Archive for the ‘SAP’ Category

BROTTSFÖREBYGGANDE RÅDET, BRÅ, GÖR SIN PLIKT OCH RELATIVISERAR VÅLDTÄKTER BEGÅNGNA AV MUSLIMSKA MIGRANTER.

29 maj 2019

BRÅ gör sin plikt i den djupa staten och levererar det makteliten vill ha för att kunna fortsätta att argumentera för sin korrupta migrations och integrationspolitik.

”I rapporten Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005–2017 har Brå analyserat utvecklingen av anmälda brott och data från Nationella trygghetsundersökningen. Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. De senaste åren har även den självrapporterade utsattheten för sexualbrott ökat.

Sexualbrott omfattas av ett stort mörkertal och det är en svår uppgift att bedöma i vilken mån förändringar i indikatorerna speglar en faktisk ökning av sexualbrottsligheten.

Ökningarna kan bero på en faktisk ökning, en ökad anmälnings- och rapporteringsbenägenhet eller en kombination av dessa faktorer. I rapporten beaktas därför även utvecklingen av sexualbrottsligheten i andra relevanta källor, samt omvärldsfaktorer som kan förväntas medföra en faktisk ökning av sexualbrottsligheten eller påverka vilka händelser som uppfattas som sexualbrott.”

(Källa: BRÅ:s hemsida, sök på Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005–2017)

BRÅ är en av de myndigheter som alltmer politiseras på det sätt som tidigare kunde iakttagas och analyseras i DDR, Östtyskland. Myndigheterna blir en del av den politiska makten.

Det ALLA i HELA Sverige vet och erfar är att somalier och afghaner är kraftigt (95%) överrepresenterade bland förövare OCH DÖMDA för våldtäkt. Det är undersökt i detalj bl. a efter en noggrann genomgång av 4000 våldtäktsdomar i hela Sverige av Jonas P Jonasson.

Vi måste dock förstå att det är utmärkt att BRÅ explicit sällar sig till den ljugande politiska makten. Det är precis vad som behövs för att fler svenska medborgare skall vakna upp och se vad som händer i Sverige. Än finns det medborgare som tror att myndigheterna är oväldiga och tjänar medborgarna precis som många fortfarande inte inser att SVT och SR förvandlats till ett propagandaministerium. Vi har tyvärr inte nått botten av den negativa utvecklingen än. Det behövs fler exempel som BRÅ innan svensken vaknar upp på allvar och vi kan börja vända utvecklingen.

Vi måste se och analysera det som händer i politik och media dialektiskt och inte bara känslomässigt uppröras över de politiska beställda lögner som BRÅ nu levererar i identitetspolitikens och dekonstruktivismens (”man inte uttala sig säkert,” Jacques Derrida) efterföljd.

Med säkerhet kommer denna relativiserande rapport att vevas utan reservationer (som ändock finns i rapporten) i de media som t.o.m. Ebba Busch Thor kallar statstelevisionen och statsradion.

Nu  visar det sig att den för damage kontroll kända Jerzy Sarnecki varit behjälplig med den vetenskapligt undermåliga rapporten. Han rycker alltid ut med dementier när det visas att muslimska män från MENA är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsbrott. Hans kommentar denna gång förtjänat att spridas vidare:  ”Vi står inte under ockupation av muslimska män som våldtar våra kvinnor.” 

TINO SNANDAJIs kommentar på sin FB sida är följande:

Brå har med hjälp av pålitliga Jerzy Sarnecki skrivit en ny rapport och går ut i media ”Brå: Ökning av sexbrott går inte att koppla till flyktingar”.

Är det sant? Lika sant som ni själv kan gissa.

Brå förklarar i sin rapport att de överhuvudtaget inte undersökt invandrares sexualbrott ”Inom ramen för denna studie har det dock inte varit möjligt att närmare studera denna fråga, till exempel om överrepresentationen är oförändrad eller hur brottsnivåerna utvecklats bland personer utan utländsk bakgrund”

Tricket är att använda en noisy statistik metod som närmast garanterar att man inte får några samband, i detta fall korrelation mellan kommunmottagna asylsökande 2015 med ändring av sexualbrott mellan 2013–14 och 2016–17. Både mått har hög brus och fångar endast svagt vad de försöker mäta.

Brå undersökter inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott och använder framförallt en oseriös metod (i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence).

De flesta kommuner är små och har extremt få sexbrott varje enskilt år, så variation i en så kort period är mest slump och hoppar vilt. Nu hittar Brå ändå att kommuner med fler flyktingar har större ökning av sexbrott, men skriver att sambandet var liten, därför fanns ingen samband.

Jag testade samma variabel en längre tidsperiod för utrikes födda 2000-03 mot 2016-18 och hittade en statistik signifikant korrelation på +0.38. Även med denna primitiva metod är det lätt att se att kommuner med fler invandrare har större ökning av sexbrott, om man faktiskt letar i stället för att trolla bort.

Andra tricks är strawman att flyktingar som kom just 2015 inte kan förklarat hela ökningen i sexbrott, därför påverkar flyktingar inte alls sexbrott. Korrekt frågan är *hur mycket* de som kom 2015 påverkar. Med Brås logik har en påse chips per dag ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången. Bara en bråkdel av alla invandrare kom just 2015, och som Brå påpekar finns flera andra viktiga förändringar som leder till fler sexbrott, såsom utvidgad legal definition, ändrade normer, internet och mer festande.

Rapporten är framförallt om en annan viktig fråga, dvs. om sexbrott faktiskt ökat eller inte. Dold i tjocka lager av dimridåer visar det sig att ja, sexbrott har ökat, inklusive allvarliga sexbrott som våldtäkt. Dock är den explosionsartade ökningen i NTU på senare år mest ökning av ofredanden, och bara delvis en ökning av våldtäkt.

DET BLINDA SVERIGE – SVERIGE SETT UTIFRÅN.

22 maj 2019

BOKEN DET BLINDA SVERIGE ÄR VIKTIG.  Den är dock svår att komma över. Därför relateras (inkl reviews) en längre text om bokens innehåll. Boken kan sägas vara en social och mental beskrivning av det Sverige som gjorde att Olof Palme kunde påbörja den politiska förstörelseprocess som nu fullföljts av Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Olof Palme påbörjade politisering av SVT och SR med politiska utnämningar av högre tjänstemän som sedan kunnat fullföljas fram till dagens indoktrinerings-ministerium via statstelevisionen och statsradion. Olof Palme tog bort tjänstemanna ansvaret som gjorde statens tjänstemän till politiserande aktörer i den politiska maktens intressen. Olof Palme var slutligen den som införde mångkulturen i Sverige efter lobbying av Swartz.

Författare: Arnstberg m.fl

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans The new totalitarians ut och året därpå i översättning som Det blinda Sverige. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett halvt västerländskt nordligt land som mer har med Sovjetunionen att göra än med Europa.

Förtrycket är inte lika öppet som under den kommunistiska diktaturen men i sak samma ofrihet och dyrkan av trygghet.

Den smygande nya totalitarism han sett under sina år här liknar de dystopiska författarna Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. Boken är en hemsk vidräkning med den svenska mentaliteten och väckte uppståndelse när den kom ut. Den bygger delvis på anonyma intervjuer Huntford gjort med myndighetspersoner, politiker och journalister och delvis på hans studier av svensk historia.

Boken saknar källhänvisningar och har en journalistisk stil vilket gjorde att den avfärdades. Men han var något på spåren som andra utländska observatörer som tysken Hans-Magnus Enzensberger, chilenaren Mauricio Rojas och polacken Maciej Zaremba senare skulle bekräfta, svenskarnas frivilliga underkastelse under den starka staten. Kärleken till slavoket kallade Huntford fenomenet.

Sverige är hopplöst efterblivet på alla områden utom det tekniska menade han. Landet är en relik från medeltiden, en stat bestående av korporationer och kommuner, och svenskarna är ett medeltidsfolk som bara kan leva i grupp. Ordet individualism har en nedsättande klang här som i Sovjet.

Sverige har aldrig varit en naturlig del av västvärlden hävdade Huntford vidare i sin historiska analys. Dess perifera läge utanför det europeiska fastlandet, landets frånvaro av romerskt herravälde, feodalism och egentlig renässans, har gjort Sverige till ett slags halvslaviskt arktiskt rike.

Svenskar ser enligt en av riksdagens justitieombudsmän rätten till liv och skydd som något staten ska ge medborgarna snarare än en konstitutionell rätt till liv och skydd. Svenskarna är i och med detta närmast medeltida i sin bonniga förtröstan på statens gåvor och vill gärna bli omhändertagna kollektivt än att vara individuellt ansvariga.

Korporativism och modern teknologi har utvecklat landet till ett nytt slags kontrollsamhälle, en nytotalitarism. Svenskarnas förhållande till kontroll fascinerade Huntford. Han hävdade att svenskarna skulle gjort mer som ryssarna gjorde under de kommunistiska diktaten. När en underordnad kamrat fick veta från en överordnad kamrat i kommunistpartiet att en obegriplig eller farlig order skulle utföras sade den underlydande – Da Tavarish! Ja kamrat! – men utförde den inte. Svenskar däremot åtlydde allt dumt som staten bad dem göra.

Resultatet blev en foglig massa under en suverän byråkrati. Samma åtlydnad skulle långt senare återfinnas i Sveriges underdånighet inom EU, där landet ofta är bäst i klassen i att genomföra vad dumt än Bryssel hittar på.

Den socialdemokratiskt dominerade offentliga förvaltningen, den socialdemokratiska regeringen och det socialdemokratiska partiet med dess mäktiga verkställande utskott lämnade lite manöverutrymme för en alternativ politik även om en opposition skulle väljas hävdade Huntford år 1971 vilket han fick rätt i när Fälldinregeringen tillträdde år 1976. Cirklarna av socialdemokratiskt influerade enheter inom Rörelsen och de öppna partiorganisationerna hade skapat en monolit som Huntford inte var ensam om att beskriva och kritisera vid denna tid, men få såg så tydligt och delvis djupt.

Han såg långt in i den svenska massans rädsla för och beroende av överheten, den loja svenska konformismen och tilltron till att livet kan planeras rationellt av de bästa byråkrater i folkets intresse. Huntford var inte ensam vid denna tid i att notera hur svenskarna uppförde sig så väl genom att själva reglera och styra sig utan yttre tvång och kontroll. Den franske idéhistorikern Michel Foucault levde två år på 1950-talet i Uppsala där han författade sitt genombrottsverk om osynliga men verkningsfulla disciplineringsstrategier genom institutioner, självkontroll och sjukdomsförklaringar med liknande slutsatser som Huntford hade om Sverige.

Intressant nog förebådar Huntford Foucaults sexualitetsanalys med fem år då fransmannen publicerade Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta (1976). För båda var sexualiteten något makten gärna använder för att skapa lojalitet, befolkningskontroll och hålla människor fast i statliga moralpåbud. Att staten förespråkade fri kärlek var lika illa för Huntford som för Foucault.

Felet var inte målet med fri kärlek och sex, utan att staten styrde även över sexlivet och intima relationer. En skillnad svenskar har svårt att se, särskilt 1971 i den svenska syndens högtid. För kritiker av svensk korrekthet är Roland Huntfords bok en historia väl värd att läsa igen. Tyvärr aktuellare än någonsin.

Reviews

Ignorance is bliss (Okunnigheten är säll)

Två pessimistiska framtidsvisioner som redan hunnit bli klassiska är är George Orwells ”1984” och Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”. Historien om den sköna nya världen trycktes redan 1932, den om år 1984 redan år 1949.

En tredje ännu inte lika uppmärksammad bok, om hur det svenska folket i dag uppfyller Aldous Huxleys alla krav på den nya totalitarismen, skrevs av den engelske författaren och journalisten Roland Huntford för mer än 30 år sedan med titeln: The New Totalitarians.

Den snabba tekniska utvecklingen i både Sverige och utomlands har redan visat i hur hög grad dessa tre böcker skrevs med profetians gåva. Böckerna förutsåg också en annan sak, vilken numera framstår som pinsamt självfallen: att naturvetenskaparnas utveckling måste framskapa en ny sorts härskarklass med förut okänd makt. De tre författarna förutsåg mänsklighetens slutgiltiga underkastelse, under en revolutionär bastardform, mellan teknisk experimentator och politisk partidirigent.

Ekonomisk trygghet i sig själv behöver nödvändigtvis inte betyda kärlek till slavoket, skriver Roland Huntford. Det krävs också andra betingelser – från de styrandes sida en djupgående förståelse mellan ekonomi och makt. Från de styrdas sida fordras underkastelse under auktoriteterna, och vördnad för expertisen. I båda fallen också en viss aversion mot individualismen.

Det krävs också dyrkan av statens majestät. Och en förkärlek för en byråkratisk regim gentemot en direkt politisk.

Genom hela sin historia har svenskarna konsekvent uppfyllt dessa betingelser, menar Roland Huntford. Det är därför som den teknopolitiska etablering, vilken tagit makten i Sverige genom en vetenskaplig och industriell revolution, funnit en så lättmanövrerad befolkning att arbeta med.

I Sverige har personligheten blivit undertryckt. Kollektivet dyrkas på individens bekostnad. Författaren vet vad han talar om. Han arbetade 8 år i Sverige som tidningen Observers korrespondent. Han menar att den svenska erfarenheten redan visat oss att vi står inför valet mellan teknologisk perfektion och personlig frihet. Svenskarna har valt perfektionen.

Ordet ”frihet” är i Sverige begränsat nästan uteslutande till det sexuella området. Inom varje annat område av livet har det ersatts med kollektivets och inskränkningens vokabulär, menar författaren. En jargong med fraser som ”socialt ansvar”, ”socialt välanpassad” och inskärpande av de rätta sociala attityderna bombarderar allmänheten.

Den nya socialismen finansieras med hjälp av världens högsta skattetryck. I den form som Sverige har utvecklat, verkar de nya totalitärerna med både morot och piska. Genom övertalning och manipulation.

De mycket rika kan utnyttja avdrag. Dom fattigaste får bidrag. Det har redan visat sig vara mycket effektivare än de gamla socialistiska systemet, som förbjöd själva kapitalismen, och var beroende av våld.

Roland Huntford varnar andra länder för att ta efter det svenska välfärdstänkandet. Den har tagit en aggressiv form, och begagnas i syfte att utöva ett slags tyranni genom efterhängset påtrugad välvilja; att få staten att framstå som allseende och allövervakande.

DEN INRE CENSUREN

Höstterminen år 2000 gjorde Ann Nordberg ett examensarbete i allmän rättslära vid Stockholms universitet, under handledning av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, en av den svenska juridikens lätt räknade dissidenter. Om sin handledare skriver hon:

Ett beteende uppmärksammat av Huntford och enligt honom särskilt för Sverige, var förekomsten av icke-personer. Personer som var kritiska mot staten behandlades som om de ej ”existerade”. I sin bok tillhandahöll Huntford en ingående beskrivning av fenomenet. Detta stämmer påfallande väl med mottagandet av Professor Sundbergs inauguralföreläsning.

Och så här formulerade sig Huntford:

Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder) utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han väl ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han finns till, och även han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige förvägras outsidern rätten att existera.

Det är ganska länge sedan jag läste ”The New Totalitarians”. För detta blogginlägg har jag inte läst om den utan enbart utgått från Ann Nordbergs text. Gunnar och jag har också behandlat Huntford rätt utförligt i första delen av ”Invandring och mörkläggning”.

Ann Nordbergs hundra sidor långa och mycket gedigna uppsats bär titeln ”Hade Huntford Rätt?” och handlar om ”The New Totalitarians”, Roland Huntfords kritiska beskrivning av svenskarna och i synnerhet den svenska makteliten. Boken publicerades 1971 och kom året därefter på svenska i Åke Ohlmarks något slarviga översättning, under titeln ”Det blinda Sverige”, Tema Förlag. Den översattes också till norska, danska, finska, franska, tyska och portugisiska. Det är med andra ord en spridd bok. Kanske var det allra svårast att få den utgiven i Sverige. En av de förläggare som tackade nej betecknade boken som ”farlig”. Ann Nordberg skriver:

Per Israel Gedin, dåvarande chefen för Bonnier förlaget Wahlström & Widstrand var en av dem som avböjde. Så här i efterhand har Gedin tillstått att han och andra faktiskt bedrev åsiktscensur. I sak hade Huntford fullständigt rätt, men det var något obehagligt över hans sätt att skriva /…/

Flera svenska förläggare tackade nej innan slutligen enmansförlaget Tema förbarmade sig över den. Något särskilt lyckosamt projekt blev det inte, eftersom boken enligt förläggaren utsattes för en bokhandelsbojkott.

Huntford var gift med en svenska och åren 1961 – 1974 stationerad i Stockholm, som korrespondent för den brittiska tidningen Observer. Efter att han lämnat Sverige år 1974 gjorde han sig ett namn inom polarforskningen. Men dessförinnan hällde han en rejäl skvätt ättika i den svenska sockerkakssmeten. Huntford beskrev Sverige som en lightversion av George Orwells ”1984” eller kanske Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld”. Efter ett nästan 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav menade han att svensken hade indoktrinerats till att bli ett med staten. Hans mor var ryska och Huntfords uppfattning var att Sverige mera liknade andra öststater än övriga Europa.

Jämförelsen var inte gripen ur luften. Huntford behärskade ryska och hade bedrivit studier i bolsjevismens tidiga historia. Han arbetade mer som en forskare än som en journalist och det tog honom tre år att skriva ”The New Totalitarians”. De första 18 månaderna ägnade han sig åt att läsa in sig på svensk historia. Därefter intervjuade han ett åttiotal svenska beslutsfattare som till hans förvåning var ytterst samarbetsvilliga. Flera av dem blev senare förskräckta över det som Huntford skrivit och ansåg sig felciterade. Expressen skrev en serie artiklar som den 29 januari 1972 resulterade i en dementi från Statsrådsberedningen. Då protesterade Olof Palme, Ingvar Karlsson, Sven Moberg och Camilla Odhnoff under rubriken ”Det har vi aldrig sagt”.

Vad var det som var så provocerande i det Huntford skrev om svenskarna, och i synnerhet då om den svenska makteliten? Några smakprov:

Vad svenskarna begär istället är välstånd och inget annat. De har konditionerats till tron på att deras materiella säkerhet är en gåva av staten. Och de betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Språket har manipulerats på så sätt att det har blivit praktiskt taget omöjligt att ge uttryck för opposition, särskilt när det gäller staten och kollektivet.

Regeringen är mån om att överallt ha kanaler för indoktrinering och propaganda. I slutanalysen blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller Huxleys kontrollanter: kontrollen över tänkandet.

Det var mycket få som var i stånd att känna igen indoktrineringen i den språkliga manipuleringen. I ordets egentligaste bemärkelse hade folket genomgått hjärntvätt.

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Det finns ett konspiratoriskt drag i Huntfords uppfattning av hur makten fungerar i Sverige. Han menar att det är ungefär trehundra personer som alla känner varandra och som tillhör ett ”spindelvävsnät” av likasinnade. De har strängt privata möten om vilka det aldrig rapporteras i massmedia. Det är där den politiska dialogen äger rum medan riksdagsdebatten mest är ”taktisk svada”. Det som möjliggör för detta nätverk att fungera och så totalt regera Sverige är samförståndsandan. Det betyder också att de fåtaliga dissidenter som finns saknar betydelse. De kommer aldrig in i maktens inre cirklar och de har rent allmänt svårt att göra sig hörda.

Svenskarna har en närmast ömsint relation till överheten och förstår därför inte demokratins innersta väsen, som är att skapa samhället genom politisk dialog: ”De är fullständigt tillfreds med att lämna landets styrelse och skötsel åt byråkraterna, under förutsättning att fasaden är korrekt klädd”.

Inte heller hade Huntford särskilt mycket till övers för svenska universitet. De var totalt kapade av socialdemokratin och vänstern och utgjorde förgreningar av den statliga byråkratin. Den akademiska friheten var bara en retorisk fras, om ens det: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” Om svenska journalister tyckte han ännu sämre. De skiljer sig från sina kollegor utomlands på följande sätt:

Behovet av att förses med ett lager godkända åsikter är ett särdrag hos den svenska pressen och övriga massmedia.

De agerar som en hjord.

De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.

Det finns ingenting av den självrannsakan och efterprövning av grundprinciperna som annars ‘plågar’ västerlandet.

Svensk press saknar den vitalitet och kritiska problemuppställning som kännetecknar den bästa anglosaxiska pressen; den är obligatoriskt samstämmig i en direkt förfärande grad – och detta i ett land där det skall härska yttrandefrihet. Pressen stöder allt som systemet bygger på; den viktigaste grundvalen är samförstånd, men den täcker allt annat också.

Det är praktiskt taget omöjligt för någon som opponerar mot regeringen att få göra sig hörd. Radio och TV har förvandlats till partiets och statens lydiga tjänare.

Bedömt uteslutande efter sina olika massmedia verkar Sverige som om det styrdes av en tolerant, manipulerande diktatur.

Medierna gör ett intryck av att finnas till för att indoktrinera en bestämd synvinkel.

Det finns ett bestämt område av tolererade åsikter, och det är litet och trångt; ve den som inte håller sig inom dess råmärken!

Det verkligt intressanta och skrämmande är att så mycket av det som Huntford skrev för över fyrtio år sedan stämmer in på dagens situation. Den stora skillnaden är att Huntford förklarar 1970-talets Sverige som ett resultat av ett långt och i det närmaste totalt socialdemokratiskt maktinnehav.

I dag vet vi att samstämmigheten och den totalitära ambitionen sträcker sig över partigränserna. Det är absolut ingen förbättring. Det gör bara en verklig opposition inom systemet svårare. Den enda politiska opposition av betydelse som finns i Sverige kommer som bekant från Sverigedemokraterna. Den utlöser onekligen skrämmande politiska reaktioner, inte minst när det gäller uppfattningen av vad demokrati är. I Sverige handlar demokrati inte om folkets vilja utan om värdegrunden. Eftersom Sverigedemokraterna inte delar de övriga riksdagspartiernas värdegrund, så beskylls de för att vara odemokratiska – ja till och med fascistiska (eller nyfascistiska). Att de är framröstade i demokratisk ordning och att deras partiprogram inte innehåller några som helst avsteg från demokratins principer är irrelevant.

Detta är det totalitära tänkandets kärna: demokrati handlar inte om att respektera folkets vilja utan om att folket måste tänka rätt. För att få dem att tänka rätt behövs det en massiv propaganda. Som Expressen konstaterade i sin artikelserie om Huntfords bok i januari 1972: ”TV, radio och press likriktar oss.” De som inte är mottagliga för denna propaganda. Ja, de är helt enkelt odemokratiska. Då är det dags för journalistflocken att veva igång nyspråket: fascistrasistnazist … Eller som Huntford skriver om journalisterna:

I deras mentala värld är avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi … De har ett inre tvång att tänka som alla andra tänker. Följaktligen har de utvecklat ett slags hämning, som ryssarna kallar ”den inre censuren”, vilken skär till uttrycken för deras tankar efter de dominerande synpunkterna.

SVERIGEKRITIKENS OPUS MAGNUM

”Den kanske märkligaste, viktigaste och mest uttömmande boken som skrivits om Sveriges tragedi under 70- och 80-talet heter ”Drabbad av Sverige” och är skriven av Marianne Alopaeus.

Hon skärskådar det svenska samhället och analyserar genomträngande den morbida svenska samhällsutvecklingen från en mönsterstat med alla möjligheter, till ett tragiskt offer för ett gigantiskt maktmissbruk, i vilket alla försynens omåttligt generösa resurser förslösades.”

Marianne Alopaeus om den svenska av socialdemokrater skapade familjepolitiken:

”Upp i ottan för att få halvsovande småungar vakna, tvättade, matade, klädda och iväg till dagis – där de skall vistas i en bullernivå jag inte fattar att de eller någon vuxen klarar – hämta dem efter arbetstidens slut, handla mat, hem och laga den, mata barnen, lägga dem.

För sådant fordras en fysisk och psykisk robusthet jag aldrig haft och med förundran iakttar hos andra. Hur orkar de? Klappar de aldrig ihop? Att mammor och småbarn tvingas till en så stressande tillvaro är kanske nödvändigt av privatekonomiska skäl. Men kalla det inte välfärd! Åtminstone inte för barnen.”

En annan viktig bok är ”The New Totalitarians” av Roland Huntford, översatt 1972 till ”Det blinda Sverige”, till danska ”Fagre nye Sverige”. Han skriver: ”I västerländsk kultur beror individens säkerhet på lagens höghet och välde, men i Sverige baseras den på den sociala välfärden.”

Hade Alopaeus och Huntford rätt? När ska vi ta av oss skygglapparna och granska vårt heliga folkhem? På papperet har vi parlamentarism och har valt en ny regering, men har den vilja att ändra på något? ”Borgerlighetens relation till socialdemokratin har varit ett långt Norrmalmstorgsdrama. De borgerliga partierna var ett slags gisslan hos socialdemokratin.”

Nu ställs välfärdsstaten inför stora utmaningar genom den stora invandringen från mindre utvecklade länder. Regeringen borde både bromsa invandringen och hejda förvandlingen av medborgarna till bidragsmottagande klienter.

Vad händer om till exempel föräldrapenningen försvinner? Utan alla bidrag skulle skatten minska åtskilliga tusenlappar varje månad, pengar vi kunde lägga undan till barnafödande. Om vi kunde släppa vårt omyndigförklarande av oss själva. I själva verket skulle det bli mer pengar över än nu. Du skulle till och med uppnå verkligt välstånd i stället för att leva med illusionen att samhället alltid tar hand om dig, en lättsinnig attityd som gör att du till slut hamnar hos kronofogden. Välfärd är inte samma sak som välstånd. Välfärd är socialdemokratiskt nyspråk för höga skatter och bidrag.

Vi har blivit indoktrinerade att tro på vår egen förträfflighet. Indignationen blir stor om någon har avvikande åsikter. Alla ska tycka likadant, till exempel den absurda ståndpunkten att de muslimska invandrarna kommer att överge sin hederskultur bara de får tillräckligt mycket omvårdnad av socialstaten.

Kanske medias politiska korrekthet börjar få sprickor i kanten, åtminstone tillfälligt i samband med de senaste muslimska terrordåden. Fantastiskt att det finns journalister som vågar vara en liten smula öppenhjärtiga, det är vi inte vana vid. Men när får vi se någon handlingskraft från regeringen?

EN BOK SOM FORTFARANDE ÄR AKTUELL OCH SOM ALLA SOM ÄR INTRESSERADE AV POLITIK ELLER NUTIDSHISTORIA BORDE LÄSA

Jag har läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll i världspolitiken i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (tillägg: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.

VÅRA SVENSKA MEDIER

Roland Huntford, född 1927 i Kapstaden, är en brittisk journalist, historiker och författare. År 1971 utgav han boken ”The New Totalitarians”. Det var en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling. Åke Ortmark gjorde den svenska översättningen 1972. Boken hette då ”Det blinda Sverige”. Jag arbetade då på stadsbyggnadskontoret och jag kommer ihåg att innehållet debatterades livligt på kafferasterna. Som planerare var vi alla intresserade av utvecklingen i Sverige.

Roland Huntford ansåg att i Sverige skiljer sig media från andra västerländska stater genom att formera, d.v.s. forma opinionen istället för att informera medborgarna. Roland Huntford hade intervjuat TV2 chefen Örjan Wallquist som menade att svenskarna är ”intellektuellt primitiva och underutvecklade” och därför behövs medier som formar deras åsikter. Det var en mycket livlig diskussion på SBK och rastens längd översteg sannolikt de obligatoriskt tillåtna tolv minuterna.

Huntford ansåg att SVT och övriga media såg det som sin uppgift att övertyga svenskarna om att vi var världens lyckligaste folk och att den svenska staten var överlägsen den defekta omgivningen. Olof Lagercrants, han som talade sig varm om Maos Kina, utvecklade det ytterligare och sa ungefär så här: Det går inte i ett litet land att individer sticker upp med egna synpunkter, det är gruppen som räknas, kollektivet, och då svenskarna reagerar gruppvis är de lätta att påverka, de är formbara.

När Olof Palme blev utbildningsminister förvandlades SVT till ett politiskt redskap, genom att personer som var partivänliga fick höga poster inom de administrativa och produktionsmässiga funktionerna, det gäller att ha kontroll. Hela den svenska klanen av informatörer, kommentatorer, vägledare, kulturarbetare och uppfostrare uppträdde som en kollektiv enhet. Vi var världsbäst och vi åkte ut i världen för att tala om för andra hur de skulle lösa sina problem. En del som varit ute och rest och sett sig om, kom tillbaka med delvis en annan uppfattning, det fanns faktiskt andra länder som inte var så dumma.

Huntford hade en skarp analytisk förmåga, han kunde tränga igenom alla vackra ord, och han såg helheten. Vi som levde mitt i händelsernas centrum kunde inte riktigt förstå hur vi sakta men säkert föstes in i en fålla på grund av den ständiga pågående indoktrineringen genom media, det var inget annat än droppen som urholkade stenen. Detta var på sin tid Göbbels specialitet i Hitlers tusenåriga rike, han såg till att de rätta filmerna producerades. Vi i Sverige fick ”Nyfiken blå och gul” mfl.

Idag har vi en situation som påminner om den på 70-talet. Nu skall vi bli världsbäst på invandring. Miljöpartiet, i samförstånd med moderaterna, styr media så att invandrarkritiska synpunkter har svårt att komma fram. Meningen är att vi skall fostras, som på 70-talet. Vi tvingas därför att söka upp andra nyhetskällor för att få reda på hur det står till i kungariket Sverige. Jag kommer antagligen göra en del research i ämnet med risk för att bli kallad för rasist, stor sak i det. Jag anser att det är angeläget för Sverige, alla skall får reda på så mycket som möjligt för att själva kunna ta ställning, det är liksom demokratins idé. Man säger att det är bra för Sverige med invandring, det berikar landet säger statsministern, men är detta hela sanningen?

”FOLKET SKALL FOSTRAS” — SVENSKARNA, NYTOTALITÄRER?

”Det svenska läget är skarpare totalitärt än det ryska”, skriver han redan i förordet till sin bok.

Huntfords bärande tanke var att allt svenskt liv anpassades för att stödja regeringsmaskineriet. Välfärdssystemet var kallt och effektivt men passade det fogliga svenska kynne som Huntford ansåg sig kunna iaktta. Han gick så långt att han kallade svenskarna för ”nytotalitärer” och ”ett medeltidsfolk som lever endast såsom medlemmar av en grupp”. I Sverige behövdes ingen yttre diktatur, det gick bra i alla fall eftersom svensken, så länge han erbjöds stugvärmen tillsammans med flocken, kysste sina bojor, allt under det han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet.

SVERIGE SKÄRSKÅDAT

Det blinda Sverige 1972 är en översättning av The New Totalitarians som 1971 utgavs av den brittiske journalisten och historikern Roland Huntford (svensk översättning av Åke Ohlmarks). Boken är en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling, där Huntford kritiskt jämför den snabba sociala omvandlingen i Sverige under 1950- och 1960-talen med Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932).

Huntfords huvudtes var att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti förlitat sig mindre på våld och hotelser, som de gamla totalitära staterna gjorde, utan snarare på smygövertalning och mjuk manipulation, på social ingenjörskonst. Inverkan av staten blev tydligt i de mest privata angelägenheter, i områden som tidigare inte nåtts av politisk kontroll. Den sexuella revolutionen i Sverige fungerar som ett surrogat för frihet. Sex hade blivit en ställföreträdande passion för ett samhälle i övrigt instängd i tristess och socialt påtryckt samförstånd av politisk korrekthet påtvingat på folket av de styrande, som kännetecknar det svenska samhället.

MORE PROPHETIC THAN ORWELL

Roland Huntford’s ”The New Totalitarians” is a book far more prophetic than George Orwell’s ”1984”. Written several decades ago, Huntford’s book has accurately foretold the kind of ”soft totalitarianism” that is overtaking the west today. The Swedish model is that of a heavily taxed, bureacratic, totalitarianism in which ”consensus” is achieved by ostracisizing dissenters, establishing unlegislated but very real thought and speech boundaries, compelling everyone to think alike and behave alike and discouraging individuality at every opportunity. The situation has been made much worse by the blossoming of a psychopathic feminist movement with idiot females misdefining every concept from ”rape” to you name it. The average Swede literally lives in a mental strait jacket.

The same thing is happening outside of Sweden where Swedish socialist tax and regulate everything from finance to thought and behavior now flourishes everywhere. This was just getting started in Huntford’s day but now it is on a rampage. Read the book – and tremble for the future.

THE REAL SWEDEN

A brilliant book. Huntford’s insights have come to fruition and not just in Sweden, but in Scandinavia at large. The heart of the question becomes, what is the proper balance of freedom and individual thought vs. security provided by a government which takes over those responsibilities. Huntford maps how this happened in Sweden, how the Swedes over centuries, have been lulled into sleepwalking and what they have lost in the process of giving up the living of their lives to a ”benevolent” bureaucracy making life’s decisions for them. A great read and never more appropriate than the present, as the Swedish government mandates an immigration policy with which most Swedes are unable to cope.

SKEWERING THE ”SCANDINAVIAN MODEL”

This book made a huge impression on me when I read it as a young socialistic liberal in my mid 20’s still enamored with the much-touted ”benevolent socialism” of the ”Scandinavian system”. Huntford, a historian best known for his work on polar exploration, took a polemical detour with ”The New Totalitarians” to write a blistering critique of the Swedish system, which he derided as soulless ”soft totalitarianism” more akin to Huxley’s _Brave New World_ than the Stalinist monstrosities in Eastern Europe and the former Soviet Union at the time. Scathing and unsentimental, Huntford painstakingly and angrily documents how the Swedish system, which was presented unequivocally by most on the Left as proof positive that ”socialism works”, did little more than create a sterile, spiritually barren society populated by a docile, hyperconformist populace. With the ”Swedish experiment” now seemingly in the final stages of unraveling as it reaches increasingly bizarre and cartoonish extremes in its reach for egalitarianism while simultaneously being assaulted with massive waves of unassimilable Third World immigrants, this book is proving to be not only prescient, but also timely as well. It’s too bad that it is out of print with the available copies seemingly only available for a vastly inflated price, but a copy should be available from a decent university library.

KÄLLOR
https://morklaggning.wordpress.com/2014/12/27/den-inre-censuren-2/
http://everykindapeople.blogspot.se/2007/07/sverigekritikens-opus-magnum.html
https://randig.wordpress.com/2009/09/27/det-blinda-sverige/
http://joh27cam94lou.bloggo.nu/Vara-svenska-medier/
https://morklaggning.files.wordpress.com/2014/05/invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29.pdf
https://www.flashback.org/sp58456150
http://eindtijdinbeeld.nl/EiB-Bibliotheek/Boeken/The_New_Totalitarians__Brave_New_Sweden___1980_.pdf
https://www.amazon.com/new-totalitarians-Roland-Huntford/dp/0713902604/ref=cm_cr_arp_d_product_top?ie=UTF8
https://sv.wikipedia.org/wiki/Totalitarism

 

INTERNATIONALEN

01 maj 2019

Eugène Pottier medlem av Pariskommunen skrev det franska originalet i juni 1871. År 1904 blev Internationalen den internationella socialisternas och kommunisternas kampsång.

Idag sjungs Internationalen av kommunister och socialister. Oftast under röda fanor men ibland också med knutna nävar och fanor med hammaren och skäran som emblem.

Internationalen, de röda fanorna och den knutna näven är de socialistiska symbolerna par preference. Men vad står det för om vi granskar den allmänna socialistiska historien?

Den 1 maj finns anledning att påminna om de samlade kommunistiska/socialistiska illdåden. Enligt den enormt väldokumenterade ”The Black Book of Communism. Terror Crimes Repression.” 850 sidor. Harvard Press London 1999 är de civila kommunistiska/socialistiska offren ca 100 miljoner döda. Militär oräknad. Och trotskisterna ropar: ”Hammaren i huvudet och skäran i halsen.” Verkligheten överträffar dikten än en gång.

Den 1 maj som firas med röda fanor och Internationalen av socialdemokrater/ allsköns socialister o kommunister i hela Sverige är inget annat än det socialistiska förtryckets, tyranniets och illdådens dag! Betänk det!

Jag påminner om detta för att det är den 1 maj men också för att det är deklarationstider (inlämning senast i morgon). Jag lyfter därför fram en vers i Internationalen som faktiskt har aktualitet i Sverige idag men som aldrig sjungs av kommunister och socialdemokrater. Det är nedanstående vers. Läs den två gånger! I flera avseenden en kraftfull beskrivning.

Båd´ stat o lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag!
Med plikterna vi hittills nöjt oss,
nu taga vi vår Rätt en dag!

(min kursiv)

DEN MUSLIMSKE TERRORISTEN MOYED AL-ZOEBI ÄNTLIGEN DÖMD – I DANMARK

11 april 2019

På torsdagen dömdes Moyed al-Zoebi för förberedelse till terrordåd i Köpenhamn. Med hjälp av bland annat 17 000 tändstickor skulle islamisten tillverka en bomb för att mörda människor i den danska huvudstaden.

Moyed är 32 år gammal och medborgare i Syrien. I september 2015 invandrade han som asylsökande till Sverige och har sedan dess uppmärksammats som misstänkt i ett brandattentat i Malmö och för samröre med terroristorganisationen Islamiska staten.

Nu har Moyed fällts i Köpenhamns tingsrätt för planer att tillverka en bomb av svavlet från 17 000 tändstickor som skulle användas i ett terrordåd, rapporterar SVT.

I samband med utredningen har man även kontrollerat möjligheten att tillverka en bomb genom receptet med tändstickor och kommit fram till att omkring 17 000 tändstickor kan generera cirka 237 gram sprängmedel vilket skulle kunna orsaka en livsfarlig explosion.

Köpenhamns tingsrätt anser att Moyeds målsättning har varit att utföra ett terrordåd och mörda slumpmässigt utvalda människor i huvudstaden. Den 20 maj meddelar domstolen straffet.

DÖMD I DANMARK MEN INTE I SVERIGE

Den 11 oktober 2016 inträffade ett terrordåd mot en shiamuslimsk moské i Malmö med hjälp av glasflaskor fyllda med lättantändlig vätska. I tidningen al-Naba som tillhör IS stod det att ”en krigare från kalifatet” utfört attentatet och att man även tog på sig ansvaret. Kostnaderna för att sanera och reparera lokalen uppgick till drygt en miljon kronor. Moyed greps och åtalades för attacken. Men trots teknisk bevisning som kunde binda Moyed till platsen och tydliga sympatier för IS valde Malmö tingsrätt i april 2017 att fria honom. Säkerhetspolisen bedömde Moyed som alltför farlig för att vistas i landet och omhändertog honom därför direkt efter frigivningen.

På begäran av Säpo skulle Moyed utvisas till antingen Syrien eller Saudiarabien där mannen har släktingar. Men Migrationsverket motsatte sig utvisningen och menade att kopplingen till IS var ett verkställighetshinder för denna eftersom han då skulle riskeras att torteras till döds. Istället släpptes Moyed på fri fot med ett enda krav, anmälningsplikt.

Det är ett utslag av The Deep State, dvs när myndigheter och dess chefer agerar aktivistiskt som Migrationsverket i detta fall och när Migrationsverket på egen hand beslutade att 10 miljoner muslimska uigurer i Kina skulle ges flyktingstatus. Så går det när socialdemokratiska politruker och aktivistiska ideologer utnämns till chefer för myndigheter från Kungl. Biblioteket till Migrationsverket.

 

KRIMINALISERA DELTAGANDE I DAESH/IS.

09 april 2019

 

Sverige behöver en lag som kriminaliserar deltagande i daesh/IS. Polisen i Stockholm som förhör dem som återvänt konstaterar: – Majoriteten uppgav att de hade varit hjälparbetare, kört ambulans och hjälpt till med matlagning och sånt, berättar Merlander vid Stockholms polisen.

The do-gooders, vänsterns olika schatteringar och dess stödtrupper bland socialliberaler tar dessa amsagor på allvar! Alltså kommer ingen lagstiftning till stånd! Sverige fortsätter i det närmaste ensamma om att ta emot dessa terrorister, mördare, torterare, våldtäktsmän och pedofiler.

Men javisst, jag glömde, det var ju det dom inte var. Dom hade alla kört ambulans!

Vem tror ni nu ger sig in i debatten? Bocken själv, i form av en muslimsk imam! Kashif Virk imam, Ahmadiyya Muslimska Samfundet säger följande:

”Jag menar i stället att vi bör ta ansvar för våra medborgare, och genom rättsväsendet ge dessa individer och deras familjer en andra chans. Att kunna hantera den situation som nu uppstår visar på handlingskraft och beredskap, som kan vara viktigt att ha i en orolig tid.”

NEJ! Vi skall inte ta ansvar för dem och ge dem en andra chans utan straffa eller allra helst inte ta emot dessa terrorister, mördare, torterare, våldtäktsmän och pedofiler, även om de samtliga påstår sig ha kört ambulans. När de nu ändock tar sig in i Sverige i ett antal som myndigheterna ännu inte anger skall de fängslas, dömas och spärras in. De skall inte gå fria på Örebros och Västerås eller Stockholms gator!

Det är upprörande hur den socialdemokratiskt ledda regeringen under statsministern Stefan Löfven ställt till det i Sverige. Någon gång skall väl även dessa komma att ställas till svars för den grava misskötseln av Sverige!

BILDNINGEN OCH MAKTEN – NÅGRA REFLEKTIONER.

06 april 2019

Personligen har jag ett drygt halvsekellångt politiskt intresse bakom mig. Jag började följa de politiska debatterna i 11-12 års åldern när familjen skaffade TV året 1957. Jag minns debatten mellan Högerns Jarl Hjalmarsson och Kommunisternas Hilding Hagberg. Eller, Bertil Ohlins intellektuellt skarpa attacker på Tage Erlander. Efter de första formativa åren har jag fortsatt följa rikspolitiken och dess ”utveckling” och förändring.  Jag har på senare år alltmer funderat över vad bildning är och hur det är beställt med våra makthavares (rikspolitiker, myndighetschefer och storföretagsledare) kunskaper och bildning. Jag tycker mig också ha sett en förändring av de personligheter som blir politiker och som tilldelas de högsta posterna inom rikspolitiken.

När jag diskuterar frågan med mina intellektuella vänner är deras uppfattning liksom min att våra makthavare tidigare tillhörde det bildade skiktet av medelklass och överklass. Vår gemensamma bild är också att det inte längre är förhållandet. Vi har svårt att namnge en enda person inom rikspolitik, myndighetsledare och storföretagsledare som ger intryck av eller låter ana något som liknar bildning i traditionell mening. Inom rikspolitiken inklusive regeringen är det tydligt. En tänkbar förklaring är att man ofta rekryterar till riksdag och regering från dem som påbörjat sin politiska bana inom ungdomsförbunden och sedan arbetat sig upp inom den politiska klassen. I flera fall har vi under senare år kunnat se ministrar som aldrig haft ett riktigt arbete. När vi går igenom ett antal slumpvis utvalda rikspolitiker inklusive den nuvarande regeringen slår oss förekomsten av drop out från högre utbildning. Det vore intressant att se en systematisk genomgång av detta fenomen.

Den bristande bildningsnivån kan antas bidraga till att förklara de märkliga uttalanden som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin fällt om Sverige jämfört med de muslimska migranternas kultur.

Först Fredrik Reinfeldts herostratiska uttalande:”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Mona Sahlins uttalande är av samma typ: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er.”

 Båda citaten är i sin demonstrativa okunnighet remarkabla. Värst är väl ändock socialdemokraternas f.d. partiledare Mona Sahlin som frånkänner oss svenskar inte bara en kultur och identitet utan också en historia. Är Mona Sahlins historiska kunskaper ett resultat av den socialdemokratiska skolan?

Både rekommenderas att läsa mitt förslag till svensk kanon: https://lennartwaara.com/2018/08/25/kultur-och-nationalism-en-svensk-kanon/

En gång i tiden var partiledare högutbildade. Folkpartiets partiledare Bertil Ohlin som nämnts var professor i nationalekonomi och på sin tid en av de ledande ekonomerna i världen. Var har vi den typen av kompetens idag? Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Karlsson var akademiker. Carl Bildt var drop out men kan inte beskyllas för att sakna kunskaper och bildning. Göran Persson var drop out. Han uppmärksammades medialt när han påstod att trebetygsuppsatsen var klar men låg i hans kassaskåp. Han fick senare revansch när partikamraten S och rektorn vid Örebro Högskola Janerik Gidlund tilldelade statsministern Göran Persson ett hedersdoktorat. Därefter utsågs Örebro högskola till Örebro Universitet. Arbetarrörelsens tidiga ledare i övrigt har inte alltid varit akademiker.  Arbetarrörelsen hade dock i sin tidiga utveckling ett starkt bildningsideal och bildningsprogram. Ett tydligt exempel, det finns flera, är den tidigare finansministern Gunnar Sträng med statarbakgrund. Genom bred läsning skaffade de sig en gedigen bildning och som också möjliggjorde deras engagemang och senare politiska karriärer ända in i socialdemokratiska regeringar. De både hade och hyllade bildningsidealet. Det är inte lika tydligt längre.

I den nuvarande JÖK-regeringen under den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven är detta extremt tydligt.  Utbildningsnivån i JÖK-regeringen är låg. En granskning som Dagens Industri gjort (19-04-01) visar att många ministrar dessutom på regeringens hemsida skönmålar sina CV:n för att dölja bristerna.Hela 7 av ministrarna i JÖK-regeringen är drop out eller med oavslutade enstaka universitetskurser.

Thomas Persson, som är universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet menar att utbildningsnivån inom regeringarna under lång tid sjunkit stadigt, samtidigt som utbildningsnivån i samhället generellt kraftigt har höjts.  Enligt Persson är en förklaring till den sjunkande utbildningsnivån bland toppolitiker att alltfler rikspolitiker gått in i sina respektive partier i unga år och sett politiken som sin huvudsakliga karriär medan det förr var vanligare att man gick in i politiken efter att man haft en yrkeskarriär. Enligt Persson är utbildningsnivån för svenska statsråd lägre än i många andra jämförbara länder som exempelvis i Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Sprungen som jag är ur klassisk arbetarklass är läsning, ordrätt, en livsnödvändighet för mig. Det illustreras av följande citat om vikten av läsning från en okänd tänkare. ” Läsning gör en inte nödvändigtvis till en god eller ens en bättre människa. Men den vidgar helt säkert ens aspektseende och det är till glädje åtminstone för en själv. Man får möjlighet att leva med i flera liv, att göra erfarenheter som man inte har. Och nuet blir inte så groteskt förstorat. Man behöver inte gå som en byfåne i tiden.”

Med bred kunskap och bildning avser jag insikter och kunskaper i filosofier och teorier om samhällets funktion och människors villkor över tiden, i den egna kulturens kanon inom litteratur, konst, skulptur, musik, arkitektur liksom det egna folkets och nationens historia och utveckling. Om man idag i diskussioner eller i texter alluderar till klassiker eller till Bibeln så förstår våra politiker inte vad man menar. De kan därför inte heller förstå äldre konst som i mycket stor utsträckning utgår ifrån, refererar till eller är en parafras på exempelvis Bibelns texter och personer

Utan läsning inga kunskaper och ingen bildning. Utan kunskaper och bildning löper man risker både som person och som politiker. Som person blir man en ”byfåne i tiden.” Anledningen är självfallet att perspektiv och aspektseende blir begränsade och man därmed blir ett offer för teoretiskt och analytiskt enkla argument och påståenden.  En politisk makthavare blir dubbelt farlig av samma skäl för att han/hon lever i en egen bubbla av okunskap och obildning och därmed låter sig påverkas av aktörer i den närmaste kretsen som lever i samma bubbla. Vanföreställningarna förstärks i en ömsesidigt kognitiv spiral. De har maktens fortlevnad för den egna gruppen som primusmotor. Deras samlade agerande speglar inte det allmännas intressen utan den egna gruppens intressen. Makthavare som lever i en sådan omgivning får den egna kognitiva bubblan bekräftad och förstärkt av dem som påverkar och influerar honom eller henne. Vederbörande har ingen ”inre agent” i form av bred bildning och kunskap som kan relativisera och korrigera utsagor och förslag i förhållande till generella idéer och sammanhang.

Diskussionen har fokuserat den obildade och okunniga politiska makthavaren ända upp på regeringsnivå. I själva verket är resonemanget i hög grad tillämpligt på makthavare i de statliga myndigheterna och bland företagsledare i de stora bolagen. Avsikten med artikeln är inte att leverera personangrepp utan att resa frågan om brister i breda kunskaper och bildning hos makthavarna innebär risker för Sverige socialt, ekonomiskt och politiskt.

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com

 

 

 

 

SOCIALDEMOKRATEN STEFAN LÖFVENS TROVÄRDIGHET OM HEDERSVÅLD?

25 mars 2019

Statsministern och socialdemokraten Stefan Löfven försöker lyfta hedersvålds kulturen bland muslimer. Hur trovärdig är han och socialdemokratin i frågan? Två kvinnliga socialdemokratiska politiker har tvingats avgå på frågan när de varit alltför tydliga och kritiska. Först kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekul sedan var det Ann-Sofie Hermansson i Göteborg.

Nu tror Stefan Löfven att socialdemokraterna skall gå i spetsen i frågan. De är frånsprungna av alla oss andra som behandlat frågan i årtionden!

Den som är intresserad kan söka på sossarnas hemsida och se vad de skrivit om hedersvåld. Uppenbarligen inte mycket men bl a inlägget ”Hederskultur – en gammal svensk tradition” av en Miguel Odhner kommunstyrelsens ordförande i Kungälv. Man tar sig för pannan. Hur oseriösa kan de relativiserande mångkulturalisterna bli?

ARBETSFÖRMEDLINGEN FÅR ÄNTLIGEN KRAFTFULLA BUDGETRESTRIKTIONER.

11 mars 2019

 

Arbetsmarknadsverket (AMV) var en svensk statlig myndighet som lades ner 1 januari 2008. Verket omfattade Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och de tjugo numera nedlagda länsarbetsnämnderna. Verkets uppgifter togs 1 januari 2008 över av den då nybildade myndigheten Arbetsförmedlingen.

 Den socialdemokratiska jättekonstruktionen Arbetsmarknadsverket/Arbetsförmedlingen monteras nu äntligen ner som ett resultat av riksdagens beslut i december 2018 på basis av ett M/KD budgetförslag. Kontor läggs ner och personal sägs upp. Kostnaderna för oss skattebetalare blir lägre.

 AMV/AF är en ekonomisk katastrof som aldrig på allvar utmanats eller utvärderats. Till miljardkostnader har en mycket liten andel arbetssökande erhållit osubventionerat arbete via AMV/AF.  Av de 1,5 miljoner som fick nytt jobb 2018 fick 1,5 procent det genom kontakt med Arbetsförmedlingens personal. Länk:https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7035131

De över åren samlade utgifterna över statsbudgeten till AMV/AF handlar om hundratals miljarder. Ingen har haft en total kontroll över de svarta budgethål som AMV/AF utgjort och utgör. Inte ens Riksrevisionsverket / Riksrevisionen har rått /rår på kolossen AMV/AF.

 Under åren 1980 – 1986 arbetade jag som Revisionsdirektör på Riksrevisionsverket, RRV. Skjutjärnsjournalisten Åke Ortmark önskade i början av 1980-talet intervjua RRV om det som då hette Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. Generaldirektören på RRV var den dynamiska, intelligenta och orädda G. Rune Berggren. G. Rune Berggren överlät – av då outgrundliga skäl – till mig att ta intervjun med Åke Ortmark. Redan då var AMS en budget- och personalmässig koloss som inte ens RRV kunde kontrollera fullt ut. AMS kunde en vinter erhålla tilläggsanslag på ett par miljarder, i dagens penningvärde det tiodubbla.  AMS var redan då budgetmässigt ett svart hål sett från RRV:s horisont. AMS effektivitet kunde endast med stora svårigheter granskas.

 I den långa intervjun med Åke Ortmark använde jag liknelsen med en bläckfisk. AMS var en bläckfisk och för varje arm som vi på RRV kunde granska utifrån ekonomi och effektivitet och därmed hugga av växte en ny okontrollerad arm ut. Det var vad jag sade och Åke Ortmark antecknade ord för ord.

 Åke Ortmark publicerade sedan intervjun i DN under rubriken ”RRV liknar AMS vid en bläckfisk.” Intervjun föranledde ett jävla liv. Varenda tidning i Sverige hade en ledare om att RRV liknade AMS vid en bläckfisk. Jag har en decimeter tjock bunt med ledarklipp fortfarande i mina arkiv. Generaldirektören för AMS Allan Larsson – senare socialdemokratisk finansminister – blev vansinnig. GD G. Rune Berggren blev uppringd och utskälld men försvarade mig både utåt mot AMS och departement och inåt i RRV mot dem som ville ha mitt huvud på ett fat. Jag hade ju agerat på GD Berggrens uppdrag! Rädd var han inte. Inte jag heller.

 Denna historia förklarar min djupa tillfredställelse med att AF 35 år senare utsätts för kraftfulla budgetrestriktioner och ändrar inriktning och uppdrag. Nästa koloss att granskas är Migrationsverkets hantering av skattemedel och verkets effektivitet.

 Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com

 

 

 

INDRAGNING AV MEDBORGARSKAP.

09 mars 2019

 

 Nederländerna, Storbritannien, Belgien, Finland, Tyskland och Frankrike är de EU-länder som hittills börjat eller avser att börja återkalla medborgarskap för muslimska terrorister och neka dem att återvända efter att ha anslutit sig till IS i Syrien och Irak. Men den svenska regeringen är inte beredd att ompröva sin hållning – IS-terrorister med svenskt medborgarskap kommer att välkomnas tillbaka in i landet.

 Till en början skyllde statsministern socialdemokraten Stefan Löfven på internationell rätt / konventioner. Argumentet apades efter av politiker på det lokala planet. När det visade sig inte vara något hinder eftersom internationella konventioner är underordnade svensk grundlag och svensk lag så skickades Morgan Johansson fram och hänvisade till svensk Grundlag och att det tar fyra fem år att ändra den.

 Ändringar i grundlagen har varit möjligt i andra sammanhang och för närvarande pågår arbetet flera ändringar – de mest kontroversiella avser inskränkningar för medborgarna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Det finns parlamentariskt stöd från SD, M och L för en grundlagsändring gällande medborgarskapet men regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill inte ansluta sig till den linjen så att en lagändring kan komma till stånd.

SOCIALDEMOKRATERNA OCH DE MUSLIMSKA TERRORISTERNA, MÖRDARNA OCH PEDOFILERNA.

05 mars 2019
 
 
Tysklands inrikes- och justititedepartement har accepterat ett förslag om att dra in IS-terroristers medborgarskap. Samtidigt har Stefan Löfven vägrat att göra detsamma i Sverige med hänvisning till bland annat ”internationell rätt”.
 
Stefan Löfven är som vanligt på fel sida om sanningen!
 
Internationella konventioner är underordnade svensk grundlag och vanlig lag och snarast att jämställa med föreskrifter och anvisningar. Stefan Löfven och hans anhang försöker i vanlig ordning slå blå dunster i ögonen på svenska folket om att internationella konventioner, ”internationell rätt” är överordnad svensk lag! Det finns INGET som hindrar Sverige att i likhet med Finland, Belgien och Tyskland m.fl. ta ifrån deash/IS terroristerna deras medborgarskap, män, kvinnor och barn!
 
Det handlar om POLITISK VILJA! Den intressanta frågan är varför socialdemokratin vill ha hit mängder av muslimska migranter inklusive muslimska terrorister som har stort stöd i den muslimska diasporan. Socialdemokraterna tappar väljare bland det arbetande folket men har ett ökande väljarstöd i den muslimska diasporan! Det är en förklaring!
 

DAESH/IS TERRORISTERNA SKALL INTE TAS EMOT I SVERIGE, VARKEN MÄN, KVINNOR ELLEF BARN!

När Daesh/IS terroristerna och deras kvinnor nu intervjuas – av bl.a. Cecilia Udén i SR – har ingen av dem sett någonting. Alla har varit blodgivare eller ambulansförare.

Stefan Löfven tycker att vi måste ta emot kvinnorna och i synnerhet barnen. Har han inte sett barn i vår mening ta livet av folk eller sparka fotboll med avskurna huvuden. Sök på nätet! Eftersom Daesh/IS med sin muslimska ideologi lagt ut dessa filmer som propaganda så finns dokumenten tillgängliga.

Barnen är hårt muslimskt jihadistiskt indoktrinerade och potentiellt farligare än mödrarna. Männen skall inte tas emot i Sverige. Kvinnorna skall inte tas tillbaka. Barnen skall inte heller tas emot i Sverige! Det är den enda säkra hållningen för att det inte byggs upp jihadistiskt aktiva celler i Sverige.

Det förefaller socialdemokraten Stefan Löfven inte begripa! Är någon förvånad med tanke på denne figurs kognitiva förmågor, eller snarare brist på!


%d bloggare gillar detta: