Archive for the ‘Omläsning / recension’ Category

« Äldre poster

IMMANUEL KANT – DEL 2.

08 september 2026

Immanuel Kant behandlar ämnena i textens del 1 primärt i sina politiska skrifter och essäer från 1780- och 1790-talen. Det är viktigt att notera, vilket vi påpekade i del 1, att Kant i sina analyser och texter presterade en djup filosofisk diskurs kring den individualistiska rättssynen liksom en samtidig fundamental kritik av paternalistiska stater och statsmakter. Samtidigt måste vi också förstå och anamma att Immanuel Kant fundamentalt motsatte sig all form av våldsam revolution eller uppror mot sittande maktcentra/maktklaner. Den linjen fullföljde han också fullt ut (om än med en mycket klok och klarsynt variant) i sitt eget liv när kungen förbjöd publicering a en text.

Förutom nedan anförda huvudverk behandlas frågorna i några specifika verk:

För yttrandefrihet och kritik av statsmakten

”Svar på frågan: Vad är upplysning?” (Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung?, 1784)

Detta är Kants mest berömda försvar för yttrandefriheten. Han introducerar begreppet ”offentlig användning av förnuftet” (öffentliche Regsamhet des Verstandes). Han argumenterar för att medborgare (särskilt akademiker och tänkare) måste ha absolut frihet att i skrift kritisera statens lagar, skatter och religiösa doktriner.

Han vänder sig starkt emot kungar eller regeringar som agerar förmyndare över folket och dess uppfattningar och tänkande. Statens uppgift är inte att styra vad människor tycker, utan att garantera ordning medan folket fritt debatterar.

För en individualistisk samhällssyn och mot paternalism

”Om ordspråket: Det kan vara rätt i teorin, men duger inte i praktiken” (Über den Gemeinspruch: Das mag in der Theorie richtig sein, taugt aber nicht für die Praxis, 1793)

I en del av essän formulerar Kant principerna för en laglig stat (republik) baserad på individens frihet. Kant utgår ifrån en individualistisk samhällssyn som stakar ut och definierar varje enskild samhällsmedlems frihet som människa. Ingen ska tvingas att bli lycklig på någon annans villkor. Varje individ måste själv få söka sin lycka på det sätt den anser bäst, så länge det inte inkräktar på andras frihet.

Han kritiserar statsmakten genom att angripa den paternalistiska staten (en ”fadersstyrt stat” där härskaren behandlar medborgarna som omyndiga barn). Kant kallar en sådan stat för ”den största tänkbara despotismen”, eftersom den berövar individen all personlig autonomi. Frågan känns igen som den definierande grunden för den svenska socialdemokratins ideologi och praktik allt sedan Hjalmar Branting och fram till Magdalena Andersson.

Det systematiska rättsliga ramverket

”Sedernas metafysik: Rättsläran” (Metaphysik der Sitten: Metaphysische Anfangsgründe der Rechtslehre, 1797)

Kants filosofiska huvudarbete om juridik och politik i vilken

Kant slår fast att det bara finns en enda individualistisk rätt. Den utgörs av en medfödd mänsklig rättighet nämligen frihet/friheten (oberoende av någon annans tvingande vilja). Begränsningen är enkel, verklig frihet kan bara existera sida vid sida med andras frihet, begränsat enligt allmän lag. Staten existerar enbart för att skydda denna individuella frihet och egendom, inte för att moralisera eller styra medborgarnas dygder. Det borde vara en ideologisk grund och ett politiskt mål för svenska riksdagspartier, av vilka ingen i grunden respekterar eller står för denna rätt. Så illa ställt är det med de svenska maktklanerna. Nota bene!

Immanuel Kant förespråkar dessutom, vilket bör påpekas, en uppfattning om att makten bör ha markerade gränser för maktens utövning vilket innebär en maktdelningsprincip som i mångt och mycket liknar liknar Montesquieus. Målet är självfallet att förhindra tyranni från maktens (maktklanernas) sida gentemot folket och medborgarna. Samtidigt, vilket är både intressant och viktigt i sammanhanget, uttrycker Kant med emfas, i förhållande till ovan nämnda satser, att man måste lyda den sittande makten i handling, även om man får kritisera den i ord. Ett råd han i ett berömt sammanhang verkligen intelligent genomfört själv  följde.

Statsskick och internationell kritik

”Till den eviga freden” (Zum ewigen Frieden, 1795)

Kant argumenterar kraftfullt för att var och en av världens stater måste ha en republikansk författning och kritiserar, som nämnts, despotism. Han kritiserar vidare monarkers tendenser (typiska för den tid han verkade i) att behandla staten och dess medborgare som sin privata egendom eller som schackpjäser i krig. Tesen är fullt ut tillämplig och överförbar till våra dagars globala regimer även dem som i likhet med den svenska definieras som demokratiska. En legitim stat måste bygga på medborgarnas medgivande (det ursprungliga kontraktet) och respektera individens rättigheter i grunden. Hur är det ställt med den saken i Sverige idag?

Till sist ett tips på en1 tim 40 min lång video på Youtube med svenskt tal om Immanuel Kants liv, arbete och tankesystem med relevans och resonemang i anslutning till de båda texterna i del 1 och del 2. Sevärd!

Våtsjön den 8 september

Lennart Waara

070 710 77 24

Publicerat i Omläsning / recension, SAP, Yttrande- och tryckfrihet. | Leave a Comment »

IMMANUEL KANT – DEL 1

05 september 2026

PREAMBEL

Immanuel Kants samhällssyn var individualistisk och byggde på idén om människans moraliska självständighet (autonomi). Det förde honom vidare i analysen till principiellt formulerad kritik mot auktoritära stater. Kant menade att varje människa är ett mål i sig själv och aldrig får användas enbart som ett medel för statens syften. Nota bene! Se socialdemokratins politiska förlöpningar som åskådligt exempel.

Kant är således inte bara nyttig och bildande läsning i allmänhet. Kant begåvar oss därutöver med intellektuellt skarpslipade instrument och operationsknivar med vilka vi kan dissekera det ruttnande totalitära socialistiska lik som är Socialdemokraterna.

Kants kritik mot den härskande statsauktoriteten riktade sig främst mot ”statlig paternalism” nämligen idén att staten ska agera som en förmyndare över sina medborgare. Känns det igen från decennier av socialistisk politik under Socialdemokraternas ideologiska hegemoni? Uppfattningen är idag så djupt rotad i svensken att populasen varken ser eller ifrågasätter förhållandet.

CENTRALA DELAR I KANTS INDIVIDUALISTISKA SAMHÄLLSSYN OCH KRITIKEN MOT STATSAUKTORITETEN

Vi börjar redovisningen med det viktiga begreppet ”det kategoriska imperativet” visavi individens värde

Enligt Kants kategoriska imperativ får individer aldrig reduceras till verktyg för statens eller härskarens vilja. Människan är så att säga målet i sig.

Var och en vuxen människa har (borde eller kan förväntas ha) ett eget förnuft och därmed också förmåga att på egen hand och självständigt avgöra vad som är moraliskt rätt. Framför allt varken krävs eller behövs aktiv eller bestämmande vägledning från statsapparat, kung, politiska partier eller kyrka. Människan är således moraliskt autonom.

Kant riktar därför kritik mot den paternalistiska staten för bland annat dess förmynderskap. På denna punkt bränner det till rejält när och om vi granskar svensk politiks användandet av statsapparaten för långt driven paternalism driven under decennier av socialdemokratisk hegemoni och ”problemformuleringsprivilegium”. Detta grava svenska missförhållande ifrågasätts inte alls av svensken eller politiker från andra partier. Var och en av mina läsare kan sannolikt peka på ett antal förmynderskap som berör familjers och individers dagliga liv och leverne. Se exempelvis på hur alkoholpolitiken drivits, motiverats och beslutats av en majoritet klåfingriga nykterister i riksdagen med ett monopol i form av Systembolaget än i denna dag. Exempellistan kan göras lång.

Kant riktade skarp kritik mot stater som agerar förmyndare och försöker göra medborgarna ”lyckliga” mot deras vilja. Han kallade en sådan stat för den ”största tänkbara despotismen”. Precis så är situationen i Sverige. Ingen grundläggande opposition eller ifrågasättande vare sig intellektuellt, filosofiskt eller politiskt. Alla jamsar med!

Otaliga svenska exempel belyser tesen. Socialdemokraternas politik, med betydande stöd av övriga partier, bekräftar och illustrerar Kants kritik. Ända in i absurdum. Kan det bli mer illustrativt? Sverige utgör vad avser paternalistisk styrning, begränsning och dominans över medborgarens livsval närmast ett lågintensivt helvete! Nota bene! Hur har det kunnat ske och pågå decennium efter decennium utan opposition, olydnad och obstruktion. Svensken är ett lydigt och ryggböjligt folk som följer och lyder maktklanerna utan protester, hjärntvättade och indoktrinerade ner i ren dumhet. Uttrycket ”Die dummen Schweden”, skapat i Sverige av svenskar (oh yes!) oftast felaktigt uppfattat som kommande från Tyskland. Precis så illa är det! 

I sin berömda essä ”Vad är upplysning?” beskrev Immanuel Kant hur auktoriteter (statschefer, präster) håller människor i ett tillstånd av ”självförvållad intellektuell omyndighet” genom att tänka åt dem, ja faktiskt än i denna dag dominerar denna intellektuella omyndighet populasen frånsett en mycket liten grupp aktivt kritiska intellektuella. Det är en förklaring till att socialdemokratin kunnat behålla greppet om väljarna, bevara den ideologiska hegemonin liksom problemformuleringsprivilegiet utan allvarlig och hotande utmaning. Tvärtom samtliga partier har definierat in sig i förhållandet, till och med i grundfrågor ocht inkluderat delar i sin egen ideologi och politiska framtoning. Polemiskt kan man beskriva Moderaterna som SAP2.0 i dessa avseenden.

Kants filosofiska paroll var Sapere aude – ha mod att använda ditt eget förnuft. Tänk själv, enkelt uttryckt. Hur ofta, eller snarare sällan, råkar man ut för eller träffar personer som gör just det? Traska patrullo, är generellt det förhärskande beteendet vare sig det gäller en idelogi eller ett parti. Se exempelvis den dominerande ideologiska klimatalarmismen. 

Statens, rättsstatens, verkliga legitima uppgift och begränsande roll är att garantera rättssäkerhet och skydda medborgarnas frihet, inte att styra deras liv eller moral. Det är också vad medborgarna under ett outtalat/underförstått socialt kontrakt förväntar sig.

Individens frihet kan och bör sträcka sig så långt att individens frihet kan samverka, samexistera och fungera tillsammans med alla andras frihet enligt en allmän lag, frihet under lag.

Kants komplexa syn på uppror är intressant. Trots grundläggande kritik mot auktoritära härskare var Kant övervägd och övertygad motståndare till våldsamma revolutioner. Hans tes var att staten, trots sina brister, är den samhälleliga instans som upprätthåller den lagliga ordning som krävs för att samhället inte ska falla samman i ett laglöst naturtillstånd och för att medborgarna skall acceptera att leva med och under frihet under lag. I stället förespråkade han reform genom offentlig debatt och tryckfrihet – det han kallade ”förnuftets offentliga bruk”.

Kant försvarade därför rätten till offentlig kritik utifrån en grundläggande yttrandefrihet. Han ansåg att förändring måste ske gradvis genom lagliga reformer, vilket i sig innebär att yttrandefriheten är det absolut viktigaste verktyget för fredlig samhällsförändring. Att uttrycka sina tankar var för Kant en medfödd rättighet, så länge det gjordes genom rationell argumentation och inte genom laglöshet eller uppvigling. 

För Immanuel Kant var yttrandefriheten inte bara en politisk rättighet, utan i grunden en fundamental förutsättning för mänsklighetens utveckling och moraliska mognad. I en essä ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” (1784) argumenterade han för att människan måste ta sig ut ur sin självförvållade omyndighet genom att våga tänka själv. För att detta ska vara möjligt krävs det vad Kant kallade för det fria förnuftiga ordet, men han gjorde en viktig och unik distinktion mellan hur denna frihet får användas. 

Kant delade upp förnuftets användning i två sfärer, vilket definierade var yttrandefriheten var absolut och var den behövde begränsas dvs i offentlighet alternativt i den privata sfären.

Offentligt innebär yttrandefrihet att tala eller skriva i egenskap av vetenskapsman eller tänkare inför en hel läsande värld. Här ansåg Kant att yttrandefriheten måste vara helt obegränsad. Nota bene! Samhället kan bara utvecklas om medborgare fritt får kritisera lagar, religion och statens beslut i skrift. Således allt annat än det som socialdemokratiska partiet förespråkar och som SÄPO med kvinnliga chefer aktivt motverkar genom att kalla oss kritiker för ”antistatlig extremism  och  systemhotande aktörer”.

Privat yttrandefrihet avser enligt Kant när en person agerar i en specifik borgerlig tjänst eller ämbete (exempelvis en officer, en präst eller en skatteuppbördsman). Här menade Kant att man måste lyda och följa reglerna för att staten och dess institutioner ska fungera. En officer kan inte vägra lyda order mitt under ett slag, men han har full rätt att efteråt kritisera strategin offentligt i en akademisk text. Liknar väl i mångt och mycket det gamla ”tjänstemannaansvaret” avskaffat av samhällsförstöraren och folkförrädaren adelsmannen Olof Palme

Kant formulerade det kända mottot för upplysningen: Sapere aude! – ”Ha mod att använda ditt eget förstånd!”. Han menade att makthavare som förbjuder sina medborgare att tänka och yttra sig fritt hindrar mänsklighetens naturliga framsteg. I stället för att frukta fria diskussioner borde staten välkomna dem, eftersom en upplyst befolkning som lyder lagarna av eget förnuft – snarare än av blind rädsla – skapar en stabilare och mer rättvis stat. Kritik mot makten och upplysning bör tillåtas, accepteras jag stimuleras, rakt emot vad totalitära socialdemokrater som Morgan Johansson med DDR i åtanke hävdar.

Våtsjön den 5 september 2026

Lennart Waara

070 710 77 24

Publicerat i Omläsning / recension, SAP | Leave a Comment »

INTELLEKTUELLA FÖREBILDER FÖR KRITIKER AV STATSAPPARAT, RIKSDAG OCH APPARATSCHIKS

26 augusti 2026

PREAMBEL 

Apparatschik är ett bra begrepp för de maktklaner i politik och myndigheter som styr Sverige i egenintresse. ”Klägget” är ett annat folkligt begrepp. Begreppet appartschik uppstod i gamla kommunistiska Sovjetunionen vilket i grund och botten är en mycket passande och lämplig bakgrund. 

En apparatschik utmärks empiriskt av tre saker:

Byråkratisk trohet: Sätter organisationens eller partiets, enkannerligen Socialdemokraternas, intressen framför allt annat.

Låg flexibilitet: Följer strikt givna direktiv och regler utan eget kritiskt tänkande.

Karriärdriven: Fokuserar på att behålla eller öka sin egen makt inom systemet.

PERSONLIGEN

Vi som tillhör den lilla marginella grupp intellektuella samhällskritiska analytiker kallas av SÄPO ”antistatliga extremister” vilket vi betraktar som en genuin bekräftelse av att kritiken fungerar och biter där den skall.

Dock, förebilder behöver och bör vi ha även om de som nämns i min text är oss bildnings- och intellektuellt överlägsna. De har också nått ut på ett sätt som inga intellektuella på vår kant gör. De som apostroferas är inte valda slumpmässigt utan personligt utan att jag för den skull i allt delar eller skriver under deras analyser och ståndpunkter. De har som självständiga intellektuella utmanat rådande maktklaner och apparatschik.

Någras samlade verk är lästa medan andra är mer extensivt genomgångna.

INTELLEKTUELLA SAMHÄLLSKRITISKA FÖREBILDER 

Sveriges viktigaste oppositionella intellektuella, var och en i sin tid, är tänkare, författare och journalister som har utmanat statsmakten, kyrkan eller rådande politiska dogmer från ett självständigt intellektuellt perspektiv. De är personer som har format den svenska demokratin och yttrandefriheten genom att agera kritiska motvikter till etablissemanget. 

August Strindberg (1849–1912): Den självklare numero una. Giganten, författargeniet, dramatikern och en av Sveriges mest aggressiva samhällsdebattörer. Han förnyade den svenska prosan och det internationella dramat.

Konkret exempel Strindbergsfejden, Röda rummet och Svarta fanor. Attackerade samhällseliten, monarkin, kyrkan och den borgerliga kulturen. Skriver helt hänsynslöst uppriktigt och avslöjande kritik av överheten i flera av romaner och andra texter. Strindberg bör läsas av varje svensk intellektuell. 

By the way; en av våra i särklass bästa deckarförfattare, utan motsvarighet kvalitetsmässigt ida, Stieg Trenter lärde sig skriva väl genom att läsa igenom Strindbergs samlade verk.

Vilhelm Moberg (1898–1973): Folkets författare. Ledande i Kejne- och Haijbyaffärerna på 1950-talet. Bekämpade rättsröta, byråkrati, myndighetsmissbruk och det socialdemokratiska statsmonopolet.

Jan Myrdal (1927–2020): Giganten numero due. Skriftställare. Vänsterradikal motståndare till imperialism. Kritiserade det svenska byråkratiska folkhemmet och välfärdsbyggets teknokrati inifrån. En av efterkrigstidens mest radikala och omstridda vänsterintellektuella skribenter och samhällskritiker.

Lars Gustafsson (1936–2016): Gigant numero tre. Filosof och författare. Kritiserade det svenska ”problemhemmet” under 1970-talet. Gick i exil i protest mot det inskränkta intellektuella klimatet. Myntade det gångbara begreppet ”problemformuleringsprivilegiet” för att beskriva den under decennier skadliga socialdemokratiska ideologiska samhällshegemonin.

Sara Lidman (1923–2004): Författare och agitator. Nyckelperson i det intellektuella motståndet mot Vietnamkriget samt drivande under LKAB-strejken.

Ellen Key (1849–1926): Internationellt erkänd pedagog, författare och feminist. Hennes idéer om barnets rättigheter formade 1900-talets pedagogik över hela världen.

Ingemar Hedenius (1908–1982): Filosofiprofessor i Uppsala som genom sin bok Tro och vetande (1949) utlöste en av Sveriges största kulturdebatter och drev på sekulariseringen av det svenska samhället.

Vem saknas? Bör någon plockas bort och varför? Listan är varken fullständig eller oemottaglig för invändningar.

Våtsjön den 26 augusti 2026

Lennart Waara

070 710 77 24

Publicerat i OM MIG!, Omläsning / recension, Strindberg August | Leave a Comment »

GRAHAM GREENE ESTETIK. DEL 4

07 augusti 2026

Romanen Slutet på historien/The End of the Affair kom 1951. Boken måste betraktas som en av de starkaste kärleksromaner som skrivits dock utan att alls hamna i romantisering. Romanen är sista delen i Greenes kända ”katolska kvartett”. 

Boken är ett mästerverk språkligt och tekniskt liksom ifråga om berättelsens innehåll och djup. Berättelsens narrativ handlar om en destruktiv otrohetsaffär med svartsjuka, Guds-tro och släktskap mellan kärlek och hat och den smala gränsen mellan kärlek och hat. Romanen inleds också med de berömda orden om att detta är en bok av hat, inte av kärlek.  Psykologiskt är romanen briljant och en osminkad skildring av svartsjuka och mänsklig svaghet

Romanen utspelar sig i London under och efter andra världskriget. Författaren Maurice Bendrix har en kärleksaffär med Sarah Miles som är gift med ämbetsmannen Henry. Ett bombanfall under Blitzen dödar nästan Maurice. Sarah bryter efter det utan förklaring kontakten varvid Maurices kärlek till Sarah förvandlas till ett frätande hat när han blir lämnad. Åratal senare anlitar Maurice en privatdetektiv för att spionera på Sarah. När han får tillfälle att läsa hennes dagbok förändras bilden. Sarahs avslutande av relationen berodde på ett löfte till Gud för att rädda Maurices liv efter bombanfallet. 

Det som började som ett triangeldrama utvecklas genom romanens berättelse till ett drama mellan tre parter där den tredje parten är Gud. Sarahs kamp mellan den mänskliga, köttsliga kärleken till Maurice och den andliga underkastelsen efter löftet till Gud för att rädda Maurices liv skildras med psykologisk skärpa. 

Översättningen är lysande och ger Greenes strama, eleganta och vemodiga prosa full rättvisa. Romanen är entydigt en klassiker. Den stannar kvar hos mig som läsare långt efter att jag läst ut den.

Publicerat i Omläsning / recension | Leave a Comment »

GRAHAM GREENE ESTETIK. DEL 3

30 juli 2026

Graham Greene själv delade in sin litterära produktion i romaner och underhållning. I det sistnämnda facket placerades The Third Man (kom 1950) liksom också Gun For Sale. Boken The Third Man är en novellförlaga till Greenes filmmanus och kom faktiskt att publiceras ett år efter filmens premiär.

Boken och filmen utspelar sig i Wien efter krigsslutet och handlar om amerikanska Holly Martins som anländer till staden för ett eventuellt arbete med/hos sin vän amerikanen Harry Lime. När Martin anländer till Wien har Lime dött i en förmodad bilolycka. Martin blir av olika skäl misstänksam och stannar för att gräva i saken.

The Third Man som film kom 1949 i regi av Carol Reed med Alexander Korda som producent, Orson Wells som en lysande Harry Lime och Joseph Cotten som Holly Martins.  Anton Karas sitarmusik ”Harry Lime Theme” har i hög grad bidragit till filmens ikonstatus. Filmen röstas regelbundet som en av den engelskspråkiga världens bästa filmer någonsin. Med rätta.

Filmens fotograf använde ett senare berömt svartvitt expressionistiskt foto med kraftigt ljus, belysning och kontraster och en kamerateknik med sned kameravinkel. Bild exempel nedan.

Kombination mellan den ikoniska cittramusiken ”Harry Lime Theme” och bilder av ett sönderbombat Wien och lysande insatser av skådespelarna bidrar till filmens framgångar. En stark känsla skapas hos tittaren av ett luggslitet, korrumperat, cyniskt efterkrigstida Wien.

När jag nu läst om boken för, vilken gång i ordningen och sett filmen för 25 gången, har jag också reflekterat över skillnaden, som finns, mellan bok och film.


Den största skillnaden mellan film och roman är att boken skrevs som ett novellförlaga till filmmanus och film. Det betyder att filmen faktiskt är den slutgiltiga versionen av berättelsen om Harry Lime. Graham Greene skrev novellförlagan för att strukturera handlingen innan han skrev filmmanuset tillsammans med regissören Carol Reed. 

Huvudkaraktärerna i filmen är Holly Martins (Joseph Cotten) och Harry Lime (Orson Welles) är amerikaner i anpassning till skådespelarna. I boken är Martins och Lime britter från samma engelska privatskola. I boken heter huvudpersonen dessutom Rollo Martins i stället för Holly. 

Filmen har ingen genomgående berättare. Historien skildras direkt och löpande genom de dramatiska händelserna. Den inleds med en speakerröst (Carol Reed själv) som redogör för den svarta marknaden i efterkrigstidens Wien som är  huvudtema i bok och film. I boken förs handlingen framåt av att den brittiske polisöversten Calloway (i filmen major) som berättare ser tillbaka på händelserna. 

En urförlig och god text om filmen finns på https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_tredje_mannen

Den berömda gökursmonologen (”The Cuckoo Clock Speech”) i filmen där Harry Lime vid pariserhjulet jämför Italiens blodiga historia under familjen Borgia med Schweiz 500 år av fred som bara resulterade i gökuret. Den monologen finns inte med i boken. Den improviserades och skrevs av Orson Welles underinspelningen.

Filmen slutar med den världsberömt bittra scen där Anna Schmidt går längs den långa allén på kyrkogården och passerar Holly Martins helt utan att se på honom.  Boken däremot har ett lyckligare slut. Där går Anna och Martins därifrån arm i arm, vilket antyder att de kommer att starta en relation. 

Bilderna faksimil från internet. Bilden nedan AI färgsatt. Filmen är svartvit.

Publicerat i Omläsning / recension | Leave a Comment »

GRAHAM GREENE ESTETIK. DEL 2

28 juli 2026

Graham Greene var under flera år föreslagen som mottagare av Nobelpriset i litteratur men kom tvåa tre gånger, blockerad av bl a vänstermannen Artur Lundqvist. 

Boken Hjärtpunkten är genuint stor litteratur med mycket hög verkshöjd som bör läsas av varje bildade person. Hjärtpunkten är av sådan lödighet att den i sig motiverar en Nobelprisnominering. 

Hjärtpunkten (The Heart of the Matter) är en Graham Greenes mest hyllade romaner. Tidskriften Time utsåg 2010 Hjärtpunkten till en av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna. 

Hjärtpunkten utgavs 1948. Den utspelar sig i brittiska Sierra Leone under andra världskriget och handlar om den katolske polisofficeren Henry Scobie som hamnar i olika moraliska dilemman.

Romanen tillhör Greenes centrala katolska romaner och diskuterar litterärt djupa moraliska dilemman, synd, skuld och destruktiv medkänsla. 

Huvudkaraktären major Henry Scobie är en strikt och plikttrogen polisofficer som blir förbigången vid en befordran vilket gör hans olyckliga fru Louise djupt frustrerad. För att betala för en nödvändig resa för henne till Sydafrika tar han ett lån av en skum syrisk smugglare. Medan frun är borta förälskar sig Scobie i Helen, en ung kvinna som överlevt ett skeppsbrott. Han fastnar i en härva av utpressning, otrohet och lögner och slits mellan sin katolska tro och sin vilja att inte såra någon. Hans desperata försök att bära allas olycka leder till ett oundvikligt personligt förfall och katastrof.

Scobie lider av en stark medkänsla med andra människor som blir destruktiv för honom själv. Hans personliga brist är hans överdrivna medlidande som medför att han skadar människorna runt honom mer än han hjälper dem. Boken skildrar genom Scobies agerande och överväganden konflikten mellan Guds lagar och mänsklig svaghet, särskilt kring synd och nattvard.

Miljön i romanen är det kvävande klimatet och de korrupta sociala förhållandena i Västafrika som också speglas i karaktärernas inre förfall. 

Publicerat i Omläsning / recension | Leave a Comment »

GRAHAM GREENE ESTETIK. DEL 1

21 juli 2026

Preambel

Nu går jag en tid, vid sidan av historisk och samhällskritisk läsning, in i en Graham Greene estetik. Under 1960- och 1970 talen läste jag Greene extensivt. Det var år då Greene diskuterades som en välmotiverad och välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur utifrån en betydande verkshöjd. Han föreslogs också av ständige sekreteraren Anders Österling. Greene kom dock och tyvärr endast på andra plats 1961, 1966 och 1967. 

Graham Greene är, to my mind, Nobelprismässig i långt högre grad än ett antal författare/poeter som erhållit priset och som ingen läste då och än mindre läser nu, exempelvis Abdulrazak Gurna, Gao Xingjian, Herta Müller, Vicente Aleixandre, Odysseas Elytis, Claude Simon, Wisława Szymborska för att nämna några.

Artur Lundkvist var, surpise surprise, den mest högljudda och betydande motståndaren mot Greene under 1970- och 1980-talen. Lundkvist hade en stark vänsterideologisk fördom och var dessutom uttalat antikatolsk. Han var skeptisk och avvisande till Graham Greenes författarskap och i synnerhet Greenes katolska teman. Greenes böcker var vidare enligt AL kommersiella och populärlitterära! Nota bene! Se där en verkligt udda (för att uttrycka det försiktigt) anledning till att inte erhålla Nobelpriset i litteratur, att vara läst.

Lars Gyllensten var tongivande ledamot i Nobelpriskommittén och senare ständig sekreterare. LG delade AL:s uppfattning att Graham Greene inte höll måttet för ett Nobelpris. Det har bekräftats att LG och AL systematiskt och organiserat blockerade Graham Greene under hans senare aktiva decennier.

De 22 böcker av Greene jag äger ingår nu i min kronologiska Greeneläsning. Just nu är jag inne i Hjärtpunkten, bibliotekets tredje bok kronologiskt.

Personalia.

Henry Graham Greene föddes den 2 oktober 1904 i Berkhamsted i Hertfordshire och dog den 3 april 1991 i Vevey i Schweiz och var författare och journalist. Greene ses som en av de främsta engelska författarna under 1900-talet. Han skrev både traditionell litteratur och thrillers. Greene skrev över 25 romaner som utforskade moraliska personliga och allmänna frågor. 

Greene avlade kandidatexamen i historia vid Oxford, och konverterade till katolicismen 1926. Han arbetade som journalist och filmkritiker och litterär redaktör och senare resande frilancejournalist. Under andra världskriget var han åren 1941–1944 agent för MI6 i Afrika. 

Greene hade en bipolär sjukdom vilket kom att inverka på hans författarskap likväl som privatliv. 

Greene dog 86 år gammal, av leukemi och är begravd på kyrkogården i Corseaux.

Författarskap

Greenes romaner har en yttre (ofta spännande) handling men innehåller också själsliga och mentala uppgörelser hos huvudpersonerna. Greene kallade sina romaner för ”entertainments”, till formen delvis thrillers med komplexa moraliska djup. 

Brighton Rock från 1938 nämns ibland som hans bästa roman. Det är jag dock personligen inte övertygad om. 

Författarens katolska tro har påverkat hans främsta verk Makten och härligheten (1940) och Hjärtpunkten (1948). 

Hans omfattande resor har vidare utgjort grund och inspiration för författarskapet.Den stillsamme amerikanen (1955), Vår man i Havanna (1958) och Utbränd (1960) behandlar olika länder före politiska omvälvningar. 

Greene har varit en av 1900-talets mest lästa brittiska författare. Hans popularitet har sin grund i spännande intriger och berättarförmåga liksom realistiska dialoger i en flink berättarstil. Flera romaner har blivit filmer exempelvis Den stillsamme amerikanen (1958 och 2002), Den tredje mannen (1949) och Vår man i Havanna (1959). 

En sorts liv (A Sort of Life) från 1971 är självbiografisk. Han skriver själv: ”En självbiografi är bara ’en sorts liv’ – den innehåller kanske färre faktiska felaktigheter än en biografi, men den är med nödvändighet ännu mer selektiv: den börjar senare och den slutar för tidigt.”

Källa: Svenska Wikipedia

Publicerat i Omläsning / recension | Leave a Comment »

DEN METABOLA PANDEMIN

07 juni 2026

PREAMBEL 

”Den metabola pandemin” med underrubriken ”det största hotet mot en hållbar framtid” är en bok av Lars Bern 2014 (fjärde upplagan).

Boken har för mig varit en ögonöppnare, ja faktiskt en personlig game changer ifråga om hälsa och vad vi stoppar av mat och mediciner.

Det är en bok som alla intresserade av den egna och samhällets metabola hälsa bör läsa och begrunda. Själva har vi börjat ändra i vår kost. Då har vi ändock länge varit medvetna om hur dålig de industriproducerade och processade livsmedlen är för vårt välbefinnande och hälsa, därtill en kvalitetsmässigt katastrofal massproduktion av spannmål och kött i det industrialiserade jordbruket.

BOKENS INNEHÅLL OCH TES

Den metabola pandemin, som är bokens titeln, är enligt Lars Bern det största hotet mot en hållbar framtid.  Boken är en kritisk genomgång och diskussion kring metabol hälsa och visar detaljerat hur livsstilsförändringar under 1900-talet och främst sedan 1980 har skapat en global våg av kroniska sjukdomar. 

Bokens tema och budskap i korta satser:

Den industrialiserade kosten: Bern argumenterar för att förändringarna i människans naturliga livsmiljö under 1900-talet – framför allt industrialiseringen av matproduktionen (spannmål och kött) och framväxten av ultraprocessad mat – är grundorsaken till den globala ohälsan. 

Det metabola syndromet: Sjukdomsutveckling till följd av metabol ohälsa börjar enligt Bern oftast med övervikt och typ 2-diabetes. Därmed skapas grunden för det som kallas för det metabola syndromet med (CVD) hjärt-kärlsjukdomar, cancer och demens. 

Kritik mot skolmedicinen: Lars Bern kritiserar skarpt den moderna skolmedicinen och läkemedelsindustrin. Han hävdar på empirisk grund att vården fokuserar på att dämpa symptom med medicinska substanser istället för att åtgärda de underliggande kost- och livsstilsorsakerna. 

Ekonomiskt och socialt hot: Bern lyfter fram att den skenande metabola ohälsan inte bara drabbar enskilda individer, utan utgör ett direkt hot mot samhällsekonomin och en hållbar framtid på grund av de enorma vårdkostnaderna.

Lars Berns konkreta råd fokuserar primärt på metabol hälsa, kostförändringar och ett ifrågasättande av industriellt producerad mat och skolmedicinens standardråd. Lars Bern driver han tesen att moderna kroniska sjukdomar orsakas av felaktig kost. 

Här är hans mest centrala och konkreta råd för att förbättra hälsan:

Kost och födoämnen att undvika

Lars Bern menar att den moderna livsmedelsindustrin har utarmat maten och fyllt den med komponenter som skadar blodkärlen och skapar inflammation. 

Sluta med socker: Han identifierar socker som en av de absolut största drivkrafterna bakom den metabola pandemin (fetma, diabetes, hjärt-kärlsjukdom). 

Undvik raffinerade kolhydrater: Särskilt modernt vetemjöl bör väljas bort för att hålla blodsockret stabilt. 

Bort med industriella fröoljor: Undvik oljor som solrosolja, majsolja och linolja. Han menar att dessa är starkt inflammationsdrivande och bör ersättas med naturliga fetter. 

Kost att lägga till (LCHF-fokus)

Bern förespråkar en kost som ligger mycket nära strikt LCHF (Low Carb High Fat) eller en mer köttbaserad kost: Ät naturligt, animaliskt fett.  Välj smör, ister och kokosolja istället för margarin och växtoljor.

Ät mer kött och fisk: Han avfärdar varningarna mot rött kött och menar att animalisk kost är biologiskt naturlig och näringstät för människan. 

Var inte rädd för kolesterol: Enligt Bern är kolesterol en livsviktig byggsten (bland annat för hjärnan) och höga värden är ofta ett tecken på att kroppen försöker läka inflammationer, inte en orsak till sjukdom i sig. 

Kosttillskott för immunförsvaret och hjärtat

För att kompensera för näringsfattig mat och stärka kroppens eget försvar rekommenderar han specifika tillskott: 

Vitamin D3 och Vitamin C: Särskilt viktigt för att upprätthålla ett starkt immunförsvar mot virus och infektioner.

Zink och Magnesium: Mineraler som han anser att många har brist på på grund av utarmade jordar.

Nattokinas och Q10: Rekommenderas för att stödja hjärt- och kärlhälsan. 

Synen på sjukvård och läkemedel

Ett av Berns mer kontroversiella råd handlar om ett stort mått av skepticism mot det han kallar det ”läkemedelsindustriella komplexet”. 

Behandla orsaken, inte symtomen. Han uppmanar individer att förändra sin livsstil istället för att förlita sig på livslång medicinering (till exempel med statiner mot kolesterol eller insulin mot typ 2-diabetes). 

Sök oberoende information!

Våtsjön den 5 maj 2026

Lennart Waara

070 710 77 24

PS

Min biologilärare i klass 8 år 1960 lärde mig att det inte heter eller är fråga om matsmältning. Maten smälts inte den spjälkas. Således matspjälkning. Det är också ett begrepp Bern genomgående använder. 

Detsamma gäller åderförkalkning som jag allt sedan unga år undrat över. Var kommer all kalk ifrån som stoppar blodflödet i våra ådror? Korrekt benämning och förklaring är således åderförfettning. Det är plack/fett som stoppar till blodflödet i ådrorna. 

DS

Publicerat i Omläsning / recension | Leave a Comment »

SVARTA FANOR – OMLÄSNING

15 januari 2026

Jag har som avkoppling, från läsning av ” Den svenska historien” i 10 band och 3 500 sidor, läst om Strindbergs Svarta fanor för 27 gången, alltid lika uppfriskande elak läsning om den tidens kulturpersoner. En dröm jag haft i alla år, sedan jag för en evighet sedan läste Svarta fanor för första gången, är att någon skrev en Svarta fanor om vår tids kulturella och mediala personage inklusive chefredaktörer som Peter Wolodarski och Anders Lindberg, det mediala och kulturella klägget och  wannabees av alla de slag. Men vem törs och är mäktig en sådan uppgift idag. Jan Myrdal är död. Han kunde möjligen ha skrivit den boken.

Bokens andra upplaga 1910.

Svarta fanor av August Strindberg är sannolikt den elakaste bok som skrivits i den svenska litteraturen. Boken är samtidigt en nyckelroman om 1890-talets svenska kulturella parnass med främst Gustaf av Geijer som måltavla. Det är ett extremt grymt porträtt som tecknas av honom liksom av andra exempelvis Ellen Key. För den som inte läst Svarta fanor eller gjort det utan att reflektera över eller kolla vilka verkliga personer som gömmer sig bakom romanens galleri av figuranter lämnas i avslutningen en tolkningslista.

August Strindberg tvekade själv länge innan han valde att eller vågade publicera boken som naturligtvis väckte mycken buller och rabalder.

Svarta fanor som kom 1907 men skrevs redan 1904 anses som den mest beryktade och hänsynslösa nyckelromanen i svensk litteraturhistoria. Huruvida den är ”den elakaste” som någonsin skrivits kan naturligtvis diskuteras. To my mind är den det.  Boken är känd för sina extremt skarpa och personliga angrepp på dåtidens kulturpersonligheter. 

Vad gör att boken än idag är inte bara läsbar och läsvärd utan också ett betydande verk i svensk litteraturhistoria?

Personporträtten är hänsynslösa. Strindberg använde boken som en privat uppgörelse med sina ovänner. Bland de illa dolda förebilderna fanns Gustaf af Geijerstam (som Zachris) och Ellen Key (som Hanna Paj).

Strindberg erkände i efterhand att boken var en ”fasans bok” och tvekade länge om han överhuvudtaget skulle publicera den. Boken skulle kunna ses som brottslig och förorsaka tryckfrihetsåtal.

Vid utgivningen 1907 orsakade boken en enorm skandal och blev inledningen till den så kallade Strindbergsfejden. Den liberala pressen ansåg den vara en ”svulstig pamflett” som inte ens förtjänade att recenseras.

Verket kan beskrivas som en grym satir där Strindberg ”låter gallan flöda” för att avslöja det han betraktade som ett ”ruttet tidevarv”. 

Sammanfattningsvis framstår Svarta fanor som en unik bok. Strindberg visar sin ohämmade och skickligaste sida som författare och smädare. 

August Strindbergs skildring av författaren Gustaf af Geijerstam kännetecknas av ett ökänt karaktärsmorden, kanske det värsta i svensk i svensk litteraturhistoria. Strindbergs relation till af Geijerstam genomgick en förvandling från vänskaplig uppskattning till nämnda karaktärsmord.

Strindberg porträtterade Geijerstam under pseudonym i flera verk:

Zachris i Svarta fanor (1907): Detta är den mest kända och skoningslösa skildringen. Zachris framställs som en litterär parasit, en lögnare och en moraliskt korrupt person som ”stjäl” andras livserfarenheter för sitt eget skrivande.

Zachris i Götiska rummen (1904): Här introduceras karaktären som en förlängning av Strindbergs bittra uppgörelse med den tidens litterära etablissemang.

”Efterstanken” i En blå bok: Strindberg fortsatte sina angrepp genom att beskriva Geijerstam i djupt negativa ordalag även efter dennes död. 

Varför var August Strindberg så elakt kritisk emot Gustaf af Geijerstam?

Under 1880-talet var de nära vänner och Strindberg kallade honom en gång för Sveriges framtidshopp. Agust Strindbergs syn gick från positiv uppskattning till hat.

En bidragande privat faktor till brytningen kan gissningsvis ha varit att Geijerstam tog parti för Harriet Bosse under hennes och Strindbergs skilsmässa kring 1904.

Strindberg ansåg att Geijerstam blivit för ”konjunkturbetonad” och framgångsrik på ett ytligt sätt, vilket födde både avund och förakt. En form av litterär rivalitet som kan förstås. Vi ser ju sådant idag också. Den viktiga frågan är dock: Vem läser Gustaf af Geijerstam idag förutom litteraturvetare medan Strindbergs verk aldrig upphör att publiceras, om och om igen i nya upplagor, och läses brett.

Skildringen i Svarta fanor var kontroversiell när den publicerades och skapade en stor litterär skandal i Sverige vid sekelskiftet. Strindberg anklagades av de utsatta och deras kotterier liksom i den liberala pressen för att vara ”besatt av att förvandla vänner till dödsfiender”. Rent trams som jag ser det!

Romanens nyckelpersoner motsvaras i verkligheten av:

  • Zachris (Gustaf af Geijerstam): Strindbergs huvudmål, porträtterad med stor elakhet, tillsammans med hans hustru Jenny (Nennie Geijerstam).
  • Grevinnan Maja: (Nanna/Nennie Geijerstam)
  • Hanna Paj (Ellen Key): En skarp satir över Key och hennes engagemang för kvinnans frigörelse.
  • Falkenström (Strindberg själv): Romanens berättare och alter ego.
  • Professor Stenkåhl (Karl Warburg): En professor i estetik.
  • Greve Max (Georg Stjernstedt): En ung jurist.
  • Redaktör Lönnroth/Lögnroth (Vult von Steijern): Chefredaktör på Dagens Nyheter.
  • Thilda K.: Författaren (Anne Charlotte Leffler) och hennes make.
  • Revisor K.: vice häradshövding (Gustaf Edgren) och hennes 
  • Smartman (Pehr Staaff/Fritz Kjerrman): Journalist på Dagens Nyheter. Andra uppgifter anger att det är (Karl Otto Bonnier)
  • Aspasia (Dagny Juel): En norsk författare.
  • Popoffski (Stanislaw Przybyszewski): En polsk författare.
  • Mister Anjala (Jac. Ahrenberg): En finlandssvensk författare.
  • Nyrax (Carl Larsson): Målaren. 

Våtsjötorp den 15 januari 2025

Lennart Waara

070 710 77 24

Publicerat i Kultur, Omläsning / recension | Leave a Comment »

LARS NORÉN OCH ANNAT LITTERÄRT – EN ESSÄ 

21 december 2025

På SF Anytime finns en fyra timmar lång ny dokumentärfilm ”Lars” av Bobo Ericzén om och med Lars Norén, 59 kronor att hyra i 48 timmar.

För var och en som i likhet med undertecknad är en beundrare och läsare av Lars Norén, inte mint hans dramatik och prosaböcker, är filmen ett måste, oerhört upplysande och rik på material och insikter.

Lars Norén är näst efter August Strindberg Sveriges genom tiderna störste dramatiker och en av Europas stora samtida dramatiker spelad på teatrar i hela den civiliserade världen. Eugene O´Neill, en av de verkligt stora dramatikerna med Nobelpris (hans mest kända verk ”Lång dags färd mot natt” hade världspremiär postumt på Dramaten) var viktig för Norén, (liksom för många andra av oss läsare av dramatik) som han beundrade och studerade hur man skriver dramatik. Norén själv arbetade i drygt åtta år med en pjäs om O´Neill. Norén skrev ett antal pjäsversioner innan den slutligen landade i den fullständigt briljanta pjäsen ”Och ge oss skuggorna”. Den finns på SVT Play. Se den med Margareta Krook, Max von Sydow, Reine Brynolfsson, Peter Andersson och Lakke Magnuson i regi av Björn Melander.

I Ericzéns film ”Lars” får man i intervjuer beskrivningar av Lars Noréns barndom, liv, familj och arbete med skådespelare på Europas teatrar samt inte minst hans, i bokstavlig mening, livsavgörande skrivande. I ett längre avsnitt får vi följa Lars Norén i hans regiarbete med en pjäs på Dramatiska teatern i Stockholm. Det är för en som läst (exempelvis i Dagböckerna) om hans arbete som regissör på olika teatrar intressant och lärorikt att få erfara hur Norén i praktiskt handlag arbetar med skådespelare. Det är ett fantastiskt avsnitt som inte liknar något annat jag sett. Bara det avsnittet gör filmen värd att se. Det finns också en liknande film av Bobo Ericzén från repetitionsarbetet på Dramaten med Lars Noréns helt ordlösa pjäs ”Stilla liv”. Den finns också på SF Anytime. Mycket annat viktigt finns i filmen ”Lars”, Lars Norén berättar om sin barndom på ett hotell som föräldrarna drev, om sin komplicerade relation till mamman respektive den älskade pappan, hur han lämnades att sköta sig själv när föräldrarna inte hade tid, läsandet tidigt, om hur han i tidiga år flyttade till Stockholm och debuterade som poet (med stöd av Gerhard Bonnier) innan han under 80-talet helt gick över till att skriva dramatik och varför det blev Noréns främsta, för att inte säga enda vid sidan av det senare regisserandet, uttrycksmedel. Hans arbete som dramatisk författare och regissör skildras och diskuteras. För det mesta var Norén regissör av egna pjäser men också andras, till exempel den fabulösa uppsättningen av August Strindbergs ”Dödsdansen”. Den var samtidigt Lars Norens regidebut med Jan Malmsjö och Marie Göranzon i huvudrollerna. Den kan ses på SVT Play.

När man ser den fyra timmar långa filmen om och med Lars Norén börjar man drömma och önsketänka bortom det möjliga. Om man som undertecknad är läsare och beundrare av August Strindberg, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf och har läst inte bara deras litterära produktion utan också ett antal biografier önskar man att det funnits en film som denna med levande bilder. Vilka insikter skulle en sådan inte ge som en biografi inte kan. För att inte tala om filmer om och med våra stora samtida (dock nu döda) prosaförfattare P O Enquist, Lars Gustafsson och Jan Myrdal (finns en del) eller poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer.  En filmad biografi med och om nämnda författare skulle med säkerhet ge information om, förståelse för och insikter i dessa författarens liv och arbete som inte ens en välskriven biografi ger. Eller, varför inte en film (en god film finns om min kvinnliga favorit Karin Boye men inte med henne som aktivt medverkande. By the way, Johan Svedjedal har skrivit den slutliga Boye-biografin. Det finns också en rik kringlitteratur och vittnesmål om Boye. Med Karin Boye som medverkande finns endast en några sekunder lång filmsekvens. Den har jag ändock tittat på många gånger för att försöka se om den bidrar till min förståelse och djupa beundran och kärlek till Karin. Ja, hon är Karin med mig. Jag har också besökt den plats, den sten, där hon satt och dog i kylan en natt med sömnmedel i kroppen i ett som det kan verka självmord eller som jag är övertygad om ett rop på hjälp som gick överstyr. Det är dock inte den sten som är utmärkt med skylt som är hennes verkliga dödsplats. I vanlig ordning är saker inte som de presenteras. Men den korrekta platsen går att hitta.

Nåja, nu har vi Lars Norén i bokstavlig närbild liksom också intellektuellt och mentalt. Han talar själv i filmen, inga obildade självcentrerade journalister förstör. Filmen ”Lars” är en gåva till oss litterärt intresserade och inte minst dem av oss som läser och beundrar Lars Norén. Se filmen om du läst hans dramatik, tidiga lyrik eller hans 5–6 tusen sidor bländande prosadagböcker.

Lennart Waara

070 710 77 24

Faksimil från nätet.

Publicerat i Kultur, Omläsning / recension | Leave a Comment »

« Äldre poster