När jag första gången körde E18 västerut från Örebro och Närkeslätten (Yoldia- och Litorinahavets havsbotten) och lyste Kilsbergen som ett blått skimmer i fjärran. Jag hade hört att Kilsbergen kallades ”De blå bergen”. Namnet stämde uppenbarligen. Jag har senare fotograferat Kilsbergen från bland annat Tysslingen när de skimrar blå i det speciella ljus som krävs.
Väl uppe i Kilsbergen slog mig två fenomen, dels den enorma mängden av jättestora flyttblock och dels alla hyttnamn. Anledningen till att vi körde upp i Kilsbergen var att vi var på väg att förvärva en fastighet i Kilsbergssundets/Kilsbergssänkans utvidgning vid Våtsjön.
Flyttblocken har behandlats i en tidigare artikel i serien. Denna gång kommer jag till ortnamnen däribland alla hyttnamn. Men först lite allmän information om Kilsbergen. Jag vänder mig här främst till dem som inte är närkingar och från barnsben vet allt om Kilsbergen.
Allmänt om bergskedjan.
Bergskedjan sticker som mest upp 298 meter över havet vid Tomasbodahöjden. Vårt hus står på en klippa 155 m.ö.h. Kilsbergen utgör gräns mellan landskapen Närke, Västmanland och Värmland. Faktum är att gränsen mellan Värmland och Närke går mitt i Våtsjön och att vår fastighet ligger i landskapet Värmland men tillhör Örebro län. Jag rapporterar därför fågelarter vid Våtsjön under Närke i Artportalen.
Geologiskt är Kilsbergen en lång förkastningsbrant, eller snarare en serie förkastningsbranter, med den branta sidan mot Närkeslätten. I väster mot Värmland är bergen mer avflackande. Kilsbergen bildades för 250 miljoner år sedan under en period när det uppstod ett stort antal förkastningssprickor över hela Europa. Dagens europeiska bergskedjor bildas. Sprickbildningarna i jordskorpan påverkade även urberget. Längs med en spricka skjuts ena sidan upp så att ett slags högt trappsteg uppstår, dvs en förkastning. Det är därför Kilsbergen reser sig över Närkeslätten, den gamla havsbottnen. Vattendelaren mellan Östersjön och Västerhavet går dessutom längst upp i Kilsbergen. Våtsjön har sin avrinning mot Västerhavet.
Kilsbergen är 50 kilometer lång och 10-15 kilometer bred. Den når i norr fram emot Nora och i söder Svartå.
Ortnamn i Kilsbergen
Två förhållanden präglar Kilsbergen. Den första är de geologiska uttrycken i Kilsbergen, de av inlandsisen slipade berghällarna med räfflor i nord-sydlig riktning, isälvarnas kalvar av jättestora stenblock, dödissänkorna som exempelvis Våtsjön samt Kilsbergssänkan/Kilsbergssundet som vid övergången från Yoldiahavet till Ancylussjön var utlopp mot Atlanten. Därutöver intresserar de enorma områdena efter isälvarnas utlopp med sand och moränavlagringar som exempelvis vid norra Lekhyttan.
Den andra är den medeltida och fram till början av 1900-talet bedrivna, måste man ändock inse, småskaliga gruvhanteringen till en början av gruvhemman i kombination med jordbruk. Jag räknar till 57 tidigare järngruvor i Lekebergslagen, vilket är liktydigt med Kilsbergen och ett större närområde, som levererat järnmalm till hyttorna i Lekebergslagen. Transporter och leveranser har skett via den s.k. Malmvägen som löper i nordsydlig riktning i västra Närke vid Kilsbergskanten. Se bilden som jag hämtat från Taeslers ”Hur land blev landskap”. Antalet hyttor får jag till 26 och som lever kvar som namn på den lilla orten. Antalen kan vara fel med någon enstaka avvikelse.
Idag är inget kvar av denna historiskt betydande järnhantering i Kilsbergen Några av de betydande järnhistoriska artefakter som finns kvar kommer att behandlas i kommande artiklar om Kilsbergen.
Ortsnamn är allmänt sett en bra utgångspunkt för att analysera en trakts historia och grundläggning.
Torpnamnen i och runt Kilsbergen är enligt uppgifter 297. Namnen kan analyseras som sentida vittnen till Kilsbergens andra kolonisering. En ”torpkolonisation” under det sena 1400- och tidiga 1500-talet. Den första kolonisationen varande den tidiga jägar- och fiskarbefolkningen i Kilsbergens tidigaste migrationshistoria.
Till detta kommer ett trettiotal namn som – hult och -fallet. Hult betyder på fornsvenska ”liten skog”, ”skogsdunge”, ”lund” och i Småland där ortnamnsledet är vanligt också ”lövträdsområde”, ”ängsbacke” och ”slåtteräng”. Ledet – fall i ett ortnamn är väl närmast självförklarande i en tid när allt mekaniskt arbete drevs av vattenkraft vid ett större eller mindre vattenfall. Det finns därtill ett 25-tal boda-platser. Bodanamnen ligger vid förkastningsbranten åt öster med undantag för Tolsboda (Villingsbergs skjutfält idag). Det tyder på att Närke bönderna hade sommarbetena dvs sina fäbodar där.
Text och bild: Lennart Waara.
lennart waaras blogg 
Kommentera