”Nu, efteråt vet vi att Andrées stora plan att segla till Nordpolen med en vätgasballong var ett från början dödsdömt företag. Hans idé var ett utmärkt romanuppslag i Jules Vernes anda men saknade helt verklighetsförankring. Hur kunde denna dårskap få luft under vingarna?” (P O Sundman, Ingen fruktan intet hopp.)
I boken ”S.A. Andrées resa med ballongen Örnen mot Nordpolen” har jag behandlat vad som i efterhand kommit att beskrivas som en av historiens mest misslyckade polarexpeditioner. Ballongexpedition var redan från början illa förberedd och illa genomtänkt och slutade tragiskt med de tre männens död. När de malträterade liken av Andrée/Strindberg/Fraenkel, återfunnits på Vitön 1930 och återbördades ”till fosterjorden” vidtog en monumental nationell yra, precis som vid avfärden 1897, med hyllningstal till de modiga män som offrat livet för ”forskning och kunskap om Nordpolen”. ”For the Greater Glory of Sweden”, kan man hävda. Den 24 årige Strindberg och den 27 årige Fraenkel var totalt lojala med Andrée, därtill modiga och tappra in i döden. Om Andrée kan annat framföras. Mer därom senare. Andrée nådde inte Nordpolen, kom inte ens i närheten, ballongresan havererade redan efter 60 timmar och slutade med en flera månader lång heroisk, det måste man inse, isvandring och landstigning på Vitön och allas död efter någon vecka på Vitön
Sveriges första luftballongfarare S.A. Andrée hade planerat en resa med vätgasballong från Spetsbergen över Nordpolen till Ryssland, Alaska eller Kanada. Den patriotiska entusiasmen i Sverige var betydande och drev obevekligt fram ett genomförande trots varningar om betydande risker.
En nödvändighet för att resa över polen med ballong var att kunna styra ballongen. Andrée påstod, utan belägg att han utvecklat en metod med släplinor för att styra ballongen. På egen hand, såvitt man kan bedöma, beslöt han använda metoden vid ballongflygningen över polarisen. Idag vet vi att metoden bevisligen inte fungerar.
Ballongen Örnen, som skulle föra männen över den arktiska polarisen, levererades till Svalbard från tillverkaren i Paris utan att ha testats på allvar i arktisk miljö. Mätningar vid monteringen på Danskön visade att den läckte mer vätgas än förväntat och som var acceptabelt.
Vem var då projektledaren och initiativtagaren Salomon August Andrée? Han var utbildad ingenjör, född 1854, ballongseglare och anställd som överingenjör vid Patent- och registreringsverket. År 1895 föreslog Andrée i Vetenskapsakademien att Sverige skulle ta initiativ till att utforska polarområdet med en ”styrbar luftballong”. Det kapital på 130,000 kronor som krävdes för projektets genomförande finansierades av Alfred Nobel och kung Oscar II m.fl.
På Danskön i Spetsbergen byggdes ett ballonghus där ballongen ”Örnen” fylldes med vätgas. Vindförhållandena, med nordliga vindar, vid det första försöket sommaren 1896 hindrade ballongfärden. En tänkt deltagare Nils Ekholm klev efter 1896 av projektet eftersom han ansåg att ballongen inte var säker, den läckte för mycket vätgas. Andrée struntade i varningarna och återkom sommaren 1897 med ett nytt försök.
Den 11 juli 1897 startade ballongfärden ut över polarisen mot Nordpolen med Knut Frænkel (som ersatt Ekholm) och Nils Strindberg. Intresset och hypen i Sverige inför avfärden var enorm.
Redan vid starten lades grunden till katastrofen, ballongen dök mot vattnet och korgen släpade en stund i ishavet. En stor mängd ballast slängdes redan nu för att erhålla höjd. Ballongen tappade också släplinorna (som skulle styra ballongen) som skruvade ur sig själva redan på marken.
Ballongen steg därefter till hög höjd 700 – 800 m.ö.h. varvid gasläckaget blev än större. Här fullbordas katastrofen. En mentalt mogen, modig och ansvarsfull projektledare hade avbrutit resan redan här. De borde ha kunnat landa på Amsterdamön och allra senast på Vogelsang. Sannolikt, men det vet vi inte, varnade Fraenkel och Strindberg (de hade säkerligen Ekholms varningar ringande i öronen) för att fortsätta och ifrågasatte om inte ballongresan skulle avslutas efter dessa tidiga förluster av ballongens viktigaste funktioner. S.A. Andrée vägrade och de andra två accepterade lojalt Andrées beslut, såvitt man kan utläsa av Andrées dagbok. Han skriver redan nu med föraning: ”Vi mena att vi godt kunna taga döden sedan vi gjort detta”. ”Vi”, det kan man med foga ifrågasätta. Sannolikt ”pluralis majestätis”?
Kursen över isen gick mot nordost till den 12/7 då ballongen befann sig 400 km nordöst om Danskön. Ballongen ”Örnen” började pressas ner mot isen på grund av svår isbeläggning (dimman var svårare än Andrée känt till eller velat räkna med) och ballongen (precis som Ekholm förutspått) läckte mer vätgas än som var hållbart. Ballongen drev sedan redlöst med vindarna 200 km mot väst sedan lika långt mot öster och därefter nordost tills man kraschade, efter 65 timmars flygning, 480 km nordöst om Danskön. Se kartan över ballongfärden och isvandringen.
Efter en veckas tältvistelse vid den havererade ballongen startade vandringen över isen mot Kap Flora på Frans Josefs land. Stark isdrift i motsatt riktning tvingade gruppen att ändra färdriktning mot Sjuöarna vid norra Spetsbergen. Isen drev dem dock till den glaciärtäckta Vitön utanför Spetsbergens östligaste udde. Expeditionen landsteg på ön den 6 oktober 1897 med merparten av den viktigaste utrustningen, inklusive föda, i behåll.
Där dog de efter några dagar eller någon vecka. Det har spekulerats mycket om orsaken, dödade av isbjörnar, trikiner från rått isbjörnkött, förgiftningar av olika slag, självmord med morfin m.fl. teorier. I en nyutkommen bok skriven av en läkare har samtliga dödsorsaker analyserats. Några har kunnat avföras och andra har bedömts som möjliga och kanske sannolika.
Det kan vara hur som helst med den direkta mediciniska orsaken till de tre männens död. Ytterst dog de av ett illa planerat, illa genomfört och redan från början dödsdömt projekt. Det ansvaret vilar tungt på S:A: Andreé. Strindberg och Fraenkel visar stor lojalitet och tapperhet när de trots varningar följde med på ballongresan. Isvandringen, närmare tre månader över polarisen, från kraschlandningen till Vitön var en enormt heroisk prestation.
Orsaken till expeditionens misslyckande diskuteras och analyseras i min bok ”S. A. ANDRÉES RESA MED BALLONGEN ”ÖRNEN” TILL NORDPOLEN 1897 – EN KRITISK UTVÄRDERING”.
Boken, 65 sidor inkl bildmaterial kostar 50 kronor plus frakt och kan beställas via mejl:
lennart waaras blogg 
23 februari 2023 kl. 10:07 |
Mycket intressant Lennart. Jag kommer osökt att tänka på ett visst hybrisprojekt här i Norrbotten. Men här kommer det säkert att gå bättre för de nutida ”ingenjörerna” i toppen när den uppblåsta ballongen kraschlandar mot verkligheten.