LÄSEFRUKTER – PERSONLIGA GAME CHANGERS

År 2021 var året då jag långsamt läste 1900-talets stora romanbyggen Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och Robert Musils ”Mannen utan egenskaper”. Den tredje romansviten, som i litterär kvalitet sällar sig de två, är självfallet Lawrence Durrells ”Alexandriakvartetten” bestående av de fyra romanerna ”Justine”, ”Balthazar”, ”Mountolive” och ”Clea”.

Alexandriakvartetten är ingen vanlig roman som utspelar sig i ett tidsmässigt kontinuum utan händelserna speglas av fyra olika temperament och i fyra rumsdimensioner.

Personerna i romanerna är så levande beskrivna, genom de händelser de medverkar, reagerar och agerar i att jag kommit att tro att de existerar i verkligheten. Ibland har jag fantiserat om att jag måste resa till Alexandria, som första nästa utlandsresa, för att träffa dessa personer och inte minst Clea Montis som jag förmodligen skulle bli förälskad i.

Någonstans i den fjärde delen ”Clea” skriver en av författarpersonligheterna i romanen Pursevarden att en roman skall ”förkroppsliga inte en temps retrouve utan en temps délivré”. En tydlig alludering till Marcel Proust.

I min personliga psykologiska och intellektuella värld har 2021-års resa genom de globalt största 1900-talsverken varit en resa uppåt och inåt både intellektuellt och psykologiskt. Marcel Proust var magnifik men Robert Musil gav emotionella vibrationer och intellektuella reflektioner som låg närmare mitt inre än Prousts huvudperson gjorde. Ett ytterligare steg uppåt och inåt i nämnda avseenden gav Durrell med sina fyra romaner i Alexandriakvartetten som jag levde mig in i till den grad att de icke-existerande romanfigurerna fick existens i en stad som dock faktiskt existerar, Alexandria.

Nu återstår bara James Joyce. Den märkliga och nydanande ”Odysseus” har jag självfallet redan läst, två gånger på engelska och en gång i svensk översättning. Nu skall jag ta mig an den näst intill omöjliga ”Finnegans Wake”. Svårläst intill oläslig, skriven på 80 språk, med egna Joycska ordskapelser.

Jag har försökt läsa ”Finnegans Wake” tre gånger men inte kommit längre än ett femtiotal sidor in i boken innan jag givit upp. Nu skall den läsas!  Det föreligger också sedan 2021 en svensk ”motsvariggjord” version ”Finnegans likvaka”. Att översätta Finnegans Wake till något annat språk är en omöjlighet. Därav beskrivningen ”motsvariggjord”. Det är ett monumentalt arbete som gjorts av Bertil Falk som 2021 efter 66 års (yes!) arbete blivit färdig med översättningen. Det blir läsning av den engelska och svenska översättningen parallellt.

Till dags dato har ingen stor tidnings kulturredaktion recenserat översättningen. De har väl i likhet med de flesta inte orkat läsa James Joyce´ ”Finnegans Wake”. Märkligt är det dock! Skitlitteratur presterad av Lagerkrantzar, Marklundare et al får förstadagsrecensioner för vad skräp som helst.

Nåja, om de nämnda litterära storverken krävt långsam läsning, på tvärs med mina normala läsvanor, så kommer ”Finnegans Wake” att kräva extremt långsam läsning och sannolikt också högläsning för att verkligen uppfatta och komma in i James Joyce´ ordekvilibristik.

Men, innan jag börjar den läsningen har jag sent omsider på bokbörsen.se inhandlat, varför begriper jag egentligen inte, den 1988 på svenska utgivna lilla boken ”Bönhörd” av Truman Capote. I USA publicerades den året innan med titeln ”Answered prayers”.

Boken påstår Truman Capote själv, i patologisk självöverskattning, är inspirerad av Marcel Proust. Bakgrunden är den här.  År 1966 hade Truman Capote publicerat ”Med kallt blod” och fått en enorm publicitet och kritiker beröm. Boken, sålde oerhört bra och gjorde Truman Capote rik. 

Nu trodde, den allt mer urspårade, Truman Capote, som umgicks intimt i den amerikanska östkustaristokratin och kändisvärlden, att han kunde skriva en amerikansk motsvarighet till Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. När jag inhandlade Capotes bok hade jag lurat mig själv att tro att Capote åtminstone till dels skulle kunna leva upp till den ambitionen.

Capote talade i årtionden vitt och brett i media om den kommande boken. Han publicerade 1975 tre tänkta kapitel i Esquire som medförde en enormt negativ reaktion. När man läst Bönhörd är reaktionerna helt begripliga och välförtjänta. Han förlorade från en dag till en annan i stort sett alla vänner, med rätta, i den aristokratiska kändisvärlden. Verkliga personer var lätt igenkända. Efter att ha läst skiten kan jag konstatera att denna bögvältrande äckelbok inte förtjänar publicering. Den är enormt dålig. Förklaringen till publiceringen måste vara att seglade på framgången med ”new journalism” boken ”Med kallt blod”. Dock, ”Bönhörd” förtjänar inte på litterära meriter att tryckas, publiceras och än mindre att översättas och ges ut i Sverige. För första gången, med 7000 inköpta böcker i biblioteket, funderar jag på att bränna en bok i öppna spisen.

Det blev aldrig mer än tre kapitel avsedda att ingå i det stora verket. De finns på svenska i nämnda bok. Det går/har gått en myt att det fullständiga verket finns undangömt i något bankfack. Men det är sannolikt bara en vandringssägen. Troligare är att Truman Capote insåg att han inte skulle kunna leva upp till de höga standardkraven i förebilden ”På Spaning efter den tid som flytt”. Han är med ”Bönhörd” inte ens i närheten av Marcel Prousts skösnören, utan att jag vill påstå att Marcel Prousts skosnören var svinaktiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: