Svenska Kyrkan i meningen en organisation styrd av en partipolitisk kongress av gängse typ med Socialdemokraterna i förarsätet och en kyrkoledning (skämtsamt kallat Modehuset efter ärkebiskopen Modeus) som officiellt alltmer präglas/domineras av vänster ideologier med extremfeminism, hbtqia, klimatalarmism m fl socialistiskt förankrade föreställningar.
Jag är som nybliven medlem i Svenska kyrkan i opposition till allt detta. Jag är medlem i Svensk kyrkan, den enda kristna församlingen med historisk förankring i det svenska samhället och hos majoriteten av etniska svenskar. Undertecknad, i likhet med majoriteten av kristet troende församlingsmedlemmar håller oss till evangelierna och kyrkans traditionella bekännelseskrifter i en tolkning som lutar sig emot och är förankrad i luthersk ortodoxi. Kyrkan som en politisk organisation förankrad i socialistisk ideologi är jag och oerhört många med mig i opposition till.
Nu till de senare förlöpningarna från kyrkomöte med motioner från socialdemokratiska politruker typ Eneroth som kräver att präster skall tvingas viga s.k. ”samkönade par” som är den officiella terminologin (den folkliga benämningen är betydligt råare och passar inte att citera här) om de vill stanna som präster i Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan har dessutom till mångas oerhörda förskräckelse publicerat en rapport med den märkliga titeln ”Kunskapssammanställning: hbtqia+ och polyamori”. Den sägs officiellt ”markera startpunkten för en djupare teologisk bearbetning av flersamma relationer”. För oss allvarligt kristet troende församlingsmedlemmar förankrade i evangelier och Svenska kyrkans bekännelseskrifter är det en förskräckande utveckling med dystra visioner en svenskkyrklig organisation med ledande organ i totalt förfall och teologisk upplösning.
Bakgrunden till nämnda skrift är en motion från Kyrkomötet 2024. Det föreslogs där att kyrkan skulle ta ställning till hela hbtqia+-begreppet, inklusive polyamori och asexualitet. Precis så kristet teologiskt tvivelaktiga är kyrkomöte, ärkebiskop och kyrkostyrelse i denna fråga. Ingen sätter ner foten och stoppar den okristna helvetesvandring (ursäkta den svarta benämningen) motionären öppnar för och önskar. Kyrkostyrelsen gav dessutom en ”lämplig” Uppsalateolog i uppdrag att sammanställa befintlig kunskap på området.
Det var Linda Sjöö från nomineringsgruppen ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) som lämnade in motionen (Motion 2024:17) till Kyrkomötet, där hon föreslog att Svenska kyrkan skulle uttala sitt stöd för hbtqia+-begreppet inklusive polyamorösa relationer samt utreda frågan teologiskt.
Kyrkomötet valde att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att göra en teologisk bearbetning av frågorna. Den som ledde Kyrkostyrelsen i egenskap av självskriven ordförande var ärkebiskop Martin Modéus som också undertecknade uppdraget som utredare till Martin Langby, vars släkting Marianne Langby Modeus är gift med ärkebiskopen och huserar i huset bredvid Modehuset. Nepotism för säkerhets skull?
By the way för att vara tydlig redan på denna punkt. Det är ett slöseri med pengar, intellektuella resurser och personal att utreda slikt perversa (ja, det är min syn på företeelserna) frågor. Men värre är att bara förekomsten och publicerandet av utredningen bidrar till att underblåsa osäkerhet, förvirring och ilska hos kyrkans kristna församlingar och församlingsmedlemmar ute i landet. Långt från Uppsalaakademisk teologi och Modehus. Det är inte vad som efterfrågas i apokalyptiska tider när människor behöver och söker tro och frälsning hos Jesus Kristus, Guds inkarnation som människa och medvandrare på jorden.
Vad innebär utredningen och den ”djupare teologiska bearbetningen”? Den frågan ställs lite till mans. Det behövs inte många samtal för att förstå att det.
Rapporten innebär inte, ännu är väl säkrast att tillägga som reservation något beslut i frågan. Vi som är äldre och erfarna/förfarna i samhällslivet vet dock hur valserna vevas i ledningar och beslutande församlingar i den kyrkliga organisationen. Kommer Svenska kyrkan att bejaka polyamorösa relationer och öppna för flersamma äktenskap (huvaligen vilka framtida perspektiv som ligger förborgade här)? Tvåsamhetsnormen är trots allt kyrkans officiella grund för vigsel. Dock med reservationen att tvåsamhet inte bara naturligen omfattar man och kvinna utan också inkluderar onaturliga äktenskap mellan män med män och kvinnor med kvinnor?
Syftet med nämnda rapport är säges det att ge kyrkan ett bättre underlag för att möta människor i olika livssituationer. Det betonas från utskottshåll att det är viktigt att även polyamorösa känner sig välkomna i kyrkan samt att motverka stigmatisering (”skam”) kring relationsformerna. Här uppenbarligen uppfattat som en ultraextrem och avvikande variant av inkludering.
Fortsatt teologisk bearbetning skall ske fram till 2028. Rapporten är hävdas det inte ett slutdokument, vilket vi tills vidare får tacka för men risken i tangentens riktning är att den kan bli det om vi inte ser upp och kraftigt opponerar oss mot de mänskligt, socialt och kristet teologiska avfallet. Rapporten marknadsförs som ett diskussionsunderlag. Det har vi upplevt förr och flera gånger. Vi vet hur maktpersoner i såväl politiska- som sociala- och intresseorganisationer, vevar slipstenen och vässar operationsknivarna. Menigheten presenteras med ”fina ansikten” lugnande ukaser och bedyranden som sedan snabbt och hux flux är beslutad praktik. Operationen genomförd och menigheten står inför fait accompli.
Kyrkomötet har nämligen beslutat, inte att avvisa stolligheterna utan tvärtom att frågan om ”polyamori och hur den förhåller sig till kyrkans teologi ska utredas mer djupgående”. En slutrapport skall vara klar under 2028. En lång tid att med underminerande arbete ”förankra” och lägga grunden för ett beslut utifrån ett kommande, nu icke föreliggande, underlag. Därmed kan den inte heller kritiserar och skrutinernas med intellektuella verktyg och argument. Frågan är ”under utredning och bearbetning så vi får vänta och se vad den kommer fram till”. Så lyder det traditionella svaret i dylika sammanhang. Denna undvikande tysta linje har vi sett i många andra sammanhang rikspolitiskt, kommunalpolitiskt och också i kyrkliga sammanhang.
Rapporten har väckt stark debatt inom och utanför kyrkan. Kritiska röster, bland annat på ledarsidor och i sociala medier, menar att kyrkan riskerar att tappa sin teologiska kompass och att tvåsamhetsnormen samt det kristna äktenskapet bör värnas. Självfallet en korrekt ståndpunkt och kritik.
Nu till en genomgång av 92-sidiga rapporten som den föreligger med några få angivna personliga kommentarer.
”Kunskapssammanställning: hbtqia+ och polyamori”, författad av Martin Langby (teologie doktor i etik vid Uppsala universitet), fungerar som ett internt arbetsverktyg.
Den sammanställer sociologisk forskning, myndighetsrapporter och kyrkans tidigare ställningstaganden för att lägga en grund för kommande teologiska samtal. Innehållet och rapportens centrala resonemang och argument behandlar några olika områden.
Rapporten separerar polyamori från hbtqia+-begreppet men behandlar/definierar det som en specifik form av ”normbrytande samlevnad”.
Rapporten understryker uttryckligen att polyamori inte ska likställas med otrohet. Samtycke och ansvar definieras som romantiska och sexuella relationer med flera personer där öppenhet, kommunikation, respekt och samtycke från alla inblandade är grundläggande. Rapporten argumenterar för att flersamma relationer i praktiken ofta kräver mer kommunikation och personligt ansvar än traditionella monogama relationer. Trohet inom polyamori omdefinieras och beskrivs inte som sexuell exklusivitet till en person, utan som att följa och respektera gemensamt överenskomna regler inom relationsgruppen.
Rapporten använder sig av moderna sociologiska och teologiska teorier, dvs alternativa analytiska verktyg och perspektiv för att belysa de drabbades situation:
Rapporten lyfter fram queerteologi (ett rent mumbo jumbo skapat av vänsterideologiskt förankrade extremfeminister och extrema hbtqia+ ideologer enkannerligen kvinnor, min kommentar) som ett viktigt analytiskt verktyg för att ställa kritiska frågor kring kyrkans strukturer. Ledande företrädare menar att detta hjälper kyrkan att undersöka om tvåsamhetsnormen är absolut central för tron, eller om det är en norm som kyrkan har ”ärvt ganska oreflekterat”. Det bara två tusen år av central kristen praktik inkluderande apostlar, helgon och ledande kyrkliga teologer och föregångare bakom kyrkans uppfattningar och dogmer som i rapporten avfärdas som ”ärvt ganska oreflekterat”. Tala om kyrkligt högmod och brist på ödmjukhet inför våra kristna föregångare. Min kommentar.
För att förstå polyamorösa personers livsvillkor används ett intersektionellt perspektiv. Rapporten talar om att dessa personer drabbas av ”minoritetsstress” på grund av samhällets osynliggörande, men lyfter också begrepp som ”minoritetsglädje” för att beskriva de positiva unika erfarenheterna i dessa relationer.
Rapportens centrala slutsats är att Svenska kyrkan behöver motverka strukturell exkludering genom att gå från ett allmänt välkomnande till en teologiskt förankrad och institutionellt hållbar inkludering vilket måste uppfattas som huvudargumentet för förändring. Avsaknaden av ett teologiskt språk för polyamorösa livsstilar skapar osäkerhet för både individer och själasörjande präster, hävdar rapportförfattaren. Det är en naturlig fortsättning på kyrkans tidigare steg mot större inkludering, såsom beslutet om samkönade äktenskap 2009.
Ja, det ena följer logiskt på det andra och banar väg för nästa avsteg från 2 000 årig kristen tro. Så började ju nergången och förfallet i Sverige 1958 med förändringen av synen på ämbetsfrågan och öppnandet för kvinnliga präster. Det sista konstaterande är min kommentar.
Den historiska processen som ledde fram till att Svenska kyrkan började viga samkönade par har en lång och stegvis utveckling. Den sträckte sig över flera decennier och präglades av en växelverkan mellan samhälleliga lagändringar, teologiska debatter och interna kompromisser.
Beslutet togs slutgiltigt av Kyrkomötet den 22 oktober 2009, med ikraftträdande den 1 november 2009. Detta gjorde Svenska kyrkan till ett av de första stora historiska kyrkosamfunden i världen som införde samkönade äktenskap.
Homosexualitet avkriminaliserades i Sverige 1944. Svenska kyrkans biskopar tog tidigt avstånd från att straffa homosexuella handlingar, även om man betraktade det som en medicinsk fråga. Under 1970-talet började frågan diskuteras ur ett genuint kristet och etiskt perspektiv, bland annat genom den officiella boken De homosexuella och kyrkan (1974).
När Sverige införde lagen om registrerat partnerskap 1995 valde Svenska kyrkan att inte jämställa detta med äktenskap. Däremot godkände kyrkan 1995 att präster fick hålla en gudstjänst med ”förbön” för de par som registrerat partnerskap. Det var en form av välsignelseakt, men den fick inte kallas vigsel och det fanns ingen fastställd officiell ritual i kyrkohandboken.
Efter en lång intern utredning beslutade Kyrkomötet 2005 att införa en officiell ordning för välsignelse över registrerat partnerskap. Ritualen liknade en vigsel men skildes fortfarande teologiskt och juridiskt från det traditionella äktenskapet.
Det var ett direkt svar på det ”ökade trycket från både medlemmar och det omgivande samhället för att ge samkönade par fullt erkännande”. Vilka närmare bestämt? Lobbyister inom hbtqia+ kollektivet? En mycket marginell högljudd minoritet. Någon allmän efterfrågan från svenska kyrkans församlingsmedlemmar förelåg med betydande sannolikhet inte. Min kommentar.
Den utlösande faktorn för kyrkans slutgiltiga beslut var att Sveriges riksdag (vänsterprojekt min kommentar) under våren 2009 röstade igenom en könsneutral äktenskapslag, som trädde i kraft den 1 mai 2009. Lagen om registrerat partnerskap avskaffades.
Svenska kyrkan ställdes inför ett vägval. Skulle man avsäga sig den juridiska vigselrätten och enbart hålla religiösa välsignelseakter (vilket vissa motionärer faktiskt föreslog)?
Eller skulle man behålla vigselrätten och anpassa kyrkans egen teologi och ordning efter den nya lagen? Notera, anpassa den egna kristna teologin efter politrukernas beslut om lagändring! Självfallet skulle Svenska kyrkan hållit emot och stått fast vid två årtusenden central kristen teologi, uppfattningar och tro. Min kommentar.
I oktober 2009 samlades Kyrkomötet för att avgöra frågan i det som blev ett historiskt felbeslut (försiktigt uttryckt). Underlaget var en skrivelse från Kyrkostyrelsen och ett viktigt yttrande från Läronämnden (där biskoparna och teologiska experter sitter). Läronämnden landade i att ett bejakande av samkönade äktenskap var teologiskt möjligt. Beslutet fattades med stor majoritet (nästan 70 % av rösterna), och innebar att äktenskapet utvidgades till att gälla två personer, oavsett kön. En ny vigselgudstjänst för samkönade par infördes i kyrkohandboken. I en kompromiss ifördes en väjningsrätt enskilda präster för att hålla samman kyrkan. Enskilda präster fick rätt att säga nej till att viga samkönade par av samvetsskäl. Däremot har varje församling (pastorat) en absolut skyldighet att se till att en annan präst i så fall kallas in, så att paret kan giftas i sin kyrka.
Beslutet har lett till interna konflikter. Vissa präster och organisationer lämnade kyrkan eller bildade fria nätverk, medan internationella kontakter med mer konservativa kyrkor (exempelvis i Afrika och Östeuropa) kyldes ner.
Frågan är fortfarande i hög grad levande. De senaste åren har det pågått en stark debatt i Kyrkomötet där flera nomineringsgrupper med Socialdemokraterna som aggressivt ledande kräver att väjningsrätten ska avskaffas, så att alla som prästvigs i Svenska kyrkan måste förbinda sig att viga alla par. Där står vi nu med bland annat motionen från den socialdemokratisk politruken Eneroth med just det innehållet
Vad tycker kyrkoherde och präster i Sura-Ramnäs församling om dessa frågor?
Våtsjön den 3 november 2026
Lennart Waara
070 710 77 24
