.

Det bästa är att behålla de muslimska migranterna i diasporan så avstängt och geografiskt begränsat  som möjligt till den dag vi kan skicka tillbaka dem. De skall INTE integreras. Vi vill inte ha dem i våra bostadsområden eller på våra arbetsplatser, skolor, daghem etc.. Tala med folk och fråga hur många som vill ha en muslimsk migrant som granne. Siffran blir noll!

Frankrikes president Emmanuel Macron visar vägen. Han ställer nu ett ultimatum till landets muslimska ledare: att snabbt acceptera en ”stadga för republikens värderingar”. De muslimska organisationerna får 15 dagar på sig att acceptera. 

Kravet kommer efter de islamistiska terrordåd i Frankrike och Österrike.

Islam är en religion och inte en politisk rörelse. Man avvisar politisk islam.

Dessutom finns där formuleringar om ett förbud mot all ”utländsk inblandning” i muslimska grupper.

De muslimska ledarna ha gått med på att upprätta ett nationellt råd med uppgiften att ge imamer en officiell ackreditering och etisk kod. De som bryter mot den etiska koden kommer få sin imamlicens indragen. Alltid något, men otillräckligt.

Efter terrordåden har Emmanuel Macron och Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz gått hårt åt ”politisk islam”. Andra europeiska ledare har varit relativt tysta. Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) har sagt att han ”aldrig” kommer kritisera islam. När skall vi se något likande som i Frankrike?

I Sverige har vi Imamen Mushin Asinger som är ordförande i föreningen Islamiskt kurdiskt kulturcentrum (IKKC) har sagt: Det finns inte vissa följare av islam som är extrema utan alla är följare av samma tro.

– Det finns ingen skillnad mellan islam och politisk islam. De vill skilja på muslimer.

Samma ståndpunkt som Tayjip Erdogan och undertecknad har. Det finns inte politisk islam, islamister, det finns bara islam med Koranen och Muhammeds praktik och islams historia som grund. And that´s that!

WUHAN PANDEMIN COVID 19 

Först Lars Jonung som är professor i nationalekonomi. Han menar att en lockdown av samhället inte leder till minskad dödlighet. Han pekar också på att om samhället stängs ner kommer coronakrisen istället att förvandlas till en total ekonomisk kris där sjukhus, skolor och andra institutioner inte längre fungerar.

Han argumenterar för att en så kallad lockdown får katastrofala konsekvenser för ekonomin utan att minska dödstalen. En nedstängning slår hårdast mot de svagaste medborgarna i samhället, exempelvis folk med osäkra anställningar.

Jonung hänvisar till en studie han själv genomförde hos EU-kommissionen för 14 år sedan och forskning av den danske nationalekonomen Christian Bjørnskov. Forskningen föga stöd för lockdowns.

– Går alla ned i källaren har vi inte mycket att komma tillbaka till, det blir ekonomisk harakiri. Vi måste hålla igång samhällsekonomin för att hålla igång sjukhus, vård, skolor och undervisning.

SCB:S STATISTIK

Är covid 19 hysterin befogad? En relevant fråga. Vad säger SCB:s statistik?

Den preliminära statistiken om dödsfall är nu uppdaterad. SCB jämför den med ett genomsnitt för motsvarande perioder 2015–2019. Nivåerna som är högre än snittet är det som här beskrivs som överdödlighet. Nivåerna som är under snittet kallas underdödlighet.

– Den höga överdödligheten under det här årets andra kvartal har följts av en marginell underdödlighet under det tredje kvartalet

Död per 100 000 invånare med 2020 jämfört med varje enskilt år 2015 – 2020. Statistiken visar att vi 2020 haft en överdödlighet tre månader jämfört med samtliga enskilda år 2015 – 2020 nämligen april, maj och juni. Men vi har också 2020 haft en underdödlighet nämligen augusti, september och oktober jämfört med samtliga enskilda månader 2015 – 2020. 

En slutsats kan vara att de som normalt dör under höstmånaderna dog under mars – juni. Statistiken bidrar verkligen till att sätta fakta och ljus på hysterin runt covid 19.

Så varifrån kommer hysterin kring covid 19 och vad ligger bakom den lock-down som pågår och inte minst de hysteriska ropen i bl a media på en total lock down. Siffrorna från SCB är entydiga.

Allas olika värde

SÖNDAGSBLOGGEN DEN 22 NOV 2020

CORONA PANDEMIN I SCB:S STATISTIK

20 november 2020

Är dagens hysteri befogad? Se statistiken för ett svar.


Den nu ökande spridningen av coronaviruset i samhället syns inte i antalet dödsfall i Sverige. Det visar preliminär statistik från SCB. Under årets tredje kvartal dog något färre än under motsvarande period de senaste åren.
Den preliminära statistiken om dödsfall är nu uppdaterad till och med den 9 oktober i år. SCB jämför den med ett genomsnitt för motsvarande perioder 2015–2019. Nivåerna som är högre än snittet är det som här beskrivs som överdödlighet. Nivåerna som är under snittet kallas underdödlighet.
– Den höga överdödligheten under det här årets andra kvartal har följts av en marginell underdödlighet under det tredje kvartalet

Dödsfallen per vecka i Sverige 2015 – 2020

Dödligheten i Sverige dag för dag 2015 – 2020

Visas i tabellerna 1 och 5 med diagram i länken till SCB:s statistik.

https://www.scb.se/…/overdodligheten-i-sverige-har…/

Denna tabell visar de relevanta relativtalen, dvs döda per 100 000 invånare. Tabellen visar att vi 2020 haft en överdödlighet tre månader jämfört med samtliga enskilda år 2015 – 2020 nämligen april, maj och juni. Men vi har också 2020 haft en underdödlighet (dvs lägst) nämligen augusti, september och oktober jämfört med samtliga enskilda månader 2015 – 2020. En slutsats kan vara att de som normalt dör under höstmånaderna dog under mars – juni. Tabellen bidrar verkligen till att sätta fakta och ljus på hysterin runt covid 19.

Antal döda per 100 000 invånare1 per månad åren 2015-20202, Riket
Månad / MonthÅr / Year    
Månad201520162017201820192020
Riketjanuari86,085,489,984,279,278,2
Riketfebruari88,982,085,988,278,375,5
Riketmars85,980,179,790,173,680,1
Riketapril79,276,477,176,971,9102,0
Riketmaj72,869,872,266,367,483,4
Riketjuni70,067,768,165,664,671,8
Riketjuli70,470,666,771,165,466,1
Riketaugusti67,369,867,366,366,165,0
Riketseptember71,469,168,668,266,565,2
Riketoktober71,372,872,770,570,767,0
Riketnovember74,675,774,169,572,1
Riketdecember78,182,079,075,974,0

Slutsats:

Sverige har en överdödlighet från slutet av mars till början av juni. Därefter ligger Sverige på genomsnittliga nivåer. Från oktobers början har Sverige en underdödlighet.
Så varifrån kommer hysterin kring covid 19 och vad ligger bakom den lock-down som pågår och inte minst de hysteriska ropen på en total lock down. Siffrorna från SCB är entydiga.
Detta är i flera avseenden en hoax!

SAMUEL PATY OCH SVENSK MEDIA OCH POLITISK KULTUR

18 november 2020

Häromveckan blev den av liberaler, vänsterliberaler och socialister politiskt omhuldade och accepterande cancer-kulturen mordisk. Den blev demonstrativt medeltida på en gata i en förstad till Paris. ”Politisk accepterande cancer-kultur” eftersom vi tillåter bölden att växa hämningslöst och ohejdat.

Samuel Paty VAR läraren som på en historielektion diskuterade yttrandefrihet och visade några bilder med Muhammedteckningar från Charlie Hebdo. Läraren visade bilder!!

Han kallades till polisen för förhör efter några dagar eftersom en muslimsk pappa till en dotter som inte ens deltog på lektionen anmält läraren för ”pornografiska” bilder.

Rektor kallade vidare upp läraren för en reprimand.

Men, efter att hans huvud i rent dagsljus skurits av – clean cut – och blev liggande på gatan vände det.

Så här såg det ut.

Nu får han Hederslegionen. Moskéer stängs och hundratals muslimer utvisas.

På Stadshusen i Frankrike visas enorma karikatyrteckningar av Muhammed. Yttrandefriheten försvaras!!!

I Sverige kryper politiker och media för islam. En accepterande cancer-kultur tillåts växa

Värst av alla är ministern och socialdemokraten Morgan Johansson som ser kritik av islam och muslimer som ”hets mot invandrare”. Det är det vanliga propagandaspråket från socialdemokraterna. Den djupa staten blir ”den gemensamma sektorn”, massmigrationen blir ”det sociala mottagandet” osv.

Sverige tillåter att det byggs moskéer, den ena efter den andra, den ena större än en andra, som blir centrum för muslimska uppfattningar, shariakultur, sharialagar och ytterst radikalisering och fanatism.

Sverige tillåter vi bygget av minareter med störande böneutrop.

Vilka politiska partier är det som tillåter detta?

Men nu till frågan: Vad händer i Sverige runt historieläraren Samuel Paty?

I svenska media inkl. statstelevisionen skildras det muslimska mordet som en enskild händelse nästan som en isolerad olycklig händelsenärmast obegriplig och oanalyserbar.

Det man måste FÖRSTÅ och INSE är att detta är strukturellt. Det muslimska våldet är ett STRUKTURELLT och SYSTEMATISKT våld med ett tydligt SYFTE för att hävda islams syn på yttrandefrihet och kritik. Det har hänt tidigare Charlie Hebdo, Jyllands-Posten, Drottninggatan etc. etc. och det kommer att hända flera gånger. Det muslimska våldet är helt i linje med Muhammeds praktik och explicita suror i Koranen.

Statstelevisionen har en ”journalist” Christian Catomeris som menade att läraren ”provocerat fram” halshuggningen med sin lektion. DN har en allmän närmast notisliknande text långt ner bland korsorden.

I statstelevisionen har man också kallat det för ett ”terrordåd” i mycket allmänna ordalag men utan angivande av att mördaren var en tjetensk muslim och han faktiskt skar huvudet av läraren, clean off. Det var ett mycket rått mord.

Bilden i statsmedia, DN, SVD, AB och Expressen är sammanfattningsvis undvikande, ursäktande och döljande. 

Det MÅSTE bli ett slut på den accepterande kultur på cancer kulturen i Sverige. Den accepterande cancer-kulturen måste få ett slut. Kritik av islam måste helt enkelt normaliseras vid sidan av kritik av ex kristendom eller annan religion.

De muslimerna migranterna kommer från svårt dysfunktionella länder. De allra flesta är dessutom inte flyktingar (mindre än tre procent) de är välfärdsmigranter som söker ett bättre liv I Sverige försörjda av svenska skattebetalare.

När de kommer till Sverige skall och måste de acceptera Svenska lagar inte egna lagar, sharialagar som går på tvärs med allt vad svensk kultur och svensk lag står för. När vi accepterar att de inte tar till sig svensk lag utan lever efter sharialagar i diasporan är det en accepterande cancer-kultur.

Den svenska tryckfrihetslagstiftningen måste självfallet accepteras av muslimerna. Den svenska lagen kring yttrandefrihet är tyvärr svag om man jämför med den amerikanska Konstitutionens Amendment 1 där yttrandefriheten är närmast total.

I Sverige är det annorlunda, vilket bl. a framgår av alla mål enligt gummiparagrafen “hets mot folkgrupp” och med domare som hävdar att det inte är något skydd att det man säger är ”sanning”.

Vad värre är.  När man med fakta som sparkar går till läggen och källorna i kritiken av Islam/Koranen/Muhammed så beskrivs man som ISLAMOFOB. Därmed är diskussionen över, diskussionen är inte nödvändig, invändningar och analys behövs inte. ”Islamofob” – and it´s all over. Anti-intellektuellt så det dånar men det som är värre är att lögnen fortsätter om den fridsamma islam liksom den muslimska massmigrationen med ett pågående folkutbyte.

Islam måste börja beskrivas för vad det är. Det finns ingen skillnad mellan islam och islamism. Det finns bara islam som presidenten i Turkiet Tayyip Erdoğan riktigt påpekat. Det är ett historiskt och strukturellt faktum. Att det sedan finns muslimer som arbetar och sköter sig är sidokopplat från den strukturella historiska och ideologiska bilden. Den är överväldigande.

Islamister = islam = Muhammeds praktik som krigsherre och med halshuggningar av ex. 2000 judar = Koranens suror som uppmanar till grovt våld mot otrogna.

Jag har skrivit ett antal djupgående analyser av Muhammeds praktik utifrån muslimska historiker och Koranen, som jag läst, med angivande och citerande av suror som rättfärdigar och uppmanar till mördande av otrogna. lennartwaara.com och ämne muslimer/islam.

Det måste bli ett slut på den accepterande svenska cancer-kulturen gentemot islam och muslinerna. De SKALL och MÅSTE tvingas acceptera svensk lag och kultur. Frankrike är nu möjligen på rätt väg. Med en omsvängning under galgen av Macron.

ÄR EN SKATTESTRID PÅ VÄG?

18 november 2020

LO-ekonomerna och den socialdemokratiska ”tankesmedjan” Tiden har dktivit en rapport med den märkliga titeln; ”Skatta oss lyckliga – Idéer för mer rättvisa skatter”.

I rapporten föreslås alltså nya skatter, höjda skatter och återinförda skatter. Den har jag behandlat i tidigare inlägg.

Skatt på fastigheter (som togs bort för några år sedan), skatt på båtar, skatt på mark, återinförd arvskatt, gåvoskatt, höjd kapitalskatt och ett återinförande av ”värnskatten” nu omdöpt med ett typiskt socialdemokratiskt propagandabegrepp – ”rättviseskatt”. 

Nu, en ESO-rapport ”Vårt framtida skattesystem” om. Författad av Klas Eklund, välkänd ekonom

Sverige BEHÖVER en skattereform. Den får tas i två steg.

Steg 1. 

Förenkla och effektivisera nuvarande skattesystem. Det handlar den nyligen publicerade ESO rapporten om.

Steg 2.

Sänka skattetrycket rejält. Sverige har efter borttagandet av värnskatten världens tredje högsta skattetryck. Före värnskattens borttagande hade vi världens högsta skattetryck. Än saknas en utredning i detta. Jag kommer med några förslag som avslutning.

Steg 1.

Trettio år sedan ”århundradets skattereform” genomfördes av ett skattesystem som var svårgenomträngligt, ineffektivt. 

Omvärldsförändringar, EU-medlemskap, digitalisering, nya samhällsutmaningar (klimaralamism och migration och en skenande migrantkriminalitet) samt globalisering och därutöver skattesystemets vartefter ökade komplexitet nödvändiggör ett helhetsgrepp på skattesystemet. 

ESO rapporten identifierar olika problem, brister och – till och med – rena besynnerligheter. 

Vi möter som individer skattesystemet som löntagare, bostadsägare, konsumenter, bilägare, sparare, kapitalinkomster etc. och de flesta blir därför både vinnare och förlorare på den föreslagna reformen av systemet.  

I rapporten föreslås ett större ”jobbavdrag” som ersätter det nuvarande jobbskatteavdraget, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt samtidigt som skattesatsen sänks. Genomsnittsskatten sjunker för alla arbetsinkomster. Den kommunala fastighetsavgiften sänks till 0,5 procent av taxeringsvärdet, men med slopat tak och med en begränsningsregel för hushåll med låga inkomster. Såväl mervärdesskatten som kapitalinkomstskatten föreslås bli enhetliga på 25 procents nivå. Även värdet av ränteavdragen sätts till 25 procent. 

Förslaget är statsfinansiellt neutral, skattesänkningar på ca 113 miljarder kr och skattehöjningar på lika mycket. Rapportens  kalkyler ger högre BNP , ökad sysselsättning, högre tillväxt, förbättrad finansiell stabilitet och minskade förmögenhetsskillnader. 

ESO rapporten innehåller således ingen sänkning av skattetrycket utan utgår ifrån oförändrat skattetryck men en effektivisering av skattesystemet.

Steg 2.

Sverige behöver sänka skattetrycket inte öka skattetrycket som en del partier inkl. JÖK-regeringen vill.

När skattetrycket skall sänkas kommer alltid lobbygrupper som försvarar den ena eller andra förmånen eller bidraget och skriker högt om ”urholkning  av välfärdssystemet”.

Därför några punkter som kan reformeras UTAN ATT välfärdssystemet urholkas, tvärtom de skapar mer resurser för välfärden.

De 6000 ensamkommandeunga män afghaner från IRAN kostar skattebetalarna mellan 6 och 9 miljarder per år. Skicka hem allihop och öka den 275 000 fattigpensionärerna främst kvinnor pension med minst 1 800 kronor per månad. Samma kostnad

U-hjälpen, biståndet kan minskas eller avskaffas. Går till dysfunktionella länder och korrupta diktatorer

Minska den djupa staten och skär ner antalet myndigheter i statsförvaltningen till det nödvändiga.

Minska antalet kommunikatörer i statsförvaltning och regeringskansli som vuxit och växer ohämmat. De har till uppgift att presentera maktens ”narrativ” under förespegling av information.

Tillsätt GD i myndigheterna på professionella meriter inte avdankade o mediokra ministrar eller rikspolitiker efter lång och trogen dvs ryggböjlig tjänst. Det minskar politiseringen av statsförvaltningen dvs den djupa staten och leder sannolikt också till effektivare myndigheter

Minska de klimat alarmistiska bidragen till FN o andra länder

Förhandla ner EU avgiften alt lämna EU. Ger på sikt ca 40 miljarder per år.  Brexit bör följa av en Swexit

Minska/ta bort Coronastödet till länder i södra Europa

Stoppa migrationen till Sverige helt och skicka tillbaka de muslimska migranterna från Mena. Dessa kostar oss skattebetalare minst 250 miljarder kronor per år.

Den sanna och korrekta värdegrunden:

ALLAS OLIKA VÄRDE

Manus Onsdagsbloggen 12 nov

Om skatter och socialdemokratins socialistiska ideologi

17 november 2020

ONSDAGSBLOGGEN – manus

När det uppstår problem i samhälle politiskt eller ekonomiskt har socialdemokratiska regeringar generellt en universallösning. Höjda och/eller nya skatter. Plastpåseskatten för att nämna det senaste exemplet skulle ge miljarder i inkomster men det blivit några hundra miljoner samt en massa trassel för handlare och konsumenter. Men dom räknas ju inte när finansministern gör sina kalkyler.

Den socialdemokratiska regeringen har genom internationella politiska åtaganden utan stöd i det svenska folket lagt stora framtida bördor på svenska skattebetalare med sina beslut om höjd EU-avgift, miljarder i Corona stöd till Sydeuropeiska länder, miljarder till klimatfonder, en stor FN avgift samt många miljarder i s.k. ”bistånd” till korrupta regimer och dysfunktionella länder samt slutligen 250 miljarder per år i kostnader för att försörja den muslimska massmigrationen.

Sverige har f.n. världens tredje högsta skattetryck men ändock höjs röster inom socialdemokratin om ytterligare nya skatter och skattehöjningar. Trots det tredje högsta skattetrycket i världen ”saknar” den socialdemokratiska JÖK-regeringen resurser. Hur kan det komma sig?

LO-ekonomerna och den S-märkta ”tankesmedjan” Tiden har begått en rapport med den märkliga titeln; ”Skatta oss lyckliga – Idéer för mer rättvisa skatter”. Är titeln ett hån? Eller är det Mona Sahlins, ”det är häftigt att betala skatt”?

Låt oss påminna om den socialistiska/kommunistiska kampsången Internationalen. Fjärde versen som socialdemokrater aldrig sjunger lyder: ”Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”.

Den socialistiska ideologin framträder tydligt i LO/Tiden rapporten: ”Utgångspunkten för oss är att jämlikhet kan uppnås när skatt ska tas ut efter bärkraft och välfärd fördelas utifrån behov”.

Det är en så kommunistiskt kontraproduktiv idé att man baxnar att den på allvar – i skrift – fortfarande kan framföras efter att DDR fallit samman 1989.

Problemet är att höjda skatter kommer att leda till minskade skatteinkomster, lägre tillväxt och ökade klyftor. Den kända s.k. Laffer-kurvan är åskådlig. Sambandet påvisades av ekonomen Arthur Laffer i början av 1970-talet. 

Med ökat procentuellt skatteuttag ökar skatteinkomsterna fram till en viss punkt där ökat procentuellt uttag faktisk minskar statens inkomster. Beroende på skatteundandragande, minskade beskattade arbeten etc. Höjda skatter blir kontraproduktivt. 

Det samband kurvan pekar på har också testats vetenskapligt empiriskt. Stämmer för Sverige som ligger bortom brytpunkten. Där vi idag. Ändock vill socialisterna i LO och partiet öka skatterna ännu mer. Boten är värre än soten.

Skatter fyller flera funktioner: enligt rapporten.

o Säkra välfärdens långsiktiga finansiering”. Vart tar de enorma skatter vi redan betalar vägen? Inte till välfärden o åldringsvården? Se vad som hände under Wuhan-pandemin Till massmigrationen kanske!

o ”Stimulera hållbar tillväxt och full sysselsättning genom att finansiera investeringar, utbildning och arbetsmarknadspolitik”. Skall staten med sin okunnighet och politiska bias svara för investeringar? Vi ser med fasa på när Vattenfall via Maud Olofsson – den mest slösaktiga minister Sverige haft – köpte Nuon och tysk kolkraft som medfört förluster för oss skattebetalare på flera hundra miljarder och fortsätter att kosta oss. Kolkraften är ännu inte avyttrad! Nej tack! Inga politiker som svarar för investeringar annat än möjligen för infrastruktur. Är det trovärdigt när Europas sämst utbildade regering skall stimulera utbildning? Arbetsmarknadspolitik – ja den har ju varit både kostsam via AMS och i det närmaste verkningslös

Tanken att skattehöjningar leder till tillväxt är en vanföreställning på tvärs med all ekonomisk forskning om tillväxt och incitament för tillväxt.

o ”Skapa en direkt omfördelning – från kapital, företag och höga inkomster till låg- och medelinkomsttagare via transfereringarna”. Se där! Det var vad det handlade om.

Inget om incitament till företagande, tillväxt, innovationer, effektivitet och ökade kvalificerade arbetsinsatser. Bara omfördelning från s.k. rika till s.k. fattig, dvs sådana som redan lever på bidrag utan att vilja arbeta vilket är vissa s.k. ”eftersatta grupper” svenskar och nästan samtliga muslimska migranter.

I rapporten ”Skatta oss lyckliga – Idéer för mer rättvisa skatter” föreslås alltså nya skatter, höjda skatter och återinförda skatter.

Skatt på fastigheter (som togs bort för några år sedan), skatt på båtar, skatt på mark, återinförd arvskatt, gåvoskatt, höjd kapitalskatt och ett återinförande av ”värnskatten” nu omdöpt med ett typiskt socialdemokratiskt propagandabegrepp – ”rättviseskatt”. 

”Rättvisa” för vem? För det skattebetalande svenska folket? Bidragslevande grupper. De som utbildar och anstränger sig? Dem som inte vill arbeta? För socialdemokrater o deras socialistiska ideologi? För den socialdemokratiska JÖK-regeringen? 

”Rättviseskatt” är helt enkelt en omskrivning för att förtrycka oss skattebetalare med än högre skatter. Som när den muslimska massmigrationen kallas för ”det sociala mottagandet” och den politiserade djupa staten kallas för ”den gemensamma sektorn”.

Före värnskattens avskaffande för något år sedan hade Sverige världens högsta skattetryck idag efter borttagandet har vi världens tredje högsta skattetryck. Det skall nu höjas ytterligare.

NEJ TACK!

Antalet skjutningar i år har ökat med närmare 20 procent.

13 november 2020

Regeringen med socialdemokraten och statsministern Stefan Löfven i spetsen står upp gång efter annan och lovar satsningar mot gängkriminaliteten. Polisen gör särskilda insatser med stabsläge och operationer med fantasinamn som Rimfrost. Trots det fortsätter skjutningarna att öka.

Det visar polisens statistik. Källa: DN

Från januari till oktober i år har 315 bekräftade skjutningar skett i landet. Det innebär en ÖKNING med närmare 20 procent i förhållande till år 2019. Också antalet dödsskjutningar också ökat. Hittills i år har 37 personer mördats och 105 skadats Motsvarande siffor var 31 dödade och 91 skadade samma period i fjol.

Stockholm är den kommun där den kraftigaste ökningen kan konstateras med 125 skjutningar under årets första tio månader mot 70 skjutningar samma period år 2019.

Ökningarna sker dessutom från en redan mycket hög nivå. Slutsatsen kan bara bli att JÖK-regeringen med Stefan Löfven och ministrarna Morgan Johansson och Mikael Damberg misslyckats kapitalt. Anledningen till misslyckandet är naturligtvis att man vägrar se orsakssambanden dvs sambandet mellan den muslimska massmigrationen från MENA och den ökande kriminaliteten, gängkriminaliteten och mördandet på öppen gata med skjutvapen.

Stoppa inflödet av migranter från MENA och påbörja en omfattande återvandring. Det är det enda som kan få stopp på mördandet.


%d bloggare gillar detta: