lennart waaras blogg

I decennier har Sverige präglats av en banal godhet. Den banala godheten har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot grupper, förbjudit allt tal om volymer, gjort förövare till offer, blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet. Den banala godheten har lierat sig med kulturrelativism, banat väg för separatism och extremism. Den banala godheten tycker synd om människor istället för att betrakta dem som fria individer med ett eget ansvar. Den banala godheten har lett Sverige rakt ner i en avgrund.

Sverige behöver en grundlig diskussion om värderingar, normer och principer. Vi behöver återupprätta ett samhällskontrakt där varje vuxen individ betraktas som fri och ansvarig för sin försörjning, sina handlingar och sitt liv.

Detta är vad som avhandlas i Ann Heberleins nya bok Den banala godheten. Mångkultur, integration och svenska värderingar, Riga 2017. Läs den!

Noterar också att Moderata Ungdomsförbundets ordförande i dagens (2.9.17) P1 intervju menar att vi kan ha en invandring förutsatt att de som kommer hit själva ansvarar för sin försörjning med möjlighet att via lån införskaffa bostad och det nödvändigaste. Det var också förhållandena när Sverige och industrierna under 1960-talet tog emot stora skaror migranter. De hade arbete ordnat och lånade pengar som betaldes tillbaka för sin första etablering. Affärsidéen hos välfärdsmigranterna att komma hit och låta sig försörjas med skattemedel är en affärsidé som är hållbar för välfärdsmigranten men inte för det svenska samhället och skattekollektivet! Varför skall svenska skattebetalare finansiera välfärdsmigranter som vill förbättra sina liv genom att ta sig till Sverige?

Insikten sprider sig att den nuvarande ordningen inte fungerar och på sikt riskerar hela välfärdssystemet. Spridningen av den insikten är inte bara uppfriskande och glädjande utan också i djupaste mening nödvändig!

”DEMOKRATUR”

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen av demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd inte själva uppfattar att de lever i en demokratur.

Wilhelm Moberg i DN den 14 december 1965.

Osanningar krackelerar alltid till sist! Consorsiet Ullenhag/Reinfeldt hävdade att massinvandringen var lönsam arbetskraftsinvandring. Denna fake news/osanning/ alternativa fakta/post-sanning (välj själv) fullföljdes av Romson/Löfven! Nu ser vi konsekvensen av denna ”sanning”!

Sverige tvingas lära stora grupper välfärdsinvandrare (hur stora har jag inte lyckats få fram siffror på!) från framförallt Nord-Afrika att läsa, skriva och räkna! De är analfabeter och måste börja i grundskolans klass 1! När kommer de att vara en del av arbetskraften? Kommer de någonsin att kunna få ett arbete och bli lönsamma?

D’Ancona menar i sin bok ”Post truth: the new war on truth and how to fight back” (Ebury Press) att lögner och förvrängda fakta mer eller mindre alltid har funnits hos politiker genom historien.

Evan Davis (”Post truth: why we have reached peak bullshit and what we can do about it” Little Brown) hävdar att faktaförvrängning ofta har funnits i politiken och vi har i de flesta epoker mött försäljare som velat kränga sina produkter med hjälp av en falsk marknadsföring, liksom politiker när de har velat sälja sina budskap.

Författarna citerade efter Hans Ingvar Roth i SvD den 28.6.2017 på Under strecket.

Senare har jag i Långtidsutredningen (SOU 2015:104) funnit uppgiften att 35 procent av de utrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter inom både läsning och räkning.

Det måste vara möjligt att intellektuellt hederligt diskutera den okontrollerade välfärdsinvandringen och dess konsekvenser utan att etiketteras som än de ena än det andra. Det finns ju också en hel del seriös information, analyser och statistik att ta del av om man söker lite. Själv har jag i två år på FB och på min blogg skrivit om detta. Jag kan nu se hur proppen är på väg ur ketchupflaskan och hur tidigare förnekare börjar analysera och skriva om problemen (Anna Hedenmo är en). Det betyder väl också att den förlamande PK-religionen förhoppningsvis löses upp. Några år till kommer det nog ändock att ta innan en öppen intellektuellt seriös diskussion kan föras om massinvandringen och dess konsekvenser kriminalpolitiskt, socialt, ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt.

Vid riksdagsbeslutet 1975 övergick Sverige från en assimileringspolitik till en politik för s.k. mångfald. Assimileringspolitiken före 1975 innebar att den arbetskraftsinvandring vi hade från Italien, Jugoslavien och Finland skulle integreras i Sverige främst genom att lära sig det svenska språket. Arbete hade de ju ofta genom att det började arbeta på t.ex. ASEA dagen efter det anlänt till Sverige. För bostad, bil och möbler fick arbetskraftsinvandrarna ett lån som skulle betals tillbaka.
År 1975 infördes en mångfaldspolitik i kultur och språk. Med skattepengar ”främjades” den egna kulturen och att behålla sitt språk. Anna Greta Leijon – som svarat för ett antal remarkabla fadäser ex Ebbe Carlssson mm – var minister vid genomförandet. Idag har mångfaldspolitiken totalt havererat och det är dags för ett nytt riksdagsbeslut om att återinföra och implementera en assimileringspolitik i kombination med betydligt tydligare restriktioner för mottagande och asyl och fokus på arbetskraftsinvandring! De nivåer vi har haft OCH HAR är ohållbara sett på fem – tio års sikt. En tydlig arbetskraftsinvandring är något helt annat än den välfärdsinvandring från Nordafrika och muslimska länder vi har idag. De som kommer från dessa länder är generellt lågutbildade, lågproduktiva och med en miserabel kompetens. Detta påstående finns det både offentlig kunskap och statistik kring! Faktum är att de med s.k. eftergymnasial utbildning från Nordafrika har sämre kompetens än svenskar utan eftergymnasial utbildning, självfallet sammanhängande med att utbildningssystemen och den grundläggande mänskliga kompetensen är sämre i dessa länder.

Om du vill slippa argumentera I sak så dra SD-kortet. Anklaga någon för att vara SD-are eller att ha någon slags koppling till SD, t.ex. skriver i publikationer som anses affilierade  till SD!

Varje ansvarskännande och rättänkande medelklass av viss typ kommer då enkelt undan och slipper argumentera i sak. För det är ju självklart, om någon kan etiketteras SD så är allt han säger falskt och behöver inte granskas eller diskuteras i sak. Utsagan kan lämnas därhän med en etikettering!

Springare har utifrån egen mångårig erfarenhet hävdat att 75-80 procent av dem som döms för grova våldsbrott inklusive våldtäkter på kvinnor och män (och befolkar våra tunga fängelser) är födda utomlands. De kommer i huvudsak från arabiska och nordafrikanska muslimska länder. Typ de s.k. Lejonen som är eritreaner. De två senare påståendena står undertecknad för!

Nu har Springare skrivit en mycket obegåvad klumpighet. I en text han skrivit önskar han ”förinta vänsterextremistiska journalister”. Det är tydligt om man med neutrala ögon läser hela texten att han avser deras argument! All ansvarskännande rättänkande medelklass av viss typ fastnar omedelbart för ordet förinta. Förinta kan i en medvetet genomförd tankevurpa föra tanken till Förintelsen / Holocaust. Springare är därmed oerhört komprometterad!

Springares sakliga konstateranden från hans erfarenhet som kriminalpolis är därmed inte längre trovärdiga. (Jag vet inte om Springare har någon SD-koppling, jag har bara noterat att detta påstås.)

Dock, problematiskt, Springares påståenden vidimeras av andra kriminalpoliser med erfarenhet från grova våldsbrott. Vad vi vet idag har dessa inte någon känd koppling till SD! Så än så länge är dessa poliser sannolikt trovärdiga!

Dessutom har Springare intervjuats i SVT:s program Veckans brott och där fått sina uppgifter vidimerade av Leif GW Persson. Det finns idag ingen känd koppling i hans fall till SD!

Nu inser jag naturligtvis att jag fular ut mig! Guilt by association! Genom att ta denna diskurs så löper jag risk att utmålas som presumtiv SD:are. Det får jag leva med! Jag har tidigare på min blogg beskrivit mina politiska utgångspunkter! Gå till läggen och läs på!

Det finns andra exempel när ansvarskännande rättänkande medelklass av viss typ  SD-etiketterar budbärare med obehagliga fakta t.ex. prof. Karl-Olov Arnstberg, nationalekonomen Timo Sanandaij m.fl. Därmed behöver man inte läsa, granska och ta ställning till de sakförhållanden som beskrivs och analyseras! Den lysande intellektuella giganten Lars Ohly har en egen ”hitte på” etikett  att klistra på nationalekonomen Timo Sanandaij för att slippa ta ställning i sak.

Från mitt eget vänsterradikala 1960-tal kommer jag att tänka på Uppsala Universitets sentens som finns i guldskrift ovanför huvudentrén till det vackra traditionsbundna universitetshuset.
Tänka fritt är stort – tänka rätt är större. Jag och mina vänsterradikala kamrater protesterade med rätta. Den korrekta sentensen borde självfallet vara:
Tänka rätt är stort – tänka fritt är större. Det är en alternativ sentens som jag fortfarande omfattar med emfas!

Om de franska arbetarna fick bestämma skulle Frankrikes nästa president hetta Marine Le Pen. Redan vid regionalvalet 2015 fick hennes parti, Nationella Fronten, fler arbetarröster än alla andra partier tillsammans. Opinionsmätningarna ger henne mellan 54 och 63 procent av arbetarrösterna vid andra valomgången den 7 maj.

Hur kommer det sig att de franska arbetarna så mangrant övergav vänstern och sällade sig till ”extremhögern”? Delvis handlar det om faktorer som påverkar en rad västeuropeiska länder, från Storbritannien till Österrike, som erfarit liknande förskjutningar av arbetarsympatierna.
Listan är lång: avindustrialisering, stagnerande löner, rädslan för frihandeln och misstron mot makteliterna är några exempel. Men katalysatorn har alltid varit invandringen och rädslan för konkurrensen om jobben och dess effekter på löneläget, och en känsla av hot mot välfärdssystemen samt landets sociala och kulturella sammanhållning.

Om allt detta har det skrivits en hel del, men ändå sticker Nationella Frontens extrema framgångar bland arbetarna ut. Avgörande i sammanhanget är den omorientering som Fronten har genomgått under Marine Le Pens ledning och som på några få år har omvandlat partiet till det viktigaste i Frankrike, med 27,7 procent av rösterna vid valet 2015.
Det handlar, å ena sidan, om ett långtgående försök att normalisera Frontens framtoning genom att ta avstånd från de antisemitiska, xenofobiska och homofobiska ytterligheterna som Marines far och partiets ledare mellan 1972 och januari 2011, Jean-Marie Le Pen, gjorde sig känd för. Denna process, som kallas dédiabolisation (avdemonisering), kulminerade 2015 med Jean-Marie Le Pens uteslutning ur partiet.

Å andra sidan handlar det om en förskjutning vänsterut av partiets positioner. Detta blev påtagligt vid presidentvalskampanjen 2012, där kampen mot ”hyperliberalismen” och den ”vilda globaliseringen” blev centrala teman. Det kompletterades med förslag om protektionism, skattehöjningar för de mest bemedlade, en statsledd återindustrialisering, utvidgning av välfärdsstatens prestationer, betydande höjningar av både minimilöner och pensioner, ett nära nog totalt invandringsstopp och företräde för fransmännen vad gäller jobb och sociala förmåner. Nuvarande valkampanj vilar på samma grund, med kampen mot globaliseringen och islamiseringen som absoluta ledstjärnor.

Så har en ny vänster vuxit fram och de nya arbetarpartiernas framgång har gått hand i hand med den traditionella vänsterns kräftgång. Det är inte Internationalen utan nationalsångerna som numera hörs i arbetarleden. Stackars Marx, som trodde att arbetarna inte hade något fosterland! ( Detta är en text från SvD ledare den 6 mars 2017 signerad Mauricio Rojas)

Två aktuella politiska kommentarer:

No 1.
Miljöminister Lena Ek kommenterar i dagens Aftonbladet (AB) – EU:s miljökommissionärs skarpa kritik mot Sverige – med följande ord: ”Jag är oerhört arg. … men kommissionen tänker enbart på bevarandeintresset.!
Vi som vill bevara vargen är naturligtvis oerhört tacksamma för det!

Någon på hennes departement borde dock påminna Lena Ek om det gamla talesättet; De är bättre att hålla klaffen och låta folk tro att man är en idiot än att öppna mun och undanröja varje tvivel!

No 2.
Centerpartiet, under svensk politiks floskelmaskin nummer ett Annie Lööf, är på väg mot en politisk sekt. Det nya förslaget till partiprogram är extremt i marknadsliberal riktning (Libertarianskt? Har Annie Lööf förläst sig på pekoralet Ayn Rand?).

Vart tog det gamla viktiga och betydande landsbygdspartiet vägen? C kan med nuvarande inriktning med fördel åka ur riksdagen! Det är ändock dags för ett nationellt upprop om att bilda ett riktigt landsbygdsparti som tar utvecklingen utanför de stora städerna på allvar! Jag har under några år – efter att ha flyttat ut på vischan – följt och diskuterat dessa frågor med många berörda. Jag är numera djup oroad över pågående avveckling av offentlig service, bortfall av banker, bensinstationer och butiker, försämringen av vägar och kommunikationer! På längre sikt är detta en katastrof för landet Sverige, för vår ekonomiska tillväxt och fördelningen av välfärd över landet.