Archive for the ‘Omläsning / recension’ Category

LÄSEFRUKTER – PERSONLIGA GAME CHANGERS

05 januari 2022

År 2021 var året då jag långsamt läste 1900-talets stora romanbyggen Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och Robert Musils ”Mannen utan egenskaper”. Den tredje romansviten, som i litterär kvalitet sällar sig de två, är självfallet Lawrence Durrells ”Alexandriakvartetten” bestående av de fyra romanerna ”Justine”, ”Balthazar”, ”Mountolive” och ”Clea”.

Alexandriakvartetten är ingen vanlig roman som utspelar sig i ett tidsmässigt kontinuum utan händelserna speglas av fyra olika temperament och i fyra rumsdimensioner.

Personerna i romanerna är så levande beskrivna, genom de händelser de medverkar, reagerar och agerar i att jag kommit att tro att de existerar i verkligheten. Ibland har jag fantiserat om att jag måste resa till Alexandria, som första nästa utlandsresa, för att träffa dessa personer och inte minst Clea Montis som jag förmodligen skulle bli förälskad i.

Någonstans i den fjärde delen ”Clea” skriver en av författarpersonligheterna i romanen Pursevarden att en roman skall ”förkroppsliga inte en temps retrouve utan en temps délivré”. En tydlig alludering till Marcel Proust.

I min personliga psykologiska och intellektuella värld har 2021-års resa genom de globalt största 1900-talsverken varit en resa uppåt och inåt både intellektuellt och psykologiskt. Marcel Proust var magnifik men Robert Musil gav emotionella vibrationer och intellektuella reflektioner som låg närmare mitt inre än Prousts huvudperson gjorde. Ett ytterligare steg uppåt och inåt i nämnda avseenden gav Durrell med sina fyra romaner i Alexandriakvartetten som jag levde mig in i till den grad att de icke-existerande romanfigurerna fick existens i en stad som dock faktiskt existerar, Alexandria.

Nu återstår bara James Joyce. Den märkliga och nydanande ”Odysseus” har jag självfallet redan läst, två gånger på engelska och en gång i svensk översättning. Nu skall jag ta mig an den näst intill omöjliga ”Finnegans Wake”. Svårläst intill oläslig, skriven på 80 språk, med egna Joycska ordskapelser.

Jag har försökt läsa ”Finnegans Wake” tre gånger men inte kommit längre än ett femtiotal sidor in i boken innan jag givit upp. Nu skall den läsas!  Det föreligger också sedan 2021 en svensk ”motsvariggjord” version ”Finnegans likvaka”. Att översätta Finnegans Wake till något annat språk är en omöjlighet. Därav beskrivningen ”motsvariggjord”. Det är ett monumentalt arbete som gjorts av Bertil Falk som 2021 efter 66 års (yes!) arbete blivit färdig med översättningen. Det blir läsning av den engelska och svenska översättningen parallellt.

Till dags dato har ingen stor tidnings kulturredaktion recenserat översättningen. De har väl i likhet med de flesta inte orkat läsa James Joyce´ ”Finnegans Wake”. Märkligt är det dock! Skitlitteratur presterad av Lagerkrantzar, Marklundare et al får förstadagsrecensioner för vad skräp som helst.

Nåja, om de nämnda litterära storverken krävt långsam läsning, på tvärs med mina normala läsvanor, så kommer ”Finnegans Wake” att kräva extremt långsam läsning och sannolikt också högläsning för att verkligen uppfatta och komma in i James Joyce´ ordekvilibristik.

Men, innan jag börjar den läsningen har jag sent omsider på bokbörsen.se inhandlat, varför begriper jag egentligen inte, den 1988 på svenska utgivna lilla boken ”Bönhörd” av Truman Capote. I USA publicerades den året innan med titeln ”Answered prayers”.

Boken påstår Truman Capote själv, i patologisk självöverskattning, är inspirerad av Marcel Proust. Bakgrunden är den här.  År 1966 hade Truman Capote publicerat ”Med kallt blod” och fått en enorm publicitet och kritiker beröm. Boken, sålde oerhört bra och gjorde Truman Capote rik. 

Nu trodde, den allt mer urspårade, Truman Capote, som umgicks intimt i den amerikanska östkustaristokratin och kändisvärlden, att han kunde skriva en amerikansk motsvarighet till Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. När jag inhandlade Capotes bok hade jag lurat mig själv att tro att Capote åtminstone till dels skulle kunna leva upp till den ambitionen.

Capote talade i årtionden vitt och brett i media om den kommande boken. Han publicerade 1975 tre tänkta kapitel i Esquire som medförde en enormt negativ reaktion. När man läst Bönhörd är reaktionerna helt begripliga och välförtjänta. Han förlorade från en dag till en annan i stort sett alla vänner, med rätta, i den aristokratiska kändisvärlden. Verkliga personer var lätt igenkända. Efter att ha läst skiten kan jag konstatera att denna bögvältrande äckelbok inte förtjänar publicering. Den är enormt dålig. Förklaringen till publiceringen måste vara att seglade på framgången med ”new journalism” boken ”Med kallt blod”. Dock, ”Bönhörd” förtjänar inte på litterära meriter att tryckas, publiceras och än mindre att översättas och ges ut i Sverige. För första gången, med 7000 inköpta böcker i biblioteket, funderar jag på att bränna en bok i öppna spisen.

Det blev aldrig mer än tre kapitel avsedda att ingå i det stora verket. De finns på svenska i nämnda bok. Det går/har gått en myt att det fullständiga verket finns undangömt i något bankfack. Men det är sannolikt bara en vandringssägen. Troligare är att Truman Capote insåg att han inte skulle kunna leva upp till de höga standardkraven i förebilden ”På Spaning efter den tid som flytt”. Han är med ”Bönhörd” inte ens i närheten av Marcel Prousts skösnören, utan att jag vill påstå att Marcel Prousts skosnören var svinaktiga.

ROBERT MUSILS ”MANNEN UTAN EGENSKAPER”.

18 december 2021

Författaren

Robert Musil föddes i Österrike år 1880. Fadern härstammade från gammal österrikisk adel. Robert Musil var utbildad officer och ingenjör. Han studerade filosofi i Berlin och året 1908 erövrade Robert Musil sin doktorsgrad med avhandlingen ”Om Mach´s teorier”. Men också som G.H. von Wright påpekar ”Som monument över en generations intellektuella kris är nog till sist hans roman viktigare än den lilla doktorsavhandlingen.” Författarens olika utbildningar har otvetydigt avsatt spår i boken. Han arbetade dessutom som bibliotekarie och var anställd vid utrikesdepartementet. Han deltog i första världskriget vid den italienska fronten. 

Efter kriget började Robert Musil arbeta på sitt magnum opus ”Mannen utan egenskaper”. Verket kan sägas utgöra en litterär bro mellan den traditionell och modern litteratur. ”För mig framstår Musils verk på många sätt som den moderna romanen par excellence” som Lars Gustafsson skriver i en av essäerna om Musils verk i ”Stunder vid ett trädgårdsbord”)

Den första volymen publicerades 1930 och den andra 1932. Efter nazisternas maktövertagande 1933 lämnade Robert Musil Tyskland där han varit bosatt och slog sig ner i Wien. År 1938 flyttade han till Schweiz där han dog 1942. Vid sin död var han glömd och ekonomiskt utblottad. 

Den svenska översättningen

På svenska finns ”Mannen utan egenskaper” i fyra volymer utgivna 1961, 1963, 1970 och 1983. De tre första delarna är översatta av Irma Nordvang den fjärde av Lars W Freij som 1998 kom med en utökad upplaga av det fjärde bandet. Robert Musil arbetade med verket fram till sin död. Det färdigställdes aldrig helt. Som översättningsprestation kan ”Mannen utan egenskaper” jämställas med den nya Bibelöversättningen och Gunnel Vallquists översättning av de sju volymerna av ”På spaning efter den tid som flytt”.

En kommentar

I min värld är Robert Musils verk ”Mannen utan egenskaper” litterärt, med avseende på verkshöjd, att jämföra med Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, James Joyces ”Ulysses” och Fjodor Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov, ”Brott och straff”, ”Idioten” och ”Onda andar”. Världslitteratur av högsta lödighet,  ”…, mannen utan egenskaper är ändå ett mästerverk”? (Lars Gustafsson i a.a.)

Jag känner större samhörighet och intellektuell gemenskap med Ulrich, huvudpersonen i ”Mannen utan egenskaper”, än med den vankelmodiga, märkligt veka och undflyende huvudpersonen (Proust själv?) i Prousts huvudverk. ”Ulrich, denna unika romanfigur, som i motsats till nästan alla andra romanfigurer tillåts reflektera precis lika mycket som sin författare”, som Lars Gustafsson skriver i den nämnda essän. Båda nämnda verk är dock läsupplevelser av ojämförlig kvalitet och verkshöjd.

Handlingen

Handlingen i ”Mannen utan egenskaper” utspelar sig i Wien strax före första världskriget och slutfaserna av den österrikisk-ungerska monarkin. Huvudperson är den intellektuelle Ulrich, som delvis ställer sig utanför samhällets krav, och hans syster Agathe. Boken utforskar teman om modernitet och människans plats i 1900-talets samhälle. Teman som i hög grad fortfarande är aktuella och levande frågeställningar för en fristående intellektuell

Huvudpersonen Ulrich blir på olika sätt involverad i den så kallade ”parallellaktionen”, som var en aktion för att manifestera Österrikes makt med utgångspunkt att högtidlighålla kejsarn Frans Josefs 70 år på tronen. Historien kretsar kring den österrikiska aristokratin och byråkratin och dess strävan att undersöka av vad den österrikiska folksjälen består av. Sådant kunde man skriva om och analysera då. Om man idag försöker beskriva och analysera den svenska folksjälen blir man antagligen kallad rasist och högerextrem om inte värre.

Ulrichs ”egenskapslöshet” syftar på hans ovilja att helt inlemma sig i det samhälleliga och sociala livet. Egenskapslösheten är samtidigt ett uttryck för de multipla impulser och intellektuella komplikationer som kan hämma mångsidiga och djupt begåvade människors handlingsförmåga. Ulrichs ”brist på egenskaper” kan därför också ses som en styrka, som en ökad möjlighet att inte låsa sig som intellektuell och social agent. Det kan naturligtvis också i vissa fall utvecklas till en oförmåga att hänge sig och välja livsväg. På så sätt kommer Ulrich att bli en, även för nutida läsare, intressant och mångbottnad personlighet som försöker finna sin plats i livet.

OM DÖDE JAN MYRDAL

05 november 2021

Diskussionen om Jan Myrdal som person och författare, liv och verk, är exempel på den traditionella frågan om sambandet personlighet och verk och vari det sambandet eventuellt består. Bör och kan analysen av personligheten påverka analysen av verket? Frågan som implicit ställs i diskursen är om ett konstnärligt verk med betydande verkshöjd blir sämre av att personen bakom verket är en i någon mening klandervärd person.

Blir exempelvis den ledande europeiska 1900-tals filosofen Martin Heideggers verk sämre eller klandervärda av vetskapen att han varit medlem i nationalsocialistiska organisationer? Exemplen är legio på klandervärda (överdrivna machoegon, alkoholiserade, droganvändare, bögar, flator, hustrumisshandlare, överger barn och familj, förskingrar, lever på andras pengar etc) konstnärer som lämnat betydande verk efter sig. Jag läser alltid biografica efter att ha läst ett betydande litterärt verk men bedömningen och analysen av verket är för mig en intellektuell process helt i sig.

Själv var jag under det slutande 1960-talet ledande kamrat i SKP och redaktör för den teoretiska tidskriften Marxistiskt Forum som jag fortfarande har två inbundna volymer av hemma i mitt bibliotek. Jag skrev marxistiska artiklar och reste land och rike kring och höll tal om massorna, klasskampen och revolutionen. Tack och lov så misslyckades SKP.

Alla som idag läser mina hundratals bloggtexter och videobloggar vet var jag står. Rabulist, kritiker av makten och ideologier som vänsterliberalism, SAP-socialism och marxism av allehanda kulörer. Mina ledord är idag; Veritas, Libertas, Pro Suecia. I min vapensköld finns en Wasa-kärve för att markera den traditionella svenska historiens primat.

Jag började läsa Jan Myrdal en varm julidag 1967. Boken var ”Confessions of a Disloyal European”. Den boken har jag genom åren läst ett stort antal gånger. Boken har varit och är viktig för mig. Den ställer den avgörande livsfrågan om den intellektuellas ansvar. En fråga som jag brottas med dagligen i det Sverige vi har idag.

Jan Myrdal fortsätter efter sin död att vara en kontroversiell författare vilket bara kan betyda att han sagt något väsentligt som kan och bör diskuteras. Det är gott. Kontroversen avsätter spår också på FB. Det fascinerar mig.

Jag menar att Jan Myrdal, sin kommunism till trots, fortsätter att vara en betydande, läsbar och läsvärd författare för att inte säga en viktig författare. Nu nyligen död.

Inte bara den nämnda boken fortfar att vara viktig, översatt till ett antal olika språk som den är. ”Rapport från kinesisk by” är en annan bok som kan och bör diskuteras. Den skapade en ny internationell genre.  Myrdals skönlitterära Barndom-svit gavs ut på Norstedts. Böckerna var skrivna i den japanska jagromanens form och var en uppgörelse med den falska vuxenvärlden sedd med barnet Jan Myrdals ögon. Dessa självbiografiska böcker om barnet Jan Myrdal är oerhört viktiga och intressanta. De ger insikter i barnets tänkande och värld. Boken medförde att vissa PK-media (SAP trogna) klandrade Jan Myrdal för att föräldrarna, f.d. SAP-ministrarna och makarna Alva och Gunnar Myrdal ansågs råka illa ut. Det viktiga som Jan Myrdal själv påpekat är att det inte var ”polisprotokoll” han skrev. Det Jan Myrdal med öppet sinne och öppna minnen beskrev var barnet Jan Myrdals syn på hemmet och föräldrarna. Den synen kan ingen annan media, politiker eller kritiker förneka någon. Det innebär inte att han skrev en objektiv sanning utan hur han som barn uppfattade – rätt eller fel – det som hände i hemmet och visavi föräldrar och syskon.

Mig stör det inte heller att Alva och Gunnar Myrdal råkade illa ut. De ligger bakom mycket av det som fortfar att vara fel och skadligt i Sverige idag. Inte minst Alva Myrdals socialisering av barnomsorgen, dvs övergången av ansvaret för uppfostran av barnen från en familjens angelägenhet till en SAP-socialistisk indoktrineringsanstalt, under den på ytan oskyldiga parollen ”samhällets omsorg om barnen”. Här har vi början av den medvetna och för nationen skadligt fortgående nedmonteringen av den traditionella familjen med man och kvinna. Vart det fört oss kan vi se resultatet och konsekvenserna av idag. Oklarheter om vilket kön man tillhör och pervers HBTQI ideologi som aktivt tutas i små barn i förskolan.

Boken ”Sälja krig som margarin” är viktig att läsa för alla som är det minsta intresserade av 1900-talets historia och de båda stora krigen. Boken beskriver och analyserar propagandan och affischerna som manar till krig på båda sidor med en bred presentation av faktiska bilder och affischer. Boken är en lysande arbetsprestation analys och prestation och resultatet av Myrdals livslånga samlande av krigsaffischer som nu finns skänkta till Kunglig Biblioteket.

Så kan man fortsätta att gå igenom Jan Myrdals litterära produktion som tar upp två och en halv hyllmeter i mitt privata bibliotek. Samtliga lästa och analyserade, några av dem flera gånger. Meccanopojken, Skriftställningarna, Myrdals resor till Kina, Indien, Sidenvägen, México, hans böcker om åldrandet och det krympande chagrängskinnet etc.

Att ösa invektiv över Jan Myrdal är inte en intellektuell hållning och leder ingen vart. Däremot är Jan Myrdal viktig att läsa och diskutera kritiskt.

Jag ser också att man ideologiskt väljer att missuppfatta Jan Myrdals försvar för litteraturvetaren Robert Faurisson och andra s.k. förintelseförnekares (och då menar man endast den tyska förintelsen inte den som bedrevs av Lenin, Stalin, Mao-Tse-tung, Ho Chi Minh, Pol Pot och Fidel Castro) rätt att göra andra analyser och hävda andra uppfattningar. Jan Myrdal hade rätt i den diskussionen. Som yttrande- och tryckfrihetsfundamentalist menar jag att man skall ha rätt att hävda, argumentera för och skriva texter och böcker om precis allt inklusive de olika förintelserna. Samtliga förintelser både kan och bör analyseras och diskuteras. Det är en styggelse och anti-demokratiskt och ett hot mot yttrande- och tryckfriheten när man lagstiftar om en faktisk historisk händelses förlopp och i lag slår fast att tyskarna tog livet av just ”sex miljoner judar” och att en sådan diskussion är ”hets mot folkgrupp” eller annat påhittat brott.  

Yttrandefriheten och tryckfriheten är en demokratisk rättighet som bör vara absolut. 

På den punkten har vi, på vår kant, ett livsavgörande (make no mistake about that) arbete framför oss. I den frågan – och i andra – kan Jan Myrdal både användas och fortfara vara en viktig inspirationskälla. Vi behöver oräddhet. Det besatt Jan Myrdal i betydande utsträckning.

MARCEL PROUSTS MAGNUM OPUS ”PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT”

31 oktober 2021

Vi inleder med några basuppgifter om Valentin Louis Georges Eugène Marcel Proust som var hans fullständiga namn. Marcel Proust föddes år 1871 och dog 1922 i Paris.  Under de sista 15 åren av sitt liv levde Proust ett isolerat liv, författande och i huvudsak avskärmad och isolerad från omvärlden. 

Prousts stora verk ”På spaning efter den tid som flytt” publicerades under en lång period mellan 1913 och 1927. Eftersom han dog 1922 så publicerades de tre sista delarna av verket posthumnt och inte helt färdigställt. Romanen skildrar det slutande 1800-talets och sekelskiftets franska aristokratiska liv. Verket är samtidigt en djup självanalys av bokens berättare (Proust själv). Han analyserar sitt eget själsliv med ett psykoanalytiskt perspektiv.

Avsikten med min text är inte att prestera en recension av verket ”På spaning efter den tid som flytt” eller ens en redogörelse för verkets innehåll utan bara några korta personliga kommentarer efter att ha läst en bok som, för att använda en frekvent anglicism, är en personlig ”game changer”. Verket påverkade och fortsätter att påverka min analys av mig själv i inre psykologisk och själslig mening. Boken influerar också min syn på de människor jag möter i det dagliga livet.

Jag har sedan femtonårsåldern övat upp förmågan att snabbläsa en bok, på den tiden med cowboy-deckare som jag läste på två timmar. Jag har fortsatt att snabbläsa i synnerhet fackböcker. Lyrik läser jag dock långsamt. Så har jag också gjort med Marcel Prousts magnum opus. ”På spaning efter den tid som flytt” är ett verk för långsam och kontemplativ läsning. Olof Lagercrantz som skrivit boken ”Att läsa Proust” berättar att han under flera år inte läste något annat än Proust. By the way, den som önskar sig ett omfattande bibliotek kan införskaffa litteraturen om Marcel Proust, den är idag oöverskådlig.

Om att läsa Marcel Prousts ”På Spaning efter den tid som flytt” skriver Olof Lagercrantz: ”Jag har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag satt i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn”.

Olof Lagercrantz utrycker precis det jag själv känner och upplever, men lämnar Proust gör jag inte.

Verket ”På spaning efter den tid som flytt” som omfattar sju volymer och 3 000 sidor har tagit mig 8 månader av långsam och eftertänksam läsning. Nu skall jag avvakta en tid, med Robert Musils litterärt betydande verk ”Mannen utan egenskaper”, sedan skall jag läsa Marcel Proust än en gång. Denna gång med den andra halvan av den sjunde volymen ”Den återfunna tiden” först. Det är här allt och alla kommer samman och får sin förklaring i den återfunna tiden.  Dock, jag rekommenderar inte att man som förstagångsläsare läser verket i den ordningen. Hade det varit det riktiga hade Marcel Proust själv skrivit och redigerat verket i den ordningen. Sedan hör det till saken att endast de fyra första böckerna är utgivna/publicerade under Marcels Prousts liv. De avslutande tre delarna är postumt utgivna. Vilket också kan spåras i vissa oklarheter, upprepningar och inkonsekvenser och möjligen också – på marginalen – brister i texten.

Om man utgår ifrån det analytiska begreppet ”verkshöjd”, som är ett gångbart begrepp vid analys av kulturella verk i vid mening, så tillhör Marcel Proust den högsta nivån, Homeros, Dante Alighieri, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij och James Joyce för att nämna några, som jag själv läst.

Om du inte läst dessa litterära giganter, ägna tiden åt dessa, i stället för den psykologiska och sociala sörja om eländes elände, taskig barndom, sexuella perversioner, sjukdom etc. som pumpas ut av förlagen. De för dig som läsare och människa inte ens ett tuppfjät framåt i liv och själ.

Om man vill och orkar lära sig något om sig själv läs Marcel Proust, liksom William Shakespeare och Fjodor Dostojevskij och andra. I någon mening är det Marcel Proust genomför via berättaren/författaren i boken en psykoanalys utifrån Sigmund Freud (om han läst och tagit till sig Freuds teorier vet jag inte) som – by the way – i mångt och mycket fick sina idéer från läsning av de djupt psykologiskt insiktsfulla dramer William Shakespeare författade, vilket Sigmund Freud dock aldrig erkände.

Att jag varmt rekommenderar Marcel Proust till läsning (gärna långsamt och kontemplativt) är väl närmast självklart efter denna text.

DAG HAMMARSKJÖLD

28 oktober 2021

Kompletterade mitt Dag Hammarskjöld bibliotek idag med en volym som jag inte hade tidigare men som kom ut redan 2005.

Det handlar om volymen på bilden. Läser den på ett gammalt klassikt café i Västerås.

I den skriver Brian Urquhart Dag Hammarskjölds mångåriga FN-medarbetare och författare till en omfattande och viktig memoarvolym om Dag Hammarskjöld: ”Världsorganisationen hade 1952 nått den lägsta punkten i sin sjuåriga existens. Den hoppfullhet som funnits i San Francisco hade ersatts av cynism, spänningar och motsättningar mellan länder och en allmän desillusionering i fråga om FN”.

Där är vi åter idag med tillägget att FN är vorden en genomkorrumperad organisation som svenska regeringar öser in våra skattepengar i av närmast religiöst liknande skäl.

Den djupt bildade och intellektuella Dag Hammarskjöld (framstående nationalekonom tillhörande Stockholmsskolan) utsågs till FN:s Generalsekreterare 1953 och vände den nedåtgående utvecklingen med en modig, stark och visavi stormakterna mycket självständig hållning. En hållning som kostade på och var mycket pressande för personen Dag Hammarskjöld. I min värld har FN aldrig varit så starkt, oberoende och fredsbevarande som under Dag Hammarskjöld. Bättre generalsekreterare har FN aldrig haft vare sig före eller efter. Idag utses korrumperade personer från den s.k. ”tredje världen” till generalsekreterare att hantera den förfallna organisationen.

Efter Dag Hammarskjöld har det bara gått utför med korruption – noggrant beskrivet av Inga-Britt Ahlenius – och ett övertagande av globalister och deras agenda inte minst med utgångspunkt i klimatalarmism och Wuhan-pandemi.

Inget nämns självfallet om den utvecklingen i den refererade boken. Vad kan man förvänta sig med globalistiska S-politiker som Margot Wallström, Jan Eliasson – den falskaste av dem – och Sverker Åström som medförfattare?

Intressantast i boken är Brian Urquharts inledande kapitel ”Generalsekreteraren – varför dag Hammarskjöld?” liksom KG Hammars kapitel om den religiösa mystikern Dag Hammarskjöld i kapitlet ”Dag Hammarskjöld och Vägmärken”. ”Vägmärken” är, för den som inte känner till det, Dag Hammarskjölds postumt, året 1963, utgivna religiösa betraktelse skriven av mystikern Dag Hammarskjöld som brottas med Guds uppdrag till generalsekreteraren i hans verksamhet och dagliga uppgifter och uppoffringar.

Tills sist fick Dag Hammarskjöld göra den ultimata uppoffringen på sin post som fredsbevarande svensk när hans flygplan den 18 september 1961 sköts ner över Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Generalsekreteraren var på en förhandlingsresa för att träffa och mäkla fred med utbrytaren Moise Tshombe i Katanga. 

Boken är i min situation inte värd något längre studium men bör finnas i mitt Dag Hammarskjöld bibliotek som referens. Jag har snabbläst den idag under några timmar.

HISTORIENS VÄRSTA POLITISKA MÖRDARE MAO TSE TUNG.

12 februari 2021

De vänsteranhängare/socialister/kommunister som fortfarande tror – lever i föreställningen – att de fanns något positivt och progressivt hos Mao Tse tung och hans politik och diktatur i Kina bör läsa den omfattande och enormt välresearchade ”Mao. Den sanna historien” av Jung Chang och Jon Halliday. Boken kom på svenska 2006. Originalets titel är ”Mao. The Unknown Story”. Boken är ett måste för den intresserade av socialismens verkliga ansikte, av Kinas historia och av 1900-talets geo-politiska skeenden.

Skrämmande läsning om en maktgalen – psykopat – som under hela sin långa karriär mördade släktingar, rivaler, partimedlemmar som han ansåg hotade hans makt det minsta, varje person som av något obskyrt skäl var honom misshaglig. Mao Tse Tung mördade dessutom under Kulturrevolutionen och Det Stora Språnget mellan 70 och 105 miljoner vanliga kineser (stupade soldater i krig oräknade). 70 miljoner enligt boken ”Mao. Den sanna historien”. Drygt hundra miljoner enligt den enormt väldokumenterade ”The black Book of Communism. Crimes Terror Repression av Stephane Courtois m.fl. En bok som dokumenterar, beskriver och analyserar alla kommunismens globala förintelser.

Mao Tse Tung var en värre mördare än både Adolf Hitler och Josef Stalin sammantaget. När får vi se museer i Sverige över kommunismens förintelser och illdåd?

I KLAS ÖSTERGRENS ESTETIK

25 oktober 2020

I någon dryg vecka har jag levt i Klas Östergrens estetik läsandes hans senaste verk ”Renegater”. Tredje delen i trilogin som började med ”Gentlemen” 1980 följt av Gangsters 2005.

Låt mig omedelbart säga; det här är närmast ett mästerverk! Jag har läst det mesta av vad Klas Östergren skrivit och denna bok är ”by far” den bästa. Ett magnum opus som blir svårt att överträffa i den svenska socialpornografiska litteraturen.

Boken handlar om bland andra Henry Morgan som alla, som läst de tidigare två volymerna i trilogin, känner igen. Men, om man inte läst de tidigare två delarna i trilogin så gör det inget. Renegater står helt för sig själv. Bättre litteratur i senare års svenska utgivning är enligt min mening svår att hitta.

Klas Östergren är idag en helt avklarnad mogen författare som skriver en svenska som man vill försöka efterlikna. Ingen svensk levande författare kan berätta en skröna med mystik och allt som han. Även om skrönan förefaller osannolik är man övertygad om att allt detta inträffat i den verkliga världen inte bara i den föreställda världen.

Renegater är full av reflektioner kring liv, relationer, trädgårdsarbete, skrivande, vintermotiv i målerikonsten samt en lång rapport från Klas Östergrens fyra år i Svenska Akademin. Den sistnämnda nästan intellektuellt pornografiskt intressant. Herr Styvrepe, Horace Engdahl, begås vad som närmast är att lika vid ett lustmord. Sannolikt sanningsenligt. I berättelsen är vidare invävd en utförlig beskrivning av Sveriges försäljning av JAS Gripen till Sydafrika. En i långa stycken helt sanningsenlig berättelse.

Tro det eller ej men allt, allt, hänger ihop och får sin samlade förklaring.

Renegater är 750 sidor lång med en vindlande historia, full av skrönor på vägen som får sin samlade lösning och förklaring i bokens allra sista sidor.

Inte bara språk och berättelse är mästerligt utförda. Renegater är spännande med ett underrättelsestänk av John le Carré.

Boken är en läsupplevelse.

AKTUELLA DYSTOPIER

19 juli 2020

Jag är egentligen inte särskilt svag för eller någon i grunden engagerad läsare av dystopiska romaner. Ändock har jag självfallet läst de dystopier som kan sägas ingå i västerländsk kulturkanon och normal allmänbildning.

George Orwells 1984 från 1948, Karin Boyes Kallocain från 1940, Anthony Burgess A Clockwork Orange från 1962, Ray Bradburys Fahrenheit 451 från 1953, Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932.

Vi kan konstaterar att flera av romanerna initierat och djupsinnigt beskriver samhälleliga trender och förändringar, som inte bara berör det f.d. kommunistiska Sovjetunionen, utan också i fiktionaliserad romanform visar och tydliggör skrämmande tendenser i det PK-vänsterdominerade Sverige (och övriga Europa).

Samtliga nämnda romaner har några år på nacken. Yngst är Anthony Burgess A Clockwork Orange från 1962 och äldst är Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932. De olikartade teman som skildras i romanerna kan faktiskt iakttagas i realtid i samhälle och maktkultur. Det handlar om ”storebror ser dig”, ”nyspråk” och andra totalitära ”reformer” som idag förekommer i den svenska verkligheten. Många av romanernas begrepp fungerar utmärkt i analysen av vad som händer i Sverige. Politiseringen av myndigheterna och de totalitära dragen i den djupa staten liknar allt mer DDR och det som de dystopiska romanerna skildrat uppvriden i fiktion. Också de ohämmade och blodiga gatu- och gängvåldet/väldet som råder har beskrivits i romanform. Karin Boyes lysande roman Kallocain ÄR fortfarande viktig läsning. Sanningsserumet Kallocain för osökt tankarna till den politiska maktens och PK-medias avvisande av all kritisk empiri och analys som ”fake news” och osanning. Sanningen – maktens sanning – står JÖK-en och statsmedia för. Det mentala ”sanningsserumet” kommer från SVT/SR.

Däremot behandlar nämnda dystopiska romaner inte alla tendenser och maktstrukturer i dagens samhälle och definitivt inte förhållanden som följer av massmigrationen av dysfunktionella muslimer från MENA med en åtföljande islamisering av de västerländska samhällena och den västerländska kulturen. Sverige utgör härvidlag ett extremt exempel. Över två och en halv miljoner utlandsfödda och deras barn har kommit till Sverige allt sedan år 2000. Den absoluta majoriteten utgörs av muslimer/islamister.

En modern dystopisk roman på fransk grund är Michel Houellebecqs roman Underkastelsen som utspelar i fransk kultur och maktsfärer. Boken redovisar i romanfiktion hur ett islamistiskt övertagande av makten i Frankrike sker i samband med ett presidentval och hur snabbt samhälle, myndigheter och universitet anpassar sig till de nya makthavarnas mål och intentioner. Om du inte läst Houellebecq så gör det.

Uppskattade du Michel Houellebecqs roman så kommer du att gilla Arne Weinz bok Perfekt storm som utspelar sig i svensk miljö. Den fullständiga titeln är Perfekt storm. Sverige under muslimsk attack. En politisk och militär spänningsroman. Titeln är både rättvisande och beskrivande vad avser innehåll och intrig. En mycket dramatiskt skriven framtidsvision i fiktionens form. Det är en bok som man som rättänkande och kritisk svensk bör läsa. Kapitel 1 romanens upptakt är en sakligt korrekt beskrivning av den samhälleliga situationen i Sverige. Kapitel 45 om rensningen av Vivalla är intressant läsning.

Boken rekommenderas. 

ATT PENDLA TIDENS DJUP OCH RIKTNING

01 juni 2020

Livet som intellektuell innebär att ägna sig åt att pendla tidens djup och riktning.

Läsning och åter läsning är en nödvändig om än inte tillräcklig del i arbetet. Att bita i äpplet dvs delta i samhällslivet är en annan del.

Till den första. I någon vecka har jag levt i en Röda rummet estetik. Röda rummet är August Strindbergs roman från 1879.

Jag har läst boken för 117:e gången. Jag har lyssnat på Per Myrbergs – kompis från skärgårdsseglingar – inläsning och tittat på SVT:s filmatisering av romanen i 9 stycken 40 min långa avsnitt med Per Ragnar som Arvid Falk, Strindbergs alter ego i boken. Filmen finns på SVT Play.

Tanken med att ta del av romanen i olika former var naturligtvis att undersöka om det fördjupade upplevelsen, inlevelsen och förståelsen av romanen. Svaret blir ja.

Om man vill läsa en roman som, trots avståndet på 140 år, fördjupar synen på frågor om Sverige idag, dvs om romanen hjälper en att pendla tidens djup och riktning, så är svaret ett rungande ja. 

Läs August Strindbergs Röda rummet.  Perspektiven djupnar på den udda Stockholmska centrismen i kulturlivet, den djupa politiserade staten och Bonnier/Wolodarski-DN. För att nämna några fenomen i romanen och i tiden.

PS. Det finns en journalfilm (4 minuter) på SVT Play från August Strindbergs begravning i Stockholm den 19 maj 1912. Hundratusentals människor kantade gatorna och följde den enorma fanborgen i det långa begravningståget. Har Sverige upplevt något liknande senare? Tror inte det.

OM NÖDVÄNDIG LÄSNING

22 maj 2020

Läsning gör en kanske inte till en bättre människa men det ger en aspektseende och man slipper åtminstone vandra som en byfåne genom tiden.

Läsning ger en också möjlighet att leva med i andra liv.

Läsning ger en möjlighet att pendla tidens djup och riktning. Det sistnämnda kommer jag att tänka på idag. När jag nu sitter här på ett gammaldags café i Enköping i det socialdemokratiskt styrda Sverige och alltmer ser landet bulna mot Harmagedon.

Jag har precis läst August Strindbergs fullständigt lysande och elaka roman Röda rummet om det slutande 1870-talets kulturella och politiska Stockholm och Sverige. Det är en effektiv berättelse och elak på helt korrekt sätt.

Jag kom också osökt att tänka på vännen Kurt som häromveckan påminde om Albert Camus´ Pesten. Pesten är en bok som ger möjligheter till flera läsningar men som i Wuhan pandemins tider naturligtvis vrider upp fiktionen till den verklighet vi lever med. Pesten ger på ett närmast självklart sätt perspektiv på vad som händer i ett samhälle, i detta fallet Oran i Algeriet (då franskt), under en svår samhällelig och social kris. Utan att på något sätt överdriva likheterna så är berättelsens stämningar och sociala processer igenkännliga. Alltså, ger nödvändig distans och perspektiv!

Röda rummet ger också distans och perspektiv, om än av annat slag, på dagens svenska regering och myndigheter, eller med ett modernare ord den djupa staten. Kapitel 1 i boken om myndigheterna och tjänstemännen, ”skrivarna”, på myndigheterna plockas i ner i en fullständigt groteskt bitande satir. ”Kollegiet för utbetalande av ämbetsmännens löner” bara en sådan benämning. Det finns många fler lika elakt underhållande och träffande beskrivningar. Tänk vad August Strindberg skulle kunnat skriva om han levt nu och skrivit Röda rummet i dagens Sverige. Det är en makalöst roande sysselsättning att sitta och tänka på hur Dan Eliasson, Klas Friberg, Anders Tegnell och Stefan Löfven hade skildrats i en sådan roman.

Eller läs kapitel 10 om tidningen ”Gråkappan”. Det är så infernaliskt effektivt och elakt skrivet att det inte är möjligt att inte se Bonniers/Wolodarskis/DN framför sig.

Ja, det var två nedslag i den stora litteraturen som – åtminstone för mig, nu mer än någonsin – är nödvändig läsning för att inte helt förlora tro, hopp och förstånd i tider när våra makthavare av girighet, maktbegär och dumhet skapar konsekvenser som bara kan beskrivas som hänsynslös ondska mot Sverige och det svenska folket.

Överdrivet? Obalanserat? Osakligt? Pendla tidens djup och riktning på egen hand. Sök och undersök fakta. Iakttag de stora media husens – DN, SvD, SVT – roll i händelserna. Tycker du fortfarande att det är överdrivet, obalanserat och osakligt?


%d bloggare gillar detta: