lennart waaras blogg

Om de franska arbetarna fick bestämma skulle Frankrikes nästa president hetta Marine Le Pen. Redan vid regionalvalet 2015 fick hennes parti, Nationella Fronten, fler arbetarröster än alla andra partier tillsammans. Opinionsmätningarna ger henne mellan 54 och 63 procent av arbetarrösterna vid andra valomgången den 7 maj.

Hur kommer det sig att de franska arbetarna så mangrant övergav vänstern och sällade sig till ”extremhögern”? Delvis handlar det om faktorer som påverkar en rad västeuropeiska länder, från Storbritannien till Österrike, som erfarit liknande förskjutningar av arbetarsympatierna.
Listan är lång: avindustrialisering, stagnerande löner, rädslan för frihandeln och misstron mot makteliterna är några exempel. Men katalysatorn har alltid varit invandringen och rädslan för konkurrensen om jobben och dess effekter på löneläget, och en känsla av hot mot välfärdssystemen samt landets sociala och kulturella sammanhållning.

Om allt detta har det skrivits en hel del, men ändå sticker Nationella Frontens extrema framgångar bland arbetarna ut. Avgörande i sammanhanget är den omorientering som Fronten har genomgått under Marine Le Pens ledning och som på några få år har omvandlat partiet till det viktigaste i Frankrike, med 27,7 procent av rösterna vid valet 2015.
Det handlar, å ena sidan, om ett långtgående försök att normalisera Frontens framtoning genom att ta avstånd från de antisemitiska, xenofobiska och homofobiska ytterligheterna som Marines far och partiets ledare mellan 1972 och januari 2011, Jean-Marie Le Pen, gjorde sig känd för. Denna process, som kallas dédiabolisation (avdemonisering), kulminerade 2015 med Jean-Marie Le Pens uteslutning ur partiet.

Å andra sidan handlar det om en förskjutning vänsterut av partiets positioner. Detta blev påtagligt vid presidentvalskampanjen 2012, där kampen mot ”hyperliberalismen” och den ”vilda globaliseringen” blev centrala teman. Det kompletterades med förslag om protektionism, skattehöjningar för de mest bemedlade, en statsledd återindustrialisering, utvidgning av välfärdsstatens prestationer, betydande höjningar av både minimilöner och pensioner, ett nära nog totalt invandringsstopp och företräde för fransmännen vad gäller jobb och sociala förmåner. Nuvarande valkampanj vilar på samma grund, med kampen mot globaliseringen och islamiseringen som absoluta ledstjärnor.

Så har en ny vänster vuxit fram och de nya arbetarpartiernas framgång har gått hand i hand med den traditionella vänsterns kräftgång. Det är inte Internationalen utan nationalsångerna som numera hörs i arbetarleden. Stackars Marx, som trodde att arbetarna inte hade något fosterland! ( Detta är en text från SvD ledare den 6 mars 2017 signerad Mauricio Rojas)

Två aktuella politiska kommentarer:

No 1.
Miljöminister Lena Ek kommenterar i dagens Aftonbladet (AB) – EU:s miljökommissionärs skarpa kritik mot Sverige – med följande ord: ”Jag är oerhört arg. … men kommissionen tänker enbart på bevarandeintresset.!
Vi som vill bevara vargen är naturligtvis oerhört tacksamma för det!

Någon på hennes departement borde dock påminna Lena Ek om det gamla talesättet; De är bättre att hålla klaffen och låta folk tro att man är en idiot än att öppna mun och undanröja varje tvivel!

No 2.
Centerpartiet, under svensk politiks floskelmaskin nummer ett Annie Lööf, är på väg mot en politisk sekt. Det nya förslaget till partiprogram är extremt i marknadsliberal riktning (Libertarianskt? Har Annie Lööf förläst sig på pekoralet Ayn Rand?).

Vart tog det gamla viktiga och betydande landsbygdspartiet vägen? C kan med nuvarande inriktning med fördel åka ur riksdagen! Det är ändock dags för ett nationellt upprop om att bilda ett riktigt landsbygdsparti som tar utvecklingen utanför de stora städerna på allvar! Jag har under några år – efter att ha flyttat ut på vischan – följt och diskuterat dessa frågor med många berörda. Jag är numera djup oroad över pågående avveckling av offentlig service, bortfall av banker, bensinstationer och butiker, försämringen av vägar och kommunikationer! På längre sikt är detta en katastrof för landet Sverige, för vår ekonomiska tillväxt och fördelningen av välfärd över landet.

Jag minns än idag med vällust gymnasieårens hårda politiska diskussioner. En sak var vi dock alla uttalat överens om! Vi hyllade – faktiskt hyllade – Voltaires tes om rätten att hysa en avvikande uppfattning sammanfattad i sentensen; jag gillar inte dina åsikter men är beredd att gå i döden för dem!
Det har hänt mer än en gång att någon – även undertecknad – intagit en extrem ståndpunkt för diskussionens skull eller för att testa en uppfattnings hållbarhet!

Historiskt finns exempel på hårda politiska strider i många länder för rätten till tanke, åsikts- och yttrandefrihet.

I mina vildaste fantasier har jag inte trott att detta bara var fernissa. Mina mer cyniska intellektuella vänner har hävdat att jag har fel! De har menat att åsikts- och yttrandefriheten inte testats på allvar på länge i Sverige.

Jag måste nu erkänna att de har haft rätt! Flera ”case i det svenska samhällslivet visar det.

Rektorer är akademiskt skolade och tränade personer men fallerar på denna punkt å det grövsta. Jag avser de rektorer som tror att de tjänar demokratin när de förbjuder Sverigedemokraterna (SD) att uppträda på skolor vid sidan av andra partier som släpps in. Jag är direkt skrämd av detta! Själv menar jag att frågan är självklar! SD skall bemötas i intellektuell debatt och diskussion inte genom förbud. En sidosak är att den senare metoden dessutom är kontraproduktiv och gynnar SD. Martyrskap kan vara lönsamt!

Att dessa rektorer – och i så stora mängder – sannolikt agerar politiskt korrekt är än mer skrämmande. Men vad lär de med sitt exempel ut till våra elever? Att åsikter du inte gillar eller avskyr kan och skall förbjudas? Vilken uppfattning står på tur härnäst?

Dessa rektorer borde läsa våra Grundlagar och utifrån dessa diskutera med elever och lärare om åsikts- och yttrandefrihet!

Vore jag högsta chef för en kommun skulle jag bjuda in rektorer ( och andra ) till en diskussion kring åsikts- och yttrandefriheten under ledning av någon professor i konstitutionell rätt!

Jag hävdar att man också i diskussionen kring Vilks rondellhundar kan spåra samma totalitära tendens och brist på analys av vad som är primärt och sekundärt.

Åsikts- och yttrandefriheten måste vara oförytterlig även om den provocerar eller är obekväm. Den är binär! Även om stora folkgrupper uppfattar sig provocerade av ett konstverk, en bok, en artikel, ett föredrag, m.m så måste den första linjen alltid handla om rätten att hysa och uttala åsikten Är åsikten i någons mening fel/galen/provocerande så får denne någon hantera detta i debatt, diskussion och skrift!

Ett av våra stora partier har tagit som uppgift att knacka dörr i bostadsområden där SD har stor andel sympatisörer för att möta dem i diskussion. Heder åt det initiativet. Det är rätt sätt att möta de uppfattningar man inte gillar!