lennart waaras blogg

Graham Greene själv delade in sin litterära produktion i romaner och underhållning. I det sistnämnda facket placerades The Third Man (kom 1950) liksom också Gun For Sale. Boken The Third Man är en novellförlaga till Greenes filmmanus och kom faktiskt att publiceras ett år efter filmens premiär.

Boken och filmen utspelar sig i Wien efter krigsslutet och handlar om amerikanska Holly Martins som anländer till staden för ett eventuellt arbete med/hos sin vän amerikanen Harry Lime. När Martin anländer till Wien har Lime dött i en förmodad bilolycka. Martin blir av olika skäl misstänksam och stannar för att gräva i saken.

The Third Man som film kom 1949 i regi av Carol Reed med Alexander Korda som producent, Orson Wells som en lysande Harry Lime och Joseph Cotten som Holly Martins.  Anton Karas sitarmusik ”Harry Lime Theme” har i hög grad bidragit till filmens ikonstatus. Filmen röstas regelbundet som en av den engelskspråkiga världens bästa filmer någonsin. Med rätta.

Filmens fotograf använde ett senare berömt svartvitt expressionistiskt foto med kraftigt ljus, belysning och kontraster och en kamerateknik med sned kameravinkel. Bild exempel nedan.

Kombination mellan den ikoniska cittramusiken ”Harry Lime Theme” och bilder av ett sönderbombat Wien och lysande insatser av skådespelarna bidrar till filmens framgångar. En stark känsla skapas hos tittaren av ett luggslitet, korrumperat, cyniskt efterkrigstida Wien.

När jag nu läst om boken för, vilken gång i ordningen och sett filmen för 25 gången, har jag också reflekterat över skillnaden, som finns, mellan bok och film.

Den största skillnaden mellan film och roman är att boken skrevs som ett novellförlaga till filmmanus och film. Det betyder att filmen faktiskt är den slutgiltiga versionen av berättelsen om Harry Lime. Graham Greene skrev novellförlagan för att strukturera handlingen innan han skrev filmmanuset tillsammans med regissören Carol Reed. 

Huvudkaraktärerna i filmen är Holly Martins (Joseph Cotten) och Harry Lime (Orson Welles) är amerikaner i anpassning till skådespelarna. I boken är Martins och Lime britter från samma engelska privatskola. I boken heter huvudpersonen dessutom Rollo Martins i stället för Holly. 

Filmen har ingen genomgående berättare. Historien skildras direkt och löpande genom de dramatiska händelserna. Den inleds med en speakerröst (Carol Reed själv) som redogör för den svarta marknaden i efterkrigstidens Wien som är  huvudtema i bok och film. I boken förs handlingen framåt av att den brittiske polisöversten Calloway (i filmen major) som berättare ser tillbaka på händelserna. 

En urförlig och god text om filmen finns på https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_tredje_mannen

Den berömda gökursmonologen (”The Cuckoo Clock Speech”) i filmen där Harry Lime vid pariserhjulet jämför Italiens blodiga historia under familjen Borgia med Schweiz 500 år av fred som bara resulterade i gökuret. Den monologen finns inte med i boken. Den improviserades och skrevs av Orson Welles underinspelningen.

Filmen slutar med den världsberömt bittra scen där Anna Schmidt går längs den långa allén på kyrkogården och passerar Holly Martins helt utan att se på honom.  Boken däremot har ett lyckligare slut. Där går Anna och Martins därifrån arm i arm, vilket antyder att de kommer att starta en relation. 

Bilderna faksimil från internet. Bilden nedan AI färgsatt. Filmen är svartvit.

Graham Greene var under flera år föreslagen som mottagare av Nobelpriset i litteratur men kom tvåa tre gånger, blockerad av bl a vänstermannen Artur Lundqvist. 

Boken Hjärtpunkten är genuint stor litteratur med mycket hög verkshöjd som bör läsas av varje bildade person. Hjärtpunkten är av sådan lödighet att den i sig motiverar en Nobelprisnominering. 

Hjärtpunkten (The Heart of the Matter) är en Graham Greenes mest hyllade romaner. Tidskriften Time utsåg 2010 Hjärtpunkten till en av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna. 

Hjärtpunkten utgavs 1948. Den utspelar sig i brittiska Sierra Leone under andra världskriget och handlar om den katolske polisofficeren Henry Scobie som hamnar i olika moraliska dilemman.

Romanen tillhör Greenes centrala katolska romaner och diskuterar litterärt djupa moraliska dilemman, synd, skuld och destruktiv medkänsla. 

Huvudkaraktären major Henry Scobie är en strikt och plikttrogen polisofficer som blir förbigången vid en befordran vilket gör hans olyckliga fru Louise djupt frustrerad. För att betala för en nödvändig resa för henne till Sydafrika tar han ett lån av en skum syrisk smugglare. Medan frun är borta förälskar sig Scobie i Helen, en ung kvinna som överlevt ett skeppsbrott. Han fastnar i en härva av utpressning, otrohet och lögner och slits mellan sin katolska tro och sin vilja att inte såra någon. Hans desperata försök att bära allas olycka leder till ett oundvikligt personligt förfall och katastrof.

Scobie lider av en stark medkänsla med andra människor som blir destruktiv för honom själv. Hans personliga brist är hans överdrivna medlidande som medför att han skadar människorna runt honom mer än han hjälper dem. Boken skildrar genom Scobies agerande och överväganden konflikten mellan Guds lagar och mänsklig svaghet, särskilt kring synd och nattvard.

Miljön i romanen är det kvävande klimatet och de korrupta sociala förhållandena i Västafrika som också speglas i karaktärernas inre förfall. 

Preambel

Nu går jag en tid, vid sidan av historisk och samhällskritisk läsning, in i en Graham Greene estetik. Under 1960- och 1970 talen läste jag Greene extensivt. Det var år då Greene diskuterades som en välmotiverad och välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur utifrån en betydande verkshöjd. Han föreslogs också av ständige sekreteraren Anders Österling. Greene kom dock och tyvärr endast på andra plats 1961, 1966 och 1967. 

Graham Greene är, to my mind, Nobelprismässig i långt högre grad än ett antal författare/poeter som erhållit priset och som ingen läste då och än mindre läser nu, exempelvis Abdulrazak Gurna, Gao Xingjian, Herta Müller, Vicente Aleixandre, Odysseas Elytis, Claude Simon, Wisława Szymborska för att nämna några.

Artur Lundkvist var, surpise surprise, den mest högljudda och betydande motståndaren mot Greene under 1970- och 1980-talen. Lundkvist hade en stark vänsterideologisk fördom och var dessutom uttalat antikatolsk. Han var skeptisk och avvisande till Graham Greenes författarskap och i synnerhet Greenes katolska teman. Greenes böcker var vidare enligt AL kommersiella och populärlitterära! Nota bene! Se där en verkligt udda (för att uttrycka det försiktigt) anledning till att inte erhålla Nobelpriset i litteratur, att vara läst.

Lars Gyllensten var tongivande ledamot i Nobelpriskommittén och senare ständig sekreterare. LG delade AL:s uppfattning att Graham Greene inte höll måttet för ett Nobelpris. Det har bekräftats att LG och AL systematiskt och organiserat blockerade Graham Greene under hans senare aktiva decennier.

De 22 böcker av Greene jag äger ingår nu i min kronologiska Greeneläsning. Just nu är jag inne i Hjärtpunkten, bibliotekets tredje bok kronologiskt.

Personalia.

Henry Graham Greene föddes den 2 oktober 1904 i Berkhamsted i Hertfordshire och dog den 3 april 1991 i Vevey i Schweiz och var författare och journalist. Greene ses som en av de främsta engelska författarna under 1900-talet. Han skrev både traditionell litteratur och thrillers. Greene skrev över 25 romaner som utforskade moraliska personliga och allmänna frågor. 

Greene avlade kandidatexamen i historia vid Oxford, och konverterade till katolicismen 1926. Han arbetade som journalist och filmkritiker och litterär redaktör och senare resande frilancejournalist. Under andra världskriget var han åren 1941–1944 agent för MI6 i Afrika. 

Greene hade en bipolär sjukdom vilket kom att inverka på hans författarskap likväl som privatliv. 

Greene dog 86 år gammal, av leukemi och är begravd på kyrkogården i Corseaux.

Författarskap

Greenes romaner har en yttre (ofta spännande) handling men innehåller också själsliga och mentala uppgörelser hos huvudpersonerna. Greene kallade sina romaner för ”entertainments”, till formen delvis thrillers med komplexa moraliska djup. 

Brighton Rock från 1938 nämns ibland som hans bästa roman. Det är jag dock personligen inte övertygad om. 

Författarens katolska tro har påverkat hans främsta verk Makten och härligheten (1940) och Hjärtpunkten (1948). 

Hans omfattande resor har vidare utgjort grund och inspiration för författarskapet.Den stillsamme amerikanen (1955), Vår man i Havanna (1958) och Utbränd (1960) behandlar olika länder före politiska omvälvningar. 

Greene har varit en av 1900-talets mest lästa brittiska författare. Hans popularitet har sin grund i spännande intriger och berättarförmåga liksom realistiska dialoger i en flink berättarstil. Flera romaner har blivit filmer exempelvis Den stillsamme amerikanen (1958 och 2002), Den tredje mannen (1949) och Vår man i Havanna (1959). 

En sorts liv (A Sort of Life) från 1971 är självbiografisk. Han skriver själv: ”En självbiografi är bara ’en sorts liv’ – den innehåller kanske färre faktiska felaktigheter än en biografi, men den är med nödvändighet ännu mer selektiv: den börjar senare och den slutar för tidigt.”

Källa: Svenska Wikipedia

PREAMBEL 

”Den metabola pandemin” med underrubriken ”det största hotet mot en hållbar framtid” är en bok av Lars Bern 2014 (fjärde upplagan).

Boken har för mig varit en ögonöppnare, ja faktiskt en personlig game changer ifråga om hälsa och vad vi stoppar av mat och mediciner.

Det är en bok som alla intresserade av den egna och samhällets metabola hälsa bör läsa och begrunda. Själva har vi börjat ändra i vår kost. Då har vi ändock länge varit medvetna om hur dålig de industriproducerade och processade livsmedlen är för vårt välbefinnande och hälsa, därtill en kvalitetsmässigt katastrofal massproduktion av spannmål och kött i det industrialiserade jordbruket.

BOKENS INNEHÅLL OCH TES

Den metabola pandemin, som är bokens titeln, är enligt Lars Bern det största hotet mot en hållbar framtid.  Boken är en kritisk genomgång och diskussion kring metabol hälsa och visar detaljerat hur livsstilsförändringar under 1900-talet och främst sedan 1980 har skapat en global våg av kroniska sjukdomar. 

Bokens tema och budskap i korta satser:

Den industrialiserade kosten: Bern argumenterar för att förändringarna i människans naturliga livsmiljö under 1900-talet – framför allt industrialiseringen av matproduktionen (spannmål och kött) och framväxten av ultraprocessad mat – är grundorsaken till den globala ohälsan. 

Det metabola syndromet: Sjukdomsutveckling till följd av metabol ohälsa börjar enligt Bern oftast med övervikt och typ 2-diabetes. Därmed skapas grunden för det som kallas för det metabola syndromet med (CVD) hjärt-kärlsjukdomar, cancer och demens. 

Kritik mot skolmedicinen: Lars Bern kritiserar skarpt den moderna skolmedicinen och läkemedelsindustrin. Han hävdar på empirisk grund att vården fokuserar på att dämpa symptom med medicinska substanser istället för att åtgärda de underliggande kost- och livsstilsorsakerna. 

Ekonomiskt och socialt hot: Bern lyfter fram att den skenande metabola ohälsan inte bara drabbar enskilda individer, utan utgör ett direkt hot mot samhällsekonomin och en hållbar framtid på grund av de enorma vårdkostnaderna.

Lars Berns konkreta råd fokuserar primärt på metabol hälsa, kostförändringar och ett ifrågasättande av industriellt producerad mat och skolmedicinens standardråd. Lars Bern driver han tesen att moderna kroniska sjukdomar orsakas av felaktig kost. 

Här är hans mest centrala och konkreta råd för att förbättra hälsan:

Kost och födoämnen att undvika

Lars Bern menar att den moderna livsmedelsindustrin har utarmat maten och fyllt den med komponenter som skadar blodkärlen och skapar inflammation. 

Sluta med socker: Han identifierar socker som en av de absolut största drivkrafterna bakom den metabola pandemin (fetma, diabetes, hjärt-kärlsjukdom). 

Undvik raffinerade kolhydrater: Särskilt modernt vetemjöl bör väljas bort för att hålla blodsockret stabilt. 

Bort med industriella fröoljor: Undvik oljor som solrosolja, majsolja och linolja. Han menar att dessa är starkt inflammationsdrivande och bör ersättas med naturliga fetter. 

Kost att lägga till (LCHF-fokus)

Bern förespråkar en kost som ligger mycket nära strikt LCHF (Low Carb High Fat) eller en mer köttbaserad kost: Ät naturligt, animaliskt fett.  Välj smör, ister och kokosolja istället för margarin och växtoljor.

Ät mer kött och fisk: Han avfärdar varningarna mot rött kött och menar att animalisk kost är biologiskt naturlig och näringstät för människan. 

Var inte rädd för kolesterol: Enligt Bern är kolesterol en livsviktig byggsten (bland annat för hjärnan) och höga värden är ofta ett tecken på att kroppen försöker läka inflammationer, inte en orsak till sjukdom i sig. 

Kosttillskott för immunförsvaret och hjärtat

För att kompensera för näringsfattig mat och stärka kroppens eget försvar rekommenderar han specifika tillskott: 

Vitamin D3 och Vitamin C: Särskilt viktigt för att upprätthålla ett starkt immunförsvar mot virus och infektioner.

Zink och Magnesium: Mineraler som han anser att många har brist på på grund av utarmade jordar.

Nattokinas och Q10: Rekommenderas för att stödja hjärt- och kärlhälsan. 

Synen på sjukvård och läkemedel

Ett av Berns mer kontroversiella råd handlar om ett stort mått av skepticism mot det han kallar det ”läkemedelsindustriella komplexet”. 

Behandla orsaken, inte symtomen. Han uppmanar individer att förändra sin livsstil istället för att förlita sig på livslång medicinering (till exempel med statiner mot kolesterol eller insulin mot typ 2-diabetes). 

Sök oberoende information!

Våtsjön den 5 maj 2026

Lennart Waara

070 710 77 24

PS

Min biologilärare i klass 8 år 1960 lärde mig att det inte heter eller är fråga om matsmältning. Maten smälts inte den spjälkas. Således matspjälkning. Det är också ett begrepp Bern genomgående använder. 

Detsamma gäller åderförkalkning som jag allt sedan unga år undrat över. Var kommer all kalk ifrån som stoppar blodflödet i våra ådror? Korrekt benämning och förklaring är således åderförfettning. Det är plack/fett som stoppar till blodflödet i ådrorna. 

DS

Medförfattare till Kerstin Ekman är idéhistoriken Gunnar Eriksson.  Boken kom 2011 och är en samling essäer om botanik, blomstervandringar samt kultur- och litteraturhistoria med anknytning till växter och blommor. 

Det är en mycket läsvärd och god bok om än inte i nivå med den stora och lysande boken ”Herrarna i skogen”. Recenserad tidigare.

I bokens första del är en del av essäerna sannolikt insatta för att professor Gunnar Eriksson skall få briljera med fjällvandringar. Har man som undertecknad vandrat i Sarek och bestigit Kebnekajse är beskrivningarna av ”strapatserna” i Padjelanta inte helt övertygande. Onödiga försök till heroiserande. Någon sägs i boken ha burit 60 kg på ryggen, en uppgift som inte bär sannolikhetens prägel. När jag själv vandrade i Sarek och Kebnemassivet som 16–17 årig tränad fri idrottare hade vi drygt 25 kg i packningen. Det var tungt. Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson, man vet inte vem som skrivit vad, har någon eller båda en svaghet för lätt pretentiösa ståndpunkter och formuleringar. Ibland t o m lätt preciösa.  I Kerstin Ekmans bok om skogen hölls den pretentiösa svagheten i schack av all faktuell beskrivning. Men boken tar sig och bör läsas av varje botaniskt eller kulturhistoriskt intresserad läsare. Jag har läst den parallellt med Harriet Hjorths bok ”Blomstervandringar” från 1980 som i de flesta avseenden är en bättre och läsvärdare bok. Skall du bara läsa en essäbok om botanik med allusioner till litteratur och kultur, läs Hjorths bok. Båda bör dock, om du inte är botaniker, läsas med Mossbergs ”Flora” i den andra handen för att kunna följa med i vilka växter som beskrivs.

Lycka till med läsupplevelsen, den är i båda fallen stor.

En bok som kom 2007 och som jag läste då och som jag nu i mars anno 2025 läst om. En vidunderlig, välskriven och väsentlig bok. Mer om det senare.

Kerstin Ekman (KE i fortsättningen) född 1933 i Östergötland. Började sin författarkarriär som deckarförfattare, sju böcker varav minst en Dödsklockan också filmats i en sevärd och god film. KE fortsatte med ett 20-al romaner. Invald 1978 som ledamot av Svenska Akademin efter Harry Martinsson. Hon lämnade Akademin 1989 i samband med Akademins fega hantering av den muslimska fatwan mot Salman Rushdie för boken Satansverserna. By the way, Salman Rushdies är ett författeri, som jag läst, med mycket god lödighet och helt i Akademiklass. Salma Rushdie borde självfallet fått/få Nobelpriset i litteratur, men det kommer inte att hända. Jag har tillskrivit Svenska Akademin och nominerat honom flera gånger med motivering och allt, men vi vanliga dödliga kan egentligen inte nominera. KE beviljades formellt utträde 2018 i samband med den mediala och personstyrda turbulensen i Akademin.

Jag är inte djupt inläst på Kerstin Ekman varför jag avhåller mig från vidare kommentarer om hennes samlade litterära produktion.

En bok som jag dock djupläst två gånger är den nämnda ”Herrarna i skogen”. Boken är en extremt lyckad kombination av skönlitteratur, kultur- och litteraturhistoria och facklitteratur.  Den är inte bara litterärt utan också faktuellt övertygande. Varje människa intresserad av ”skog” och skogsfrågor i vid mening bör läsa den. Den tillhör svensk kanon.

Visan om ”Herr Oloff rijder om Otte – drifver dagg faller rihm” inleder boken. KE deklarerar redan i förordet, ”Min glädje finns i skogen”. Både visan och glädjen präglar boken och återkommer. Boken har betydande bredd och verkshöjd med allt från litteratur och forskarrapporter till konkreta berättelser som KE:s deltagande i en älgjakt som berättas med kunnande, känsla och deltagande. Närvaron i det som händer är magnifik. Jag har aldrig och kommer aldrig att deltaga i en älgjakt, men hur det låter, luktar och känns att vara med har KE givit en levande bild. Hon iakttager allt och förmår redovisa det i litterär text.

KE är extremt bildad och beläst och kan referera och citera poeter, författare, naturvetare från Skogekär Bergbo, Olaus Magnus, Almqvist, Linné, Strindberg, Selander och många många fler och vad de sagt om skogen, om vad som hänt och händer med skogen. Den grovstammiga gammelskogen finns inte längre. Den är borta för alltid. Skogen är egentligen inte längre skog utan gran- eller tallplanteringar i snörräta rader med död markvegetation. I synnerhet granen planteras och har planterats av skogsindustriella skäl. Det KE inte tar upp är att en ren granskog utan rejäl inblandning av löv brinner hårt, snabbt och svårsläckt. Den röde hanen tar snabbt stora ytor, typ Hälleskogsbranden i Västmanland. Granen är också med sina stora vindfångande barrtäta grenar ett lätt offer för stormvindar med stora arealer som skövlas snabbt, typ Gudrun 2005.

KE har en relation, en mycket positivt nyfiken relation, till skogen alltsedan hon var liten. En historia hon redogör för är talande och unik. KE är mörkrädd skriver hon och när hon är ensam hemma i huset och maken är bortrest är hon rädd, tittar under sängen, i garderober så ingen är där. När det knäpper och knakar i huset, som det gör i trähus, av vind eller kyla så klär hon på sig lämnar huset och går ut i kolmörka skogen. Där är hon inte rädd utan trygg och säker. Hur många svenskar reagerar så inför att lämna bostaden och gå ut i mörka skogen en natt? 

Inadvertenser finns dock också. KE är en skönlitterär författare utan vetenskaplig skolning och insikter i källkritik. Det märks ibland i de faktoida delarna. Uppgifter anförs exempelvis utan källa eller relevans till varandra. Ibland saknar uppgifter sannolikhet. Den första fråga ni bör ställa er när ni tar del av uppgifter i media, böcker och liknande är, bär uppgiften sannolikhetens prägel? Mycken fake news kan avfärdas bara med den enkla frågan. Tänk om riksdagspolitiker insåg och tillämpade rådet.

Jag ger ett konkret litet exempel på avsaknad av källkritisk hållning. KE har suttit i en församlingssal och lyssnat till och antecknat berättelser från gamla skogshuggare och hästkörare, pensionerade för decennier sedan. Anteckningarna blir grund till ett kapitel. Det är inget fel i det. Det kan bli intressanta berättelser om huggarnas och körarnas personliga upplevelser och föreställningar men de kan endast med stor försiktighet användas som faktakälla. Ett exempel; KE påstår via en ”källa” att man lastat 13 ton sågtimmer på en hästdragen släde i vinterväglag i skogsterräng. Det är högst osannolikt. Scania som tillverkar världens starkaste lastbil. En 770S V8 på 750+ hästkrafter drar ett lass timmer på 68 ton på anlagd väg. EN häst drar inte på snöiga och isiga vintervägar ett timmerlass på släde på 13 ton. Simple as that. 

Det visar faran med skönlitterära författarens ambitioner att berätta om verkligheten med faktoida anspråk utan att ha källkritisk skolning. 

En personlig utvikning på det temat. Sonen gav mig en gång en mössa med texten ”Old Guys Rules”. Det är lite av det över KE:s avlyssnande av de gamla skogshuggarna och körarna. De kände nog att de framför sig hade ett oerfaret kanske naivt fruntimmer; henne kan vi dra riktiga rövarhistorier för. KE:s egen text vittnar om det utan att författarinnan är medveten. Undertexten på min mössa är än bättre ”The Older I Get The Better I Was.”  Precis så är huggarnas och körarnas berättelser och det gäller många av oss äldre djupt livserfarna män, inklusive undertecknad, vi brer på ordentligt när vi drar våra battle stories och gör dem bättre och bättre för var gång de berättas. Mänskligt och manligt! Ni skulle höra mina battle stories som konsult på svenska statens uppdrag i det gamla sönderfallande Sovjetunionen och övergången under Jeltsin till Ryssland, typ seminariedeltagare med 9 mm Makarovpistoler innanför tröjan. The rest about 9 mm Makarov is silence. The Older I Get The Better I Was.

KE skriver om den ”lilla vitryggen”. Men den vitryggiga hackspetten är inte liten, den är den största av brokspettarna. Det är inte för att vara petimäter eller besserwisser som jag påpekar detta utan för att visa lite kritisk distans till en bok som drabbat mig med sin djupa kvalitet och inlevelse.

De finns fler liknande inadvertenser i de faktainriktade delarna men de är inte så många eller grava att det på något sätt skämmer den suveräna och vidunderligt intressanta och välskrivna boken. Kerstin Ekman skriver en fantastiskt varierad, detaljrik prosa fylld av känslor inför växtlighet, djur och natur med en skoglig närhet och skogliga upplevelser som gör boken levande och drabbande in på bara skinnet, nåja kanske inte i mitt fall, snarare  intellektuellt.

Är du det minsta intresserad av miljö, skog och vart den svenska skogen varit på väg sedan århundraden LÄS BOKEN!

Våtsjön den 27 mars 2025

Lennart Waara

Till alla vänner som i likhet med undertecknad är fascinerad av, studerar, lär av och älskar katten som personlighet som ett djur med, vilket egyptierna var övertygade om och dyrkade, en själ sänd till oss av Gud.

Om du som älskar katter bara skall läsa en bok i år, läs denna. 

Att påstå att det är en lärorik och lysande bok är ett kraftigt understatement. Den är för varje kattvän ett måste, en livsnödvändighet. Perspektivet är både katten som varelse hos människan liksom kattens liv och mening med filosofiskt perspektiv. Här finns också berättelser av andra författare och intellektuella om deras konkreta liv med sin/sina katter. Räkna inte bara med insikt och glädje, ibland rullar tårarna ner för dina kinder. Här beskrivs hur katten kom in i människans liv för 1200 år sedan i Asien och för 4000 år sedan i Egypten. Katten domesticerade människan inte tvärtom. Rasen felis silvestris fann föda där människorna fanns exempelvis möss och ormar, tog bort dem och människorna gladdes och var nöjda. Katten kom för att stanna hos människan. Katten följde också med fartyg för att hålla skadedjur borta från lasten av exempelvis spannmål och andra födoämnen och spreds så över hela världen.

Det är kanske övermaga och jag ber om ursäkt men boken är ett måste för den som på djupet, in i själen, vill förstå katten och varför den är så viktig för så många av oss moderna människor. Över 1,6 miljoner katter finns i Sverige. Den är det vanligaste husdjuret. Många intellektuella har haft och älskat katter som husdjur, sällskap och nära vänner. Katten förstår och ser oss men förstår vi egentligen katten? Som intellektuell är jag inget undantag även om Tessan kom in sent i mitt liv och genom en ren slump. Eller nej inte slumpen, det var meningen och Tessan var Gudasänd. That´s that.

John N Gray är engelsk författare, politisk filosof och prof. em. i europeiskt tänkande vid London School of Economics (LSE)

Boken heter Feline Philosophy. Cats and the Meaning of Life. Finns på Penguin Books