På påskdagen genomförde Britt, Gustaf och jag en exkursion i svensk historia till Harakers och Romfartuna kyrkor samt runsten nr 27 i Västmanland.
En redogörelse i ord och bild följer.
RUNSTEN NR 27 I VÄSTMANLAND
Vi börjar med Västmanlands runsten nr 27 som står efter väg 56 mellan Västerås och Sala.
Runstenen fotograferad idag samt från en teckning av Johan Peringskiöld i hans Monumenta publicerad cirka 1700. Av jämförelsen mellan fotot och teckningen framgår att en övre del av runsten är bortslagen och förkommen. Runddjurets öppna käft har idag vassa tänder som inte finns med på teckningen och som sannolikt inte heller funnits ursprungligen. Teckningen av runstenen är noggrant utförd varför vi kan sluta oss till att tänderna inte är original. Kan de vara dithuggna senare av klåfingrig person? I så fall ett kulturhistoriskt nidingsdåd. Jag kontaktar länsstyrelsens avdelning för vård av historiska artefakter. Tänderna bör inte fortsättningsvis målas!
Runstenen står synligt väster om väg 56 Västerås-Sala och strax norr om gamla landsvägens bro vid nedlagda Grällsta mejeri. Runstenen restes där den gamla Salavägen korsar vägen till Grällsta, således en mycket synlig plats.
Runstenen är huggen i grå granit med gulaktigt ytskikt. Höjden 1,75 m, största bredd 1,40 m. Ristningen är djup och tydlig. Linjerna är breda, mjukt rundade och jämna, en skicklig ristares verk. Runinskriften börjar vid rundjurets stjärt.
Runstens inskrift
þurbiorn ok : ikifastr : lit« resa : ytiR* sihþornxfaþur : sinx honxtoþrx [i] faruxlitlix
ristix runiR
Þorbiorn ok Ingifastr let(u) ræisa æftÍR Sigþorn, faður sinn. Hann (varð) dauðr i jaru. Litli risti runiR.
»Torbjörn och Ingefast läto resa efter Sigtorn, sin fader. Han blev död på utfärd. Litle ristade runorna.»
”Utfärd” innebär med all sannolikt någon av vikingafärderna österut eller söderut. Stenen är från 1000-talet. Vi kan inte säkert avgöra om runstenen är kristen eller inte. Den bladlika ornamentiken liknar en fyrklöver men skulle också kunna uppfattas som ett kors.
Ristarens namn, Litli är ett sällsynt namn. Västmanlands runstenar 20 och 27 är båda signerade Litli. Litli har också ristat nr 22 i Västmanland och sannolikt också 17, 28, 32 och 33. Namnet finns vidare på runsten U 1177 i Uppland
HARAKERS KYRKA
Harakers kyrka är byggd under andra halvan av 1400-talet för att ersätta en äldre kyrka från omkring 1200. En arkeologisk undersökning 2014 visade spår efter en äldre kyrka väster om den nuvarande. Grundrester i sten efter ett kor på 1,1 gånger 4,4 meter hittades. Resten av kyrkan kan antingen ha varit byggd i trä eller i sten. Datering av byggnaden lät sig inte göras men en bevarad dopfunt från omkring 1200 visar att den äldre kyrkan var från den tiden.
Kyrkans nuvarande utseende och form är resultatet av en större ombyggnad i slutet av 1700-talet, då kyrkan förlängdes västerut och tornet fick nuvarande utseende med en vacker lanternin. Kyrkorummet har förändrats flera gånger och har artefakter från många olika tidsepoker, bland annat en stor mängd medeltida träskulpturer och målningar från 1618 som är stiftets bäst bevarade från tiden efter reformationen. Målningarna inkluderar landets äldsta avbildningar i kyrklig miljö av reformatörerna Martin Luther och Philip Melanchton.
Murarna är putsade i gult. Långhuset är till största delen uppfört i tegel med natursten längst ned. Kyrkan är en salkyrka med sakristia i norr och ett västtorn med spetsig spira inspirerad av Västerås Domkyrka. På långhusets södra sida finns fyra stora, rundbågiga fönster och en port vilket framgår av bilderna. Tornet har stora fönster samt en port i väst.
ROMFARTUNA KYRKA
Romfartuna kyrka är en magnifik landskyrka, faktiskt den största i Västmanland, Västerås Domkyrka undantagen.
Romfartuna kyrka ”katedralen på slätten” står högt på en berghäll omgiven av slättlandskap och syns vida omkring. I väst står det höga, karaktäristiska tornet, i norr finns en sakristia och i söder både ett bevarat vapenhus och det Sparfvenfeldtska gravkoret. Det branta sadeltaket är belagt med takskiffer från Grythyttan. Ingången sker från söder genom vapenhuset. Kyrkan saknar den vanliga porten i väster.
Kyrkorummet är indelat i tre skepp med hjälp av tio fyrkantiga pelare som bär upp fem kryssvalv i det höga mittskeppet. Kyrkan är en av de största i Västerås stift och byggd i gotisk stil med tre smala, höga skepp som ger ett katedralliknande intryck.
Den välbevarade kyrkan byggdes i början av 1300-talet. Arkeologiska undersökningar har påvisat en föregående äldre kyrka från 1200-talet. Vid en stor ombyggnad 1427 slogs valven och ett vapenhus med kyrkoentré byggdes. På 1660- och 1670-talet byggdes tornet om och fick en tornspira i gotisk stil. Tornet i sig har dock levt kvar sedan medeltiden. Det är en av få bevarad torn av den här typen i Västeråstrakten.
Det Sparfvenfeldtska gravkoret byggdes år 1670 och är inspirerat av det kungliga gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Gravkoret avviker med kupoltak och dekorerade och färgade väggar från den vitputsade kyrkan. Johan Gabrielson Sparf adlades 1651 Sparvenfeldt till Åbylunds säteri i Romfartuna socken. Ätten dog ut 1809.
Den medeltida kyrkan är fortfarande välbevarad och har inte behövt byggas ut eller om i någon stor utsträckning.
En medeltida järnbeslagen korport på kyrkans sydsida. Korporten bär ett krucifix (högt upp på porten halvt i skugga) och vapensköldar. Ett av dem har identifierats som biskop Otto Svinhufvuds från början av 1500-talet. Även vapenhusets port är beslagen med järnsmide från medeltiden.
Bild och text Gustaf och Lennart Waara
lennart waaras blogg 
Kommentera