En berättelse i ord och bild av en historisk exkursion i Västmanland med Britt.
Kort kyrkohistorik
Stora Rytterne kyrkoruin ligger i Lundby i Västmanland. Namnet Lundby antyder att här har legat en offerlund under förkristen dvs under asa-troende tid.
Den första kyrkan, sannolikt en träkyrka byggdes på samma plats kanske för att överbrygga eventuella motsättningar och förändringar i den dominerande religionen. Tidpunkten är tidig medeltid.
Vid början av 1200-talet ersattes den första träkyrkan av en stenkyrka. Den byggdes från början med ett västtorn vilket är ovanligt. Förekomsten av ett torn redan från kyrkans begynnelse tolkas som att ägarna till några av de stora godsen i socknen tog initiativ till bygget.
Kyrkan var öppen för begravningar fram till år 1841. Idag är den en ruin vilket framgår av bildserien. Sten har hämtats från kyrkan vid bygget av Rytterne nya kyrka som byggdes 1815 – 1819.
Kyrkans historiska tillbyggnader
Ritningen nedan visar hur Stora Rytterne kyrka byggdes till under loppet av 500 år.
Grå del. Fas 1 tidigt 1200-tal.
Grön del. Fas 2 sent 1200-tal – tidigt 1300-tal. Tillbyggnad åt öster.
Gul del. Fas 3 slutet av 1400-talet. Vapenhus och sakristia byggs.
Blå del. Fas 4 år 1652. Västtornet får strävpelare.
Röd del. Fas 5 år 1737. Det nuvarande trekantiga koret byggs.
Olov Graus beskrivning av Stora Rytterne kyrka 1750.
Olov Grau reste runt i Västmanland och beskrev länet med jordbruk och produktion inklusive tecknade av länets kyrkor. Boken heter Beskrifning öfwer Wästmanland med sina städer, härader och socknar af Olof Grau” och publicerades 1754. En faksimilutgåva kom 1905 som jag har i min ägo.
Bilden nedan visar Stora Rytterne kyrka år cirka 1750.
Stora Rytterne kyrkoruin – en bildbeskrivning.
Klicka på bilden för fullstor bild.
Ruinen efter västtornet med strävpelarens fundamentet till vänster och vapenhusets yttervägg till höger.
Entrén till kyrkan från söder med vapenhuset i förgrunden och ingången till kyrkan i bakgrunden
Kyrkoruinen sedd från söder med 1600-tals gravhällar i förgrunden till vänster. Tegelvalvet i bakgrunden är ingången till sakristian med korets yttervägg till höger.
Ingången från väster genom tornet sedd från koret.
Det trekantiga koret sedd från västtornet.
Koret sedd genom entrén genom tornet.
Resterna av västtornet sedd från väster med fundamenten till strävpelarna på var sida om ingången.
Kyrkoruinen se från sydväst med västtornet och vapenhuset.
Runstenarna vid Stora Rytterne kyrkoruin med nr V 1-2.
De vikingatida runstenarna som står strax söder om kyrkoruinen från cirka 1000-talets mitt visar att detta varit en viktig religiös plats tidigt.
Stenarna hittades sommaren 1938 när Stora Rytterne kyrkoruin restaurerades. Den runristade stenen låg som golvsten i den ursprungliga, senare igenmurade västra portalen med ristningsytan uppåt där den fungerade som grundsten till dörrposterna. Den ursprungliga torningången (nu upptagen) har tidigt hade murats igen. Ristningsytan är därför ej sliten av tramp.
Det är faktiskt ganska vanligt att man i samband med ombyggnader och renoveringar av medeltida kyrkor hittar inmurade runstenar. Runstenar som visar asatron kan ha murats in för att motarbeta och ”förnedra” asatron. Denna gång har dock en kristen runsten med ett kors hittats i rasmassorna. Den korsristade stenen hittades vid schaktning i koret. Vi vet ju inte om runstenarna är samtida men den utvecklade ornamentiken på båda talar för samma runristare. I så fall har en kristen sten lagts som grund- och entrésten. De båda stenarna restes på sina nuvarande platser hösten 1938.
Runskriften och ornamentiken färgförstärkta i datorn för ökad tydlighet.
Inskrift på runsten nr V1 + kuplefR seti : stff : auk : sena : þasi : uftiR slakua : sun : sia : etaþr : austr •i•karusm •
GuðlæifR sætte staf ok stæina þasi æftÍR Slagva, sun sinn, ændaðr austr i Garðum(?).
»Gudlev satte stav och dessa stenar efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike(?).»
Han dog alltså under en vikingafärd österut in i dagens Ryssland. Kanske på väg ner till Särkland eller Miklagård (som betyder stor handelsplats) dvs Konstantinopel idag med namnet Istanbul. Lanske i strid med fientliga stammar.
Korset på runstenen nr V2 är ovanligt utformad. Det är ett likarmat ringkors, med band inträdda under tungor i de fyra korsarmarnas ändar. I korsets mitt, innanför ringen, är det ena armparet inskjutet under det andra. Korset blir därigenom fast hopknutet . Orginellt och kreativt ristat.
Dock står stenen inte där slaget stod. Platsen där den står är helt enkelt föga lämpad för en träffning mellan arméer. Informationstexten vid entrén som beskriver bakgrunden och slaget är mycket informativ och historiskt korrekt.
Götstaff Eriksson Wasa samlade först dalkarlarna och sedan hälsingar, gästringar och västmanlänningar till uppror mot den danske kungen Kristian II (i Sverige kallad Kristian Tyrann efter Stockholms blodbad) och hans danska knekthorder och inhyrda tyska legosoldater. Slaget år 1521 var den militära startpunkten som slutade med att dansken och Kristian II drevs ur landet och att Wasa-ätten inträdde som kunglig ätt.
Betydelsen av slaget vid Brunnbäcks färja
Början till slutet för Kristian II:s danska knektar stod historiskt på Sonnbohed vid Brunnbäcks färja. De 6 000 danska knektarna och tyska legoknektarna mötte en bondehär på 20 000 man enligt uppgifter i annalerna. De danska knektarna och de tyska legosoldaterna höggs ner, drevs i älven och jagades på flykten in i Västmanland där de upphanns och togs tillfånga av bondehären. Så ser början på ett befrielsekrig ut.
Glöm inte att i september året innan dvs 1520 hade Stockholms blodbad genomförts av Kristian II och hans knekthorder och hans svenske samarbetsmän. Överklassen i Stockholm lät sig ledas till schavotten utan motstånd. Så icke Götstaff Eriksson Wasa och bönderna. Det är de gemena folket man kan lita på. Så har det varit, så är det och så kommer det att vara. Upproret mot vanstyret i Sverige kommer att komma från det gemena folket.
Kommer uppror och befrielse av Sverige också att utgå från Dalarna och angränsande län? De jäser i landet och folk förbereder sig, i synnerhet på vischan!
En historisk exkursion
Men åter till hur vår berättelse startade. Britt och jag gjorde en exkursion till Brunnbäcksfärja på tips av gamle kompisen Lars T. Efter besöket på plats började jag i vanlig ordning forska i den historiska bakgrunden inklusive slagets förlopp. Detta är redogörelsen för slagets och dess förhistoria.
Hur har skildringarna av slaget förändrats över tid?
Vi börjar med en jämförelse av hur slaget skildrats i olika lexikon. Bilden av slaget har nämligen förändrats, urholkats och blivit ”svampig” från 1800-talets slut och fram till idag.
Först beskrivningen av slaget i Nordisk familjebok Uggleupplagan, därefter Nordisk familjebok från tidigt femtital, Nationalencyklopedins sörja och slutligen Wikipedia som faktisk är korrektare än Nationalencyklopedin. Slutligen presenterar vi en utförlig skildringen av slaget vid Brunnbäcks färja från Starbäcks Svenska historia från 1800-talet.
I Nordisk familjebok, Uggleupplagan.
Slaget vid Brunnbäcks färja skildras i den utmärkta Nordisk familjebok, Uggleupplagan från 1905. En tid då ännu svenskhet, mod och morske män och nationalkänslan för Sverige befanns starka och viktiga. Vill man veta något med säkerhet går man tillbaka till Uggleupplagan.
”Brunnbäcks färja är ett gammalt färjställe vid Dalälfven, i en vacker nejd i Folkärna socken. Platsen, förr räknad som Dalarnas slutpunkt i s. och såsom gränsort lifligt trafikerad samt af en viss betydelse, är särskildt bekant för dalkarlarnas seger därstädes öfver Kristian II:s trupper april 1521. Regeringen i Stockholm hade låtit utrusta en, som det säges, till 6,000 man uppgående armé af holsteinare, danskar, skottar och fransmän för att kväfva upproret i Dalarna. En del däraf drog från Västerås upp till B. och lägrade sig där midt emot de på andra sidan älfven stående dalkarlarna. Jens Beldenak, som synes hafva varit en af expeditionens ledare, fick emellertid upplysning om, att dalkarlarna kunde uppställa ända till 20,000 man, hvilka i nödfall lefde på barkbröd och vatten. Förskräckt skall han då hafva uppmanat de sina till återtåg med orden: ”De där kunde äde trä og drikke vand, dem tvinger ej fanen, än sider (mindre) nogen mand. Bröer, lader uss drage rätt snart häen”. När de sålunda började återtåget, gingo emellertid dalkarlarna öfver älfven och tillfogade dem åtskilliga förluster”.
I Svensk uppslagsbok
I Svensk uppslagsbok från början av 1950-talet är ännu skildringen korrekt och begriplig om än kort och sammanfattande.
Den signerade artikeln är skriven av den kände medeltidshistorikern Ingvar Andersson, specialiserad på Sveriges äldre historia.
I Nationalencyklopedin
Nu över till Nationalencyklopedins urvattnade och märkligt korta text. Begripliggör inte skeendet. En märklig demi-mond med namnet ”Lill-babs” får som exempel på förfallet betydligt större utrymme! Nationalencyklopedin har inte med nation eller en nationell uppgift att göra. Det handlar om något helt annat, göra urarva och fördumma det svenska folket!
Wikipedia
T o m Wikipedia är bättre än Nationalencyklopedin med goda källhänvisningar och vidareläsning.
Brunbäcks färja var ett färjställe vid Dalälven, i en vacker nejd i Folkärna socken. Platsen, förr räknad som Dalarnas slutpunkt i söder och såsom gränsort livligt trafikerad samt av en viss betydelse, är särskilt bekant för dalkarlarnas seger där över Kristian II:s trupper i april 1521.
Georg Starbäcks beskrivning av bakgrund till slaget och slagets förloppet.
Nu övergår vi till Georg Starbäck för en konkret och i huvuddragen sannolikt korrekt men också begriplig beskrivning, så långt det är möjligt 500 år senare. Den som så önskar kan också gå till Peder Svarts krönika, sönderkritiserad av den ”källkritiska skolan”. Den ”källkritiska skolan” gjorde en viktig insats för en korrekt svensk historieskrivning men har också delvis förstört svensk historieskrivning för sekler. Äldre krönikor skall inte förkastas utan läsas och användas kritiskt, som alla texter inklusive Dick Harrissons. Starbäck citeras här in extenso. Det är en god och levande beskrivning av det historiska förloppet.
”Skrifvelserna (till Stockholm om Gustaf Eriksson Wasas göranden och låtanden i Dalarne och på andra håll, min anm.) uträttade intet i hufvudsaken. En och annan kunde göras tveksam i sitt beslut, äfvensom anslutningen till Gustaf och hans män kunde fördröjas, men på dem, som redan uppträdt och dragit svärdet, utöfvade dessa skrifvelser intet inflytande. Sådana skickades äfven till andra orter i riket, och det är eget att se, huru rörelsen i sin begynnelse här skildras. Gustaf Eriksson framställes som en upprorsmakare, hvilken med trug, mord och brand ådrager Sveriges folk en evig skam bland alla kristna menniskor och ofelbart skulle bringa riket i evigt förderf. Man borde betänka hvad som förestode fäderneslandet, om man fölle från konungen, som var stark och mäktig öfver hela Östersjön samt befryndad och förbunden med kejsaren, konungar och furstar. Hellre skulle de förena sig med erkebiskopen att stilla det begynta orådet, och Stockholm ville för sin del för konungen våga lif och blod. – Det är tydligt en annan anda som talar från Stockholm, än den som vi varit vanda att finna der under Sturetiden. Men med det anseende, som Stockholm under denna tid förvärfvat sig och som väl ännu icke hunnit fördunsta, är det tydligt, att brefven skulle på en och annan utöfva afsedd verkan.
I afseende på hufvudpersonerna uträttade de dock, såsom vi nämnt, intet. Gustaf Eriksson var lika fast i sitt beslut, och hans Dalkarlar hade icke vanslägtats från Engelbrekts och Sturarnes dagar. Att inverka på dessa fordrades annat än bref och sigill, och derför utrustades en här på 6,000 man att draga upp i Dalarne.
Detta krigsfolk utgjordes till största delen af danskar och tyskar, och dess befäl utgjordes äfvenledes af främlingar, företrädesvis tyskar. De förnämsta namnen äro Henrik Slagheck, biskopens broder, bröderne Henrik och Berent von Mehlen. Desse innehade ock de förnämsta slotten. Vi veta, att Henrik von Mehlen innehade Vesterås, hans bror Berent innehade Stegeborg och Henrik Slagheck Stockholms slott. Samtidigt med landthären utrustades äfven bevärade jakter att kryssa utanför Gefle och Öregrund, medan Severin Norby längre söderut med den kungliga flottan beherskade Östersjön och höll uppsigt både på finska och svenska kusterna. Från Vesterås utryckte herrarne med krigshären och tågade upp till Dalelfven, der de slogo läger vid Brunbäcks färja.
Det var underrättelsen om detta tåg, som förmådde Olof Bonde att skynda upp till Peder Svensson och Dalkarlarne. Dessa bröto genast upp och drogo ned till elfven den danska hären till mötes. De brunno af lust att strida och de började genast att med sina skarpa pilar skjuta tvärt öfver elfven, så att fienden ej fick en stunds ro. Sägner gå ännu i dessa trakter, att Dalkarlarne sköto sina pilar i bågskott så tätt, att de undanskymde solen. Danskarne drogo sig då tillbaka utom skotthåll till Björkebo och Carlsbo.
Biskop Jöns Andersson Beldenacke, som sjelf befann sig i danska hären, skall hafva frågat en af de närvarande svenske herrarne om detta folk som kallades Dalkarlar och under de föregående tiderna förvärfvat sig en så framstående plats bland den svenska allmogen. »Huru mycket folk» – sporde han – »kan den landsändan ofvan Långheden till det högsta åstadkomma?» – »Väl tjugutusen» – svarade den tillfrågade – »ty de äro stridbare män alla, de gamla så väl som de unga!» Biskopen sporde då åter: »Hvarifrån kan väl så mycket folk få mat?» – »De äro icke» – blef svaret – »vande vid kräslighet, utan när nöden tränger på, nöja de sig med vatten och barkbröd!» Vid detta svar blef biskopen förskräckt och sade: »Ett folk, som äter barken af träd och dricker vatten, kan icke fannen tvinga, än mindre någon man. Gode män, låter oss rätt hasteliga draga hädan!» (min kursiv)
Men Peder Svensson var ej sinnad att låta Danskarne så lätt undkomma, och folkets stridslust var ock sådan, att det hade varit illa att ej begagna sig af den, och han drog sig derför med en del af sitt folk, hastigt tillbaka för att på en omväg falla Danskarne i ryggen. Han tog vägen förbi Ön, Folkärna kyrka, Vidderbo och Kungsgården till Utsunda färja. Det var en mils omväg, men Peder Svensson hann fram i rättan tid och lyckades sätta sitt folk på båtar öfver elfven, så att han angrep Danskarne just som de bröto upp. Samtidigt ryckte äfven de qvarlemnade Dalkarlarne öfver elfven, och Danskarne angrepos sålunda från tvänne sidor. Strax vester om Utsunda färja utbreder sig en hed, som kallas Sonnbohed, och här skedde sammandrabbandet. Danskarne sökte värja sig det bästa de kunde och stredo tappert, men mot kraften hos dessa Dalkarlar var deras motstånd fåfängt. Största delen af dem föll på heden, en mängd störtade sig i elfven. De öfrige togo till flykten och förföljdes af Dalkarlarne ända till Hemmingsbo i Fläckebo socken af Vestmanland. En mängd fångar gjordes.
Vi kunna föreställa oss den glädje, som af denna framgång skulle väckas hos Dalkarlarne, och den uttalade sig i en mängd sägner och sånger, som delvis bibehållit sig allt intill våra dagar.
Man utvisar ännu stället der slaget stod, och många pilar, som här blifvit hittade i åbrädden, bekräfta sägnen. Slaget kallas i sägnen pilkriget, och onekligen gjorde dalpilarne här god nytta för sig”.
En sannolik beskrivning av uppmarschen inför slaget.
På GoogleMaps kartan har jag utifrån uppgifter i äldre litteratur ritat in de sannolika attackvägarna för de svenska styrkorna ledda av Olof Bonde respektive Peder Svensson. Olof Bonde med sitt folk sköt med armborst över älven, ”så himlen förmörkades av pilar” (som det heter i äldre texter). Danskarna drevs tillbaka från älvbrinken till byar längre in. I skydd av den aktiva beskjutningen med armborstpilar smög sig Peder Svensson iväg för en kringgående rörelse. Peder Svensson gjorde med sitt folk under dagen och natten innan en förflyttning på en mil runt vattenområdet och sankmarken, gick över vid Utsunds färja. På morgonen närmade sig bondearmén fiendelägret när danska knektar och de tyska legotrupperna var på väg att bryta upp. Peder Svenssons bondearmé smög sig fram gömda bakom granruskor och överraskade danskarna och tyskarna. Olof Bonde gick med sina styrkor över Dalälven med båtar vid Brunnbäcks färja och anföll danken från andra hållet. Dansken slogs i grunden. Några flydde ner i älven andra flydde söderut mot Västmanland där de upphanns fick mer stryk och många blev tillfångatagna.
Sammanfattning av slagets historiska betydelse.
Slaget vid Brunnbäcksfärja var ett viktigt slag i Sveriges historia, dels för att en självständig fri svensk nation skapades. Sverige befriades från Kristian II:s unionsstyrkor med början vid Brunnbäcks färja sedan Västerås och Västerås slott då Gustav Wasa själv tog kommandot över bondearmén och därefter Stockholm och hela Svea rike. Betydelsen av slaget kan inte överskattas. Dels för att det var begynnelsen till att Wasa-ätten hamnade på Sveriges tron i flera århundraden. Det var dock inte den första vapenträffningen med danskarna och heller inte den sista. Skåne befriades från danskt välde och blev svenskt 1658 efter freden vid Roskilde.
Slaget i kulturen.
De än i dag sjungna ”Dalvisan” och ”Vänjansvisan” förhärligar allmogens seger.
Vennjansvisan skriven på 1500-talet handlar om slaget vid Brunnbäcksfärja.
Kung Gösta han reser i Dalarna opp,
Så låten oss alla i herrens Guds namn
han sade till dalkarlar sin’:
på vägen oss gifva nu snart,
Kung Kristian ligger på Stockeloms slott,
sad’ kungen, att frälsa vårt fädernesland
han dricker båd’ mjödet och vin
från jutarnes grymma medfart
I hören nu mine dalkarlar ehvad
Så foro dalkarlar med bågar åstad
jag eder skall bjuda uppå,
allt öfver den Tunabro,
om I viljen följa till Stockeloms stad
flere då vore dalkarlar i rad,
att jutarne med mig nedslå
än konung Gösta månd’ tro
Då svarte dalkarlarne ej till behag,
De dalkarlar skynda sig fort i sitt lopp
men sade kungen igen:
allt neder till Tunahed;
Det stod ett slag om långefredag;
större nu blef dalkarlarnes tropp,
vi minnas det alla väl än
än konungen kund’ öfverse
Kung Gösta han svarade åter på slikt
De rasta der något, men foro se´n fort
och sade till dem alltså:
med ifver och fullsintan håg
Vi bedja Gud fader i himmelrik,
att komma ju förre till den samma ort,
så lärer väl bättre oss gå
der hopen av jutarne låg
Strax annat sinne i dalar’ne rann,
Dalkarlarne hinna till Brunnebäck fram
de sade till Gösta sin kung:
der fingo de jutar i syn,
Om du vill blifva vår härhövidsman,
strax flere dalpilar i vädret man fann
så följer båd´gammal och ung.
än haglet nedfaller i skyn
Snöskräfvorna* och furufnatten i trä
Dalkarlarne börja att skjuta allt mer,
rätt pilen råkar uppå;
de skjuta : alla en man;
ja, Kristiern, den bloderacken ock med
tjockare rykte dalpilar der ner,
skall ingalund’ bättre nu gå
än sanden på sjöastrand
Helt gerna är jag eder härhöfvidsman,
Så körde de jutar i Brunnebäcks elf,
strax svarade konungen då,
så vattnet dem porlade om,
allenast I ären mig trogna hvar man
de sörjde deröfver, att Kristiern sjelf
inunder min fana blå.
han ej der tillika omkom
De dalkarlar svarade med friskaste mod
Så togo de jutar nu alla till flykt
som alla de varit en man:
och läto slikt omkeligt qväd:
Vi våga väl gerna båd’ lifve’ och blod
Hin må mere dricka det porsöl de brygt
mot en så grymmer tyrann
i smedjan vid dalkarlens städ
*(Snöskräfvan är dalripan och furufnatten är ekorren.)
En medeltida befäst gård Mölntorp är historisk föregångare till den stenborg Gustav Wasa byggde vid mitten av 1500-talet i nedre delen av Kolbäcksån som fortfarande utgör en del av vallgraven runt slottet. Stenborgen, änkesäte för drottning Katarina, blev grunden till Strömsholms slott.
Drottning Hedvig Eleonora som fått borgen i morgongåva av Karl X Gustav lät bygga om borgen till ett barockslott 1659 – 1681. Slottsarkitekt var Nicodemus Tessin d.ä.
Strömsholm var det slott som Hedvig Eleonora och hennes familj oftast använde. Både Karl XI och karl XII lärde sig att rida i Strömholm.
Efter att slottet började förfalla renoverades det under slutet av 1700-talet och 1800-talet i ett par omgångar. 1858 blev Strömsholm centrum för Arméns Ridskola.
Västfasaden sedd från nordväst.
Västfasaden från slottsträdgården och den gamla ridallén.
Slottet sedd från västra entrén till slottsträdgården
Västfasaden från entrén till slottsträdgården
Slottsfasaden från serveringen i den södra slottsallén
Del av slottsträdgården öster om slottet
Östra fasaden sedd från bron över vallgraven/Kolbäcksån
Kolbäcksån tillika naturlig vallgrav sydöst om slottet
Norra och östra fasaden sedd från nordöst om vallgraven/Kolbäcksån
Södra och östra fasaden sedd från stranden i sydöst, med vallgraven/Kolbäcksån i förgrunden.
En vacker försommardag gjorde Britt och jag en historisk exkursion till några äldre västmanländska fornminnen och en kyrka. Vi sökte främst den plats där tinget för Tuhundra hundare (senare härad) hållits under århundraden fram till mitten 1500-talet då Tuhundra hundares ting flyttade inomhus till Dingtuna klockarestuga. Beskrivningar i äldre texter vägledde oss till den plats som bör vara den rätta och som också är i överensstämmelse med traditionen på orten, belägen mellan Östjädra och Västjädra någon kilometer NV om Dingtuna kyrka.
Att just denna tingsplats kommit att intressera oss sammanhänger med att Sura socken, tillsammans med åtta andra socknar, hörde till Tuhundra hundare. Västmanland bestod av 8 hundare / härader.
Namnet Dingtuna kommer från orden ”Ting” och ”Tuna” dvs en gammal offerplats för asagudar. Kultplatsen, tuna, har troligen varit belägen i närheten av nuvarande kyrka. Dingtuna är en av de äldsta socknarna.
Önskar du se bilderna nedan i full storlek. Klicka på bilden!
Dingtuna tingsplats
Historiskt har ting hållits på platsen sedan 1100-talet. Första gången ting vid Dingtuna nämns i bevarade dokument är den 20 juni 1368. Idag finns 43 bevarade skriftliga dokument från tinget i Dingtuna i olika svenska arkiv. Det sista dokumentet från utomhustinget är från den 8 januari 1541. Det skall inte tolkas som att ting hållits endast 40 gånger under denna 200-årsperiod, endast att de skriftliga dokumenten om ting I Dingtuna är de enda som finns kvar i arkiven.
Tingen i Västmanlands åtta hundare var enhetliga, styrda av en gemensam lag, Västmannalagen. Där reglerades att varje hundare skulle ha ett ting.
I och med att tingsplatsen lades någorlunda centralt i hundare och att domkretsarna var vida hade de flesta männen en längre resa att företa sig för att ta sig till tinget, vilket skedde med häst eller häst och vagn. Det diskuteras i litteraturen om det inte har funnits möjligheter till övernattning i närheten av tinget för dem som hade en längre resa och om tinget drog ut på tiden till aftonen. Sov- och värmestugor kan därför antas ha funnits på platsen.
Vid tinget avhandlades tvistemål och brottmål. Tingsplatsen var oftast belägen på en äng eller någorlunda slät plats så att menigheten kunde delta som åhörare och kanske också vittnen. En plan yta var att föredraga toppen på en hög. Det var viktigt att bönderna, vilket nästan alla var, kunde följa tingsförhandlingarna oavsett om det var tvistemål eller brottmål som avhandlades. Med tanke på det sistnämnda var tingsplatsen belägen i närheten av galgbacken. Den dömde delinkventen kunde därmed snabbt föras till galgbacken för att straffet skulle exekveras oavsett det handlade om en dom om förlustig av liv eller lem.
Nämndemännen som var tolv till antalet svor en ed innan tjänstgöringvid tinget. Det fanns två domare i varje hundare. Men endast en tjänstgjorde vid varje ting. Domaren var också den som utsåg nämndemännen. Vi varje enskilt ting bestod således funktionärerna av 14 personer, tolv nämndemän, domaren och dessutom länsman.
Bilden som är hämtad ur Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken” visar hur man sitter på bänkar och svärs in för tjänstgöring vid tinget.
På tingsplatsen har således funnits bänkar att sitta på för nämndemän men sannolikt också för den menighet som valt att delta på tinget. Det kan ha varit plankor mellan stenar. En domarring kan vara just en sådan anordning som haft plankor mellan stenarna att sitta på. Rättens funktionärer hade mer permanenta ordnade sittplatser centralt på tingsplatsen.
Tinget genomfördes med återkommande möten. Häradsdomaren kallade till ting men fick inte kalla till ting mer än maximalt en gång i veckan, det stipulerades i Västmannalagen och det var upp till bönderna att bevaka att detta. I praktiken har det under normala inte genomförts ting med en så hög frekvens. Att avsätta tid för resa och vistelse på tinget var en ”kostnad” i tid, resa och vistelse för varje enskild man. De flesta var bönder. Annat nödvändigt arbete blev inte utfört. Bönderna hade uppgifter att sköta för sin försörjning och kunde inte utan betydande olägenheter störas.
Parterna på tinget var förutom nämnda funktionärer målsägande i tvistemål, anklagade vid brott av olika slag, vittnen och upp till 36 s.k. edgärdsmän vars uppgift var att vittna om en persons oförvitlighet.
De som deltog på tinget som deltagare, vittnen och nämndemän var naturligtvis fria svenska män.
Galgbacken vid Dingtuna tingsplats med en rudimentär mur synlig i förgrunden som möjligen markerar en tingsplats som omgärdats med en synlig mur för att markera centrum och platsen för de edsvurna tingsmännen som hade att avgöra de mål som var uppe till avgörande. Den syns i sin omgivning till höger på bilden nedan.
Källor till detta avsnitt:
Olaus Magnus, Historia om de Nordiska folken, Gidlunds faksimilutgåva 1976
Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904
Sven Turén, Om ”rätt tingsplats” enl. Västmannalagen. I Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift XXVII 1939
Gunnar Ekström, Tingsplatser och häradskultplatser i Västmanland i fornnordisk tid och medeltid. I Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift XXXVI 1948.
Dingtuna kyrka
Dingtuna kyrka byggdes på 1300-talet. Den ersatte en tvåhundra år äldre kyrka, sannolikt av trä. Den nya kyrkan var ovanligt stor och är än idag en av de större. Exteriört är den dock präglad av en ombyggnad år 1842 då tornet fick sin nuvarande utformning. Välbevarade kalkmålningar från 1470-talet målade av Albertus Pictor finns i kyrkan. De har varit övermålade och togs fram i början av 1800-talet. Tyvärr var kyrkan, som numera är vanligt (gissa varför!), låst vid vårt besök varför målningarna inte kunde studeras denna gång.
Dingtuna kyrka sedd från samma vinkel som i Olof Graus teckning nedan
Dingtuna kyrka tecknad av Olof Grau i början av 1750-talet och presenterad i hans viktiga arbete ”Beskrifning öfver Wästmanland” från 1754.
Källa till detta avsnitt:
Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904
Borgby skans
Att just Borgby skans kom att intressera oss var uppgiften hos Grau att jarlen Birger Magnusson enligt gammal lokal tradition skall ha rastat vid borgen på sin väg med hirden till Herrevads bro där han i ett historiskt viktigt slag, i Svea rikes tillkomst och stabilisering, besegrade det s.k. folkungapartiet. Ledarna för folkungapartiet avrättades efter slaget och efter att de kapitulerat. Den hårdföre jarlen skapade därmed lugn och ro i riket i flera årtionden. Folkungapartiet var slutligt besegrade.
Borgby skans är dock betydligt äldre, sannolikt från 500-talet e.Kr. Fornborgarna, som är frekventa runt Mälardalen, hade olika roll beroende av läge. Några var försvarsborgar belägna vid viktiga farleder. Glöm inte att vattnet i Mälaren vid den tiden stod betydligt högre än idag. Dess vikar och fjärdar var seglingsbara långt in i Mälarlandskapen i det som idag är åker och äng. Andra borgar var tillflyktsorter vid ofärd för de omkringboende bönderna. En tredje typ kan ha varit rena garnisonsborgar som hyst en beväpnad professionell hird.
En rekonstruktion av hur en fornborg kan ha sett ut som hade försvarsfunktioner vid en farled.
Borgens huvudmur med den yttre försvarsmuren synlig till vänster på bilden. Huvudmuren hade på toppen en palissad av trä. Av denna finns självfallet idag inte det minsta spår.
Här står undertecknad i utrymmet emellan den yttre försvarsmuren och den inre huvudmuren.
Källa till detta avsnitt:
Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904
PS. Tuhundra hundares tingsplats är inte utmärkt i landskapet på något sätt. Inte ens en informationstavla finns där. Borgby skans är i den inre borgdelen helt igenvuxen av sly. Hur sköter Västmanlands länsstyrelse våra fornminnen? Några pekuniära resurser och lite tid bör väl kunna avsättas för vårt viktiga historiska arv. Eller har de anammat uppfattningen hos politiker som Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) som lever i föreställningen att svensk historia är ”historien om barbari”. De har båda haft den dåliga smaken och oerhörda dumheten att torgföra uppfattningen. Lite färre kurser och tid på Länsstyrelsen i Västmanland med en Black lives matter aktivist i ”antivit rasism” kanske också kan ge energi och tid till fornminnesvård.
Slottsruinen är vackert belägen högt ovan Borgholm. Ruinen är en av Ölands största turistattraktioner. I maj 2022 gjorde jag tillsammans med JW ett fotografiskt studiebesök i slottsruinen. Den exkursionen har resulterat i en berättelse i ord och bild. (Klicka på bilderna för att se dem i fullformat)
Borgholms slott
Slottets västra sida sedd från Borgholm där det ligger uppe på högplatån imposant dominerande landskapet.
Borgholms slott
Slottets östra fasad sedd från högplatån.
Historien om Borgholms slott i urval och sammandrag.
Historien om Borgholms slott är en historia med mycken militär dramatik och under perioder med en betydande och central roll i Svea rikes militära och maktpolitiska förhållanden. Slottet har varit belägrat ett antal gånger och också intagits och återtagits. Vi känner till 15 konflikter med belägringar av slottsborgen. I synnerhet är slottets historia kopplad till strider mellan Danmark och Sverige om makt och inflytande i Östersjön och i Sveriges sydliga delar.
Slottets historia börjar redan vid slutet av 1100-talet då en kastal byggdes. En kastal är ett torn av betydande storlek för försvarsändamål. Kastalen kom senare att skyddas av en tillbyggd ringmur. Senare under 1200-talet byggdes en borg som var färdig år 1281. Kastalen var ursprungligen sannolikt uppförd som skydd emot sjörövare. från den äldsta tiden finns väldigt lite dokument att tillgå. Det är först från och med mitten av 1300.talet som det finns bevarade dokument om slottsborgen.
Ägare-/innehavarelängden i urval är under slottets historia fram till katastrofen i början av 1800-talet, en lista över Sveriges främsta ätter och makthavare.
Magnus ”Ladulås” Birgersson var innehavare i slutet av 1200-talet. År 1307 tillfaller Borgholm och hela Öland kung Birger Magnusson (son till Magnus ”Ladulås” Birgersson och sonson till Jarlen Birger Magnusson) efter att han förlikats med bröderna om makten.
Brodern hertigen Valdemar Magnusson flyttade in 1316 med den norska prinsessan Ingeborg Eriksdotter. Efter Nyköpings gästabud då Valdemar och Erik dödades bodde Ingeborg kvar på Borgholms Slott till sin död 1356.
Året 1361 invaderade den danske kungen Valdemar Atterdag Öland och erövrade borgen på sin väg till Gotland och slakten av gotländska bönder utanför Visby murar vid den s.k. Korsbetningen, medan borgarna i Visby tittade på och vägrade öppna portarna för de svagt beväpnade bönderna som slaktades av tungt beväpnade danska legosoldater till sista man. En dansk hövitsman tillsattes som kommendant på Borgholms slott.
År 1363 hade svenska stormän beslutat sig för att avsätta kungen Magnus Eriksson som regerade tillsammans med sonen Håkan. Stormännen hittade en kandidat i Tyskland i Albrekt av Mecklenburg som var systerson till kung Magnus. men för att erövra Sveriges krona krävdes resurser. Förbund slöts med nordtyska furstar och med Hansan. De hela medförde en period av återkommande krig med den danske kungen Valdemar Atterdag inblandad. Men, år 1364 avsattes kung Magnus och Håkan och Alberket blev svensk kung. Albrekt av Mecklenburg anlände till Öland på väg till Stockholm 1367. Borgholm var fortfarande i den avsatte kung Magnus besittning. Albrekts soldater belägrade borgen i flera veckor den hösten innan manskapet i borgen kapitulerade. Sedan var Albrekt svensk kung fram till 1389.
Borgen belägrades igen under flera veckor 1367 innan besättningen på borgen kapitulerade. Den dåvarande svenske kungen Albrekt av Mecklenburg utfärdade ett brev ”in castris ante Borgholma” och uppförde en befästning vid borgen.
År 1448 satt Karl Knutsson (Bonde), vald till Sveriges konung efter unionskungen Kristofers död, på Borgholm. I juli 1448 skickade han en styrka på 2 000 man till Gotland för att belägra Visby och Visborg, där Erik av Pommern satt. Ön och Visby erövrades. Erik vingades överlämna Visborg i utbyte mot Borgholm och Öland. I början av 1449 sände Karl Knutsson åter trupper till Gotland men Erik av Pommern undsattes av en dansk flotta och kunde lämna Gotland.
År 1456 belägrades Borgholm av danskar och 1487 av Sten Sture.
Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) deltog 1510 i Borgholms belägring tillsammans med Linköping biskopen Hemming Gadh. Borgholms danske befälhavare, Knud Rud, måste överlämna Borgholm och ön till svenskarna efter 18 veckors belägring. Svenskarna understöddes vid det tillfället av Lübeck. Vid belägringen användes en s.k. ”blida” en kastmaskin för brinnande projektiler.
År 1517 hade Sören Norby utnämnts till amiral över den danska flottan och länsman på Visborg på Gotland på livstid. I början av 1519 beordrades Norby att ockupera Borgholm och danskarna lyckades också erövrade borgen. Ett efterföljande danskt försök att också erövra Kalmar övergavs efter två danska nederlag mot svenska styrkor. Ett svenskt försök att återuppta Borgholm hösten 1519 avvärjdes emellertid av Norbys styrkor. Sten Stures dog i januari 1520. Søren Norbys styrkor lyckades dock efter en lång belägring erövra Kalmar under sommaren 1520. År 1522 inleddes med en attack mot Kalmar från ett svenskt uppror emot danske kungen. Men svenskarna drevs på flykten av en numeriskt överlägsen dansk styrka. Norby skyndade sedan till Stockholms undsättning. Stockholm var i händerna på kung Kristian. Undsättningen lyckades och han seglade vidare till Finland för att stoppa upproret som brutit ut där. Inom tre veckor hade Norby återfått kontrollen över stora delar av Finland. Men samma år var de svenska trupperna tillbaka i södra Sverige och började belägra Kalmar samtidigt som de försökte få kontroll över omgivande och närliggande områden och sommaren 1522 fick de med hjälp av svensksinnade bönder kontroll över Öland. De danska styrkorna ”fängslades” på fästningen Borgholm. Det svenska upproret lett av Gustav Vasa fortsatte och i slutet av maj 1523 föll Kalmar sedan i början av juli kapitulerade Kalmar slott. Nästa danska fäste att falla var Borgholm och Öland.
Nils Dacke stormade 1542 Borgholm, och mördade befallningsmännen Jöns Nilsson och Jacob Andersson, samt Lagmannen Johan Kyle. Därefter förklarade han hela ön skattefri.
När man värderar Borgholm slotts och Ölands betydelse måste man uppenbarligen utgå ifrån dess läge militärt längs den viktiga sjövägen mellan norr, enkannerligen Stockholm och Mälardalen och söderut mot Danmark, Tyskland och övriga europeiska stater. Slottsborgens läge mitt emot Kalmar och med närheten till Gotland gav borgen ett strategiskt läge för kontroll av Östersjön. Under den nordiska unionstiden var slottsborgen också en viktig mötesplats för riksråden från de nordiska rikena. Slottets betydelse har också varit ”slottets största problem” som någon påtalat. Fientliga styrkor och härar försatte ideligen slottsborgen för belägringar och erövringar.
Under de dansk-svenska krigen i början av 1500-talet förstördes slottet. Dock kom slottet att återupprustas igen under Johan III:s regeringstid 1569 – 1592 som uppförde ett pampigt renässansslott på platsen för borgen. Hertig Karl avslutade upprustningen 1593 men redan nio år senare återupptogs upprustningen fram till Kalmarkrigets utbrott.
Danskarna belägrade den 8 augusti 1611 slottet. Befälhavaren överlämnade slottet dagen därpå. Den 27 september 1611 omringade Gustaf Adolf slottet och den 7 oktober kapitulerade danskarna. Dramatiken fortsatte och den 2 juni året därpå återkom danskarna och efter 9 dagars beskjutning uppgavs slottet av svenskarna.
Teckningen visar slottet 1634.
I och med överenskommelsen efter freden vid Knäred 1613 återlämnade danskarna slottet, dock vid det laget i ett bedrövligt skick, utplundrat och illa medfaret. Reparationsarbeten påbörjades men avbröts efter ett tiotal år.
Från och med året 1651, då Öland förlänades till Karl Gustav fortsattes slottsbyggnationen under ledning av arkitekten Nicodemus Tessin den äldre. När krig med Danmark åter utbröt var Borgholms slott befäst och kunde försvaras emot danskarna. Den 17 augusti 1677 försökte danskarna än en gång en stormning och låg med skeppen i Kalmarsund och besköt slottet. Men dagen efter stormningsförsöket undsattes slottet från sjösidan av svenskarna och danskarna fördrevs. Det var den sista krigiska militära handlingen emot slottet.
Efter Karl X Gustafs död 1660 avstannade byggnationen, återupptogs 1681 men nedlades igen. Slottet blev därmed aldrig fullbordat enligt Tessins ursprungliga plan.
Denna teckning som finns i Erik Dahlberghs ”Suecia antiqua et hodierna” är inte en bild av slottets utseende. I verkligheten fullbordande man aldrig Tessins ursprungliga plan. Eric Dahlbergs teckning är därför mer en idé än verklighet. Med tiden förföll också den del av borgen som verkligen var färdig. I de delarna fanns mot slutet helt andra verksamheter än de ursprungligen avsedda nämligen en skola och textilfärgning.
Den 14 oktober 1806 förstördes Borgholms slott sluligen genom en vådeld.
Slottsruinen i en bildberättelse.
Sydvästra tornet med Kalmarsund i bakgrundenBorgholms slott
Sydöstra tornet
Borgholms slott
Barockporten i nordvästra hörnet av Borggården. Den vackra rest av barocken som ses på bilden är resultatet Tessins ritade portal. Enligt ett kontrakt från den 6 juli 1658 gav arkitekten Tessin stenhuggaren Jöns Larsson wed Berget på Öland uppdraget att bygga portalen, som står än idag.
Borgholms slott
Entre till gallerierna i sydöstra hörnet av borggården
Borgholms slott
Borggården med barockporten sedd mot nordväst.
Borgholms slott
Den inre borggårdens västra vägg med entrén till dagens museum.
Borgholms slott
Entré från borggården till galleriet i sydöstra hörnet
Borgholms slott
Det östra galleriet sett mot syd.
Borgholms slott
Det östra galleriet sett not norr.
Borgholms slott
Galleri i anslutning till östra slottsentrén
Borgholms slott
Det nordöstra tornet.
Borgholms slott
Muren i slottets östra del.
Borgsholms slottsruin
Skytteglugg i östra muren
Borgholms slott
Sydliga galleriet sett mot öster
Borgholms slott
Galleri mot söder.
ArmborstHandkanon Borgholm medeltid
Artefakter funna vid utgrävningar. En handkanon ca 10 cm lång samt en rekonstruktion av en armborst av kraftigare typ använd vid belägring och försvar av borgen.
Rapport från exkursion med JW till Ölands runsten nr 36 som idag står alldeles vid den östra landsvägen i Bjärby i Runstens socken. Ja, socken heter Runsten.
I en äldre skrift (Rhezelius, Monumenta Runica in Ölandia) anges att runstenen: »Lågh till broo, restes opp 1634.» Bron som omtalas är Bjärby bro. Den är senare flyttad till den nuvarande platsen vid landsvägen.
Runstenen är huggen i kalksten och från 1000-talet e. Kr.
Translitterering av de huggna runorna:
x h[a]rfriþ[r * auk] * uiþbiurn x litu x raisa x stain x þina x at x f[as]tulf x faþur sin
siklauk x lit raisa aftiR bunta x sin x han x iaR x krafin x j * kirikiu x
Transskription:
Hœrfriðr auk Viðbiorn létu rœisa stæin pænna at Fastulf faður sinn. Siglaug lét rœisa œftÍR bónda sinn. Han iaiR grafinn i kir{i)kiu.
Översättning till nutida svenska:
Härfrid och Vidbjörn läto resa sten efter Fastulf, sin fader. Siglaug lät resa efter sin make. Han är begrafven i kyrkan.
Kommentar.
En intressant lärdom är att stenen, som är ristad under 1000-talet och kristen med ett kors, upplyser om begravning i kyrka, av den som hedras på runstenen. Det är unikt. Runstenen har, efter en tidigkristen begravning i en kyrka, sannolikt rests i hembyn på ättebacken. Var den nu kan ha legat? Det innebär att denna socken redan på 1000-talet hade en byggd kyrka i trä eller möjligen kalksten. Vilken kyrkan var och var den låg döljer sig i de tusenåriga historiska dimmorna. Det kan vara Bjärby kyrkas tidigaste föregångare. Men det vet vi inte. En arkeologisk utgrävning under Bjärby kyrka skulle kunna svara på frågan. Finns det lämningar och artefakter efter en tidigkristen kyrkobyggnad? Är det i så fall i denna Bjärbys allra första kyrka, den på runstenen nämnde, Fastulf ligger begraven?
Jag har studerat och beskrivit i text och bild ett stort antal runstenar främst i Mälardalen. Men denna sten är den enda jag påträffat som i runtexten omtalar en begravning i en kyrka, sannolikt en hedrande plats redan på den tiden. Många runstenar, men långt ifrån alla, från 1000-talet är kristna med kors eller hänvisningar i runtexten till hans eller hennes ”själ”.
Det var speciellt intressant att besöka och studera denna runsten.
Tysslinge kyrka ligger på en höjdsträckning i ett omgivande åkerlandskap väster om fågelsjön Tysslingen.
Tysslinge kaKyrkan fotograferad från Åkerbymaden, östra sidan av sjön Tysslingen.
Tysslinge ka
Kyrkans äldre historia är inte helt klarlagd. Under medeltiden har här funnits en stenkyrka med ett rektangulärt långhus, torn i väster, vapenhus i söder och sakristia i norr. Det har arkeologiska utgrävningar under kyrkan kunnat påvisa.
Tysslinge kaTysslinge ka
Åren 1822-23 förändrades Tysslinge kyrka radikalt till en s.k. karl Johan kyrka, vilket framgår av överskriften till den södra kyrkporten.
Tysslinge ka
Vid ombyggnaden 1822-23 revs det gamla tornet och ett nytt byggdes liksom en ny sakristia med flackt yttertak i öster vilket framgår av den översta bilden.
Tysslinge ka
Kyrkan var vid 1700-talet mitt i dåligt skick och behövde renoveras. Den byggdes 1763 till med ett tresidigt kor. Under renoveringen fick kyrkan sin grönmarmorerade predikstol som kan ses på bilderna. Altaruppsatsen är senbarock, dvs från första halvan av 1700-talet.
Tysslinge ka
Kyrkans orgel byggdes 1884 av E.A Setterqvist & Son i Örebro. Bakom den gamla vackra och proportionerliga orgelläktaren och orgelfasaden finns ett nytt orgelverk. Bilden är tagen från predikstolen.
Väster, cirka 200 meter, om Tysslinge kyrka i ett fornminnesområde finns tre gravhögar, sannolik bronsålder. Så vitt jag kunnat utröna har dessa inte undersökts arkeologiskt varför jag inte kan ange någon säker datering.
På påskdagen genomförde Britt, Gustaf och jag en exkursion i svensk historia till Harakers och Romfartuna kyrkor samt runsten nr 27 i Västmanland.
En redogörelse i ord och bild följer.
RUNSTEN NR 27 I VÄSTMANLAND
Vi börjar med Västmanlands runsten nr 27 som står efter väg 56 mellan Västerås och Sala.
Runstenen fotograferad idag samt från en teckning av Johan Peringskiöld i hans Monumenta publicerad cirka 1700. Av jämförelsen mellan fotot och teckningen framgår att en övre del av runsten är bortslagen och förkommen. Runddjurets öppna käft har idag vassa tänder som inte finns med på teckningen och som sannolikt inte heller funnits ursprungligen. Teckningen av runstenen är noggrant utförd varför vi kan sluta oss till att tänderna inte är original. Kan de vara dithuggna senare av klåfingrig person? I så fall ett kulturhistoriskt nidingsdåd. Jag kontaktar länsstyrelsens avdelning för vård av historiska artefakter. Tänderna bör inte fortsättningsvis målas!
Runstenen står synligt väster om väg 56 Västerås-Sala och strax norr om gamla landsvägens bro vid nedlagda Grällsta mejeri. Runstenen restes där den gamla Salavägen korsar vägen till Grällsta, således en mycket synlig plats.
Runstenen är huggen i grå granit med gulaktigt ytskikt. Höjden 1,75 m, största bredd 1,40 m. Ristningen är djup och tydlig. Linjerna är breda, mjukt rundade och jämna, en skicklig ristares verk. Runinskriften börjar vid rundjurets stjärt.
Þorbiorn ok Ingifastr let(u) ræisa æftÍR Sigþorn, faður sinn. Hann (varð) dauðr i jaru. Litli risti runiR.
»Torbjörn och Ingefast läto resa efter Sigtorn, sin fader. Han blev död på utfärd. Litle ristade runorna.»
”Utfärd” innebär med all sannolikt någon av vikingafärderna österut eller söderut. Stenen är från 1000-talet. Vi kan inte säkert avgöra om runstenen är kristen eller inte. Den bladlika ornamentiken liknar en fyrklöver men skulle också kunna uppfattas som ett kors.
Ristarens namn, Litli är ett sällsynt namn. Västmanlands runstenar 20 och 27 är båda signerade Litli.Litli har också ristat nr 22 i Västmanland och sannolikt också 17, 28, 32 och 33. Namnet finns vidare på runsten U 1177 i Uppland
HARAKERS KYRKA
Harakers kyrka är byggd under andra halvan av 1400-talet för att ersätta en äldre kyrka från omkring 1200. En arkeologisk undersökning 2014 visade spår efter en äldre kyrka väster om den nuvarande. Grundrester i sten efter ett kor på 1,1 gånger 4,4 meter hittades. Resten av kyrkan kan antingen ha varit byggd i trä eller i sten. Datering av byggnaden lät sig inte göras men en bevarad dopfunt från omkring 1200visar att den äldre kyrkan var från den tiden.
Kyrkans nuvarande utseende och form är resultatet av en större ombyggnad i slutet av 1700-talet, då kyrkan förlängdes västerut och tornet fick nuvarande utseende med en vacker lanternin. Kyrkorummet har förändrats flera gånger och har artefakter från många olika tidsepoker, bland annat en stor mängd medeltida träskulpturer och målningar från 1618 som är stiftets bäst bevarade från tiden efter reformationen. Målningarna inkluderar landets äldsta avbildningar i kyrklig miljö av reformatörerna Martin Luther och Philip Melanchton.
Murarna är putsade i gult. Långhuset är till största delen uppfört i tegel med natursten längst ned. Kyrkan är en salkyrka med sakristia i norr och ett västtorn med spetsig spira inspirerad av Västerås Domkyrka. På långhusets södra sida finns fyra stora, rundbågiga fönster och en port vilket framgår av bilderna. Tornet har stora fönster samt en port i väst.
ROMFARTUNA KYRKA
Romfartuna kyrka är en magnifik landskyrka, faktiskt den största i Västmanland, Västerås Domkyrka undantagen.
Romfartuna kyrka ”katedralen på slätten” står högt på en berghäll omgiven av slättlandskap och syns vida omkring. I väst står det höga, karaktäristiska tornet, i norr finns en sakristia och i söder både ett bevarat vapenhus och det Sparfvenfeldtska gravkoret. Det branta sadeltaket är belagt med takskiffer från Grythyttan. Ingången sker från söder genom vapenhuset. Kyrkan saknar den vanliga porten i väster.
Kyrkorummet är indelat i tre skepp med hjälp av tio fyrkantiga pelare som bär upp fem kryssvalv i det höga mittskeppet. Kyrkan är en av de största i Västerås stift och byggd i gotisk stil med tre smala, höga skepp som ger ett katedralliknande intryck.
Den välbevarade kyrkan byggdes i början av 1300-talet. Arkeologiska undersökningar har påvisat en föregående äldre kyrka från 1200-talet. Vid en stor ombyggnad 1427 slogs valven och ett vapenhus med kyrkoentré byggdes. På 1660- och 1670-talet byggdes tornet om och fick en tornspira i gotisk stil. Tornet i sig har dock levt kvar sedan medeltiden. Det är en av få bevarad torn av den här typen i Västeråstrakten.
Det Sparfvenfeldtska gravkoret byggdes år 1670 och är inspirerat av det kungliga gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Gravkoret avviker med kupoltak och dekorerade och färgade väggar från den vitputsade kyrkan. Johan Gabrielson Sparf adlades 1651 Sparvenfeldt till Åbylunds säteri i Romfartuna socken. Ätten dog ut 1809.
Den medeltida kyrkan är fortfarande välbevarad och har inte behövt byggas ut eller om i någon stor utsträckning.
En medeltida järnbeslagen korport på kyrkans sydsida. Korporten bär ett krucifix (högt upp på porten halvt i skugga) och vapensköldar. Ett av dem har identifierats som biskop Otto Svinhufvuds från början av 1500-talet. Även vapenhusets port är beslagen med järnsmide från medeltiden.
Jag gjorde den 28 mars 2022 en exkursion till några Närke kyrkor inriktad på att studera Närketypiska medeltida romanska västtorn. Det gemensamma med de kyrkor som besöktes är att västtornen är från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Tornen bär i flera fall fortfarande synliga tecken på att de också kunnat fungera som försvarstorn. Men om det i praktiken också varit så vet vi inte. I några fall är västtornen betydligt äldre än själva kyrkan och det enda som finns kvar av den ursprungliga kyrkan från skiftet mellan 1100-tal och 1200-tal. Tornen har tydliga arkitektoniska drag av romansk byggnadskonst. Det var misstanken om en gemensam arkitektur och historia som gav mig idén att besöka de aktuella kyrkorna i en samlad konsekutiv exkursion för att undersöka om hypotesen stämmer och för att samla material för en presentation i ord och bild.
De sju kyrkor som besöktes och som presenteras i ord och bild är:
Gräve kyrka
Mosjö kyrka
Gällersta kyrka
Hardemo kyrka
Edsberga kyrka
Hackvads kyrka
Knista kyrka.
Gräve kyrka.
Av den gamla medeltidskyrkan återstår idag endast det romanska tornet, sannolikt byggt under 1100-talets senare hälft. Tornet är unikt på så sätt att det i våning två innehåller ett kapell. På 1760-talet revs den ursprungliga kyrkan, med undantag för tornet och under åren1762-64 byggdes det nuvarande långhuset och koret.
Mosjö kyrka
Kyrkan byggdes under 1100-talets senare del och 1200-talets början medromansk arkitektur. Västra delen av långhuset och tornet är byggda av sandsten. Kyrkan ligger på den rullstensåsen som skiljde Västra- och Östra Mosjöarna. Dessa sjöar är idag torrlagda. Kyrkan ligger längs den väg som pilgrimer vandrad på vägen till Nidarosdomen i Trondheim. Kyrkan har trots restaureringar under sina 800 år behållit mycket av det romanska grundutseeendet från medeltiden.
Mosjö kaMosjö ka
Romanska rundbågedrag vid den södra porten liksom i tornfönstret som dessutom bär klara drag av skytteglugg med den djupa och sig utåt vidgande öppningen.
Mosjö ka
Tornets västport har också en romansk rundbåge portal.
Gällersta kyrka.
Den något märkliga kyrkobyggnad vi kan se idag innehåller delar av en liten tornlös kyrka från tidigt 1100-tal. I början av 1200-talet byggdes ett högt och smalt torn av s.k. Närketyp med rundbågiga ljudöppningar i klockvåningen. Tornet fick 1697 en hög spetsig spira som tyvärr på grund av rötskador i kortades 1903. Kyrkan utvidgades 1760 med en korsarm. De medeltida valven revs och fönstren utvidgades till nuvarande storlek.
Gällersta ka
Hardemo kyrka
Hardemo kyrka ligger i Hardemo socken i Kumla Kommun. Det finns en kyrklig tradition som hävdar att Olav den helige skall ha låtit döpa några hardemobor på platsen. Det är i så fall för varje kristen individ en märklig och intressant historisk händelse. Olav den helige är Nordens första helgon och hans reliker ligger i Nidarosdomen som är ett historiskt gammalt vallfartsmål för pilgrimer. Hardemo kyrkas äldsta del är västtornet som byggdes under 1100-talet medankyrkans långhus invigdes så sent som 1766. Detta är den kyrka där skillnaden i ålder och arkitektonisk utformning är som störst mellan västtornet och kyrkans övriga delar, vilket tydlig syns på bilden nedan. Tydligare kan knappast skillnaderna bli.
Hardemo kaHardemo ka
Västtornets port visar tydliga tecken på medeltida ursprung (kan vara 1100-tal) med det oerhört vackra och dekorativa smidet som förstärker porten.
Edsberga kyrka
Edsberga kyrka som ligger några kilometer ifrån Riseberga kloster varifrån sannolikt byggmaterial hämtats till Eldsberga kyrka i senare skeden.
Namnet Edsberg kommer av ed vilket är en landtunga mellan två farbara vatten. Kyrkan står på en plats där sjövägar och landvägen en gång långt tillbaka i historien möttes.
Den murade kyrkan består av ett tvåskeppigt långhus och ett asymmetriskt placerat västttorn. Kyrkan har port både i väster i tornets bottenvåning och i långhusets södra del. Den äldsta kyrkan är byggd under det slutande 1100-talet eller det tidiga 1200-talet. Av de äldsta delarna återstår idag västtornet och delar av långhusets nordmur. Tornet är unikt på så sätt att det i våning två innehåller ett kapell.
Den allra första kyrkan på platsen byggdes sannolikt i slutet av 1000-talet. Bevis för en sådan tidig kyrkobyggnad är en kolonn i sandsten smyckad med ornamentik som fortfarande finns bevarad. Den finns på Örebro läns museum. Pelaren kan ursprungligen komma från ett kapell vid Riseberga som kan ha varit byggt ett århundrade före Riseberga klosters tillkomst. Riseberga kloster och Edsbergs församling har sannolikt redan tidigt haft ett nära samarbete och anknytning till varandra. Sockenprästen var konfessor vid klostret och bodde på Riseberga.
Kyrkans västtorn och västligaste delar är med stor sannolikhet från 1100-talets början. Byggnadsstilen talar för det. Tornet är rakt i sin helhet. Sydporten med sitt medeltida, dekorativa järnsmide är från mitten av 1100-talet. Dörren till sydportalen kan vara hämtad från Riseberga kloster.
Omkring 1650 utvidgades kyrkan genom en tillbyggnad på södra sidan. Byggnadsmaterial hämtades från Riseberga kloster. Kanske hämtades den södra porten från klostret vid det tillfället.
Edsberga kaEdsberga ka
Hackvads kyrka
Den första kyrkan med torn byggdes på 1100-talet. Vid slutet av 1700-talet var kyrkan så förfallen och nedgången att man byggde en ny. En kyrka med bredare långhus med ett tresidigt kor byggdes utanför medeltidskyrkans murar. Det ursprungliga kyrktornet behöll man. Den nya kyrkan invigdes 1782 men förstördes 1902 i en brand som enligt uppgifter började mitt under pågående gudstjänst. Ett fåtal inventarier hann räddas. Den nuvarande kyrkan byggdes åren 1909-1910. Den gamla kyrkans murar återanvändes och byggdes på medtegel vilket syns tydligt. Också i detta fall kan man se den betydande arkitektoniska skillnaden mellan tornet och den senare uppförda kyrkan.
Tornet har en missklädsam, som jag ser saken, kopparklädd huv som kröns med förgyllt kors på kula. Ser närmast ut som en ölbryggarpanna.
hackvad kahackvad ka
Västportalen har inte många drag kvar från tornets 1100-tal. Porten har förändrats och byggts om i enlighet med senare byggstilar. Inte särskilt intressant eller ens vackert som jag ser det.
Hackvad ka
Kyrkan är trots blandningen av arkitekturstilar eller möjligen på grund därav pampig med ett högt läge i landskapet. En imponerande landsortskyrka på Närkeslätten.
Knista kyrka.
Kyrkans äldsta delar tornet och långhuset kan bedömas härstamma från det slutande 1100-talet. Koret breddades under perioden från 1300-tal till 1500-tal. Kyrkan formades då till en traditionell salkyrka. Tornet är unikt på så sätt att det i våning två innehåller ett kapell.
Som kyrkan ser ut idag består den av ett rektangulärt långhus med ett bredare, tresidigt kor i öster. Vid långhusets västra kortsida finns kyrktornet. Långhus, sakristia, kor och förrådsbyggnad har sadeltak som är klädda med kopparplåt.
Knista kaKnista ka
Den gamla romanska sydporten är igenmurad men den romanska portalen med tympanon med tyvärr otydbara figurer finns kvar.
Denna artikel ingår omskrivna som några kapitel i boken med samma namn. Boken kan köpas direkt av mig eller på Surahammars bibliotek och i Stenhuset. Boken kostar 60 kr och är publicerad i september 2023.
Sura socken
De äldsta skriftliga beläggen för Sura socken är från år 1303 då socknen benämns Surum som kommer från namnet på kyrkbyn senare uppdelad i Västsura och Östsura. Namnet innehåller sur syftande på de båda sjöarna Västersjön och Östersjön med sanka stränder. Att Sura 1303 nämns som socken innebär att det redan då fanns en kyrka eftersom bildandet av en socken förutsätter en kyrka. I ett annat skriftligt belägg från 1414 nämns ”sura socken och kyrkby”. År 1499 nämns Sura skriftligt som ”Ecclesia Swra”.
Kyrka på kyrka på hednatempel?
I muntliga traditioner som nedtecknats omtalas att det under tidig medeltid funnits en s.k. ”offerkyrka” i Sura. Med det menas en kyrka som befolkningen besökte för att skänka olika typer av offer (penningar eller andra gåvor) för att slippa sjukdomar eller för god skördeväxt. Belägg för det finns i kyrkans räkenskaper från 1600-talet under inkomster där ”offer” nämns. Enligt en artikel av Herman Hofberg från 1879 har kyrkan haft denna funktion in på 1800-talet. Kyrkogården var tidigare kringbyggd av timrade kyrkobalkar med överbyggda portar. På den västra sidan vid landsvägen på åsen skall det ha funnits ett inbyggt träskjul i vilket ett offeraltare fanns. Människor vallfärdade hit för att offra men de bröt också loss bitar från kyrkans spånbeklädnad eftersom dessa avsågs hälsobringande. För att stoppa ”vidskepelsen” med offrandet och ”vandaliseringen” av kyrkan revs träbalkarna och den stenmur byggdes som än idag finns på plats. På en inskription anges att stenmuren uppfördes 1824. Olof Grau skriver i ”Beskrifning öfwer Västmanland” tryckt 1754 att offrandet avtagit och av hans teckningar i boken framgår att de timrade kyrkobalkarna, knuttimrade kyrkogårdsinhägnader, då fortfarande fanns kvar. På teckningen nedan kan man se dessa inhägnader.
Enligt en annan muntlig tradition som nedtecknats av Olof Grau i a.a. skall den gamla, 1300-tals, kyrkan vara byggd på en gammal förkristen kultplats. Olof Grau skriver ”Uti Hedna tiden har på detta rummet det Kyrkan nu står, warit et blot- eller afguda hus”.
Frågan om Suras nu nedbrunna träkyrka från 1669 har haft föregångare på platsen måste således besvaras således ett ja. Den gamla 1600-talskyrkan i trä har haft en tidigare kristen kyrkan från år 1300 som i sin tur sannolikt haft en offerplats med hednisk inriktning.
Hur såg Sura gamla träkyrka från 1669 ut?
Så här såg Sura gamla träkyrka ut när fornforskaren Olof Grau under 1700-talet reste runt i Västmanland och tecknade ned vad han såg. Bilden är hämtad från hans ”Beskrifning öfwer Västmanland” tryckt 1754. Boken trycktes igen 1904 och finns att köpa antikvariskt.
Sura gamla kyrka på ett träsnitt från 1865 av J.F. Meyer.
Sura gamla kyrka under 1900-talet.
.
Några tidiga fotografier visar hur kyrkan såg i början av 1900-talet.
Den nedbrända kyrkan och dagens minnesplats.
Den gamla träkyrkan brann 1998 i en anlagd mordbrand.
Sura gamla kyrkaSura gamla kyrka
Det som blev kvar var grunden och sakristian som man lyckades rädda och restaurera. Den delen finns kvar och i fint skick idag.
Föregångaren till 1669-års kyrka.
Den kyrka som brann och som syns på fotografierna var byggd 1669 -71. Men på platsen hade det stått minst en äldre kyrka kanske till och med två.
Vid arkeologiska utgrävningar, i detalj redovisade i skrifter av Kristina Jonsson, hittade man spåren efter en tidigare träkyrka uppförd under 1300-talet. Den gamla träkyrkan från 1300-talet var liten med ett långhus och en litet smalare rakt kor i öster.
Idag kan man se resterna av den gamla stenmuren i gräsmattan
Bilden visar entréstenen till den gamla 1300-talskyrkan.
Entréstenen från 1300-talskyrkna i resterna av den gamla kyrkgrunden
Sura gamla kyrka
Det kan ha funnits en ännu äldre kyrka under 1300-talskyrkan som förstörts av anläggningsarbete och gravgrävningar under medeltiden.
Utgrävningar av den gamla kyrkan efter branden.
I augusti 1998 förstördes kyrkan i en anlagd brand. Efter borttagandet av vägg- och golvrester fanns bara den brandskadade sakristian kvar. Kyrkobyggnaden dokumenterades efter branden. Under sommaren och hösten 2001 och våren 2002 genomfördes en noggrann arkeologisk undersökning med en förstudie och en slutundersökning av platsen.
Utgrävningar av resterna av den nedbrunna kyrkan och 1300-talskyrkan genomfördes. Gravar och skelett undersöktes osteologiskt liksom övriga fynd i form av en kniv, klädesdelar, mynt och smycken.
Gravar och den äldsta kyrkan ligger i en ost-syd-ostlig riktning. Riktningen avviker från den entydigt östvästliga riktningen som visar på kristet inflytande. Avvikelsen på 10 grader från den östvästliga axeln sammanhänger sannolikt med den magnetiska nordpolens läge vid sekelskiftet 1300.
Skelettfynden.
Vid de arkeologiska undersökningarna fann man drygt sextio skelett varav cirka 20 från medeltiden. Med kol-14 dateringar har man kunnat visa att flera gravar är så gamla som vikingatid, 900–1100-tal.
Det innebär att gravarna är från en tid som föregår den första kyrkan. Tyder dessa gravar från vikingatid på kristen eller asa-tro? Den öst-västliga gravläggningen antyder att de skett under kristet inflytande och i varje fall en kristet påverkad kultur. Det är inget slutligt bevis men en tydlig antydan om kristna influenser hos den tidiga befolkningen i Sura.
Det kan antyda att Sura hade en befolkning som kristnades tidigt. Man kan också dra slutsatsen att kristnandet var en process som pågick parallellt på olika plaster i Svea rike medan andra delar av riket fortfarande dominerades av asa-tron. Kristnandet var inte en domino-effekt från kristna centra i söder eller i öster.
Skelettet daterat till 650 – 900 e.kr.
Den osteologiska undersökningen av skeletten i gravarna från gamla Sura kyrka visade sammanfattningsvis att de som begravts här ha levt ett relativt stillsamt liv, avsaknad av traumaskador, men präglat av hårt arbete, nedslitna tänder som använts för arbete samt kraftiga ledskador/förslitningar och periodvis också sannolik brist på näringsriktig föda.
Övriga fynd från den arkeologiska undersökningen.
Bland fynden fanns i 1700-talsgravarna i bl.a den Soldanska gravkammaren klädespersedlar samt under hela kyrkoytan, knappar, bältessöljor, bokspänne, gångjärn, påsyningsbeslag, en kniv samt totalt ett 80-tal mynt/brakteater samt några smycken.
Vi utgrävningarna hittade man en pärla överdragen med guld med typiskt vikingatida utformning. Den anses som utgrävningarnas mest spännande fynd. Man hittade också mynt, 16 s.k. brakteater från perioden 1222–1460.
Sammanfattning
Människor ar begravts på platsen från minst 900-talet och framåt.
Det har funnits en kristen träkyrka från tidigt 1300-tal och socknen är belagd från 1303. De äldsta gravarna visar en tidig för denna landsdel kristen organisation.
Med läget i änden av en åsrygg kan det ha varit en plats som hyst ett nu okänt historiskt hedniskt gravfält. Det kan ha legat där kyrkan är belägen eller på annan närliggande plats. En sannolikt hednisk offerplats nämns i de nedtecknade muntliga källorna.
Mer att läsa om Suras historiska kyrkor finns att läsa i min bok ”Sura gamla 1600-tals träkyrka har äldre kristna och hedniska föregångare”. Wetlake Publishing 2023. Finns på Bokus, Historiska bokhandeln samt direkt av mig.
Källor för text och bilder:
Jonsson, Kristina, Red., En tusenårig historia. Kyrkor och gravar vid Sura gamla kyrka från vikingatid till 1700-tal. Örebro 2003
Jonsson, Kristina / Nordström, Annika, En tidigkristen gravplats och en medeltida kyrklämning. Gravar och kyrkor i Sura 900 – 1800. Arkeologisk för- och slutundersökning. RAÄ 140:1-3. Västmanlands läns museum Rapport A 2003: A16
Bilder hämtade från internet och från Wikipedia förutom egna fotografier.
