Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön. En smal grusväg mot Mögsjön leder norrut från vändplan där Gamla Riksvägen ansluter till E18. Mögsjön är 1,5 kilometer lång och cirka 125 meter bred. De ser närmast ut som en kanal i skogen.
Mögsjön är en sprickdalsjö. Sprickdalssjöar är djupa, avlånga och näringsfattiga sjöar. De ligger i en spricka i berggrunden som uppkommit som en följd av starka rörelser i jordskorpan för cirka 40–50 miljoner år sedan och som av erosion vidgats till en dalgång. Typisk för sprickdalssjöar är stränder med branta bergsstup. Väldiga ursprungslager av storblock kan också ses vid sjön. Därifrån har sedan enorma isbundna stenblock lämnat och transporterats söderut med isen till exempelvis Våtsjön.
I området strax söder om Mögsjöns sydspets finns Kilsbergens kanske största flyttblock liksom mängder av stora flyttblock längs hela isälvsdalen söderut mot Våtsjön.
Mindre än en kilometer SSV om Mögsjön ligger Sandbäcken, en gård som syns från E18, där ett delta av isälvssand brett ut sig, numera uppodlat.
Mögsjön ligger 25 meter högre än Våtsjön, på 165 metersnivån mot Våtsjöns 140 m.ö.h.
Den vid Sandbäcken deponerade sanden vittnar om en mäktig älv med strömmande smältvattenmassor under isen mellan Mögsjön och Våtsjön.
Hela området från södra Mögsjön och i isälvsdalen, som numera är en grund fåra med en liten bäck, är skogen fylld av mäktiga flyttblock ända ner till Våtsjön och ut i sundet söder om Fuxboudden. Som jag tidigare skildrat i artikel 3 är hela Våtsjöområdet fyllt av enorma mängder flyttblock varav en del kommer från sprickdalen Mögsjön. Våtsjön blev uppsamlingsbäcken för en stor del av stenblocken från sprickdalar och bergsbranter norrut.
Klippblocken följde med infrusna i isen, ibland en ganska kort sträcka, innan de grundstötte, och fastnade tills isen smälte bort.
Hur mäktig och kraftig strömmarna i isälven under isen varit visas av att mycket stora block är rundslipade och således följt med det strömmande vattnet och slipats runda. Det på bilden rundslipade flyttblocket är stort, drygt en meter i diameter.
Källor: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985, samt Wikipedia och bearbetad karta från nätet.
Frimicklarpartiet leds av en påkommen falskmyntare. Jag har alltid undrat över och tyckt det var orättvis att Ebba Busch var så illa omtyckt, ja hatad, i breda kretsar även på vår kant. Nu vet jag varför. Nu ser jag tydligt. Hon är lika opålitlig som en falskmyntare som prånglar ut värdelösa falska sedlar.
Bolund o Stenevi må var förblindade klimatkommunister men ifråga om vindkraft får man vad de säljer. Falskmyntare är de inte.
Inte så med denne figur som säger en sak och gör en annan, hon säljer in en sak och levererar en annan. Inför valet låtsades hon inse att Sverige behöver kärnkraft för att klara den framtida elförsörjningen till företag och hushåll.
Så här lät det före valet. ”Säg nej till de stålskogar av vindkraftverk som tvingas på svenskarna och som förstör vår natur. Värna det kommunala vetot mot vindkraftsetableringar”.
Nu vill hon satsa på vindkraft. Än mer av dina och mina skattepengar skall förslösas på en icke fungerande lösning av ansvarslösa och ryggradslösa politiker som Ebba Busch och hennes frimicklare i KD. By the way läs Elsa Widdings sakliga totalsågning av Ebba Buschs förslag
”Jag skulle säga att vi behöver mer vindkraft överallt” hävdar Ebba Busch som vidare påstår att kärnkraften är ett ”nödvändigt komplement” till vindkraften.
Hon vänder upp och ner på verkligheten och ställer den på huvudet.
Ett komplement? NEJ! Kärnkraft är huvudlösningen för Sveriges, av socialisterna skapade, energibrister och vindkraften är möjligen, möjligen, komplementet.
Icke planerbar intermittent produktion kan inte ersätta eller jämställas med planerbar permanent produktion av el. Simple as that!
Våtsjön är en sjö i Karlskoga kommun i Värmland och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön har en yta på 3,1 kvadratkilometer och ligger 140,1 meter över havet. Strandlinjen är 22,7 km och medeldjupet 4,2 meter. Maxdjupet på 12,5 meter som anges i Wikipedia och av Länsstyrelsen är felaktigt. Sonens mätningar med modernt ekolod visar att det största djupet i sjön är 15 meter.
Vid provfiske av länsstyrelsen har bland annat abborre, gärs, benlöja, siklöja sik, gädda och lake fångats i sjön. Siken kan vi konstatera är utdöd i sjön numera. Hur är det med laken? Sjöns vatten är näringsfattigt och humöst med brunfärgat vatten, siktdjupet anges till 1,6 meter vilket kan ifrågasättas. Vattnets omsättningstid är 4,5 månader.
Våtsjön är en del av det som kallas Gullspångsälvens vattensystem. Våtsjöns största tillflöde är Villingsälven från Stora Villingen. Sjöns utflöde ligger i nordväst som via Wahlån/Våtsjöälven mynnar i Angsjön.
Bergrunden i området kring Våtsjön är granit som övertäckts av morän, rester efter inlandsisen. Både i söder och i norr finns områden med hällmarker och runt sjön branta stup från vilka flyttblock slitis loss och lämnats i närområdet och på sjöbotten samt stora hällklippor slipade av inlandsisen. Relativt omfattande områden i sjöns södra omgivningar präglas av storblockig terräng. Torvmossar finns runt hela sjön.
Våtsjön har många öar med närmast skärgårdsliknande delar och sjöns strandkontur är präglad av många stora och små vikar. Skogarna runt sjön är barrskog av varierande ålder med inslag av lövträd, moss- och myrmarker. Öppna marker finns vid Våtsjötorp i nordväst och vid V Sandbäcken i norr och Villingsberg i öster. Våtsjöns norra och nordöstra delar har bebyggelse.
Strandvegetationen är tall med inslag av gran och lövträd. På vide och al samt på block, rötter och grenar i strandzonen växer populationer av den rödlistade hårklomossan. Växtligheten i sjön är gles utom vid vissa grunda vikar. Övervattensvegetationen kännetecknas av vass- och sävruggar, sjöfräken, mannagräs, tråd- och flaskstarr. Flytbladsvegetationen består framförallt av gula- och vita näckrosor, gäddnate och igelknoppsarter. Ett par mindre bestånd av röd näckros finns i sjön.
Några exempel på fågelarter är häckande lärkfalk, fiskgjuse, trana, häger, grågås, storlom, kanadagås, knipa, gräsänder. Rastande storskrak och sångsvan. Mindre populationer av spillråka och gröngöling samt den vanliga större hackspetten och de vanliga kråkfåglarna inklusive korpen. Kattuggla och slaguggla har hörts. De vanliga skogsmesarna och skogsfåglarna finns i skogarna ikring. Varg har synts och spårats vid flera tillfällen.
Våtsjön ligger i ett försurningskänsligt område och kalkas då och då sedan 1984
Bilder.
Notera att flyttblocket är något rundslipat i kanterna.
Isräfflorna på hällarna på västra sidan huset har en tydlig nord-sydlig riktning. Det var i den riktningen den tillväxande inlandsisen rörde sig plastiskt.
Geologiskt
Berget runt Våtsjön är frostsprängt med stora friliggande block. Blocken ligger i stor utsträckning ofta kvar i intill eller i närheten av brottsplatsen.
Isräfflorna är markanta på skyddat urberg av granit. Ismassorna har utövat ett starkt tryck på Kilsbergsryggen med förkastningsbranten österut mot Närkeslätten och mer långsluttande västerut. Urbergspartierna kännetecknas av slätslipade stötsidor av rundhällskaraktär. Se de inledande bilderna. Isräfflorna är ganska grova vilket sammanhänger med att graniten i Kilsbergen är grovkornig.
De stora kubformiga flyttblocken beror också de på den grovkorniga graniten. Man kan ofta se hur blocken suttit ihop. Blocken har inte transporterats långväga.
Seglivade dödisar har legat kvar och smält till dödissjöar. De har legat kvar under HK (Yoldihavets högsta vattennivå motsvarande 160 m.ö.h. idag).
Mitt uppe på Kilsbergen löper vattendelaren mellan Östersjön och Nordsjön som mottagare av de olika vattensystemen. Den visas som den vågformade linjen på kartan nedan.
Kilsbergssundet.
Bilderna facsimil från Teasler, Hur land blev landskap.
Kilsbergssundets tröskelpunkt (för vattendelaren) låg cirka 5 meter under HK (160 meters nivån) varför vatten kunna flyta tvärs över Kilsbergens vattendelare. Kilsbergens midja, Kilsbergssundet, kan idag ses tydligt och följas när man kör E18 västerut från Lekhyttan mot Karlskoga och Möckeln. Kilsbergens midja har ”sannolikt varit täckt av kvardröjande is s.k. dödis när isfronten över Närke redan flyttat längre norrut”, skriver Werner Taesler. Den lokala dödisen torde då ha legat över sjöarna Leken, St. Noren och framförallt över Våtsjönoch Kärmen samt angränsande dalgångar. Det innebär att dödisen legat kvar över de lägsta delarna av vattendelarna i Kilsbergen när inlandsisens kant drog sig norrut.
”Mitt för Våtsjön, detta intressanta senglaciala uppsamlingsbäcken, ligger ovanför dess norra strand gården Ö Sandbäcken (ses på norra sidan av E18 i höjd med rastplats Sansbäcken, min kommentar). … Söder om E18 vid nämnda gård träffar man vid Fuxbouddens sydöstra branta strandparti … på en komprimerad samling av kantslipade jätteblock. Alldeles runt E18 (vid gamla landsvägen) utbreder sig runt gården Sandbäcken ett homogent delvis uppodlat delta av älvsand.” Taesler sidan 36.
I en bäckravin strax norrut från Sandbäcken kan man se en isälvsdal fylld med stora svagt rundade flyttblock. Ytterligare norrut vid Mögsjöns norra strand finns ett flyttblock, Närkes största på 500 m3.
Mögsjön är en märklig sjö, spikrak i nord-sydlig riktning som en 1,5 kilometer lång kanal. Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön är en tydlig sprickdalsjö. Intressant är också att Mögsjöns placering är cirka 165 meter över havet och därmed 25 meter högre än Våtsjön på 140 meter över havet. Det innebär ett fall på 25 meter på 700 meter. Den tydligaste sprickdalsjön är Mögsjön.
De glacifluviala bildningarna, i meningen löst och fast urberg som för 10 000 år sedan slipades av strömmande smältvatten i isälvar finns på varje meter i landskapet runt Våtsjönsom ett omisskänligt dokument att läsa av för vandraren.
Mycket stora flyttblock finns även söder om Våtsjön med ibland den intakta bergsidan de bröts loss ifrån alldeles intill. Transport av isbundna block har skett den kortaste vägen söderut från Kilsbergens sprickdalar norr om Våtsjön.
Fråga: Har Kilsbergens vattendelare , som beskrivits ovan, under Yoldiatiden kanske utgjort en sorts isdelare, varvid isens avsmältning öster om vattendelaren gick snabbare och mer kontinuerligt än väster om vattendelaren?
Södra Kilsbergen, inkluderande Våtsjön, har tagit emot istransporterade storblock från både längre bort belägna bergbranter och närbelägna bergsbranter och sprickdalar. På tillgängliga reliefkartor syns dessa områden som stråk av block. Våtsjöområdet är i det sammanhanget att betrakta som mycket blockrikt. ”Klippblock följde med den sönderbrytande isen, dels infrusna i den, dels på isens undersida, en kortare sträcka tills de grundstötte och isen smälte bort. Blocken blev liggande och kallas mycket träffande ”flyttblock”.”
Detta skedde sannolikt i hög grad där sundet plötsligt vidgas i höjd med Våtsjön. Hela Våtsjön liksom exempelvis Sörgryten och andra är ännu idag översållade med skär och grund som mycket väl kan vara flyttblock av samma storlek som jätteblocken i Våtsjönsomgivningar. Våtsjön blev ett uppsamlingsbäcken för istransporterade granitblock från Kilsbergens centrala delar.
Sonens undersökningar i sjön med avancerat ekolog visar på granitblock i sjön under vattenytan som kan vara 6 meter långa och tre meter höga (över sjöbotten).
Kilsbergssundet var huvudsakligen skyddat för svallvågor från öster och Yoldiahavets stormar och stormvågor. Därför saknas klapperstensvallar i området runt Kilsbergssundet av den typ som kan ses exempelvis vid Lövbrickan. Kilsbergssundets höjder låg under Yoldiahavets tid strax under den s.k HK vid 160 metersnivån. Villingskullen på båda sidor om E18 vid Villingsberg ligger på 159 meter över havet. Mitt eget hus ligger på 155 meter vilket innebär att taknocken i stort sett befinner sig på det gamla Yoldiahavets vattenyta. Förmodligen har ”vår” klippa tidigt stigit ur havet. När Närke befolkades söderifrån över Tiveden och in i Kilsbergen har fiskare och jägare stått på klippan och blickat österut över havet och kanske också rastat i de lägre delarna på vår tomt. En makalöst spännande tanke och fantasi.
Vi avslutar redogörelsen med några kommentarer om Kilsbergssundets östra delar, dvs de områden som kan iakttagas när man kör E18 från Lekhyttan och upp för förkastningsbranten.
Dels finns ett isälvsdelta vid Lekens nordöstra ände. Men mycket tyder också på en mäktig isälv som mynnat i Kilsbergssundet norrifrån. Tidpunkt cirka 10 000 år sedan under Yoldiatiden. Isälven bröt igenom vid Igeltjärn vid Kilsbergssundets flaskhals av moränryggar i öster. Där har också stora mängder grus avlagrats på båda sidor om E18.
På den korta sträckan från Lekhyttan till Leken, några kilometer, kan man idag se tydliga geologiska former på den högsta kustlinjen vid olika tidpunkter, klapperstensvall, blockstrand, morän och delta.
Vid slutet av Kilsbergssundets historia efter den senaste (obs inte sista!) istidens slutskede kom mängder av finare ersionsmaterial som grus, sand, mjälla och lera genom Kilsbergssudets smala port vid Lekhyttan att föras mot öster ner till Närkeslätten.
Transporten av blockmaterial däremot spreds över de fria smältvattenytorna längs med Kilsbergens flacka sluttningar i väster och i Kilsbergssundets utvidgning vid Våtsjöområdet.
Kilsbergssundet mellan Lekhyttan och Möckeln är en intressant och spännande företeelse vars geologiska historia kan avläsas i naturen än i dag.
Källor:
I den geologiska delen: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985.I den geografiska delen: Öppna källor och rapporter på nätet av Länsstyrelsen Örebro län samt Wikipedia.
Text och bilder: Lennart Waara
Bloggtexter om Närke och Kilsbergen finns på: lennartwaara.com
Centerpartiet hette en gång i tiden Bondeförbundet och stöddes av folk på landsbygden samt Sveriges bönder. På den tiden fanns det självägande bönder. Idag är jordbruket marginaliserat i termer av antal verksamma bönder och en industriverksamhet som drivs i bolagsform och indirekt ägs av bankerna via omfattande lån.
Partiet leddes på den tiden av riktiga hederliga män som Gunnar Hedlund och Torbjörn Fälldin.
Ett interregnum med Olof ”Tok Olle” Johansson och ”Det är jag som är Lennart” Daléus började föra partiet ut i marginalen
Sedan tog den korrupta kvinnomaffian med Maud Olofsson och Annie Lööf över och ledde partiet ner mot 5-6 procent.
Maud Olofsson var i genuin och ordrätt mening korrupt. Korrupt med mina och dina pengar! Förslösade skattebetalarnas pengar (med Fredrik Reinfeldts godkännande och Elsa Widding som varnade för affären) med köpet till rejält överpris av elbolaget N.V Nuon Energy (numera Vattenfall Nederland) och tysk kolkraft vilket kostat dig och mig ett par hundra miljarder. Hon kom undan straff! Förhördes inte ens, dök inte upp, av konstitutionsutskottet. I själva verket borde hon ha ställts inför rätta och dömts till ett långvarigt fängelsestraff för svindleri med flera hundra miljarder skattemedel. Det måste vara ett av de värsta folkförräderierna, helt i klass med den skada Stig Wennerström och Stig Bergling orsakade.
Sedan gjorde Annie Lööf entré. En märklig person, narcissist och patologisk lögnare med ideologiska skygglappar mot verkligheten. Hon var besatt av SD och att släppa in så många muslimska dysfunktionella lågkognitiva migranter från Mellanöstern och svarta Afrika som möjligt. Till sist blev hon stödperson till de folkförrädiska socialisterna i SAP. Centerpartiet har dessutom drabbats av nio pedofilskandaler vilket kan ha att göra med ungdomsförbundets (CUF) förslag om att legalisera pedofili. Hon är inte saknad av någon även om hon spelat upp en patetisk avgångsteater. Må verkligheten hinna ikapp henne till sist! The hard way!
Cherche la femme! Nu har kvinnorna gjort vad de skulle.
Dit har vi nu hunnit. En misshandelsdömd (skallar för maximal skadeeffekt dem han inte gillar) turk dessutom muslim och turkisk medborgare och kontakter med Erdogan (enligt mediauppgifter) som uttalar hat mot att ”vita män” har tagit över. Vita män som skapat allt av värde i västerlandet!
Turken blir personen som för Centerpartiet ut ur riksdagen. Där kan partiet med alla pengar (det rikaste riksdagspartiet by far) fortsätta att finansiellt stödja pervers hbtqi-verksamhet. Vi travesterar. Moren gör sitt, moren kan gå! Champagnefest vid Våtsjön hägrar 2026!
Glanshammar är inte den enda plats i länet där det under samma historiska tidsperiod brutits silver. Andra orter är Guldsmedshyttan, Björskogsnäs, Hällefors samt Garphyttan i Kilsbergen där det bröts silver 1620 – 30 vid den s.k. Ormtjärnsgruvan. Den historien återkommer vi till i serien om Kilsbergen.
I denna artikel behandlar vi den silvergruva som var verksam i Glanshammar under det slutande 1500-talet och vars reminiscenser, i form av en vattenfylld gruvöppning, kan ses strax väster om Glanshammars kyrka.
Åren 1581-82 under Johan III regeringstid startas en gruvbrytning av silver utifrån ett silverstreck som identifierats tidigare. Det gruvhålet kan beses än idag.
Johan III sände hovjunkaren Jacob Näf och Jöns Danielsson till Glanshammar för att dra igång gruvverksamheten. Det kom att innebära dagsverken, pålagor och ris för ortsbefolkning och bönder i omkringliggande byar. Den kungliga fogden Näf gick till sist ett gruvligt, möjligen också välförtjänt, öde tillmötes när hans huvud klövs av en yxa. Dalabönderna tog manligt och kraftfullt Näf av daga när han försökte få bönderna att ställa upp på Sigismunds sida emot hertig Karl.
Glanshammar var under Johan III ett kronobruk allt sedan Gustaf Eriksson Wasa gjort alla malmberg till statens egendom.
Den ekonomiskhistoriska idévärld som präglade tänkandet kring statens ekonomi vid denna tid var en variant av merkantilismen. Ett lands välstånd byggde på ackumulation av ekonomiska tillgångar främst ädla metaller som anskaffades via handel men också egen brytning. En nations rikedomar utgjordes av pengar och ädla metaller. Den tankeidéen bidrar till att förklara de många satsningar på utvinning av silver i bland annat Närke. Lönsamheten med en gruva kunde vara tveksam men bidrog till och var en symbol för landets rikedom. Dessutom fördes vid denna tid expansiva krig i Baltikum som kostade pengar. Brytningens direkta lönsamhet var således underordnad. Bönderna tvingades göra dagsverken till kronan och svarade för alla viktiga och avgörande körslor som krävdes samt dessutom leverera enorma mängder med ved. Bönderna gjorde 2-8 dagsverken per år förutom vindkörning samt körslor och leverans av ved. Gruvan krävde 20 m3 ved varje kväll för eldning/tillmakning under natten. Leverans av ved var böndernas skattskyldighet. Hyttugnarna vid Tjugesta förbrukade också stora mängder träkol för att smälta fram silverblyet. Det bly som frigjordes från blysilvret sändes till Sala silvergruva och gick till kulor. Silvret levererades till kronan.
Ledningen av Glanshammars gruvan sköttes av en gruvfogde Björn Olssson under hela 1580-talet.
Året 1588 arbetade 26 personer helår med olika uppgifter kopplade till silverbrytningen och framtagandet av silvret ur malmen.
Malmhissen ner i gruvan sköttes av en hästdriven hissanordning via en gruvvinda. Vindkörningen sköttes av traktens bönder. Gruvan var täckt av ett trätak och malmen förädlas och silvret utvanns vid Tjugesta hytta 5 km från gruvan. Vid Tjugesta fanns en malmkvarn med två stenar driven av vattenkraft. Silverforsen heter vattendraget idag. Vid Tjugesta fanns också en fogdekällare kallad Silverkällaren där naturaskatterna förvarades liksom också bruksfolkets livsmedel.
Bruksfolket utspisades dagligen av kronan via de naturaskatter som bönderna levererade. Fri förtäring var en löneförmån som varje anställd skulle erhålla. Johan III tillrättavisade vid ett tillfälle fogden i ett bevarat ampert brev i augusti 1583. Arbetsfolket hade fått en ”ringa och snöplig” utspisning. Fogden hade givit arbetsfolket förtäring till fyra personer av vad som skulle vara för två.
Hur mycket silver gav då gruvan. Några exempel: År 1882 utvanns 2 hg silver, 1883 3,5 kg, 1885 och 1888 10 kg vardera. Som redan påpekats liten vinst för en enorm kostnad för kronan och för de ortsbor och bönder som arbetade åt kronan. Det var kostnader för löner, utfordring, ved, dagsverken och körslor. De totala kostnaderna översteg helt enkelt värdet av det utvunna silvret. Som författaren till boken ”Silver i Glanshammar” så träffsäkert konstaterar i underrubriken till boken: ”Mycket slit och föga profit”.
Gruvan blev ett misslyckande i likhet med flera andra liknande gruvprojekt denna tid bland annat i Närke.
Från 1589 började problemen hopa sig. Det inträffade ras i gruvan. Gruvan vattenfylldes. En vådeld medförde att 100 m3 ved brann upp. Försök att leta nya silverstreck misslyckades. Spår efter den malmletningen kan sannolikt hittas i terrängen. Året 1891 lades gruvan ner och vattenfylldes. Nedläggningen meddelades gruvfogden i ett brev den 3 mars 1591 från Johan III, ”oss hava mer skada än gagn av samma bruk”.
Ett antal misslyckade försök senare med bland annat Enighetsgruvan och nya misslyckade försök med 1500-talsgruvan 1771, 1777, 1826, 1890 och 1894 och med stora förluster för investerare.
Kuriosa. Två silverkalkar I Tysslinge och Vintrosa kyrkor är tillverkade av Glanshyttansilver.
Källa: Sören Klingnéus. Silver i Glanshammar – mycket slit och föga profit. Örebro 2019.
Marmor har använts som byggnadssten och fasadbeklädnad liksom till skulpturer och ornament allt sedan Antiken. Framförallt är det den vita Carraramarmorn som är beundrad och berömd för sin vackra lyster men också svensk marmor har använts på liknande sätt.
Hur länge vi brutit marmor i Sverige vet jag inte men jag har sett en uppgift om marmorbrytning på Södertörn under 1600-talet. Vet ej om den uppgiften är korrekt.
I Sverige finns två, kanske tre, typer av marmor, den gröna Kolmårdsmarmorn och den vita Eketorpsmarmorn (namnet efter en herrgård vid Hjälmaren) från Närke och Glanshammar. Den kallas också dolomitmarmor och är av samma typ som Carraramarmorn men inte lika vit.
Hur länge marmor brutits i Glanshammar har jag inte lyckats utröna men den var omfattande under 1800-talet. Marmor är använd som fasadbeklädnad redan vid slutet av 1800-talet, exempelvis på fasaden av Kungl. Dramatiska teatern i Stockholm.
Efterfrågan på svensk marmor har gått i vågor liksom därmed också brytningen. Efter en högperiod avslutades marmorbrytningen både i Kolmården och vid Nasta 1970. Idag bryts marmor igen både vid ett brott i Kolmården och ett brott någon mil öster om Glanshammar av företaget Björka mineral. Brottet ligger söder om vägen vid Lillkyrka.
Ett flertal gamla övergivna marmorbrott, idag vattenfyllda och inhägnade, ligger några kilometer öster om Glanshammars kyrka synliga från gamla Arbogavägen.
Nastabrottet är idag ett naturreservat med två vattenfyllda marmorbrott som är tillgängliga via en skogsväg och utmärkta för bad och som dykplatser med det rena klara vattnet.
Idag används marmorn från Glanshammar under varunamnet Eketorpsmarmor till inredning, väggbeklädnad och golvklinker i exempelvis badrum. Bilden hämtad från internet.
Kända byggnader beklädda med marmor från Glanshammar.
Glanshammars kyrka öster om Örebro är en av landskapets större och intressantare kyrkor.
Dagens kyrkobyggnad, på bilden sedd från söder, har sannolikt föregåtts av en träkyrka före 1100-talet. Den nuvarande kyrkan är i sina grunddrag den ursprungliga stenkyrkan uppförd någon gång under 1100-talet och som står där än idag. Tornet bär tydliga drag av 1100-tal och är en del av den ursprungliga stenkyrkan, om man bortser från tornspiran som är av senare datum.
Dagens tornspira är uppfört 1701 efter att det gamla tornet brunnit 1696 efter ett åsknedslag. Tornet är prytt med Karl XI monogram. Han avled 1697 men hade donerat pengar till återuppbyggnad av tornet, nämligen 3000 daler kopparmynt. Därför är hans monogram uppsatt på tornet som var färdigt fyra år efter kungens död.
Det visuella intrycket av det vackra medeltida kyrkorummet med de imponerande kryssvalven är överväldigande sett från orgelläktaren.
Kyrkan och kyrkorummet är tillbyggt och utvidgat i olika omgångar under århundradena efter 1100-talet. Koret öster om altaret och det norra sidoskeppet är från medeltiden. Gravkoret för släkten Reuter är byggt 1678-79.
Predikstolen är ovanligt imposant och vackert utförd och byggd år 1633 av en konstsnickare från Västerås, Lars Stångesson.
Till höger om predikstolen hänger en träskulptur från 1400-talet av den heliga Birgitta. Den är tyvärr i dåligt skick och utan färger. Skulpturen är utmärkt på mitt fotografi ovan.
Det mest slående när man träder in i kyrkorummet i Glanshammars kyrka är förutom altaret och predikstolen de välbevarade tak- och väggmålningarna från 1589, utförda av Anders Jordansson Ryttare från Närke. Takmålningarna har aldrig varit överkalkade till skillnad från väggmålningarna som dock togs fram 1901.
I och runt kyrkan finns också synliga runstenar som behandlas nedan.
Runstenar
Nä28
Nä28 är en tidigt försvunnen runsten sannolikt inmurad i närheten av den nuvarande ingången. Den finns behandlad i ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” just med beteckningen Nä28. I nämnda skrift anges följande: ”Eftersom Nä 28 varken nämns i Ransakningarna eller när Glanshammars kyrkas »Ålderdoms Minnes märken» inventerades år 1830, måste runstenen »i kyrkomurshörnet » då ha varit dold. Tidpunkten för stenens försvinnande kan ej närmare fastställas vilket kan ha skett i samband med en ombyggnad av vapenhuset”.
inskriften på den försvunna runstenen vet man ändock känd till innehåll. I ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” skriver författaren.
”Bureus har emellertid tydligen ej själv undersökt stenen; han har nämligen, … nedanför sin avritning av runorna, gjort följande intressanta anteckning: »Ritat u r Lars Mårtensons i Sone bok som i Närike hade sit Krigzf. 1640 13 Mart. i Nyköp.»
Lars Mårtenson »i Sone» som Bureus nämner kan såvitt jag förstår knappast vara någon annan än den Lars Mårtenson, som blev sergeant vid livkompaniet av Närke-Värmlands regemente år 1640. Att det vid livkompaniet fanns en man, som. vid 1600-talets början ritade av runstenar i Glanshammar och hade kontakter med Johannes Bureus, har emellertid hittills varit helt okänt. Denne Lars Mårtenson är i rullorna uppförd som fältväbel vid kvartermästaren Gustaf Anreps kompani vid samma regemente år 1648, som fänrik 1649. Han är antecknad som död i Prag i juli 1649.”
Runraden
suen : let : rita : stin : eftir faþur : sin : kunuat•… tahrulauhar : kuþ : hialbi : sal : hans – þulfri
Translittering
Svæinn let retta stæin æftiR faður sinn Ounnhvat, (boan)da Hroðlaugau. Guð hialpi sal hans …
Till dagens svenska
»Sven lät resa stenen efter sin fader Gunnvat, Rodlögs make. Gud hjälpe hans själ …»
Nä23
Till höger i det norra sidoskeppet ses del av altaret och i fonden den medeltida dopfunten och metalldörren till sakristian samt de medeltida väggmålningarna som är i betydligt sämre skick än takmålningarna till följd av den nämnda överkalkningen.Som golvsten till sakristian, numera täckt av en glasskiva, ligger runstenen Nå23. Se bilden nedan.
Författaren till ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” skriver:
”En nu förlorad, eller åtminstone oåtkomlig, runsten låg enligt J .G. Hallman i dörren till sakristian. På sin teckning av stenen har han om platsen antecknat: »runhellen i Sacerstidören i glanshammar». Samma plats anges på teckningen i Peringskiölds Monumenta.
Stenen har av teckningen att döma haft en oristad rotända. Den har sålunda ursprungligen varit rest. Den är nu framtagen och ligger som tröskesten till sakristian men täckt av en glaskiva.”
Den svårtydda texten kan vara:
Inskrift (enligt Hallman 1720):
sihrbnr. . . taniaikutr : a. . . rystan :
”Inskriften kan icke rekonstrueras med hjälp av den bristfälliga läsningen. Möjligen skulle man kunna våga gissa, att i runföljden sihrbnr det i runinskrifterna ganska vanliga mansnamnet Sigbiorn döljer sig och att inskriftens sista sexrunor [f]rystan liar utgjort det välkända namnet Frøystæinn”.
I ingången till sakristian finns en skylt som hävdar att texten på nutidssvenska lyder:
”Sigrik lär resa stenen efter Redobogen, sin son, en dugande man, och Udd och Frösten”.
På vilken grund denna text presenteras vet jag icke. Det bör handla om en friläggning av hela runsten och en senare tolkning av runraden. Var, när och hur detta skett har jag inte lyckats utröna. Men en spännande positiv utveckling av en dåligt känd runsten är det.
Nä26
Svart granit. Runsten är liggande inmurad i kyrkans sydgavel på drygt tre meters höjd.
Runskriften:
: þorken : auk : tu a : – – tu : kera : mer – -. . . i R: bruna : faþur : sin : auk : moþur : sina : hulmu :
Translitterering
ÞorgæÍRR oit … letu gæra mærki æftiR Bruna, faður sinn, ole moður sina Holmu.
På nutidssvenska »Torger och … läto göra minnesmärket efter Brune, sin fader, och efter sin moder Holma.»
Nä27
Svart glimmerrik granit. Var den ursprungligen stått är oklart dock vet man att den varit inmurad. Murbruk finns kvar på den sida av stenen som vetter uppåt. Slingor utan runor. Denna sten med slingor utan runor kan enligt ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter”ha varit en parsten till Nä26 som sedan murades in i kyrkan på 1300-talet.
Källor och kitteratur.
Om runstenar: Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Närke har 34 numrerade runstenar (15) och runstensfragment enligt uppgifter i den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter. I Sverige finns totalt cirka 2 500 kända runstenar.
Runstenar har allmänt sett tre syften.
Typ 1.
De har rests som ett minnesmonument över en eller flera döda personer med angivande av vem/vilka som rest sten och i vilken relation de stod till de döde.
Typ 2.
En runsten kan vara rest över en eller flera personer som gjort en långväga vikingafärd och som ibland dött utomlands eller att han dödat många fiender (”givit örnen föda”) med angivande av vem/vilka som rest sten och oftast i vilken relation de stod till varandra.
Typ 3.
Den tredje typen är att tala om att man själv, dvs den eller de som rest stenen, har byggt väg eller bro.
Många gånger, men långt ifrån alltid, anges vem som ristat stenen. Därför känner vi flera av de stora runmästarna riktiga konstnärer som Balle, Livsten, Öpir, Fot med flera.
Runstenarna var ursprungligen anslående bemålade, det vet man genom att man kunnat identifiera oerhört små färgrester i huggspåren.
Runstenar restes under en period från några hundra år efter Kristi födelse och fram emot 1000-talet. De flesta härrör ur perioden strax före eller efter år 1000. Det här var en period då Svea rike kristnades. Hälften av Sveriges runstenar har kristna markeringar i form av ett kors eller en textrad som avslutas med hänvisning till hans/hennes själ. Övriga runstenar har varken antydningar om asatro eller kristen tro men är ofta rikt ornamenterade med djurfigurer eller djuronamentik. Ibland är runstenar tydligt markerade med symboler för asa-tron. Kristna och asa runstenar förekom uppenbarligen parallellt under en period runt år 1000.
Apelbodastenen
Denna runsten står 4 km O om Nasta på en åkerholme S om och synlig från vägen mot Fellingsbro.
Min bild ovan är tagen den 4 januari 2023 och trots försök att färgförstärka den rödfärgade runraden så är den inte läslig. I min värld är det en skandal att Sveriges och det svenska folkets historia hanteras så illa av ansvariga myndigheter. Skattemedel borde finnas för att sköta våra tusenåriga minnen som visar det första svenska skriftspråket och med personliga meddelanden som bär fram till idag från vikingatiden.
Om jag uppfattat ansvaret rätt är det Örebro läns museum och Länsstyrelsen som ansvarar för det svenska folkets fornminnen och som uppenbarligen abdikerar från det ansvaret.
Båda bilderna är tagna av Grate året 1901. Alldeles uppenbart var runstenen i läsbart och presentabelt skick vid den tiden. Föredömligt.
Till saken hör att runsten Nä29 har en dramatisk historia. Vi citerar in extenso från Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter, sidan 90:
”I september samma år besökte Djurklou den nyfunna runstenen. Besöket föranleddeföljande skrivelse till Vitterhetsakademien, daterad Örebro den 29 dec. 1885: »Vid en förbiresa under forliden sommar besökte jag Apelboda … för att vinna närmare kunskap om den runsten, som der anträffats, och återfanns denna slagen i tre delar, liggande å en liten kulle i åkern till höger om landsvägen emellan Glanshammars och Fellingsbro gästgifvaregårdar. Hemmanets egare, som vid sökande efter byggnadssten funnit den flata hällen, ämnade bortföra densamma och krossade den derföre i tre delar; men då han vid uppbrytandet fann att stenen var ristad, lemnade han den orubbad och anmälde sitt fynd hos länsmannen, hvilken ock genom Kongl. Majts Befallningshafvanderedan för ett år sedan lärer hafva härom underrättat Kongl. Akademien; men vid mitt besök i September månad detta år hade jordegaren ännu icke erhållit några förhållningsordres … Då de tre styckena mycket väl kunna med jernkrampor sammanfästas och stenen, ehuru visserligen icke en af våra äldsta, väl förtjenaratt bevaras; så hemställer jag att Kongl Akademien ville taga vård derom och får jag såsom en lämplig person att derom gå i författning föreslå Lektorn vid Tekniska skolan i Örebro Herr A W Kjellström.»
Stenen lagades på ett för sin tid förtjänstfullt sätt med krampor, en nedtill på̊ framsidan, fyra på̊ baksidan och en på̊ högra sidan.” (Min kursiv)
I slutet av 1800-talet tog myndigheterna ansvar för det svenska folkets fornminnen som på ett sätt inte bara är förtjänstfullt utan också föredömligt och efterföljansvärt. På den tiden var statens skatteintäkter mycket mer begränsade än idag. ”Svenska folkets öden och äventyr” var av vikt och stod i centrum. Men, det var, för att uttrycka det polemiskt, innan partiledare för S och M hävdade att Sveriges historia var en historia av ”barbari”. Vi nämner inga namn för att inte besudla den heroiska historia som beskrivs.
Inskrift en på stenen:
Runraden
bofriþr : let resa eftir biurn : bruþur : sin : han uar farin fultrekila
Translitterering
Bofridr let ræisa æftiR Biörn, brodur sinn. Hann van jarinn fulldrængila.
Nutidssvenska
Bofrid lät resa efter Björn, sin broder. Han hade manligen farit vida.
Denna intressanta runsten minner om föredömligt manliga bedrifter, nämligen en längre, kanske flera, vikingaresor. En syster är stolt över sin broders bedrifter. Hon bekostar en runsten som minne/minner om Björns manliga resor. Därmed meddelande alla förbifarande vandringsmän om honom. Hon når också oss som nu befolkar Svea rike. Stolta också vi över denne Björn vikingafarare. Svenskar tusen år senare får meddelandet och kan fundera över hur de hade det, var de bodde, vart hans vikingaseglatser tog honom och hur det gick. Eftersom det inte nämns att han dog utomlands kan vi antaga att han återkom till hemmet i trakten efter en eller flera resor.
Källa: Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
En dömd misshandlare (skallning är en metod använd av kriminella och elitsoldater i närstrid) dessutom muslim och turkisk medborgare leder förhoppningsvis C ur riksdagen. Champagne i mitt hus första gången C hamnar under 4 procent och champagne-fest vid Våtsjön för alla intresserade om C åker ur riksdagen 2026. Det här kan visa sig vara ett bra val!!!
”Turk” har länge varit ett pejorativt slangord för dysfunktionell lågkognitiv migrant, ungefär som ”blatte”, ”svartskalle” eller andra ord som skulle leda till min femte avstängning på FB om jag använde dem. Ordet har nu fått ett obehagligt personligt ansikte.
Länkar från FB till bloggen för att undvika att hamna i FB-finkan en månad.
Närke har 34 numrerade runstenar (15) och runstensfragment, varav några idag är försvunna, enligt uppgifter i den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Allmänt om runstenar
Östergötland, Västergötland, Södermanland och par preference Uppland är de runstensrikaste landskapen. I Sverige finns totalt cirka 2 500 kända runstenar.
Runstenar har allmänt sett tre syften. De har antingen rests som ett minnesmonument över en eller flera döda personer med angivande av vem/vilka som rest sten och i vilken relation de stod till de döde. En runsten kan också vara rest över en eller flera personer som gjort en långväga vikingafärd och som ibland dött utomlands eller att han dödat många fiender (”givit örnen föda”) med angivande av vem/vilka som rest sten och oftast i vilken relation de stod till varandra. Det tredje motivet är att tala om att man själv, dvs den eller de som rest stenen, byggt väg eller bro. Många gånger, men långt ifrån alltid, anges vem som ristat stenen. Därför känner vi flera av de stora runmästarna riktiga konstnärer som Balle, Livsten, Öpir, Fot med flera.
Runstenarna var ursprungligen anslående bemålade, det vet man genom att man kunnat identifiera de oerhört små färgrester som kunnat i huggspåren.
Runstenar restes under en period från några hundra år efter Kristi födelse och fram emot 1000-talet. De flesta härrör ur perioden strax före eller efter år 1000 såvitt man kan bedöma. Det här var en period då Svea rike kristnades. Hälften av Sveriges runstenar har kristna markeringar i form av ett kors eller en textrad som avslutas med hänvisning till hans/hennes själ. Övriga runstenar har varken antydningar om asatro eller kristen tro men ofta rikt ornamenterade med djurfigurer eller djuronamentik. Ibland är runstenar tydligt markerade med symboler för asa-tron. Kristna och asa runstenar förekom uppenbarligen parallellt under en period runt år 1000.
Nastastenen
Nastastenen hänvisas ofta till i guideböcker och litteratur som Närkes praktfullaste och vackraste runsten med den elaborerade djurornamentiken. Jag instämmer. Om man bara skall besöka en runsten i Närke så skall man besöka Nastastenen. Vägbeskrivning hittas i guideböcker eller på nätet.
Runtexten är färgförstärkt i datorn för bättre synlighet. Som så ofta är text och ornamentik dåligt underhållna. De kan ofta inte ens läsas. Regeringarna satsar pengar på allt annat än det svenska folkets historia och traditioner. Vi har fd partiledare för både S och M som ansett att vår historia är en historia om ”barbari”.
Runstenen är omtalad och beskriven i de tidiga inventeringar av fornminnen som gjordes redan under 1600-talet. Teckningen ovan ingår i fornforskaren Johan Peringskiöds klassiska och omfattande Monumenta sveo-gothicorum från 1710 (varav delar finns tillgängliga online i fulltext).
Nu till runtexten i den huggna yttre bandslingan
Runraden
: þureiþ : lit : raisa : stein : eftir : lyþbyurn : sun sin : niitan :
Translittering
Þorhæiðr let ræisa stæin æftÍR Lyðbiorn, sun sinn nytan.
Översatt till nutidssvenska
Tored lät resa stenen efter Lydbjörn, sin dugande son.
Det intressantaste och som gör denna runsten så intagande och vacker är naturligtvis den mycket utvecklade och sinnrikt utformade slingrande djurornamentiken.
För att läsaren skall få en bild av hur runstenen kan ha sett ut en gång har halva runsten på nedanstående bild rekonstruerats med de färger den kan ha haft. Anslående, eller hur?
Bilden är hämtad från C.A. Lindsténs ”Enresa i tiden”.
Vem som ristat stenen anges inte och jag har inte i litteraturen kunnat finna uppgifter om vem runristaren kan ha varit. Konstateras kan dock att det är en van och mycket driven och skicklig runmästare som ristat stenen. Kanske någon av de kända namnen, men det vet vi inte.
Litteratur:
Som guide till besöksmål som Nastastenen rekommenderas:
Estrid Esbjörnson. Värt att se i Örebro län – en vägvisare till natur och kultur i Tiveden, Närke och Bergslagen. Örebro 2003
Allmänt äldrehistoriskt givande är också att ta del av:
Carl Anders Lindstén. En resa i tiden. Från den stora smällen till Mosjömadonnan. Örebro 2001.
Källa till runstenar och runstenstexter:
Den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
lennart waaras blogg 