Archive for the ‘Politisk korrekthet’ Category

”DE PK-GODA”

13 juli 2019

Moderaterna presenterade i Almedalen ett modest förslag för att lösa Sveriges integrationskris. Det behövs tydliga vägar in i det svenska samhället. Då är svenska språket helt avgörande. Moderaterna vill därför genomföra en större språkreform. Moderaterna föreslår straff i form av indraget bistånd för den som inte nått önskvärda SFI-resultat, nyanlända barn hänvisas till särskilda ”språkförskolor” samt extra undervisning på sommarlovet för barn som inte uppnår godkända nivåer i svenska. Moderaterna föreslår indragen möjlighet till tolk vid myndighetskontakt.

Min artikel är inte ett försvar för moderaternas politik visavi massmigration och brist på integration. Texten handlar istället om hur ”de PK-goda” i den offentliga sektorn resonerar och tänker.

Vi börjar med listan på undertecknarna av den artikel i SvD den 9 juli 2019 som granskas i texten. Läs igenom namnen och gissa hur de ser på massmigration och integration i Sverige.

Annelie Fajersson
socionom
Baharan Kazemi
doktorand i socialt arbete
Faisa Maxamed
samordnare flyktingmottagning
Gabriela Azócar
socionom
Hossein Tavassoli
socialarbetare
Johan Lindwall
doktorand i socialt arbete
Kawtar Chibli
kurator
Maria Moberg Stephensson
doktorand i socialt arbete
Maria Nordstedt
doktorand i socialt arbete
Marina Gensmann
socionom
Rúna i Baianstovu
lektor i socialt arbete
Sandy Lundström
beteendevetare
Satsuki Murofushi
doktorand i socialt arbete
Sofi Jansson-Keshavarz
doktorand i välfärdsrätt
Amin Imran Aweidah
auktoriserad socionom
Malin Hedin
skolpsykolog
Birgitta Nilsson
doktorand i socialt arbete
Emme-Li Vingare
doktorand i socialt arbete
Maria Nordstedt
doktorand i socialt arbete

(Många är doktorander i ”socialt arbete.” Vilket vetenskapligt ämne är det?)

Rätt gissat, de saknar probleminsikt om konsekvenserna av massmigrationen ekonomiskt, politiskt och socialt utan framstår som propagandister. De presenterar ytterligare behov av skattefinansierade insatser för lågutbildade, lågkompetenta dysfunktionella migranter.

De invänder emot Moderaternas mycket modesta krav på skärpningar av språkkraven på muslimerna. De skall lära sig språket och inte slentrianmässigt kalla in tolk som om det var en gratis nyttighet. Vet inte undertecknarna att det är svenska skattebetalare som alltid står för notan.

Makalöst blir det när artikelförfattarna skriver: ”Moderaterna tar ett listigt retoriskt grepp genom att tala om ´integrationskris´ – utan att tala om ojämlikt fördelade resurser, uteblivna satsningar och diskriminering.”  De förefaller vara de enda i Sverige som idag inte ser och upplever en gigantisk integrationskris. Vet de inte hur många hundra miljarder svenska skattebetalare redan betalar för massmigrationen av dysfunktionella muslimer – mer än 600 000 bara sedan 2015. Ändock tycker de att det handlar om ”ojämlikt fördelade resurser” och ”uteblivna satsningar”. Hur mycket vill de att den svenska skattebetalararen skall betala för att de skall bli nöjda och inte se bristande resurser som huvudproblemet? De har inte tagit del av den omfattande information och de djupanalyser som faktiskt föreligger om kostnader, bristande sysselsättning, låga skolresultat, brottslighet, våldtäkter etc.

Följande citat visar att de inte ser sin roll som tjänare i det offentliga med de resurser vi skattebetalare förser dem. De agerar som propagandister och aktivister som har att ”stå upp för” en rad olika saker inkl. nonsens satsen ”allas lika värde”.

”I en tid då den retorik som värderar människors värde baserat på härkomst är på frammarsch, ser vi det som vår skyldighet som socialarbetare och forskare att stå upp för grundläggande principer om alla människors lika värde och rättigheter. Den svenska välfärdsstaten utgår från att människor ska ha rätt till samma service oavsett sin bakgrund och oavsett hur välbeställda de är. Vi vänder oss därför starkt emot ett förslag som skiljer ut människor som är i störst behov av välfärdens tjänster och nekar dem fullgod tillgång till hjälp de behöver från samhällets centrala institutioner.”

Migranterna behöver enligt författarna än mer ”offentlig service” istället för att de ”skiljes ut … som är i störst behov av välfärdens tjänster… och nekas tillgång till hjälp de behöver från samhället…” I vilket universum lever dessa författare? Har de ingen aning om de oerhört omfattande insatser och kostnader på flera hundra miljarder som vi skattebetalare förser dem med? Återigen ingen insikt om vem som betalar deras löner och deras agendadrivna verksamhet i det ”offentligas tjänst.” De borde inse att de står i skattebetalarnas tjänst”. Det är det de faktiskt gör ekonomiskt, politiskt och socialt! Inte ett ord i artikeln om att medborgarskap innebär både rättigheter och skyldigheter. Artikeln är skriven som om migranterna bara har rättigheter.

Vi minns ungdomar som läste in fullständiga grundskolebetyg på rekordfart och vi minns föräldrar som försakat SFI-läxan för att de prioriterade barnen, jobbet, anhöriga i flyktinglägret och möten med olika myndigheter. Vi minns dem och en del av oss har även varit dessa barn och vuxna.

De siffor som faktiskt föreligger talar inte detta språk. Endast någon enstaka procent av dem som påbörjat gymnasieutbildning har fyra år senare avlagt examen med godkända betyg. Deras ursäkter för att migranterna inte deltar i och lär sig svenska på SFI undervisningen är obetalbar. Läs den gärna en gång till!

Moderaternas förslagspaket en pinsam okunskap om hur arbetet inom offentlig sektor går till.

Hur arbete idag i den agendadrivna delen av den offentliga sektorn går till visar undertecknarna med tydlighet. Tjänstemannaansvaret togs bort av Olof Palme 1975. Den gick ut på att tjänstemannen fullgjorde sina åligganden under oväld, neutralitet och utan politisk bias i enlighet med lagstiftning, vilket medförde trygghet och förutsägbarhet för medborgarna.

Bland förslagen nämns inga åtgärder för att se till så Sverige lyfter sig från platsen som näst sämst i Europa i fråga om diskriminering i rekryteringsprocesser.

Inte ett ord om att problem kan sammanhänga med att Sverige per etnisk svensk tagit emot fler muslimska migranter än något annat land nu och historiskt. När det gäller diskriminering i rekrytering så visar undersökningar att den är liten i Sverige. Vid lika meriter, ringa diskriminering.

Det nämns heller inget om att en av de största utmaningarna i flyktingmottagandet varit bostadsbristen – något som är kopplat till bostadspolitik och utförsäljningen av allmännyttan, vilket knappast kan läggas nyanlända till last. Att nyanlända familjer hänvisats till dyrköpta tillfälliga placeringar på vandrarhem, eller till trångboddhet i andra- och femtehands lösningar med hänvisning till ”det egna ansvaret” berörs inte i inlägget.

Magnifikt, bostadsbristen knyts till ”utförsäljning av allmännyttan”. En riktig politisk vänsterfråga som visar var undertecknarna hör hemma. Dessutom har flera kommuner i konkurrens med vanliga bostadköpare upphandlat ett stort antal bostadsrätter till priser som vanliga svenskar inte kunnat matcha. Det har jag själv sett på nära håll.

Bostadsbristen sammanhänger med att svenska kommuner fått i uppdrag, av den för massmigrationen ansvariga staten, att hitta bostäder för 600 000 migranter på mycket kort tid. Är det förvånande att det saknas bostäder? Inte ett ord om insikt kring detta i SVD texten!

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com

 

 

BROTTSFÖREBYGGANDE RÅDET, BRÅ, GÖR SIN PLIKT OCH RELATIVISERAR VÅLDTÄKTER BEGÅNGNA AV MUSLIMSKA MIGRANTER.

29 maj 2019

BRÅ gör sin plikt i den djupa staten och levererar det makteliten vill ha för att kunna fortsätta att argumentera för sin korrupta migrations och integrationspolitik.

”I rapporten Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005–2017 har Brå analyserat utvecklingen av anmälda brott och data från Nationella trygghetsundersökningen. Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. De senaste åren har även den självrapporterade utsattheten för sexualbrott ökat.

Sexualbrott omfattas av ett stort mörkertal och det är en svår uppgift att bedöma i vilken mån förändringar i indikatorerna speglar en faktisk ökning av sexualbrottsligheten.

Ökningarna kan bero på en faktisk ökning, en ökad anmälnings- och rapporteringsbenägenhet eller en kombination av dessa faktorer. I rapporten beaktas därför även utvecklingen av sexualbrottsligheten i andra relevanta källor, samt omvärldsfaktorer som kan förväntas medföra en faktisk ökning av sexualbrottsligheten eller påverka vilka händelser som uppfattas som sexualbrott.”

(Källa: BRÅ:s hemsida, sök på Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005–2017)

BRÅ är en av de myndigheter som alltmer politiseras på det sätt som tidigare kunde iakttagas och analyseras i DDR, Östtyskland. Myndigheterna blir en del av den politiska makten.

Det ALLA i HELA Sverige vet och erfar är att somalier och afghaner är kraftigt (95%) överrepresenterade bland förövare OCH DÖMDA för våldtäkt. Det är undersökt i detalj bl. a efter en noggrann genomgång av 4000 våldtäktsdomar i hela Sverige av Jonas P Jonasson.

Vi måste dock förstå att det är utmärkt att BRÅ explicit sällar sig till den ljugande politiska makten. Det är precis vad som behövs för att fler svenska medborgare skall vakna upp och se vad som händer i Sverige. Än finns det medborgare som tror att myndigheterna är oväldiga och tjänar medborgarna precis som många fortfarande inte inser att SVT och SR förvandlats till ett propagandaministerium. Vi har tyvärr inte nått botten av den negativa utvecklingen än. Det behövs fler exempel som BRÅ innan svensken vaknar upp på allvar och vi kan börja vända utvecklingen.

Vi måste se och analysera det som händer i politik och media dialektiskt och inte bara känslomässigt uppröras över de politiska beställda lögner som BRÅ nu levererar i identitetspolitikens och dekonstruktivismens (”man inte uttala sig säkert,” Jacques Derrida) efterföljd.

Med säkerhet kommer denna relativiserande rapport att vevas utan reservationer (som ändock finns i rapporten) i de media som t.o.m. Ebba Busch Thor kallar statstelevisionen och statsradion.

Nu  visar det sig att den för damage kontroll kända Jerzy Sarnecki varit behjälplig med den vetenskapligt undermåliga rapporten. Han rycker alltid ut med dementier när det visas att muslimska män från MENA är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsbrott. Hans kommentar denna gång förtjänat att spridas vidare:  ”Vi står inte under ockupation av muslimska män som våldtar våra kvinnor.” 

TINO SNANDAJIs kommentar på sin FB sida är följande:

Brå har med hjälp av pålitliga Jerzy Sarnecki skrivit en ny rapport och går ut i media ”Brå: Ökning av sexbrott går inte att koppla till flyktingar”.

Är det sant? Lika sant som ni själv kan gissa.

Brå förklarar i sin rapport att de överhuvudtaget inte undersökt invandrares sexualbrott ”Inom ramen för denna studie har det dock inte varit möjligt att närmare studera denna fråga, till exempel om överrepresentationen är oförändrad eller hur brottsnivåerna utvecklats bland personer utan utländsk bakgrund”

Tricket är att använda en noisy statistik metod som närmast garanterar att man inte får några samband, i detta fall korrelation mellan kommunmottagna asylsökande 2015 med ändring av sexualbrott mellan 2013–14 och 2016–17. Både mått har hög brus och fångar endast svagt vad de försöker mäta.

Brå undersökter inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott och använder framförallt en oseriös metod (i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence).

De flesta kommuner är små och har extremt få sexbrott varje enskilt år, så variation i en så kort period är mest slump och hoppar vilt. Nu hittar Brå ändå att kommuner med fler flyktingar har större ökning av sexbrott, men skriver att sambandet var liten, därför fanns ingen samband.

Jag testade samma variabel en längre tidsperiod för utrikes födda 2000-03 mot 2016-18 och hittade en statistik signifikant korrelation på +0.38. Även med denna primitiva metod är det lätt att se att kommuner med fler invandrare har större ökning av sexbrott, om man faktiskt letar i stället för att trolla bort.

Andra tricks är strawman att flyktingar som kom just 2015 inte kan förklarat hela ökningen i sexbrott, därför påverkar flyktingar inte alls sexbrott. Korrekt frågan är *hur mycket* de som kom 2015 påverkar. Med Brås logik har en påse chips per dag ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången. Bara en bråkdel av alla invandrare kom just 2015, och som Brå påpekar finns flera andra viktiga förändringar som leder till fler sexbrott, såsom utvidgad legal definition, ändrade normer, internet och mer festande.

Rapporten är framförallt om en annan viktig fråga, dvs. om sexbrott faktiskt ökat eller inte. Dold i tjocka lager av dimridåer visar det sig att ja, sexbrott har ökat, inklusive allvarliga sexbrott som våldtäkt. Dock är den explosionsartade ökningen i NTU på senare år mest ökning av ofredanden, och bara delvis en ökning av våldtäkt.

DET BLINDA SVERIGE – SVERIGE SETT UTIFRÅN.

22 maj 2019

BOKEN DET BLINDA SVERIGE ÄR VIKTIG.  Den är dock svår att komma över. Därför relateras (inkl reviews) en längre text om bokens innehåll. Boken kan sägas vara en social och mental beskrivning av det Sverige som gjorde att Olof Palme kunde påbörja den politiska förstörelseprocess som nu fullföljts av Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Olof Palme påbörjade politisering av SVT och SR med politiska utnämningar av högre tjänstemän som sedan kunnat fullföljas fram till dagens indoktrinerings-ministerium via statstelevisionen och statsradion. Olof Palme tog bort tjänstemanna ansvaret som gjorde statens tjänstemän till politiserande aktörer i den politiska maktens intressen. Olof Palme var slutligen den som införde mångkulturen i Sverige efter lobbying av Swartz.

Författare: Arnstberg m.fl

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans The new totalitarians ut och året därpå i översättning som Det blinda Sverige. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett halvt västerländskt nordligt land som mer har med Sovjetunionen att göra än med Europa.

Förtrycket är inte lika öppet som under den kommunistiska diktaturen men i sak samma ofrihet och dyrkan av trygghet.

Den smygande nya totalitarism han sett under sina år här liknar de dystopiska författarna Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. Boken är en hemsk vidräkning med den svenska mentaliteten och väckte uppståndelse när den kom ut. Den bygger delvis på anonyma intervjuer Huntford gjort med myndighetspersoner, politiker och journalister och delvis på hans studier av svensk historia.

Boken saknar källhänvisningar och har en journalistisk stil vilket gjorde att den avfärdades. Men han var något på spåren som andra utländska observatörer som tysken Hans-Magnus Enzensberger, chilenaren Mauricio Rojas och polacken Maciej Zaremba senare skulle bekräfta, svenskarnas frivilliga underkastelse under den starka staten. Kärleken till slavoket kallade Huntford fenomenet.

Sverige är hopplöst efterblivet på alla områden utom det tekniska menade han. Landet är en relik från medeltiden, en stat bestående av korporationer och kommuner, och svenskarna är ett medeltidsfolk som bara kan leva i grupp. Ordet individualism har en nedsättande klang här som i Sovjet.

Sverige har aldrig varit en naturlig del av västvärlden hävdade Huntford vidare i sin historiska analys. Dess perifera läge utanför det europeiska fastlandet, landets frånvaro av romerskt herravälde, feodalism och egentlig renässans, har gjort Sverige till ett slags halvslaviskt arktiskt rike.

Svenskar ser enligt en av riksdagens justitieombudsmän rätten till liv och skydd som något staten ska ge medborgarna snarare än en konstitutionell rätt till liv och skydd. Svenskarna är i och med detta närmast medeltida i sin bonniga förtröstan på statens gåvor och vill gärna bli omhändertagna kollektivt än att vara individuellt ansvariga.

Korporativism och modern teknologi har utvecklat landet till ett nytt slags kontrollsamhälle, en nytotalitarism. Svenskarnas förhållande till kontroll fascinerade Huntford. Han hävdade att svenskarna skulle gjort mer som ryssarna gjorde under de kommunistiska diktaten. När en underordnad kamrat fick veta från en överordnad kamrat i kommunistpartiet att en obegriplig eller farlig order skulle utföras sade den underlydande – Da Tavarish! Ja kamrat! – men utförde den inte. Svenskar däremot åtlydde allt dumt som staten bad dem göra.

Resultatet blev en foglig massa under en suverän byråkrati. Samma åtlydnad skulle långt senare återfinnas i Sveriges underdånighet inom EU, där landet ofta är bäst i klassen i att genomföra vad dumt än Bryssel hittar på.

Den socialdemokratiskt dominerade offentliga förvaltningen, den socialdemokratiska regeringen och det socialdemokratiska partiet med dess mäktiga verkställande utskott lämnade lite manöverutrymme för en alternativ politik även om en opposition skulle väljas hävdade Huntford år 1971 vilket han fick rätt i när Fälldinregeringen tillträdde år 1976. Cirklarna av socialdemokratiskt influerade enheter inom Rörelsen och de öppna partiorganisationerna hade skapat en monolit som Huntford inte var ensam om att beskriva och kritisera vid denna tid, men få såg så tydligt och delvis djupt.

Han såg långt in i den svenska massans rädsla för och beroende av överheten, den loja svenska konformismen och tilltron till att livet kan planeras rationellt av de bästa byråkrater i folkets intresse. Huntford var inte ensam vid denna tid i att notera hur svenskarna uppförde sig så väl genom att själva reglera och styra sig utan yttre tvång och kontroll. Den franske idéhistorikern Michel Foucault levde två år på 1950-talet i Uppsala där han författade sitt genombrottsverk om osynliga men verkningsfulla disciplineringsstrategier genom institutioner, självkontroll och sjukdomsförklaringar med liknande slutsatser som Huntford hade om Sverige.

Intressant nog förebådar Huntford Foucaults sexualitetsanalys med fem år då fransmannen publicerade Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta (1976). För båda var sexualiteten något makten gärna använder för att skapa lojalitet, befolkningskontroll och hålla människor fast i statliga moralpåbud. Att staten förespråkade fri kärlek var lika illa för Huntford som för Foucault.

Felet var inte målet med fri kärlek och sex, utan att staten styrde även över sexlivet och intima relationer. En skillnad svenskar har svårt att se, särskilt 1971 i den svenska syndens högtid. För kritiker av svensk korrekthet är Roland Huntfords bok en historia väl värd att läsa igen. Tyvärr aktuellare än någonsin.

Reviews

Ignorance is bliss (Okunnigheten är säll)

Två pessimistiska framtidsvisioner som redan hunnit bli klassiska är är George Orwells ”1984” och Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”. Historien om den sköna nya världen trycktes redan 1932, den om år 1984 redan år 1949.

En tredje ännu inte lika uppmärksammad bok, om hur det svenska folket i dag uppfyller Aldous Huxleys alla krav på den nya totalitarismen, skrevs av den engelske författaren och journalisten Roland Huntford för mer än 30 år sedan med titeln: The New Totalitarians.

Den snabba tekniska utvecklingen i både Sverige och utomlands har redan visat i hur hög grad dessa tre böcker skrevs med profetians gåva. Böckerna förutsåg också en annan sak, vilken numera framstår som pinsamt självfallen: att naturvetenskaparnas utveckling måste framskapa en ny sorts härskarklass med förut okänd makt. De tre författarna förutsåg mänsklighetens slutgiltiga underkastelse, under en revolutionär bastardform, mellan teknisk experimentator och politisk partidirigent.

Ekonomisk trygghet i sig själv behöver nödvändigtvis inte betyda kärlek till slavoket, skriver Roland Huntford. Det krävs också andra betingelser – från de styrandes sida en djupgående förståelse mellan ekonomi och makt. Från de styrdas sida fordras underkastelse under auktoriteterna, och vördnad för expertisen. I båda fallen också en viss aversion mot individualismen.

Det krävs också dyrkan av statens majestät. Och en förkärlek för en byråkratisk regim gentemot en direkt politisk.

Genom hela sin historia har svenskarna konsekvent uppfyllt dessa betingelser, menar Roland Huntford. Det är därför som den teknopolitiska etablering, vilken tagit makten i Sverige genom en vetenskaplig och industriell revolution, funnit en så lättmanövrerad befolkning att arbeta med.

I Sverige har personligheten blivit undertryckt. Kollektivet dyrkas på individens bekostnad. Författaren vet vad han talar om. Han arbetade 8 år i Sverige som tidningen Observers korrespondent. Han menar att den svenska erfarenheten redan visat oss att vi står inför valet mellan teknologisk perfektion och personlig frihet. Svenskarna har valt perfektionen.

Ordet ”frihet” är i Sverige begränsat nästan uteslutande till det sexuella området. Inom varje annat område av livet har det ersatts med kollektivets och inskränkningens vokabulär, menar författaren. En jargong med fraser som ”socialt ansvar”, ”socialt välanpassad” och inskärpande av de rätta sociala attityderna bombarderar allmänheten.

Den nya socialismen finansieras med hjälp av världens högsta skattetryck. I den form som Sverige har utvecklat, verkar de nya totalitärerna med både morot och piska. Genom övertalning och manipulation.

De mycket rika kan utnyttja avdrag. Dom fattigaste får bidrag. Det har redan visat sig vara mycket effektivare än de gamla socialistiska systemet, som förbjöd själva kapitalismen, och var beroende av våld.

Roland Huntford varnar andra länder för att ta efter det svenska välfärdstänkandet. Den har tagit en aggressiv form, och begagnas i syfte att utöva ett slags tyranni genom efterhängset påtrugad välvilja; att få staten att framstå som allseende och allövervakande.

DEN INRE CENSUREN

Höstterminen år 2000 gjorde Ann Nordberg ett examensarbete i allmän rättslära vid Stockholms universitet, under handledning av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, en av den svenska juridikens lätt räknade dissidenter. Om sin handledare skriver hon:

Ett beteende uppmärksammat av Huntford och enligt honom särskilt för Sverige, var förekomsten av icke-personer. Personer som var kritiska mot staten behandlades som om de ej ”existerade”. I sin bok tillhandahöll Huntford en ingående beskrivning av fenomenet. Detta stämmer påfallande väl med mottagandet av Professor Sundbergs inauguralföreläsning.

Och så här formulerade sig Huntford:

Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder) utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han väl ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han finns till, och även han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige förvägras outsidern rätten att existera.

Det är ganska länge sedan jag läste ”The New Totalitarians”. För detta blogginlägg har jag inte läst om den utan enbart utgått från Ann Nordbergs text. Gunnar och jag har också behandlat Huntford rätt utförligt i första delen av ”Invandring och mörkläggning”.

Ann Nordbergs hundra sidor långa och mycket gedigna uppsats bär titeln ”Hade Huntford Rätt?” och handlar om ”The New Totalitarians”, Roland Huntfords kritiska beskrivning av svenskarna och i synnerhet den svenska makteliten. Boken publicerades 1971 och kom året därefter på svenska i Åke Ohlmarks något slarviga översättning, under titeln ”Det blinda Sverige”, Tema Förlag. Den översattes också till norska, danska, finska, franska, tyska och portugisiska. Det är med andra ord en spridd bok. Kanske var det allra svårast att få den utgiven i Sverige. En av de förläggare som tackade nej betecknade boken som ”farlig”. Ann Nordberg skriver:

Per Israel Gedin, dåvarande chefen för Bonnier förlaget Wahlström & Widstrand var en av dem som avböjde. Så här i efterhand har Gedin tillstått att han och andra faktiskt bedrev åsiktscensur. I sak hade Huntford fullständigt rätt, men det var något obehagligt över hans sätt att skriva /…/

Flera svenska förläggare tackade nej innan slutligen enmansförlaget Tema förbarmade sig över den. Något särskilt lyckosamt projekt blev det inte, eftersom boken enligt förläggaren utsattes för en bokhandelsbojkott.

Huntford var gift med en svenska och åren 1961 – 1974 stationerad i Stockholm, som korrespondent för den brittiska tidningen Observer. Efter att han lämnat Sverige år 1974 gjorde han sig ett namn inom polarforskningen. Men dessförinnan hällde han en rejäl skvätt ättika i den svenska sockerkakssmeten. Huntford beskrev Sverige som en lightversion av George Orwells ”1984” eller kanske Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld”. Efter ett nästan 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav menade han att svensken hade indoktrinerats till att bli ett med staten. Hans mor var ryska och Huntfords uppfattning var att Sverige mera liknade andra öststater än övriga Europa.

Jämförelsen var inte gripen ur luften. Huntford behärskade ryska och hade bedrivit studier i bolsjevismens tidiga historia. Han arbetade mer som en forskare än som en journalist och det tog honom tre år att skriva ”The New Totalitarians”. De första 18 månaderna ägnade han sig åt att läsa in sig på svensk historia. Därefter intervjuade han ett åttiotal svenska beslutsfattare som till hans förvåning var ytterst samarbetsvilliga. Flera av dem blev senare förskräckta över det som Huntford skrivit och ansåg sig felciterade. Expressen skrev en serie artiklar som den 29 januari 1972 resulterade i en dementi från Statsrådsberedningen. Då protesterade Olof Palme, Ingvar Karlsson, Sven Moberg och Camilla Odhnoff under rubriken ”Det har vi aldrig sagt”.

Vad var det som var så provocerande i det Huntford skrev om svenskarna, och i synnerhet då om den svenska makteliten? Några smakprov:

Vad svenskarna begär istället är välstånd och inget annat. De har konditionerats till tron på att deras materiella säkerhet är en gåva av staten. Och de betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Språket har manipulerats på så sätt att det har blivit praktiskt taget omöjligt att ge uttryck för opposition, särskilt när det gäller staten och kollektivet.

Regeringen är mån om att överallt ha kanaler för indoktrinering och propaganda. I slutanalysen blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller Huxleys kontrollanter: kontrollen över tänkandet.

Det var mycket få som var i stånd att känna igen indoktrineringen i den språkliga manipuleringen. I ordets egentligaste bemärkelse hade folket genomgått hjärntvätt.

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Det finns ett konspiratoriskt drag i Huntfords uppfattning av hur makten fungerar i Sverige. Han menar att det är ungefär trehundra personer som alla känner varandra och som tillhör ett ”spindelvävsnät” av likasinnade. De har strängt privata möten om vilka det aldrig rapporteras i massmedia. Det är där den politiska dialogen äger rum medan riksdagsdebatten mest är ”taktisk svada”. Det som möjliggör för detta nätverk att fungera och så totalt regera Sverige är samförståndsandan. Det betyder också att de fåtaliga dissidenter som finns saknar betydelse. De kommer aldrig in i maktens inre cirklar och de har rent allmänt svårt att göra sig hörda.

Svenskarna har en närmast ömsint relation till överheten och förstår därför inte demokratins innersta väsen, som är att skapa samhället genom politisk dialog: ”De är fullständigt tillfreds med att lämna landets styrelse och skötsel åt byråkraterna, under förutsättning att fasaden är korrekt klädd”.

Inte heller hade Huntford särskilt mycket till övers för svenska universitet. De var totalt kapade av socialdemokratin och vänstern och utgjorde förgreningar av den statliga byråkratin. Den akademiska friheten var bara en retorisk fras, om ens det: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” Om svenska journalister tyckte han ännu sämre. De skiljer sig från sina kollegor utomlands på följande sätt:

Behovet av att förses med ett lager godkända åsikter är ett särdrag hos den svenska pressen och övriga massmedia.

De agerar som en hjord.

De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.

Det finns ingenting av den självrannsakan och efterprövning av grundprinciperna som annars ‘plågar’ västerlandet.

Svensk press saknar den vitalitet och kritiska problemuppställning som kännetecknar den bästa anglosaxiska pressen; den är obligatoriskt samstämmig i en direkt förfärande grad – och detta i ett land där det skall härska yttrandefrihet. Pressen stöder allt som systemet bygger på; den viktigaste grundvalen är samförstånd, men den täcker allt annat också.

Det är praktiskt taget omöjligt för någon som opponerar mot regeringen att få göra sig hörd. Radio och TV har förvandlats till partiets och statens lydiga tjänare.

Bedömt uteslutande efter sina olika massmedia verkar Sverige som om det styrdes av en tolerant, manipulerande diktatur.

Medierna gör ett intryck av att finnas till för att indoktrinera en bestämd synvinkel.

Det finns ett bestämt område av tolererade åsikter, och det är litet och trångt; ve den som inte håller sig inom dess råmärken!

Det verkligt intressanta och skrämmande är att så mycket av det som Huntford skrev för över fyrtio år sedan stämmer in på dagens situation. Den stora skillnaden är att Huntford förklarar 1970-talets Sverige som ett resultat av ett långt och i det närmaste totalt socialdemokratiskt maktinnehav.

I dag vet vi att samstämmigheten och den totalitära ambitionen sträcker sig över partigränserna. Det är absolut ingen förbättring. Det gör bara en verklig opposition inom systemet svårare. Den enda politiska opposition av betydelse som finns i Sverige kommer som bekant från Sverigedemokraterna. Den utlöser onekligen skrämmande politiska reaktioner, inte minst när det gäller uppfattningen av vad demokrati är. I Sverige handlar demokrati inte om folkets vilja utan om värdegrunden. Eftersom Sverigedemokraterna inte delar de övriga riksdagspartiernas värdegrund, så beskylls de för att vara odemokratiska – ja till och med fascistiska (eller nyfascistiska). Att de är framröstade i demokratisk ordning och att deras partiprogram inte innehåller några som helst avsteg från demokratins principer är irrelevant.

Detta är det totalitära tänkandets kärna: demokrati handlar inte om att respektera folkets vilja utan om att folket måste tänka rätt. För att få dem att tänka rätt behövs det en massiv propaganda. Som Expressen konstaterade i sin artikelserie om Huntfords bok i januari 1972: ”TV, radio och press likriktar oss.” De som inte är mottagliga för denna propaganda. Ja, de är helt enkelt odemokratiska. Då är det dags för journalistflocken att veva igång nyspråket: fascistrasistnazist … Eller som Huntford skriver om journalisterna:

I deras mentala värld är avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi … De har ett inre tvång att tänka som alla andra tänker. Följaktligen har de utvecklat ett slags hämning, som ryssarna kallar ”den inre censuren”, vilken skär till uttrycken för deras tankar efter de dominerande synpunkterna.

SVERIGEKRITIKENS OPUS MAGNUM

”Den kanske märkligaste, viktigaste och mest uttömmande boken som skrivits om Sveriges tragedi under 70- och 80-talet heter ”Drabbad av Sverige” och är skriven av Marianne Alopaeus.

Hon skärskådar det svenska samhället och analyserar genomträngande den morbida svenska samhällsutvecklingen från en mönsterstat med alla möjligheter, till ett tragiskt offer för ett gigantiskt maktmissbruk, i vilket alla försynens omåttligt generösa resurser förslösades.”

Marianne Alopaeus om den svenska av socialdemokrater skapade familjepolitiken:

”Upp i ottan för att få halvsovande småungar vakna, tvättade, matade, klädda och iväg till dagis – där de skall vistas i en bullernivå jag inte fattar att de eller någon vuxen klarar – hämta dem efter arbetstidens slut, handla mat, hem och laga den, mata barnen, lägga dem.

För sådant fordras en fysisk och psykisk robusthet jag aldrig haft och med förundran iakttar hos andra. Hur orkar de? Klappar de aldrig ihop? Att mammor och småbarn tvingas till en så stressande tillvaro är kanske nödvändigt av privatekonomiska skäl. Men kalla det inte välfärd! Åtminstone inte för barnen.”

En annan viktig bok är ”The New Totalitarians” av Roland Huntford, översatt 1972 till ”Det blinda Sverige”, till danska ”Fagre nye Sverige”. Han skriver: ”I västerländsk kultur beror individens säkerhet på lagens höghet och välde, men i Sverige baseras den på den sociala välfärden.”

Hade Alopaeus och Huntford rätt? När ska vi ta av oss skygglapparna och granska vårt heliga folkhem? På papperet har vi parlamentarism och har valt en ny regering, men har den vilja att ändra på något? ”Borgerlighetens relation till socialdemokratin har varit ett långt Norrmalmstorgsdrama. De borgerliga partierna var ett slags gisslan hos socialdemokratin.”

Nu ställs välfärdsstaten inför stora utmaningar genom den stora invandringen från mindre utvecklade länder. Regeringen borde både bromsa invandringen och hejda förvandlingen av medborgarna till bidragsmottagande klienter.

Vad händer om till exempel föräldrapenningen försvinner? Utan alla bidrag skulle skatten minska åtskilliga tusenlappar varje månad, pengar vi kunde lägga undan till barnafödande. Om vi kunde släppa vårt omyndigförklarande av oss själva. I själva verket skulle det bli mer pengar över än nu. Du skulle till och med uppnå verkligt välstånd i stället för att leva med illusionen att samhället alltid tar hand om dig, en lättsinnig attityd som gör att du till slut hamnar hos kronofogden. Välfärd är inte samma sak som välstånd. Välfärd är socialdemokratiskt nyspråk för höga skatter och bidrag.

Vi har blivit indoktrinerade att tro på vår egen förträfflighet. Indignationen blir stor om någon har avvikande åsikter. Alla ska tycka likadant, till exempel den absurda ståndpunkten att de muslimska invandrarna kommer att överge sin hederskultur bara de får tillräckligt mycket omvårdnad av socialstaten.

Kanske medias politiska korrekthet börjar få sprickor i kanten, åtminstone tillfälligt i samband med de senaste muslimska terrordåden. Fantastiskt att det finns journalister som vågar vara en liten smula öppenhjärtiga, det är vi inte vana vid. Men när får vi se någon handlingskraft från regeringen?

EN BOK SOM FORTFARANDE ÄR AKTUELL OCH SOM ALLA SOM ÄR INTRESSERADE AV POLITIK ELLER NUTIDSHISTORIA BORDE LÄSA

Jag har läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll i världspolitiken i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (tillägg: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.

VÅRA SVENSKA MEDIER

Roland Huntford, född 1927 i Kapstaden, är en brittisk journalist, historiker och författare. År 1971 utgav han boken ”The New Totalitarians”. Det var en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling. Åke Ortmark gjorde den svenska översättningen 1972. Boken hette då ”Det blinda Sverige”. Jag arbetade då på stadsbyggnadskontoret och jag kommer ihåg att innehållet debatterades livligt på kafferasterna. Som planerare var vi alla intresserade av utvecklingen i Sverige.

Roland Huntford ansåg att i Sverige skiljer sig media från andra västerländska stater genom att formera, d.v.s. forma opinionen istället för att informera medborgarna. Roland Huntford hade intervjuat TV2 chefen Örjan Wallquist som menade att svenskarna är ”intellektuellt primitiva och underutvecklade” och därför behövs medier som formar deras åsikter. Det var en mycket livlig diskussion på SBK och rastens längd översteg sannolikt de obligatoriskt tillåtna tolv minuterna.

Huntford ansåg att SVT och övriga media såg det som sin uppgift att övertyga svenskarna om att vi var världens lyckligaste folk och att den svenska staten var överlägsen den defekta omgivningen. Olof Lagercrants, han som talade sig varm om Maos Kina, utvecklade det ytterligare och sa ungefär så här: Det går inte i ett litet land att individer sticker upp med egna synpunkter, det är gruppen som räknas, kollektivet, och då svenskarna reagerar gruppvis är de lätta att påverka, de är formbara.

När Olof Palme blev utbildningsminister förvandlades SVT till ett politiskt redskap, genom att personer som var partivänliga fick höga poster inom de administrativa och produktionsmässiga funktionerna, det gäller att ha kontroll. Hela den svenska klanen av informatörer, kommentatorer, vägledare, kulturarbetare och uppfostrare uppträdde som en kollektiv enhet. Vi var världsbäst och vi åkte ut i världen för att tala om för andra hur de skulle lösa sina problem. En del som varit ute och rest och sett sig om, kom tillbaka med delvis en annan uppfattning, det fanns faktiskt andra länder som inte var så dumma.

Huntford hade en skarp analytisk förmåga, han kunde tränga igenom alla vackra ord, och han såg helheten. Vi som levde mitt i händelsernas centrum kunde inte riktigt förstå hur vi sakta men säkert föstes in i en fålla på grund av den ständiga pågående indoktrineringen genom media, det var inget annat än droppen som urholkade stenen. Detta var på sin tid Göbbels specialitet i Hitlers tusenåriga rike, han såg till att de rätta filmerna producerades. Vi i Sverige fick ”Nyfiken blå och gul” mfl.

Idag har vi en situation som påminner om den på 70-talet. Nu skall vi bli världsbäst på invandring. Miljöpartiet, i samförstånd med moderaterna, styr media så att invandrarkritiska synpunkter har svårt att komma fram. Meningen är att vi skall fostras, som på 70-talet. Vi tvingas därför att söka upp andra nyhetskällor för att få reda på hur det står till i kungariket Sverige. Jag kommer antagligen göra en del research i ämnet med risk för att bli kallad för rasist, stor sak i det. Jag anser att det är angeläget för Sverige, alla skall får reda på så mycket som möjligt för att själva kunna ta ställning, det är liksom demokratins idé. Man säger att det är bra för Sverige med invandring, det berikar landet säger statsministern, men är detta hela sanningen?

”FOLKET SKALL FOSTRAS” — SVENSKARNA, NYTOTALITÄRER?

”Det svenska läget är skarpare totalitärt än det ryska”, skriver han redan i förordet till sin bok.

Huntfords bärande tanke var att allt svenskt liv anpassades för att stödja regeringsmaskineriet. Välfärdssystemet var kallt och effektivt men passade det fogliga svenska kynne som Huntford ansåg sig kunna iaktta. Han gick så långt att han kallade svenskarna för ”nytotalitärer” och ”ett medeltidsfolk som lever endast såsom medlemmar av en grupp”. I Sverige behövdes ingen yttre diktatur, det gick bra i alla fall eftersom svensken, så länge han erbjöds stugvärmen tillsammans med flocken, kysste sina bojor, allt under det han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet.

SVERIGE SKÄRSKÅDAT

Det blinda Sverige 1972 är en översättning av The New Totalitarians som 1971 utgavs av den brittiske journalisten och historikern Roland Huntford (svensk översättning av Åke Ohlmarks). Boken är en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling, där Huntford kritiskt jämför den snabba sociala omvandlingen i Sverige under 1950- och 1960-talen med Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932).

Huntfords huvudtes var att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti förlitat sig mindre på våld och hotelser, som de gamla totalitära staterna gjorde, utan snarare på smygövertalning och mjuk manipulation, på social ingenjörskonst. Inverkan av staten blev tydligt i de mest privata angelägenheter, i områden som tidigare inte nåtts av politisk kontroll. Den sexuella revolutionen i Sverige fungerar som ett surrogat för frihet. Sex hade blivit en ställföreträdande passion för ett samhälle i övrigt instängd i tristess och socialt påtryckt samförstånd av politisk korrekthet påtvingat på folket av de styrande, som kännetecknar det svenska samhället.

MORE PROPHETIC THAN ORWELL

Roland Huntford’s ”The New Totalitarians” is a book far more prophetic than George Orwell’s ”1984”. Written several decades ago, Huntford’s book has accurately foretold the kind of ”soft totalitarianism” that is overtaking the west today. The Swedish model is that of a heavily taxed, bureacratic, totalitarianism in which ”consensus” is achieved by ostracisizing dissenters, establishing unlegislated but very real thought and speech boundaries, compelling everyone to think alike and behave alike and discouraging individuality at every opportunity. The situation has been made much worse by the blossoming of a psychopathic feminist movement with idiot females misdefining every concept from ”rape” to you name it. The average Swede literally lives in a mental strait jacket.

The same thing is happening outside of Sweden where Swedish socialist tax and regulate everything from finance to thought and behavior now flourishes everywhere. This was just getting started in Huntford’s day but now it is on a rampage. Read the book – and tremble for the future.

THE REAL SWEDEN

A brilliant book. Huntford’s insights have come to fruition and not just in Sweden, but in Scandinavia at large. The heart of the question becomes, what is the proper balance of freedom and individual thought vs. security provided by a government which takes over those responsibilities. Huntford maps how this happened in Sweden, how the Swedes over centuries, have been lulled into sleepwalking and what they have lost in the process of giving up the living of their lives to a ”benevolent” bureaucracy making life’s decisions for them. A great read and never more appropriate than the present, as the Swedish government mandates an immigration policy with which most Swedes are unable to cope.

SKEWERING THE ”SCANDINAVIAN MODEL”

This book made a huge impression on me when I read it as a young socialistic liberal in my mid 20’s still enamored with the much-touted ”benevolent socialism” of the ”Scandinavian system”. Huntford, a historian best known for his work on polar exploration, took a polemical detour with ”The New Totalitarians” to write a blistering critique of the Swedish system, which he derided as soulless ”soft totalitarianism” more akin to Huxley’s _Brave New World_ than the Stalinist monstrosities in Eastern Europe and the former Soviet Union at the time. Scathing and unsentimental, Huntford painstakingly and angrily documents how the Swedish system, which was presented unequivocally by most on the Left as proof positive that ”socialism works”, did little more than create a sterile, spiritually barren society populated by a docile, hyperconformist populace. With the ”Swedish experiment” now seemingly in the final stages of unraveling as it reaches increasingly bizarre and cartoonish extremes in its reach for egalitarianism while simultaneously being assaulted with massive waves of unassimilable Third World immigrants, this book is proving to be not only prescient, but also timely as well. It’s too bad that it is out of print with the available copies seemingly only available for a vastly inflated price, but a copy should be available from a decent university library.

KÄLLOR
https://morklaggning.wordpress.com/2014/12/27/den-inre-censuren-2/
http://everykindapeople.blogspot.se/2007/07/sverigekritikens-opus-magnum.html
https://randig.wordpress.com/2009/09/27/det-blinda-sverige/
http://joh27cam94lou.bloggo.nu/Vara-svenska-medier/
https://morklaggning.files.wordpress.com/2014/05/invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29.pdf
https://www.flashback.org/sp58456150
http://eindtijdinbeeld.nl/EiB-Bibliotheek/Boeken/The_New_Totalitarians__Brave_New_Sweden___1980_.pdf
https://www.amazon.com/new-totalitarians-Roland-Huntford/dp/0713902604/ref=cm_cr_arp_d_product_top?ie=UTF8
https://sv.wikipedia.org/wiki/Totalitarism

 

STATSRADION OCH RIKSPOLISENS NOA

13 maj 2019

Chefen för NOA (Polisens Nationella Operativa Avdelning) Linda Håstad intervjuades i statsradions P1. Ämnet var internationella kriminella nätverk som begår systematiska stölder i Sverige av ex dyra båtmotorer.

Två gånger – för säkerhet skull – upprepade hon att dessa välorganiserade stödligor kunde jämföras med ”vinstdrivande företag”! Hon betonande vinstdrivande. Vadå? Vad är det för kommunism/socialism? För det första företag skall vara vinstdrivande. Det är själva motivet för företagande, överlevnadsfaktorn och deras ranson d´etre. Men för det andra och än värre; hon jämför lagliga, nyttiga, producerande företag som är ryggraden i svensk ekonomi med internationella kriminella ligor. Man häpnar över vart Sverige är på väg.

Naturligtvis inga följdfrågor på denna upprörande jämförelse från statsradions vänsterjournalist som föreföll helt köpa jämförelsen.

Jag hoppas att Svenskt Näringsliv och andra företagarorganisationer uppmärksammar detta övertramp och agerar!

VI ÄR MÅNGA SOM SER MED FÖRSKRÄCKELSE PÅ VAD FEMINISMEN ÅSTADKOMMIT MED DRAMATEN.

13 april 2019

Lars Norén och Jon Fosse är två tungviktare i sammanhanget.

– Vad styrelsen har lyckats åstadkomma är en oerhörd förlust för svensk teater. I stället för att stödja Eirik i arbetet med att förändra den historiska ojämlikhetskulturen som tidigare teaterchefer har varit likgiltiga för, har man flytt från sitt ansvar och lämnar efter sig ett moraliskt augiasstall (något mycket vanvårdat, reds anm.). Jag har talat om för dem vad jag anser om dem: Jag föraktar er, säger han till SVD.

Den norska kollegan Jon Fosse är också missnöjd med styrelsens hantering av krisen. SvD har fått ta del av hans brev till Dramatens styrelse, där han anklagar Sverige för att bryta ner kulturinstutitioner på populistiska grunder. ”Först var det Stadsteatern, sedan var det Svenska Akademien och Nobelpriset och nu ska också Dramaten smutsas ned”, skriver Jon Fosse i brevet enligt SvD. ”Jag skakar uppgivet på huvudet och förstår inte vad för slags destruktiva krafter som härjar i Sverige nu.”

Men det kan vi tala om: det är den PK ideologiska FEMINISMEN som härjar fritt i Sverige och förstör allt som kommer i dess väg t.o.m. på universiteten under psudovetenskapen ”genusforskning.” Medelålders män är huvudfienden vilket är logiskt eftersom det är medelålders vita män som åstadkommit i stort sett allt av utveckling av samhälle, kultur, konst och teknik allt sedan och inkluderande de grekiska filosoferna.

DEN MUSLIMSKE TERRORISTEN MOYED AL-ZOEBI ÄNTLIGEN DÖMD – I DANMARK

11 april 2019

På torsdagen dömdes Moyed al-Zoebi för förberedelse till terrordåd i Köpenhamn. Med hjälp av bland annat 17 000 tändstickor skulle islamisten tillverka en bomb för att mörda människor i den danska huvudstaden.

Moyed är 32 år gammal och medborgare i Syrien. I september 2015 invandrade han som asylsökande till Sverige och har sedan dess uppmärksammats som misstänkt i ett brandattentat i Malmö och för samröre med terroristorganisationen Islamiska staten.

Nu har Moyed fällts i Köpenhamns tingsrätt för planer att tillverka en bomb av svavlet från 17 000 tändstickor som skulle användas i ett terrordåd, rapporterar SVT.

I samband med utredningen har man även kontrollerat möjligheten att tillverka en bomb genom receptet med tändstickor och kommit fram till att omkring 17 000 tändstickor kan generera cirka 237 gram sprängmedel vilket skulle kunna orsaka en livsfarlig explosion.

Köpenhamns tingsrätt anser att Moyeds målsättning har varit att utföra ett terrordåd och mörda slumpmässigt utvalda människor i huvudstaden. Den 20 maj meddelar domstolen straffet.

DÖMD I DANMARK MEN INTE I SVERIGE

Den 11 oktober 2016 inträffade ett terrordåd mot en shiamuslimsk moské i Malmö med hjälp av glasflaskor fyllda med lättantändlig vätska. I tidningen al-Naba som tillhör IS stod det att ”en krigare från kalifatet” utfört attentatet och att man även tog på sig ansvaret. Kostnaderna för att sanera och reparera lokalen uppgick till drygt en miljon kronor. Moyed greps och åtalades för attacken. Men trots teknisk bevisning som kunde binda Moyed till platsen och tydliga sympatier för IS valde Malmö tingsrätt i april 2017 att fria honom. Säkerhetspolisen bedömde Moyed som alltför farlig för att vistas i landet och omhändertog honom därför direkt efter frigivningen.

På begäran av Säpo skulle Moyed utvisas till antingen Syrien eller Saudiarabien där mannen har släktingar. Men Migrationsverket motsatte sig utvisningen och menade att kopplingen till IS var ett verkställighetshinder för denna eftersom han då skulle riskeras att torteras till döds. Istället släpptes Moyed på fri fot med ett enda krav, anmälningsplikt.

Det är ett utslag av The Deep State, dvs när myndigheter och dess chefer agerar aktivistiskt som Migrationsverket i detta fall och när Migrationsverket på egen hand beslutade att 10 miljoner muslimska uigurer i Kina skulle ges flyktingstatus. Så går det när socialdemokratiska politruker och aktivistiska ideologer utnämns till chefer för myndigheter från Kungl. Biblioteket till Migrationsverket.

 

EN FINSK VALFILM SOM BLIVIT VIRAL.

02 april 2019

 

En finsk valfim producerad av Sannfinnländarna som blivit viral. Efter protester av vänsteraktivister stoppade Finnkino, som ägs av amerikanska AMC Theatres med over dodger Adam Aron, all visning av valfilmen. Två veckor före valet. Den här filmen handlar om Finland. Finland? Finland?
Hur skulle en film om Sverige se ut med verkligheten uppvriden i fiktion?

 

 

 

UPPSALA UNIVERSITET I DET IDENTITETSPOLITISKA TRÄSKET!

16 februari 2019

 

 Jag har studerat vid Uppsala Universitet (Sveriges äldsta universitet grundat år 1477)  från slutet av 1960-talet och under 1970-talet. Jag läste statskunskap, idé- och lärdomshistoria och ekonomisk historia. I det sistnämnda ämnet disputerade jag 1980 på en avhandling om statliga företag i marknadsekonomier.

 Det var på den tiden när Universitetet var en läroanstalt med stränga vetenskapliga krav vid uppsatsskrivande redan på två-betygsnivå. Jag kommer än idag ihåg hur kurslistan för ett betyg i statskunskap innehöll litteratur som skulle tenteras på både engelska, tyska och franska. Då hade Skytteanum professorer som Nils Elvander, Leif Lewin och Carl Arvid Hessler.  Den sistnämnde en sträng professor som krävde vetenskaplig ordning och reda i empiri, argument och analys. Jag gillade professor Hesslers skarpa intellekt men var nog lite rädd för att närma mig honom med diskussionsfrågor.

Idag är förfallet så totalt att jag har svårt att ta till mig informationen och tro att den är sann! Läs nedanstående artikel och bedöm själv! Påminner om ett rent sekt-beteende!

 

Studenter på Uppsala universitet uppmanas citera ”icke-vita” och kvinnor – ska påverka bedömning.

Exempel på vilka man bör citera är ”kvinnor och icke-vita akademiker”. Uppmaningen kritiseras av Arvid Hallén, ordförande för den borgerliga studentföreningen Heimdal som ser att man hellre bedömer forskningen och inte forskaren.

Det är i kursplanen för Statskunskap A, delkursen Medborgare och samhälle, uppmaningen om ”inklusiv citering” förekommer. Anledningen påstås vara det ”skeva citeringsmönster” forskningen idag har där vissa typer av författare förekommer oftare och får mer erkännande än andra. Utöver ”kvinnor och icke-vita akademiker” tar man även upp ”forskare från andra marginaliserade och underrepresenterade grupper” som exempel.

Uppmaningen ska dock inte vara ett krav men är något som ”värderas” i bedömningen.

Arvid Hallén:

Detta motiveras inte med vetenskapliga argument. Inget sägs om att det skulle leda till bättre PM. Och även om kursguiden ställer sig frågande till den exakta anledningen till underrepresentationen (”det finns flera skäl till detta”), är kontentan att den är problematisk.
Men med detta tvivelaktiga anslag undergräver man vetenskapens objektiva, universalistiska fundament. Forskning ska bedömas efter sin kvalitet – och bara sin kvalitet – oberoende av vem som bedriver den.

Vidare menar Hallén att signalvärdet blir att studenterna ska bedöma forskare snarare än forskning.

 

 

GÖRAN PALMS ”INDOKTRINERINGEN I SVERIGE” – EN OMLÄSNING.

28 januari 2019

Det europeiska upprorsåret 1968, då min fru jag och befann oss i studentrevoltens Paris, utkom en bok Indoktrineringen i Sverigeskriven av den socialistiske författaren Göran Palm, död 2016.

Det var en mycket omskriven och diskuterad bok inte minst inom den svenska vänstern. Jag köpte och läste den. Fann den intressant vilket jag gör än idag om än av motsatta skäl. Boken är sedan länge utrangerad ur mitt omfattande bibliotek. Inför en omläsning och en artikel så har den inhandlats på nytt för 40 kronor på antikvariat. Så kan det gå.

Anledningen till att jag funderat på en omläsning är självfallet att boken behandlar indoktrineringen utifrån det dåtida ”bestående samhället” med kapitalism och borgerlig hegemoni. SVT ansågs på den tiden ”högervridet.” Idag kan vi som granskar och följer samhällsutveckling, medias nyhetsrapportering och samhälls- och kulturdebatten tydligt identifiera förändringen. Indoktrineringen i Sverige utgår numera från en huvudsakligen vänsterpolitisk ideologi. Mer exakt tysk neo-marxism och fransk postmodernism som smälts samman till identitetspolitisk ideologi. Svårförståeliga begrepp men det är den konkreta teoribasen bakom det som oftast kallas PK-ideologi. Den filosofiska utvecklingen finns analyserad i bland annat Stephen R.C. Hicks Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault samt Roger Scruton Fools, Frauds and Firebrands. Thinkers of the New Left.

Göran Palm definierar år 1968 indoktrinering, utifrån Bonniers lexikon som: ”intensiv psykisk påverkan på en person i syfte att få honom att omfatta en viss politisk doktrin.” Jag gillar inte den definitionen och föreslår tre andra.

Wikipedia: ”Indoktrinering kan betyda dels upplärning, instruering, dels politisk påverkan, hjärntvätt. Ordet kommer av doktrin som betyder lära, lärosats, åskådning. Till skillnad från annan undervisning går indoktrinering ut på att få eleven att omfatta en given doktrin utan att ifrågasätta den.”

Svensk Ordbok: ”ensidig (och ständig) intellektuell påverkan ofta indirekt.”

Svenska Akademins Ordlista:  ”genom intensiv påverkan bringa ngn att omfatta en lära, uppfattning e.d.”

Genom att kombinera dessa tre definitioner vill jag med indoktrinering avse en ständig och ensidig intellektuell och politisk påverkan för att bringa någon att okritiskt omfatta en lära, uppfattning och doktrin.

Upprorsåret 1968 identifierade Palm följande kollektiva medel för indoktrinering: massmedia, böcker, förordningar, affischer etc. I annat sammanhang nämner han också utbildning och uppfostran. Palm skriver också om ”den faktabeljugande anti-kommunismen i skolornas läroböcker.” Idag utmärks skolans läroböcker snarast av ett förtigande av de kommunistiska brotten. Medan elever med rätta lärt sig allt om de nazi-tyska brotten så är man okunnig om de 60 miljoner civila dödade i den stalinistiska kommunismens namn och de över 100 miljoner döda civila som Mao Tse Tung är ansvarig för (se den detaljerade och omfattande The Black Book of Communism av S. Courtois). Skildringen av historien har bytt skepnad och förtecken.

En lista över indoktrineringens medel i Sverige 2019 blir mer omfattande. Massmedia (främst dagstidningar som DN och SVD) som sannolikt blivit än mer propagandistiskt påverkande som ett resultat av mediakoncentrationen till ett fåtal ägare. Statstelevisionens hegemoni hos medborgarna har större genomslag med flera kanaler och mer sändningstid inte minst ifråga om nyhetsrapportering. Statstelevisionen har intagit den Orwellska rollen som ”Sanningsministerium”. Den ”djupa staten” inkluderande statliga myndigheter bedriver en aktivistisk politisk ”informationsverksamhet”. Migrationsverket, Brottsförebyggande rådet, Försäkringskassan, Rikspolisstyrelsen, Arbetsförmedlingen presenterar politiskt vinklad och tillrättalagd statistik om exempelvis migration, migrationens kostnader, migranternas låga sysselsättning och brottsligheten i den muslimska diasporan. Sist men inte minst ser vi en oroande förändring av universiteten, i synnerhet humaniora och samhällsvetenskap, med genusinriktad pseudoforskning, rasifieringsteorier, feministisk forskning, identitetspolitiska kurser och en neo-marxistisk postmodernism som samlande ideologi.

En fullkomlig explosion av olika internetmedia har emellertid förändrat informationsförmedling och indoktrineringsmöjligheterna i grunden sedan 1968. Internetmedia innehåller också motkrafter i form av fria media och en alternativ intellektuell diskurs av hög lödighet.

Göran Palms bok är ingen vetenskaplig tungviktare och exemplen är delvis banala (borgerliga namn på rosor). Boken är dock intressant med konsekventa socialistiska teser om en borgerlig indoktrinering. Boken är ett tidsfenomen och en angelägen relief till Sverige idag.

Palm skriver också på ett ställe i boken att ”det bästa motmedlet mot indoktrinering är kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den”.

Skaffa gärna Göran Palms bok via antikvariat och läs den med dagens perspektiv. Det är en både roande, intressant och lärorik läsning. Hur har den ”borgerligt kapitalistiska” indoktrineringen kunnat omvandlas under 50 år till en neo-marxistisk och PK-ideologisk indoktrinering?

Är det 68:orna som marscherade in i media, SVT/SR, myndigheter och regeringskansli och som ”förändrade systemet inifrån”? Det var faktiskt en doktrin som gamle västtyske studentledaren Rudi Dutschke förespråkade 1968. Han sköts i huvudet men överlevde attentatet och dog 1979.

EKDAHL OCH EKDAHL

16 januari 2019

Jag såg i efterhand det nya programmet Ekdahl och Ekdahl. Ett skickligt utfört och genomfört program. Därför också farligt och nödvändigt att diskutera!

Programmet är faktiskt ett av de farligaste program jag sett på statstelevisionen. Just för att det var så förledande. Man låtsades öppen intellektuell diskurs men bedrev försåtlig propaganda! Programmet hade bådat upp en panel med olika medialt kända namn som intervjuades i olika konstellationer, mest PK ideologer, socialister och allmänt vänsterfolk samt ett par höger-alibin. Den vanliga sättningen!

Syftet med programserien framgick i en bisats av Niklas Ekdahl: ”Vi tänkte återvinna det förtroendet”, dvs det förtroende som PK ideologiska MSM förlorat (till fria media vilket sågs som ett hot). Ty, det är i fria media ”fake news” förekommer! Ganska lätt att genomskåda bockfoten!

Som alibi hade man plockat med Alice Teodorescu (i en otydlig diskussion med Arnstad) och Lars Trägårdh (som gjorde så gott han kunde) samt den kloka Lena Andersson (i oklar roll). I övrigt var programmet ett skickligt PK-ideologiskt program med tydliga propagandistiska inslag. Den vänstersocialistiska Göran Rosenberg (självfallen i statstelevisionen och statsradion där han har regelbundna inslag) var naturligtvis där och fick breda ut sig med sina vanliga vänsterfördomar om Trump, Brexit, populismens farlighet för demokratin och annat och för 1759 gången lyckades ha komma in på förintelsen! Dessutom vänsterlögnaren Arnstad (som den intellektuella giganten Löfven lutar sig emot) som INTE är historiker (presenterades som historiker). Han har ingen akademisk examen. Därutöver den falska och obehagliga DDR-vänsterdemagogen Antje Jackelen. Ekdahl o Ekdahl försökte spela – lyckades dåligt – intellektuella i diskurs. De har möjligen sett en del mycket bra amerikanska sådana. Program ledda av intellektuella giganter! Det är inte E o E! Det går helt enkelt inte att göra program syftande till intellektuell diskurs om propagandasyftet lyser igenom.  I övrigt förekom flitigt – mycket flitigt – den vanliga vulgära Trump-bashingen nu utökad med bashing av Bolsonario, Erdogan och andra. I de fallen uppvisades en total brist på nyansering, saklighet och djup i diskussionen som är typisk för just PK ideologin! PK påståenden av olika slag framfördes utan kritiska invändningar! Ingen bemötte Rosenbergs öppet socialistiska fördomar! USA sågs dessutom som ett land med minskande demokrati!!! Ingen ifrågasatte påståendet som framfördes ett flertal gånger med karta och allt. Rosenberg presenterades i den diskussionen som USA expert! Programmet var intressant mest för att det visade var frontlinjerna mot identitetspolitisk PK ideologi kommer att gå framöver! Den identitetspolitiska PK ideologin är tillbaka i statstelevisionen men skickligare och därmed farligare. Den har hittills mest präglats av invektiv och brunsmetning som inte fungerar längre. Populismen var hotet, fria media var hotet, ”starka män” valda i olika länder var hotet, folkets sätt att välja i form Brexit, Trump, Bolsonario, Erdogan var hot mot demokratin etc.  Det var den gamla vanliga visan. Gammalt vin i nya läglar! Många kommer sannolikt att luras av dessa program. Kampen för nationalstaten Sverige, demokrati, kunskap och förnuft emot globalism (inte globalisering som filosofiprofessorn inte kunde skilja mellan) och identitetspolitisk PK ideologi går därför vidare. Det är bra! Med vassare intellektuella verktyg! Det här skall bli intressant och stimulerande!

Några exempel från programmet:
 
”Som Rosenberg säger, demokratin är verkligen i kris.”
 
När blev vänstersocialisten Rosenberg expert på demokrati? Han åberopades som auktoritet (på både USA och demokrati) flera gånger i programmet! Vad Rosenberg egentligen säger är att folkliga partier och rörelser (populism med PK ideologisk terminologi) i olika länder i Europa har stort och växande stöd. Det är närmast självklart att en vänstersocialist tycker att det är krisartat.
 
Det mest spektakulära uttalandet var dock från den tydligt PK ideologiska kvinnliga professorn i teoretisk filosofi Åsa Wikforss. Uttalanden som verkligen visar hur kvaliteten vid de humanistiska ämnena fallit de senaste 30 åren.
 
”Man skall lita på det som det finna goda grunder att lita på.”
”Lita på det som är pålitligt.”
 
Det sistnämnda är på en två-årings nivå!
 
Det hon egentligen menar är att fria media inte är pålitliga och att man därför skall lita på MSM. Verkligheten är som vi alla vet den rakt motsatta!

%d bloggare gillar detta: