Archive for the ‘SAP’ Category

STEFAN LÖFVEN, FREDRIK REINFELDT OCH OLOF PALME – DE TRE MEST SKADLIGA STATSMINISTRAR SVERIGE HAFT

21 oktober 2019

Pro primo.

Jag undrar ibland om det finns grader i helvetet. Det gör det i varje fall i politiken. Jag började följa svensk politik när jag var tolv året 1957 o lyssnade på debatterna med Hjalmarsson/Hedlund/Erlander/Hagberg och Ohlin. I den positiva änden finns två som är i särklass i min analys; Tage Erlander och Bertil Ohlin. I den andra änden de tre mest skadliga; Olof Palme (värst, han startade förfallet med mångfaldskultur, borttaget tjänstemannaansvar, stöd till kommunister i tredje världen etc. etc.), Fredrik Reinfeldt (näst mest skadlig med öppnandet av den muslimska massmigrationen), Stefan Löfven (tredje mest skadlig med det fortsatta förfallet av Sverige med islamiseringen av Sverige och den skenande brottsligheten som en konsekvens m.m.)

Pro secundo.

Jag är inte politiker. Jag röstar o har politiska uppfattningar. Men, jag är inte medlem i något parti, svär inte på något partiprogram, svär inte heller på någon politisk ideologi (falskt medvetande i min analys). Nationalist är jag dock uppfattat som vilka politiska åtgärder som krävs. Viktor Orban är som exempel en bra nationalistisk ledare för Ungern.

Jag skriver och agiterar däremot politiskt. Det bästa ordet att beskriva min ståndpunkt är rabulist i meningen politisk bråkmakare, politisk kritiker. Jag skriver och talar emot den dumhet och ondska som styr det politiska etablissemanget och deras uppdragsgivare bland globalister och finansoligarker.

Som kritiker måste jag inte peka ut någon alternativ person. Den dagen jag uttalat och officiellt ställer mig bakom en person o hans politik o ideologi är jag inte längre intellektuell utan en nyttig idiot! Om jag har kritiska synpunkter på exempelvis årets Nobelpristagare i litteratur så varken kan eller behöver jag skriva bättre romaner än dem.

Pro tertio.

Min analys (i korthet) av orsakerna till katastrofala förstörelsen av Sverige och vilka politiska åtgärder/beslut som måste tas för att vända utvecklingen och rädda Sverige framgår av två texter på min blogg som jag länkar till:

https://lennartwaara.com/category/orsakerna-till-kaoset-i-sverige/

https://lennartwaara.com/2019/09/17/ett-nationalistiskt-manifest/

YLVA JOHANSSON UTMÄRKER SIG.

07 oktober 2019

En bild som skulle kunna uppfattas provocerande. Men tänk efter! Det ligger en kärna av sanning bakom bilden. Vad säger den socialdemokratiske ex. minister och ev. EU-kommissionär Ylva Johansson egentligen?

Solidaritet är ett begrepp med konnotation och syfte på vilja till sammanhållning mellan olika  människor inom en grupp som kan var av olika storlek och innehåll. Sammanhållningen innebär att på olika sätt bidra med hjälp och stöd inom gemenskapen. Det finns ett tydligt drag av altruism i begreppet varmed avses generositet, självuppoffringar och att kunna sätta en annans behov före ens egen. Den psykologiska viljan att genomföra sådana handlingar innehåller sannolikt också drag av empati dvs ett emotionellt medkännande och förståelse för andras behov.

Den socialdemokratiske ex. minister och ev. EU-kommissionär Ylva Johansson kopplar ihop solidaritet med ”tvingande” politiska åtgärder. Det är ett contradictio in adiecto. Det liknar i hög grad den typ av ”solidaritet” som tvingades på det ryska folket och folken i andra östeuropeiska länder instängda bakom järnridån (iron curtain) för att solidariskt rädda dem från hoten från den kapitalistiska fascismen. Den anakronistiska benämningen i de socialistiska länderna var den ”anti-fascistiska muren.” Hyllad av bland andra företrädare för Vänsterpartiet.

”Solidariteten” som drabbade det ryska folket och folken i de instängda länderna har ingen likhet med den definitionen av solidaritet vi diskuterade i inledningen. Solidaritet och ”tvingande” har inget med varandra att göra. Därav den provocerande men talande bilden nedan. Socialister är sig uppenbarligen lika oavsett röd schattering!

IMG_8233

 

ARDALAN SHEKARABI MANÖVRERAR FÖR ATT EFTERTRÄDA STEFAN LÖFVEN.

20 september 2019

Det är ett utmärkt val. Lika perfekt som Ullenhag hade varit för Liberalerna. Vi kommer att påminna om hans förflutna som ”förskingrare” av offentliga medel. Dock icke polisanmäld och dömd i domstol – så långt går man inte.

2004-2005: SSU-ordförande Ardalan Shekarabi använder/förskingrar över 70 000 kr av statliga bidrag och spenderar dessa bl.a. på sprit, restaurangbesök och taxiresor. Pengarna var ursprungligen avsedda för satsningar på skolungdomar och till hemlösa. Året därpå avslöjas det att flera SSU-distrikt har friserat sina medlemssiffror för att på så sätt fuska/lura till sig mer statliga skattefinansierade bidrag, även där hade Shekarabi ett finger med i spelet. Återigen skattepengar som du och jag betalt in som använts felaktigt. Detta ledde till att Ardalan Shekarabi efter hårda påtryckningar tvingades att avgå som SSU-ordförande. Men ingen domstol eller polisanmälan!

2014: Shekarabi utses till ny civilminister med ansvar för bl.a. offentliga upphandlingar. En person som har försnillat statliga medel är olämplig att ansvara för offentliga upphandlingar och hur statliga medel ska fördelas! Nu kandiderar han och manövrerar enligt Expressen för att bli partiledare och statsminister.

We have him by the balls! Never forget! Remind! Copy and share!

Fakta finns i följande artiklar. Kolla och läs! (Det finns fler relevanta artiklar på nätet)

http://www.dn.se/…/hemligt-konto-bekostade-kampanj-for-ssu…/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx…

https://www.svt.se/nyheter/val2014/ssu-fusk-skattefel-och-skandaler

http://www.svd.se/…/shekarabi-s-om-deklarationen-blandande-…

https://www.svd.se/ssu-ledare-far-sitta-kvar-trots-ekonomiskt-fiffel

https://www.unt.se/nyheter/uppsala/ssu-lagger-locket-pa-665520.aspx

http://www.aftonbladet.se/incoming/article19637865.ab

http://www.ssu.se/…/sammanfattning-och-forklaring-av-regler…

https://www.friatider.se/ett-ruttet-tecken-i-tiden

 

OM ATT SLÅ BLÅ DUNSTER I ÖGONEN PÅ SVENSKA MEDBORGARE ELLER DEN SOCIALDEMOKRATISKE STATSMINISTERNS REGERINGSFÖRKLARING.

11 september 2019

 

Jag har ägnat en del av förmiddagen åt att noga läsa igenom statsministerns text. Det är ingen uppbygglig läsning, full som den är av floskler och undanglidanden eller t.o.m. rena vanbeskrivningar och lögner om verkligheten.

Det finns ingen möjlighet att på ett kort utrymme kommentera hela texten. Jag uppmanar alla att läsa den själva. Det är VIKTIGT att alla själva tar del av hur JÖK-regeringen tänker och vad de avser göra och vad de INTE avser göra. Läs mellan raderna och kritiskt! Texten finns på nätet: https://www.regeringen.se/tal/20192/09/regeringsforklaringen-den-10-september-2019/

Jag skall ta upp hur olika hotbilder skildras i det propagandistiska dokument statsministern presenterade. För det är just vad det handlar om, propaganda för att blåsa blå dunster i ögonen på svenska medborgare.

Så här skriver statsministern om högerextremismen: Våldet från högerextrema och andra ideologiskt motiverade gärningsmän måste tas på största allvar.”

Jag frågar mig. Kan någon peka på ett enda ”högerextremt” attentat, terrordåd eller våld i Sverige? Statsministern skapar en hotbild – med hjälp av den politiskt följsamma chefen för SÄPO – som inte stämmer med verkligheten. Bakgrunden handlar om att förbereda svenska medborgare på de kommande inskränkningar i yttrande- och föreningsfriheten som signalerats av ministern Morgan Johansson.

Däremot inte ett ord om den dagliga faktiska, i MSM beskrivna, grova, omfattande och samhälleligt dysfunktionella kriminalitet och brottslighet vi har i den muslimska diasporan som en följd av massmigrationen av lågutbildade, lågkomptenta, lågintelligenta analfabeter från MENA. Det är de som står för klanvälde, gängkriminalitet, dödskjutningar och mord, granatattacker, sprängningar bilbränder, gruppvåldtäkter, narkotikahandel etc. Problemet omnämns i svepande ordalag utan nämnande av vilka de faktiskt skyldiga är och varifrån de kommer.

Statsministerns ord: ”Den våldsamma brottsligheten skapar ett enormt lidande i samhället. Pojkar lockas in i en kriminell karriär som antingen slutar med döden eller med långa fängelsestraff. Anhöriga till brottsoffer drabbas hårt.

Det våld som gängkriminella utövar är ett hot mot människors säkerhet, mot känslan av trygghet i samhället och i förlängningen mot rättssamhället och demokratin”.

De är t.o.m. så att den socialdemokratiske statsministern i närmast ursäktande ordalag lägger skulden på annat håll: Var och en som köper narkotika måste vara medveten om att pengarna från knarket stöder kriminella gäng och bidrar till deras brottslighet”.

 Med avseende på massmigrationen av dysfunktionella muslimer från MENA så kan vi tyvärr vara säkra på att den politiken fortsätter.

Läs statsministerns ord: ”Att alternativt skyddsbehövande och flyktingar får samma rätt att i Sverige återförenas med barn, partner eller föräldrar är en humanitär reform som dessutom bidrar till integrationen.

Det ska bli möjligt för Migrationsverket att åter snabbt kunna hantera asyl-ansökningar från personer från så kallade säkra ursprungsländer.”

Om något så är detta en signal om fortsatta stora problem med ett ökande antal muslimer i diasporan med de konsekvenser som följer och som vi alla sett under en följd av år. Men inte JÖK-regeringen under socialdemokraterna och statsministern Stefan Löfven, den ser inga problem. Den förnekar och försöker slå blå dunster i ögonen på oss!

 

SYDAFRIKA, ANC OCH OLOF PALMES SOCIALDEMOKRATI.

30 augusti 2019

Idag pågår ett långvarigt och lågintensivt folkmord mot vita farmare i Sydafrika främst boerättlingar/afrikander. De mördas, våldtas, torteras med fingrar och öron avskurna och motas bort från sina farmer av svarta rasistiska apartheid horder med ANC:s goda minne. Terroristen, ledaren/skaparen av ANC:s väpnade gren och marxisten/kommunisten Nelson Mandela fortsätter dock att hyllas som en modern frälsare trots att hans skapelse idag är en vedervärdig apartheidregim. T.o.m värre än den tidigare, mer korrumperad och ekonomiskt och politiskt dysfunktionell.

Ingen svensk tidning skriver om detta folkmord, ingen svensk politiker tar upp frågan, ingen diskussion i riksdagen om svenskt stöd till Sydafrika. Olof Palme Institutet fortsätter samarbetet med den rasistiska apartheidregimen under ANC i Sydafrika och tiger om de vedervärdiga brotten eller t.o.m. ursäktar folkmordet.

VARFÖR? Hur skall man förstå detta tigande i svensk politik och media? Normalt brukar ju det mediala ”godhetssamvetet” snabbt rycka ut, fördöma och grötmyndigt föreskriva hur demokrati borde se ut. Inte denna gång. Men, det finns förklaringar.

I texten presenteras några tentativa förklaringar. Men först, vilka är farmarna som nämns i inledningen? Boerna är ursprungligen holländska och franska bönder, hantverkare och arbetare som utvandrat tilldet område som idag är Sydafrikaunder 1600-talet. Landet var då befolkat av bushmän och hottentotter. Boerna odlade upp landet och skapade ett välstånd per se.

Boernas ättlingar kallas numera afrikander ochspråket är afrikaans. Den vita boerbefolkningen är idag ca 3 miljoner och en minoritet i Sydafrika. Men en viktig minoritet eftersom de i betydande utsträckning är duktiga och drivande farmare. Det är också viktigt att känna till att boerna inte var en del av den tidigare brittiska kolonialmakten.

Vi backar tillbaka till början av 1970-talet för att förstå vad som hänt. Det innebär att vi skaffar oss insikter som varken den vanlige vite medborgaren i Sydafrika eller i Sverige har. Sydafrika är då en regim med vit hegemoni och den enda nation i Afrika med en västerländsk kultur och västerländskt fungerande infrastruktur och industri. Den svarta befolkningen är i majoritet och i stort utestängd från inflytande på landets styre. Ordning och reda råder i nationen. En fungerande regering, administration inklusive polis och en stark försvarsmakt. Sydafrika hade ett fungerande skol- och universitetssystem. Idag är skolorna starkt segregerade liksom universiteten. Inte meriter utan svart hudfärg avgör vem som får komma in på utbildningar! I skolböckerna får man exempelvis inte lära sig om arkitektur utan om hur man bygger ett ”schack”! Sydafrika har varit och är än – dock på väg att raseras – det enda land i Afrika som är självförsörjande på livsmedel. De exporterar t.o.m. till grannländer. Det skall man inte glömma för det är viktigt att veta när man sedan ser hur den vita regimen förhandlar bort makten – inte till de svarta – utan till ANC. Ingen strid att tala om, inget inbördeskrig eller uppror. En liten vit klick under ledning av F.W de Klerck kommer i förhandlingar med en extremt liten ANC-klick under Nelson Mandela överens om att överlämna makten till ANC. Trots att den vita regimen sitter på en betydande polismakt och en stark försvarsmakt. Hur kunde ANC få makten i Sydafrika? Hur såg det nationella och internationella ”mindset” och föreställningar ut som kunde leda till detta överlämnande? Svaret på den andra frågan är svårförståelig och ett ämne för många kommande politiska och geo-politiska böcker och avhandlingar. Några svar på den frågan har jag inte! Men vi vet hur svaret ser ut på den första frågan. Det är att Sverige tyvärr är starkt skyldig till att en genomkorrumperad marxistisk terrororganisation som ANC kunde få makten. Sydafrika idag är en betydligt värre apartheidregim än den tidigare vita men med den betydande skillnaden att ekonomi, infrastruktur, utbildningsväsen och jordbruksproduktion nu rasar.

En parentes på vägen, som visar hur politiskt vindkänslig Svenska Akademin är, är att Nobelpriset i litteratur år 1991 tilldelades en Nadine Gordimer, sydafrikansk författare som skrev kritiskt mot den vita hegemonin i Sydafrika. Anar vi Pär Wästberg bakom det priset?

I början av 1970-talet är ANC en ren terrororganisation med terrorhandlingar emot inte bara regimen men även mot den svarta befolkningen. Nelson Mandela är grundare och ledare för ANC:s väpnade gren som svarade för våldet och terrorn. ANC hade varit på besök hos kommunisterna Nord-Vietnam och fått lära sig att man för att segra också måste skrämma den egna befolkningen till tystnad och lydnad och minimera andra politiska riktningar och organisationer. Då som nu – observera detta – tolererade ANC ingen annan svart politisk organisation. De finns uppgifter som pekar mot att ca 20 000 svarta dödades för att ta bort opposition mot ANC. Glöm inte heller att både Nelson Mandela och ANC var en marxistisk/kommunistisk organisation.

Den bakgrunden måste man ha klart för sig för att förstå hur uppseendeväckande och upprörande Olof Palmes och den svenska socialdemokratins stöd till ANC var och är. Över 400 miljoner kronor av svenska skattebetalares pengar skickades under 1970- och 1980-talet till ANC under dessa terrorns år. Vem som fått dem vad de använts till är oredovisat. Sannolikt både till vapen – det finns det vittnesuppgifter om – men också rakt ner i fickorna på ANC:s terrorledare. Några av dem är idag extremt välbärgade. Svenska skattebetalares pengar? Ingen medborgare i Sverige har eller hade klart för sig vad det var Olof Palme och socialdemokratin stödde. Sverige finansierade därmed ANC:s terrordåd i flera årtionden.

Hela historien börjar nu sippra ut när analyserna av hur ANC kunde ta makten i Sydafrika börjar granskas och utredas. Det är välgörande. För eller senare hinner sanningen alltid ifatt den politiska propagandan. Den märklige statsministern och partiledaren för socialdemokraterna Olof Palmes förkärlek för kommunistiska organisationer och länder ute i världen blir allt mer uppenbar.

En andra större bidragsgivare till ANC var dåvarande Sovjetunionen. Det innebär att Sverige via Olof Palme och socialdemokratin tillsammans med Sovjetunionen finansierade en marxistisk terrororganisation i ett annat land för att störta en laglig regim. Ett tydligt brott mot internationella lagar och regler om inblandning i ett annat lands inre angelägenheter. När skall den internationellt legala analysen av Sveriges, socialdemokratins och Olof Palmes agerande börja belysas och analyseras? SAP har därmed bidragit till att förstöra ett västerländskt land i Afrika

Jag vill minnas att det var en socialdemokratisk statssekreterare som långt senare uttryckte följande: ”If it wasn´t for Sweden ANC would not be in power in South Africa.” Han såg det sannolikt som beröm och kredit för Olof Palme och socialdemokraterna. Vi ser det annorlunda!

Tillbaka till den vita farmarbefolkningen enkannerligen boerättlingarna/afrikanderna. Historiskt har boerna varit illa behandlade och terroriserade av den brittiska kolonialmakten. Framförallt efter förlusten i det andra boerkriget vid sekelskiftet 1800/1900 internerades män/kvinnor och barn under många år i koncentrationsläger i rena svältsituationer. Den brittiska kolonialmakten skapade med boerna de första koncentrationslägren som blev modell för koncentrationsläger både i Sovjetunionen och i Tyskland.

Idag terroriseras de vita farmarna av svarta rasistiska horder som mördar, skjuter männen framför ögonen på kvinnorna och barnen, våldtar kvinnor och torterar för att skrämma iväg de vita farmarna som i väldigt många generationer brukat jorden. De är legitima och lagliga ägare. Enligt uppgifter mördas en vit farmare var tredje dag utan att polis och domstolar – trots en från en vita tiden gällande korrekt lagstiftning – gör något avgörande för att stävja mördandet. Uppenbarligen sker detta lågintensiva folkmordmed ANC-regimens tysta medgivande. Landet är helt enkelt inte längre en rättsstat i västerländsk mening. Farmerna övertages sedan av de svarta rasistiska horderna som är okunniga jordbruk och hur man sköter en farm. Jordbruksproduktionen sjunker därför. Idag är Sydafrika ännu det enda självförsörjande landet i Afrika på jordbruksprodukter och exporterar också till grannländer. Den situationen hotas genom att de svarta inte kan sköta och driva en rationell farm.

Det är dags att svenska media och politiker börjar ta upp och belysa frågan om folkmordet på den vita farmarbefolkningen i Sydafrika. Det är dags att Sverige slutar skicka SIDA pengar till Sydafrika så länge detta pågår! Folkmordet, även om det är lågintensivt, måste upp på bordet. Även om en del mindre smickrande kunskap om Sveriges agerande under 1970- och 1980-talen samtidigt kommer fram.

Jag har i den text inte angivit källor för de olika delarna. Den intresserade av Sydafrika och den rasistiska apartheidregimen under ANC och det lågintensiva folkmordet på farmare kan lätt hitta information och analyser i internationella media inklusive olika föredrag. Sök på nätet! Se som ett första steg detta föredrag av Dr Dan Roodt. https://www.youtube.com/watch?v=mXTni-pSCLI&feature=youtu.be

.

 

 

 

UPPDRAG GRANSKNING (UG) – FILIPSTAD EN SANN HISTORIA!

28 augusti 2019

UG visade ikväll exakt vad många vetat och skrivit om i åratal! UG:s granskning visar i detalj vad jag själv skrivit om. Jag har presenterat offentlig statistik och fakta kring massmigrationen och dess konsekvenser ifråga om somalier, eritreaner, afghaner. De är lågutbildade, lågkompetenta och får således inga jobb, de är helt enkelt inte anställningsbara. De är analfabeter och de arbetar inte. Filipstad har högst andel bidragsförsörjda i hela landet Arbetslösheten i Filipstad bland nämnda migrantgrupper är 80 procent. Svenskarna flyttar ut och migranterna ökar och flyttar in och Filipstad ”håller på att byta befolkning” enl kommunen. En man som knappt kunde svenska var språkstödjare (!) i kommunen. Fake jobb? En somalisk kvinna var anställd av kommunen för att förklara för migranterna att man inte kan leva på bidrag hela livet utan man måste jobba och betala skatt. Vi skrattade så vi ramlade ur soffan. Men det sorgliga var att det var exakt vad hon sade och rena sanningen om vad hon gjorde som anställd av kommunen. Hon räknas i statistiken som arbetande i egen försörjning: Är det så S skall lösa migranternas arbetslöshet? De läkare och kompetensregn som Löfven och JÖK-regeringen utlovat skulle följa med migrationen, var finns de? Den läkare som intervjuades i programmet hade inte lärt sig svenska och kunde således inte få anställning. Själv skulle jag aldrig låta mig behandlas av en sådan läkare! Man kan säga nej om man möts av dessa i sjukvården! UG visade tydligt att samhällskontraktet faller isär! De kompetenta och högskattebetalarna flyttar från Filipstad!

UG avslutades med att den SOCIALDEMOKRATISKE Ardalan Shakarabi satt och svamlade om politiska fantasilösningar och ljög om problemen och lösningar som inte finns s.k. ”särlösningar” och att ”arbetsmarknadspolitiken ” skall reformeras! För vilken gång i ordningen har S kommit med detta som alibi för sitt totala misslyckande med massmigrationen?

FRÅGAN STÅR:
VARFÖR har vi tagit hit dessa dysfunktionella migranter för att försörjas av svenska skattebetalare?
LÖSNINGEN:
Det finns bara en reell lösning. De måste börja skickas hem! Nu ryser alla godhetsknarkande liberaler! Så kan man väl inte göra? Jo, man kan och inte bara det. Det MÅSTE göras!

BRANDCHEFEN L-G UDDHOLM KRITISERAR MSB FÖR FORTSATT BRISTANDE BRANDBEREDSKAP

27 juli 2019

Nu är brandchefen vid Södertörns brandförsvarsförbund inte vilken brandchef som helst. Lars-Göran Uddholm är i min värld en riktig hjälte. Han avbröt sin semester och anmälde sig frivilligt som chef för att bekämpa den stora branden i Västmanland i juli-augusti 2014, Hälleskogsbranden. Fortfarande den enskilt till ytan största branden i Sverige historisk tid.

 Hans krav när han tillträde var att få ansvar över samtliga inblandade organisationer, kommunala brandkårer, militären, hemvärnet etc

 Landshövdingen i Västmanland Ingemar Skogö sade till mig när vi i efterhand diskuterade tillsättningen : ”Det är den kortaste anställningsintervju jag någonsin hållit. Det tog fem minuter att utse honom som statlig chef för hela organisationen.”

 Det var också när staten tog ett samlat ansvar med Lars-Göran Uddholm som räddningsledare som man lyckades kämpa ner branden efter ytterligare någon vecka. Då hade vi upplevt ett fullständigt kaos med den ena kommunala räddningsledaren efter den andra som misslyckats med att samlat bekämpa branden. Den spred sig när det var som värst (S vind och 30°C) med en hastighet av 3 km i timmen.

 Denna bakgrund och erfarenhet gör att när brandchef Lars-Göran Uddholm dömer ut MSB:s beredskap så finns det mycket stor anledning att lyssna och att vara orolig.

 Vad har då regeringen bidragit med? Jo, man har utsett den partianslutne myndighetsförstöraren Dan Eliasson – efter att han saboterat den svenska polisens verksamhet – till chef för MSB. Där fortsätter han nedbrytandet av ännu en svensk myndighet.

NU TILL SR-EKOTS INTERVJU:

 Extremtemperaturer i hela landet och SMHI varnar för hög brandrisk. MSB har efter förra sommarens bränder vässat beredskapen bland annat med fler helikoptrar.

 Lars-Göran Uddholm, som är brandchef vid brandförsvaret, anser att beredskapen brister.

– Det avtal som MSB har tecknat, där ingår ett antal helikoptrar med för liten kapacitet och jag menar att får man en stor brand då är de inte tillräckligt effektiva och där har vi inte höjt beredskapen överhuvudtaget så skulle vi få en situation likt fjolåret eller 2014 och inte lyckas släcka medan bränderna är små då har vi inte nån bättre förmåga i dag än vi hade då, Lars-Göran Uddholm, brandchef vid Södertörns brandförsvarsförbund.

Lars-Göran Uddholm var med och ledde släckningsarbetet i Västmanland och deltog även i utredningen av förra årets skogsbränder. Att endast två helikoptrar av de tio som MSB tecknat avtal om kan bära mer än 1000 liter tycker han är otillräckligt. Men Britta Ramberg på MSB menar att det är ett rustningsarbete som fortfarande är under utveckling.

– Vi tittar utifrån den här sommarens erfarenheter och sedan utvärderar vi det. vi är inte färdiga med beredskapsutvecklingen, vi kommer att samla erfarenheter och jobbar vidare.

Så det är lite som en experimentverkstad? Är det inte bättre att ta i lite och vara säker på att det räcker?

– Jo det kan man ju tycka, men även om ett år låter länge så har vi jobbat intensivt med räddningstjänster och andra aktörer från förra sommaren i att stärka beredskapen. Man måste göra avvägningar för vad man kan göra på relativt sett kort tid och vad man behöver en längre tidshorisont på, så det arbetet kommer att fortsätta.

Intervjuare Teresa Kristoffersson
teresa.kristoffersson@sverigesradio.se

 

BROTTSFÖREBYGGANDE RÅDET, BRÅ, GÖR SIN PLIKT OCH RELATIVISERAR VÅLDTÄKTER BEGÅNGNA AV MUSLIMSKA MIGRANTER.

29 maj 2019

BRÅ gör sin plikt i den djupa staten och levererar det makteliten vill ha för att kunna fortsätta att argumentera för sin korrupta migrations och integrationspolitik.

”I rapporten Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005–2017 har Brå analyserat utvecklingen av anmälda brott och data från Nationella trygghetsundersökningen. Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. De senaste åren har även den självrapporterade utsattheten för sexualbrott ökat.

Sexualbrott omfattas av ett stort mörkertal och det är en svår uppgift att bedöma i vilken mån förändringar i indikatorerna speglar en faktisk ökning av sexualbrottsligheten.

Ökningarna kan bero på en faktisk ökning, en ökad anmälnings- och rapporteringsbenägenhet eller en kombination av dessa faktorer. I rapporten beaktas därför även utvecklingen av sexualbrottsligheten i andra relevanta källor, samt omvärldsfaktorer som kan förväntas medföra en faktisk ökning av sexualbrottsligheten eller påverka vilka händelser som uppfattas som sexualbrott.”

(Källa: BRÅ:s hemsida, sök på Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005–2017)

BRÅ är en av de myndigheter som alltmer politiseras på det sätt som tidigare kunde iakttagas och analyseras i DDR, Östtyskland. Myndigheterna blir en del av den politiska makten.

Det ALLA i HELA Sverige vet och erfar är att somalier och afghaner är kraftigt (95%) överrepresenterade bland förövare OCH DÖMDA för våldtäkt. Det är undersökt i detalj bl. a efter en noggrann genomgång av 4000 våldtäktsdomar i hela Sverige av Jonas P Jonasson.

Vi måste dock förstå att det är utmärkt att BRÅ explicit sällar sig till den ljugande politiska makten. Det är precis vad som behövs för att fler svenska medborgare skall vakna upp och se vad som händer i Sverige. Än finns det medborgare som tror att myndigheterna är oväldiga och tjänar medborgarna precis som många fortfarande inte inser att SVT och SR förvandlats till ett propagandaministerium. Vi har tyvärr inte nått botten av den negativa utvecklingen än. Det behövs fler exempel som BRÅ innan svensken vaknar upp på allvar och vi kan börja vända utvecklingen.

Vi måste se och analysera det som händer i politik och media dialektiskt och inte bara känslomässigt uppröras över de politiska beställda lögner som BRÅ nu levererar i identitetspolitikens och dekonstruktivismens (”man inte uttala sig säkert,” Jacques Derrida) efterföljd.

Med säkerhet kommer denna relativiserande rapport att vevas utan reservationer (som ändock finns i rapporten) i de media som t.o.m. Ebba Busch Thor kallar statstelevisionen och statsradion.

Nu  visar det sig att den för damage kontroll kända Jerzy Sarnecki varit behjälplig med den vetenskapligt undermåliga rapporten. Han rycker alltid ut med dementier när det visas att muslimska män från MENA är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsbrott. Hans kommentar denna gång förtjänat att spridas vidare:  ”Vi står inte under ockupation av muslimska män som våldtar våra kvinnor.” 

TINO SNANDAJIs kommentar på sin FB sida är följande:

Brå har med hjälp av pålitliga Jerzy Sarnecki skrivit en ny rapport och går ut i media ”Brå: Ökning av sexbrott går inte att koppla till flyktingar”.

Är det sant? Lika sant som ni själv kan gissa.

Brå förklarar i sin rapport att de överhuvudtaget inte undersökt invandrares sexualbrott ”Inom ramen för denna studie har det dock inte varit möjligt att närmare studera denna fråga, till exempel om överrepresentationen är oförändrad eller hur brottsnivåerna utvecklats bland personer utan utländsk bakgrund”

Tricket är att använda en noisy statistik metod som närmast garanterar att man inte får några samband, i detta fall korrelation mellan kommunmottagna asylsökande 2015 med ändring av sexualbrott mellan 2013–14 och 2016–17. Både mått har hög brus och fångar endast svagt vad de försöker mäta.

Brå undersökter inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott och använder framförallt en oseriös metod (i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence).

De flesta kommuner är små och har extremt få sexbrott varje enskilt år, så variation i en så kort period är mest slump och hoppar vilt. Nu hittar Brå ändå att kommuner med fler flyktingar har större ökning av sexbrott, men skriver att sambandet var liten, därför fanns ingen samband.

Jag testade samma variabel en längre tidsperiod för utrikes födda 2000-03 mot 2016-18 och hittade en statistik signifikant korrelation på +0.38. Även med denna primitiva metod är det lätt att se att kommuner med fler invandrare har större ökning av sexbrott, om man faktiskt letar i stället för att trolla bort.

Andra tricks är strawman att flyktingar som kom just 2015 inte kan förklarat hela ökningen i sexbrott, därför påverkar flyktingar inte alls sexbrott. Korrekt frågan är *hur mycket* de som kom 2015 påverkar. Med Brås logik har en påse chips per dag ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången. Bara en bråkdel av alla invandrare kom just 2015, och som Brå påpekar finns flera andra viktiga förändringar som leder till fler sexbrott, såsom utvidgad legal definition, ändrade normer, internet och mer festande.

Rapporten är framförallt om en annan viktig fråga, dvs. om sexbrott faktiskt ökat eller inte. Dold i tjocka lager av dimridåer visar det sig att ja, sexbrott har ökat, inklusive allvarliga sexbrott som våldtäkt. Dock är den explosionsartade ökningen i NTU på senare år mest ökning av ofredanden, och bara delvis en ökning av våldtäkt.

DET BLINDA SVERIGE – SVERIGE SETT UTIFRÅN.

22 maj 2019

BOKEN DET BLINDA SVERIGE ÄR VIKTIG.  Den är dock svår att komma över. Därför relateras (inkl reviews) en längre text om bokens innehåll. Boken kan sägas vara en social och mental beskrivning av det Sverige som gjorde att Olof Palme kunde påbörja den politiska förstörelseprocess som nu fullföljts av Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Olof Palme påbörjade politisering av SVT och SR med politiska utnämningar av högre tjänstemän som sedan kunnat fullföljas fram till dagens indoktrinerings-ministerium via statstelevisionen och statsradion. Olof Palme tog bort tjänstemanna ansvaret som gjorde statens tjänstemän till politiserande aktörer i den politiska maktens intressen. Olof Palme var slutligen den som införde mångkulturen i Sverige efter lobbying av Swartz.

Författare: Arnstberg m.fl

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans The new totalitarians ut och året därpå i översättning som Det blinda Sverige. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett halvt västerländskt nordligt land som mer har med Sovjetunionen att göra än med Europa.

Förtrycket är inte lika öppet som under den kommunistiska diktaturen men i sak samma ofrihet och dyrkan av trygghet.

Den smygande nya totalitarism han sett under sina år här liknar de dystopiska författarna Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. Boken är en hemsk vidräkning med den svenska mentaliteten och väckte uppståndelse när den kom ut. Den bygger delvis på anonyma intervjuer Huntford gjort med myndighetspersoner, politiker och journalister och delvis på hans studier av svensk historia.

Boken saknar källhänvisningar och har en journalistisk stil vilket gjorde att den avfärdades. Men han var något på spåren som andra utländska observatörer som tysken Hans-Magnus Enzensberger, chilenaren Mauricio Rojas och polacken Maciej Zaremba senare skulle bekräfta, svenskarnas frivilliga underkastelse under den starka staten. Kärleken till slavoket kallade Huntford fenomenet.

Sverige är hopplöst efterblivet på alla områden utom det tekniska menade han. Landet är en relik från medeltiden, en stat bestående av korporationer och kommuner, och svenskarna är ett medeltidsfolk som bara kan leva i grupp. Ordet individualism har en nedsättande klang här som i Sovjet.

Sverige har aldrig varit en naturlig del av västvärlden hävdade Huntford vidare i sin historiska analys. Dess perifera läge utanför det europeiska fastlandet, landets frånvaro av romerskt herravälde, feodalism och egentlig renässans, har gjort Sverige till ett slags halvslaviskt arktiskt rike.

Svenskar ser enligt en av riksdagens justitieombudsmän rätten till liv och skydd som något staten ska ge medborgarna snarare än en konstitutionell rätt till liv och skydd. Svenskarna är i och med detta närmast medeltida i sin bonniga förtröstan på statens gåvor och vill gärna bli omhändertagna kollektivt än att vara individuellt ansvariga.

Korporativism och modern teknologi har utvecklat landet till ett nytt slags kontrollsamhälle, en nytotalitarism. Svenskarnas förhållande till kontroll fascinerade Huntford. Han hävdade att svenskarna skulle gjort mer som ryssarna gjorde under de kommunistiska diktaten. När en underordnad kamrat fick veta från en överordnad kamrat i kommunistpartiet att en obegriplig eller farlig order skulle utföras sade den underlydande – Da Tavarish! Ja kamrat! – men utförde den inte. Svenskar däremot åtlydde allt dumt som staten bad dem göra.

Resultatet blev en foglig massa under en suverän byråkrati. Samma åtlydnad skulle långt senare återfinnas i Sveriges underdånighet inom EU, där landet ofta är bäst i klassen i att genomföra vad dumt än Bryssel hittar på.

Den socialdemokratiskt dominerade offentliga förvaltningen, den socialdemokratiska regeringen och det socialdemokratiska partiet med dess mäktiga verkställande utskott lämnade lite manöverutrymme för en alternativ politik även om en opposition skulle väljas hävdade Huntford år 1971 vilket han fick rätt i när Fälldinregeringen tillträdde år 1976. Cirklarna av socialdemokratiskt influerade enheter inom Rörelsen och de öppna partiorganisationerna hade skapat en monolit som Huntford inte var ensam om att beskriva och kritisera vid denna tid, men få såg så tydligt och delvis djupt.

Han såg långt in i den svenska massans rädsla för och beroende av överheten, den loja svenska konformismen och tilltron till att livet kan planeras rationellt av de bästa byråkrater i folkets intresse. Huntford var inte ensam vid denna tid i att notera hur svenskarna uppförde sig så väl genom att själva reglera och styra sig utan yttre tvång och kontroll. Den franske idéhistorikern Michel Foucault levde två år på 1950-talet i Uppsala där han författade sitt genombrottsverk om osynliga men verkningsfulla disciplineringsstrategier genom institutioner, självkontroll och sjukdomsförklaringar med liknande slutsatser som Huntford hade om Sverige.

Intressant nog förebådar Huntford Foucaults sexualitetsanalys med fem år då fransmannen publicerade Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta (1976). För båda var sexualiteten något makten gärna använder för att skapa lojalitet, befolkningskontroll och hålla människor fast i statliga moralpåbud. Att staten förespråkade fri kärlek var lika illa för Huntford som för Foucault.

Felet var inte målet med fri kärlek och sex, utan att staten styrde även över sexlivet och intima relationer. En skillnad svenskar har svårt att se, särskilt 1971 i den svenska syndens högtid. För kritiker av svensk korrekthet är Roland Huntfords bok en historia väl värd att läsa igen. Tyvärr aktuellare än någonsin.

Reviews

Ignorance is bliss (Okunnigheten är säll)

Två pessimistiska framtidsvisioner som redan hunnit bli klassiska är är George Orwells ”1984” och Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”. Historien om den sköna nya världen trycktes redan 1932, den om år 1984 redan år 1949.

En tredje ännu inte lika uppmärksammad bok, om hur det svenska folket i dag uppfyller Aldous Huxleys alla krav på den nya totalitarismen, skrevs av den engelske författaren och journalisten Roland Huntford för mer än 30 år sedan med titeln: The New Totalitarians.

Den snabba tekniska utvecklingen i både Sverige och utomlands har redan visat i hur hög grad dessa tre böcker skrevs med profetians gåva. Böckerna förutsåg också en annan sak, vilken numera framstår som pinsamt självfallen: att naturvetenskaparnas utveckling måste framskapa en ny sorts härskarklass med förut okänd makt. De tre författarna förutsåg mänsklighetens slutgiltiga underkastelse, under en revolutionär bastardform, mellan teknisk experimentator och politisk partidirigent.

Ekonomisk trygghet i sig själv behöver nödvändigtvis inte betyda kärlek till slavoket, skriver Roland Huntford. Det krävs också andra betingelser – från de styrandes sida en djupgående förståelse mellan ekonomi och makt. Från de styrdas sida fordras underkastelse under auktoriteterna, och vördnad för expertisen. I båda fallen också en viss aversion mot individualismen.

Det krävs också dyrkan av statens majestät. Och en förkärlek för en byråkratisk regim gentemot en direkt politisk.

Genom hela sin historia har svenskarna konsekvent uppfyllt dessa betingelser, menar Roland Huntford. Det är därför som den teknopolitiska etablering, vilken tagit makten i Sverige genom en vetenskaplig och industriell revolution, funnit en så lättmanövrerad befolkning att arbeta med.

I Sverige har personligheten blivit undertryckt. Kollektivet dyrkas på individens bekostnad. Författaren vet vad han talar om. Han arbetade 8 år i Sverige som tidningen Observers korrespondent. Han menar att den svenska erfarenheten redan visat oss att vi står inför valet mellan teknologisk perfektion och personlig frihet. Svenskarna har valt perfektionen.

Ordet ”frihet” är i Sverige begränsat nästan uteslutande till det sexuella området. Inom varje annat område av livet har det ersatts med kollektivets och inskränkningens vokabulär, menar författaren. En jargong med fraser som ”socialt ansvar”, ”socialt välanpassad” och inskärpande av de rätta sociala attityderna bombarderar allmänheten.

Den nya socialismen finansieras med hjälp av världens högsta skattetryck. I den form som Sverige har utvecklat, verkar de nya totalitärerna med både morot och piska. Genom övertalning och manipulation.

De mycket rika kan utnyttja avdrag. Dom fattigaste får bidrag. Det har redan visat sig vara mycket effektivare än de gamla socialistiska systemet, som förbjöd själva kapitalismen, och var beroende av våld.

Roland Huntford varnar andra länder för att ta efter det svenska välfärdstänkandet. Den har tagit en aggressiv form, och begagnas i syfte att utöva ett slags tyranni genom efterhängset påtrugad välvilja; att få staten att framstå som allseende och allövervakande.

DEN INRE CENSUREN

Höstterminen år 2000 gjorde Ann Nordberg ett examensarbete i allmän rättslära vid Stockholms universitet, under handledning av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, en av den svenska juridikens lätt räknade dissidenter. Om sin handledare skriver hon:

Ett beteende uppmärksammat av Huntford och enligt honom särskilt för Sverige, var förekomsten av icke-personer. Personer som var kritiska mot staten behandlades som om de ej ”existerade”. I sin bok tillhandahöll Huntford en ingående beskrivning av fenomenet. Detta stämmer påfallande väl med mottagandet av Professor Sundbergs inauguralföreläsning.

Och så här formulerade sig Huntford:

Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder) utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han väl ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han finns till, och även han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige förvägras outsidern rätten att existera.

Det är ganska länge sedan jag läste ”The New Totalitarians”. För detta blogginlägg har jag inte läst om den utan enbart utgått från Ann Nordbergs text. Gunnar och jag har också behandlat Huntford rätt utförligt i första delen av ”Invandring och mörkläggning”.

Ann Nordbergs hundra sidor långa och mycket gedigna uppsats bär titeln ”Hade Huntford Rätt?” och handlar om ”The New Totalitarians”, Roland Huntfords kritiska beskrivning av svenskarna och i synnerhet den svenska makteliten. Boken publicerades 1971 och kom året därefter på svenska i Åke Ohlmarks något slarviga översättning, under titeln ”Det blinda Sverige”, Tema Förlag. Den översattes också till norska, danska, finska, franska, tyska och portugisiska. Det är med andra ord en spridd bok. Kanske var det allra svårast att få den utgiven i Sverige. En av de förläggare som tackade nej betecknade boken som ”farlig”. Ann Nordberg skriver:

Per Israel Gedin, dåvarande chefen för Bonnier förlaget Wahlström & Widstrand var en av dem som avböjde. Så här i efterhand har Gedin tillstått att han och andra faktiskt bedrev åsiktscensur. I sak hade Huntford fullständigt rätt, men det var något obehagligt över hans sätt att skriva /…/

Flera svenska förläggare tackade nej innan slutligen enmansförlaget Tema förbarmade sig över den. Något särskilt lyckosamt projekt blev det inte, eftersom boken enligt förläggaren utsattes för en bokhandelsbojkott.

Huntford var gift med en svenska och åren 1961 – 1974 stationerad i Stockholm, som korrespondent för den brittiska tidningen Observer. Efter att han lämnat Sverige år 1974 gjorde han sig ett namn inom polarforskningen. Men dessförinnan hällde han en rejäl skvätt ättika i den svenska sockerkakssmeten. Huntford beskrev Sverige som en lightversion av George Orwells ”1984” eller kanske Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld”. Efter ett nästan 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav menade han att svensken hade indoktrinerats till att bli ett med staten. Hans mor var ryska och Huntfords uppfattning var att Sverige mera liknade andra öststater än övriga Europa.

Jämförelsen var inte gripen ur luften. Huntford behärskade ryska och hade bedrivit studier i bolsjevismens tidiga historia. Han arbetade mer som en forskare än som en journalist och det tog honom tre år att skriva ”The New Totalitarians”. De första 18 månaderna ägnade han sig åt att läsa in sig på svensk historia. Därefter intervjuade han ett åttiotal svenska beslutsfattare som till hans förvåning var ytterst samarbetsvilliga. Flera av dem blev senare förskräckta över det som Huntford skrivit och ansåg sig felciterade. Expressen skrev en serie artiklar som den 29 januari 1972 resulterade i en dementi från Statsrådsberedningen. Då protesterade Olof Palme, Ingvar Karlsson, Sven Moberg och Camilla Odhnoff under rubriken ”Det har vi aldrig sagt”.

Vad var det som var så provocerande i det Huntford skrev om svenskarna, och i synnerhet då om den svenska makteliten? Några smakprov:

Vad svenskarna begär istället är välstånd och inget annat. De har konditionerats till tron på att deras materiella säkerhet är en gåva av staten. Och de betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Språket har manipulerats på så sätt att det har blivit praktiskt taget omöjligt att ge uttryck för opposition, särskilt när det gäller staten och kollektivet.

Regeringen är mån om att överallt ha kanaler för indoktrinering och propaganda. I slutanalysen blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller Huxleys kontrollanter: kontrollen över tänkandet.

Det var mycket få som var i stånd att känna igen indoktrineringen i den språkliga manipuleringen. I ordets egentligaste bemärkelse hade folket genomgått hjärntvätt.

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Det finns ett konspiratoriskt drag i Huntfords uppfattning av hur makten fungerar i Sverige. Han menar att det är ungefär trehundra personer som alla känner varandra och som tillhör ett ”spindelvävsnät” av likasinnade. De har strängt privata möten om vilka det aldrig rapporteras i massmedia. Det är där den politiska dialogen äger rum medan riksdagsdebatten mest är ”taktisk svada”. Det som möjliggör för detta nätverk att fungera och så totalt regera Sverige är samförståndsandan. Det betyder också att de fåtaliga dissidenter som finns saknar betydelse. De kommer aldrig in i maktens inre cirklar och de har rent allmänt svårt att göra sig hörda.

Svenskarna har en närmast ömsint relation till överheten och förstår därför inte demokratins innersta väsen, som är att skapa samhället genom politisk dialog: ”De är fullständigt tillfreds med att lämna landets styrelse och skötsel åt byråkraterna, under förutsättning att fasaden är korrekt klädd”.

Inte heller hade Huntford särskilt mycket till övers för svenska universitet. De var totalt kapade av socialdemokratin och vänstern och utgjorde förgreningar av den statliga byråkratin. Den akademiska friheten var bara en retorisk fras, om ens det: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” Om svenska journalister tyckte han ännu sämre. De skiljer sig från sina kollegor utomlands på följande sätt:

Behovet av att förses med ett lager godkända åsikter är ett särdrag hos den svenska pressen och övriga massmedia.

De agerar som en hjord.

De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.

Det finns ingenting av den självrannsakan och efterprövning av grundprinciperna som annars ‘plågar’ västerlandet.

Svensk press saknar den vitalitet och kritiska problemuppställning som kännetecknar den bästa anglosaxiska pressen; den är obligatoriskt samstämmig i en direkt förfärande grad – och detta i ett land där det skall härska yttrandefrihet. Pressen stöder allt som systemet bygger på; den viktigaste grundvalen är samförstånd, men den täcker allt annat också.

Det är praktiskt taget omöjligt för någon som opponerar mot regeringen att få göra sig hörd. Radio och TV har förvandlats till partiets och statens lydiga tjänare.

Bedömt uteslutande efter sina olika massmedia verkar Sverige som om det styrdes av en tolerant, manipulerande diktatur.

Medierna gör ett intryck av att finnas till för att indoktrinera en bestämd synvinkel.

Det finns ett bestämt område av tolererade åsikter, och det är litet och trångt; ve den som inte håller sig inom dess råmärken!

Det verkligt intressanta och skrämmande är att så mycket av det som Huntford skrev för över fyrtio år sedan stämmer in på dagens situation. Den stora skillnaden är att Huntford förklarar 1970-talets Sverige som ett resultat av ett långt och i det närmaste totalt socialdemokratiskt maktinnehav.

I dag vet vi att samstämmigheten och den totalitära ambitionen sträcker sig över partigränserna. Det är absolut ingen förbättring. Det gör bara en verklig opposition inom systemet svårare. Den enda politiska opposition av betydelse som finns i Sverige kommer som bekant från Sverigedemokraterna. Den utlöser onekligen skrämmande politiska reaktioner, inte minst när det gäller uppfattningen av vad demokrati är. I Sverige handlar demokrati inte om folkets vilja utan om värdegrunden. Eftersom Sverigedemokraterna inte delar de övriga riksdagspartiernas värdegrund, så beskylls de för att vara odemokratiska – ja till och med fascistiska (eller nyfascistiska). Att de är framröstade i demokratisk ordning och att deras partiprogram inte innehåller några som helst avsteg från demokratins principer är irrelevant.

Detta är det totalitära tänkandets kärna: demokrati handlar inte om att respektera folkets vilja utan om att folket måste tänka rätt. För att få dem att tänka rätt behövs det en massiv propaganda. Som Expressen konstaterade i sin artikelserie om Huntfords bok i januari 1972: ”TV, radio och press likriktar oss.” De som inte är mottagliga för denna propaganda. Ja, de är helt enkelt odemokratiska. Då är det dags för journalistflocken att veva igång nyspråket: fascistrasistnazist … Eller som Huntford skriver om journalisterna:

I deras mentala värld är avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi … De har ett inre tvång att tänka som alla andra tänker. Följaktligen har de utvecklat ett slags hämning, som ryssarna kallar ”den inre censuren”, vilken skär till uttrycken för deras tankar efter de dominerande synpunkterna.

SVERIGEKRITIKENS OPUS MAGNUM

”Den kanske märkligaste, viktigaste och mest uttömmande boken som skrivits om Sveriges tragedi under 70- och 80-talet heter ”Drabbad av Sverige” och är skriven av Marianne Alopaeus.

Hon skärskådar det svenska samhället och analyserar genomträngande den morbida svenska samhällsutvecklingen från en mönsterstat med alla möjligheter, till ett tragiskt offer för ett gigantiskt maktmissbruk, i vilket alla försynens omåttligt generösa resurser förslösades.”

Marianne Alopaeus om den svenska av socialdemokrater skapade familjepolitiken:

”Upp i ottan för att få halvsovande småungar vakna, tvättade, matade, klädda och iväg till dagis – där de skall vistas i en bullernivå jag inte fattar att de eller någon vuxen klarar – hämta dem efter arbetstidens slut, handla mat, hem och laga den, mata barnen, lägga dem.

För sådant fordras en fysisk och psykisk robusthet jag aldrig haft och med förundran iakttar hos andra. Hur orkar de? Klappar de aldrig ihop? Att mammor och småbarn tvingas till en så stressande tillvaro är kanske nödvändigt av privatekonomiska skäl. Men kalla det inte välfärd! Åtminstone inte för barnen.”

En annan viktig bok är ”The New Totalitarians” av Roland Huntford, översatt 1972 till ”Det blinda Sverige”, till danska ”Fagre nye Sverige”. Han skriver: ”I västerländsk kultur beror individens säkerhet på lagens höghet och välde, men i Sverige baseras den på den sociala välfärden.”

Hade Alopaeus och Huntford rätt? När ska vi ta av oss skygglapparna och granska vårt heliga folkhem? På papperet har vi parlamentarism och har valt en ny regering, men har den vilja att ändra på något? ”Borgerlighetens relation till socialdemokratin har varit ett långt Norrmalmstorgsdrama. De borgerliga partierna var ett slags gisslan hos socialdemokratin.”

Nu ställs välfärdsstaten inför stora utmaningar genom den stora invandringen från mindre utvecklade länder. Regeringen borde både bromsa invandringen och hejda förvandlingen av medborgarna till bidragsmottagande klienter.

Vad händer om till exempel föräldrapenningen försvinner? Utan alla bidrag skulle skatten minska åtskilliga tusenlappar varje månad, pengar vi kunde lägga undan till barnafödande. Om vi kunde släppa vårt omyndigförklarande av oss själva. I själva verket skulle det bli mer pengar över än nu. Du skulle till och med uppnå verkligt välstånd i stället för att leva med illusionen att samhället alltid tar hand om dig, en lättsinnig attityd som gör att du till slut hamnar hos kronofogden. Välfärd är inte samma sak som välstånd. Välfärd är socialdemokratiskt nyspråk för höga skatter och bidrag.

Vi har blivit indoktrinerade att tro på vår egen förträfflighet. Indignationen blir stor om någon har avvikande åsikter. Alla ska tycka likadant, till exempel den absurda ståndpunkten att de muslimska invandrarna kommer att överge sin hederskultur bara de får tillräckligt mycket omvårdnad av socialstaten.

Kanske medias politiska korrekthet börjar få sprickor i kanten, åtminstone tillfälligt i samband med de senaste muslimska terrordåden. Fantastiskt att det finns journalister som vågar vara en liten smula öppenhjärtiga, det är vi inte vana vid. Men när får vi se någon handlingskraft från regeringen?

EN BOK SOM FORTFARANDE ÄR AKTUELL OCH SOM ALLA SOM ÄR INTRESSERADE AV POLITIK ELLER NUTIDSHISTORIA BORDE LÄSA

Jag har läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll i världspolitiken i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (tillägg: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.

VÅRA SVENSKA MEDIER

Roland Huntford, född 1927 i Kapstaden, är en brittisk journalist, historiker och författare. År 1971 utgav han boken ”The New Totalitarians”. Det var en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling. Åke Ortmark gjorde den svenska översättningen 1972. Boken hette då ”Det blinda Sverige”. Jag arbetade då på stadsbyggnadskontoret och jag kommer ihåg att innehållet debatterades livligt på kafferasterna. Som planerare var vi alla intresserade av utvecklingen i Sverige.

Roland Huntford ansåg att i Sverige skiljer sig media från andra västerländska stater genom att formera, d.v.s. forma opinionen istället för att informera medborgarna. Roland Huntford hade intervjuat TV2 chefen Örjan Wallquist som menade att svenskarna är ”intellektuellt primitiva och underutvecklade” och därför behövs medier som formar deras åsikter. Det var en mycket livlig diskussion på SBK och rastens längd översteg sannolikt de obligatoriskt tillåtna tolv minuterna.

Huntford ansåg att SVT och övriga media såg det som sin uppgift att övertyga svenskarna om att vi var världens lyckligaste folk och att den svenska staten var överlägsen den defekta omgivningen. Olof Lagercrants, han som talade sig varm om Maos Kina, utvecklade det ytterligare och sa ungefär så här: Det går inte i ett litet land att individer sticker upp med egna synpunkter, det är gruppen som räknas, kollektivet, och då svenskarna reagerar gruppvis är de lätta att påverka, de är formbara.

När Olof Palme blev utbildningsminister förvandlades SVT till ett politiskt redskap, genom att personer som var partivänliga fick höga poster inom de administrativa och produktionsmässiga funktionerna, det gäller att ha kontroll. Hela den svenska klanen av informatörer, kommentatorer, vägledare, kulturarbetare och uppfostrare uppträdde som en kollektiv enhet. Vi var världsbäst och vi åkte ut i världen för att tala om för andra hur de skulle lösa sina problem. En del som varit ute och rest och sett sig om, kom tillbaka med delvis en annan uppfattning, det fanns faktiskt andra länder som inte var så dumma.

Huntford hade en skarp analytisk förmåga, han kunde tränga igenom alla vackra ord, och han såg helheten. Vi som levde mitt i händelsernas centrum kunde inte riktigt förstå hur vi sakta men säkert föstes in i en fålla på grund av den ständiga pågående indoktrineringen genom media, det var inget annat än droppen som urholkade stenen. Detta var på sin tid Göbbels specialitet i Hitlers tusenåriga rike, han såg till att de rätta filmerna producerades. Vi i Sverige fick ”Nyfiken blå och gul” mfl.

Idag har vi en situation som påminner om den på 70-talet. Nu skall vi bli världsbäst på invandring. Miljöpartiet, i samförstånd med moderaterna, styr media så att invandrarkritiska synpunkter har svårt att komma fram. Meningen är att vi skall fostras, som på 70-talet. Vi tvingas därför att söka upp andra nyhetskällor för att få reda på hur det står till i kungariket Sverige. Jag kommer antagligen göra en del research i ämnet med risk för att bli kallad för rasist, stor sak i det. Jag anser att det är angeläget för Sverige, alla skall får reda på så mycket som möjligt för att själva kunna ta ställning, det är liksom demokratins idé. Man säger att det är bra för Sverige med invandring, det berikar landet säger statsministern, men är detta hela sanningen?

”FOLKET SKALL FOSTRAS” — SVENSKARNA, NYTOTALITÄRER?

”Det svenska läget är skarpare totalitärt än det ryska”, skriver han redan i förordet till sin bok.

Huntfords bärande tanke var att allt svenskt liv anpassades för att stödja regeringsmaskineriet. Välfärdssystemet var kallt och effektivt men passade det fogliga svenska kynne som Huntford ansåg sig kunna iaktta. Han gick så långt att han kallade svenskarna för ”nytotalitärer” och ”ett medeltidsfolk som lever endast såsom medlemmar av en grupp”. I Sverige behövdes ingen yttre diktatur, det gick bra i alla fall eftersom svensken, så länge han erbjöds stugvärmen tillsammans med flocken, kysste sina bojor, allt under det han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet.

SVERIGE SKÄRSKÅDAT

Det blinda Sverige 1972 är en översättning av The New Totalitarians som 1971 utgavs av den brittiske journalisten och historikern Roland Huntford (svensk översättning av Åke Ohlmarks). Boken är en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling, där Huntford kritiskt jämför den snabba sociala omvandlingen i Sverige under 1950- och 1960-talen med Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932).

Huntfords huvudtes var att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti förlitat sig mindre på våld och hotelser, som de gamla totalitära staterna gjorde, utan snarare på smygövertalning och mjuk manipulation, på social ingenjörskonst. Inverkan av staten blev tydligt i de mest privata angelägenheter, i områden som tidigare inte nåtts av politisk kontroll. Den sexuella revolutionen i Sverige fungerar som ett surrogat för frihet. Sex hade blivit en ställföreträdande passion för ett samhälle i övrigt instängd i tristess och socialt påtryckt samförstånd av politisk korrekthet påtvingat på folket av de styrande, som kännetecknar det svenska samhället.

MORE PROPHETIC THAN ORWELL

Roland Huntford’s ”The New Totalitarians” is a book far more prophetic than George Orwell’s ”1984”. Written several decades ago, Huntford’s book has accurately foretold the kind of ”soft totalitarianism” that is overtaking the west today. The Swedish model is that of a heavily taxed, bureacratic, totalitarianism in which ”consensus” is achieved by ostracisizing dissenters, establishing unlegislated but very real thought and speech boundaries, compelling everyone to think alike and behave alike and discouraging individuality at every opportunity. The situation has been made much worse by the blossoming of a psychopathic feminist movement with idiot females misdefining every concept from ”rape” to you name it. The average Swede literally lives in a mental strait jacket.

The same thing is happening outside of Sweden where Swedish socialist tax and regulate everything from finance to thought and behavior now flourishes everywhere. This was just getting started in Huntford’s day but now it is on a rampage. Read the book – and tremble for the future.

THE REAL SWEDEN

A brilliant book. Huntford’s insights have come to fruition and not just in Sweden, but in Scandinavia at large. The heart of the question becomes, what is the proper balance of freedom and individual thought vs. security provided by a government which takes over those responsibilities. Huntford maps how this happened in Sweden, how the Swedes over centuries, have been lulled into sleepwalking and what they have lost in the process of giving up the living of their lives to a ”benevolent” bureaucracy making life’s decisions for them. A great read and never more appropriate than the present, as the Swedish government mandates an immigration policy with which most Swedes are unable to cope.

SKEWERING THE ”SCANDINAVIAN MODEL”

This book made a huge impression on me when I read it as a young socialistic liberal in my mid 20’s still enamored with the much-touted ”benevolent socialism” of the ”Scandinavian system”. Huntford, a historian best known for his work on polar exploration, took a polemical detour with ”The New Totalitarians” to write a blistering critique of the Swedish system, which he derided as soulless ”soft totalitarianism” more akin to Huxley’s _Brave New World_ than the Stalinist monstrosities in Eastern Europe and the former Soviet Union at the time. Scathing and unsentimental, Huntford painstakingly and angrily documents how the Swedish system, which was presented unequivocally by most on the Left as proof positive that ”socialism works”, did little more than create a sterile, spiritually barren society populated by a docile, hyperconformist populace. With the ”Swedish experiment” now seemingly in the final stages of unraveling as it reaches increasingly bizarre and cartoonish extremes in its reach for egalitarianism while simultaneously being assaulted with massive waves of unassimilable Third World immigrants, this book is proving to be not only prescient, but also timely as well. It’s too bad that it is out of print with the available copies seemingly only available for a vastly inflated price, but a copy should be available from a decent university library.

KÄLLOR
https://morklaggning.wordpress.com/2014/12/27/den-inre-censuren-2/
http://everykindapeople.blogspot.se/2007/07/sverigekritikens-opus-magnum.html
https://randig.wordpress.com/2009/09/27/det-blinda-sverige/
http://joh27cam94lou.bloggo.nu/Vara-svenska-medier/
https://morklaggning.files.wordpress.com/2014/05/invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29.pdf
https://www.flashback.org/sp58456150
http://eindtijdinbeeld.nl/EiB-Bibliotheek/Boeken/The_New_Totalitarians__Brave_New_Sweden___1980_.pdf
https://www.amazon.com/new-totalitarians-Roland-Huntford/dp/0713902604/ref=cm_cr_arp_d_product_top?ie=UTF8
https://sv.wikipedia.org/wiki/Totalitarism

 

INTERNATIONALEN

01 maj 2019

Eugène Pottier medlem av Pariskommunen skrev det franska originalet i juni 1871. År 1904 blev Internationalen den internationella socialisternas och kommunisternas kampsång.

Idag sjungs Internationalen av kommunister och socialister. Oftast under röda fanor men ibland också med knutna nävar och fanor med hammaren och skäran som emblem.

Internationalen, de röda fanorna och den knutna näven är de socialistiska symbolerna par preference. Men vad står det för om vi granskar den allmänna socialistiska historien?

Den 1 maj finns anledning att påminna om de samlade kommunistiska/socialistiska illdåden. Enligt den enormt väldokumenterade ”The Black Book of Communism. Terror Crimes Repression.” 850 sidor. Harvard Press London 1999 är de civila kommunistiska/socialistiska offren ca 100 miljoner döda. Militär oräknad. Och trotskisterna ropar: ”Hammaren i huvudet och skäran i halsen.” Verkligheten överträffar dikten än en gång.

Den 1 maj som firas med röda fanor och Internationalen av socialdemokrater/ allsköns socialister o kommunister i hela Sverige är inget annat än det socialistiska förtryckets, tyranniets och illdådens dag! Betänk det!

Jag påminner om detta för att det är den 1 maj men också för att det är deklarationstider (inlämning senast i morgon). Jag lyfter därför fram en vers i Internationalen som faktiskt har aktualitet i Sverige idag men som aldrig sjungs av kommunister och socialdemokrater. Det är nedanstående vers. Läs den två gånger! I flera avseenden en kraftfull beskrivning.

Båd´ stat o lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag!
Med plikterna vi hittills nöjt oss,
nu taga vi vår Rätt en dag!

(min kursiv)


%d bloggare gillar detta: