I decennier har Sverige präglats av en banal godhet. Den banala godheten har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot grupper, förbjudit allt tal om volymer, gjort förövare till offer, blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet. Den banala godheten har lierat sig med kulturrelativism, banat väg för separatism och extremism. Den banala godheten tycker synd om människor istället för att betrakta dem som fria individer med ett eget ansvar. Den banala godheten har lett Sverige rakt ner i en avgrund.
Sverige behöver en grundlig diskussion om värderingar, normer och principer. Vi behöver återupprätta ett samhällskontrakt där varje vuxen individ betraktas som fri och ansvarig för sin försörjning, sina handlingar och sitt liv.
Detta är vad som avhandlas i Ann Heberleins nya bok Den banala godheten. Mångkultur, integration och svenska värderingar, Riga 2017. Läs den!
Noterar också att Moderata Ungdomsförbundets ordförande i dagens (2.9.17) P1 intervju menar att vi kan ha en invandring förutsatt att de som kommer hit själva ansvarar för sin försörjning med möjlighet att via lån införskaffa bostad och det nödvändigaste. Det var också förhållandena när Sverige och industrierna under 1960-talet tog emot stora skaror migranter. De hade arbete ordnat och lånade pengar som betaldes tillbaka för sin första etablering. Affärsidéen hos välfärdsmigranterna att komma hit och låta sig försörjas med skattemedel är en affärsidé som är hållbar för välfärdsmigranten men inte för det svenska samhället och skattekollektivet! Varför skall svenska skattebetalare finansiera välfärdsmigranter som vill förbättra sina liv genom att ta sig till Sverige?
Insikten sprider sig att den nuvarande ordningen inte fungerar och på sikt riskerar hela välfärdssystemet. Spridningen av den insikten är inte bara uppfriskande och glädjande utan också i djupaste mening nödvändig!
lennart waaras blogg 
Kommentera