Klunkhyttan en sedan länge nedlagd ”mulltimmerhytta” ligger i södra änden av sjön Leken och strax NV om Lekhyttan nära E18. Lätt att besöka. Det som kan ses idag är grunderna och högarna på vilken hyttan var belägen. Masmästarbostaden finns kvar. Bilderna som avslutar artikeln visar hur hyttan en gång såg ut och hur det ser ut på platsen idag.
Hytta och masugn
Vi börjar dock med lite begreppsanalys. Redan i den första meningen använder jag (för första och sista gången) ett felaktigt begrepp, ”mulltimmerhytta”, likhet med mången text i ämnet. Det beror på att masugn och hytta används parallellt. Men egentligen konnoterar ordet hytta hela anläggningen med masugn, rostugn, kolhus, järnbodar, malmlager och alla tillhörande byggnader. Det är masugnen som är en multimmerkonstruktion. Och vad en mulltimmermasugn är, är ämnet för nästa avsnitt. Korrekt är att skriva och säga en mulltimmermasugn (som var det vanliga i Kilsbergen) i en hytta eller hyttområde. Klunkhyttan hade således en mulltimmermasugn.
Mulltimmermasugn
Vi gör en noggrannare beskrivning av mulltimmermasugnens funktion inför kommande artiklar om andra hyttor i Kilsbergen. Vi hänvisar i dessa till denna text om vad en mulltimmermasugn var för typ av masugn.
En mulltimmermasugn är en byggnadskonstruktion för smältning av järn ur malm. Mulltimmermasugnen är en äldre typ av masugn. De viktiga delarna är pipan, som är hjärtat i masugnen där smältprocessen sker, som är murad av eldhärdig sten. Den övre delen av masugnen är utvändigt klädd i timmer och värmeisolerad med mull (jord, sand och sten). Därifrån stammar namnet. Den nedre delen är byggd av kallmurad natursten. I denna nedre stensatta del finns två öppningar. Den ena är ”blästerbröst” där en vattendriven bälg blåser in luft och den andra är ”utslagsbröst” för tömning av flytande slagg och smält järn till en bädd där järnet formas och stelnar till järntackor s.k. tackjärn.
Den här typen av masugn kom till Sverige från Tyskland under 1600-talet, förbättras under 1700- och 1800-talen och kom att ersättas av järnverken i slutet av 1800-talet. Vid början av 1900-talet lades de sista mulltimmermasugnarna ner och därmed också hela hyttverksamheten.
Mulltimmermasugnen täcktes med ett brandsäkert tak som väderskydd. Att bygga en mulltimmerhytta var relativt billigt och lätt och därför gillad av bergsmännen.
Sektion av en mulltimmermasugn från 1830-tal.
Utöver malmen (från bergmalm från 1100-talet) krävdes tillgång till träkol och vattenkraft som till bälgen som blåste in luft i ugnen. De gamla svenska hyttorna kom därför att uppföras vid vattendrag och i skogrika områden, typ Kilsbergen.
En s.k. sättning bestående av ett skikt malm och ett skikt träkol släpptes omväxlande ner i pipan genom uppsättningsmålet. Se ovanstående figur. Även kalksten tillsattes som flussmedel för rätt konsistens på slaggen. Sättningen i masugnspipan gjordes efter hand i takt med att materialet sjönk ihop. Uppsättningsmålet hölls stängt mellan påfyllningarna, så att masugnsgasen kunde tillvaratas som bränsle för förvärmningen av blästerluften.
Den vattendrivna blästern var nödvändig för att träkolsförbränningen skulle ge den rätta höga temperaturen. Rent, flytande järn uppnås vid 1528 grader. Den temperaturen nådde man inte i en mulltimmermasugn. Järn med högre kolhalt har dock en lägre smälttemperatur på 1100–1200 grader. Vid smältning av malm med träkol ”blandas” järnet med 4 % kol. Smältpunkten för tackjärnet har därmed sänkts till uppnåeliga 1100–1200 grader.
Efter 24 timmar har malmen separerats i järn och slagg och samlats i pipans botten. När det bildats en tillräcklig mängd smält järn i botten är det dags för ett s.k. utslag.
Sidan i utslagsbröstet öppnas så att bara slaggen, som flyter ovanpå järnet, rinner ut. När slaggen runnit ut utökas öppningen så att också järnet kan rinna ut. Det flytande järnet fylldes i tackor, tackjärn, för vidare förädling. Slaggen göts i olika formar till slaggsten som användes som byggnadsmaterial.
Det kan förtjäna att nämnas i sammanhanget att det var enorma mängder träkol som gick åt vid hyttorna i Kilsbergen och i Bergslagen. Kolmilor överallt i skogarna levererade det träkol som behövdes. Konsekvensen på landskapet blev att stora delar av Bergslagen inklusive Kilsbergen var helt skoglösa vid andra hälften av 1800-talet.
Bilden hämtad från Werner Taesler, Hur landet blev landskap.
Den nödvändiga brytningen av bergmalm till Klunkhyttan skedde vid närliggande gruvor men främst vid Mogruvan och fraktades till hyttorna bland annat via Malmvägen. Se kartan ovan. Cirka ett ton malm kunde fraktas på en träsläde som drogs av en häst och kördes av en kördräng. Vid Klunkhyttan finns en sådan släde utställd. Se bilden nedan.
Malmbrytning vid gruvorna skedde under sommarhalvåret medan huggning och kolning vid kolmilor skedde under vinter. Malmen och kolet fraktades på snö och isbelagda sjöar till hyttorna under vintern. Hur driften vid hyttorna var fördelad över året har jag ingen information om, sannolikt drevs järnframställningen året runt.
Klunkhyttan.
Klunkhyttan ingick i den s.k. Lekebergslagen som omfattade sex socknar Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa. Enligt andrahandsuppgifter har det i detta område funnits 42 hyttor.
Klunkhyttans multimmermasugn var i drift från 1639 (kanske tidigare och eventuellt på annan plats i en mer primitiv form). Den byggdes om under 1700-talet och utvidgades 1803 och 1856 då en ny rostugn tillfördes.
De bergsmän som drev hyttan hade olika andelar. Våtsjötorp-hemmanet, som givit namn och adress åt hela det område där vår fastighet ligger, ligger en dryg mil väster om Klunkhyttan var ett av de hemman som hade andelar i Klunkhyttans hyttverksamhet. De större järnbruken i Bergslagen kom senare under 1800-talet att skaffa sig ett allt större inflytande över hyttlagen bland annat genom att förvärva hemman som hade andelar i hyttorna. Från 1859 ändrade staten lagstiftningen runt järnframställning vid hyttorna. Hyttorna skulle nu drivas som aktiebolag. Bergsmännens tid var över och en drygt 700-årig historia gick i graven.
Klunkhyttan var i drift fram till 1901 då masugn och övriga byggnader revs. Under den historiska driftsperioden producerades, enligt vissa sekundäruppgifter (som jag inte verifierat) 86 500 ton tackjärn. Det innebär i genomsnitt 330 ton per år (i praktiken sannolikt lägre i början och mer i slutet av perioden) och 27,5 ton i genomsnitt per månad eller mindre än 1 ton per dag (beroende av hur många arbetsdagar man räknade per månad). Är det mycket eller lite? Klunkhyttan var en bergsmanshytta snarare än ett mer industriellt järnverk. Uppgifter om att Axmars bruk producerade 3 ton per dag antyder att Klunkhyttan var en hytta av mindre typ men sannolikt ändock en större hytta än många av de än mindre kringliggande som lades ner i ett tidigare skede än Klunkhyttan.
Att fråga hur sig mycket en tacka vägde är väl ungefär som att fråga ”hur lång är en pinne”. Dvs det beror på hur stora gjutformar man använde. Storleken var sannolikt inte strikt reglerad. Uppgifter på vikter mellan 0,4 och 1,6 kilo förekommer. Om dessa uppgifter är representativa vet jag inte men låt oss göra antagandet att en ”normaltacka” vägde ett kilo så producerade Klunkhyttan i genomsnitt under perioden 800 – 900 järntackor per dag. Förefaller ändock imponerande med hänsyn tagen till ägar-, och driftsförutsättningar samt produktionsförhållanden.
Reservation: uppgifterna i detta avsnitt är hämtad från sekundärlitteratur och icke kontrollerade emot grundkällor eller vetenskaplig litteratur. Nota bene!
Bergsmanshytta
Klunkhyttan var en bergsmanshytta. Ägarandelar i Klunkhyttan hade bergsmännen i Klunkhyttan samt bergsmän i närliggande hyttbyar där driften lagts ner tidigare som i Lekhyttan, Hällshyttan och Svenshyttan. Garphytte bruk köpte upp hemman och därmed hyttandelar. Garphytte bruk kunde från mitten av 1800-talet göra större s.k. blåsningar (tillverkning av tackjärn) i Klunkhyttan. Vilket styrker mitt antagande om en större andel av den totala produktionen kom att ske i slutet av perioden.
Bilder då och nu.
Klunkhyttan 1901. Teckning Karl Nissen.
Klunkhyttan i februari 2022
Klunkhyttan innan den revs.
Klunkhyttan från ungefär samma position idag. Masmästarbostaden i bakgrunden. Av mulltimmersmasugnen återstår bara högar.
Hyttområdet sett från norr ner mot masmästarbostaden
Masmästarbostaden från första halvan av 1800-talet sådan den ser ut idag. Den enda byggnad från Klunkhyttans hyttområde som är kvar idag.
En liten parentes som avslutning.
En mulltimmersmasugn var beroende av vattenkraft för att driva den viktiga blåsbälgen som gjorde att man gick upp temperaturen i masugnen. För det krävdes stadig tillgång av forsande vatten. Därför dämdes Kulbäcken upp med Kulbäcksdammen några kilometer norr om Klunkhyttan.
Den är värt biologisk parentes. En gång i tiden var Kilsbergen mycket rikt på bäver. Bävern kom att jagas för köttets, skinnets och bävergällets (medicin) skull tills den var utrotad runt 1870. År 1927 inplanterades bävern igen och spred sig i Kilsbergen. I dag har vi bäver bland annat i Våtsjön.
Kulbäcksdalen är en tydlig sprickdal med markerade erosionsmärken efter en isälv. En gång i tiden hade bävern dämt upp Kulbäcksdalen i den södra änden. När järnframställningen vid Klunkhyttan tog fart byggde bergsmännen en timrad damm för att reglera vattenflödet till masugnens blästerpump. Att lita till en bäverdamm var alltför osäkert. Så småningom kom timmerdammen att ersättas av en gjuten damm. Där är vi idag, dock med tillägget att bävern åter håller på att ta över eller snarare komplettera den gjutna dammen. Så har naturen vandrat varvet runt. Fascinerande. Se bilden från idag.
Text och bild: Lennart Waara
lennart waaras blogg 
Kommentera