Om de franska arbetarna fick bestämma skulle Frankrikes nästa president hetta Marine Le Pen. Redan vid regionalvalet 2015 fick hennes parti, Nationella Fronten, fler arbetarröster än alla andra partier tillsammans. Opinionsmätningarna ger henne mellan 54 och 63 procent av arbetarrösterna vid andra valomgången den 7 maj.
Hur kommer det sig att de franska arbetarna så mangrant övergav vänstern och sällade sig till ”extremhögern”? Delvis handlar det om faktorer som påverkar en rad västeuropeiska länder, från Storbritannien till Österrike, som erfarit liknande förskjutningar av arbetarsympatierna.
Listan är lång: avindustrialisering, stagnerande löner, rädslan för frihandeln och misstron mot makteliterna är några exempel. Men katalysatorn har alltid varit invandringen och rädslan för konkurrensen om jobben och dess effekter på löneläget, och en känsla av hot mot välfärdssystemen samt landets sociala och kulturella sammanhållning.
Om allt detta har det skrivits en hel del, men ändå sticker Nationella Frontens extrema framgångar bland arbetarna ut. Avgörande i sammanhanget är den omorientering som Fronten har genomgått under Marine Le Pens ledning och som på några få år har omvandlat partiet till det viktigaste i Frankrike, med 27,7 procent av rösterna vid valet 2015.
Det handlar, å ena sidan, om ett långtgående försök att normalisera Frontens framtoning genom att ta avstånd från de antisemitiska, xenofobiska och homofobiska ytterligheterna som Marines far och partiets ledare mellan 1972 och januari 2011, Jean-Marie Le Pen, gjorde sig känd för. Denna process, som kallas dédiabolisation (avdemonisering), kulminerade 2015 med Jean-Marie Le Pens uteslutning ur partiet.
Å andra sidan handlar det om en förskjutning vänsterut av partiets positioner. Detta blev påtagligt vid presidentvalskampanjen 2012, där kampen mot ”hyperliberalismen” och den ”vilda globaliseringen” blev centrala teman. Det kompletterades med förslag om protektionism, skattehöjningar för de mest bemedlade, en statsledd återindustrialisering, utvidgning av välfärdsstatens prestationer, betydande höjningar av både minimilöner och pensioner, ett nära nog totalt invandringsstopp och företräde för fransmännen vad gäller jobb och sociala förmåner. Nuvarande valkampanj vilar på samma grund, med kampen mot globaliseringen och islamiseringen som absoluta ledstjärnor.
Så har en ny vänster vuxit fram och de nya arbetarpartiernas framgång har gått hand i hand med den traditionella vänsterns kräftgång. Det är inte Internationalen utan nationalsångerna som numera hörs i arbetarleden. Stackars Marx, som trodde att arbetarna inte hade något fosterland! ( Detta är en text från SvD ledare den 6 mars 2017 signerad Mauricio Rojas)
lennart waaras blogg 
Kommentera