I en serie artiklar kommer jag att beskriva Kilsbergens geologi, biologi och tidiga historia fram till forntiden dvs järnåldern.
Våren och sommaren ägnas åt att köra runt besöka och fotografera viktiga artefakter och platser för att i text och bild beskriva dessa.
Kilsbergen är geologiskt, biologiskt och synnerligt med människans migration in i jungfruligt land, en av Sveriges intressantaste bergskedjor om än varken den längsta eller den högsta.
Kilsbergen spelade en stor roll för hur Närke framträdde ur havet och befolkades. Själv bor jag mitt i denna geologiska, biologiska och forntida historia. Våtsjön är mycket intressant som sjö framför allt med perspektivet hur den uppstod en gång som en dödissjö. Mitt hus står på en berggrund som slipats av inlandsisen. Den har stötsidan i norra dalen av huset och läsidan i den södra. Om jag väljer att titta rakt upp så har vi isytan minst en kilometer upp (kanske flera kilometer vi vet inte säkert) under den senaste istiden och vattenytan i Yoldiahavet cirka 5 meter upp. När yoldiahavet drog sig tillbaka och ersattes av Ancylussjön kom vår klippa att stiga upp ur havet. Då kunde de första människorna vandra överlandbryggan från Tiveden och upp emot Kilsbergen för att leva av jakt och fiske. De har då stått längst upp där vi bor och spanat ut över havet. ”Tiveden och Kilsbergen ett brohuvud för de första människorna” som någon beskriver det. Kanske de också rastat eller byggt tillfälliga enkla boenden innanför på vår tomts lägre delar. Osannolikt är det långt ifrån. Plausibelt till och med.
Mer om detta i kommande artiklar. Artiklarna placeras i en ny ”kategori” på min blogg (lennartwaara.com), betitlad ”Kilsbergen” där de kan sökas
I den första artikel om Kilsbergen behandlar jag
Idegranen och Kanterboda fornborg. Det kan förefalla som en märklig blandning av ämnen men sammanhänger med att en av två platser i Kilsbergen där idegranen förekommer är just vid Kanterboda fornborg.
Kantorboda fornborg.
Stenmurarna som gömmer sig i skogen är resterna efter en, relativt andra borgar, liten fornborg från järnålderstid. På flygkartan syns borgen endast otydligt, gömd som den är av högvuxna tallar och granar. I min värld borde Sverige använda skattepengar för att hugga rent (kan inte manliga migranter göra nytta med röjningsarbete) runt våra fornborgar så att dessa kan beskådas som de en gång i tiden framstod. Imposanta, mäktiga och synliga på avstånd.
Västmuren
Utsikten från borgen mot ÖSÖ
Borgen skyddande branta stup mot öster
Den södra muren sedd från den försvarande sidan.
Den södra muren sedd nerifrån som en attackerande fiende skulle se den kommen så långt.
Fornborgarna är av tre typer enligt arkeologers och historikers spekulationer i avvaktan på artefakter, kunskap och information från systematiska utgrävningar av ett större antal fornborgar. Faktum är att vi inte säkert vet hur och varför de uppfördes. Vi kan dock baserat på lägen och utföranden ange tänkbara kanske till och med plausibla orsaksförklaringar till den rika förekomsten och byggena under en historisk period och från 500 f.Kr. till ca 1000 e.Kr. med en koncentration till 500 e.Kr. De är uppförda med betydande arbetsinsatser från många personer, det kan vi sluta oss till av mängden stora stenar som släpats samman till murarna.
De tre huvudtyper av fornborgar som med någon sannolikhet kan spåras är för det första, fornborgar som anlades längs farleder. De kan med fog antas ingå i någon form av bevakningssystem, övervakande farleder och vilka som använde den. Kommunikation mellan fornborgarna kan ha varit vårdkasar. Den andra typen av borg eller skans är den som anlades som en skyddsborg, en tillflyktsborg i tider av hot och oro för fientliga krafter och styrkor. De anlades mer avsides. Kantorboda fornborg som ligger vid Kilsbergens förkastningsbranter kan ha varit en sådan i likhet med övriga borgar belägna i anslutning till förkastningsbranter. Den tredje typen av borg skulle var den som kan ses som en befäst boplats och/eller hantverksplats.
Bilden kopierad från C.A. Lindstén ”En resa i tiden”.
Fornborgarna anlades i stort sett alltid på bergshöjder (i Närke ligger merparten av de 35 borgarna vid förkastningsbranter med några sidor vettande mot lättförsvarade branter varför bara ett par sidor behövde kallmuras med sten och längts upp förstärkas med en träpalissad. Så också sannolikt för Kanterboda fornborg.
I Närke finns 35 fornborgar varav 14 ligger i Kilsbergen (enligt C.A. Lindstén) framför allt belägna längs förkastningsbranten mot Närkeslätten. I Sverige finns 1640 registrerade fornborgar enligt Fornminnesregistret och där anges 31 för Närke.
Idegran
På bilden ses idegran som ett förkrympt buskartat barrträd (idegranens alla delar är giftiga) utgörande ett biologiskt minne av Litorinahavets havsstrand.
Det finns nationellt ett fåtal populationer av idegran längs västkusten och vid Vättern. De utgör vad botaniker, biologer och arkeologer kallar ”bronsåldersrudiment”, små isolerade populationer som levt kvar sedan den varmare bronsåldern. Idegranens favoritbiotop är kusttrakter, dvs utpräglat marin miljö men inte i utsatta lägen.
Omkring 7 500 f. Kr. hade inlandsisen dragit sig tillbaka från södra delen av landet. Idegranen ”vandrade” då in över Götaland och spred sig upp i landet. Under den atlantiska värmeperioden spred den sig till södra Dalarna och sydöstra Norrland. När klimatet blev kallare tvingades den tillbaka söderut.
I Kilsbergen utgör den en biologisk rest efter Litorinahavet och den varmare perioden. Idegranen överlever nu där den gamla strandlinjen för Litorinahavet en gång legat. Den har överlevt här i 7 500 år.
Idegranen finns i Kilsbergen på två ställen, varav Kanterboda är en. Den är som sagts en relikt efter Litorinahavets strandlinje för 4000 – 8000 år sedan.
Under medeltiden gjordes pilbågar, av idegran i trädform, till arméernas bågskyttar (archers). Dessa långbågar var mycket kraftiga och krävde livslång träning för att orka spänna och använda. Det kan osteologer se av medeltida skelett som har tydliga skelettförändringar som visar att de varit archers.
Källor och litteratur:
Lindsten, Carl Anders. En resa i tiden. Från den stora smällen till Mosjömadonnan. Örebro 2001
Teasler, Werner. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985.
Vetvicka, Vaclav. Träd och buskar. Prag 1989.
Wikipedia
Fotografier Lennart Waara
lennart waaras blogg 
Kommentera