lennart waaras blogg

Flera länder som tidigare delat upp och bolagiserat delar av sitt järnvägssystem har nu åter skapat ett sammanhållet järnvägssystem i statlig ägo!

Skälen är uppenbara! Efter denna vinters påfrestningar är det tydligt att det system vi har i Sverige inte klarar att hantera situationer som kräver betydande insatser av samordning.

När järnvägssystemet under det slutande 1800-talet byggdes upp och ut under statlig intervention och ledning så skapade man ett sammanhållet statligt järnvägssystem. Skälen var dels de stora investeringar som krävdes i kombination med risker och förväntad låg direktavkastning. Järnvägssystemet var nödigt för den framväxande industrin och behoven av person- och godstransporter. Detta har jag behandlat utförligt i min avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier.

Ett sammanhållet järnvägssystem är exempel på en samhällelig funktion där de viktiga vinsterna inte uppstår i form av avkastning i själva systemet utan hos systemets kunder. De verkliga vinsterna för enskilda och företag såväl som för samhälle uppstår när människor kan transportera sig till och från arbeten och när företag får leverenser in och ut av råvaror och färdiga produkter.

Ett järnvägssystem är ett mycket komplex system av banor, stationer, personhantering, godshantering, tidtabeller, underhåll av banor, underhåll av rullande materiel etc.

När järnvägen avreglerades 1998 skapades ett antal bolag som var och en med krav på lönsamhet skulle ansvarar för olika delar. Erfarenheterna visar nu att detta inte fungerar. delarna fungera men innebär vertikala suboptimeringar. Ingen tar ansvarar för och styr att helheten fungerar.

Avsluta nu detta experiment med att leka bolag! Skapa ett sammanhållet järnvägssystem i statlig ägo! Ta kostnaderna i helheten och avsluta att göra de olika delarna drivna av lönsamhetskrav med påföljden suboptimeringar i delarna men förluster på helhetsnivån.

Ett sammanhållet statligt järnvägssystem kan bidra till tillväxt, utveckling i ekonomin och i regionerna samt inte minst användas som instrument för minskande biltransporter (inkl lastbilstransporter). Det är helt OK att ta en del av kostnaderna för detta över skattsedeln i medvetande om att vinsterna uppstår hos medborgare och företagare.

Jag är helt övertygad om att detta är i kommande i flera länder än dem som redan startat processen – ex. England. Jag hoppas att vi i Sverige också kan
genomföra förändringen innan den tvingar sig på oss med fler misslyckanden än dem vi sett i vinter.

Ge oss ett nytt dynamiskt Statens Järnvägar!

Jag hör allt oftare – även hyggligt insatta – personer säga att ”jag har betalt in min andel till ATP-ssystemt och vill nu ha den ograverad.” De har totalt missuppfattat vad ATP systemet handlade om. År 1959 folkomröstade Sverige om pensionssystem. Valet stod mellan ett premiereserv system och ATP. ATP vann i riksdagen genom att en förrädisk folkpartist röstade med S och det gänget.

ATP systemet innebar att den arbetande delen av befolkningen betalar in till AP-fonder som används för att betala ut ATP till dem som är berättigade till det. Det fungerar under tillväxt men inte under låg eller ingen tillväxt alls. Det hela försvåras av att vi samtidigt har en befolkning där allt färre skall försörja allt fler. Det hela havererade! De enda som haft full nytta a ATP systemet är den generation – min föräldrageneration – som röstade igenom systemet. Det år jag trodde att jag arbetet in de 21 år som krävdes för full ATP meddelades att jag bara hade 11 21-delar. Snacka om blåsning!

Hade premiereserv systemet vunnit så hade vi haft precis det många tror idag, dvs jag hade betalt in till min egen pension. Tyvärr är det just de som tror att de betalt in till en egen pensionsfond som röstade emot systemet och för ATP. Det är möjligt att premiereserv systemet under åren haft andra problem men inte just det som diskussionen nu handlar om. Alla som förvärvsarbetat hade haft sin pension tryggad genom de inbetalningar som gjorts under aktiva åren.

Jag har länge funderat över hur man beskriver s.k. ”offentlig finansiering”. I vissa kretsar ( vänstermedia o politik) talar man gärna om ”offentlig finansiering” alternativt ”statliga pengar”.
Det är en europeisk/germansk tradition som glädjande nog håller på att sakta försvinna. Den anglosaxiska traditionen använder snarare uttrycket ”taxpayers money”. I Sverige hör jag allt oftare att man talar om ”skattebetalarnas pengar”. I förstone kan det verka som att jag märker ord. Det är dock mer än så.

Uttrycket ”statliga pengar” alt. ”offentlig finansiering” påminner väldigt mycket om den klassiska mytologins Ymnighetshorn eller den nordiska mytologins Särimner som kan slaktas gång på gång. Häri ligger en tanke förborgad! Det finns oändliga resurser som bara strömmar till när det krävs. Orden leder tanken fel. Man ser inte var resurserna ytterst genereras.

Därför har begreppet ”skattebetalarnas pengar” en klar fördel eftersom det är tydligt att det är du och jag som skattebetalare som står för resurserna.

Tydliga exempel finns i den mediala diskussionen kring Saab. Ett annat exempel är de s.k. kulturarbetare som inte producerar säljbara produkter och därför kräver statliga – läs skattebetalarnas – pengar för sin försörjning. I varje annan bransch får man göra något annat om man inte kan sälja det man producerar. De konstnärer – ibland kallar de sig kulturarbetare – som inte kan leva på sin konst/kulturarbete får väl som alla vi andra hitta en annan yrkesverksamhet eller produktion. Varför jag som skattebetalare skall försörja dem förstår jag inte! Väldigt många konstnärer som producerar med kvalitet och/eller det marknaden köper klarar sig väldigt bra på sitt konstnärskap/kulturarbetande. Vi har helt enkelt fler producenter på denna marknad än det finns köpare Med andra ord överproduktion vilket också i normalfallet pressar priserna. Vad säger det om antalet kulturarbetare/konstnärer i Sverige?