Hur går det egentligen till i Svenska kyrkan? Har partipolitisk styrning och beslutande ersatt den Kristna trons grundläggande fundament Bibeln, evangelierna, Luthersk protestantism liksom också Svenska kyrkans traditionella bekännelseskrifter?
Grundläggande frågor hanteras inte längre teologiskt utan med politiska slagord och opinionsbildande! Jag tänker omedelbart på det förestående spektakel som med orwellskt nyspråk kallas för ”kyrkomöte” men som är en partipolitiskt vald religionskongress av gängse typ.
Svenska kyrkans frågor hanteras och beslutas av den partipolitiskt valda religionskongress av gängse typ som styr Svenska kyrkan. Saken och orsaken till missförhållandet är att Svenska kyrkan övertagits, styrs av och gjorts till en del av den Socialdemokratiska Rörelsen med icke kyrkobesökande och icke troende partikoryféer (enligt egna utsagor) i de olika partipolitiskt tillsatta församlingarna.
Det blir således som det alltid blir med partipolitisering, allt mer förhärskande politico-ideologiskt grundade motioner och uppfattningar, som nu med en motion av en S-politruk Eneroth om att präster skall tvingas att viga enkönade par om de vill vara kvar som präster i Svenska kyrkan. Så har urholkning och ljugande fortsatt från besluten 1958 och framåt.
Nåja, säger ni, i den politiska religionskongressen av gängse typ har också oppositionella och alternativa rörelser/partier tagits sig in. Ja visst är det så, det har de gjort och därmed de facto bidragit till att legitimera eländet med den partipolitiska religionskongressen av gängse typ befolkad av kongressombud som sannolikt är en samling kristna, icke troende, ateister och religiösa flummare. Det vore inte ett dugg bättre om högerkrafter dominerade kyrkomötet. Felet är att Svenska kyrkan inte bör styras av den typen av partipolitiska religionskongresser och organ. Den bör vara en karismatisk organisation helt och hållet styrd av teologiska överväganden av ärkebiskop och biskopar i samverkan med grund i tron på Jesu Kristi inkarnation, eukaristi och evangelium enligt Luther och kyrkans traditionella bekännelseskrifter.
Själv är jag nyvorden medlem i Svenska kyrkan efter 10 års studier och kontemplation som bl a resulterat i 8 hyllmeter teologisk litteratur samt ett antal retreater spå Berget inklusive två jesuitretreater om nio dagar vardera. Jag har inte sökt mig in i Svenska kyrkan för den kyrkliga ledningens, ärkebiskopars, biskopars eller ”kyrkomötets” politiska uppfattningar utan för den kristna trons skull. Svenska kyrkan är trots alla inadvertenser den historiskt kristna trosförsamlingen (ärvd och utvecklad efter 700 år som katolsk kyrka, dessutom med obruten succession) och det bästa (enda) vi har av lutherskt uppfattade evangelier och kyrkans traditionella bekännelseskrifter.
Nu till frågor som kan riktas till den lokala församlingens präster och kyrkoherde i Sura-Ramnäs församling. Jag ställer frågorna öppet med adress, jag är ingen bakdantare. Förväntar mig inga svar mig men är öppen för överraskningar. Frågorna kan då ses som retoriska.
Utdrag ur Dag Sandahls Dagslända ”Lögnväsendet” den 30 september 2026.
”Kolla själva hur teologiskt genomtänkt allt är genom att fråga prelater i er närhet: Hur kom du på att äktenskapet inte bara är till för en man och en kvinna utan går lika bra enkönat? Bibelord på det? Och ska vi ändå ställa till det: Hur kom du på att det enligt Guds vilja är rätt med kvinnor i biskops- och prästämbetet? Någon bok du läst och kan rekommendera? Någon teolog som särskilt hjälpt dig till klarhet? Frågor om andra böcker kan också ställas. ”Har du läst?”-frågor alltså. Vi talar om akademiskt utbildade så vik inte ner er för fort.
Ska vi dra det ett varv till kan man fråga om prelaterna definierar sig själva. Har de någon särskild bakgrund som hjälper dem att orientera sig teologiskt? Har de gått Svenska kyrkans normalutbildning – 10 år i söndagsskola, konfirmationsundervisning och dess självklara fortsättning genom kyrkogång och studiearbete i församlingens gemenskap? Man kan också fråga vilka teologiska förebilder de har?”
Jag har idag erhållit meddelande att jag per den 9 september 2026 är upptagen i Svenska kyrkan. Bevis om upptagning är signerad kyrkoherde Martin Andersson i Sura-Ramnäs församling.
Jag ansökte om medlemskap efter att i decennier stått utanför.
Under många år ägnade jag intellektuell och andlig kraft och mycket funderande åt frågan om jag skulle konvertera till den Katolska kyrkan.
10 år senare och efter att ha tuggat i mig 8 hyllmeter teologisk litteratur samt deltagit i två av Jesuitordens nio dagars ignatianska retreater på Berget i Rättvik har jag fattat ett beslut. Det har krävts mycken fundering, tvekan och vånda.
Jag har äntligen landat i att en luthersk tolkning av evangelierna och Svenska kyrkans bekännelseskrifter mest stämmer med min tro. Det innebär inte att jag accepterar besluten i ämbetsfrågan, i frågan om att viga samkönade äktenskap eller kyrkoorganisationens anslutning till klimatalarmismen.
Det stod en air av frihet och möjligheter under den gustavianska tiden som verkligen i genuin mening saknas i det Sverige vi kan se och analysera idag. Allt av vikt befinner sig i förfall och degenerering. Hur skulle Sverige se om vi på allvar kunde säga att ”det står en air av frihet och möjligheter över landet”. Det är den kontrafaktiska frågan.
Sverige fick en tryckfrihetslagstiftning 1776 som nu urholkas och inskränks av regeringar oavsett politisk färg. Se bara på den vedervärdiga gummiparagrafen ”hets mot folkgrupp” som av åklagare och domstolar tolkas lite hipp som happ, mest happ. Rättsväsendet styrs och avdöms av en majoritet kvinnliga handgångna drängar. Se Erik J Olssons böcker Det nya matriarkatet: en kartläggning av feminiseringen inom staten (2026) och Den mjuka staten: feminisering av samhället och dess konsekvenser (2024). Det är direkt skrämmande hur feminismen och kvinnorna tagit över och skapat ett matriarkat som styr statsapparaten.
Sverige fick under den gustavianska tiden en medelklass, omnämnt i källorna första gången 1792. I dag är medelklassen förfallen till udda familjebildningar, familjesöndring, hedonism, pengadyrkan, materialism, obildning, okunskap hyllandes allehanda sexuella perversioner. Man blir benägen att vomera i stall och kyrka. Stalldrängar må ursäkta, liksom riktiga präster i Svenska kyrkan. Några udda sådna finns det trots allt kvar i den politiskt styrda Svenska feministkyrkan med dess dyrkan av sexuella perversioner i kyrkorummet. Den medeltida Nicolaikyrkan i Örebro har, som ett avskräckande exempel, en ful ”regnbågsfärgad” matta genom hela kyrkorummet symboliserande den nya dyrkan av pervers hbtqia ideologi.
Böcker tryckte lästes och diskuterades under den gustavianska eran. I dagböcker redogjorde man för sina reaktioner. Oppositionella tidningar startades. Var finns dessa oppositionella publiceringar och tidningar idag? Det finns små marginaliserade alster och grupper. Jag är själv en del av den kritiska oppositionen. Det är, tänker jag i mina dystra stunder, som att ”slåss mot väderkvarnar”. Don Quijote trodde att väderkvarnarna var jättar. Sancho Panza påpekade direkt att det var vanliga kvarnar. Don Quijote anföll ändå och fastnade med sin lans och skadade sig. Don Quijote skyllde efteråt på att en trollkarl hade förvandlat jättarna till kvarnar. Miguel de Cervantes bok om Don Quijote skrevs 1605 och 1615. Läs och se parallerna. Båda figuren finns på vår kant.
Privata biliotek skapades under den nämnda tidsperioden. Det sker inte idag. Själv har jag sedan juli 1967 efter läsning av Jan Myrdals Confessions of a Disloyal European” (personlig game changer) läst systematiskt och samlat böcker. Efter att jag avyttrat några tusen mindre viktiga böcker omfattar mitt bibliotek idag drygt 6000 volymer som fyller två hus.
Idag befinner sig Sverige på ett bildningsmässigt och intellektuellt sluttade plan för att inte våga ta bladet från mun och säga som det är; ett groteskt förfall. Se bara på offentliga figurer som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt som lever i föreställningen, som de också har den dåliga smaken att torgföra, att Sveriges historia är en historia av barbari. Reinfeldt: ”ursvenskt är bara barbariet”. Sahlin: Svensk kultur är tom på traditioner vi har bara ”töntiga saker”.
Böcker läses inte längre. Men påpekar någon petimäter, vi har ju storsäljande, via ICA, svenska kvinnliga deckarförfattare. Dock, om någon av Er försökt läsa dem, det har jag faktiskt gjort, kan ni säkerligen konstatera att de knappt kan skriva korrekt och logisk svenska. Lektörer på förlagen räddar uppenbarligen de värsta tanke- och språkvurporna. Läs Stieg Trenter och jämför!
Ungdomar och yngre personer kan inte läsa och begripa innehållet i en bok. Det omvittnas löpande och explicit av lärare till och med ända upp på universitetsnivå.
Obildning, okunskap och låg intellektuell nivå präglar dessutom Sveriges politiska maktklaner oavsett politisk färg. Sverige är vorden en kakistokrati. Så hur skall de kunna bli en förändring? De klarar inte ens att pejla problemets djup och riktning.
Vi lever i en tid av svår social hjärntvätt och politisk indoktrinering. Glöm inte KGB mannen som uttryckte förvåning och överraskning över vad Socialdemokraterna åstadkommit, nämligen en svensk befolkning som är maktklanerna följsam och ryggböjligt lydig, genom systematisk hjärntvätt och indoktrinering utan att avfyra ett enda revolverskott.
Maktklanerna har via statsapparaten skapat en institution, enkannerligen SVT och SR, vars uppdrag det är göra det smutsiga och intellektuellt vedervärdiga arbetet med hjärntvätt och indoktrinering. SVT och SR kallas med rätta i folkmun statstelevision och statsradio.
Min reaktion och text kommer sig naturligen av min pågående historiska läsning av 1700-talet. Jag låter texten illustreras av Per Hilleströms målning ”Dotter Ulrica” från 1780-talet. Litteratur och läsning var som redan nämnts på modet i medelklassen. Voltaire i bakgrunden. En byst av Voltaire var vanlig i medelklasshem under den gustavianska tiden.
Hur har det kunnat gå här illa? Sverige är bortom räddning? Eller, är det otillåten svartsyn? Svaret på den inledande frågan har enempiriskt analyserbar huvudförklaring. Kausalt handlar det om Socialdemokratins socialistiska grundideologi som i ”facklig-politisk samverkan” med LO och fackförbunden styrt landet och folket via ett sekellångt maktinnehav. Den socialdemokratiska politiska historien är fylld av ideologisk korruption och politiskt folkförräderi, överlagrat och överbestämt av de ledande politrukernas (granska gärna själv) illvilja och avund mot dem som har pengar, begåvning, kreativitet, entreprenörskap och bildning. Redan George Orwell påpekade detta i boken The Road to Wigan Pier (1937).
Till den inledande kontrafaktiska frågan: Hur hade Sverige sett ut och fungerat om allt historiskt politiskt elände inte drabbat folket? Det gör ont inte bara intellektuellt utan också i själ och hjärta att tänka sig bilden och se den konkret framför sig. Se framför dig det svenska etniskt homogena, stolta, begåvade, skapande och starka vikingafolket i högsätet med självbestämmande och makten i egna händer. Fria starka familjer med kvinnor och män i naturlig självbestämmande samverkan. Inga politiska pekpinnar och försök att styra och förstöra familjen som samhället kärnenhet. Väck med de partiklaner som sitter och gottar och förser sig vid köttgrytorna (socialdemokrater mer än andra, namnen är legio) och ljuger ikapp, ”trollar med truten” som Jan Myrdal ofta skrev.
Inför i svensk lagstiftning det ultimata straffet för förräderi mot folk och nation. Skapa också en författningsdomstol att hantera övergripande grundlagsfrågor. Förräderi mot land och folk skall göras straffbart i krigs- och fredstid inklusive politiskt förräderi. Ställ den politiska ledningen (klägget) och deras henchmen i politik och statsapparat inför rätta och döm dem för deras verkliga gärningar.
Martin Modéus ärkebiskop har begått en text på DN som är upprörande, ja rent frånstötande, för varje evangelie- och bekännelsekristen med rötterna hos Martin Luther. Ärkebiskopens text i DN är en politisk text helt i linje med de rådande maktklanernas hjärntvätt och indoktrinering.
När jag läser ärkebiskopen får jag osökt luciferiska vibrationer. Det kanske är att ta i och för andra kyrkokristna upprörande.
Jag kan dock inte undgå, helt utan baktankar, att skriva ner den gamla historien om satans två bästa trick:
Nummer ett var att lura i folk att han inte fanns.
Nummer två var att klä sig i biskopsrock.
Det är sedan gammalt!
Jag har en generell invändning mot ”vår” sidas framförda analys och kritik av Svenska kyrkan. Ofta påstås att Svenska kyrkans ledning styrs av en politik och ideologi som är vänsterliberal. Nej, det är för allmänt och oprecist! Jag önskar att vi talar öppet och tar bladet från munnen. Svenska kyrkans politiska ideologi är rakt av hämtad och styrd från Sveavägen 68. Det är det socialdemokratiska partiet som via ämbetsreformen, partipolitiska val till kyrkomötet, värderelativism, massmigration från Mellanöstern och svarta Afrika, klimatalarmism, vigning av samkönade par, knäfall för pervers hbtqi+ liksom acceptans och införsel av islam och islamism etc tagit över Svenska kyrkan. Svenska kyrkan ÄR idag en del av den s.k. ”rörelsen”, det vill säga det Socialdemokratiska partiets maktkonglomerat som omsluter det mesta av svenska folkets liv och leverne.
Nu till Mats Dagerlinds text publicerad idag den 12 januari 2026 i Samnytt. En läsvärd och god text skriven av en som också känner den kristna evangeliska teologin.
”När ärkebiskop Martin Modéus uppmanar till ”motstånd” mot kristen nationalism sker det i kärlekens och inkluderingens namn. Men i praktiken exkluderar han miljontals kristna – i Sverige och globalt – vars tro inte låter sig fogas in i Svenska kyrkans vänsterliberala samhällsprojekt. Det är inte nationalismens teologi som brister, utan ärkebiskopens.
Kan man vara kristen och nationalist? Martin Modéus svarar i praktiken nej – även om han formellt säger ja. Hans debattartikel i DN (26-01-06) är ett skolexempel på hur man med mjuka ord drar hårda gränser: den som inte delar ärkebiskopens världsbild misstänkliggörs teologiskt.
Det paradoxala är uppenbart. Modéus säger sig bekämpa ”klantänkande”, men riktar ett generaliserande angrepp mot kristna som bekänner samma Gud, samma Bibel och samma trosbekännelse – men som inte delar hans världsliga värderingar om migration, nationer och gränser. Exkluderingen är exakt av det slag han säger sig vara emot.
Modéus medger att nationalstaten behövs för lag, ordning och våldsmonopol. Men han gör samtidigt nationalism till något moraliskt suspekt. Här kolliderar han inte bara med historisk kristendom, utan också med modern folkrätt.
Varje folk har enligt folkrätten rätt till självbestämmande och ett territorium. Denna princip är inte ett nationalistiskt påfund utan själva fundamentet för den internationella ordning Modéus säger sig värna. Än mer problematisk blir hans position teologiskt.
Kristendomen är inte född ur en gränslös universalism. Den är rotad i judendomen, där Gamla testamentet tydligt slår fast att Gud utväljer ett folk och ger det ett land. Kanaans land – i dag i huvudsak motsvarande Israel – är inte en metafor utan ett konkret territorium. De första kristna var judar och inkluderade sig själva i denna föreställning. Idén om att ett folk har rätt till sitt land är alltså inte ett brott mot kristen teologi, utan en del av dess arv.
När Modéus hävdar att teologin är ”tydlig i sitt motstånd mot allt klantänkande” bortser han från kristendomens egen historia. Att över huvud taget definiera sig som kristen i motsats till andra religioner är ett slags klantillhörighet.
Därutöver har kristendomen alltid rymt tydliga inre gränser: mellan katoliker, protestanter, ortodoxa, gnostiker, frikyrkor och otaliga andra riktningar. Dessa skiljelinjer har inte sällan varit så skarpa att de lett till blodiga konflikter. Att låtsas som om kristendomen vore en harmonisk, gränslös gemenskap är historielöst.
Modéus tar tydligt avstamp i migrationspolitiken. Det är enligt honom kristet att ta emot all världens nödlidande – även i ett litet land som Sverige. Men han duckar för den kanske mest avgörande frågan: att majoriteten av dagens migranter inte är kristna, de flesta tillhör islam.
Islam är inte bara ”en annan religion”. Sedan sin tillkomst har den ofta varit fientlig mot både kristna och judar – de kristnas ursprung. Det är inte en fördom, utan ett historiskt och samtida faktum i stora delar av den muslimska världen. Att problematisera det skälls som hat, men är realism. Modéus är lika naiv i sin föreställning om hur många migranter Sverige kan härbärgera som i hur stort inflytande islam kan tillåtas få, utan allvarliga samhällskonsekvenser.
Att värna sitt land, sin kultur och sin religiösa tradition mot både yttre hot och inre sönderfall är inte oförenligt med kristen etik. Det är ett ansvar som följer av kärleken till det man har fått att förvalta – av Gud för den som är kristen och med ansvar gentemot honom.
Jesus liknelse om punden (Luk 19:11–27) handlar om det ansvaret. Den som aktivt missköter eller passivt låter förfalla det han fått blir klandrad. Att förvalta ett land, ett folk och ett samhälle så att det består även för kommande generationer är därför inte okristligt, utan ett uttryck för just det förvaltarskap Jesus lär ut att Gud påbjuder.
Modéus använder Jesus som argument mot nationalism. Men även Jesus erkände gränser. Trots sina gudomliga krafter drog han sig undan när folkmassorna krävde mer än han kunde bära. Han botade inte alla. Han mättade inte världen varje dag. Inte ens Guds son tog på sig ansvaret att rädda alla människor överallt.
Poängen är enkel: barmhärtighet förutsätter ansvar och begränsning. Ett samhälle som försöker hjälpa alla riskerar att till slut inte kunna hjälpa någon. Den som inte förvaltar det pund han anförtros, kan inte automatiskt räkna med att få snylta på någon annans. Det är en dubbel skymf mot Gud, att först föröda sitt eget pund och att därefter exploatera andras kristliga barmhärtighet.
Svenska kyrkan har under senare decennier allt tydligare profilerat sig som en världslig åsiktsaktör: för hög invandring, HBTQ-aktivism, gröna domedagsprofetior och interreligiös relativism. Många traditionella kristna känner inte igen sin tro och sin Gud i detta – och lämnar.
Medlemstalen rasar. Kyrkbänkarna gapar tomma. Det är svårt att se detta som bara en slump eller resultatet av allmän sekularisering. Även den svensk som inte är bekännande troende tycker om att vila i en trygg kulturkristen identitet och dess traditioner, men stöts bort när talet från predikstolen knappt längre går att skilja från socialistiska brandtal på barrikaderna.
När Modéus dessutom tar politisk ställning mot Sverigedemokraterna och deras ledare Jimmie Åkesson, och till och med använder det teologiskt mest laddade skällsordet – ”antikrist” – om honom, visar han var fjärde väljare på porten från kyrkans gemenskap. Hur rimmar det med uppdraget att vara enande, välkomnande och kärleksfull ärkebiskop i en folkkyrka?
Modéus pekar gärna finger mot USA:s Donald Trump och Ungerns Viktor Orbán. Men konservativ kristendom är inget nytt eller avvikande globalt sett – tvärtom är det den dominerande formen i stora delar av världen: Öst- och Sydeuropa, Latinamerika, Afrika och Mellanöstern.
Det är Sverige som är undantaget. Och Modéus är i detta perspektiv snarare ett internationellt unikum än representant för någon kristen huvudfåra. Han hänvisar till teologin som om hans tolkningar och slutsatser vore självklara och allmängiltiga. I själva verket är det hemsnickrade vantolkningar som få kristet troende i världen skulle skriva under på.
Kristen kärlek är inte gränslös sentimentalitet. Den är förankrad i sanning, ordning och ansvar. Jesus förlät syndaren – men förklarade inte synden ogiltig. Han upphävde inte Mose lag. Han bekräftade den tvärtom.
Det är en vanlig missuppfattning – eller medveten feltolkning – inom liberala kyrkliga kretsar att Jesus i Nya testamentet ersätter Gamla testamentets lagar med ett allmänt övertrumfande kärleksbud. Men det är inte Jesu egen hållning. Tvärtom säger han uttryckligen: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen … Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” (Matt 5:17).
Jesus hänvisar återkommande till Mose lag, bekräftar dess giltighet och skärper den genom att rikta den inte bara mot handlingar utan också mot människans hjärta. Kärleksbudet upphäver inte lagen – det är tvärtom en uppmaning att följa den från hjärtat, inte med fariseisk fromhet. ”Om ni älskar mig, håller ni mina bud” (Joh 14:15), säger Jesus. Att åberopa Jesus för att relativisera gränser, ansvar och ordning är pseudo-teologi. Kärlek utan lag är inte kristendom, utan en modern politiserad omtolkning som saknar stöd i evangelierna.
När ärkebiskopen försöker göra kristendomen till något den inte är, tömmer han den på dess verkliga innehåll, det som Gud fyllt den med. Den som inte gillar kristendomens Gud, etik eller påbud står det fritt att söka sig till andra andliga rörelser – eller skapa nya. Men att omforma kyrkan till ett vänsterliberalt opinionsinstitut är konfiskation.
Så gör inte den som på allvar tror att det finns en Gud som skapat människan med en bestämd plan och tillrättavisar den som avviker från den – i jordelivet eller på räkenskapens dag, då fåren ska skiljas från getterna (Matt 25:31). Så gör den som tror sig kunna komma undan med att byta stentavlor mot guldkalv och exploatera en andlig auktoritet för egna världsliga syften.
Notera är att detta inte är den gammaltestamentliga oförsonliga gudens ord, utan nya testamentets lärjungarnas evangelium. Matteus var en av de tolv utvalda som stod Jesus allra närmast, bäst skickad att uttolka det nya kärleksbudets innebörd, vidd och begränsningar.
Modéus är en falsk profet som sannolikt aldrig hållit en predikan på domsöndagen, i vart fall inte som röst för den sanna kristna guden. Om ärkebiskopen tror på någon gud överhuvudtaget, så inte är det på honom eller hans människoson.
Man måste inte tro på den kristna guden, och även om man gör det har man rätt att motsätta sig hans vilja – det har människor gjort sedan Adam och Evas syndafall i mänsklighetens begynnelse. Inom judendomen – som kristendomen är sprungen ur – finns traditionen ”rib” där människan i något som liknar en rättsprocess kan sätta Gud på de anklagades bänk.
I biblisk tid gör Abraham det inför förintelsen av Sodom, Mose gör det efter händelsen med guldkalven – och får till och med Gud att ändra sig. Hela Jobs bok är ett räfst- och rättarting med Gud. I klagovisorna anklagas Gud för att ha svikit sitt folk efter Jerusalems fall. Och – inte minst – Jesus gör det själv på korset: ”Min Gud, varför har du övergivit mig?”
I modern tid är den fällande dom som judarna i Auschwitz meddelade mot Gud det tydligaste exemplet. Om någon rib-ritual hölls efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 känner jag inte till men håller det inte för osannolikt. Vad jag däremot vet är att Modéus och samtliga hans underlydande biskopar av normalgraden indirekt och djupt osmakligt tagit ställning för Hamas och mot den judiska staten där kristendomen föddes genom att ringa för Gaza.
Det finns många företeelser i världen som man skulle kunna anklaga Gud för utifrån teodicéproblemet. Historiskt har vederstyggligheter även skett i kristendomens namn. Idag är dessa inte många medan de som sker i islams namn är fortsatt på samma konstant höga nivå som de varit sedan 600-talet.
Men om vi ska hålla oss till företeelser inom kristendomen idag som kan förtjäna kritik, så är kristen nationalism inte en av dem. Det är däremot den vänsterpolitisering av Svenska kyrkan och förvanskning till nära oigenkännlighet av den kristna Gudens vilja som ärkebiskop Martin Modéus ett consortes ägnar sig åt.
Det är inte nationalism som hotar kristendomen i Sverige. Det är en kyrkoledning som i inkluderingens namn exkluderar sina egna, förnekar sin teologiska tradition och gör politisk aktivism till trosbekännelse.
Om man ska se något positivt i Modéus attack mot kristna nationalister så är det i så fall att den vittnar om en insikt hos ärkebiskopen om att det pågår en kamp om kyrkans själ, precis som det gör om hela samhällets själ, där vänsterliberalismen desperat stretar emot men i slutänden är dömd att stå som förlorare.”
Vid ämbetsreformerna (införandet av prästvigning av kvinnor) från slutet av 1950-talet och framåt varnades för konsekvenserna.
Nu har vi facit och kan utvärdera hur det blivit. Svenska kyrkan har nämligen en majoritet kvinnliga präster och har haft en kvinnlig ärkebiskop- Allt är således till bästa och Svenska kyrkan mår slåledes utmärkt. Eller, låt oss se efter och granska fakta och empiri.
Kyrkbänkarna gapar tomma. Antalet kyrkobesökare har minskat kraftigt, ofta är endast en liten handfull äldre damer närvarande. Jag vet, jag besöker gudstjänster och mässor. Undantaget är de stora högtiderna.
Medlemsantalet minskar kraftigt år för år, decennium för decennium.
Svenska kyrkans teologiska renhet har usurperat och hamnat i gnosticism, falsk lära, avvikelser från evangelium och kyrkans trossatser för att inte säga Jesu Kristi budskap.
Politiskt har Svenska kyrkan övertagits av den ideologiska vänstern och styrs via ”kval” till politiska församlingar (inte kyrkans kristna församlingar som är något helt annat djupare och allvarligare allt sedan den första kyrkan för 2000 år sedan) som kyrkomöte/kyrkostyrelse/kyrkoråd av Socialdemokraterna. Den politiska teologin präglas av hbtqi ideologi, vigning av homo-par till äktenskap, kön är inte biologiskt bestämbart utan vad man känner, klimatalarmism, toxisk feminism och en allmän upplösning av moral och etik. I exempelvis S:t Nicolaikyrkan vid Stortorget i Örebro vanpryds kyrkorummet av en gigantiskt pervers ”regnbågs”-matta tvärs igenom hela kyrkan. Luciferiskt så det dånar i kyrkans valv. Äldre tiders i kyrkan begravda präster ligger och roterar i gravarna (det hörs när man sitter och kontemplerar i kyrkan vilket är svårt med en luciferisk matta bredvid sig). Roterar av upprördhet gör också Engelbrekt Engelbrektsson som anses ligga i S:t Nicolaikyrkan i Örebro.
Det blev det empiriskt belagda resultatet av ämbetsreformen och införandet av kvinnliga präster. Men det visste vi ju och kunde förutse vilket också gjordes i den s.k. debatten.
Arboga är en stad med rötter i tidig medeltid. Det är således ingen tillfällighet att en munkorden slog sig ner i Arboga och byggde en kyrka. Bevarade spår från 1700- och 1800-talen finns dessutom i innerstaden i form av småskalig träbebyggelse och borgargårdar. En karta från 1660-talet är den äldsta bevarade. Tillsammans med bevarade medeltida byggnader finns information från arkeologiska utgrävningar som visar på att en tidig rutnätsplan av nordtysk modell präglar innerstaden. Staden dominerades av trånga gränder och små enkla trähus. Uppskattningar i ”Arboga stads historia II” anger folkmängden till mellan 1 000 och 2 000 vid 1600-talets mitt.
KYRKAN ÄR BYGGD AV FRANCISKANER MUNKAR
”Påbörjad under slutet av 1200-talet, ombyggd under 1600-talet och restaurerad under 18- och 1900-talen”. Så skulle en sammanfattande portalparagraf kunna lyda.
Kyrkans nordfasad med sakristian och lågdelen av den tvåskeppiga kyrkan sedd från nordost.
Sydfasaden sed från sydost.
Sydfasaden från SO.
Kyrkans östra kordel.
Heliga Trefaldighetskyrkans västfasad sedd från Järntorget. Kyrkan är belägen i östra delen av stadens centrum och är imponerande exteriört och inte minst med en magnifikt storartad interiör. Strax till höger i den nuvarande parken låg franciskanerkonventet från mitten av 1200-talet fram till 1527 efter reformationsriksdagen när Gustav Wasa stängde kloster och lade beslag på kyrkornas och klostrens alla värdeföremål som kyrksilver liksom diarier som kom att användes för rikets räkenskaper där delar kan återfinns än idag. Med diarierna försvann och föröddes en flerhundraårig skriven historia i form av klostrens närmast dagliga notiser som redogjorde för vad som sig i riket timat haver. En kulturell och historisk källkatastrof som saknar motstycke.
Franciskanermunkar kom vandrandes i början av 1200-talet upp genom Europa och in i Sverige. Gråbröderna, som de också kallades, bosatte sig i städer som de trodde kunde expandera och där det fanns större (relativt) befolkningar. Att de kom till Arboga finns nedtecknat i klostret Assisi i Italien
Den ursprungliga kyrkan var en konventskyrka/klosterkyrka som tillhörde orden. Franciskanerna kom till Arboga vid mitten av 1200-talet men uppgiften är osäker enär olika uppgifter förekommer i litteraturen. De påbörjade kyrkobygget 1256 andra uppgifter anger en senare tidpunkt vid 1285, det vill säga under den framgångsrike och hårdföre regenten Magnus Birgersson med det senare tillnamnet Ladulås. Enligt uppgifter invigdes kyrkan år 1308. Man antar att kyrkan då kallades S:t Petri eller S.t Pauli och var möjligen också helgad åt Jungfru Maria. Källan är dokument från 1396 och ett kyrkomöte i Arboga. Den hade från början inte det torn den senare fick och som syns på en äldre teckning ovan. Kyrkan byggdes så att den skulle synas tydligt ut mot den medeltida staden. Franciskanerkonventets byggnader låg sannolikt (större utgrävningar saknas) söder om kyrkan och närmare ån. Området var ursprungligen en sank och sumpig mark vilket haft avgörande betydelse för senare tillbyggnader och renoveringar. Franciskanerkonventet stängdes på order från Gustav Wasa efter reformationsriksdagen i Västerås 1527. Den sista franciskanerbrodern lämnade konventet 1529. Gustav Wasa skänkte sedan kyrkan till stadens borgare men de föredrog den andra kyrkan S:t Nicolai som stod på torrare mark varför franciskanerkyrkan stod öde och förföll.
KYRKAN
Cecilia Markgrefvinna till Baden och Gustav Wasas dotter, som var katolik, kunde inte acceptera förfallet. Hon bodde i Arboga åren 1572 – 79. Cecilia anhöll hos brodern Johan III om renovering. Johan III som kände sympati för kyrkan ålade Arbogaborgarna att rusta upp kyrkan. Om så inte skedde hotade Johan III med att dra in handelsättigheterna för staden. Det påverkade stadens borgare. Takryttaren togs ner och det 64 meter höga tornet byggdes. Renoveringen genomfördes om än motvilligt rapporteras det. I Arboga känning skriver författaren klokt och betänkansvärt: ”Hade icke Mark-Grefvinnan till Baden Fru Cecilia klagat hos sin broder Konung Johan d. II öfwer Klosterkyrkans undergång, torde aldrig blifwit någon särdelt Stads-Kyrka”. När vi vi sitter i kyrkans kor och kontemplerar betänker vi hur nära det var att vi inte fått uppleva denna enormt vackra kyrka. Tankarna går till dem som räddade den åt oss.
Namnet Heliga Trefaldighetskyrkan fick kyrkan sannolikt vid återinvigningen 1651. I folkmun hette den under långa tider för Nerkyrkan för sitt ”sänka och wattuaktiga läge” till skillnad från den populärare Upkyrkan som låg ”högd på Torr backa” ( citat ur Lohmans ”Arboga känning”)
Kyrkan var från början tvåskeppig med ett mittskepp och ett lägre sidoskepp mot norr men saknade torn. Franciskanerkyrkorna byggdes på ungefär samma sätt. Dock fanns en takryttare av trä mitt på det spåntäckta taket. Kyrkan är byggd av gråsten med tegel i stjärnvalven (från 1400-talet) och västfasaden som byggdes senare. En klostergård omgärdade kyrkan. Under första hälften av 1400-talet valvslogs kyrkorummet och dekorerades med kalkmålningar.
Under 1600-talet genomgick kyrkan betydande förändringar. Det murade tornet byggdes 1618–1635. Erik Tornbyggare svarade för att arbetet utfördes om än långsamt vilket också kan ha berott på bristande finansiella resurser. Renoveringen blev dyr och staden var liten med begränsade tillgångar hos invånarna.
Marken var dessutom mjuk och vattensjuk vilket ställde till problem med stabiliteten. Grundförhållandena var problematiska för ett stort torn. Valven hade dessutom börjat rämna. För att staga upp kyrkan byggdes strävpelare utvändigt runt hela kyrkan. (Notera att först vid renoveringen 1982 stabiliserades tornet slutligen med 110 stålpelare mot urberget, med en total längd av 1 km.) Norra långväggen revs och återuppfördes på 1640-talet. På 1660-talet revs och nybyggdes koret som då fick sin tresidiga form och fönsterindelning.
1837 lades skiffer på långhusets södra sida och så småningom övriga sidor, istället för den tidigare spånbeklädnaden. 1883 lades järnplåt på taket. 1897–1898 genomfördes en radikal omgestaltning i kyrkan. Bland annat revs mittgångens dåvarande brädgolv och även korets tegelgolv, och ersattes med kalkstensplattor. 1600-talets slutna bänkkvarter ersattes med öppna bänkrader i nygotisk stil. 1400-talsmålningarna som varit överkalkade från 1800-taler frilades och restaurerades 1897. Orgelläktaren revs på 1960 och ett musikrum inreddes i tornet. På 1980-talet förstärktes tornet
Planritningen ovan visar kyrkans layout idag.Kyrkans grundplan är fortfarande de medeltida.
MÅLNINGAR FRÅN 1400-TALET AV KYRKOMÅLAREN MAGNUS HAQUINI
På 1800-talet kalkades målningarna över men togs fram igen 1897 på den södra väggen. Målningarna är al fresco det vill säga målade med kalkblandade färger på fuktigt underlag. De målningar som finns kvar är bara en mindre del av de som en gång funnits. Det är mycket sannolikt att att samtliga väggar och valv varit bemålade. Ombyggnader, renoveringar och valvreparationer har förstört dessa. Varje valv har ett eget tema. Nedan visas ett litet urval av målningarna från valven.
Kyrkomålaren på 1400-talet kan ha haft Heliga Trefaldighetskyrkan som förebild. Den senmedeltida kyrkan hade inget västtorn (det byggdes senare) utan en takryttare vilken är införd på denna väggmålning.
En helgon/martyr med gloria, i detta fall Laurentius på halstret som torteras å det grymmaste. Medeltiden var ingen lekstuga för dem som inte var helt i linje med rådande maktstrukturer, ideologier och bestämmande teologi. Förespråkare för enkönade äktenskap och hbtqia+ ideologi hade med rätta inte blivit långlivade.
Den Helige Franciscus
Avrättning med svärd var förbehållen de högre stånden. Här en martyr/helgon som avrättas med svärd synbarligen på kunglig order.
En världslig man. Kanske en bild av en man ur hirden hos någon makthavare, med svärd och den typiska droppformade skölden. Båda enhandsfattade.
På väggarna i kyrkorummet finns dessa medeltida målningar, daterade till 1400-talet, troligtvis utförda av Magnus Håkansson (lat. Haquini) från Arboga. Målningarna i Trefaldighetskyrkan har vissa likheter med Giottos fresker i Fransciskuskyrkan i Assisi. Det har därför spekulerats i om inte Haquini besökt den italienska staden och där fått förebilder till sina egna målningar.
Magnus Håkansson som dog 1470, var en medeltida kyrkomålare som är omnämnd i Vadstenadiariet, ett av få klosterdiarier som finns kvar. Han var köpman från Arboga och lät viga sig till munk i klostret 1442. Magnus var mycket intresserad av målarkonst och framställning av färg. Han skickades därför till ett kloster utomlands för att studera. Magnus kom från Arboga, därför förutsättes att han utförde målningarna i kyrkan. Målningarna anses spegla det birgittinska måleriet. Hela södra långväggen samt de breda sköldbågarna är bemålades med bland annat motiv ur Franciskus av Assisis liv.
BILDGALLERI MED KOMMENTARER TILL INVENTARIER
Kyrkans huvudskepp sedd från väster och entrén mot öster och koret.
Altartavlan är från 1600-talet och nordtysk.
Ett av de vackert målade korfönstrens som härrör från 1800-talet. Detta fönster på nordsidan av koret.
Den imponerande predikstolen i barockstil är snidad av hovbildhuggaren Burchard Precht, år 1736–1737.
Detalj av den magnifika predikstolen.
Församlingen sedd från prästens position i predikstolen.
Dopfunten är från 1400-talet och tillverkad i Mälardalen. Senmedeltida stil med kraftig knutformad nod, cuppan ornamenterad med genometriskt mönster och foten med bladranka.
Dopfunt från 1666 Hans Clason Arent Stenhuggare av mörk kalksten i renässansstil.
Ljuskronorna i mässing med fyrtio ljuskronor vardera, är Sveriges, kanske Nordens, största. De är gåvor till kyrkan från privatpersoner och sannolikt tillverkade i norra Tyskland.
Epitafium över borgmästaren Henrik Barkhusen och hans hustru från 1667.
Blinderingar och fönster i kyrkans ursprungliga västvägg. Numera och sedan 1600-talet dolda av västtornet.
Engelbrekt Engelbrektsson, statyn står utanför kyrkans entré. En ledare vi skulle behöva idag för att undanröja nuvarande maktklaner och få stopp på deras systematiska förödande och förstörande av Sverige.
Våtsjön 13 oktober 2025
Lennart Waara
Källor:
Gunnar Bjurén, Heliga Trefaldighets kyrka 700 år, 1985
Svenska kyrkans informationsskrift och information om kyrkan på olika nätsidor liksom sv. Wikipedia
Den kyrkoorganisation som kallar sig ”Svenska kyrkan” är vorden en del av och dominerad av den korrupta socialdemokratiska rörelsen och dess socialistiska ideologi. För att ta makten över Svenska kyrkan har SAP falskspelat med märkta kort, som om Svenska kyrkan vore en demokratisk kommunal organisation med val och politisk styrning (kyrkostämmor, kyrkoråd och ordförande i kyrkoråd som tar sig, icke avsedd, politisk makt). Kyrkan är, eller bör vara, en karismatisk kraft och organisation styrd av vår Herres uppdrag till biskopar, präster och diakoner och Hans sanna budskap. Det är inget man kan eller bör rösta om i en politiskt vald och styrd organisation. De har den maktkorrumperade Socialdemokratin lyckats lura/dupera alla andra partier som ställer upp som partier i ”kyrkokvalet”. De har fel oavsett var på den politiska skalan de befinner sig, från vänster till höger. De saknar insikt om vad en kristen kyrka bör vara! De socialdemokrater som kandiderat till det nyligen timade ”kyrkokvalet” vill ha en ”öppen kyrka”, en ”folkkyrka” som ”tar emot alla oavsett läggning” och där man kan ”känna sig hemma, värma sig och fika” och andra liknande intetsägande floskler men de vill absolut INTE ha en kyrka för de kyrkokristet troende och besökare. Inte ett enda ord från någon enda socialdemokrat som ”kval”-kandiderat om Jesus Kristus, om evangelierna, om trosatser, lära och teologi. Några deklarerar till och med att de inte ens är kyrkobesökare. Fy f-n för Lucifer (avsedd tautologi) i kyrkan. Ursäkta kraftuttrycket men det kom helt spontant och får stå kvar enom till straff och androm till varnagel.
Läs prästen emeritus på Öland Dag Sandahls ”Dagsländor” som kommer med ett par i veckan. I sak och empiriskt belagt visas hur det står till med Svenska kyrkans inre liv. Inget liv bara förfall! Jag bygger mina texter om kyrkans inre liv på nämnde profet.
I detalj rapporterar Dag Sandahl exempelvis från den moraliskt, etiskt och sannolikt också juridiskt förfallna församlingen i Skarpnäck/Stockholm med namns nämnande. De är korrekt att de ruttet stinkande äggen får stå till svars. Det handlar om en församlingsledning som ägnar sig åt mobbing, försök till avkragande av en cancersjuk präst som av hemlig uppgiftslämnare utan belägg påstås olämplig, om kritik som inte offentliggörs, hemligstämplade dokument och mörkläggning därtill medvetna åtgärder för att begränsa offentlighetsprincipen. Vad gör biskopen i Stockholm som är högst ansvarig både formellt organisatoriskt och kyrkligt kristet som herde för prästerna? Jo, han rullar tummar, vänder papper, åker till Baltikum eller demonstrerar ”mot klimatet”. Han och kyrkan har nämligen lyckats övertyga sig själva om att vi befinner oss vid en ”tipping point” som de med en makalöst stollig formulering kallar ”klimatnödläge”. Fundera gärna på ordet och försök intellektuellt uttyda vad det kan betyda. Men ansvar för sin församling tar han inte som herde i Kristi efterföljd. Han tiger, tiger som sju dövstumsinstitut. Kyrkoherde, kyrkorådsordförande samt en s.k. HR konsult utövar skön och samstämmig skolgårdsmobbing i Skarpnäcks församling. Gissa kön på dessa tre. Rätt gissat! Tillfällighet säger kanske någon? Nej, typfall säger jag! Så blir det! Toxisk feminism är orsaken!
Skarpnäck som exempel, udda tänker ni kanske och säger ”vem bryr sig” med en i nutid gångbar fras.
Nåja, enligt prästen emeritus Dag Sandahl är det ”ett typfall när det handlar om hur det går till i Svenska kyrkan.” Där satt den! Bulls eye!
Svenska kyrkan presterar inte bara falsk lära (om vi kan kalla den ideologiska sörjan för lära). De som presenteras och presteras är INTE i enlighet med evangelium, Kristi budskap och Martin Luthers protestantism. Det handlar inte bara om vänsterpolitik i allmän mening utan en pervers hbtqia+ ideologi synligt med en Pride matta i kyrkorummet som i Sankt Nicolai (helgonet lär rotera i sin grav) kyrka i Örebro, stollig skogspolitik i vardande, rent hysterisk klimatalarmism, vigning av enkönade par, toxisk feminism både i kyrklig lära och än mer i kyrklig praktik. Mer än hälften av Sveriges präster är kvinnor. Är det att undra på om Svenska kyrkan förfallit efter besluten i ämbetsfrågan från sent 1950-tal och framåt.
Vad gör man som djupt troende kristen. Finns det någon församling att vara en del av som inte är en sekt? Skall man ändock gå in i Svenska kyrkan? Det finns dock kristna och hederliga präster ute i landet även om biskopar och ärkebiskopen förefaller luciferiskt försvurna, eller överdriver jag?
Källa ifråga om sakläget i Skarpnäck är Dag Sandahls ”Dagsländor”. Värderingar, analyser och slutsatser är mina.
De luciferiska ideologierna och ambitionerna är övertydliga i fallen med statsministrarna och SAP partiledarna Olof Palme, Göran Persson och Magdalena Andersson. Tage Erlander hade klassisk bildning och naturlig försiktighet som dolde (men inte hindrade) de sidorna liksom Ingvar Karlssons ödmjukhet. Stefan Löfven är ett helt annat fall. Ren dumhet brukar ofta anses ursäkta stolligheter och misstag. Hur är det i detta fall? Ondska blev i varje fall resultatet. Kanske t o m värre genom kombinationen luciferisk ideologi och ren dumhet. Hos Göran Persson är det luciferiska kompletterat med personliga komplex, brist på normalt vett och uppförande, girighet och makthunger bortom de normala. En historiskt mycket märklig Socialdemokratisk skapelse som placerades högst upp för att kunna åstadkomma maximal skada. Han kommer att analyseras mycket kritiskt när sluthistorien skrivs.
De kvinnor som efter den inför media avrättade Håkan Juholt (läs Daniel Suhonens lysande väldokumenterade bok) och tillsatte katastrofen Stefan Löfven var främst Karin Jämtin och Wanja Lundby Wedin. De bär identifierbara inslag av luciferisk ideologi och ambition.
Wanja Lundby Wedin har senare vandrat vidare till Svenska kyrkan där hon sitter i kyrkofullmäktige och kyrkostyrelse och utför sitt luciferiska verk mitt i Jesu Kristi helgedom och kyrka.
Genom riksdagsbeslut liksom beslut av ett framtvingat nytt kyrkomöte (det första avvisade en ändring) i ämbetsfrågan har Svenska kyrkan översvämmats av kvinnliga lättstyrda och politiskt ryggböjliga präster. Socialdemokraterna har historiskt varit negativa till kristen tro och till präster (svartrockar benämnda) och Svenska kyrkan. Nu har partiet desarmerat sitt gamla hatobjekt. Den luciferiska Socialdemokratin har tagit över Svenska kyrkan både organisatoriskt och med luciferisk ideologi och gjort Svenska kyrkan till en del av det Socialdemokratiska maktkonglomeratet genom att urholka kristen teologi, kristen tro, dogmer och det luthersk kristna innehållet.
Svenska kyrkan är därmed vorden en falsk kyrka. Dvs det är en kyrka som låtsas att man predikar och sprider evangelium sådant det framträder hos Jesus Kristus och hans apostlar. I stället har Svenska kyrkans ärkebiskop, biskopar och flertalet präster (majoriteten kvinnor) medvetet valt (oh yes!) halvsanningar, glidningar på sanningen, rena lögner och ett förvrängt Kristi budskap tillika semireligiösa påhitt och budskap typ hbtqia+ ideologin eller ”klimatnödläges” marscher m.m. som inte har någon grund i Jesu Kristi evangelium. Bibelns innehåll förvanskas och förfalskas. Samtidigt är Bibeln det enda hållbara rättesnöret för oss kristna vilket det finns präster som aktivt förnekar och ändock inte avkragas. VSB! Svenska kyrkan är idag en falsk kyrka.
Aposteln Paulus skriver i Galaterbrevet: ”Men även om vi själva eller en ängel från himlen skulle ge er ett annat evangelium än det vi har predikat, så ska han vara under förbannelse. Det vi redan har sagt säger jag nu igen: om någon ger ett annat evangelium än det ni har tagit emot, så ska han vara under förbannelse”.
Den Svenska kyrkan predikar under Pauli förbannelse. Det luciferiska uppdraget är fullbordat, Svenska kyrkan är förödd bortom all räddning. Eller…?
PS. Det parti som vill driva en ”feministisk utrikespolitik” misslyckas rent luciferiskt med den egna interna feminismen. Expressen rapporterar. Matriarkatet i det Socialdemokratiska kvinnoförbundet under ”bag in box” Strandhäll och den skrikande förbundssekreteraren Unesi har skapat en ”toxisk feminism” och en ohållbar arbetsmiljö. Enligt medierapporter arbetar nu tjänstekvinnorna hemifrån för att undvika trasserier och mentalt våld. Någon förvånad? Bag in boxen tittar på, det såg hon inte komma för alla dimmor. DS.
Den ekonomiskhistoriska bilden av Granhults socken på medeltiden är avsaknaden av kända stormän. I stället har socknen generellt bebotts av självägande bönder. Vid 1500-talets mitt var de kända ägoförhållandena: 11 skattegårdar (självägande bönder), en gård under sockenkyrkan och enutjord (kanske en gammal ödegård), en gård under biskopen i Växjö och enfrälsegård, ägd av Lydert Slatte. Av gårdarna i socknen låg 3 samt utjorden i Granhults by, 4 i Vitthult, 2 i Elmeshult, 2 i Glosäng samt en i Mo och två i Merhult. Sockenkyrkans gård var Kyrketorp, som under lång tid var bostad för komministern i Granhult.
Det fanns under medeltiden väldigt många träkyrkor i landet. Endast ett knappt tiotal finns kvar, varav fyra i Småland. Hedareds kyrka i Västergötland är den enda bevarade stavkyrkan. Hedareds stavkyrka har jag beskrivit i boken ”Hedareds stavkyrka i Västergötland. Nationellt och kyrkohistoriskt unik”. (Lennart Waara Bizay 2023). Stavkyrkan anses som kyrkogrupp vara äldre än timmerkyrkan (med liggande timmer) och den nämnda har i allmänhet daterats tidigast till 1200-talet eller omkring 1300. Granhults kyrka daterats oftast till perioden 1200 – 1300.
Efter det agrara medeltida Sverige kvarstod i ekonomiskt svaga områden träkyrkorna ända fram till den stora nybyggnadsperioden från det slutande 1700-talet. De kom dock i allmänhet att successivt ersättas av stenkyrkor eller ibland större träkyrkor.
Träkyrkorna under tidig medeltid byggdes sannolikt av bygdens eget folk (bönder, hantverkare och gårdsfolk) med egna insatser av både arbete och byggnadsmaterial. Man kan därför utgå ifrån förekomsten av en konservatism i form av traditionell arkitektur liksom också påverkan från den förekommande profana timmerarkitekturen.
Screenshot
Granhult i Småland
Den ursprungliga kyrkobyggnaden
Genom dendrokronologisk analys har timret i kyrkan daterats till åren efter 1217. Kyrkan bör sannolikt vara byggd på 1220-talet. Anledningen till att Granhults kyrka finns kvar är att församlingsborna vägrade att riva kyrkan när den formellt togs ur bruk 1837, då man anslöts till grannförsamlingen.
Granhults kyrka är en allmogekyrka och en av få medeltida träkyrkor somfinns kvar i nära ursprungligt skick. Kyrkorummet har behållit sin ursprungliga form. Triumbågen var ursprungligen mindre men har utökats och är rundbågig.
Kyrkans planmässiga förändringar över tid från den första kyrkan (A) till dagens kyrka (E).
Kyrkobyggnadens ursprungliga utseende under medeltiden kan rekonstrueras i sina huvuddrag. Långhusets och korets grundplan är oförändrad liksom väggarnas höjd och takfallens vinkel. De smala, svagt konande, rundbågiga portalerna till långhuset och koret är vidgade. Långhuset har haft två motstående portaler i den västra delen, en i söder för män (180 cm hög) och en i norr för kvinnor (160 cm hög).
Av stort intresse är fönstergluggarna, som bevarats i exteriören. De fyra rundbågiga gluggarna, två motställda i långhuset (syns på skissen ovan), en i den västra väggen och en i korets östvägg, är små och högt sittande och har släppt in begränsat med dagsljus i kyrkorummet. De har ej varit glasade och sannolikt inte heller kunnat stängas på annat sätt.
De slätbilade stockarna i kyrkväggarna har från början ej varit spåntäckta utvändigt. Däremot har möjligen yttertaken varit spåntäckta.
Koret har ursprungligen förbundits med långhuset genom en smal triumfbåge, vilken utvidgades 1819.
Fotografi 1906
Kyrkans väggar består av liggande timmer som är planbilat. Väggarna vilar med syllarna på en låg stengrund utan murbruk. Knutarna är släta och laxade. Sakristian och vapenhuset har hakknutar. Långhuset är närmare 10 m långt, vilket förmodligen sammanhänger med att det var den maximala timmerlängden. Man ville undvika att göra skarvar. Långhusets och korets höga och spetsiga gavelrösten är byggda av liggande panel.
Såväl takfall som ytterväggar är klädda med spån och tjärade. Spånen är av furu, men enstaka äldre ekspån finns. Kyrkorummets rektangulära fönsteröppningar av senare datum, två på sydsidan, ett på nordsidan och ett i korets syd vägg, har karmar och enkla bågar av trä med ofärgat glas i blyspröjsar. Kyrkans ursprungliga fönster utgörs, som nämnts, av fyra mycket små och högt sittande rundbågiga öppningar.
Ingångarna utgörs av en huvudingång i söder genom vapenhuset och en separat ingång till koret, likaså i söder. Ursprungligen har långhuset även haft en motställd ingång i norr. Sydportalen stängs av en kraftig ekdörr försedd med stocklås och järnbeslag. Vapenhusets ytterdörr utgöres av en furudörr.
Kyrkans nuvarande utseende uppmätt.
Övre skissen kyrkan uppmätt 1970 av innerväggen mot norr och den undre ytterväggen sedd från söder. J Söderberg
Koret Koret som har måtten 4,4 m x 4,4 m var från början ett rum med bara en liten triumfbåge-öppning mot långhuset. Kyrkobesökarna fick alltså stå i ett relativt mörkt långhus och genom denna lilla öppning följa prästens liturgiska uppgifter. Korportalen är rundbågig.
Hagioskop
I korets södra del nära portalen och ca 1 m över golvet finns en urtagning i väggen. Genom springan i ytterväggen kan man se in i koret mot altaret. Luckan har varit avsedd som ett s k hagioskop, dvs en öppning genom vilken den som var utestängd från den katolska kyrkan av något skäl (smittsam sjukdom eller av annat skäl) kunde följa mässan och eukaristin utifrån och eventuellt be egna böner med altaret i synfältet.
Om- och tillbyggnader under årens lopp.
Sakristian tillbyggdes under 1600-talet. Den fick redan då väggmålningar med motiv från bland annat ”Syndafallet” och ”Abrahams offer. En vacker takmålning från 1700-talet finns också.Klockstapel uppfördes 1703. Lillklockan omgjöts 1818 efter en vårdlös ringning då den föll i backen och sprack.Vapenhus uppfördes 1723. Man kan se på fasaden och planskissen ovan att även koret har haft sitt eget vapenhus under någon tid. Det gamla fotot i inledningen visar att koret under en period hade en mindre tillbyggnad som revs 1950.Stiglucka uppfördes 1731. Fönster insattes under 1700-talet, då det även gjordes lodräta förstärkningar av väggarna. Där altartavlan nu är placerad fanns tidigare ett fönster som framgår av det gamla fotot.
Nuvarande utseende.
Granhultsborna har genom åren fått föra en hård kamp för att få bevara sin kyrka. Den situationen liknar i hög grad församlingens kamp i Hedared för att bevara stavkyrkan från rivning. Heder åt de församlingar som så framsynt bevarat ett viktigt kulturarv och en viktig historisk artefakt. Mycket finns skrivet om kampen mot biskop Esaias Tegnér som ville att de skulle överge sin kyrka för att istället deltaga i byggandet av den nya kyrkan i Nottebäck på 1830-talet, en kyrkotyp som senare vanvördigt kommit att kallas Tegnerlador. Nu är det Granhults kyrkonämnd som ansvarar för vård och tillsyn av kyrkan. Ideellt arbete, intäkter av försäljning av vykort, beskrivningar samt gåvor behövs för att underhålla kyrkan.
Interiör.
Koret, predikstolen och orgeln.
Altartavlan som föreställer Kristi död är målad av Tobern Röding 1699.Krucifixet har tidigare hängt på triumfbågens öppning i den 1819 nedrivna väggen mellan långhus och kor. De flesta av kyrkans målningar i kor och långhus är målade av kyrkodekoratören från Växjö Johan Christian Zschotzscher år 1753. Man kan tydligt se hans signering på korets vänstra vägg.De äldsta tydliga målningarna kan man dock se i sakristian där väggarna har fyra motiv från första Moseboken. Man har daterat dem till tidigt 1600-tal. Förlagan är Gustav II Adolfs bibel från 1618.Takmålningen tror man är från början av 1700-talet utförd av Hans Brachwagen.De fyra väggmotiven är : ”Gud varnar Adam och Eva” ”Syndafallet” ”Utdrivandet ur paradiset” ”Abrahams offer (nedan)
Predikstolen är gjord 1669. Ljudtaket är dock daterat 1650 och har alltså tillhört en äldre predikstol.
Långhusets interiör mot väster.
Sankt Olof helgonet i ett arbete från 1400-talet.
Madonna, träskulptur från 1475 som varit bemålad.
Kyrkogården
Granhults kyrka med omgivande kyrkogård ligger numera mycket ensligt vid en smal byväg som efter cirka 1 km leder till landsvägen mot Lenhovda och Vetlanda.
Den kvadratiska kyrkogården inhägnas av gråstensmurar. Huvudingången är belägen i väster med en timrad stiglucka som behandlas nedan.
Kyrkogården med omgivande byggnader 1820. Detalj av karta över Granhults by av A Tengblad.
Stiglucka.
Stigluckan är byggd året 1731 och har väggfasta bänkar invändigt. En märklig axel ligger på golvet. Den har troligen använts för att hissa upp klockorna i klockstapeln. Till höger om stigluckan, utifrån räknat, ser man en självspillingstrappa i muren. En självspillingstrappa, eller en trappa för ”självspillingar”, är en historisk term för en trappa som användes för att transportera lik av personer som begått självmord över en kyrkogårdsmur eftersom den döde inte kunde passera genom kyrkogårdsporten. Självmord ansågs vara en synd som uteslöt den avlidne från kyrkans gemenskap.
Jag har skrivit det förut flera gånger men skriver det igen: NÄR MAN INTE TROR ATT DET KAN BLI VÄRRE BLIR DET JUST DET. Förfallet i Svenska kyrkan är värre än man kunnat föreställa sig.
En Svenska kyrkan avlönad präst Christer Hugo deklarerar i tidskriften Sans 3/2025 att han inte tror på ”Bibelns Gud”. Det påminner mig om de gånger jag hört den folkliga kommentaren om vilsna präster; ”tror han ens själv på Gud”. Tvivla kan och gör alla, inklusive präster. Se Ingmar Bergmans lysande film Nattvardsgästerna från 1963. Men att öppet i skrift uttala Gudsförnekelse är att ta frågan ”till en ny nivå” som det mediala uttrycket numera lyder. Guds-förnekaren har nu fått ett prästerligt ansikte! Christer Hugo skriver:
”Bibeltexterna finns. De läses högt och omges med högtidlighet i Sveriges alla kyrkor. Dessa texter kan utläggas på ett stängande, förtryckande sätt eller på ett sätt som försöker öppna upp, försöker förmedla något vettigt och användbart för det vanliga människolivet, ge stoff för egen eftertanke. Här vill jag fortfarande se att det finns en kontext som åtminstone på vissa håll är öppen för ett levande existentiellt samtal. Därför kan jag, än så länge, fortsätta som präst. Trots att jag sagt farväl till Bibelns gud.”
”Det mesta som Bibeln anger som historia är myter och fabuleringar. Israels barns uttåg ur Egypten är av allt att döma en saga. Abraham är en påhittad gestalt. Mose har förmodligen inte funnits i sinnevärlden. Och så vidare. Inte heller evangelierna är historieskrivning värd namnet; deras berättelser är kristen förkunnelse tillkommen många årtionden efter det att den historiske Jesus sägs ha levat. Och evangeliernas historieskrivningar strider i många fall mot varandra. Flera av de brev som utges vara skrivna av Paulus är inte alls skrivna av honom. Förfalskningar alltså.”
Att vara präst i Svenska kyrkan handlar inte längre om Guds ord, evangelium, kyrkans uttalade bekännelse och sakramenten. ”Prästyrket” (borde vara kallelse) är vordet, fritt valt arbete och fritt valda uppfattningar. Vad gör biskopen nu?
