Archive for the ‘Geo-politik / internationellt’ Category

INTERVJU MED DIPLOMATEN BO THEUTENBERG: ”DET FINNS TVÅ SÄTT ATT ERÖVRA ETT LAND”

22 juni 2026

Publicerad 2026-06-20 i Samnytt. Texten skriven av Jonas Andersson

KGB-agenter, inflytelseoperationer, fredsrörelser och hemliga Nato-kontakter. Folkrättsprofessorn Bo Theutenberg tillbringade decennier i den svenska utrikesförvaltningens innersta kretsar och hävdar i dag att Sverige utsattes för en omfattande sovjetisk infiltration som påverkade både medier, myndigheter och politiken.

I en lång intervju berättar han om Mitrochinarkivet, Olof Palme, IB-affären och varför han anser att många fortfarande inte förstått vad som egentligen hände under kalla kriget.

Theutenberg återkommer gång på gång till ett tema som han menar präglat stora delar av hans yrkesliv – infiltration. Enligt honom behöver en stat inte nödvändigtvis erövras med stridsvagnar och soldater.

– Det finns två sätt att erövra ett land. Det ena är militärt och det andra är infiltrationsvägen.

Han beskriver hur han under sina år inom utrikesförvaltningen kom att se påverkan som en central del av stormakternas arbete.

Theutenberg menar att Sovjetunionen under decennier arbetade metodiskt för att påverka opinionen i väst. Han beskriver hur Moskva enligt honom inte bara använde traditionella spioner utan också byggde upp nätverk av personer som kunde påverka samhällsdebatten, kulturlivet, medierna och politiken.

Som stöd för sina resonemang hänvisar Bo Theutenberg även till det så kallade Mitrochinarkivet – ett omfattande KGB-arkiv som blev känt efter Sovjetunionens fall.

Arkivet bygger på material som den tidigare KGB-arkivarien Vasilij Mitrochin under åratal i hemlighet kopierade innan han hoppade av till väst.

Theutenberg berättar att han själv tillsammans med den tidigare IB-medarbetaren Svante Winquist studerade delar av materialet och att han där fann uppgifter om sovjetiska agenter, inflytelseoperationer och kontaktnät i västvärlden.

Enligt honom bekräftade dokumenten mycket av det som under kalla kriget länge avfärdats som rykten om sovjetisk påverkan på politiska rörelser, fredsorganisationer och opinionsbildare i Europa. Han hänvisar också till arkivet som en viktig källa i sitt eget författarskap om kalla krigets svenska historia.

– När jag tillsammans med en tidigare IB-agent gick igenom Mitrochinarkivet hittade jag en hel del intressanta bevis.

Han menar att arkivet innehåller uppgifter om personer som under lång tid misstänkts ha arbetat för sovjetiska intressen.

– Många av de personer som ryktades vara KGB-köpta personer hittade jag faktiskt bevis på i arkivet, berättar han för Samnytt

Enligt Theutenberg fungerade den sovjetiska ambassaden i Stockholm som ett nav för omfattande påverkansarbete.

– Residenten på ambassaden, alltså KGB-chefen, byggde upp nätverk av människor, framför allt ungdomar.

Han menar att syftet var att påverka opinionen mot Nato, västligt försvarssamarbete och amerikanskt inflytande.

– Alla som sysslade med någon form av fredsarbete stod i praktiken under residentens inflytande.

UD / Bo Theutenberg. Foto: ArildV / Jonas Andersson

När samtalet går vidare till murens fall menar Bo Theutenberg att bilden av Michail Gorbatjov skiljer sig beroende på vem man frågar. I väst hyllas han ofta som den ledare som bidrog till kalla krigets slut och öppnade vägen för Östeuropas frigörelse.

Men inom den sovjetiska maktapparaten såg många honom annorlunda. Enligt Theutenberg uppfattades Gorbatjovs reformer av stora delar av militären, KGB och den kommunistiska partieliten som ett direkt hot mot Sovjetunionens ställning som stormakt.

När imperiet föll förlorade Moskva kontrollen över Östeuropa och de baltiska staterna, något som enligt honom skapade ett missnöje som senare kom att prägla den politiska miljö ur vilken Vladimir Putin växte fram.

Theutenberg hävdar också att bilden av Olof Palme i Moskva var betydligt mer komplicerad än vad som senare kommit att prägla den svenska historieskrivningen.

Från början var det ju en enda stor radikal arbetarrörelse, från 1800-talets slut. Sedan bildades två falanger och partisprängningen inträffade 1917, samma år som den ryska revolutionen och Lenin åker över och tar över makten. Då fick vi en högerdel och en vänsterdel. Och högerdelen är ju den nuvarande socialdemokratin – och vänsterdelen, det är ju VPK, alltså kommunisterna. Det är ju Nooshi Dadgostar som idag leder den sidan.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

Trots sin återkommande kritik mot USA betraktades Palme enligt honom inte som någon pålitlig vän av Sovjetunionen.

Tvärtom menar Theutenberg att KGB såg honom som en i grunden västorienterad politiker som upprätthöll Sveriges nära, men hemliga, kopplingar till Nato och USA.

I hans tolkning växte därför ett betydande missnöje fram inom delar av den sovjetiska maktapparaten, där Palme snarare uppfattades som ett problem än som en tillgång för Moskva, vilket han återkommer till senare i intervjun.

Jan Guillou, IB-affären och Lenin.

En central händelse i svensk samtidshistoria är IB-affären 1973. IB, Informationsbyrån, var en hemlig underrättelseorganisation som kartlade ytterlighetsgrupper och kommunistiska miljöer.

När verksamheten avslöjades av journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt blev det en av Sveriges största politiska skandaler. Han menar att verksamheten måste förstås mot bakgrund av Sveriges hemliga samarbete med västmakterna.

Man hittar agenter som man med tiden låser fast vid vissa tjänster, positioner och gentjänster, vi kan kalla dem inflytelseagenter. Man köper in sig eller mutar in sig i presskåren i första hand.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

– Sverige behövde amerikansk teknologi och skrev därför under de regler som skulle förhindra att högteknologi hamnade hos kommunistländerna.

Birger Elmér var den svenske underrättelseofficer som byggde upp och ledde den hemliga organisationen IB under kalla kriget. Verksamheten kartlade bland annat kommunister och andra personer som bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker, och blev rikskänd när IB-affären avslöjades 1973.

I intervjun återkommer diplomaten också till Jan Guillou.

– Han dömdes ju för spioneri och har själv erkänt kontakter med KGB.

Jan Gulliou och Birger Elmér, chef för IB 1965–1975. Foto: Christian Ursilva CC BY-SA 4.0 och Okänd. Public Domain

Theutenberg hävdar att påverkan mot Sverige inte främst skedde genom traditionellt spionage utan genom långsiktig etablering av vad han kallar inflytelseagenter.

Enligt honom handlar strategin om att identifiera personer som med tiden kan få inflytelserika positioner inom samhällsviktiga institutioner. Han pekar särskilt ut medierna som ett centralt mål för sådan påverkan.

– Man hittar agenter som man med tiden låser fast vid vissa tjänster, positioner och gentjänster, vi kan kalla dem inflytelseagenter. Man köper in sig eller mutar in sig i presskåren i första hand, säger han

När det gäller bakgrunden till IB-affären kommer Theutenberg även in på den så kallade partisprängningen, alltså då den vänstersocialistiska falangen bröt sig ur Socialdemokraterna och senare utvecklades till Sveriges kommunistiska parti och därefter VPK.

Kan du berätta mer om denna händelse och vad som låg till grund för den?

– Det är egentligen två faktorer här, dels är det ju de här erövrardoktrinerna med i första hand den marxistisk-leninistiska bakgrunden. Sverige hade ju tidigt en hjärtlig relation till Lenin. 

Han fortsätter:

– Lenin passerade ju Sverige och Stockholm i en förseglad tågvagn och släpptes ut här. Det finns ju en klassisk bild på Lenin när han skulle köpa kläder på varuhuset PUB. Han möttes ju här av vänsterradikalerna i det socialdemokratiska partiet. Diplomaten går vidare:

Lenin i Stockholm 1917. Foto: Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication.

– Från början var det ju en enda stor radikal arbetarrörelse, från 1800-talets slut. Sedan bildades två falanger och partisprängningen inträffade 1917, samma år som den ryska revolutionen och Lenin åker över och tar över makten. Han utvecklar:

– Då fick vi en högerdel och en vänsterdel. Och högerdelen är ju den nuvarande socialdemokratin – och vänsterdelen, det är ju VPK, alltså kommunisterna. Det är ju Nooshi Dadgostar som idag leder den sidan.

Vad kan vi säga om dagens relation mellan dessa delar av den tidigare arbetarrörelsen?

– Det fasansfulla är ju det att om nu, vid kommande regeringsbildning, Magdalena Andersson som representant för Socialdemokraterna och Nooshi Dadgostar, som representant för den gamla vänsterradikala delen, skulle bilda regering ihop – ja, då har den gamla splittringen från 1917 upphört. Han går vidare:

– Och då har vi alltså kommunister i regeringen, för första gången.

Magdalena Andersson (S) och Nooshi Dadgostar (V). Foto: Adriel.seb CC BY-SA 4.0 och Vansterpartiet bildbank CC0

Har Magdalena Andersson öppnat upp för det, som du ser det?

– Ja. Perspektiven ser inte särskilt ljusa ut. Och om vi får en vänsterregering denna gång så är vi tillbaka till infiltrationen.

Sverige var hemlig Nato-allierad

En av Theutenbergs mest långtgående slutsatser handlar om Sveriges relation till Nato. Enligt honom var neutralitetspolitiken i stor utsträckning en offentlig fasad. Bakom kulisserna pågick ett omfattande samarbete med USA och Nato.

Ja, då hade vi stått skyddslösa. Enligt den pakt som upprättades mellan Finland och Sovjetunionen efter andra världskriget, hade ju Stalin faktiskt kunnat skicka ryska trupper till Åland och till Norrbotten. Vi hade i princip kunnat ha ryska trupper helt intill våra gränser.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

– Redan på 1950-talet etablerades samarbetet med amerikanerna.

Theutenberg menar att detta samarbete blev avgörande för Sveriges säkerhet under hela kalla kriget. Han lyfter särskilt fram president John F. Kennedys så kallade kärnvapendoktrin.

– Från Kennedys tid finns den ensidiga deklarationen om att Sverige låg under den amerikanska kärnvapenskölden.

Enligt honom var detta den verkliga säkerhetsgarantin bakom svensk neutralitet.

Diplomaten Bo Theutenberg i tjänst. Foto: Privat

– Det var den som skyddade oss under större delen av kalla kriget. Jag har alltid insett att vi aldrig hade klarat oss utan Nato.

Men det var alltså en dold medverkan?

– Ja, den var dold. Men vi hade den tack vare Tage Erlander och hans hemliga göranden och låtanden, med president Truman och lite grann med Palme som insyn.

Och detta visste ryssarna?

– Ja, de visste. Storspionen Wennerström, eller ”Örnen” som han hette på KGB-språk, hade naturligtvis berättat för ryssarna. Allting som hände i Sverige måste sättas i samband med det han gjorde. Han dömdes ju 1964 till livstids fängelse.

Hade vi inte haft den här dolda överenskommelsen med USA och NATO…?

– Ja, då hade vi stått skyddslösa. Enligt den pakt som upprättades mellan Finland och Sovjetunionen efter andra världskriget, hade ju Stalin faktiskt kunnat skicka ryska trupper till Åland och till Norrbotten. 

Han fortsätter:

– Vi hade i princip kunnat ha ryska trupper helt intill våra gränser

Enligt Theutenberg borde Sverige ha blivit medlem av Nato redan i slutet av 1940-talet. Han menar att landet aldrig hade kunnat försvara sig på egen hand mot Sovjetunionen och att den officiella neutralitetspolitiken dolde ett nära samarbete med USA och Nato.

Enligt honom betraktades Sverige som en nyckelspelare i västvärldens försvarsplanering av både Eisenhower och Kennedy, inte minst på grund av sitt geografiska läge och sin betydelse för underrättelseinhämtning mot Sovjetunionen.

Artikel om Theutenberg på 80-talet. Bo Theutenberg i State Department i Washington 1984. Foto: Faksimil Theutenberg.org / Privat.

Hade Sverige anslutit sig till Nato redan från början, argumenterar han, skulle osäkerheten kring landets säkerhetspolitiska ställning ha varit betydligt mindre under hela det kalla kriget.

Ubåtsfrågan återkommer flera gånger under samtalet. Bo Theutenberg berättar att han under 1970- och 80-talen hade en ovanlig position genom att samtidigt röra sig mellan Utrikesdepartementet och Försvarsstaben. 

Det gav honom, enligt egen utsago, insyn i både de diplomatiska och militära bedömningarna under de uppmärksammade ubåtsincidenterna. Han menar att de sovjetiska intrången i svenska vatten var verkliga och att det under lång tid fanns betydligt starkare bevisning än vad som senare kommit att framgå i den offentliga debatten.

De ville ju då till varje pris nedrusta, framför allt kärnvapnen. Men det var de västliga kärnvapnen som skulle nedrustas. De kärnvapen som bland annat skyddade Sverige skulle bort. Men däremot kunde ju ryssarna då bevara sina kärnvapen, på Kola-halvön eller bakom Uralbergen. De svenska politikerna var i detta läge redo att döma oss själva till undergång.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

Särskilt lyfter han fram händelserna i Hårsfjärden 1982. Enligt Theutenberg fanns det teknisk bevisning som pekade på sovjetisk närvaro, bland annat genom avlyssningsmaterial som analyserades med hjälp av franska experter. 

Han menar att flera centrala personer inom den svenska statsledningen var övertygade om att Sovjetunionen låg bakom intrången och ser ubåtskränkningarna som en del av det bredare sovjetiska påverkans- och underrättelsearbete som han anser riktades mot Sverige under kalla kriget.

Olof Palme – dubbelspelare eller strateg?

När samtalet kommer in på Olof Palme blir bilden betydligt mer komplex än den som ofta presenteras i den offentliga debatten. Theutenberg menar att bilden av Olof Palme som ensidigt antiamerikansk och neutralistisk är missvisande.

Enligt honom förde Palme ett dubbelspår där han offentligt kritiserade USA, Vietnamkriget och västmakterna, samtidigt som han bakom kulisserna såg till att Sveriges militära och underrättelsemässiga kontakter med USA och Nato förblev intakta.

Olof Palme och Bo Theutenberg. Foto: Faksimil Theutenberg.org / Privat

Han hävdar att Palme gav tydliga instruktioner till överbefälhavarna att de militära kanalerna till väst under inga omständigheter fick störas av den offentliga retoriken.

Resultatet blev, enligt Theutenberg, att Sverige även under Palmes tid i praktiken låg under den amerikanska säkerhets- och kärnvapenskölden, samtidigt som landet utåt upprätthöll bilden av strikt alliansfrihet.

– Samtidigt som han kritiserade USA såg han till att de militära kanalerna till Nato var öppna.

Han menar att detta skapar en helt annan bild av den tidigare statsministern. Theutenberg har själv skrivit boken Palme omvärderad? där han diskuterar frågan.

– Antingen kan man säga att han egentligen var en västagent eller en östagent. I alla fall spelade han säkert dubbelt.

”Vänsterkotteriet tog över UD”

En annan återkommande kritik riktar Theutenberg mot utvecklingen inom Utrikesdepartementet från början av 1970-talet.


Han menar att en ny generation diplomater förändrade myndigheten i grunden.

– Vi hade inte haft den här formen av politisk infiltration tidigare, men det fick vi med vänsterkotteriet från och med början av 1970-talet.

Han nämner flera namngivna diplomater, ”nedrustarna i UD”, som enligt honom kom att dominera utrikespolitiken under lång tid, bland andra Pierre Schori och det han kallar ”nedrustningsdamerna” och kvinnorörelsen, med Inga Thorsson, Maj Britt Theorin och andra.

På vilket sätt påverkade dessa personer Sverige och balansen?

– De ville ju då till varje pris nedrusta, framför allt kärnvapnen. Men det var de västliga kärnvapnen som skulle nedrustas. De kärnvapen som bland annat skyddade Sverige skulle ju bort. Han går vidare:

Maj Britt Theorin (S) och Inga Thorsson (S). Foto: Equmeniakyrkan CC BY 3.0 och okänd fotograf Public Domain

-Men däremot kunde ju ryssarna då bevara sina kärnvapen, på Kola-halvön eller bakom Uralbergen. De svenska politikerna var i detta läge redo att döma oss själva till undergång. 

Theutenberg fortsätter

– Det jag gjorde som självständig folkrättssakkunnig var att jag hela tiden höll emot bildandet av kärnvapenfria zoner, eftersom jag visste att det här kom via KGB.

Folk tror att allt detta är avslutat. Det är det inte. Man måste förstå hur det fungerade. Annars förstår man inte heller vad som händer idag.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

Theutenberg beskriver till och med vad han kallar ett kuppförsök inom UD 1973. Enligt honom blev motsättningarna så stora att flera av departementets ledande personer reagerade kraftigt.

– Det gick så långt att Sverker Åström enligt min uppfattning sade ifrån.

Sverker Åström och Pierre Schori. Foto: Okänd Public Domain och Eskil Malmberg CC BY-SA 4.0

Sverker Åström var en av Sveriges mest inflytelserika diplomater under efterkrigstiden. Han tjänstgjorde bland annat som kabinettssekreterare, FN-ambassadör och ambassadör i Paris.

Under flera decennier befann han sig nära den svenska utrikespolitiska maktens centrum och spelade en viktig roll i utformningen av Sveriges neutralitets- och säkerhetspolitik under kalla kriget.

I Bo Theutenbergs berättelse framträder Åström som en central maktfigur inom Utrikesdepartementet, men också som en person som alltså hamnade mitt i de interna striderna kring vänstergrupperingarnas växande inflytande inom svensk utrikesförvaltning under 1970-talet.

Pierre Schori tillhörde under flera decennier den mest vänsterorienterade delen av den socialdemokratiska utrikespolitiska eliten. Som nära medarbetare till Olof Palme blev han en stark förkämpe för revolutionära rörelser i Afrika, Asien och Latinamerika och förknippades med Sveriges omfattande stöd till olika befrielserörelser under kalla kriget. 

För sina kritiker, däribland Theutenberg, kom Schori att symbolisera en utrikespolitik som ofta visade större förståelse för socialistiska revolutioner än för västvärldens säkerhetspolitiska intressen.

Historien som fortfarande formar Sverige

För Bo Theutenberg är kalla kriget inte bara historia. Han menar att många av de konflikter som präglar dagens Sverige ytterst handlar om samma frågor som dominerade under 1900-talets andra hälft – suveränitet, ideologi, påverkan och stormaktsintressen.

– Folk tror att allt detta är avslutat. Det är det inte.

Han menar att förståelsen för dagens politiska konflikter kräver kunskap om de strukturer som byggdes upp under kalla kriget.

– Man måste förstå hur det fungerade. Annars förstår man inte heller vad som händer idag.

”Dagbok från UD” – Bo Theutenbergs bokserie om tiden på UD som finns ute i handeln. Foto: Privat

Många av dessa erfarenheter, dokument och analyser har Theutenberg samlat i den omfattande bokserien Dagbok från UD, där han skildrar decennier av svensk utrikespolitik, underrättelsearbete och internationella maktspel ur ett perspektiv få andra haft tillgång till.

Texten och bilderna är faksimil från Samnytt

NATOS UKRAINA-STOLLIGHETER UNDER MARK RUTTE VET INGA GRÄNSER

22 maj 2026

När man inte trodde att maktklanerna kunde uppfinna fler skatter att plåga det svenska och europeiska folken med så kommer just det, en UKRAINASKATT! Från en av de verkligt svaga och svagsinta ”ledare” Europa begåvats med.

Nu vill Mark Rutte och NATO (Förankrad med enighet???) att medlemsländerna skall införa en långsiktigt permanent ”ukrainaskatt” på sina medborgare att skicka till det korrumperade Ukraina och den genomkorrupta administrationen under Voldomyr Zelinski, hans regering och tjänstemän.

Begreppet ”ukrainaskatt” handlar om ett förslag från Nato generalsekreteraren Mark Ruttes förslag om att medlemsländerna ska avsätta 0,25 procent av sin bruttonationalprodukt (BNP) i långsiktigt stöd till Ukraina. True story!

Initiativet har internt inom försvarsalliansen NATO beskrivits som en obligatorisk avgift eller skatt för att garantera ett stabilt, flerårigt och förutsägbart finansiellt och militärt stöd till Zelinski och Ukraina.

NOTA BENE! Utan att behöva löpande riksdagsbeslut eller att tillfråga skattebetalarna, kan man tillägga.

Detaljer om förslaget

  • Målet: Att säkra miljardtals dollar i långsiktigt stöd och visa Ryssland att västvärldens engagemang är långfristigt. Rutte har betonat att allierade snabbt måste nå målet om minst 60 miljarder dollar i militärt stöd enbart under det innevarande året. Allt för att ytterligare berika Voldomyr Zelinski och hans anhang i administration och regering.
  • Kritik och motstånd: Förslaget kräver enhällighet bland Natos medlemsländer. Flera tunga aktörer – däribland Frankrike och Storbritannien – har uttryckt skepsis eller direkt motstånd mot idén. Bland annat vill flera EU-länder att deras bidrag till EU:s gemensamma lånepaket till Ukraina ska räknas av mot framtida Natokrav. 
  • Konsekvenser för medlemsländerna: Rutte har tidigare hävdat att det ökade trycket på försvarsutgifter och stöd till Ukraina kommer att kräva svåra prioriteringar i medlemsstaternas nationella budgetar. Han har nämnt att länder kan tvingas välja mellan att skära i välfärd och pensioner, öka statsskulden eller höja de inhemska skatterna för att ”finansiera säkerheten”. 

Vilken säkerhet och vems säkerhet frågar sig alla som förstår vad det hela handlar om.

Frågorna om hur stödet ska struktureras över tid kan förväntas bli föremål för debatt och förhandlingar under det kommande utrikesministermötet i Helsingborg och inför Natos stora toppmöte i juli. 

Hur ställer sig Sverige till förslaget? Eller snarare, vad säger de NATO-följsamma och ryggböjliga små (fysiskt och kognitivt) männen Kristersson och Jonsson till förslaget? Finns det ingen i Sveriges riksdag som kan stoppa detta fullständigt vanvettiga förslag för oss skattebetalare. Gränsen för Sveriges medlöperi i stödet till en korrupt regim och ledare måste få ett slut. Måste stoppa!

Sverige och det svenska folket som pressas hårt privatekonomiskt behöver pengarna mer än väl för de stora strukturella och finansiella problem landet har på flera områden, i åldringsvården, skolan, sjukvården, energiförsörjning, migranternas kriminalitet och dysfunktionella konsekvenser för hela vårt samhälle, för att nämna några. 

Våtsjön den 22 maj 2026

Lennart waara

070 710 77 24

KÄLLOR:

OM VLADIMIR PUTIN OCH NATO EXPANSIONEN ÖSTERUT.

11 maj 2026


Alla som vill veta och förstå vad som triggade president Vladimir Putins beslut om en ”special operation” in i Ukraina bör, snarare måste, läsa denna artikel om NATOs expansion österut trots löften om motsatsen. Artikeln är lång och utförlig med rikhaltiga citat. Det finns slutsatser och påståenden i artikeln som kan diskuteras, inte ifrågasättas, men sådan är den seriösa analysen av verkligheten och empirin.

Verklighet är nyanserad, komplex och svårare att begripa och något helt annat än den politiska propaganda som öses över den svenska populasen och som en stora majoritet svalt och därmed hjärntvättats bortom den begripliga.

Skyldiga Kristersson/Åkesson/Andersson/Jonsson et consortes som ljuger samtidigt som de öser skattepengar 128 miljarder) rakt ner i de privata fickorna hos Volodomyr Zelenskyi och hans henchmen. Bidrag som ges utan uppföljning, utan kontroll, utan revision av vad pengarna används till, nämligen ett privat berikande och lyxliv av gigantiska mått.

NATO’S EASTWARD EXPANSION – IS VLADIMIR PUTIN RIGHT?

PREAMBEL

”Jack Matlock, who was the U.S. ambassador to Moscow at the time, has said that ”categorical assurances” were given to the Soviet Union that NATO would not expand eastward.”

”The versions of the talk provided by Mikhail Gorbachev, the last leader of the Soviet Union, are particularly confusing. On one occasion, he said that German Chancellor Helmut Kohl and the Americans had promised him that NATO ”will not move one centimeter further east.” But in another instance, he said that ”the topic of NATO expansion was never discussed” – yet he nevertheless insisted that the West had violated the spirit of the agreements reached at the time.

Luckily, there are plenty of documents available from the various countries that took part in the talks, including memos from conversations, negotiation transcripts and reports. According to those documents, the U.S., the UK and Germany signaled to the Kremlin that a NATO membership of countries like Poland, Hungary and the Czech Republic was out of the question. In March 1991, British Prime Minister John Major promised during a visit to Moscow that ”nothing of the sort will happen.”

Yeltsin expressed significant displeasure when the step was ultimately taken. He gave his approval for NATO’s eastward expansion in 1997, but complained that he was only doing so because the West had forced him to.In early February, Genscher and Baker presented the idea in Moscow independently of one another.

The German foreign minister assured the Kremlin that: ”For us, it is a certainty that NATO will not expand to the east. And that applies generally,” clearly meaning beyond just East Germany. The American, for his part, offered ”ironclad guarantees that NATO’s jurisdiction or forces would not move eastward.”

When Gorbachev said that NATO expansion was ”unacceptable,” Baker responded: ”We agree with that.”, who was the U.S. ambassador to Moscow at the time, has said that

THE ARTICLE IN DER SPIEGEL.

Vladimir Putin insists that the West cheated Russia by expanding NATO eastward following the end of the Cold War. Is there anything to his claims? The short answer: It’s complicated.

In September 1993, Russian President Boris Yeltsin wrote a long letter to U.S. President Bill Clinton. The letter, addressed to ”Dear Bill,” began with a mention of the two leaders’ ”candid exchange of opinions.” And then Yeltsin let loose.
Poland, Hungary and the Czech Republic were interested in joining the North Atlantic Treaty Organization (NATO), which was a source of concern to the Russian president. Of course, Yeltsin noted, every country can decide for itself what alliance it would like to be a part of. But the Russian public, he continued, saw the eastern expansion of NATO as ”as a sort of neo-isolation” of Russia, a factor, he insisted, that must be taken into account. Yeltsin also made a reference to the Two Plus Four Treaty pertaining to Germany’s reunification in 1990. ”The spirit of the treaty,” he wrote, ”precludes the option of expanding the NATO zone into the East.”

That letter marked the first time that Russia had accused the West of having broken its word. And despite the fact that the Americans rejected the accusation, a resolution to the conflict has never been found – a situation which has had far-reaching consequences stretching to the present-day. There is essentially no other historical issue that has poisoned relations between Moscow and the West as much in the last three decades as the disagreement over what, precisely, was agreed to in 1990.

”You Cheated Us Shamelessly”

In the years since Yeltsin sent his letter, NATO has accepted 14 countries in Eastern and Southeastern Europe into the alliance. And the Kremlin has complained of having been duped every step of the way. Just recently, current Russian President Vladimir Putin complained: ”You cheated us shamelessly.”
The focus of the Kremlin’s ire is no longer exclusively on the Two Plus Four deal, but essentially on all accords negotiated since the fall of the Berlin Wall. ”You promised us in the 1990s that (NATO) would not move an inch to the East,” Putin said in late January. And he is using that history to justify his current demands for written guarantees that Ukraine will never be accepted into the Western alliance.
But that’s not all. At the end of January, Russian Foreign Minister Sergei Lavrov wrote an open letter to his Western counterparts in which he cited additional understandings. In particular, he focused on the Charter for European Security, rooted in agreements reached in 1990. East and West had concurred at the time that every country has a right to freely choose the alliance it wished to be part of, while also emphasizing the ”indivisibility of security.” Later, that became ”the obligation of each State not to strengthen its security at the expense of the security of other States,” as Lavrov explicitly mentions in his letter.

So, is Putin right in feeling that Russia has been duped by NATO’s eastward expansion?

There is no lack of accounts from a variety of witnesses to the various discussions between the West and Moscow following the fall of the Berlin Wall. In 1990, a veritable army of politicians and high-ranking officials from Moscow, Washington, Paris, London, Bonn and East Berlin met for discussions on German reunification, on the disarmament of both NATO and the Warsaw Pact, and on a new charter for the Conference on Security and Cooperation in Europe (CSCE) – which became the Organization for Security and Cooperation in Europe (OSCE) in 1995.

”Categorical Assurances”

But the recollections of those involved aren’t always consistent. Roland Dumas, who served as the French foreign minister in 1990, would later say that a pledge was made that NATO troops would not advance closer to the territory of the former Soviet Union. But the U.S. secretary of state at the time, James Baker, has denied that any such promise was ever made – a claim that some of his own diplomats, however, have contradicted. Jack Matlock, who was the U.S. ambassador to Moscow at the time, has said that ”categorical assurances” were given to the Soviet Union that NATO would not expand eastward.

The versions of the talk provided by Mikhail Gorbachev, the last leader of the Soviet Union, are particularly confusing. On one occasion, he said that German Chancellor Helmut Kohl and the Americans had promised him that NATO ”will not move one centimeter further east.” But in another instance, he said that ”the topic of NATO expansion was never discussed” – yet he nevertheless insisted that the West had violated the spirit of the agreements reached at the time.

Luckily, there are plenty of documents available from the various countries that took part in the talks, including memos from conversations, negotiation transcripts and reports. According to those documents, the U.S., the UK and Germany signaled to the Kremlin that a NATO membership of countries like Poland, Hungary and the Czech Republic was out of the question. In March 1991, British Prime Minister John Major promised during a visit to Moscow that ”nothing of the sort will happen.” Yeltsin expressed significant displeasure when the step was ultimately taken. He gave his approval for NATO’s eastward expansion in 1997, but complained that he was only doing so because the West had forced him to.

There is, of course, no legally binding agreement between the two sides from the period following the fall of the Berlin Wall. The verdict as to whether the West has broken its word depends entirely on how binding one believes the assurances made by Major and the others actually were.

The wrestling over NATO’s eastward expansion began in January 1990 with an initiative from German Foreign Minister Hans-Dietrich Genscher. Across Eastern Europe, the people had toppled Moscow’s satellite governments, and Genscher was concerned about the Kremlin’s possible response. He still had vivid memories of the 1956 uprising in Hungary. When an element of the rebellion sought to withdraw from the Warsaw Pact and establish closer ties to the West, the Soviets moved in to crush the rebellion. Genscher wanted to avoid a repeat, and he was prepared to make broad concessions to the Kremlin.

In a Jan. 31, 1990, speech, he proposed that NATO issue a statement saying: ”Whatever happens to the Warsaw Pact, there will be no expansion of NATO territory to the east and closer to the borders of the Soviet Union.” Genscher’s speech was well received by the allied governments in Britain, the U.S., France and Italy. In a discussion with his counterpart in London, Genscher said that he needed reassurances that ”Hungary would not become part of the Western alliance in the event of a change in government.”

His American counterpart Baker ”wasn’t exactly elated” by the idea, but considered it to be ”the best we had at the moment.” The primary concern among the Western allies was whether a united Germany would remain in NATO, and not the future of Eastern European countries, all of which were still in the Warsaw Pact.

An Issue Settled

In early February, Genscher and Baker presented the idea in Moscow independently of one another. The German foreign minister assured the Kremlin that: ”For us, it is a certainty that NATO will not expand to the east. And that applies generally,” clearly meaning beyond just East Germany. The American, for his part, offered ”ironclad guarantees that NATO’s jurisdiction or forces would not move eastward.” When Gorbachev said that NATO expansion was ”unacceptable,” Baker responded: ”We agree with that.”

Later, Baker would say that his exclusive focus had been on Germany. Apparently, he was uncomfortable with having negotiated with the Soviets to the detriment of Budapest and Warsaw. Genscher would also play down the importance of his visit to Moscow, later saying that he had wanted to ”gauge” the Soviet response, nothing more. A short time after that, the Two Plus Four negotiations began, extending into September 1990. The Soviets, Genscher said, never returned to the question of NATO expansion into Eastern Europe, a fact he interpreted to mean that the issue had been settled.

There is room for doubt regarding this version of events. As early as February 1990, it was no secret that some Eastern European countries had begun dreaming of eventual NATO membership. Newspapers were writing about it and Soviet officials mentioned it on a number of occasions to Western politicians. Without success. The West only provided general statements of reassurance. U.S. President George H. W. Bush, for example, said: ”We have no intention, even in our thoughts, to harm the Soviet Union in any fashion.” French President François Mitterrand told Gorbachev that he was ”personally in favor of gradually dismantling the military blocs.” NATO Secretary General Manfred Wörner later expressed his clear opposition to the expansion of the Western alliance.
The message was clear. If Gorbachev were to provide his acquiescence for German reunification within NATO, the West would aim at establishing a Western security architecture that took Moscow’s interests into account.

Informal assurances were not unusual during the Cold War. U.S. political scientist Joshua Shifrinson compares the 1990 discussions with the verbal agreements made between the Americans and Soviets that led to the easing of the Cuban Missile Crisis in 1962.

This view of the situation is supported by the fact that it was extremely difficult for Gorbachev to accept NATO membership for a reunited Germany. It is difficult to imagine that the Kremlin boss would have agreed to such a step if he had believed that the pledges from Bonn, London, Paris or Washington were anything but genuine. In fact, the German government ultimately had to accept a special status for the states that formerly belonged to East Germany, guaranteeing that the region would in principle not play host to troops from NATO alliance members or any other country.

Given the documents available, some even speculate that the West intentionally misled the Soviets from the very beginning. A few weeks after his trip to the Kremlin, in any case, Baker expressly told Genscher that some Eastern European countries were eager to join NATO, engendering Genscher’s response that the issue ”shouldn’t be touched for now.” A formulation which kept all options on the table for later.

The U.S. administration at the time also included influential hardliners like Defense Secretary Dick Cheney and his neo-conservative undersecretary of state, Paul Wolfowitz. These were men who dreamed of developing the U.S. into the only global superpower, and saw NATO primarily as a tool to assert U.S. dominance in Europe. The interest shown by countries in Eastern Europe in joining the alliance was helpful in that regard. The Defense Department urged that NATO leave ”the door ajar.”

Such statements would seem to support Putin’s assertions that the West has ”cheated” Russia intentionally. Nonetheless, that view, in its simplicity, is erroneous.

The 1990s was the decade of good intentions and vast illusions, on both sides. Gorbachev promised that the Kremlin would introduce democracy, respect human rights and recognize the right of countries to self-determination. He even broached the possibility that the Soviet Union itself could become a member of NATO. His successor Yeltsin expressed a similar confidence, claiming that ”we are becoming a different country.”

Growing Distrust

The eastern empire looked for a time as though it was ready for reform. And with that impression foremost in their minds, Kohl, Genscher, Bush and his successor Clinton really did want to transform NATO and take the Kremlin’s interests seriously. There was, however, one potentially significant contradiction: On the one hand, all countries were allegedly united by the ”indivisibility of security,” while on the other, each country allegedly had the right to decide which alliance it wanted to join. Still, that seemed at the time to be nothing more than a theoretical problem.

On top of that, Clinton, Kohl and the others spent years rejecting NATO membership for Poland, Hungary and the Czech Republic. Such an expansion was viewed as too expensive, the fledgling democracies in those countries appeared too fragile and their militaries were too reactionary. But then, the reform process in Russia slowed and distrust began to grow. And the Republicans, for their part, realized that the issue of expanded NATO membership was useful for scoring political points against Clinton. Many Americans with Eastern European roots lived in the decisive swing states in the Midwest. Leading Clinton to ultimately decide to expand the alliance.

In doing so, the West didn’t break any treaties, but some participants were concerned nevertheless. Years later, Genscher said that the expansion was just fine from a formally legal point of view. But it was impossible to deny, he said, that it was counter to the spirit of the understandings reached in 1990.

Länk
https://www.spiegel.de/international/world/nato-s-eastward-expansion-is-vladimir-putin-right-a-bf318d2c-7aeb-4b59-8d5f-1d8c94e1964d?fbclid=IwY2xjawRuPnRleHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZBAyMjIwMzkxNzg4MjAwODkyAAEeCVkTAGvWcUkkGe-UF_oV9OY096yDOlnzfOXm1DegO3NxqnSylWgOISgDAV0_aem_wPoprlo2sAcGZ4WgN5b9Tg

MER OM VAD DE DIPLOMATISKA ARKIVEN AVSLÖJAR OM LÖFTEN ATT INTE EXPANDERA NATO. NR 2.

Declassified documents show security assurances against NATO expansion to Soviet leaders from Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major, and Woerner

NÄR SLUTADE SVERIGE TALA OM FRED?

04 maj 2026

LEDARE (Samnytt)

På bara några få år har svensk politik genomgått ett av de största idépolitiska skiftena i modern tid. Ett land som länge byggde sin internationella identitet kring alliansfrihet, nedrustning, medling och kärnvapenmotstånd talar nu om upprustning, långvarig konfrontation, värdlandsavtal, bassamarbeten och europeiska kärnvapenparaplyer. Förändringen har gått så snabbt att själva hastigheten borde mana till eftertanke.

Det gamla Sverige var inte pacifistiskt i meningen försvarslöst. Landet byggde under kalla kriget ett starkt nationellt försvar. Men säkerhetspolitiken vilade på två ben – militär förmåga och politisk återhållsamhet. Alliansfriheten syftade till neutralitet i krig. Samtidigt försökte Sverige vinna inflytande genom diplomati, FN-arbete och internationell nedrustning.

Alva Myrdal blev en global symbol för kampen mot kärnvapen. Inga Thorsson drev samma linje. Olof Palme gjorde Sverige till en självständig röst mellan blocken. Man kan invända mot delar av denna tradition, men den gav landet en tydlig idé om att små staters säkerhet också skapas genom avspänning, folkrätt och låg konfliktnivå.

RYSSLANDS INVASION AV UKRAINA FÖRKLARAR INTE ALLT

I dag låter det annorlunda. Efter Rysslands invasion av Ukraina har mycket förändrats, och det vore ohederligt att förneka betydelsen av den händelsen. Ett europeiskt land angreps av sin granne i strid med folkrätten. Det skakade opinioner över hela kontinenten, inte minst i Sverige. Många slutsatser var rationella – försvaret måste stärkas, beredskapen förbättras och gamla självklarheter omprövas.

Men invasionen förklarar inte allt. Sveriges kursändring började tidigare. EU-inträdet, deltagande i Natoövningar, insatser i Afghanistan och Libyen, värdlandsavtalet med Nato och den gradvisa anpassningen till västliga säkerhetsstrukturer pekade ut riktningen långt innan medlemskapet formellt blev verklighet. Det som skedde 2022 var därför inte en total omsvängning, utan kulmen på en längre process.

DET TIDIGARE OTÄNKBARA NORMALISERAS NU SNABBT

Det verkligt anmärkningsvärda är kanske inte att Sverige rustar, utan att nästan ingen längre talar om fred. Debatten handlar om procentsatser av BNP till försvaret, vapensystem, avskräckning och hur länge krig måste pågå. Betydligt mer sällan diskuteras diplomati, europeisk säkerhetsordning, rustningskontroll eller vägar att minska risken för direkt stormaktskonflikt.

När samtal förs om kärnvapenparaplyer eller om att närma sig Frankrikes kärnvapenförmåga märks hur snabbt det tidigare otänkbara kan normaliseras. Det betyder inte att beslutsfattare önskar krig. Men det visar hur krislogik förändrar språk och gränser. Det som i går betraktades som extremt framställs i dag som pragmatiskt.

MILITÄRT MÅNGMILJARDREGN – SPARBETING I VÄLFÄRDEN

Här finns också en ekonomisk fråga som förtjänar större uppmärksamhet. När säkerhetsläget försämras kan mycket stora summor mobiliseras på kort tid till militär upprustning. När vården behöver resurser, järnvägen underhåll, kommunerna stöd eller energisystem byggas ut heter det ofta att utrymmet saknas. Medborgare har rätt att fråga varför vissa investeringar framstår som självklara och andra som omöjliga.

Detta handlar inte om att välja mellan försvar och välfärd, som om det ena automatiskt uteslöt det andra. Ett land behöver båda. Men man kan diskutera balansen och proportionerna, och ett samhälle som enögt endast förmår tänka säkerhet i militära termer riskerar att missa att motståndskraft och totalförsvar innefattar väl fungerande institutioner, utbildning, sammanhållning, robust infrastruktur och tillit.

FREDENS RÖST STARKAST NÄR FÖRSVARET VAR DET

Det behövs därför en mognare svensk säkerhetsdebatt än den vi nu ser. Sverige behöver ett trovärdigt försvar av den modell vi hade under efterkrigstiden innan det monterades ned. Rysslands aggression måste tas på allvar. Men varje invändning mot militarisering är inte naivitet, och varje fråga om diplomati är inte undfallenhet.

Den svenska fredstraditionen var inte perfekt och neutralitetspolitiken stundtals feg. Men den bar på en insikt som nu håller på att gå förlorad – att varaktig säkerhet inte bara skapas genom styrka, utan också genom att minska skälen till krig. Och fredens röst i Sverige var faktiskt som starkast när vår militära försvarsförmåga också var det. Den kombinationen saknas idag.

Sverige behöver försvar. Men Sverige behöver också åter lära sig tala om fred.

Författare av texten Mats Dagerlind

Samnytt den 2 maj 2026

TILL DEN AKTUELLA FRÅGAN OM USA IMPERIALISMEN

14 april 2026

Preambel

Det var en gång i tiden när vänstern var marxistisk, faktiskt beläst och bildad. Idag låter det som en saga, i mångas ögon kanske som en ond saga, Det var innan Vänsterpartiet imploderade ideologiskt och släppte samhällsanalysen och blev en del av den småborgerliga (av pinnebergar typ) PK/WOKE ideologin med perversa hbtqia+ idéer och transfrågor som främsta ”merit”, nåja kanske inte merit.

Nu har Vänsterpartiet valt en kunskapsmässigt urspårad och obildad för att inte säga kognitivt begränsad kvinnlig partiledare som inte begriper ett dugg av nationell politik, ekonomi eller geopolitik, men vorden taleskvinna (nåja…) för klimatalarmism, feminism, migrantkramande och allehanda stolligheter. Egentligen en ren byfåne som partiledare i riksdagen.

Det var en preambel för att komma inpå vad jag egentligen är ute efter att framföra.

USA imperialismen

Under det slutande 1960-talet och begynnande 1970-talet var vi många marxister som dominerade debatten om USA-imperialismen.  Finns det någon riktig marxist kvar över huvud att diskutera USA:s globala dominans och hegemoni med? Det ser inte så ut av debatten att döma. Ja, jag tillhörde den tidens extremvänster som ledande medlem i SKP och redaktör för partiets teoretiska organ Marxistiskt Forum. Tidskriften står där i tre inbundna volymer strax till höger bakom mig.

Vi analyserade och beskrev USA imperialismen empiriskt. Det var inget skälleord, det var en term byggd på fakta och analys. Vad vi då inte ens kunde drömma om var att den skulle vara än större, mer inflytelserik och globalt dominerade 60 år senare.

USA imperialism, USA hegemoni, USA:s globala dominans, beskriv det med vilka termer ni vill. I sak handlar det om militär dominans som tillåter USA att politiska, ekonomiska och militära maktmedel att hänsynslöst dominera världen, erövra olja och mineraler och styra den geo-politiska utvecklingen. Make no mistake about that!

Idag har USA 750 – 800 militära baser globalt i över 80 länder såvitt man kan utröna. Siffrorna är osäkra på marginalen. Baser finns i länder som inkluderar Europa, Mellanöstern och Asien. Sverige har numera baser på gång via DCA avtalet som ger USA extraterritoriella rättigheter i Sverige.

USA har i decennier bedrivit krig i andra länder, inte bara grannländer utan till och med på andra sidan jordklotet, för att som man hävdar ”försvara demokratin” och ”alla amerikaners säkerhet och intressen”. 

Vietnam 

En gång, under min politiskt aktiva tid, har man dock fått ordentligt med stryk och flytt trots terrorbombningar av städer och civila, med napalmbomber, avlövning av skog och växtlighet med Agent Orange. Bilderna från flykten 1975 finns än idag att se. US Army (som själva hävdar att de aldrig förlorat ett krig) sprang bokstavligen med svansen mellan benen för att utrycka det försiktigt, precis som synen när USA drog sig tillbaka efter att ha förlorat slaget om Afghanistan.

USA förlorade kriget I Vietnam trots en enorm dominans i flyg med B 52:or som öste mer och fler bomber över Vietnam än under hela andra världskriget. En total överlägsenhet i mängden vapen, vapenteknologi, brutalitet, massmord på civila mm. Dock, USA:s militära dominans till trots, USA förlorade mot lusfattiga risbönder.

US-militär och personal flydde, de sista med helikoptrar från ambassadens tak. De som inte fick plats blev kvar och ställdes till svars för sina illgärningar. Det var brutalt också det. Hämnden i bondekrig är brutal. Motivation slår klass är en gammal sanning. Vietnameserna slogs för sitt land först i decennier emot fransmännen som förlorade big time vid slaget vid Dien Bien Phu och senare i decennier mot USA. Efter mordet på John F Kennedy som ville och förberedde ett bortdragande av ”boots on the ground” (liksom JFK motsatte sig aktivt att Israel skaffade atomvapen) men juden och presidenten Lyndon B Johnson eskalerade snabbt (planerade sannolikt redan under flygfärden hem från Dallas).

Den svenska Vietnamrörelsen (FNL-grupperna och Vietnambulletinen) var en del av den globala proteströrelsen emot kriget som dessutom var stark också i USA med studentrevolten i USA och Europa som en följande del. Själv var jag och Britt i Paris under maj-revolten som nära nog kastade Charles de Gaulle ur presidentstolen. Han flydde utomlands och gömde sig när proteströrelsen i Paris och Frankrikes stora städer var som störst och starkast. Bara för att klara ut vad vi gjorde i Paris; vi studerade konst och kultur. Vi deltog inte aktivt i revolten eller demonstrationer och protester men vi fotograferade, samlade affischer och iakttog.

Olja och mineraler 

Numera griper USA under president Donald J Trump aktivt och uttryckligen utan hämningar efter olja och mineraler var helst de kommer åt, Venezuela, Grönland, Irak, Syrien/Golanhöjderna, Iran etc. USA imperialismen/hegemonin/dominansen är starkare och mer rovgirig än någonsin.

Mellanöstern och Stor-Israel

USA:s geo-politik visavi Mellanöstern är dock annorlunda på ett märkligt och intressant sätt. Den handlar första och främst om skapandet av Stor-Israel och styrs från Israel av Benjamin Netanyahu via Jared Kushner, Donald J Trumps svärson som agerar fullt ut medvetet i Israels intressen. Det är svansen som viftar med hunden.

Dominerande i genomförandet av geopolitiken i Mellanöstern är vidare de judiska finansoligarkerna och de judiska lobbyorganisationerna.

Underskatta inte de judiska finansoligarkerna i USA typ Sheldon Adelson (numera död) som med miljardbidrag till Donald J Trumps valkampanj fick löfte om att flytta USA-ambassaden till Jerusalem eller änkan Mirjam Adelson som utifrån miljardbidrag uttalade en önskan att Donald J Trump och USA:s militär skulle bombade Iran till grus, aska och klanvälde. Vilket också sker med Israel som mest hänsynslösa i terrorbombningarna.

Libyen

Se typfallet Libyen som exempel. Libyen är idag en failed state efter att ha varit en mönsterstat med omfattande välfärd för de libyska medborgana, med hårt regemente (det medges). Libyen är nu ett ”stat” i grus, klanvälde och öppen slavhandel med unga kvinnor och män (ca 400 dollar kostar ett fräscht exemplar). Hur många civila dödas i dessa terrorbombningar? 30 – 50 000? Sverige deltog med spaningsflyg. Vem beordrade dessa och vilka svenskar är ansvariga för massmordet på civila libyer? Vilka flygare deltog? Det är aldrig granskat och ingen har ställts till ansvar!

Lobbyorganisationer

Vilka är de aktivt pådrivande judiska lobbyorganisationerna? Shabad Lubavitch där svärsonen Jared Kushner (som nu tjänar enorma pengar på att spekulera i bl a oljeaktier med information från presidenten Donald J Trump som också själv berikar sig på samma sätt) är en tung och inflytelserik och central aktör och ledare. AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) som avlönar nästa hela kongressen med olika bidrag. Hur många av Donald J Trumps ministrar är judar och knutna på olika sätt till nämnda och andra liknande organisationer? Jag bara frågar. Kanske någon vet?

Den del av USA imperialismen/hegemonin/dominansen som berör Mellanöstern orkestrars och styrs (med aktiva och medvetna terrorbombningar av skolor, sjukhus och civila i både Gaza och Iran) av Israels och ovan nämnda medlöpare. Tro heller inte annat än att Epstein och Maxwell (far och dotter) var Mossadagenter som aktivt agerade för att skaffa hållhakar på amerikanska presidenter och makthavare. Som sagts! Svansen viftar med hunden!

USA skapar kaos och elände globalt

USA och idag president Donald J Trump är huvudaktören bakom det globala ekonomiska och politiska kaos som drabbar också oss etniska svenskar. USA är tillsammans med Israel de farligaste globala aktörerna för att störa och motverka fred och regional stabilitet.

Några siffror på vad USA-imperialismen/hegemonin/dominansen åstadkommit för världens folk. Uppgifterna är osäkra det medges vilket ligger i sakens natur men nivåerna kan bekräftas av olika internationella media.

400 000 – 450 000 döda civila i Irak, Afghanistan, Syrien, Yemen, Libyen.

Indirekt dödade, mördade av hunger, sjukdomar och en kollapsande infrastruktur (se hur Israel och USA i Iran siktat på just infrastrukturen inklusive sjukhus och skolor, el- och vattenförsörjning, liksom Israel i Gaza inklusive sjukhus och skolor). Terror mot civilia, inget annat!

Räknas dessa offer för terrorn in stiger dödssiffrorna i USA:s globala konflikter och närmar sig sannolikt 40 miljoner döda och lemlästade.

USA :s militära baser

De nämnda 750 – 800 militära baserna i drygt 80 länder är inte slumpmässigt utplacerade. De ligger alltid i anslutning till oljetillgångar (se hur USA:s CIA ledning och andra dignitärer erhöll tillgång till oljan på Golanhöjderna tillsammans med israeliska oligarker).

USA:s militära baser är alltid placerade nära strategiska punkter för den globala handeln och i strategiska regioner som Persian Gulf och East Asia.

Officiellt är baserna till för att skydda allierade, skydda USA:s strategiska intressen, bekämpa terrorism, och ”maintain global stability”. Nota bene! En mer geo-politiskt lögnaktig motivering får man leta efter. USA är ju den primära källan, aktören och hotet mot just global stabilitet. I Mellanöstern styrd av Israels målsättning att skapa Stor-Israel!

Den onda verkligheten

Empirin kring verkligheten är nämligen följande. Det geo-politiska mönstret visar att långsiktig militär närvaro på olika håll i världen i form av militära baser syftar till att ge USA-administrationen och presidenten möjlighet att utöva omedelbar, snabb och bestämmande makt att påverka/störa/krossa oönskad regional politik och därmed säkra USA:s ekonomiska intressen globalt. Makten uppstår ur den dominerande militära förmågan att helt enkelt kunna döda lokal/regional politisk/ekonomisk/militär opposition varsomhelst i världen inom några timmar! Det är den brutala sanningen.

Vid studium av var geopolitiska konflikter sker framträder ett mönster.

Amerikanska globala militära interventioner de senaste decennierna sker nästan alltid i svaga utvecklingsländer. Motståndet är där begränsat och strategisk kontroll är lätt att skaffa sig och upprätthålla. De handlar också alltid om regioner/länder som är rika på tillgångar som mineraler, olja och liknande.

Den gamla parollen lever och borde drivas av både höger och vänster.

KROSSA USA IMPERIALISMEN

Not: Pinnebergare är ett begrepp som används för att beskriva en ”liten människa” eller en småborgare som kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan i ett hårt ekonomiskt klimat.

SVANSEN VIFTAR PÅ HUNDEN – the tail wags the dog

24 mars 2026

USA:s geo-politiska Mellanösternpolitik under president Donald J Trump styrs avIsraels administration ledd av Benjamin Netanyahu i ett politiskt konglomerat med Mossad (uppdragsgivare till Jefrey Epstein), judiska finansoligarker som Sheldon Adelson (flytten av USAs ambassad till Jerusalem), änkan Miriam Adelson (betalar Donald J Trump miljarder i kampanjpengar för att bomba Iran) Rothshilds m fl och judiska lobbyorganisationer som AIPAC (störst och mest inflytelserik) och Shabad lubavitch med Jared Kushner som en viktig ledare.

Jared Kushner och Steve Witkoff (Donald J Trumps speciella sändebud ut i världen typ Ukraina, Ryssland, Iran) gick bakom ryggen på alla, agerade på Israels uppdrag (nota bene enligt uppgifter utan att konsultera Donald J Trump) och saboterade medvetet samtalen med Iran så att inget avtal kom ut av dessa. 

Israel med USA som styrd allierad har i decennier strävat efter att bomba Iran till grus, aska, klanvälde och en failed state. Liksom vid tidigare tillfällen, i Irak och Syrien, medvetet för att skapa flyktingströmmar till Europa. Studera hur Libyen lades i grus, klanvälde och öppen slavhandel (idag kostar en fräsch ung man eller kvinna 400 dollar. Libyen är idag en failed state. Sverige bidrog med flygspaning. Vem är ansvarig? Har någon åtalats för de folkmorden?

Jared Kushner är en amerikanskjudisk förrädare som går Israels ärenden och som är Donald J Trumps ”förhandlare” och speciella sändebud tillsammans med Steve Witkoff (samma etnicitet).

The Tails Wags the Dog.

Nämnda krafter behärskar USA:s Mellanösternpolitik. Storisrael är det långsiktigt uppenbara målet och att lägga alla fungerande arabstater som Irak, Syrien, Libyen och Iran i grus och eliminera hoten mot det aggressiva och mördande Israel som i alla år systematiskt bombat skolor och sjukhus. Det har inte siktat på militära mål utan medvetet på civila mål. Terrorbombningar sådana vi känner från terrorbombningarna av Tyskland under Bomber Harris. Åtalades aldrig!

Ett konkret exempel på hur Israels intressen är överordnade till och med USA:s egna anförs i följande dokumentation. Dokumenten visar tydligt hur Israel dominerar USA. Juden Henry Kissingers avtal med Israel om tillgång till drivmedel är belysande. Läs bifogade avtal om du tvivlar. USA garanterar att Israel i alla lägen skall tillförsäkras tillgång till drivmedel t o m om det innebär att USA inte själv har det. True story. Kolla dokumenten! Läs på!

Israel seeks pipeline for Iraqi oil

This article is more than 22 years old

US discusses plan to pump fuel to its regional ally and solve energy headache at a stroke

Ed Vuillamy in Washington

Sun 20 Apr 2003 05.09 CEST

Plans to build a pipeline to siphon oil from newly conquered Iraq to Israel are being discussed between Washington, Tel Aviv and potential future government figures in Baghdad.

The plan envisages the reconstruction of an old pipeline, inactive since the end of the British mandate in Palestine in 1948, when the flow from Iraq’s northern oilfields to Palestine was re-directed to Syria.

Now, its resurrection would transform economic power in the region, bringing revenue to the new US-dominated Iraq, cutting out Syria and solving Israel’s energy crisis at a stroke.

It would also create an end less and easily accessible source of cheap Iraqi oil for the US guaranteed by reliable allies other than Saudi Arabia – a keystone of US foreign policy for decades and especially since 11 september 2001.

Until 1948, the pipeline ran from the Kurdish-controlled city of Mosul to the Israeli port of Haifa, on its northern Mediterranean coast.

The revival of the pipeline was first discussed openly by the Israeli Minister for National Infrastructures, Joseph Paritzky, according to the Israeli newspaper Ha’aretz .

The paper quotes Paritzky as saying that the pipeline would cut Israel’s energy bill drastically – probably by more than 25 per cent – since the country is currently largely dependent on expensive imports from Russia.

US intelligence sources confirmed to The Observer that the project has been discussed. One former senior CIA official said: ‘It has long been a dream of a powerful section of the people now driving this administration [of President George W. Bush] and the war in Iraq to safeguard Israel’s energy supply as well as that of the United States.

‘The Haifa pipeline was something that existed, was resurrected as a dream and is now a viable project – albeit with a lot of building to do.’

The editor-in-chief of the Middle East Economic Review, Walid Khadduri, says in the current issue of Jane’s Foreign Report that ‘there’s not a metre of it left, at least in Arab territory’.

To resurrect the pipeline would need the backing of whatever government the US is to put in place in Iraq, and has been discussed – according to Western diplomatic sources – with the US-sponsored Iraqi National Congress and its leader Ahmed Chalabi, the former banker favoured by the Pentagon for a powerful role in the war’s aftermath.

Sources at the State Department said that concluding a peace treaty with Israel is to be ‘top of the agenda’ for a new Iraqi government, and Chalabi is known to have discussed Iraq’s recognition of the state of Israel.

The pipeline would also require permission from Jordan. Paritzky’s Ministry is believed to have approached officials in Amman on 9 april this year. Sources told Ha’aretz that the talks left Israel ‘optimistic’.

James Akins, a former US ambassador to the regionand one of America’s leading Arabists, said: ‘There would be a fee for transit rights through Jordan, just as there would be fees for Israel from those using what would be the Haifa terminal.

‘After all, this is a new world order now. This is what things look like particularly if we wipe out Syria. It just goes to show that it is all about oil, for the United States and its ally.’

Akins was ambassador to Saudi Arabia before he was fired after a series of conflicts with then Secretary of State Henry Kissinger, father of the vision to pipe oil west from Iraq. In 1975, Kissinger signed what forms the basis for the Haifa project: a Memorandum of Understanding whereby the US would guarantee Israel’s oil reserves and energy supply in times of crisis.

Kissinger was also master of the American plan in the mid-Eighties – when Saddam Hussein was a key US ally – to run an oil pipeline from Iraq to Aqaba in Jordan, opposite the Israeli port of Eilat.

The plan was promoted by the now Defence Secretary Donald Rumsfeld, and the pipeline was to be built by the Bechtel company, which the Bush administration last week awarded a multi-billion dollar contract for the reconstruction of Iraq.

The memorandum has been quietly renewed every five years, with special legislation attached whereby the US stocks a strategic oil reserve for Israel even if it entailed domestic shortages – at a cost of $3 billion (£1.9bn) in 2002 to US taxpayers.

This bill would be slashed by a new pipeline, which would have the added advantage of giving the US reliable access to Gulf oil other than from Saudi Arabia.

FOREIGN RELATIONS OF THE UNITED STATES, 1969–1976, VOLUME XXVI, ARAB-ISRAELI DISPUTE, 1974–1976

227. Memoranda of Agreement1

Jerusalem, September 1, 1975.

MEMORANDUM OF AGREEMENT BETWEEN THE GOVERNMENTS OF ISRAEL AND THE UNITED STATES

The United States recognizes that the Egypt–Israel Agreement initialed on September 1, 1975, (hereinafter referred to as the Agreement), entailing the withdrawal from vital areas in Sinai, constitutes an act of great significance on Israel’s part in the pursuit of final peace. That Agreement has full United States support.

United States-Israeli Assurances

1. The United States Government will make every effort to be fully responsive, within the limits of its resources and Congressional authorization and appropriation, on an on-going and long-term basis to Israel’s military equipment and other defense requirements, to its energy requirements and to its economic needs. The needs specified in paragraphs 2, 3 and 4 below shall be deemed eligible for inclusion within the annual total to be requested in FY76 and later fiscal years.

2. Israel’s long-term military supply needs from the United States shall be the subject of periodic consultations between representatives of the United States and Israeli defense establishments, with agreement reached on specific items to be included in a separate United States-Israeli memorandum. To this end, a joint study by military experts will be undertaken within 3 weeks. In conducting this study, which will include Israel’s 1976 needs, the United States will view Israel’s requests sympathetically, including its request for advanced and sophisticated weapons.

3. Israel will make its own independent arrangements for oil supply to meet its requirements through normal procedures. In the event Israel is unable to secure its needs in this way, the United States Government, upon notification of this fact by the Government of Israel, will act as follows for five years, at the end of which period either side can terminate this arrangement on one-year’s notice.

(a) If the oil Israel needs to meet all its normal requirements for domestic consumption is unavailable for purchase in circumstances where no quantitative restrictions exist on the ability of the United States to procure oil to meet its normal requirements, the United States [Page 829]Government will promptly make oil available for purchase by Israel to meet all of the aforementioned normal requirements of Israel. If Israel is unable to secure the necessary means to transport such oil to Israel, the United States Government will make every effort to help Israel secure the necessary means of transport.

(b) If the oil Israel needs to meet all of its normal requirements for domestic consumption is unavailable for purchase in circumstances where quantitative restrictions through embargo or otherwise also prevent the United States from procuring oil to meet its normal requirements, the United States Government will promptly make oil available for purchase by Israel in accordance with the International Energy Agency conservation and allocation formula as applied by the United States Government, in order to meet Israel’s essential requirements. If Israel is unable to secure the necessary means to transport such oil to Israel, the United States Government will make every effort to help Israel secure the necessary means of transport.

Israeli and United States experts will meet annually or more frequently at the request of either party, to review Israel’s continuing oil requirement.

4. In order to help Israel meet its energy needs, and as part of the overall annual figure in paragraph 1 above, the United States agrees:

(a) In determining the overall annual figure which will be requested from Congress, the United States Government will give special attention to Israel’s oil import requirements and, for a period as determined by Article 3 above, will take into account in calculating that figure Israel’s additional expenditures for the import of oil to replace that which would have ordinarily come from Abu Rodeis and Ras Sudar (4.5 million tons in 1975).

(b) To ask Congress to make available funds, the amount to be determined by mutual agreement, to the Government of Israel necessary for a project for the construction and stocking of the oil reserves to be stored in Israel, bringing storage reserve capacity and reserve stocks now standing at approximately six months, up to one-year’s need at the time of the completion of the project. The project will be implemented within four years. The construction, operation and financing and other relevant questions of the project will be the subject of early and detailed talks between the two Governments.

5. The United States Government will not expect Israel to begin to implement the Agreement before Egypt fulfils its undertaking under the January 1974 Disengagement Agreement to permit passage of all Israeli cargoes to and from Israeli ports through the Suez Canal.

6. The United States Government agrees with Israel that the next agreement with Egypt should be a final peace agreement.

[Page 830]

7. In case of an Egyptian violation of any of the provisions of the Agreement, the United States Government is prepared to consult with Israel as to the significance of the violation and possible remedial action by the United States Government.

8. The United States Government will vote against any Security Council resolution which in its judgment affects or alters adversely the Agreement.

9. The United States Government will not join in and will seek to prevent efforts by others to bring about consideration of proposals which it and Israel agree are detrimental to the interests of Israel.

10. In view of the long-standing United States commitment to the survival and security of Israel, the United States Government will view with particular gravity threats to Israel’s security or sovereignty by a world power. In support of this objective, the United States Government will in the event of such threat consult promptly with the Government of Israel with respect to what support, diplomatic or otherwise, or assistance it can lend to Israel in accordance with its constitutional practices.

11. The United States Government and the Government of Israel will, at the earliest possible time, and if possible, within two months after the signature of this document, conclude the contingency plan for a military supply operation to Israel in an emergency situation.

12. It is the United States Government’s position that Egyptian commitments under the Egypt–Israel Agreement, its implementation, validity and duration are not conditional upon any act or developments between the other Arab states and Israel. The United States Government regards the Agreement as standing on its own.

13. The United States Government shares the Israeli position that under existing political circumstances negotiations with Jordan will be directed toward an overall peace settlement.

14. In accordance with the principle of freedom of navigation on the high seas and free and unimpeded passage through and over straits connecting international waters, the United States Government regards the Straits of Bab-el-Mandeb and the Strait of Gibraltar as international waterways. It will support Israel’s right to free and unimpeded passage through such straits. Similarly, the United States Government recognizes Israel’s right to freedom of flights over the Red Sea and such straits and will support diplomatically the exercise of that right.

15. In the event that the United Nations Emergency Force or any other United Nations organ is withdrawn without the prior agreement of both Parties to the Egypt–Israel Agreement and the United States before this Agreement is superseded by another agreement, it is the United States view that the Agreement shall remain binding in all its parts.

[Page 831]

16. The United States and Israel agree that signature of the Protocol of the Egypt–Israel Agreement and its full entry into effect shall not take place before approval by the United States Congress of the United States role in connection with the surveillance and observation functions described in the Agreement and its Annex. The United States has informed the Government of Israel that it has obtained the Government of Egypt agreement to the above.

Yigal AllonHenry A. Kissinger2
Deputy Prime Minister and Minister of Foreign AffairsSecretary of State
For the Government of IsraelFor the Government of the United States

MEMORANDUM OF AGREEMENT BETWEEN THE GOVERNMENTS OF ISRAEL AND THE UNITED STATES

The Geneva Peace Conference

1. The Geneva Peace Conference will be reconvened at a time coordinated between the United States and Israel.

2. The United States will continue to adhere to its present policy with respect to the Palestine Liberation Organization, whereby it will not recognize or negotiate with the Palestine Liberation Organization so long as the Palestine Liberation Organization does not recognize Israel’s right to exist and does not accept Security Council Resolutions 242 and 338. The United States Government will consult fully and seek to concert its position and strategy at the Geneva Peace Conference on this issue with the Government of Israel. Similarly, the United States will consult fully and seek to concert its position and strategy with Israel with regard to the participation of any other additional states. It is understood that the participation at a subsequent phase of the Conference of any possible additional state, group or organization will require the agreement of all the initial participants.

3. The United States will make every effort to ensure at the Conference that all the substantive negotiations will be on a bilateral basis.

4. The United States will oppose and, if necessary, vote against any initiative in the Security Council to alter adversely the terms of reference of the Geneva Peace Conference or to change Resolutions 242 and 338 in ways which are incompatible with their original purpose.

5. The United States will seek to ensure that the role of the cosponsors will be consistent with what was agreed in the Memorandum [Page 832]of Understanding between the United States Government and the Government of Israel of December 20, 1973.3

6. The United States and Israel will concert action to assure that the Conference will be conducted in a manner consonant with the objectives of this document and with the declared purpose of the Conference, namely the advancement of a negotiated peace between Israel and each one of its neighbors.

Yigal AllonHenry A. Kissinger4
Deputy Prime Minister and Minister of Foreign AffairsSecretary of State
For the Government of IsraelFor the Government of the United States
  1. Source: Library of Congress, Manuscript Division, Kissinger Papers, CL 159, Geopolitical File, Israel, September 1–17, 1975. Secret. The texts of both memoranda were initialed on each page by Kissinger and Allon.
  2. Printed from a copy that bears only Allon’s signature.
  3. See Foreign Relations, 1969–1976, volume XXV, Arab-Israeli Crisis and War, 1973, Document 410.
  4. Printed from a copy that bears only Allon’s signature.

DE INTELLEKTUELLA GRÅSUGGORNA TVINGAS FRAM 

21 februari 2026

Att publicera en bild på naturens gråsugga som illustration till texten är möjligen att chikanera den nyttiga gråsuggan på ett otillbörligt sätt.

PREAMBEL

Jag skrev ett kort inlägg den 17 februari 2026 på FB om det självklara förhållandet att majoriteten av svenska folket, oavsett social tillhörighet, inte önskar krig eller att man hetsar för krig med Ryssland.

Jag påtalade också att Ulf Kristersson, Pål Jonsson, Magdalena Andersson och Jimmy Åkesson aktivt hetsar för krig och fortsätter använda skattepengar samt lånar för att finansiera kriget och berika Wallenbergklanen och det militärindustriella komplexet (i Sverige och USA, Sverige betalar nämligen för amerikanska sekunda vapen som den amerikanska militären vill bli av med och som skickas till Ukraina). De motarbetar och motverkar aktivt fredliga lösningar. För att inte tala om den internationellt belagda korruption som innesluter den ukrainska administrationen.

Till dags dato har FB-inlägget lästs av 19 000 och ett stort antal på min blogg (lennartwaara.com). Det är glädjande, oavsett vad man tycker i sak om mitt inlägg. Jag skriver för att läsas och väcka tankar. Man måste inte hålla med mig eller instämma. Det skall också sägas att de flesta kommentarer är positiva och resonerande liksom det finns kritiska kommentarer som på olika sätt argumenterar eller invänder i sak eller bara inte håller med. De rena invektiven och förolämpningarna har jag raderat och kommer att radera. 

Några ”förtjänar” att behandlas utifrån hur uppseendeväckande de är i brist på tankeskärpa illustrerande en gammal sanning formulerad av Esaias Tegner (1782 – 1846); ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”.

STOLLIGHETER

En man som skrev: ”Vad är det för fel på dig…” Det är en intressant reaktion på en text som hävdar att svenska folket inte vill ha krig med Ryssland. Jag avstår från den självklara motkommentaren… ja, ni förstår.

Vad som skrämt mig är alla invektiv, förolämpningar och stollekommentarer. Jag är ändock inte naiv, jag har varit aktiv på FB sedan 2008 så en del har man läst men kanske inte upplevt direkt själv, nämligen den okontrollerade ilska som demonstreras liksom geopolitiska världsbilder så okunniga, fördomsfulla och förledda att man undrar. 

Å andra sidan, när landets media, regering och riksdag i det närmaste dagligen påstår falska saker om kriget, krigets förlopp och förluster samt skickar den ena miljarden efter den andra (utan efterföljande kontroll och uppföljning av vart pengarna tar vägen) till den ukrainska administration (och till USA) så är det kanske inte konstigt att ”buskagitationen bland populasen” antar antipatiska former. 

30 PROCENT AV BIDRAGEN TILL UKRAINA ÄR KORRUPTION

By the way; uppemot 30 procent av stödet till Ukraina försvinner i korruption. Det hävdar den amerikanske ekonomiprofessorn Steve Hanke. Steve Hanke är professor i tillämpad ekonomi vid det privata John Hopkins University. I Baltimore Maryland (ett av världens mest prestigefyllda elituniversitet). Det skulle betyda för svensk del att drygt 30 miljarder av våra skattepengar, som har skickats till Ukraina har slutat i Zelinski-administrationens privata fickor. I dagarna avslöjas ännu ett sådant exempel, nämligen Herman Halusjtjenko.

EN KORRUPT UKRAINSK MINISTER

Ukrainas tidigare energi- och justitieminister Herman Halusjtjenko åtalas nu, misstänkt för omfattande penningtvätt efter att han ska ha slussat åtminstone en miljard kronor till ett skatteparadis i Stilla havet, pengar som också förts till andra konton i Europa. Hans familj lever lyxliv i Schweiz. Under kriget i Ukraina har Sveriges energiminister Ebba Busch (KD) vid flera tillfällen träffat den korruptionsåtalade ministern och hyllat honom för hans arbete, som hon menar att Sverige har mycket att lära av. I bästa fall godtrogen i värsta fall ”turning a blind eye”.

”FREDSSKADAD”

När jag granskat varifrån de intellektuellt och socialt märkliga kommentarerna på min text härrör framträder en grupp markant tydligt. De är medelålders/äldre medelålders män så vitt man kan se av uppgifter och/eller bild. Undantag finns men de är få, endast någon enstaka kvinna.

En unik plats intar mannen som skrev att var man ”fredsskadad” och en del av det ”fredsskadade folket” om man hävdade att svenska folket inte vill ha krig med Ryssland. Det är ett intressant begrepp. Fundera en stund på vad ”fredsskadad” kan betyda! Begreppet är närmast Orwellskt: ”Krig är fred, fred är krig”. 

Krigsskadad tror jag alla vet vad det är. En person skadad fysiskt och/eller psykiskt. I svåra fall får de fortsätta att i åratal leva med svåra fysiska handikapp och ofta posttraumatiskt stressyndrom, ibland för resten av livet.

Men hur ser man att en svensk man eller kvinna är ”fredsskadad”? Vad utmärker en sådan person? Kan en ”fredsskadad” person ha posttraumatiskt stressyndrom? Man undrar. I den kommenterande mannens föreställningar är folket uppenbarligen ”fredsskadade” om de påstår, tycker, hävdar att de inte vill ha krig med Ryssland. Fascinerande föreställning, minst sagt. Om man inte är för krig och/eller hetsar för krig är man ”fredsskadad”. Det är uppenbarligen inte är någon eftersträvansvärd egenskap. Man skall föredraga krig.

När man påpekar att Sverige som nation inte varit i krig sedan 1809–1810 blir det än värre. Påståendet är att håna våra ”veteraner” som varit soldater och stupat i olika delar av världen. Mannen hävdar således att Sverige visst varit i krig. Ja, svenskar har krigat och stupat i Spanien på 30-talet, i Finland under WWII, i Tyskland under WWII, under ett flertal insatser under FN-flagg i Kongo, Cypern, Afghanistan m fl. Det betyder inte att Sverige son nation och statsbildning varit i krig. Så kom då Esaias Tegnér åter 

”ALLT ANNAT (NÄSTAN) SEKUNDÄRT” – ÄN STÖD TILL UKRAINA

Om stödet till Ukraina och krigshetsandet mot Ryssland i ord och geopolitiska uttalanden och insatser samt det ohämmade och okontrollerade (i dubbel mening, nämligen varken här eller där) pengaflödet inklusive ammunition, fordon och vapen till Ukraina skriver en man: ”Just nu är allt annat (nästan) sekundärt”. 

Verkligen? ”Allt annat” med reservationen ”nästan”. Man undrar vad detta ”nästan” är som det svenska folket skall få behålla efter att det finansiella stödet skickats till den ukrainska administrationen? 

Vilka statsfinansiella poster utgörs av det som ”kallas allt annat” och som bedöms som ”sekundärt” i förhållande till det finansiella och militära (materiel som ammunition, vapen, fordon, stridsfordon, Archer m.m) stödet till kriget mot Ryssland? Förefaller som en rejält fanatisk ståndpunkt.

Vilka statsfinansiella poster, vad skall få stryka på foten, vad är ”sekundärt” för att Sverige skall fortsätta sända vapen, utrustning, och pengar till kriget. Pensioner? Barnbidrag? Kostnader för sjukvård? Kostnader för det sociala skyddsnätet? Kostnader för infrastruktur? Kostnader för skola och utbildning? Kostnader för… Vad är ”sekundärt”?

KRIGSHETSEN HAR BEDÖVAT DET SVENSKA FOLKET

Krigshetsen i Sverige ledd av regering och riksdag har uppenbarligen i ”populasens buskagitation” blivit hysterisk I ord, tankar och reaktioner. Kristersson, Bohlin, Jonsson och Malmer Stenergard (med stöd av Andersson och Åkesson) fortsätter förslösa mina och dina skattepengar. De skickar i dagarna ytterligare 12 miljarder till den ukrainska administrationen. Det skrämmande är att svenska folket inte har en aning om vad dessa pengar avser och innehåller. Det nämns bara en rund summa. Till vad? Vem är formell mottagare? Vilka krav på återredovisning finns? Uppföljning? Släpphäntheten med mina skattepengar är typisk för socialister men också moderater som är av samma lågkompetenta skrot och korn. Ansvarslösa slösare av folkets skattepengar! Den svenska kakistokratin. Men vi då, det svenska folket? Vad gör vi? Accepterar vi? Omfattande protester? Reser vi krav på redovisning? Nej! Folket betalar som den fårskock de är. Därför, ja just därför, kan regeringen fortsätta skicka mina och dina skattepengar till ett korrupt land, en korrupt administration som ”leds” av en korrupt, icke vald snortande komiker som president och global tiggare och som för säkerhets skull omger sig med en korrupt administration.

INVEKTIV RADERAS

Andra frekventa invektiv på min text är, rysstroll (mycket vanligt), Putinlakej, landsförrädare, ”vedervärdig överlöpare och förrädare”, vettvilling, dårfink och än värre. Den ohämmade och okontrollerade ilskan är psykologiskt intressant som tecken på intellektuell svaghet och mentala defekter. Den känner uppenbarligen inga gränser, alla normala spärrar har släppt. Raderas.

And that´s that!

Lennart Waara

070 710 77 24

SVENSKA FOLKET VILL INTE HA KRIG MED RYSSLAND

17 februari 2026

Arbetare och tjänstemän vill inte ha krig

Företagare vill inte ha krig

Köpmän vill inte ha krig.

Bönder vill inte ha krig

Svenska kyrkans ärkebiskop och biskopar lämnar besluten om vapenleveranser och militärt bistånd till Sveriges regering men motsätter sig inte det. Medlöperi och feghet således. 

Politikerna Ulf Kristersson, Pål Jonsson, Magdalena Andersson och Jimmy Åkesson däremot, vill inte bara ha krig, de hetsar aktivt för krig, de duperar och pungslår svenska folket med skatter och lånar pengar för att finansiera kriget och försörja krigsindustrin. De t o m aktivt motabetar och motverkar fredliga lösningar.

Det militärindustriella komplexets dominanta överstepräster Wallenbergklanen driver politikerna oavsett S, M eller SD framför sig för att tjäna hundratals miljarder på krigsindustrin samtidigt som miljontals unga män slaktas och invalidiseras.

Kulisserna är bjärta. Våra makthavares hållning är både omoralisk, folkfientlig och farlig.

FBI DOKUMENT: TRUMP UTPRESSAD AV ISRAEL – LÅTER KUSHNER STYRA ALLT.

02 februari 2026

Preambel

Vem som styr president Donald J Trumps geopolitiska åtgärder och krigsinsatser i Mellanöstern och annorstädes är vi många som analyserat och känner till. Nu publiceras FBI dokument (via Epstein dokumenten) som belyser frågan. Mossad är i hög grad inblandad via Ghislaine Maxwell och inte minst via hennes pappa som var erkänd Mossad agent och därtill tidningsmagnat. Israel styr Donald J Trump (och inte bara han utan majoriteten av kongressens ledamöter är finansiellt understödda på samma sätt) av judiska finansoligarker som Sheldon och Miriam Adelson m.fl. m.fl. och judiska lobby organisationer som DFL, Chabad Lubovich (där Jared Kushner har en tung position) med flera i Israels geopolitiska intressen.

Artikeln från Fria Tider in extenso

”I de nysläppta Epstein-dokumenten förekommer FBI-uppgifter (dokument FD-1023, min kommentar) om att Donald Trump skulle vara helt i händerna på Israel, som ska ha skaffat sig utpressningsmaterial på Trump genom sexförbrytaren Jeffrey Epstein. Enligt de obekräftade uppgifterna ska svärsonen Jared Kushner ha varit den som i själva verket styrde den tidigare Trump-administrationen.

I nysläppta FBI-dokument kopplade till den avlidne finansmannen Jeffrey Epstein förekommer långtgående uppgifter om att USA:s president Donald Trump ska vara komprometterad av Israel.

Enligt uppgifterna ska komprometterande material ha samlats in genom Epstein och använts för att påverka Trumps politiska beslut under den första Trump-administrationen.

Uppgifterna återfinns i ett så kallat FD-1023-dokument från 2020. Det är en FBI-rapport som sammanfattar vad en konfidentiell källa uppgett för en FBI-handläggare och innebär i sig inte att uppgifterna är verifierade.

I dokumentet hävdar källan att Epstein inte bara var en frifräsande finansman. Han ska enligt uppgifterna ha haft kopplingar till underrättelsetjänster.

Epstein ska ha ”tillhört både amerikanska och allierade underrättelsetjänster”. Han ska även ha haft en nära relation till Israels underrättelsetjänst Mossad.

Källan skriver att Epstein användes för att samla in komprometterande material om inflytelserika personer. Detta ska i sin tur ha möjliggjort utpressning och politisk påverkan.

En central person i dokumentet är den judiske stjärnadvokaten Alan Dershowitz, tidigare professor vid Harvard. Dershowitz var en av Epsteins försvarare under den uppmärksammade rättsprocessen i Florida 2007–2008.

Enligt källan ska Dershowitz själv ha sagt att Epstein arbetade för underrättelsetjänster. I dokumentet framkommer även att israeliska företrädare ”följde upp” samtal mellan Epstein och Dershowitz.

Kushner ”den verklige makthavaren”


När det gäller Trump-administrationen pekar källan ut Trumps svärson Jared Kushner som den verkliga maktfaktorn i Vita huset. I dokumentet står att ”Kushner var hjärnan bakom organisationen och presidentskapet”.

Trump ska enligt uppgifterna i praktiken ha låtit Kushner styra och beskriver presidenten som passiv i avgörande frågor.

Kushner, gift med Trumps dotter Ivanka Trump, var formellt senior rådgivare. Han ansvarade bland annat för Mellanösternpolitiken där USA:s reservationslösa stöd till Israel ingår.

Enligt källan var Kushners inflytande kopplat till både ideologiska band till Israel och omfattande internationella affärsintressen. Särskilt fastighetsaffärer lyfts fram.

Källan hävdar vidare att Trump själv var särskilt sårbar för påtryckningar. I dokumentet anges att han var ”komprometterad”.

Detta ska enligt uppgifterna ha utnyttjats för att säkerställa politiska beslut som gynnade Israel. Trump beskrivs i dokumentet som ”helt i händerna på Israel”.

Inga av dessa uppgifter har bekräftats av FBI. Trump har förnekat otillbörliga kontakter med Epstein och avvisat påståenden om utländsk styrning.

FD-1023-dokumentet är inte heller ett facit om vad som verkligen hänt. Men det ger en inblick i vilka misstankar och teorier som cirkulerade inom amerikanska underrättelse- och rättsvårdande myndigheter under slutet av Trumps tidigare presidentperiod”.

Texten hämtad från Fria Tider den 2 februari 2026.

BAKGRUND OCH ORSAK TILL ATT GRÖNLAND HAMNAT PÅ DONALD J TRUMPS IMPERIALISTISKA AGENDA?

25 januari 2026

Det har jag undrat över en längre tid. Geopolitisk bullshit om Golden Dome? Geopolitisk bullshit om Kina och Ryssland? Geopolitisk bullshit om amerikansk nationell säkerhet? Kanada har inte instämt i detta synsätt! Borde de inte ha samma syn?

President Donald J Trumps fixering vid Grönland och hot om att över Grönland handlar om en helt annan sak och idéen och initiativet kommer från ett identifierbart och mycket bestämt håll.

Sök de judiska finansoligarker som finansiellt underhållit (och styrt och styr) Donald J Trump i decennier, i egna finansintressen och som Israels stöttrupper styr den amerikanska administrations geopolitik fullt ut.  Det är svaret ifråga om Venezuela med flera geopolitiska militära våldinsatser och det är svaret ifråga om Grönland. Det är svaret för att förstå amerikansk utrikespolitik allt sedan president John F Kennedy mördades och Lyndon B Johnson tog över.

En mångårig vän till Donald Trump pekas nu i The Guardian ut som upphovsman till presidentens återkommande planer på att ta över Grönland. Miljardären Ronald Lauder, ordförande för Judiska världskongressen, ska redan under Trumps första mandatperiod ha lanserat idén – och sedan skaffat sig egna omfattande affärsintressen på ön.

Artikeln i The Guardian är extremt välgrundad.

”One day during his first term, Donald Trump summoned a top aide to discuss a new idea. “Trump called me down to the Oval Office,” John Bolton, national security adviser in 2018, told the Guardian. “He said a prominent businessman had just suggested the US buy Greenland.”

It was an extraordinary proposal. And it originated from a longtime friend of the president who would go on to acquire business interests in the Danish territory.

The businessman, Bolton learned, was Ronald Lauder. Heir to a makeup fortune – the global cosmetics brand Estée Lauder – he had known Trump, a fellow wealthy New Yorker, for more than 60 years.

Bolton said he discussed the Greenland proposition with Lauder. After the billionaire’s intervention, a White House team began to explore ways to increase US sway in the vast Arctic territory controlled by Denmark.

Trump’s renewed pursuit of Lauder’s idea during his second term is typical of how the president operates, Bolton said. “Bits of information that he hears from friends, he takes them as truth and you can’t shake his opinion.”

The proposal seems to have stirred Trump’s imperialist ambitions: eight years on, he is mulling not just buying Greenland but perhaps taking it by force.

Like many of those around the president, Lauder’s policy suggestions appear to intersect with his business interests. As Trump has ratcheted up his threats to seize Greenland, Lauder has acquired commercial holdings there. Lauder is also part of the consortium whose desire to access Ukrainian minerals appears to have spurred Trump to demand a share of the wartorn country’s resources.

Lauder has said he met Trump in the 1960s when they went to the same prestigious business school. After working for the family cosmetics business, Lauder served under Ronald Reagan at the Pentagon, then as ambassador to Austria, before running unsuccessfully for mayor of New York in 1989.

When Trump won the presidency in 2016, Lauder donated $100,000 to the Trump Victory fundraising committee. When Trump’s sanity was questioned in 2018, Lauder called him “a man of incredible insight and intelligence”.

That same year, Lauder said he was assisting Trump with “some of the most complex diplomatic challenges imaginable”. This seems to have included sowing the idea of Arctic expansion. The following year, the Wall Street Journal reveled Trump’s interest in Greenland. Denmark’s rulers expressed outrage. Trump responded by tweeting an image of a golden Trump Tower looming over a village, beside the caption: “I promise not to do this to Greenland!”

‘A treasure trove of rare-earth elements’

Trump’s fixation with Greenland endured, as did Lauder’s. Last February, shortly after Trump returned to the White House, Lauder leapt to his defence when the president publicly contemplated a military takeover of the world’s largest island.

“Trump’s Greenland concept was never absurd – it was strategic,” Lauder wrote in the New York Post. He went on: “Beneath its ice and rock lies a treasure trove of rare-earth elements essential for AIadvanced weaponry and modern technology. As ice recedes, new maritime routes are emerging, reshaping global trade and security.”

With Greenland at “the epicentre of great-power competition”, Lauder argued, the US should seek a “strategic partnership”. He added: “I have worked closely with Greenland’s business and government leaders for years to develop strategic investments there.”

Since Lauder steered Trump’s attention to Greenland in 2018, as first reported by the US journalists Peter Baker and Susan Glasser in their book The Divider, the cosmetics billionaire seems to have ploughed lots of his own money into the Arctic territory.

Danish corporate records show that a company with a New York address and unnamed owners has in recent months bought into Greenland.

One of its ventures is exporting “luxury” springwater from an island in Baffin Bay. When a Danish newspaper reported in December that Lauder was among the investors, it quoted a Greenlandic businessman involved in the endeavour. “Lauder and his colleagues in the investor group have a very good understanding of and access to the luxury market,” he said.

This group of investors is also reportedly seeking to generate hydroelectric power from Greenland’s biggest lake for an aluminium smelter.

Following Trump’s comments – in the aftermath of sending troops to capture the ruler of Venezuela – that the US needed Greenland “very badly”, Denmark’s prime minister warned that military action by one Nato member against another would break the alliance.

Trump appears unmoved. “We’re going to be doing something with Greenland,” he said last week, “either the nice way or the more difficult way.” After a White House meeting on Wednesday, the Danish foreign minster, Lars Løkke Rasmussen, said: “We didn’t manage to change the American position. It’s clear that the president has this wish of conquering Greenland.”

A deal to exploit Ukraine’s minerals

Lauder’s apparent involvement in shaping US policy adds to mounting questions about conflicts of interest during Trump’s second term and the apparent self-enrichment of those close to the president. Trump’s two elder sons, Don Jr and Eric, have been on a global moneymaking campaign from Vietnam to Gibraltar.

They insist there is a “huge wall” between their business activities and their father’s position as the most powerful man alive. Trump’s spokesperson has said: “Neither the president nor his family have ever engaged, or will ever engage, in conflicts of interest.” But foreign rulers have facilitated the enrichment of the first family, while sometimes seemingly securing the president’s favour.

Lauder, though, appeared for a time to have broken with his old friend.

In 2022, while he was out of office, Trump hosted the far-right agitator Nick Fuentes at his Mar-a-Lago club. Lauder, who heads the World Jewish Congress, joined the condemnation. “Nick Fuentes is a virulent antisemite and Holocaust denier plain and simple,” he said. “It is inconceivable that anyone would associate with him.”

But once Trump regained the White House, Lauder resumed financial support. In March 2025 he gave $5m to Maga Inc, a fundraising operation for Trump’s movement. The following month, Lauder was reportedly among the guests at an exclusive candlelit dinner with the president. Tickets were $1m each, payable to Maga Inc.

By then, Lauder’s business interests once again appeared to be overlapping with Trump administration policy.

A leaked November 2023 letter sent by the head of TechMet, a mining company, to Volodymyr Zelenskyy, Ukraine’s president, named Lauder as part of a consortium hoping to exploit a lithium deposit in the wartorn country.

Lauder said at the time that he had not discussed Ukrainian minerals with Trump himself but had “raised the issue with stakeholders in the US and Ukraine for many years up to the present day”. Leading Republicans joined a campaign for the US to gain a hold on Ukraine’s prodigious resources. Trump became its loudest proponent.

Weeks after Lauder’s Maga Inc donations, Washington and Kyiv signed a deal to jointly exploit Ukraine’s minerals. It went some way to preserving Trump’s support for Ukraine following his televised Oval Office tirade against Zelenskyy for what he deemed insufficient gratitude for US backing.

The lithium deposit was the first to be tendered under the minerals deal. This month, the Lauder consortium reportedly won it. TechMet, the company leading the consortium, declined to comment, as did Lauder. His Greenland business partners and the White House did not respond when contacted by the Guardian.” (Kursiven i artikeln är mina)