Archive for the ‘Kultur’ Category

« Äldre poster

JERUSALEM FARARNA FRÅN NÅS I DIKT OCH VERKLIGHET

21 januari 2023

DIKTEN.

Selma Lagerlöfs bok ”Jerusalem” publicerades i två volymer del 1 och del 2 åren 1901 – 1902 och bidrog till hennes Nobelpris i litteratur år 1909. Romanen var också Selma Lagerlöfs internationella genombrott. Romanbygget har verklighetsbakgrund men handlingen är uppvriden i fiktion. Selma Lagerlöf hade inför författandet av Jerusalem-texten besökt och gjort research i Jerusalem, tillsammans med Sophie Elkan, och träffat sekten och dess medlemmar från Nås liksom också ett besök med samtal med de kvarstannande bönderna i Nås.

Del I av ”Jerusalem” handlar om dalabönderna, livet och upptakten i Nås och del II handlar om livet Jerusalem. Boken är fantastiskt bra, en vidunderliga text skriven med enorm inlevelse som i del I visar dalaböndernas verklighet och föreställningar. Del II handlar om mödorna och eländet i Jerusalem. ”Jerusalem” utspelar sig under 1800-talet. Man följer några släkter och släktindivider i olika generationer. Centrala i romanen är Ingmarsönerna på den stora Ingmarsgården. Boken är inspirerad av den verkliga religiösa sekten ”larsanerna” som i Selma Lagerlöfs roman kallas ”helgumianerna” och deras migration från Nås socken i Dalarna till Jerusalem år 1896. 

Hur ”sann” är Selma Lagerlöfs roman? Det är en fråga som ibland ställs och som kan diskuteras. Svaret blir naturligtvis beroende av vad man avser med ordet ”sann”. Boken ”Jerusalem” är inte ett polisprotokoll över händelserna eller en dokumentär eller ens en dokumentärroman utan dikt och fiktion.  Verkliga händelser utgör dock bakgrund och inspiration.

Selma Lagerlöf skriver själv i ett brev till Hilma Granqvist som citeras i hennes opublicerade manus ”Drömmare och fantaster i dikt & verklighet”.

”Ingmarsönerna äro diktade personer. I Nås församling visar man nu en ”Ingmarsgård”. Den är också en dikt, men egentligen är ju sådant ett bevis på att min berättelse fortlever i folkfantasien.

Det tycks ju vara så att dylika samfund med egendomsgemenskap, celibat o.s.v. aldrig kunna bli bestående, men naturligtvis var det en sorg för mig, då jag fick höra att enigheten brustit inom Dalakolonien. Jag fick just höra de första ryktena därom, då jag hållit mitt förhoppningsfulla tal på Ekumeniska mötet. Sedan har jag från skilda håll fått höra hur krisen utvecklat sig och om det slutliga fredsslutet. ….

Jag är mycket glad att Ni såväl som jag tror, att de stridande parterna voro rättrådiga människor, men att omständigheterna framtvingade skilsmässan.

Mrs Spafford gjorde på mig det bästa intryck. Hon var mycket vacker, klok lätt att tala vid. … Kolonien var på den tiden utsatt för avskyvärt förtal och jag talade vid amerikanska konsuler för att få ofoget hejdat. På samma gång skrev jag till Mrs Spafford, att hon måste låta ungdomen gifta sig. Det var enda medlet, att sätta punkt för allt skvaller.

…

Jag vet mycket väl, att dalabönderna inte kunna förstå min berättelse. De ville att den skulle vara sann och verklighetstrogen från försa ordet till det sista. Förhållandet har varit detsamma i Nås men har nu börjat ändras till det bättre.”

Semla Lagerlöfs roman Jerusalem kritiseras av bl.a. Hilma Granqvist för att ge en felaktig bild. Det gör den möjligen om man läser Lagerlöfs Jerusalem som ett historiskt protokoll över händelserna i Dalarna och i Jerusalem. Men, i litterär mening visar romanen med verkligheten uppvriden i fiktion hur sekten ”larsaner” uppstod och utvecklades till en fanatisk och verklighetsfrånvänd liten sekt på 37 individer män och kvinnor inklusive stackars försvarslösa barn som tvingas med. Självägande hemmansbönder sålde hemman och allt de ägde och gav sig iväg till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst i tron att de som inte tillhörde sekten skulle förgöras av svavel och eld. Vistelsen i Jerusalem var sannolikt än värre i verkligheten än som den skildras i romanen. 

Ett språkligt påpekande: I Selma Lagerlöfs roman ”Jerusalem” kallas gruppen och vistelsen i Jerusalem ”kolonin”. Det är ett förskönande namn på Jerusalem-fararna och vistelsen i Jerusalem som inte stämmer med min kunskap och analys av verkligheten. Jag använder konsekvent termen ”sekt” för att beskriva gruppen och vistelsen. Gruppen från Nås och de som kom från Chicago var en sekt. De var vilseförda av två starka personer. Gruppen var intolerant mot dem som stod utanför sekten, i synnerhet i Nås. De var en fanatisk religiös grupp ledda i Jerusalem av en matriarkal diktator. De såg sig själva som ”utvalda”.  När Jesus, som de övertygat trodde, skulle återkomma och skapa dem ett himmelrike medan de som stod utanför de ”utvalda” skulle drabbas av svavel och eld. En sekt således som korrekt benämning.

Första boken utspelar sig i Nås socken i Dalarna

Ingmarsönerna och Ingmarsgården är centrala i den första boken. De är rättrådiga och gudfruktiga, och folket i bygden vänder sig till dem för råd och stöd. Äldsta sonen heter Ingmar och gårdens överhuvud kallas Stor Ingmar. Det är ett namn som måste förtjänas och det är folket på gården och i socknen som avgör när han är värdig namnet.

Den första bokens början följer Ingmars väg till att bli Stor Ingmar. Det är en berättelse om brott, skuld, bitterhet och försoning med fästmö Brita. Efter att hon avtjänat ett fängelsestraff förlåter de varandra och kommer att odla en varm relation.

Handlingen flyttar årtionden framåt och när Stor Ingmar avlider blir hans son den Ingmar Ingmarsson som berättelsen följer. Hans syster Karin gifter sig med Eljas en suput. Karin skickar Ingmar till skolmästarens hem för att skydda Ingmar från Eljas. Ingmar växer upp förälskad i skolmästarens dotter Gertrud.  Eljas avlider efter att förött ekonomin så att Ingmarsgården är skuldsatt. Karins andra make Halvor köper den fri.

Under en danstillställning hos torparen Stark Ingmar ställer en tromb till med stor förödelse. Ungdomarna i stugan hör djävlar och demoner i stormen. Karin blir så förskräckt att hon blir förlamad i benen. Den traumatiska upplevelsen banar väg för en väckelserörelse i bygden. En konflikt växer fram mellan den gamla och nya tron.

Stark Ingmars dotter återvänder från Amerika med make Hellgum, som samlar folk omkring sig i en sekt. De kallas ”Hellgumianerna” och har funnit den ”sanna tron”. Karin och Halvor ansluter sig sedan Karins förlamning släppt efter Hellgums besök. Alla i socken som inte ansluter sig ses som syndare och förkastas.

Ingmar värjer sig och det blir värre när även Gertrud dras till sekten. Ingmar får Hellgum att lämna socknen och återvända till Amerika efter att ha räddat hans liv från tre uppretade män. Utan ledare minskar sekten men ett brev från Hellgum med en kallelse till de trogna får dem att bestämma sig för att resa till Jerusalem.

De som tar kallelsen på allvar säljer sina gårdar för att få råd med resan, däribland även Karin och Halvor. Ingmar, som planerat sitt bröllop med Gertrud, får ett erbjudande av häradsdomaren Sven Persson som köpt gården och skänker den till Ingmar om han gifter sig med dottern Barbro. 

Gertrud är svårt drabbad av stor sorg. I en uppenbarelse där ser hon Jesus. Hennes bitterhet försvinner och hon ansluter sig, till Ingmars besvikelse, till Hellgumianerna.

Den högtidliga och sorgsna avresan genom bygden avslutar första boken. Den allra sista meningen är ett klagorop från barnen, som vid järnvägsstationen försöker rymma och vandra tillbaka till socknen – ”Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.”

Andra boken – I Jerusalem

Bönderna från Nås kom till Jerusalem och anslöt sig till Gordonisterna. De lever i en koloni under Mrs Gordons styre. De ger stöd och utbildning till fattiga. Samtidigt sprids rykten om att de lever i synd och de motarbetas.

Många av svenskarna avlider på grund av det svåra klimatet, däribland Halvor efter att ha hittat sin döda dotter uppgrävd ur sin grav.

Ryktena når också Nås och nämndemansdottern Gunhild får ett brev om att hennes mor i Nås dött efter ryktena om hur kolonin lever varefter Gunhild går ut på de heta gatorna och dör av solsting. Gertrud lider också av hur allmänheten i Jerusalem ser på Gordonisterna. Hon sluter sig i en drömvärld. Varje morgon går hon till Oljeberget för att invänta Jesu återkomst.

Mellan Gertrud och Gabriel uppstår vänskapsband. Gabriel räddar Gertruds liv när hon ligger febrig, genom att med en berättelse lura henne att dricka vatten hon tidigare uppfattat som förorenat.

En dag anländer Ingmar Ingmarsson oväntat. Han är ditskickad av hustru Barbro för att hämta hem Gertrud så att han kan gifta sig med henne. Ingmars och Barbros relation har varit frostig. Barbro vill skiljas, hon vet att Ingmar inte ville gifta sig med henne utan bara gjorde det för att rädda familjegården. Hon bär själv på en plågsam ångest för en förbannelse som sägs vila över hennes släkt.

Ingmar inser att hans kärlek för Gertrud svalnat – han älskar nu i stället Barbro. Han förmår Gertrud vakna ur sina drömmerier. När hon tror sig ha sett Jesus i levande livet bevisar han för henne att mannen i fråga är en dervish. Hon känner bara bitterhet för Ingmar. Gabriel, som oroat sig för henne, är däremot tacksam eftersom han älskar henne.

Ingmar bidrar med inspiration till nya arbetsuppgifter och inkomster i kolonin. Han räddar den också när den hotas av en konspiration.

I en strid med gravskändare får Ingmar sitt ena öga utstucket och det andra drabbas av en sjukdom. Risken att bli blind tvingar honom att resa hem. Nu lyckas det honom att övertala Gertrud att följa med till Sverige. Även Gabriel följer med dem.

När de anländer till Nås pågår en gudstjänst. Gertrud och Garbriel ansluter sig till sina föräldrar i kyrkan. Ingmar får veta av Barbro att Stark Ingmar ligger för döden. Under Ingmars frånvaro har Barbro fött en son som hon tror är blind och därför har hon spridit ut att hon varit otrogen. Sonen kan dock se och Barbro ser släktförbannelsen som bruten genom Ingmars resa till Jerusalem. Makarna förenas och avstår från att skiljas. Stark Ingmar, som väntat på att Ingmar ska återvända ”från vallfarten”, kan nu somna in.

Den ”happy ending” Selma Lagerlöf presenterar i romanen saknar all verklighetsgrund. En person lär ha återvänt. Det återkommer vi till. Beskrivningen i romanen av sektens liv och leverne i Jerusalem visar styckevis och delt hur svårt kolonin hade det. Den romantiserade avslutningen och andra romantiserande spår i romanen innebär dock inte att man kan hävda att ”Jerusalem” i sin helhet är en romantiserande skildring.

VERKLIGHETEN.

Det känns i hög grad relevant att jämföra sekterismen och den religiösa fanatismen hos ”larsanerna” och Olof Henrik Larsson med Knutby-församlingen, Helge Fossmo och Åsa ”Kristi Brud” Waldau eller varför inte med den ”troende” om än inte i strikt mening religiösa sekten Extinction Rebellion och Greta Thunberg. Sektbeteendena liknar varandra, verklighetsförnekelsen likaså. Hur och varför kan dessa sekter med en förvriden verklighetsuppfattning uppstå, utvecklas och fortleva till stora skada för dem själva och andra?  En grupp som lever isolerat kan uppenbarligen övertyga varandra om vad som helst. Svavel och eld regnar över dem som inte är troende och kommer att förtära alla andra än den lilla gruppen. Eller, vanvettiga föreställningar om ett klimat-armageddon av katastrofal global uppvärmning, översvämningar genom stigande havsnivåer med Stockholm under vatten, extremväder med eld, stormar och död. I Jerusalemfallet handlade det om 37 personer som drog till Jerusalem för att invänta Guds straffdom och Jesu återkomst.

Josef Larsson med lie utanför Jerusalem.

Den Spaffordska sekten i Jerusalem. Studera de glädjelösa ansiktena. Skrämmande uttryck för kuvade människor!

Inledning

De verkliga Jerusalem fararna, bakom Selma Lagerlöfs roman, bestod av en sekt dalabönder med familjer som utvandrade. Den 23 juli 1896 bröt 37 människor upp från Nås socken i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. Den religiösa rörelse de kom att tillhöra hade grundats 1881 av Spaffords, ett förmöget Chicagopar. Paret Spafford hade i jerusalem grundat en sekt för att leva efter urkristna föreställningar. 

Olof Henrik Larsson, född i Grundsund, var en svensk sjöman som utvandrat till USA. Larsson blev bekant med Spaffords och deras idéer Han blev väckelsepredikant och grundade vid återkomsten till Sverige en väckelserörelse i Nås. Larsson med hustru utvandrande senare till Jerusalem tillsammans med sektmedlemmar från socknen. I Jerusalem väntade Anna Spafford och hennes sektmedlemmar (i Lagerlöfs roman kallade Gordonisterna).

Inga ättlingar efter dalabönderna finns längre kvar i Jerusalem.

Händelserna.

Olof Henrik Larsson med hustru.

Olof Henrik Larsson kom till Nås (hans hustru Matilda Helgstens hemort) från Chicago 1889 och började då samla folk omkring sig. I Chicago ledde han redan en församling som levde i egendomsgemenskap, ingen medlem hade egna pengar eller ägodelar utan allt delades av alla. Larsson och hans följeslagare ansåg sig ha funnit den enda sanna läran, och alla som inte följde den ansågs vara förtappade syndare. Väckelserörelser fanns i hela landet och drog till sig medlemmar från svenska kyrkan. Larsoniterna var den minsta religiösa rörelsen med 50 medlemmar. Larsson återvände efter en tid till Chicago för att återförena sig med sin äldre församling, men höll brevkontakt med medlemmarna i Nås. Det var i Chicago som Olof Henrik Larsson vid återkomsten till sin församling hösten 1895 kom i kontakt med Anna Spafford. Han greps starkt av hennes ”gudomliga budskap”. 

I februari 1896 kom ett brev från sjömannen och väckelsefanatikern Olof Henrik Larsson till sekten i Nås, med en kallelse att resa till Jerusalem för att ansluta sig till Spaffords sekt. De som reste sålde allt de ägde som tillfördes en gemensam kassa. Larsson återvände till Nås från Jerusalem för att hämta Nåsbönderna.

Det finns, som kuriosa, historiska ögonvittnesskildringar om ett fruktansvärt åskväder just när hästskjutsarna med resenärerna hade lämnat Nås, med hagelkorn stora som duvägg. Den tolkades sannolikt av de 37 och kanske också andra som ett Guds järtecken på samma sätt som tromben som var starthändelsen för väckelsen. Dagens klimatsekten har likande föreställningar, tolkningar och reaktioner inför naturligen återkommande dramatiska och ibland extrema väderhändelser. Det är inte bara en semi-autistisk flicka med fetal syndrom utan också en vädergubbe och en agronom som reagerar så.

Spafford med döttrar.

Den Spaffordska sekten i Jerusalem gav hjälp till sjuka och fattiga oavsett härkomst och trosuppfattning. Inom själva sekten rådde stränga regler och sjukvård var förbjudet, tron var enda läkaren. Kombinerat med det hårda, ovana klimatet medförde det att många av de svenska utvandrarna avled. Sannolikt blev livet i den Spaffors/Larssonska sekten i Jerusalem allt annat än ett gudomligt paradis, snarare ett ”gudsnådeligt” helvete att utstå.

Anna Spafford förbjöd sektens medlemmar att söka vård och använda mediciner vid sjukdom. Hon ogiltigförklarade alla existerande äktenskap, och inga nya fick ingås. Celibattvång infördes.

Olof Henrik Larsson som hade varit sektledare för församlingen i Chicago och Nås, förlorade snart sin position och försköts allt längre ut. Han fick arbeta som kittelflickare och förvisades slutligen till sin verkstad i ett plåtskjul, där hans hustru en morgon hittade honom död, på knä och med Bibeln uppslagen på bordet med 1 kor. 13, ”kärleken är tålig och mild” understruket. Så ändades banan för sektledaren som förlett 37 personer från Nås att söndra familjer och egendom för att resa till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst och för att undkomma det armageddon av eld och svavel som skulle drabba dem som inte tillhörde de 37.

Anna Spafford drabbades 1922 av ett slaganfall och dog. Gemenskapen började därefter krackelera. Dottern Berta Wester tog över sekten och umgänge med fester och alkohol infördes och äktenskap tilläts.

Hol Lars Larsson hade rest från Nås som femtonåring och arbetat som fotograf och guide. Han kallade sig senare Lewis Larsson, och blev efter första världskriget svensk konsul i Jerusalem. När celibattvånget avskaffats gifte han sig med Edith Larsson, Olof Larssons dotter. 

Lars E. Linds skildring av sekten.

Så här beskriver Lars E. Lind händelserna och förhållandena i sekten i Jerusalem: ”En julidag år 1896 bröt 37 människor upp från den lilla byn Nås i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. I det torra och ofruktbara Palestina dog många av dem snart i okända febrar, men de överlevande och deras ättlingar kom att bilda huvuddelen i ”The American Colony”, som från att ha varit en underlig matriarkalisk sekt utvecklade sig till ett affärsföretag och spelade en betydelsefull roll i Den heliga staden”.

Vid avfärden från Nås var Lars Lind inte fyllda fem år. Under sin ålderdom var han bosatt i Kalifornien som den siste överlevande av Jerusalem fararna. Han avled 1981, 91 år gammal några månader efter att hans unika minnesbok hade publicerats 

Lind skildrar hur det religiösa förtrycket förvandlade svenskarna till viljelösa slavar, kuvade av ett infernaliskt angivarsystem med offentliga häxprocesser. 

Men Lars Linds bok är också en skildring av Det heliga landet som det tedde sig innan staten Israels tillkommit. Marginellt förändrat sedan Jesu tid. Lars Eriksson Lind fick tid att sammanfatta sitt liv, medveten om att det hade varit ett högst ovanligt liv. Han summerade i intervju i boken utvandringen till Jerusalem med ett enda svenskt ord: 

”Elände”! 

Då de drog iväg till Jerusalem var det som att resa till månen, säger han. De försvann från världen och förlorade sina själar. 

”När jag besökte Sverige år 1964 och kom till Nås träffade jag en gammal kvinna på ålderdomshemmet — hon var över 90 och nästan döv. Då hon fick klart för sig att jag var en av Jerusalemsfararna berättade hon att hon också skulle ha rest, allt var klart för avresan, men något hinder kom emellan, hon mindes inte vad. Du var den som hade tur, svarade jag. Du var den lyckosammaste av dem alla”. 

Ett sista citat ur Lars Linds bok, ”den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.

Enväldig matriarkal diktator var Anna Spafford och i sektens stora hus rådde stränga regler. De nyanlända svenskarna hade bara att foga sig. Pengarna från gårdsförsäljningarna fick de lämna i en gemensam kassa, som Spafford hade hand om. Barnen togs ifrån föräldrarna och uppfostrades kollektivt. 

Nya äktenskap tilläts inte och redan gifta måste leva i celibat. Visserligen var svenskarna vana att följa sin ledare, men nu hamnade de i ren diktatur.

Till råga på allt utsattes de för ett hett klimat och nya sjukdomar. Tolv av svenskarna dog under de första fem åren, de flesta i malaria. 

Bara en svensk återvände

Så vitt man vet flyttade bara en enda av de utvandrade Nåsbönderna åter till Sverige. Det var Jon Jonsson, som aldrig fick gifta sig med sin fästmö Karin Larsson. Anna Spafford ansåg honom obekväm och uteslöt honom tidigt. 1906 återvände han, efter några år i USA, till Nås. De flesta svenskarna blev kvar i sekten. Enligt vissa uppgifter berättade han aldrig om händelserna i Jerusalem.

De som reste från Nås

Dokumentet med namnen på de dalabönder som utvandrade från Nås socken till Palestina förvaras i Riksarkivet i Arninge, ingår i Statistiska Centralbyråns arkiv, 1:a avd Byrån för befolkningsstatistik, serie H3AA:164.

Klicka på bilderna för att se dokumenten tydligare.

Sammanfattning

Man kan fundera och spekulera! Ångrade de 37 resenärerna i sekten att ha sålt allt de hade och rest från ett sannolikt ganska gott bondeliv i Nås till sekten i Jerusalem, inför de prövningar de utsattes för där. Eller, tolkade de allt ont och svårt som skedde dem som Guds prövningar inför synder de kanske trodde sig begå eller ha begått. Livet i sekten blev sannolikt mer likt ”eld och svavel”, i varje fall i överförd mening, dvs. det liv de trodde att de andra i Nås som inte tillhörde sekten skulle drabbas av.

Den siste överlevande, Lars E Lind, berättar som redovisats om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Linds berättelse handlar om hur 37 människor, män, kvinnor och barn huvudstupa gav sig av från en liten bondby i Sverige, sålde och lämnade allt de hade, inklusive vänner, familjer och familjemedlemmar och reste till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst där. Istället hamnade de i djup misär, fångar i en fanatisk religiös diktatur, ett helvetesliknande matriarkat, utblottade in på bara kroppen i ett främmande land, vars språk de inte förstod och vars klimat de inte tålde. Många av dem dog efter bara några år. 

Källor och litteratur: 

En kritisk bok om livet för Jerusalem fararna från Nås skrevs av Lars E. Lind (som reste till Jerusalem med föräldrarna från Nås som barn) och Tord Wallström, Jerusalemsfararna : den siste överlevande berättar om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Boken ” Tillägnas mina föräldrar Erik och Karin som lämnade sitt eget förlovade land utan att finna ett nytt.”

Finns på nätet: https://las-en-bok.com/jerusalems_fararna.pdf

Filmen Jerusalem från 1996 i regi av Bille August är sevärd och följer romanen ganska nära om än inte helt.

Hilma Granqvists opublicerade bok, Drömmare och fantaster i dikt & verklighet.

Finns på nätet i manus.

https://granqvist.sls.fi/#/publication/539/text/28021/nochapter/not/infinite/nosong/searchtitle/facsimiles

https://slakthistoria.se/livet-forr/livsode/fran-dalarna-till-jerusalem

https://www.dalademokraten.se/2014-06-16/minnena-lever-annu-av-utvandrarna-i-nas

Wikipedia 

https://www.dalademokraten.se/2014-06-16/minnena-lever-annu-av-utvandrarna-i-nas

Andra artiklar i ämnet finns att läsa på nätet. Googla ”Jerusalemfararna från Nås”

Publicerat i Kultur, Svensk historia | Leave a Comment »

DE TVÅ VIKTIGASTE BÖCKERNA PÅ SVENSKA SPRÅKET – VILKA ÄR DET?

05 juli 2022

I analysen undantages sådana förr vitt spridda publikationer som Statens Järnvägars tidtabell och Almanackan (Lingonalmanackan) som ofta fanns i varje svenskt hem. Ni som är samtida med mig känner igen er.

Jag tror inte heller att det handlar om någon översättning av William Shakespeare, Dante Alighieri eller någon annan större författare.

Den självklara och i särklass viktigaste boken för det svenska språket är Gustav Wasas Bibel. Nya testamentet kom 1526 och hela Bibeln 1541. Den svenska Bibeln översattes från Martin Luthers tyska Bibel. En Bibel som skrev tyskarna det tyska språket. På samma sätt kom den svenska översättningen av Laurentius Petri och Olaus Petri att skriva svenskarna det svenska språket.

Gustav Wasas bibel (Wasabibeln) är den första översättningen av hela Bibeln till svenska, gjord under Gustav Vasas regeringstid. Först utgavs Nya Testamentet år 1526 sedan hela Bibeln år 1541. 

Gustav Wasas bibel byggde på Martin Luthers tyska översättning av Bibeln. Wasabibeln utgavs av en bibelkommission, med ärkebiskopen Laurentius Andreae (latinisering av Lars Andersson) i ledningen, medverkade gjorde också Olaus Petri (latinisering av Olov Pettersson). 

Gustav Wasas bibel har haft grundläggande betydelse, i ordets genuina mening, för det svenska språket. Det finns ett före och ett efter Gustav Wasas Bibel. Det handlar om en övergång från fornsvenska till nysvenska. Man sätter en gräns mellan fornsvenskan och nysvenskan just vid utgivningen av Nya testamentet år 1526. Den texten är den första text som har skrivits på nysvenska. 

Idag kostar en Wasabibel tryckt 1541 på den antikvariska bokmarknaden över 50 000 kronor. Tyvärr har dessa pengar medfört att antikvariatsbokhandlare slaktar en Gustav Vasa bibel och säljer den blad för blad för 100 kr bladet. Med en omfattning på drygt 700 blad så kan var och en räkna ut vad en bibel inbringar. Vad jag tycker om förfarandet att slakta gamla inkunabler och sälja den blad för blad kan inte uttryckas i skrift.

BIBLIA THET ÄR

All then Helgha Scrifft

På Swensko

Tryckt i Upsala 1541

Läs gärna i Gustav Wasas Bibel. Språket sjunger av klarhet. Ett vackert språk, rakt, tydligt och begripligt. Se exempelvis Johannesprologen i Gustav Vasas Bibel. Den i mitt tycke kanske vackraste texten i hela Bibeln.

I begynnelsen war Ordet 

och Ordet war när Gudhi

och Gudh war Ordet

thet samma war i begynnelsen när Gudhi

Genom thet äro all ting giord

Och thy föruthan är intet giordt

thet giordt är.

I thy war lijssuet

Och lijssuet war menniskiornars Liws

Och Liwfet lyser i mörkret

Och mörkret haffuer thet icke begripit.

Nu inställer sig rubrikens fråga. Vilken är den andra bok som har haft grundläggande betydelse för det svenska språket.

Författaren till boken är given. Det finns bara ett möjligt svar: Johan August Strindberg. Den som i likhet med undertecknad på allvar läst och läser Johan August Strindberg förstår omedelbart vad jag menar. Johan August Strindberg var inte bara en stor författare (läs honom!), han var och är den i särklass störste på svenska språket. Han var ett geni, ett mycket allround beläst geni och han skrev oss det moderna svenska språket. För dig som läser dagens svenska sörja i media och litteraturutgivning, bryt av emellanåt med en bok av Johan August Strindberg. Därefter blir det olidligt att läsa dagens bekännelsesörja.

Johan August Strindberg var författare. Han arbetade, skrev och läste som en intellektuell. Hans i pjäser och filmer beskrivna noja och hojtande är bara bosch i vinden om en författare som makten på t.ex. universiteten än idag inte vill skall läsas på allvar. Han satt från morgon till kväll under sin levnad och skrev sammanlagt 2 ½ hyllmeter stor litteratur. Det var inte noja och hojtande som utmärkte Johan August Strindberg utan pennans ständiga raspande mot pappret (Lessebo). Det stilla småborgerliga liv Johan August Strindberg levde beskriver han själv: ”Gå och lägga oss kl. 8 à ½ 9 och stålpennan håller sig varm från 8 på morgonen till 6 på kvällen”.

När jag i mitt stilla inre, under en längre tid, kontemplerat rubrikens fråga blev det entydiga svaret just den nämnde. När jag var klar med min frågeställning kom jag, under mitt stora läsprojekt Johan August Strindberg, att läsa Jan Myrdals efterord till densammes sammanställning ”Ordet i min makt. Läsebok för underklassen” (Stockholm 1968) samt ”Strindberg och Balzac. Essayer kring realismens problem” (Stockholm 1981). 

Ett citat från ”Strindberg och Balzac” visade att jag var på rätt väg i mina tankar. ”Strindbergs språk är svenskt på ett sätt som kungens och herrarnas aldrig kunde bli (jmfr dagens media-, politiska- och myndighetspråk). Och det är med detta snabba och fräna språk fyllt av glidningar och tvära kast där orden har sinnlighet som Strindberg skapade den moderna svenskan. Akademin har inte ens lyckats få färdig sin ordbok men Strindberg gav svenskarna ett språk att älska och hata med, att göra politik med och att tukta fähundar med (min fetstil och fähundarna är fler idag inte färre). Strindberg är det största som hänt med det svenska språket sedan den stora bibelöversättningen på femtonhundratalet.”

Well, well, då var författaren etablerad Johan August Strindberg vid sidan av Lauretius Andreae och Olaus Petri. Men frågan återstår, vilken bok står vid sidan av Gustav Wasas Bibel som den andra viktigaste boken på svenska språket?

Svaret är också om än inte lika enkelt att fastslå men ändock till sist ostridigt. Röda rummet som kom att hatas av den etablerade överklassen i Sverige från Svenska Akademin och dess Fredrik Böök till regering och kungahus.

Den femtonde februari 1879 börjar Johan August Strindberg skriva boken. Den femtonde augusti samma år var boken färdig, allt enligt författarens egna anteckningar på manuskriptet. Johan August Strindberg var som så ofta i ekonomiskt trångmål. I början av januari 1879 begärde han och Siri von Essen sig i konkurs.

Boken är rappt skriven, oerhört skön att läsa och direkt i sitt tilltal och frän i kritiken och ironin. Vill man förstå ”folkhemmet” måste man börja med att läsa Röda rummet. Hans kritik är fortfarande levande och fungerar också igenkännande på samtidsfenomen.

Jag bygger vidare i analysen med hjälp av Gunnar Brandells stora Strindberg biografi i fyra delar utkomna av trycket 1983 – 1989, ”Strindberg – ett författarliv”.

Röda rummet överglänste allt vad föregångare fanns till den grad att jämförelser blir ovidkommande. Röda rummet var och fortfar att vara något helt unikt i svensk litteratur. Man kan säga samma sak om eventuella jämförelser med den svenska litteraturens efterföljare. Röda rummet är oöverträffad. Johan August Strindberg skrev oss den moderna svenska romanen. And that´s it!

Han skapade en ny prosa. Konkretion i handling och skildring, vidgade ordförråd, införde talsspåkliga vändningar och inte minst makten drabbande och avslöjande metaforer. Det är ett sinnligt och intellektuellt nöje att läsa Röda rummet. Fungerar i hög grad än idag. Företeelserna finns kvar med precis samma innehåll och syften, då som nu. Redan då hade den Socialdemokratiska rörelsen svårt med Johan August Strindberg. De visste inte vilket ben de skulle stå på. Hjalmar Branting vacklade hit och dit. Men folket följde Strindberg och då sprang delar av den socialdemokratiska rörelsen inklusive Hjalmar Branting efter, motvilligt och under partiella avståndstaganden.

Mycket har sagt om Röda rummet och fortsätter att sägas. Men för vårt ändamål räcker det. Vi konstaterar att den bok på svenska språket som tillsammans med Gustav Wasa Bibel haft störst betydelse för det svenska språket är romanen Röda rummet skriven av Johan August Strindberg. Den förstnämnda gav oss det svenska språket och språnget från fornsvenskan, den senare gav oss den moderna roman och det moderna svenska språket.

Publicerat i Kultur, Strindberg August | Leave a Comment »

TYSSLINGE KYRKA

26 april 2022

Tysslinge kyrka ligger på en höjdsträckning i ett omgivande åkerlandskap väster om fågelsjön Tysslingen.

Tysslinge ka
Kyrkan fotograferad från Åkerbymaden, östra sidan av sjön Tysslingen.


Tysslinge ka

Kyrkans äldre historia är inte helt klarlagd. Under medeltiden har här funnits en stenkyrka med ett rektangulärt långhus, torn i väster, vapenhus i söder och sakristia i norr. Det har arkeologiska utgrävningar under kyrkan kunnat påvisa.

Tysslinge ka
Tysslinge ka

Åren 1822-23 förändrades Tysslinge kyrka radikalt till en s.k. karl Johan kyrka, vilket framgår av överskriften till den södra kyrkporten.

Tysslinge ka

Vid ombyggnaden 1822-23 revs det gamla tornet och ett nytt byggdes liksom en ny sakristia med flackt yttertak i öster vilket framgår av den översta bilden.

Tysslinge ka

Kyrkan var vid 1700-talet mitt i dåligt skick och behövde renoveras. Den byggdes 1763 till med ett tresidigt kor. Under renoveringen fick kyrkan sin grönmarmorerade predikstol som kan ses på bilderna. Altaruppsatsen är senbarock, dvs från första halvan av 1700-talet.

Tysslinge ka

Kyrkans orgel byggdes 1884 av E.A Setterqvist & Son i Örebro. Bakom den gamla vackra och proportionerliga orgelläktaren och orgelfasaden finns ett nytt orgelverk. Bilden är tagen från predikstolen.

Väster, cirka 200 meter, om Tysslinge kyrka i ett fornminnesområde finns tre gravhögar, sannolik bronsålder. Så vitt jag kunnat utröna har dessa inte undersökts arkeologiskt varför jag inte kan ange någon säker datering. 

Publicerat i Kultur, Svensk historia | Leave a Comment »

AUGUST STRINDBERGS SVARTA FANOR

14 mars 2022

Jag har precis läst om Svarta fanor, ”det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl men bara andra klassens uppbåd,..”. De inledande sidorna kan jag utantill efter alla omläsningar.

Förmodligen den elakaste men samtidigt sannaste romanen i svenska litteratur. Det slutande 1800-talet som skildras i romanen har stora strukturella likheter med dagens svenska kulturdebatt med Bonniers Dagens Nyheter i centrum för förfallet, då som nu. Romanens chefredaktör Lögnroth skulle kunna vara Peter Wolodarki.

Svarta Fanor skrevs 1904 men publicerades först 1907, eftersom Strindberg tvekade inför publicering. Boken är sannolikt den mest uppmärksammade nyckelromanen i svensk litteratur och gav upphov till ännu en skandal i kulturetablissemanget. Strindberg själv tvekade om ”boken var ett brott och borde inställas” och erkände inför sig själv att det var ”en fasans bok”. 

När Strindberg skrev boken kände han sig kallad av Den Högste att i renande syfte avslöja ”ett ruttet tidevarv med dess usla fanbärare”. Strindberg fäller i en moralisk dom över det kulturella livet i Stockholm vid sekelskiftet. Det märkliga, när man läser den i det kultursocialistiska Sverige idag, är att så mycket går igen. Det kanske aldrig ändrat sig i grunden? Det är samma kulturella, politiska och media sig samsupande och samkopulerande kotteri som styr debatten ho Bonniers, Schibsteds och i statsmedia.

 Boken är en nyckelroman. Karikatyrerna är lätt igenkännliga. Zachris är författaren Gustaf af Geijerstam, Hanna Paj är författarinnan Ellen Key, professor Stenkåhl är litteraturprofessorn Karl Warburg osv. Falkenström är Strindberg själv.

Jag avslutar med några fortsatt giltiga citat från Svarta fanor:

”En förfäad nation som förlorat motståndskraften längtade bara att bli styrd, menade man, och om folket bara läste en tidning i en färd, skulle slutligen alla tänka lika, om det kunde kallas att tänka detta tanklösa vomerande an andra meningar”

En perfekt beskrivning av debattklimat då som nu.

”..men böjande undan för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara redaktör av ett lögnarblad där alla pöbelaxiomer voro försvarade,…Allt som var falskt och dumt i en falsk tid framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuvuden”. 

Chefredaktören Lögnroth då och Wolodarsky idag.

”Arbetets naturliga och kloka fördelning mellan könen lämnades obeaktat och med lögnfanans devis: hämnd över mannen, drogo furierna fram. Hämnd över mannen som skapat hela kulturen, åkerbruk, handel, industri, konst, vetenskap, hämnd över mannen som delat sitt bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vårat henne efter förtjänst och oftast över förtjänst. En systematisk hämnd på välgöraren! Huru denna sataniströrelse kunde få parti? Tiden var pervers och dyrkade lögnen.”

Den perversa feminismen då som nu.

Publicerat i Kultur, Omläsning / recension | Leave a Comment »

SURAHAMMARS KYRKA

29 januari 2022
Sura kyrka

Surahammars kyrka sedd från Hovgårdsgärde.

Den nuvarande kyrkan är byggd i nyromantisk stil och anlades 1890–1892 efter ritningar av arkitekt Gustaf Pettersson.  Den invigdes den 21 augusti 1892 och ersatte då Sura gamla träkyrka. Kyrkan byggdes på högsta punkten av Strömsholmsåsen/Kolbäcksåsen intill den gamla kyrkan. 

Sura gamla kyrka

Den gamla träkyrkan byggdes1671 av liggtimmer och kläddes 1684 med spån. Den bestod av ett långhus, ett kor i öster och kyrktorn i väster. I söder fanns vapenhuset och i norr sakristian. Kyrkan övergavs 1892 när den nuvarande kyrkan invigdes. 

Kyrkan förstördes 1998 i en brand anlagd av en pyroman tillika nekrofil. Sakristian klarade sig och visas på bilden.

Sura ka kormålning

År 1935 byggdes kyrkan om och renoverades. Kyrkorummets tak försågs då med valv. I koret finns målningar utförda 1945–1956 av konstnären Nils Aron Berge.

I de flesta kyrkor domineras koret av Jesus på korset. Det är en historiskt korrekt beskrivning, Jesus från Nazareth korsfästes av romarna (på uppdrag av judarna i Jerusalem som valde Barabbas före Jesus från Nazareth och på sanhedrins begäran. Korsfästelsen är en viktig del av den kristna teologin. Jesus dog på korset för att sona våra synder som Kristus, Guds son. Ändock älskar jag på djupet, som troende kristen, denna kormålning av Herren Jesus Kristus som välsignare av det vanliga folket. Det hör till historien att den menighet som på målningen står framför Kristus och tar emot välsignelsen är verkliga personer i Surahammar som målades porträttlikt av konstnären. Egentligen en fantastisk idé. Min föreställning när jag ser kyrkomålningar från medeltiden, exempelvis Albertus Pictor (Albrekt Målare), är att han sannolikt också hade verkliga personer som förebilder och motiv både till klädsel och utseende. Så kommer generationer som gått före oss ändock till liv och åminnelse i kyrkorna.

Sura kyrka

Organisten övar på lilla orgeln som står till vänster om koret.

Publicerat i Kultur, Svensk historia, Svenska kyrkan | Leave a Comment »

HORACE ENGDAHLS ”OPUS 101”

03 december 2021

Några personliga reflektioner och kommentarer efter läsning av Horace Engdahls bok ”op.101”. Bokens titel är liktydig med den avslutande essän .

Op.101 är Beethovens sonat i D-dur från 1816. Horace Endahl analyserar den svåra förståelsen av sonaten. Sonaten är inte bara tekniskt svår att spela och med en komplicerad komposition utan också krävande för lyssnaren. Jag kan inte påstå att jag har någon relation till verket men Engdahls resonemang är fascinerande. Eric Schüldt har dock i programmet ”Text och musik med Eric Schüldt” resonerat kring verket i stilla polemik med Engdahl. Programmet hittas på SR P2-play. Sök under Eric Schüldt den 21 november. Programmet har titeln ”Minervas uggla”.

Boken ”Opus.101” är i hög grad intellektuellt njutbar även om jag har invändningar. Jag återkommer till dessa. Boken skall läsas kontemplativt och långsamt. Ge de korta styckena tid att mogna mentalt och intellektuellt. Horace Engdahl är redan tidigare känd som en lysande aforistiker. Dessa saknas inte heller i denna bok även om jag finner flera av dem triviala på gränsen till banala. Möjligen mer uttryck för formuleringslusta än djupare innehåll. Det omdömet kan väl också i viss mån få stå som sammanfattande omdöme om boken. Den är ojämn med rent lysande delar och diskussioner blandat med intellektuellt enklare texter.

Men dessa invändningar får inte stå i vägen för ett slutomdöme – om ett sådant skall fällas så här tidigt i texten. Boken är läsvärd och i floden av skräplitteraturen från förlagen, en liten pärla på 138 glesa små sidor. Långt är inte alltid bra. 

Nu vandrar vi över till en diskurs av några av bokens texter. Texter jag funnit vägande i vår sig vändande tidsålder och därför värdefulla att diskutera vidare.

Den djupare och diskursen i boken ger antydningar om en annan författarens syn än den gängse PK-ideologin sådan den exempelvis uttrycks på Bonnier/Wolodarski/DN:s kultursida. Men, jag har en invändning i den delen. Horace Engdahl förmår inte – som litteraturvetare – att dra strukturellt kausala politiska slutsatser av sin kritiska grundsyn. Dessa kan man å andra sidan dra själv. Vi vet ju alla – som vill veta – vilken tidsålder Sverige, Europa och västvärlden befinner sig i.

Vidare till några rekommenderbara avsnitt. Kapitel I avsnitt 2 (förkortat I:2 i fortsättningen) handlar om tidsandan som innebär att alla springer åt samma håll samtidigt, en ”epidemisk övertygelse, en omsvängning i massans känsloliv, som ändrar klangen hos viktiga ord och hastigt påbjuder nya spelregler…. Diskussionen är avslutad innan den ens har börjat”. Var och en kan referera till relevanta sociala och politiska fenomen utan att det skrivs ut. Konnotationer kan vara tydliga utan att vara explicita.

I:3 utgår ifrån Plutarchos’ berättelse om Gryllos en av Odysseus män som av gudarna förvandlats till gris. När gudarna häver förtrollning vägrar Gryllos att låta sig förvandlas till människa igen. Människan är full av begär som hon hela tiden söker tillfredsställa medan djuren nöjer sig med det nödvändiga. Djuren är modigare än människorna och de är inte perversa. Gryllos vill ”hellre förbli en stolt gris än att återgå till att vara ett mänskligt svin”. Bokens omslag skildrar detta förlopp.

Hur den visdomen har slagit igenom i Engdahls livsföring är intressant, som jag i någon utsträckning delar, genom att bland annat avstå från daglig konsumtion av nyheter, tidningar och media inklusive kulturprogram i radio och TV med egen fokus på läsning i massor, huvudsakligen klassikerläsning. Så kan man hålla sig mentalt frisk och intellektuellt fri från den vedervärdiga sörja av lögner och lågintelligent propaganda (med märklig överrepresentation av svarta i reklamen) som utminuteras av TV-media, statsradion, statstelevisionen och tidningar av typ Bonnier/Wolodarski/DN.

I:7 diskuterar förhållandet mellan ondska och svag självkänsla. Utgångspunkt är den onda (kan diskuteras) Jago i William Shakespeares drama Othello som utgör librettot till operan Othello av Giuseppe Verdi. ”Svag självkänsla är en avgrund, är det vi kallar ondska. Att älska sig själv är att vörda Gud”.

Horace Engdahl är – by the way – i likhet med undertecknad troende kristen.

I:8 avhandlar Upplysningens avskaffande av läran om helvetet. Så småningom förlorade läran kraft också i den organiserade kyrkan. Horace Engdahl skriver ”Gud är ingen sadistisk bödel som njuter av att pina hjälplösa inspärrade i evighet”. Det är en syn som jag också efter tio års teologisk läsning (åtta hyllmeter) och kontemplation (om att konvertera) kommit fram till. Gud tar emot alla. Vad som sedan händer på ”den andra sidan”, vet vi inte, kan vi inte veta. I min värld är frågan ointressant. Tids nog får vi veta vad som händer med oss syndare av olika grader. ”Gud kommer att låta alla löpa. Han skapade väl ändå inte världen för att bli fängelsedirektör”, skriver Horace Engdahl.

Avsnitt I:17 är det jag kraftfullast vänder mig emot. Här har Horace Engdahl inte frigjort sig från den vänsterliberala ståndpunkt som exempelvis PK-underhållarna ”Hasse och Tage” torgförde med sin sång och film om att ”släppa fångarna loss det är vår”. Den var ett monumentalt feltänk och gav uttryck åt en obehaglig socialistisk grundsyn. Den formulerades en gång i tiden som att ”de kriminella var de friska som reagerade emot ett sjukt kapitalistiskt tjuvsamhälle” Att Hasse Alfredsson och Tage Danielsson ingick i den förlöpningen var precis vad man kunde förvänta med deras kärnkraftstexter, zigenarhyllningar och medlöperi på valturnéer med S-socialisterna.

Horace Engdahls vandrar medvetet rakt in i den socialdemokratiskt straffliberala (trodde den dog med horbocken Lennart Geijer) fällan vilket är förvånade. To say the least!

Horace Engdahl går så långt att han skriver: ”Inspärrningssystemet är vår blinda fläck, som slaveriet var den tidigmoderna världens blinda fläck”.

Vidare från författarens intellektuella förlöpning. ”Tills vidare lyser två stjärnor på förnuftets himmel, benådning och preskribering”.

Nej! Där har Horace Engdahl verkligen huggit sten så att gnistorna yr. Var har han befunnit sig de senaste tjugo åren? Möjligen en konsekvens av att Horace Engdahl inte tar del av några nyheter eller media över huvud, utan bara lyssnar till vad vänner berättar för honom? Då kan det bli så här tokigt.

I kapitlet ”Klockan tio” på sidan 89 skriver Horace Engdahl om den avgörande medborgerliga friheten, yttrandefriheten. Jag citerar in extenso: ”Yttrandefriheten betyder yttrandefrihet för de vedervärdiga. Innerst inne tycker vi att människor som inte delar våra grundläggande värderingar är troll. (Notera frekvensen av just detta ord hos våra makthavare, min kommentar) Men när vi försvararar det fria ordet erkänner vi samtidigt att vi kan ha fel om allt. Det är viktigt, eftersom ingen tanke kan vara förnuftig om det inte finns frihet att tänka förnuftigt. Innan vi tror på något måste vi första ha tvivlat på det, säger drottning Kristina. Vi måste lita på att friheten, om den är fullständig, bereder väg för sanningen, annars finns det ingen upplysning. Yttrandefrihet har sin grund i förtroendet för det mänskliga förnuftet.   

Varje gång vi sätter gränser för det fria ordet, även om det sker med det bästa avsikter, visar vi att vi inte tror på förnuftet.” (Min kursiv.) Läs och begrunda detta Morgan Johansson och Jeanette Gustafsdotter.

Slutligen två avslutande aforismer från Horace Engdahls penna (vem skriver, by the way, med penna numera?).

”Konstnärer är arbetsskygga som inte vågar bli kritiker”. Jag skulle ändra till ”Kulturarbetare är arbetsskygga som hellre lever på skattebetalarnas bidrag, kallad konstnärslön”.

Den sista kommer jag bära med mig. ”Om någon klandrar dig moraliskt, ge honom rätt! Säg som Epiktetos: Ni måste vara okunniga om mina andra fel eftersom ni bara nämner det där”.

Publicerat i Kultur | 1 Comment »

OM DÖDE JAN MYRDAL

05 november 2021

Diskussionen om Jan Myrdal som person och författare, liv och verk, är exempel på den traditionella frågan om sambandet personlighet och verk och vari det sambandet eventuellt består. Bör och kan analysen av personligheten påverka analysen av verket? Frågan som implicit ställs i diskursen är om ett konstnärligt verk med betydande verkshöjd blir sämre av att personen bakom verket är en i någon mening klandervärd person.

Blir exempelvis den ledande europeiska 1900-tals filosofen Martin Heideggers verk sämre eller klandervärda av vetskapen att han varit medlem i nationalsocialistiska organisationer? Exemplen är legio på klandervärda (överdrivna machoegon, alkoholiserade, droganvändare, bögar, flator, hustrumisshandlare, överger barn och familj, förskingrar, lever på andras pengar etc) konstnärer som lämnat betydande verk efter sig. Jag läser alltid biografica efter att ha läst ett betydande litterärt verk men bedömningen och analysen av verket är för mig en intellektuell process helt i sig.

Själv var jag under det slutande 1960-talet ledande kamrat i SKP och redaktör för den teoretiska tidskriften Marxistiskt Forum som jag fortfarande har två inbundna volymer av hemma i mitt bibliotek. Jag skrev marxistiska artiklar och reste land och rike kring och höll tal om massorna, klasskampen och revolutionen. Tack och lov så misslyckades SKP.

Alla som idag läser mina hundratals bloggtexter och videobloggar vet var jag står. Rabulist, kritiker av makten och ideologier som vänsterliberalism, SAP-socialism och marxism av allehanda kulörer. Mina ledord är idag; Veritas, Libertas, Pro Suecia. I min vapensköld finns en Wasa-kärve för att markera den traditionella svenska historiens primat.

Jag började läsa Jan Myrdal en varm julidag 1967. Boken var ”Confessions of a Disloyal European”. Den boken har jag genom åren läst ett stort antal gånger. Boken har varit och är viktig för mig. Den ställer den avgörande livsfrågan om den intellektuellas ansvar. En fråga som jag brottas med dagligen i det Sverige vi har idag.

Jan Myrdal fortsätter efter sin död att vara en kontroversiell författare vilket bara kan betyda att han sagt något väsentligt som kan och bör diskuteras. Det är gott. Kontroversen avsätter spår också på FB. Det fascinerar mig.

Jag menar att Jan Myrdal, sin kommunism till trots, fortsätter att vara en betydande, läsbar och läsvärd författare för att inte säga en viktig författare. Nu nyligen död.

Inte bara den nämnda boken fortfar att vara viktig, översatt till ett antal olika språk som den är. ”Rapport från kinesisk by” är en annan bok som kan och bör diskuteras. Den skapade en ny internationell genre.  Myrdals skönlitterära Barndom-svit gavs ut på Norstedts. Böckerna var skrivna i den japanska jagromanens form och var en uppgörelse med den falska vuxenvärlden sedd med barnet Jan Myrdals ögon. Dessa självbiografiska böcker om barnet Jan Myrdal är oerhört viktiga och intressanta. De ger insikter i barnets tänkande och värld. Boken medförde att vissa PK-media (SAP trogna) klandrade Jan Myrdal för att föräldrarna, f.d. SAP-ministrarna och makarna Alva och Gunnar Myrdal ansågs råka illa ut. Det viktiga som Jan Myrdal själv påpekat är att det inte var ”polisprotokoll” han skrev. Det Jan Myrdal med öppet sinne och öppna minnen beskrev var barnet Jan Myrdals syn på hemmet och föräldrarna. Den synen kan ingen annan media, politiker eller kritiker förneka någon. Det innebär inte att han skrev en objektiv sanning utan hur han som barn uppfattade – rätt eller fel – det som hände i hemmet och visavi föräldrar och syskon.

Mig stör det inte heller att Alva och Gunnar Myrdal råkade illa ut. De ligger bakom mycket av det som fortfar att vara fel och skadligt i Sverige idag. Inte minst Alva Myrdals socialisering av barnomsorgen, dvs övergången av ansvaret för uppfostran av barnen från en familjens angelägenhet till en SAP-socialistisk indoktrineringsanstalt, under den på ytan oskyldiga parollen ”samhällets omsorg om barnen”. Här har vi början av den medvetna och för nationen skadligt fortgående nedmonteringen av den traditionella familjen med man och kvinna. Vart det fört oss kan vi se resultatet och konsekvenserna av idag. Oklarheter om vilket kön man tillhör och pervers HBTQI ideologi som aktivt tutas i små barn i förskolan.

Boken ”Sälja krig som margarin” är viktig att läsa för alla som är det minsta intresserade av 1900-talets historia och de båda stora krigen. Boken beskriver och analyserar propagandan och affischerna som manar till krig på båda sidor med en bred presentation av faktiska bilder och affischer. Boken är en lysande arbetsprestation analys och prestation och resultatet av Myrdals livslånga samlande av krigsaffischer som nu finns skänkta till Kunglig Biblioteket.

Så kan man fortsätta att gå igenom Jan Myrdals litterära produktion som tar upp två och en halv hyllmeter i mitt privata bibliotek. Samtliga lästa och analyserade, några av dem flera gånger. Meccanopojken, Skriftställningarna, Myrdals resor till Kina, Indien, Sidenvägen, México, hans böcker om åldrandet och det krympande chagrängskinnet etc.

Att ösa invektiv över Jan Myrdal är inte en intellektuell hållning och leder ingen vart. Däremot är Jan Myrdal viktig att läsa och diskutera kritiskt.

Jag ser också att man ideologiskt väljer att missuppfatta Jan Myrdals försvar för litteraturvetaren Robert Faurisson och andra s.k. förintelseförnekares (och då menar man endast den tyska förintelsen inte den som bedrevs av Lenin, Stalin, Mao-Tse-tung, Ho Chi Minh, Pol Pot och Fidel Castro) rätt att göra andra analyser och hävda andra uppfattningar. Jan Myrdal hade rätt i den diskussionen. Som yttrande- och tryckfrihetsfundamentalist menar jag att man skall ha rätt att hävda, argumentera för och skriva texter och böcker om precis allt inklusive de olika förintelserna. Samtliga förintelser både kan och bör analyseras och diskuteras. Det är en styggelse och anti-demokratiskt och ett hot mot yttrande- och tryckfriheten när man lagstiftar om en faktisk historisk händelses förlopp och i lag slår fast att tyskarna tog livet av just ”sex miljoner judar” och att en sådan diskussion är ”hets mot folkgrupp” eller annat påhittat brott.  

Yttrandefriheten och tryckfriheten är en demokratisk rättighet som bör vara absolut. 

På den punkten har vi, på vår kant, ett livsavgörande (make no mistake about that) arbete framför oss. I den frågan – och i andra – kan Jan Myrdal både användas och fortfara vara en viktig inspirationskälla. Vi behöver oräddhet. Det besatt Jan Myrdal i betydande utsträckning.

Publicerat i Kultur, Omläsning / recension, Yttrande- och tryckfrihet. | Leave a Comment »

MARCEL PROUSTS MAGNUM OPUS ”PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT”

31 oktober 2021

Vi inleder med några basuppgifter om Valentin Louis Georges Eugène Marcel Proust som var hans fullständiga namn. Marcel Proust föddes år 1871 och dog 1922 i Paris.  Under de sista 15 åren av sitt liv levde Proust ett isolerat liv, författande och i huvudsak avskärmad och isolerad från omvärlden. 

Prousts stora verk ”På spaning efter den tid som flytt” publicerades under en lång period mellan 1913 och 1927. Eftersom han dog 1922 så publicerades de tre sista delarna av verket posthumnt och inte helt färdigställt. Romanen skildrar det slutande 1800-talets och sekelskiftets franska aristokratiska liv. Verket är samtidigt en djup självanalys av bokens berättare (Proust själv). Han analyserar sitt eget själsliv med ett psykoanalytiskt perspektiv.

Avsikten med min text är inte att prestera en recension av verket ”På spaning efter den tid som flytt” eller ens en redogörelse för verkets innehåll utan bara några korta personliga kommentarer efter att ha läst en bok som, för att använda en frekvent anglicism, är en personlig ”game changer”. Verket påverkade och fortsätter att påverka min analys av mig själv i inre psykologisk och själslig mening. Boken influerar också min syn på de människor jag möter i det dagliga livet.

Jag har sedan femtonårsåldern övat upp förmågan att snabbläsa en bok, på den tiden med cowboy-deckare som jag läste på två timmar. Jag har fortsatt att snabbläsa i synnerhet fackböcker. Lyrik läser jag dock långsamt. Så har jag också gjort med Marcel Prousts magnum opus. ”På spaning efter den tid som flytt” är ett verk för långsam och kontemplativ läsning. Olof Lagercrantz som skrivit boken ”Att läsa Proust” berättar att han under flera år inte läste något annat än Proust. By the way, den som önskar sig ett omfattande bibliotek kan införskaffa litteraturen om Marcel Proust, den är idag oöverskådlig.

Om att läsa Marcel Prousts ”På Spaning efter den tid som flytt” skriver Olof Lagercrantz: ”Jag har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag satt i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn”.

Olof Lagercrantz utrycker precis det jag själv känner och upplever, men lämnar Proust gör jag inte.

Verket ”På spaning efter den tid som flytt” som omfattar sju volymer och 3 000 sidor har tagit mig 8 månader av långsam och eftertänksam läsning. Nu skall jag avvakta en tid, med Robert Musils litterärt betydande verk ”Mannen utan egenskaper”, sedan skall jag läsa Marcel Proust än en gång. Denna gång med den andra halvan av den sjunde volymen ”Den återfunna tiden” först. Det är här allt och alla kommer samman och får sin förklaring i den återfunna tiden.  Dock, jag rekommenderar inte att man som förstagångsläsare läser verket i den ordningen. Hade det varit det riktiga hade Marcel Proust själv skrivit och redigerat verket i den ordningen. Sedan hör det till saken att endast de fyra första böckerna är utgivna/publicerade under Marcels Prousts liv. De avslutande tre delarna är postumt utgivna. Vilket också kan spåras i vissa oklarheter, upprepningar och inkonsekvenser och möjligen också – på marginalen – brister i texten.

Om man utgår ifrån det analytiska begreppet ”verkshöjd”, som är ett gångbart begrepp vid analys av kulturella verk i vid mening, så tillhör Marcel Proust den högsta nivån, Homeros, Dante Alighieri, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij och James Joyce för att nämna några, som jag själv läst.

Om du inte läst dessa litterära giganter, ägna tiden åt dessa, i stället för den psykologiska och sociala sörja om eländes elände, taskig barndom, sexuella perversioner, sjukdom etc. som pumpas ut av förlagen. De för dig som läsare och människa inte ens ett tuppfjät framåt i liv och själ.

Om man vill och orkar lära sig något om sig själv läs Marcel Proust, liksom William Shakespeare och Fjodor Dostojevskij och andra. I någon mening är det Marcel Proust genomför via berättaren/författaren i boken en psykoanalys utifrån Sigmund Freud (om han läst och tagit till sig Freuds teorier vet jag inte) som – by the way – i mångt och mycket fick sina idéer från läsning av de djupt psykologiskt insiktsfulla dramer William Shakespeare författade, vilket Sigmund Freud dock aldrig erkände.

Att jag varmt rekommenderar Marcel Proust till läsning (gärna långsamt och kontemplativt) är väl närmast självklart efter denna text.

Publicerat i Kultur, Omläsning / recension | Leave a Comment »

ROLLING STONES´BROWN SUGAR EXKLUDERAD FRÅN OFFENTLIGA KONSERTER.

15 oktober 2021

Nu har Rolling Stones hamnar i den mentala köttkvarn som vevas av liberaler, PK-ideologer och BLM stollar. Rocklåten Brown Sugar har befunnits icke politiskt korrekt.

Brown Sugar skrevs av Keith Richards (Keef Riffhard för oss afficionados) i Muscle Shoals Studio i Alabama 1969. Låten spelades in 1970 eller 1971. Och har spelats på alla Stones´ konserter sedan dess.

Enligt vissa uppgifter Stones´ näst mest spelade låt och – to my mind – en låt helt i nivå med de bästa som Gimmie Shelter, You can´t always get what you want, Love in vain, etc.

Den har nu exkluderats från Stones´ fortsatta konserter. Mick Jagger mumlar otydligt om varför medan Keith Richards säger att ”han är trött på skiten”. Dvs diskussionen från PK- skiten!

Vad handlar låten om? Den diskussionen har pågått i femtio år har nu helt spårat ur under liberalers och PK-dårars media hegemoni.

I likhet med Keith Richards ser jag nog låten snarast som en antislaveri låt. Öppningsraderna kan inte tolkas på annat sätt. ”Gold Coast slave ships bound for cotton fields. Sold in a market down in New Orleans”. Det är väl en rak och sann om än brutal beskrivning av det historiska skedet. Andra hävdar att brown sugar är heroin. Jag är inte tillräckligt insatt i amerikansk slang för att vare sig avvisa eller bekräfta tolkningen, men uppfattar den som mindre sannolik, även om både Beatles och Rolling Stones sjungit om droger i förtäckta ordalag. Jag ser Brown Sugar snarast som en låt om sex i den svarta natten, ”hear him whip his women just around midnight”. Det behövs inte mycken fantasi för att förstå den eleganta och intressanta omskrivningen. Andra tolkar den som en hyllning till unga svarta kvinnor. 

Jag vet inte vad som är rätt tolkning, om det ens finns någon ”rätt” tolkning Det vet möjligen endast Keith Richards. Vad rörde sig i hans hjärna 1969?

I varje fall har Keith Richards och Mick Jagger och Rolling Stones skapat en av rockhistoriens mest ikoniska låtar som nu lär blir än mer ikonisk. Det blir resultatet av att Jagger och Richards ”pressats” att exkludera låten från konserterna. Men, den kommer nog tillbaka på spellistan. Det kommer vi afficionados att se till!

Det goda med hela ”skiten” är att man retat upp att alla hundratals miljoner Stones´ fans över hela världen. ATT spela Brown Sugar har nu blivit en anti-PK, anti-BLM, anti-liberal manifestation. Vi spelar således Brown Sugar! Här är länken till en av de bästa versionerna.

Publicerat i Kultur, Politisk korrekthet | Leave a Comment »

PRINCIPEN OM TANKENS FRIHET

19 september 2021

Principen om tankens frihet är grundläggande för mig som intellektuell. Den styr mitt läsande, skrivande och videobloggande till försvar för de demokratiska fri- och rättigheterna, en gång i tiden i spåren av den franska revolutionen (1789–94) kallad de borgerliga fri- och rättigheterna.

Principen ligger bakom mina intellektuella analyser av hotet i Sverige idag emot demokratin och de demokratiska fri- och rättigheterna, nämligen den socialdemokratiska regeringen med ministern Morgan Johanssons olika lagförslag som steg för steg, i en poli ticalpiecemeal engineering process, inskränker och urholkar dessa. Wuhan pandemin har givit Socialdemokraterna och deras handgångna män i myndigheterna – enkannerligen FHM – och oreflekterade och obildade läkare, sociologer och organisations psykologer en möjlighet att få stå på PK-scenen med stolliga tankar och än mer långtgående krav där apartheidlikande vaccinationspass nu står på agendan.

Min logga som avslutar texten har sin grund i principen om tankens och ordets frihet.

Jag tar hjälp av professorn i praktisk filosofi vid Upsala universitet – på den tiden det var ett universitet – Ingemar Hedenius (1908–1982) och hans två böcker ”Tro och vetande” (Stockholm 1949) och uppföljaren ”Att välja livsåskådning” (Stockholm 1951).

Det är viktigt som Hedenius oförtröttligt påpekar att skilja på tro och vetande. Jag är djupt troende kristen i den karismatiska traditionen. Men jag försöker aldrig med sak och förnufts argument övertyga någon annan om att jag har ”rätt”. Jag vet att jag har rätt (i likhet med C.G. Jung) men det är en tro inte ett vetenskapligt vetande. Andra får komma till andra trossatser i det fria samhället. Det är också därför jag vänder mig emot att Svenska kyrkan under socialdemokratisk styrning nu lämnat den kristna tron för att drivas av socialistiska politiska trossatser. Jag är inte heller som de bekännande ateister som i grunden är troende men som inte inser det utan försöker driva sina teser med förnufts och logiska argument. De har dessutom den märkliga egenheten att kalla sig för ”humanister”, vilket väl alla är.

Jag citerar explicit ur Hedenius’ ”Att välja livsåskådning”.

”Förnuftets metod vid åstadkommandet av nytt vetande om verkligheten är iakttagelser och logiskt ordnande av iakttagelser. … Vad vi kallar vetande är från början till slut en funktion av mänsklig intelligens och iakttagelseförmåga”

Skulle inte någon kunna förklara detta för de okunniga och obildade socialistiskt troende i den socialdemokratiska maktklanen med Stefan Löfven i spetsen.

Nu till den grundläggande principen om tankens frihet som är så grundläggande för den västerländska kulturen och allt vad utvecklingen av samhälle, socialt liv, företagande och produktion heter. 

Hedenius skriver: ”Principen om tankens frihet: Därmed förstår jag nämligen just den maximen, att ingen auktoritet har rätt till mitt bifall innan jag själv har underkastat dess utsagor prövning och funnit dess anspråk berättigade”.

”Ty den riktar en vass udd mot allt vad skola, kyrka och trossamfund heter”. Liksom emot universitet och troende socialdemokrater kan man tillägga.

Nämligen, för att ”principen om tankens frihet inte bara betyder motstånd mot alla sådana makter som fordrar tro utan kritik. Principen har också en positiv innebörd: att mitt val av tro är en fortgående, aldrig avslutad process i vilken jag tar hänsyn till ständigt nya erfarenheter och kunskaper om livet.”

Så formulerar den praktiska filosofen Ingemar Hedenius också min syn på vetande och tro och vikten av att ha klart för sig vad som är vad och att förmå skilja dem åt.

Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av den socialistiska SAP regeringen med de olika totalitära lagförslag de kommer med förmedlade av Morgan Johansson för att begränsa yttrandefrihet, mötesfrihet, tryckfrihet, föreningsfrihet och demokratiska grundläggande spelregler.

Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av klimatalarmisternas lögner och överdrifter styrda av och på uppdrag av globalisterna och deras organisationer och dokument. 

Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av identitetspolitik, mångkultur ideologier, feminism, genusteorier och pervers sexuell propaganda i form av HBTQI.

Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av den katastrofala invasionen av en miljon dysfunktionella och lågkognitiva personer från MENA och det kaos, den oreda och de enorma kostnader de ställer till med för oss etniska svenska skattebetalare.

Se där, bakgrunden till mina intellektuella analyser av läkares, sociologers och psykologers medlöperi i Wuhan-pandemi politiken.

”De är alltid den falska lojaliteten med en skola, ett trossamfund, eller ett parti eller den förnedrande underkastelsen under lärare, överordnade, lärjungar eller vänner som gör tanken ofri”.

Jag kunde inte ha förklarat min inställning bättre själv än med dessa ord från professorn Ingemar Hedenius.

”Däri ligger också, vilket inte alla tänker på, den fullkomligaste frihet gentemot den västerländska kulturens s.k. stora traditioner, med andra ord ’de eviga följeslagarna’. Detta historiska arv består av en ofantlig mängd olika påståenden om vad som är sant och falskt, gott och dåligt, heligt och syndigt, ädelt och oädelt; och dessa påståenden strider i hög grad mot varandra”.

Någon större eller viktigare roll i livet än att försöka, efter individuellt begränsad intellektuell förmåga och bildning, verka i den traditionen kan jag inte tänka mig. Jag har levt och fortsätter att leva med den övertygelsen och glädjen.

Det innebär som Hedenius skriver ”kravet att välja själv och att vara ensam med sin tro”.

Publicerat i Kultur, Mina utgångspunkter, SAP | 1 Comment »

« Äldre poster
%d bloggare gillar detta: