Jag har precis läst om Svarta fanor, ”det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl men bara andra klassens uppbåd,..”. De inledande sidorna kan jag utantill efter alla omläsningar.
Förmodligen den elakaste men samtidigt sannaste romanen i svenska litteratur. Det slutande 1800-talet som skildras i romanen har stora strukturella likheter med dagens svenska kulturdebatt med Bonniers Dagens Nyheter i centrum för förfallet, då som nu. Romanens chefredaktör Lögnroth skulle kunna vara Peter Wolodarki.
Svarta Fanor skrevs 1904 men publicerades först 1907, eftersom Strindberg tvekade inför publicering. Boken är sannolikt den mest uppmärksammade nyckelromanen i svensk litteratur och gav upphov till ännu en skandal i kulturetablissemanget. Strindberg själv tvekade om ”boken var ett brott och borde inställas” och erkände inför sig själv att det var ”en fasans bok”.
När Strindberg skrev boken kände han sig kallad av Den Högste att i renande syfte avslöja ”ett ruttet tidevarv med dess usla fanbärare”. Strindberg fäller i en moralisk dom över det kulturella livet i Stockholm vid sekelskiftet. Det märkliga, när man läser den i det kultursocialistiska Sverige idag, är att så mycket går igen. Det kanske aldrig ändrat sig i grunden? Det är samma kulturella, politiska och media sig samsupande och samkopulerande kotteri som styr debatten ho Bonniers, Schibsteds och i statsmedia.
Boken är en nyckelroman. Karikatyrerna är lätt igenkännliga. Zachris är författaren Gustaf af Geijerstam, Hanna Paj är författarinnan Ellen Key, professor Stenkåhl är litteraturprofessorn Karl Warburg osv. Falkenström är Strindberg själv.
Jag avslutar med några fortsatt giltiga citat från Svarta fanor:
”En förfäad nation som förlorat motståndskraften längtade bara att bli styrd, menade man, och om folket bara läste en tidning i en färd, skulle slutligen alla tänka lika, om det kunde kallas att tänka detta tanklösa vomerande an andra meningar”
En perfekt beskrivning av debattklimat då som nu.
”..men böjande undan för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara redaktör av ett lögnarblad där alla pöbelaxiomer voro försvarade,…Allt som var falskt och dumt i en falsk tid framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuvuden”.
Chefredaktören Lögnroth då och Wolodarsky idag.
”Arbetets naturliga och kloka fördelning mellan könen lämnades obeaktat och med lögnfanans devis: hämnd över mannen, drogo furierna fram. Hämnd över mannen som skapat hela kulturen, åkerbruk, handel, industri, konst, vetenskap, hämnd över mannen som delat sitt bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vårat henne efter förtjänst och oftast över förtjänst. En systematisk hämnd på välgöraren! Huru denna sataniströrelse kunde få parti? Tiden var pervers och dyrkade lögnen.”
Den perversa feminismen då som nu.
lennart waaras blogg 
Kommentera