Närke har 34 numrerade runstenar (15) och runstensfragment, varav några idag är försvunna, enligt uppgifter i den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Allmänt om runstenar
Östergötland, Västergötland, Södermanland och par preference Uppland är de runstensrikaste landskapen. I Sverige finns totalt cirka 2 500 kända runstenar.
Runstenar har allmänt sett tre syften. De har antingen rests som ett minnesmonument över en eller flera döda personer med angivande av vem/vilka som rest sten och i vilken relation de stod till de döde. En runsten kan också vara rest över en eller flera personer som gjort en långväga vikingafärd och som ibland dött utomlands eller att han dödat många fiender (”givit örnen föda”) med angivande av vem/vilka som rest sten och oftast i vilken relation de stod till varandra. Det tredje motivet är att tala om att man själv, dvs den eller de som rest stenen, byggt väg eller bro. Många gånger, men långt ifrån alltid, anges vem som ristat stenen. Därför känner vi flera av de stora runmästarna riktiga konstnärer som Balle, Livsten, Öpir, Fot med flera.
Runstenarna var ursprungligen anslående bemålade, det vet man genom att man kunnat identifiera de oerhört små färgrester som kunnat i huggspåren.
Runstenar restes under en period från några hundra år efter Kristi födelse och fram emot 1000-talet. De flesta härrör ur perioden strax före eller efter år 1000 såvitt man kan bedöma. Det här var en period då Svea rike kristnades. Hälften av Sveriges runstenar har kristna markeringar i form av ett kors eller en textrad som avslutas med hänvisning till hans/hennes själ. Övriga runstenar har varken antydningar om asatro eller kristen tro men ofta rikt ornamenterade med djurfigurer eller djuronamentik. Ibland är runstenar tydligt markerade med symboler för asa-tron. Kristna och asa runstenar förekom uppenbarligen parallellt under en period runt år 1000.
Nastastenen
Nastastenen hänvisas ofta till i guideböcker och litteratur som Närkes praktfullaste och vackraste runsten med den elaborerade djurornamentiken. Jag instämmer. Om man bara skall besöka en runsten i Närke så skall man besöka Nastastenen. Vägbeskrivning hittas i guideböcker eller på nätet.
Runtexten är färgförstärkt i datorn för bättre synlighet. Som så ofta är text och ornamentik dåligt underhållna. De kan ofta inte ens läsas. Regeringarna satsar pengar på allt annat än det svenska folkets historia och traditioner. Vi har fd partiledare för både S och M som ansett att vår historia är en historia om ”barbari”.
Runstenen är omtalad och beskriven i de tidiga inventeringar av fornminnen som gjordes redan under 1600-talet. Teckningen ovan ingår i fornforskaren Johan Peringskiöds klassiska och omfattande Monumenta sveo-gothicorum från 1710 (varav delar finns tillgängliga online i fulltext).
Nu till runtexten i den huggna yttre bandslingan
Runraden
: þureiþ : lit : raisa : stein : eftir : lyþbyurn : sun sin : niitan :
Translittering
Þorhæiðr let ræisa stæin æftÍR Lyðbiorn, sun sinn nytan.
Översatt till nutidssvenska
Tored lät resa stenen efter Lydbjörn, sin dugande son.
Det intressantaste och som gör denna runsten så intagande och vacker är naturligtvis den mycket utvecklade och sinnrikt utformade slingrande djurornamentiken.
För att läsaren skall få en bild av hur runstenen kan ha sett ut en gång har halva runsten på nedanstående bild rekonstruerats med de färger den kan ha haft. Anslående, eller hur?
Bilden är hämtad från C.A. Lindsténs ”Enresa i tiden”.
Vem som ristat stenen anges inte och jag har inte i litteraturen kunnat finna uppgifter om vem runristaren kan ha varit. Konstateras kan dock att det är en van och mycket driven och skicklig runmästare som ristat stenen. Kanske någon av de kända namnen, men det vet vi inte.
Litteratur:
Som guide till besöksmål som Nastastenen rekommenderas:
Estrid Esbjörnson. Värt att se i Örebro län – en vägvisare till natur och kultur i Tiveden, Närke och Bergslagen. Örebro 2003
Allmänt äldrehistoriskt givande är också att ta del av:
Carl Anders Lindstén. En resa i tiden. Från den stora smällen till Mosjömadonnan. Örebro 2001.
Källa till runstenar och runstenstexter:
Den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Selma Lagerlöfs bok ”Jerusalem” publicerades i två volymer del 1 och del 2 åren 1901 – 1902 och bidrog till hennes Nobelpris i litteratur år 1909. Romanen var också Selma Lagerlöfs internationella genombrott. Romanbygget har verklighetsbakgrund men handlingen är uppvriden i fiktion. Selma Lagerlöf hade inför författandet av Jerusalem-texten besökt och gjort research i Jerusalem, tillsammans med Sophie Elkan, och träffat sekten och dess medlemmar från Nås liksom också ett besök med samtal med de kvarstannande bönderna i Nås.
Del I av ”Jerusalem” handlar om dalabönderna, livet och upptakten i Nås och del II handlar om livet Jerusalem. Boken är fantastiskt bra, en vidunderliga text skriven med enorm inlevelse som i del I visar dalaböndernas verklighet och föreställningar. Del II handlar om mödorna och eländet i Jerusalem. ”Jerusalem” utspelar sig under 1800-talet. Man följer några släkter och släktindivider i olika generationer. Centrala i romanen är Ingmarsönerna på den stora Ingmarsgården. Boken är inspirerad av den verkliga religiösa sekten ”larsanerna” som i Selma Lagerlöfs roman kallas ”helgumianerna” och deras migration från Nås socken i Dalarna till Jerusalem år 1896.
Hur ”sann” är Selma Lagerlöfs roman? Det är en fråga som ibland ställs och som kan diskuteras. Svaret blir naturligtvis beroende av vad man avser med ordet ”sann”. Boken ”Jerusalem” är inte ett polisprotokoll över händelserna eller en dokumentär eller ens en dokumentärroman utan dikt och fiktion. Verkliga händelser utgör dock bakgrund och inspiration.
Selma Lagerlöf skriver själv i ett brev till Hilma Granqvist som citeras i hennes opublicerade manus ”Drömmare och fantaster i dikt & verklighet”.
”Ingmarsönerna äro diktade personer. I Nås församling visar man nu en ”Ingmarsgård”. Den är också en dikt, men egentligen är ju sådant ett bevis på att min berättelse fortlever i folkfantasien.
Det tycks ju vara så att dylika samfund med egendomsgemenskap, celibat o.s.v. aldrig kunna bli bestående, men naturligtvis var det en sorg för mig, då jag fick höra att enigheten brustit inom Dalakolonien. Jag fick just höra de första ryktena därom, då jag hållit mitt förhoppningsfulla tal på Ekumeniska mötet. Sedan har jag från skilda håll fått höra hur krisen utvecklat sig och om det slutliga fredsslutet. ….
Jag är mycket glad att Ni såväl som jag tror, att de stridande parterna voro rättrådiga människor, men att omständigheterna framtvingade skilsmässan.
Mrs Spafford gjorde på mig det bästa intryck. Hon var mycket vacker, klok lätt att tala vid. … Kolonien var på den tiden utsatt för avskyvärt förtal och jag talade vid amerikanska konsuler för att få ofoget hejdat. På samma gång skrev jag till Mrs Spafford, att hon måste låta ungdomen gifta sig. Det var enda medlet, att sätta punkt för allt skvaller.
…
Jag vet mycket väl, att dalabönderna inte kunna förstå min berättelse. De ville att den skulle vara sann och verklighetstrogen från försa ordet till det sista. Förhållandet har varit detsamma i Nås men har nu börjat ändras till det bättre.”
Semla Lagerlöfs roman Jerusalem kritiseras av bl.a. Hilma Granqvist för att ge en felaktig bild. Det gör den möjligen om man läser Lagerlöfs Jerusalem som ett historiskt protokoll över händelserna i Dalarna och i Jerusalem. Men, i litterär mening visar romanen med verkligheten uppvriden i fiktion hur sekten ”larsaner” uppstod och utvecklades till en fanatisk och verklighetsfrånvänd liten sekt på 37 individer män och kvinnor inklusive stackars försvarslösa barn som tvingas med. Självägande hemmansbönder sålde hemman och allt de ägde och gav sig iväg till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst i tron att de som inte tillhörde sekten skulle förgöras av svavel och eld. Vistelsen i Jerusalem var sannolikt än värre i verkligheten än som den skildras i romanen.
Ett språkligt påpekande: I Selma Lagerlöfs roman ”Jerusalem” kallas gruppen och vistelsen i Jerusalem ”kolonin”. Det är ett förskönande namn på Jerusalem-fararna och vistelsen i Jerusalem som inte stämmer med min kunskap och analys av verkligheten. Jag använder konsekvent termen ”sekt” för att beskriva gruppen och vistelsen. Gruppen från Nås och de som kom från Chicago var en sekt. De var vilseförda av två starka personer. Gruppen var intolerant mot dem som stod utanför sekten, i synnerhet i Nås. De var en fanatisk religiös grupp ledda i Jerusalem av en matriarkal diktator. De såg sig själva som ”utvalda”. När Jesus, som de övertygat trodde, skulle återkomma och skapa dem ett himmelrike medan de som stod utanför de ”utvalda” skulle drabbas av svavel och eld. En sekt således som korrekt benämning.
Första boken utspelar sig i Nås socken i Dalarna
Ingmarsönerna och Ingmarsgården är centrala i den första boken. De är rättrådiga och gudfruktiga, och folket i bygden vänder sig till dem för råd och stöd. Äldsta sonen heter Ingmar och gårdens överhuvud kallas Stor Ingmar. Det är ett namn som måste förtjänas och det är folket på gården och i socknen som avgör när han är värdig namnet.
Den första bokens början följer Ingmars väg till att bli Stor Ingmar. Det är en berättelse om brott, skuld, bitterhet och försoning med fästmö Brita. Efter att hon avtjänat ett fängelsestraff förlåter de varandra och kommer att odla en varm relation.
Handlingen flyttar årtionden framåt och när Stor Ingmar avlider blir hans son den Ingmar Ingmarsson som berättelsen följer. Hans syster Karin gifter sig med Eljas en suput. Karin skickar Ingmar till skolmästarens hem för att skydda Ingmar från Eljas. Ingmar växer upp förälskad i skolmästarens dotter Gertrud. Eljas avlider efter att förött ekonomin så att Ingmarsgården är skuldsatt. Karins andra make Halvor köper den fri.
Under en danstillställning hos torparen Stark Ingmar ställer en tromb till med stor förödelse. Ungdomarna i stugan hör djävlar och demoner i stormen. Karin blir så förskräckt att hon blir förlamad i benen. Den traumatiska upplevelsen banar väg för en väckelserörelse i bygden. En konflikt växer fram mellan den gamla och nya tron.
Stark Ingmars dotter återvänder från Amerika med make Hellgum, som samlar folk omkring sig i en sekt. De kallas ”Hellgumianerna” och har funnit den ”sanna tron”. Karin och Halvor ansluter sig sedan Karins förlamning släppt efter Hellgums besök. Alla i socken som inte ansluter sig ses som syndare och förkastas.
Ingmar värjer sig och det blir värre när även Gertrud dras till sekten. Ingmar får Hellgum att lämna socknen och återvända till Amerika efter att ha räddat hans liv från tre uppretade män. Utan ledare minskar sekten men ett brev från Hellgum med en kallelse till de trogna får dem att bestämma sig för att resa till Jerusalem.
De som tar kallelsen på allvar säljer sina gårdar för att få råd med resan, däribland även Karin och Halvor. Ingmar, som planerat sitt bröllop med Gertrud, får ett erbjudande av häradsdomaren Sven Persson som köpt gården och skänker den till Ingmar om han gifter sig med dottern Barbro.
Gertrud är svårt drabbad av stor sorg. I en uppenbarelse där ser hon Jesus. Hennes bitterhet försvinner och hon ansluter sig, till Ingmars besvikelse, till Hellgumianerna.
Den högtidliga och sorgsna avresan genom bygden avslutar första boken. Den allra sista meningen är ett klagorop från barnen, som vid järnvägsstationen försöker rymma och vandra tillbaka till socknen – ”Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.”
Andra boken – I Jerusalem
Bönderna från Nås kom till Jerusalem och anslöt sig till Gordonisterna. De lever i en koloni under Mrs Gordons styre. De ger stöd och utbildning till fattiga. Samtidigt sprids rykten om att de lever i synd och de motarbetas.
Många av svenskarna avlider på grund av det svåra klimatet, däribland Halvor efter att ha hittat sin döda dotter uppgrävd ur sin grav.
Ryktena når också Nås och nämndemansdottern Gunhild får ett brev om att hennes mor i Nås dött efter ryktena om hur kolonin lever varefter Gunhild går ut på de heta gatorna och dör av solsting. Gertrud lider också av hur allmänheten i Jerusalem ser på Gordonisterna. Hon sluter sig i en drömvärld. Varje morgon går hon till Oljeberget för att invänta Jesu återkomst.
Mellan Gertrud och Gabriel uppstår vänskapsband. Gabriel räddar Gertruds liv när hon ligger febrig, genom att med en berättelse lura henne att dricka vatten hon tidigare uppfattat som förorenat.
En dag anländer Ingmar Ingmarsson oväntat. Han är ditskickad av hustru Barbro för att hämta hem Gertrud så att han kan gifta sig med henne. Ingmars och Barbros relation har varit frostig. Barbro vill skiljas, hon vet att Ingmar inte ville gifta sig med henne utan bara gjorde det för att rädda familjegården. Hon bär själv på en plågsam ångest för en förbannelse som sägs vila över hennes släkt.
Ingmar inser att hans kärlek för Gertrud svalnat – han älskar nu i stället Barbro. Han förmår Gertrud vakna ur sina drömmerier. När hon tror sig ha sett Jesus i levande livet bevisar han för henne att mannen i fråga är en dervish. Hon känner bara bitterhet för Ingmar. Gabriel, som oroat sig för henne, är däremot tacksam eftersom han älskar henne.
Ingmar bidrar med inspiration till nya arbetsuppgifter och inkomster i kolonin. Han räddar den också när den hotas av en konspiration.
I en strid med gravskändare får Ingmar sitt ena öga utstucket och det andra drabbas av en sjukdom. Risken att bli blind tvingar honom att resa hem. Nu lyckas det honom att övertala Gertrud att följa med till Sverige. Även Gabriel följer med dem.
När de anländer till Nås pågår en gudstjänst. Gertrud och Garbriel ansluter sig till sina föräldrar i kyrkan. Ingmar får veta av Barbro att Stark Ingmar ligger för döden. Under Ingmars frånvaro har Barbro fött en son som hon tror är blind och därför har hon spridit ut att hon varit otrogen. Sonen kan dock se och Barbro ser släktförbannelsen som bruten genom Ingmars resa till Jerusalem. Makarna förenas och avstår från att skiljas. Stark Ingmar, som väntat på att Ingmar ska återvända ”från vallfarten”, kan nu somna in.
Den ”happy ending” Selma Lagerlöf presenterar i romanen saknar all verklighetsgrund. En person lär ha återvänt. Det återkommer vi till. Beskrivningen i romanen av sektens liv och leverne i Jerusalem visar styckevis och delt hur svårt kolonin hade det. Den romantiserade avslutningen och andra romantiserande spår i romanen innebär dock inte att man kan hävda att ”Jerusalem” i sin helhet är en romantiserande skildring.
VERKLIGHETEN.
Det känns i hög grad relevant att jämföra sekterismen och den religiösa fanatismen hos ”larsanerna” och Olof Henrik Larsson med Knutby-församlingen, Helge Fossmo och Åsa ”Kristi Brud” Waldau eller varför inte med den ”troende” om än inte i strikt mening religiösa sekten Extinction Rebellion och Greta Thunberg. Sektbeteendena liknar varandra, verklighetsförnekelsen likaså. Hur och varför kan dessa sekter med en förvriden verklighetsuppfattning uppstå, utvecklas och fortleva till stora skada för dem själva och andra? En grupp som lever isolerat kan uppenbarligen övertyga varandra om vad som helst. Svavel och eld regnar över dem som inte är troende och kommer att förtära alla andra än den lilla gruppen. Eller, vanvettiga föreställningar om ett klimat-armageddon av katastrofal global uppvärmning, översvämningar genom stigande havsnivåer med Stockholm under vatten, extremväder med eld, stormar och död. I Jerusalemfallet handlade det om 37 personer som drog till Jerusalem för att invänta Guds straffdom och Jesu återkomst.
Josef Larsson med lie utanför Jerusalem.
Den Spaffordska sekten i Jerusalem. Studera de glädjelösa ansiktena. Skrämmande uttryck för kuvade människor!
Inledning
De verkliga Jerusalem fararna, bakom Selma Lagerlöfs roman, bestod av en sekt dalabönder med familjer som utvandrade.Den 23 juli 1896 bröt 37 människor upp från Nås socken i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. Den religiösa rörelse de kom att tillhöra hade grundats 1881 av Spaffords, ett förmöget Chicagopar. Paret Spafford hade i jerusalem grundat en sekt för att leva efter urkristna föreställningar.
Olof Henrik Larsson, född i Grundsund, var en svensk sjöman som utvandrat till USA. Larsson blev bekant med Spaffords och deras idéer Han blev väckelsepredikant och grundade vid återkomsten till Sverige en väckelserörelse i Nås. Larsson med hustru utvandrande senare till Jerusalem tillsammans med sektmedlemmar från socknen. I Jerusalem väntade Anna Spafford och hennes sektmedlemmar (i Lagerlöfs roman kallade Gordonisterna).
Inga ättlingar efter dalabönderna finns längre kvar i Jerusalem.
Händelserna.
Olof Henrik Larsson med hustru.
Olof Henrik Larsson kom till Nås (hans hustru Matilda Helgstens hemort) från Chicago 1889 och började då samla folk omkring sig. I Chicago ledde han redan en församling som levde i egendomsgemenskap, ingen medlem hade egna pengar eller ägodelar utan allt delades av alla. Larsson och hans följeslagare ansåg sig ha funnit den enda sanna läran, och alla som inte följde den ansågs vara förtappade syndare. Väckelserörelser fanns i hela landet och drog till sig medlemmar från svenska kyrkan. Larsoniterna var den minsta religiösa rörelsen med 50 medlemmar. Larsson återvände efter en tid till Chicago för att återförena sig med sin äldre församling, men höll brevkontakt med medlemmarna i Nås. Det var i Chicago som Olof Henrik Larsson vid återkomsten till sin församling hösten 1895 kom i kontakt med Anna Spafford. Han greps starkt av hennes ”gudomliga budskap”.
I februari 1896 kom ett brev från sjömannen och väckelsefanatikern Olof Henrik Larsson till sekten i Nås, med en kallelse att resa till Jerusalem för att ansluta sig till Spaffords sekt. De som reste sålde allt de ägde som tillfördes en gemensam kassa. Larsson återvände till Nås från Jerusalem för att hämta Nåsbönderna.
Det finns, som kuriosa, historiska ögonvittnesskildringar om ett fruktansvärt åskväder just när hästskjutsarna med resenärerna hade lämnat Nås, med hagelkorn stora som duvägg. Den tolkades sannolikt av de 37 och kanske också andra som ett Guds järtecken på samma sätt som tromben som var starthändelsen för väckelsen. Dagens klimatsekten har likande föreställningar, tolkningar och reaktioner inför naturligen återkommande dramatiska och ibland extrema väderhändelser. Det är inte bara en semi-autistisk flicka med fetal syndrom utan också en vädergubbe och en agronom som reagerar så.
Spafford med döttrar.
Den Spaffordska sekten i Jerusalem gav hjälp till sjuka och fattiga oavsett härkomst och trosuppfattning. Inom själva sekten rådde stränga regler och sjukvård var förbjudet, tron var enda läkaren. Kombinerat med det hårda, ovana klimatet medförde det att många av de svenska utvandrarna avled. Sannolikt blev livet i den Spaffors/Larssonska sekten i Jerusalem allt annat än ett gudomligt paradis, snarare ett ”gudsnådeligt” helvete att utstå.
Anna Spafford förbjöd sektens medlemmar att söka vård och använda mediciner vid sjukdom. Hon ogiltigförklarade alla existerande äktenskap, och inga nya fick ingås. Celibattvång infördes.
Olof Henrik Larsson som hade varit sektledare för församlingen i Chicago och Nås, förlorade snart sin position och försköts allt längre ut. Han fick arbeta som kittelflickare och förvisades slutligen till sin verkstad i ett plåtskjul, där hans hustru en morgon hittade honom död, på knä och med Bibeln uppslagen på bordet med 1 kor. 13, ”kärleken är tålig och mild” understruket. Så ändades banan för sektledaren som förlett 37 personer från Nås att söndra familjer och egendom för att resa till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst och för att undkomma det armageddon av eld och svavel som skulle drabba dem som inte tillhörde de 37.
Anna Spafford drabbades 1922 av ett slaganfall och dog. Gemenskapen började därefter krackelera. Dottern Berta Wester tog över sekten och umgänge med fester och alkohol infördes och äktenskap tilläts.
Hol Lars Larsson hade rest från Nås som femtonåring och arbetat som fotograf och guide. Han kallade sig senare Lewis Larsson, och blev efter första världskriget svensk konsul i Jerusalem. När celibattvånget avskaffats gifte han sig med Edith Larsson, Olof Larssons dotter.
Lars E. Linds skildring av sekten.
Så här beskriver Lars E. Lind händelserna och förhållandena i sekten i Jerusalem: ”En julidag år 1896 bröt 37 människor upp från den lilla byn Nås i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. I det torra och ofruktbara Palestina dog många av dem snart i okända febrar, men de överlevande och deras ättlingar kom att bilda huvuddelen i ”The American Colony”, som från att ha varit en underlig matriarkalisk sekt utvecklade sig till ett affärsföretag och spelade en betydelsefull roll i Den heliga staden”.
Vid avfärden från Nås var Lars Lind inte fyllda fem år. Under sin ålderdom var han bosatt i Kalifornien som den siste överlevande av Jerusalem fararna. Han avled 1981, 91 år gammal några månader efter att hans unika minnesbok hade publicerats
Lind skildrar hur det religiösa förtrycket förvandlade svenskarna till viljelösa slavar, kuvade av ett infernaliskt angivarsystem med offentliga häxprocesser.
Men Lars Linds bok är också en skildring av Det heliga landet som det tedde sig innan staten Israels tillkommit. Marginellt förändrat sedan Jesu tid. Lars Eriksson Lind fick tid att sammanfatta sitt liv, medveten om att det hade varit ett högst ovanligt liv. Han summerade i intervju i boken utvandringen till Jerusalem med ett enda svenskt ord:
”Elände”!
Då de drog iväg till Jerusalem var det som att resa till månen, säger han. De försvann från världen och förlorade sina själar.
”När jag besökte Sverige år 1964 och kom till Nås träffade jag en gammal kvinna på ålderdomshemmet — hon var över 90 och nästan döv. Då hon fick klart för sig att jag var en av Jerusalemsfararna berättade hon att hon också skulle ha rest, allt var klart för avresan, men något hinder kom emellan, hon mindes inte vad. Du var den som hade tur, svarade jag. Du var den lyckosammaste av dem alla”.
Ett sista citat ur Lars Linds bok, ”den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.
Enväldig matriarkal diktator var Anna Spafford och i sektens stora hus rådde stränga regler. De nyanlända svenskarna hade bara att foga sig. Pengarna från gårdsförsäljningarna fick de lämna i en gemensam kassa, som Spafford hade hand om. Barnen togs ifrån föräldrarna och uppfostrades kollektivt.
Nya äktenskap tilläts inte och redan gifta måste leva i celibat. Visserligen var svenskarna vana att följa sin ledare, men nu hamnade de i ren diktatur.
Till råga på allt utsattes de för ett hett klimat och nya sjukdomar. Tolv av svenskarna dog under de första fem åren, de flesta i malaria.
Bara en svensk återvände
Så vitt man vet flyttade bara en enda av de utvandrade Nåsbönderna åter till Sverige. Det var Jon Jonsson, som aldrig fick gifta sig med sin fästmö Karin Larsson. Anna Spafford ansåg honom obekväm och uteslöt honom tidigt. 1906 återvände han, efter några år i USA, till Nås. De flesta svenskarna blev kvar i sekten. Enligt vissa uppgifter berättade han aldrig om händelserna i Jerusalem.
De som reste från Nås
Dokumentet med namnen på de dalabönder som utvandrade från Nås socken till Palestina förvaras i Riksarkivet i Arninge, ingår i Statistiska Centralbyråns arkiv, 1:a avd Byrån för befolkningsstatistik, serie H3AA:164.
Klicka på bilderna för att se dokumenten tydligare.
Sammanfattning
Man kan fundera och spekulera! Ångrade de 37 resenärerna i sekten att ha sålt allt de hade och rest från ett sannolikt ganska gott bondeliv i Nås till sekten i Jerusalem, inför de prövningar de utsattes för där. Eller, tolkade de allt ont och svårt som skedde dem som Guds prövningar inför synder de kanske trodde sig begå eller ha begått. Livet i sekten blev sannolikt mer likt ”eld och svavel”, i varje fall i överförd mening, dvs. det liv de trodde att de andra i Nås som inte tillhörde sekten skulle drabbas av.
Den siste överlevande, Lars E Lind, berättar som redovisats om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Linds berättelse handlar om hur 37 människor, män, kvinnor och barn huvudstupa gav sig av från en liten bondby i Sverige, sålde och lämnade allt de hade, inklusive vänner, familjer och familjemedlemmar och reste till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst där. Istället hamnade de i djup misär, fångar i en fanatisk religiös diktatur, ett helvetesliknande matriarkat, utblottade in på bara kroppen i ett främmande land, vars språk de inte förstod och vars klimat de inte tålde. Många av dem dog efter bara några år.
Källor och litteratur:
En kritisk bok om livet för Jerusalem fararna från Nås skrevs av Lars E. Lind (som reste till Jerusalem med föräldrarna från Nås som barn) och Tord Wallström, Jerusalemsfararna : den siste överlevande berättar om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Boken ” Tillägnas mina föräldrar Erik och Karin som lämnade sitt eget förlovade land utan att finna ett nytt.”
Viktiga museer som exempelvis Nationalmuseum har tidigare politiserats av socialister och identitetspolitiker.
Nu utsätts Historiska museet för medveten förstörelse. Sveriges forntid och medeltid inklusive kyrkokonsten skall uppenbarligen förfalskas så att den (10 miljoner föremål) passar in i den politiska agendan. Miljöpartiets tidigare kanslichef Åsa Marnell har utsetts till museets förstörelsechef och skall enligt egen utsago använda museet för att skapa engagemang för ”klimatkrisen”, enkannerligen enligt Miljöpartiets agenda.
Fy f-n för de landsförrädare och historieförfalskare som utsett en stollig miljökommunist till chef. Historiska kunskaper är lika med noll och sannolikt ett hinder för att bli chef. Kunskap behövs inte när vänsterpolitiseringen drivs igenom.
Var finns SD och Jimmy Åkesson i dessa frågor? Agera, för bövelen, innan allt är försent!
Gettlinge gravfält på Öland (mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta) är en av öns största fornlämningar. Gravfältet är närmare två kilometer långt och ligger i anslutning till den västra högvägen. Se kartan nedan.
Den imponerande raden av förhistoriska lämningar börjar norr om Gettlinge by. Många av gravarna har genom århundradena ramponerats och förstörts genom att stenar avlägsnats och av skattsökare i äldre tider.
Gravfältet beskrevs i äldre historiska texter 1634 av historikern Johannes Haquini Rhezelius i ”Monumenta runica”.
Han ritade också av skeppssättningen i sin resedagbok. Se längst upp till höger på högra sidan.
Den av Rhezelius avritade skeppssättning här fotograferad i oktober 2022.
Skeppssättningen är 30 meter lång och består av 23 resta granitblock intill varandra.
Den nordliga stävstenen har ett tjugotal skålgropar. Det visar att stenen en gång legat som en häll där människor huggit in dessa skålgropar i vilka man offrade för god växt, tillfriskande och kanske också god skörd. Skålgropar är ett vanligt och återkommande motiv på hällristningar från bronsåldern.
De stora resta kalkstenshällarna i den norra ”entrén” till gravfältet utgör en formlig portal till gravfältet, kanske just för begravningsprocessioner. De har naturligtvis också rests för att markera platsens betydelse som gravfält för befolkningen i byarna omkring. De två stora hällarna markerar, eller snarare en demarkationslinje och entre till, en plats som sannolikt av befolkningen omkring uppfattades och hedrades som helig ägnad å gångna generationer och förfäder.
Ursprungligen fanns det omkring 250 gravar, men numera är cirka 200 kvar i identifierbart skick. Carl von Linné lär också ha undersökt en av gravarna 1741 enligt Linnés ”Öländska och Gothländska resa”.
Tidsbestämning av gravfältet
Tidsbestämningar visar att de flesta stensättningar är från yngre bronsålder och järnålder. I några av de kvadratiska eller runda stensättningarna har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande med olika utformning av stensättningarna.
Ett femtontal gravar undersöktes arkeologiskt år 1900. Det man fann var uteslutande mansgravar. I några fann man vapen men tyvärr var de flesta redan plundrade.
Den bäst bevarade graven var uppförd av tio kalkstenshällar med ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Den gravformen är från första århundradet efter Kristus.
Gravfältet har använts under en imponerande tidsperiod på 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus dvs övergången från vikingatid till medeltid.
På gravfältet står också en av Ölands många välbevarade väderkvarnar.
Under bronsåldern (1800 – 500 f.Kr.), då hällristningarna vid Häljesta skapats över loppet av många århundraden, var jakt och fiske en av familjens viktiga källor till försörjning. Andra var att man samlade växter, frukter, bär och nötter. Kreatur och nötboskap hölls och kunde gå ute året runt. Ett enkelt åkerbruk hade börjat växa fram på de bördiga sjöbottnarna av Mälardalen som steg ur havet i takt med den pågående kraftiga landhöjningen. Människorna var därmed relativt bofasta. Kom ihåg att Mälaren då inte var en insjö utan en havsvik med ett vattenstånd som stod 15 – 20 meter högre än idag. De slätter och åkrar man idag ser i Mälardalen var då havsbotten och de nuvarande skogbevuxna holmarna var öar. Klimatet var mycket varmare än idag under den perioden, närmast att likna vid ett Medelhavsklimat.
Hällristningarna vid Häljesta
Den idag smala Tunabäcken som rinner 200 meter väster om Häljesta hällristningar var en seglingsbar vik under bronsålder med anslutning i en havsvik strax i sydväst. Vågorna sköljde de klippor med ristningar vi står vid. Här steg man iland och ristade in sitt skepp. Det är för en man lätt att förstå att hällarna med närmare 550 figurer domineras av 125 skepp. De övriga motiven är 49 människofigurer varav flera män med en mäktig erektion, 12 ringfigurer, 10 fotsulor, 7 djurfigurer, 3 rutnät, 274 älvkvarnar eller skålgropar som de också kallas samt 70 obestämda figurer.
Den södra hällen (som är den som redovisas och kommenteras på mina fotografier nedan) innehåller några ovanligare figurer. Bland annat en plöjningsscen med två behornade djur (sannolikt oxar) som drar ett årder. Årdret styrs av en människa med en övernaturlig stor femfingrad hand. Figurer av den typen är ovanliga i Sverige och det här är den enda i Mälardalen. Scenen visar att de bofasta bronsåldersmänniskorna bedrev jordbruk. Det är den enkla förklaringen till bilden. Man ristade in en bild av en viktig verksamhet i ens dagliga liv. Mytiska spekulationer varken behövs eller lägger något till. En annan mycket ovanlig figurtyp är en bågskytt som är ristad längst ner på hällen. Det finns också fiskescener där man tycker sig se människor fiska med metspö.
De människor som levde här på bronsåldern hade naturligtvis ett talspråk som vi inte känner det minsta av. De har ändock, till oss närmare fyra tusen år senare i eget intresse skapat figurer som blivit kvar, bilder som skildrar deras liv, vardag och prioriteringar. Det ligger däremot inget mytiskt religiöst ”budskap” i figurerna. Det är fantasifulla efterkonstruktioner.
I Häljesta utanför Munktorp i Köpings kommun finns länets största hällristningslokal. I Årby i Svedvi socken och på Gideonsberg i Västerås finns också skeppsristningar. I Dräggesta i Tortuna socken finns Sveriges största skålgropslokal med mer än 1300 skålgropar samt några skepp och fotsulor. I Vallen i Björksta socken finns ett två meter långt skepp inristat i berget. I Björksta finns flera hällristningslokaler, bl.a. vid kyrkan.
Kommunikation
Den nordiska kulturen var i begynnelsen och under flera tusen år en skriftlös kultur. Det har gällt långt fram i tiden. Muntliga berättelser har fört redogörelser om timade händelser vidare från generation till generation. Så kunde en familjs historia, bygdens historia och viktiga händelser hållas levande.
Under den äldre järnåldern kom runskriften till Norden. Runalfabetet har möjligen sin förebild i det latinska alfabetets versaler. Runorna och runskrifterna kompletterade muntliga berättelser och budskap. De äldsta kända runskrifterna i Sverige är från 200 e.Kr.
Hällristningarna hör tidsmässigt hemma i skedet innan runalfabetets och runskriftens framväxt med viss överlappning. Stenar med runskrift finns i stor utsträckning kvar medan runskrift på mjuka material som trä, ben, läder och pergament som förkommit och multnat bort under det gångna årtusendet.
Hällristningar
Från slutet av stenåldern, hela bronsåldern och den tidiga järnåldern i Norden ristades i sten och på berghällar mängder med bilder och figurer. Dessa ristningar och målningar kallas därför hällristningar och hällmålningar. De flesta hällmålningar har förstörts under årtusendenas lopp men många av hällristningarna består. I Västmanland är ett antal sådana hällristningsplatser kända, den största i Häljesta utanför Munktorp i Köpings kommun.
Ristningarna är stiliserade och kan vara såväl figurativa, t.ex. i form av människor, djur, skepp, fotsulor mm, som nonfigurativa i form av cirklar, spiraler, vågmönster, linjer och punkter eller gropar. De absolut vanligaste ristningarna är små gropar i berghällarna eller stenarna, så kallade älvkvarnar eller skålgropar. Dessa smordes med olja och man offrade små saker i groparna för välgång, välfärd, skydd mot olyckor och sjukdomar. Det har förekommit under nästan hela vår historia och det finns vittnesmål om kvinnor som offrat små saker i skålgroparna ända in i det begynnande 1900-talet.
Ristningarna visar bronsålderns materiella kultur. Man ser vilka djur som människorna jagade, hur vagnar, skepp och vapen såg ut.
De ristade och tecknade figurerna, vilkas tolkning både kräver kunskap och förståelse men mest av allt frihet från ideologiska och religiösa fördomar och antaganden. Ett barnasinne är bättre lämpat än professionella mytiska övertolkningar. Occams rakkniv är ett vetenskapligt förhållningssätt som borde vara ledstjärna för de arkeologer som i skrift tolkar figurerna.
”Problemet med våra hällristningar är att kodnycklarna (I vilken mening har de någonsin funnits? Min kursiv) som krävdes för att kunna förstå innebörden i ristningarna gått förlorade under årtusendenas lopp, språket har förändrats och den omgivande materiella och immateriella kulturen likaså. Tolkningarna av hällristningarnas budskap kommer alltså att för all framtid förbli mer eller mindre rena gissningar”.
Tolkningar är alltid byggda på rådande akademiska ideologier och föreställningar. De riskerar därför att föra till felslut och feltolkningar för att inte säga vantolkningar, men som passar in i den rådande tidsandans överideologier. Svårigheterna inträffar naturligtvis när vi, flera tusen år senare, försöker sätta oss in i hur de som ristade tänkte, upplevde och tolkade världen.
Ibland har ett sinne utan arkeologisk teori, kunskap och förutfattade meningar lättare att förstå och korrekt tolka dessa figurer och bilder. Barn kan rita bilder som liknar dessa hällristningar. Det är tänkvärt!
Det finns, som nämnts, många hällristningslokaler i Västmanland. De flesta ligger i länets södra och östra delar, runt Mälaren. Hällristningar kan vara svåra att se. De krävs en sned belysning för att de grunda ristningarna skall framträda tydligt. En del hällristningarna är ifyllda med röd färg för att synas bättre och på en del platser finns även informationsskyltar (tyvärr inte alltid med korrekta tolkningar).
Båtarna på hällristningarna – varför?
Det vanligaste motivet på hällristningar är båtar, naturligen med hällarna liggandes vid den tidens hav och vikar. Men frågan är; vilka slutsatser kan vi utifrån båtristningarna dra om båtarnas verkliga utseende? Bilderna på hällarna visar sannolikt i grova drag utseende och varierande båtstorlek. Ursprungligen under stenåldern var båten en urholkad stock. Därefter har båten med tiden utvecklats. Bilderna av bronsåldersbåten på hällristningar kan enklast beskrivas som en ”släde” med medar. Den är sannolikt en utveckling av stockbåten nu försedd med utriggare som naturligtvis ökar sidostabiliteten. Utriggaren är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett antal tvärgående balkar. Utgrävningar av bosättningar visar att man också gjort ”tandembåtar” av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra förenade med tvärgående ”balkar” ungefär som en smal katamaran. Det ger både bättre sidostabilitet och bärighet än en båt med ett skrov. Utriggade båtar var kännetecknande för bronsåldersbåten. Ytan mellan skrov och utriggare kunde sannolikt användas som lastyta vilket också båtavbildningar visar när man huggit in balkar mellan skrov och utriggare eller ristat ”kryss” mellan skrov och utriggare. Utriggaren är på de flesta hällristningar inte försedd med andra utsmyckningar än uppåtböjning i ena eller båda ändar. Skrovet, där besättningen troligen satt på knä (som visas på en del hällristningsbåtar), är i de detaljrikare ristningarna försedd med större uppåtböjda strävor, främst i fören på båten, ibland avslutat med djurhuvud och med horn som utsmyckning.
Arkeologerna förefaller ense om att de vertikala streck som huggits som uppstickande streck utgör markeringar för besättningen som naturligen i en smal båt sitter på rad efter varandra i skrovdelen. Det finns båtristningar där de enkla strecken har en avslutande rund del som en människas huvud. I några fall har man huggit in väldigt många i besättningen, upp till fler än 40 personer. Arkeologer ser det som en underlighet och förklarar dessa som fantasiavbildningar. Kunde man bygga en båt på bronsåldern för så många besättningsmän? Jag vet inte men är inte lika säker som arkeologerna om omöjligheten.
Brandskogsskeppet i närheten av Boglösa kyrka söder om Enköping är intressant. Den är stor, 4 meter, varför man ristat in fler detaljer än på de mindre mer stiliserade båtsristningarna. På det skeppet ser man tydliga besättningsmän som ror båten. Se bilden nedan.
En annan typ av figurer som förekommer i flertal på många hällristningslokaler är ristningar är män med erigerad penis. Jag ser det som trams när arkeologerna förklarar figurer som avbildats med stor erigerad penis med att hällristningarna har en funktion i ritualer där man hyllar manlig fortplantningsförmåga och livskraft. Det finns betydligt mer närliggande manliga förklaringar. Vi återkommer till dessa.
Så här skriver, jag citerar in extenso, exempelvis Västmanlands läns och Västmanlands länsmuseums arkeologer och tjänstemän när de med fantasifull övermytologisering för att inte säga ideologisering ”förklarar” enkla bilder som i själva verket är lätta att förstå om man tar till sig dem till face value.
”Ristningarna är ett magiskt hjälpmedel att främja fruktbarhet och välstånd där ristningarnas scenerier sätts i samband med folkliga fester med fruktbarhetsriter. De är gudomliga väsen; eftersom gudarna inte fick avbildas på ristningarna (hur vet man det, det är en sentida ortodoxt kristen och muslimsk uppfattning, knappast aktuell på bronsåldern, min kursiv) fick de tecknas som skepp (en makalös övertolkning eller ren gissning i det blå, min kursiv). Skeppsbilden är alltså i själva verket synonym med det högsta gudomliga (de hade sannolikt inget begrepp som ”det högsta gudomliga” och skeppen som ”gudomliga” är en ren och skär övertolkning, min kursiv)”.
De ristade mer troligt sina skeppsbilder för att de naturligen var mäkta stolta över sina båtar och skepp. En båt var en betydande och värdefull egendom och investering. Arkeologernas förklaringar är av sentida ideologisk typ full av lösa antaganden utan belägg, ytterst byggd på fördomar och fantasier. Jag vet dock inte varifrån, från vilka teorisystem eller från vilka utbildningar dessa fantasifoster om mytiska riter och symboler kommer. De är övertolkningar på gränsen till löjeväckande. De enklaste och mest närliggande förklaringarna hoppar man över.
Jag kommer att presentera mer närliggande och konkret begripligare tolkningar av ristningarna.
NÅGRA AV BILDERNA PÅ HÄLJESTA HÄLLRISTNING MED KOMMENTARER.
Den rika floran av ristningar vid Häljesta är inte fullständigt redovisad på dessa bilder, men de viktiga och typiska motiven finns med. Använd gärna min text om och när ni besöker Häljesta hällristningar.
Fotavbildning. Det är en av de vanligaste motiven på hällristningar i Mälardalen. Ibland ser man tolkningar med utgångspunkt i naturreligiösa motiv. Min uppfattning är att de mest är att likna vid de ”tags” som dagens graffitimålare använder. Typ, ”jag var här”. Amerikanska soldater under WWII skrev lite varstans ”kilroy was here” för att markera en tidigare närvaro. Det är vad alla dessa ”fötter” handlar om. Jag var här!
Två rader med figurer. Den undre raden visar en man med spjut och en man med rejäl erektion. Närmast till hands är väl en avbildning av en besättning på en av de båtar som ristats på hällen. De steg i land för att jaga byte, vila och äta. Prickarna är skålgropar.
Den längre raden med män, 11 personer. En besättning avbildad? En procession av något slag har angivits som förklaring. Vilken typ? Jag har sett en tolkning som landar i att det var fråga om ”begravningsprocession”. På vilken grund antas det? Jag tror att det helt enkelt är en övertolkning av personer fast i moderna föreställningar om formella kollektiva beteenden. Snarare ännu en besättning avbildad. Ytterligare två fot ”tags”. Den långa raden med prickar på de båda bilderna är skålgropar.
Fyra personer, varav en med en mäktig erektion. Varför inte jämföra en enstaka personfigur inhuggen i hällen med dagens ”selfies” på nätet. Var bronsåldersmänniskorna verkligen så annorlunda än vi. De önskade och avsåg att dokumentera sig själva för framtiden.
En båt av den typ som var vanlig då med en utriggare för att stabilisera farkosten och med kraftig uppåtsvängda för och akter. Att båten skulle var så stor att varje streck avbildade en i besättningen, 31 personer, är osannolikt men inte omöjligt. Vi vet helt enkelt inte hur stora farkoster bronsålderns människor var kapabla att bygga. Vi skall akta oss noga för att underskatta deras kunnighet, kreativitet och drivkraft. Kan det faktum att ytan mellan båten och utliggaren är ifylld tolkas som att detta var en mer utvecklad variant av båttyp där föremål/varor kunde fraktas på den mellanliggande delen?
En intressant del. Sju personfigurer, några väldigt barnsligt och rudimentärt utformade. En man med kraftig erektion. Lemmen är alltid överdrivet stort ristad på hällristningar. Hur tolkar man det? En liten båt samt möjligen ett fyrfota djur, en hund? Är två av de nedre männen inbegripna i ett slagsmål?
Det viktigaste på denna bild är den svårsedda figuren i mitten. Tyvärr, som så ofta är hällristningar och runstenar bristfälligt underhållna sedan länsstyrelserna tog över ansvaret. Urblekning och algtillväxt skymmer. Ändock har jag färgförstärkt så mycket som möjligt i datorn. Men titta noga. Det är en man med pilbåge på jakt.
En mycket motivrik del av hällristningen. Tre båtar. Den övre figuren finns på en annan bild. Två av männen står i en båt. En med ett spjut, den andra med utbredda armar och erektion.
Ett fyrfota djur. En ofärdigt ristad person, en kvinna (?) mot vilken två män med utbredda armar och erektion är vända. Den ena av dem med en mäktig lem i upphetsat tillstånd. Vad har hänt här? Det tror jag man kan föreställa sig. Vi har studerat ett stort antal hällristningar i Mälardalen, främst södra Uppland, och denna typ av mansfigurer är vanliga. Ibland förekommer också samlagsscener med en man med ristad erektion ovanpå en annan figur. Bronsålderns människor var sannolikt lika fascinerade av erotik som människor under hela historien. Se exempelvis de väggmålningar i Pompeji som i detalj beskriver erotisk kärlek. Kan ristingarna förenklat uttryckt beskrivas som ”bronsålderspornografi”? Motiven kommenteras och analyseras inte lika ofta och på djupet som solsymboler eller skepp som vantolkas som gudssymboler eller annat som kan tolkas som dyrkan eller religiös föreställning. Är verkligen de erotiska motiven så svåra att förstå och förklara?
Två större båtar med utliggare. En fot. En släde och några andra svårförståeliga figurer.
Den viktigaste figuren är på denna del av hällristningen kraftigt urblekt. Det är en man som plöjer med två oxar och ett årder. Han håller upp en hand med fem stora fingrar. I övrigt en båt, några skålgropar för att offra i, en släde.
En skålgrop i nedre högra hörnet. Dessa har man offrat i med små saker, lite olja eller annat, omvittnat ända i det tidiga nittonhundratalet. Sex båtar i varierande grad av fullständighet och storlek. Det sista är intressant. Naturligtvis förekom, om man tänker efter en liten stund, olika stora båtar byggda av olika skickliga och kreativa båtbyggare. Ett hornförsett djur förekommer. En hjort som jagades? En solsymbol. En fot överlagrar hjorten och en mindre båt.
När man studerar många hällristningar, som vi gjort, ser man också att förmågan och skickligheten att rista figurer, personer eller båtar, varier stort mellan dem som ristat in figurer på hällarna vid vattenbrynet.
PS
Ockhams (Occam) rakkniv, uppkallad efter den medeltida engelske franciskanmunken och filosofenWilliam Ockham (1287–1347), är en vetenskaplig metod/princip som innebär att man inte ska anta fler faktorer än som behövs för att förklara de observationer/företeelser man studerar.
Man kan beskriva Ockhams rakkniv som att om flera olika förklaringar till ett studerat fenomen föreligger, bör man föredra den enklaste. Det betyder dock icke att den enklare förklaringen alltid är korrekt. Det är en en princip för tänkandet. Rakkniv syftar på att man rakar bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen.
I denna text djupanalysernas Anundshögsområdet som centrum rör Siende härads tingsplatsfrån 800-talet fram till 1500-talet och den unika arkeologiskt belagda förekomsten av ett tingshus. Anundshög, den största högen i Sverige byggd under perioden 550 e.Kr – 1050 e.Kr., samt skeppssättningarna, runstenen, pålverket och Eriksgatan behandlas utförligt. De har jag delvis skrivit om i en annan bloggtext:
Platsen har under järnålder (eventuellt från bronsålder) och fram till medeltiden varit en samlingsplats och en kommunikationspunkt, eventuellt också en kultplats. Under järnåldern markerades vägen förbi platsen med resta stenar och ett unikt runstensmonument. Samma väg användes under medeltidens Eriksgata.
Ett hålvägssystem (en hålväg är en forntida artefakt som består av en fåra i marken där en forntida väg gått fram. Den har bildats av slitage från hovar, klövar och fötter. När en hålväg på grund av slitage blev för djup eller på annat sätt obekväm, valde man att gå vid sidan om. I hålvägstäta områden kan man se flera parallella stråk intill varandra) leder österut, förbi Långby och Tuna och vidare. Denna östliga vägsträckning var en del av Eriksgatan och är i någon mening föregångare till dagens E18. Anundshög ligger precis i mötet mellan Badelundaåsen och vägen österut. Bäcken som idag meandrar runt Anundshögsområdet kan ha varit seglingsbar under bronsålder och järnåldern hela vägen upp från Mälaren.
Kommunikationsläget i centrum av Mälardalen är nyckeln till förståelsen av områdets stora kulturhistoriska betydelse och också till områdets ekonomiska välstånd via handel med järn, skinn och pälsprodukter mellan Bergslagen, Dalarna och Mälaren.
2. Anundhögssområdets ålder?
Kol 14-dateringarna från Anundshögsområdets olika delar har stor tidsmässig spridning vilket visar att området har använts för olika ändamål under en mycket lång historisk period. Dateringar av härdområdet (ett område med ett stort antal härdar från eldstäder) i anslutning till storhögen spänner mellan förromersk och romersk järnålder (dvs 500 f.Kr. – 400 e.Kr.). Det innebär att härdområdet fanns århundradena kring Kristi födelse. Härdområden har generellt, enligt arkeologiska undersökningar, använts under mycket lång tid från yngre bronsålder till äldre järnålder (dvs från 1100 f.Kr – 550 e.Kr). och det visar därmed på platser där människor återkommande och regelbundet har samlats.
Gravarnas ålder är till stora delar okända. Anundshögarna dateras traditionellt till mellersta eller yngre järnålder. Skeppssättningarna är inte säkert daterade.
Dock, man vet att skeppssättningar på andra håll oftast finns på gravfält med gravar från yngre järnålder, vilket skulle indikera att också Anundsområdets skeppssättningar uppfördes under denna period
3. Anunds hög och Yngligasagans Bröt-Anund
Varför heter den stora högen Anundshög och vem var Anund?
Om Anund, också kallad Bröt-Anund, var en historisk person har diskuterats och i synnerhet ifrågasatts av dem som utifrån en övertolkning av den källkritiska skolan helt dömer ut historiska annaler som Snorre Sturlassons Ynglingasaga som historisk källa. Om Bröt-Anund har existerat (och någon historisk förlaga har han haft) bör han ha verkat under första halvan av 600-talet. Enligt Snorre Sturlasson skall han ha härskat i Tiundaland i dagens Uppland.
Den främsta källan rörande Bröt-Anund (bröt kallas en väg, efter bryta) är således Snorres Ynglingasagan. (a.a. s. 32-33) Snorre berättar att Anund var son till kung Yngvar av Ynglingaätten som stupade i kamp med esterna. Efter honom blev Anund kung i Svitjod. Han höll enligt Snorre fred i Svitjod och blev mycket rik. Han hämnades faderns död i Estland. Han röjde sedan land och byggde vägar i Svitjod och kallas därför Bröt-Anund. Han hade flera kungsgårdar (”husby”), men hemlandet var Tiundaland. Snorre beskriver Anund som en omtyckt kung och det skall ha varit ”god årsväxt” i landet under hans styre.
Enligt Snorres dramatiska berättelse om Anunds död skall kung Anund en höstkväll passerat ett ställe kallat Himmelshed (Himinheid) med trånga fjälldalar och höga berg på båda sidorna. Det regnade och den snö som låg på bergstopparna rasade ner i ett stort snöskred tillsammans med lera och sten varvid kungen och många av hans män dog. Enligt en annan källa Historia Norwegiæ skall Anund ha dödats av sin halvbror Sigvard. Vi vet helt enkelt inte säkert vad som hände under Svea rikes historiska gryning.
Anund efterträddes av sonen Ingjald Illråde, som blev den siste kungen av ätten. Ett vanligt historiskt antagande är att den väldiga Anundshögen i Badelunda socken i utkanten av Västerås är kung Anunds verkliga eller symboliska grav.
Olov Graus beskrivning av det historiska skeendet runt Anunds hög och Bröt-Anund framgår av följande citat: »Uti denna hög är Konung Amund eller Bröt-Amund begrafwen, som wid år Christi 730 skal regeradt och warit en af Hedna tidens berömligasta Konungar, om hwilkens död Ynglinga sagan således förtäljer at, ‘när Han färdats en höst här i orten och ärnat sig til en af sine gårdar, Himmels hed kallad, der någre fjälldalar warit, så har mycket snjö och sedan rägn fallit, som låssat en stor skreda af stenar och sand uti fjället, hwilket oförmodeligen fallit öfwer Konungen och hans medfölje, hwaraf de blifwit ihjälslagne’. Detta skal händt wid pass Anno 760.»
Den på runstenen (se nedan om runstenen, min kommentar) nämnde »Hedin, Konung Amunds broder, … har ock förmodeligen warit denna gången med Konungen på resan och här, lika som han, fådt sin död; ty man finner eljest ej, at denna ättehög warit någon ordentelig eller Kungelig ättebacke». (a. a. s. 331 f)
Namnet ”Anunds hög” är skriftligt belagt från medeltiden (även om kung Anund/Bröt-Anund nämns redan i Snorre Sturlassons Yngligasaga i Heimskringla skriven runt 1219-1220) som diskuterats ovan) då högen användes som tingsplats, ”Anunda Högh”. Pastor Jonas Holstenius omtalar på 1600-talet att ”Wid thenna högh hafwer fordom tidh warit Tingsplats” vilket skall framgå av sex brev hos Bengt Person i Tible från 1355, 1355, 1358, 1391, 1393 och 1437 (numera förkomna).
4. Runstenen vid Anunds hög
Runstenen vid Anunds hög kan dateras till första halvan av 1000-talet och är rest i linje med den rad av stenar som syns på bilden nedan och som senare markerade Eriksgatans lopp förbi Anunds hög.
5. Runtexten
x fulkuiþr x raisti x staina x basi x alax at x sun x x sin x hiþin x brubur anutcm x uraibr hik x runan
Folkviðr ræisti stæina þasi alla at sun sinn Hedin, broður AnundaR. Vræiðr hiogg runaR.
»Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.»
Eftersom namnet Anund även förekommer på en runsten på platsen hävdar en del att det är sannolikt därifrån namnet kommer. Det är enligt min mening en alltför snäv tolkning av namnet och som helt förkastar Ynglingasagans redogörelse om Bröt-Anund. Den naturliga och sannolika tolkningen är att Bröt-Anund har sin gravplats i högen.
Ristarens namn Vred, Vræiðr, är endast känt från ytterligare tre runstenar, alla sörmländska.
Det enda minnesmärke inom Anundshögsområdet som för närvarande kan tidssättas med säkerhet är runstenen och därmed »alla dessa stenar».
Textens ”alla dessa stenar” tolkas som en hänvisning till de resta stenarna i stenraden. Runstenen är daterad till 1000–1050 och därmed är också dateringen klar för uppförandet av stenraden. Stenraden ansluter i öster till en bred och djup hålväg förbi ett vadställe över den dåtida ån (idag bara en liten bäck). Hålvägen ingår i den medeltida Eriksgatan som passerade Anundshög. Det äldsta skriftliga belägget för Eriksgatan finns i Äldre Västgötalagen, bevarad i en handskrift från 1280.
Cirka 100 meter norr om storhögen leder en annan hålväg (från dagens Cafébyggnad) in till fornlämningsområdet. Det har således funnits två vägar in till platsen, även om de inte med säkerhet användes samtidigt.
6. Varför tingsplats här?
Under en mycket lång historisk period, sannolikt från 800-talet och fram till 1500-talet var Anundshögsområdet också centrum för en tingsplats för Siende härad. Någon gång under 1500-talet flyttades tingsplatsen till Badelunda kyrka. Under vikingatid och medeltid hölls häradets regelbundet återkommande ting utomhus. Vi återkommer till hur menigheten deltog. Tvister avgjordes, domar avkunnades och beslut i gemensamma frågor togs.
Ur arkeologisk synvinkel har Anundshögsområdet många typiska tingsplatsdrag, identifierade från andra tingsplatser.
Ligger på ett gravfält.
Lokalisering nära våtmark.
Flera kommunikationsleder (både land och vatten) möts på platsen.
En runsten finns på platsen.
Resta stenar finns på platsen.
Härdar och kokgropar finns på platsen.
Med utgångspunkt i denna mängd av historiska händelser och artefakter inklusive kungliga namn och konnotationer är det för oss sentida betraktare och analytiker förståeligt och naturligt att häradets tingsplats förlades till just Anunds hög.
7. Beläggen i de historiska annalerna
Enligt ”Rannsakningar efter antikviteter” från 1680-talet var vid den tiden sex brev kända från 1355, 1358 (2 st), 1391, 1393 och 1437, som alla nämnde en tingsplats vid Anundshög. Det äldsta idag bevarade brevet är från 1392 (som inte är något av de ovan nämnda) . Tingsplatsen för Siende härad kallas där ”Anunda høgh” Det sista kända brev som nämner tingsplatsen är ett brev från 1467.
Vi vet att mötena vid sent 1500-tal hade flyttat från Anundshög. De hölls då inomhus i socken-/ klockarstugan vid Badelunda kyrka. Ett första skriftligt belägg av tinget i Badelunda är från år 1594 när möten hölls i ”Balunghs socken”. Årets första ting år 1600 hölls i klockarstugan i januari. Tinget i maj samma år hölls sannolikt i klockarstugan (text saknas delvis i originaldokumentet) medan tinget i september ha hållits i sockenstugan. År 1602 anges att tingsmötena hölls i Badelunda sockenstuga (”Balungs sochnestuffva”). Tingsmötena hölls numera inomhus om än i olika stugor. Sedan 1400-talets mitt stadgades att församlingar skulle förse klockaren med tre hus: sockenstuga, stall och visthus. Klockarbostället användes då även som allmän samlingssal).
8. Skeppssättningarna och tinget
En skeppssättning består av resta stenar som placerats i form av ett skepp. Det är en typisk nordisk fornlämning som främst finns på gravfält. Skeppssättningarna kan ha symboliserat riktiga båtar på färden till dödsriket, eller använts som festplats till de begravdas ära.
Vid Anundshög finns fem skeppssättningar placerade i närheten av högen. Den största är 53 meter lång och 16 meter bred. Den bredvid är 51 meter lång och 25 meter bred. De tre mindre är 23, 28 och 35 meter långa. Inget annat fornlämningsområde i Sverige har lika många stora skeppssättningar.
Bilder från arbetet år 1932 med att restaurera och resa de sedan århundraden liggande stenarna.
Enligt skriftliga källor var stenarna liggande vid mitten av 1600-talet och liggande förblev de fram till 1932, då fyra av skeppssättningarna restaurerades. Samtidigt undersöktes marken kring de liggande stenarna. Stenarna i den femte stensättningen ligger ännu ner, så att det är möjligt att se hur alla skeppssättningarna vid platsen sett ut under hundratals år.
I mitten av skeppen finns mittstenar i form av klot, vilka möjligen symboliserar skeppets mast. De stora stenarna restes 1932 upp och placerades på ursprunglig plats.
9. Tingsstuga vid tingsplatsen
En märklig artefakt rörande tinget vid Anundshög är att man funnit rester av ett tingshus i anslutning till den stora högen och en av skeppssättningarna. Det är unikt och något liknande har man inte funnit vid någon annan känd tingsplats i Sverige. Tingshuset har varit föremål för utgrävningar av arkeologer vid flera tillfällen efter år 2006.
Förekomsten av ett tingshus finns också nämnt och beskrivet i de historiska annalerna.
Enligt ”Rannsakningar efter antikviteter” fanns det på 1680-talet synliga rester av en ”tingsstuga” vi Anundshög. Den historiska källan anger att det 18 meter norr om den största stenen i skeppssättningen norr om Anundshög förekom trasigt tegel från ”ugnen” i ”tingsstugan”
Pastor Holstenius skriver i en antikvitetsinventering följande: ”nor om högen äre 7 Stenar uppreste, både ändstenarna äre 3 och ½ aln höga, den förste Steenen äro 10 famnar ifrån högen. Strax norr om förste Steenen synes söndrigt tegel effter tingzstufwuugnen”.
Befallningsmannen Hans Spaak ger i sin »berättellsse», daterad »Westeråhs d. 11 Maj 1682», följande skildring av Anundshögen och av runstenens tillstånd: »Öster om Aus- sen Norr om Upsala wägen är een Stoor Rundh ihoopburen Jordehögh, som kallas i gambla Jordebreeff Anunda högh och vulgö Ånundz eller Ånshögen, och sägz en konungh medh det nampnet eller en Jätte der liggia begrafwen, sombliga meena der Skall finnas Jordegodz, effter som lius är syntz der ofta brinna; Men det är wist, att fordom har där warit Tingzplatz, och Rummet effter Tingzstugu Skorsteenen finnes. Älliest der straxt öster om hardt wijdh höijen äre twenne oval Rundelar af 24 stenar hwardera lagde, een godh fampn emellan hwar steen, och mitt uthi en Rundh Steen, där laghföraren förmenas sutit på”.
De skriftliga indikationerna om en byggnad med funktion i tingsförhandlingarna är av högsta historiska och arkeologiska intresse eftersom den är unik i Sverige.
10. Arkeologiska utgrävningar av tingshuset 2006 – 2019.
Uppgifterna i de historiska annalerna om stämmer dessutom väl överens med arkeologiska utgrävningsresultat. Vi kommer till den saken nu och citerar utförligt ur de arkeologiska rapporter som redovisar utgrävningsresultaten. Citaten från de arkeologiska rapporterna blir omfattande och in extenso just för att de vetenskapligt inte bara är viktiga i allmänhet utan avgörande för bedömning av det funna husets funktion och ålder.
Den läsare som nöjer sig med resultaten och inte är intresserad av urgrävningarna och tolkningarna per se kan hoppa över detta kapitel.
Det här är ”den första byggnaden på en tingsplats med troliga rötter i järnåldern som har identifierats i fält och undersökts arkeologiskt. Det finns inget som tyder på att stugan var ett vanligt bostadshus. Inga vardagsartefakter hittades och ingen gård finns heller dokumenterad på platsen. Huset har också en mycket ovanlig placering, vägg i vägg med skeppssättningen. Slutsatsen måste vara att detta med hög sannolikhet är den omtalade ”tingsstugan” (min kursiv), vilket är av högsta intresse. De skriftliga källorna från slutet av 1500-talet och framåt visar att tingsmötena hade flyttats och då hölls inomhus i socken/klockarstugan vid Badelunda kyrka … Övergången från möten på tingsplatser med troliga rötter i järnålder till möten vid socken-/klockarstugan vid kyrkan följer samma mönster som i resten av Sverige och Skandinavien”.
”Det mest troliga är att stugan byggdes för att man behövde en byggnad där skrivaren kunde färdigställa de handskrifter som behövdes för tingsförhandlingarna. 1300- och 1400-talen verkar ha varit en övergångstid då folk hade ett behov av att vara inomhus på grund av den skriftliga dokumentationen, medan själva mötena fortfarande hölls utomhus på den gamla, traditionella platsen. Detta ändrades framförallt från 1500-talet och framåt när tingen flyttades till platser vid sockenkyrkorna”.
Om stugan funnits på Anundshögsområdet åtminstone sedan 1300-talet, så nämns den ändock inte i en enda medeltida källa.
”Dateringen av stugan är intressant av flera skäl. Kolet, som troligen kommer från brukandet av spisen, har daterats till 1300-tal – möjligen även sent 1200-tal. Detta stämmer mycket bra överens med att fingerringen (en i stugan funnen förgylld silverring med Mariasymbol, min kommentar) även den har daterats till senmedeltid och även med de skriftliga källorna. Som diskuterats … är Anundshög dokumenterad (skriftligt, min kommentar) som tingsplats mellan 1355 och 1467 och senast 1594 hade mötena flyttats till socken/klockarstugan i närheten av Badelunda kyrka.
Det kan därför inte råda något tvivel om att detta är en medeltida byggnad, och troligen den tidigaste arkeologiskt kända byggnaden på en gammal tingsplats i hela Skandinavien”. (min kursiv)
”Rannsakningar efter antikviteter finns en uppgift från 1682 om att ”tingzstugu bordet” från tingshuset vid Anundshög ska ha funnits på en gård i Tibble. Det finns således en indirekt uppgift om att inventarier från det gamla tingshuset i Anundshög kan ha spridits ut i den närmaste omgivningens byar då byggnaden troligen upphörde att fungera som tingshus i slutet av 1400-talet. Uppgiften i Rannsakningar innebär att delar av inventarierna fortfarande på 1600-talet (två hundra år senare) fanns på en gård i trakten. Vid samma inventering noterades vidare att ”rummet efter tingzstugu skorseenen finnes”. Murstocken har således varit så synlig under 1600-tal att man kunnat göra bedömningen att det rört sig om en spismur. Intressant i sammanhanget är också som ovan nämnts det faktum att stenar från (den närmaste?) skeppssättningen varit inbyggda i huset”.
”2018 slutundersöktes lämningarna av tingsstugan, och det kunde konstateras att den varit en kvadratisk timrad stuga (6,6×6,6 meter) på syllstensgrund, bestående av ett rum med en spis i ena hörnet. Ingången låg sannolikt i norr, där en ränna parallell med vägglinjen har tolkats motsvara ett ingångsparti (rester av en stock eller takdropp från ett utbyggt ingångsparti)”.
”Syllstenarna visar att byggnaden var kvadratisk med sidor på 6,6×6,6 meter, belägen i riktning N–S med en svag dragning åt SO. Det innebär att tingshuset har utgjorts av en liten stuga på mindre än 44 m2. Hörnstenarna antyder att det rört sig om en timrad byggnad men det kan inte heller uteslutas att det varit frågan om någon typ av resvirkeskonstruktion”.
”Kol från tingsstugans golvlager daterades 2017 till 1340–1400 e.Kr. (53,2% sannolikhet), alternativt 1280–1330 (42,2% sannolikhet). De medeltida dateringarna från stolpmonumentet spänner mellan åtminstone 1170 och 1340, möjligen ända ner till 1020 och upp till 1400. Det förefaller därmed inte osannolikt att tingsstugan fanns på plats redan under 1200-tal, och att den fanns kvar till tinget flyttades till Badelunda kyrka någon gång mellan 1467 och 1594. En viktig anledning att ha en tingsstuga var troligen att producera dokument rörande tingsförhandlingarna. Brev från lokala tingsförhandlingar finns bevarade från sent 1300- och framför allt 1400-tal och framåt”.
Det citerade ger sammantaget en sannolik datering av tingshusets, vid Anundshögs tingsplatsför Siende härad, till 1200-talet som tidigaste uppförande och funktion som tingshus.
11. Var och hur satt menigheten under tinget?
Min idé, som jag inte sett framförd någonstans är att de ursprungligen under järnålder resta stenarna inte fallit utan lagts omkull för att fungera som sittplatser under de dagslånga och ibland flera dagar långa tingen. Jag ser framför mig liggande stora stabila stenar med grova plankor emellan. Utmärkta sittplatser under ett långt ting för de tillresta deltagarna som kommit, ridande på häst eller efter häst och vagn, till tinget från de kringliggande socknar som ingick i Siende härads ting, dvs tingets juridiska område.
Att det vid Anundshög funnits en tingsstuga för tingets funktionärer har arkeologer slagit fast. Men också den deltagande menigheten måste ha haft faciliteter under ett dagslångt och ibland flera dagar långt ting. Platser att tillreda måltider. I andra sammanhang har nämnts möjlighet till enklare övernattning vid ting över längre tid. Om ett ting hölls utomhus i januari så frågar man sig hur tingets deltagare höll sig någorlunda varma. Eldar runt tingsplatsen? Många frågor om praktikaliteter runt genomförandet av ett ting som jag inte sett några svar på. Tingshuset vid Anundshög visar ändock på en detalj i sammanhanget, nämligen hur tingets funktionärer hade att förbereda, organisera och genomföra ett ting.
12. Nya utgrävningar av Anunshögsområdet visar på en monumental stolprad likande den som man funnit vid utgrävningar vid Gamla Uppsala
Arkelogiska undersökningar 2006 och 2008 visade att det funnits en monumental stolprad i områdets södra del, strax norr om den resta raden stenar – Eriksgatan – som avgränsar Anundshögsområdet söderut.
Geofysiska undersökningar som genomfördes 2006 och 2008 identifierade en rad med stora stolphål vid Anundshögsområdet, med stor likhet med Gamla Uppsala, arkeologiska rester efter en monumental rad med resta stolpar genom området. Vi citerar de arkeologiska rapporterna.
”Utgrävningen undersöker lämningarna av den långa stolprad som har hittats i området. Monumentet kan ha varit en helig avgränsning av tings- och kultplatsen”.
”Monumentet har sannolikt fungerat som en avgränsning av platsen och kan eventuellt liknas med ett “viband”, en helig avgränsning av den tingsplats som funnits på platsen. Viband finns omnämnda i medeltida skriftliga källor, som till exempel Egil Skallagrimssons saga och den norska Frostatingslagen En annan tänkbar parallell funktion som föreslogs är att stolparna markerat en ”processionsväg” in till själva området, möjligtvis till platsen där tingsmötena hölls. I Gamla Uppsala där man påträffat två olika stolprader, var den längre drygt 900 meter lång”.
Vid utgrävningar av stolphålen har samtliga slutat med medeltida dateringar från 1000-/1100- tal till 1300-tal. Det var överraskande för arkeologerna.
”Inte bara är de medeltida, de spänner även över både tidig-, hög- och senmedeltid. Det innebär att stolpmonumentet (monumenten?) har haft en betydligt längre historia än vad som tidigare hade kunnat anas, vilket får konsekvenser för tolkningarna av platsen”.
”De stolphål som undersöktes 2018 uppvisade stora likheter med partier av den långa stolpraden i Gamla Uppsala. Detta gäller både de enskilda stolphålens storlek och djup samt avståndet mellan stolphålen. Stolpmonumentet i Gamla Uppsala är betydligt längre än den vid Anundshög och här finns dessutom två rader i närmast 90 graders vinkel mot varandra”.
Den å, numera en liten bäck, som runnit rakt igenom området och sannolikt passerat mellan de stora stenskeppen sammanstrålar med mötet mellan stolpmonumentet, de resta stenarna vid Eriksgatan. Hur skall detta tolkats? Den frågan. Liksom flera andra, återstår inför kommande arkeologiska utgrävningar.
Källor:
Olov Grau, Beskrifning öfwer Wästmanland med sina städer, härader och socknar, 1754. Faksimil 1904.
Mathias Bäck, Kristina Jonsson, Marta Lindeberg & Alexandra Sanmark,Tingsplatsen vid Anundshög.
Medeltida tingsstuga och järnålderslämningar i Badelunda.
Arkeologisk forskningsundersökning
Fornlämning Badelunda 431:1 Långby 7:3 Badelunda socken Västerås stad Västmanlands län
Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2018:17
Mathias Bäck, Kristina Jonsson, Marta Lindeberg & Alexandra Sanmark,Tingsplatsen vid Anundshög del 2.
Lämningar från järnålder till medeltid i Badelunda
Arkeologisk forskningsundersökning
Fornlämning Västerås 431:1/ L2002:241 Långby 7:3 Badelunda socken Västerås stad Västmanlands län.
Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2019:24
Äldre annaler från 1600-talet är citerade ur Tingsplats vid Anundshög och Tingsplats vid Anundshög 2.
Snorre Sturlasson, Konungasagor. Sagor om Ynglingarne och Norges konungar intill 1177. Utgifna av Hans Hildebrand. Stockholm 1889.
Ett monumentalt inslag i den västmanländska forntidshistorien är de 45 kända fornborgarna. Flera av dem är värda ett besök. En av de största är fornborgen på Visberget i Munktorps socken. Både Britt, Gustaf och undertecknad har besökt borgen på Visberget.
Visbergets borg ligger en halv kilometer nordost om avfarten mot Munktorp vid E18.
Visberget är en till ytan stor fornborg med måtten 100×65 meter och dubbla, mycket höga och imponerande murar. Visbergets fornborg finns beskriven redan på 1600-talet och tillhör kategorin ”tillflyktsborgar”.
Allmänt om fornborgarna
I Sverige finns fler än tusen registrerade fornborgar. Listor över fornborgar i ditt län finns på nätet, sök på ”lista över svenska fornborgar”. En fornborg är en befästning som oftast anlades på en höjd. Borgen kunde ge skydd åt bygdens befolkning. De flesta borgar kan genom arkeologiska utgrävningar (av några, men långt ifrån alla) dateras till 500- eller 600-talen e.Kr., dvs. under yngre järnålder/folkvandringstid. Jag vill, i likhet med andra, hävda att fornborgarna är byggda och tillbyggda under en längre period från yngre järnålder, folkvandringstid, vikingatid och in i tidig medeltid dvs perioden 400 e.Kr – 1050 e.Kr. Omfattning, storlek och murarnas mäktiga tjocklek visar att de med stor sannolikhet använts och byggts till under längre senare perioder. Fornborgarnas mäktiga stenmurar torde vidare visa att de är planerade och byggda av en väl organiserad och stor befolkning.
Exempel på försvarsfunktion och användning under tidig medeltid kommer vi att beskriva senare.
De flesta fornborgar är ”tillflyktsborgar” byggda under längre oroliga perioder och ofredstider. Konstruktion och bygge av borgarna har pågått under loppet av lång tid, flera decennier och möjligen succesivt tillbyggts över hundratals år. Den bofasta befolkningen, huvudsakligen bönder, har med stor möda fraktat enorma mängder stora stenar till de höga, breda och mäktiga murarna, ibland med dubbla och till och med tredubbla murar som försvarsverk. Längst upp på huvudmuren har med stor sannolikt funnits palissader av trä. Ofta kan man fortfarande tydligt se de ursprungliga portöppningarna visa sig som stenlösa partier i vallarna
Fornborgana är medvetet uppförda på lätt försvarade höjder ofta med en eller ett par sidor med ointagliga branter och stup. De är vanligen belägna vid vattendrag och kan ha fungerat som bevakningsplatser vid farleder. De kan till och med ha ingått i en mer organiserat och samlat försvarssystem. Form och storlek har naturligtvis bestämts av platsen naturliga förutsättningar. Glöm inte att Mälarens vattennivå var 15–20 meter över dagens. Det som idag förefaller som otillgängliga och isolerade lägen var på den tiden vid seglingsbara vatten. De små bäckarna och vattendragen på slätterna är resterna efter stora Mälarvikar. Där hällristningar finns, som vid Häljesta i Munktorps socken, har vattnet sannolikt sköljt hällarna där den tidens människor drog upp sina utriggade farkoster och ristade in sina bomärken på hällen. Mer om Häljesta hällristningar i en kommande artikel.
Visbergets fornborg
Visbergets fornborg har uppförts på en stor ganska plan berghäll. Borgen är till formen en oval på ca 100 x 65 meter. Borgen har en inre mur och en yttre. I öster går den yttre samman med den inre. Det är ett parti där terrängen är brant upp mot borgen vilket ger en naturlig starkare försvarssituation. Bägge murarnas ytter- och innersidor har ursprungligen varit lodräta innan borgens murar raserats/rasat samman. Både den yttre och den inre muren har två ingångar som är förskjutna i förhållande till varandra för att försvåra för en fiende att tränga in.
Fornborgen beskrivs i ”Rannsakningar av Antikviteter i Västmanland” åren 1667 och 1682. Den är noggrant uppmätt på lantmäterikartor åren 1720 och 1789. Fornborgen är en av de största i Västmanland och den har inte (!) undersökts arkeologiskt. Munktorps socken, där borgen ligger, är en av de fornlämningstätaste i Västmanland. Många andra fornlämningar i närområdet är gravfält från den yngre järnåldern.
Vi vet från den historiska traditionen att borgarna Borgby skans öster om Kolbäck och Skovsta skans väster om Köping var tillflyktsort och samlingsplats för de stridande styrkorna inför slaget vid Herrevadsbro 1251 då Birger jarl skapade lugn och ro åt kungamakten i Svea rike för flera decennier framåt genom att besegra folkungarna under junker Karl, Knut Magnusson och Filip Knutsson. Upprorsmakarna avrättades av den hårdföre jarlen Birger Magnusson efter att de besegrats och kapitulerat. Borgby skans var uppsamlingsplats/läger för jarlen Birger Magnussons hird och styrkor. Borgby skans var tillflyktsort och läger för folkungarnas friskaror, legosoldater och hird.
Visbergets borg ligger betydligt närmare Kolbäck än Skovsta skans, är större och lika mäktig och bör kunna ha varit en samlingsplats/läger för de friskaror och den hird som stödde oppositionen och folkungarna emot Birger jarl. Det finns i flera avseenden både logiska (närhet till slagfältet) och logistiska argument (kortare uppmarsch till slagfältet) för min tes. Jag känner mig ganska säker på, det obevisade, antagandet. Verkligheten är ofta ganska enkel att förstå och förklara. Occams rakkniv, ni vet.
Klicka på bilderna för full storlek.
Den inre muren från söder mot norr med hela inre borgen. Britt i mitten av bilden ger en hum om dimensionerna på borgens murar.
Ingången – en av tre – ingångar genom den yttre muren i sydväst.
Den yttre muren med den inre synlig till vänster på bilden
Borgens inre med den stora och monumentala muren i söder på bilden.
En fägata är en, över lång tid, upptrampad stig av boskap som går från en bys centrum till betet på utmarken, ibland är den inhägnad av stengärdsgårdar. Historiskt och arkeologiskt är en fägata en del av ämnesområdet ”fossil åkermark”.
Under järnålder och medeltid låg åkrar och ängar i nära anslutning till byn, utanför byn låg den gemensamma utmarken. Här släppte man boskapen på bete. Åkrar och ängar var inhägnade. Via fägatan drev eller ledde man boskapen från byn till utmarken.
Många fägator är i dag i dåligt skick. Britt och jag ägnade några timmar åt att identifiera en fägata vid Konugla (Irsta socken i Västerås kommun) som så här års är igenvuxen vilket gör det svårt att tydligt visa den på bild. På en bild från 1990 syns den tydligare. Vi gör ett nytt besök nästa vår innan växtligheten döljer fägatan.
Fägatan vid Konugla i Irsta socken är 400 meter lång och går från den vikingatida byn Konugla och ut mot sankare ängar och betesmark. Kartbilden och fotografier visar var den gick, även om den är svårsedd. Fägatan har också fungerat som gärdesgräns mellan tvåsädesgärderna och har också under en tid fungerat som väg.
Fägatan skapades under vikingatid dvs mellan 824 e.Kr och 1190 e.Kr. Utgrävningar av delar har kunnat fastslå det. Fägatan har varit en del av gården Konuglas mark.
Klicka på bilden för att se den i full storlek.
Bild: ur Leif Gren, ”Fossil åkermark”.
Bild. Västerås Stadsarkiv/DigilatMuseum
Bilden kopierad ur boken ”Västmanland – Mälarbygd – bruksbygd – bergslag”. Gladh, Lennart / Ström, krister / Holmåsen, Ingemar. Västerås 1990
Bild av fägatan den 31 juli 2022.
Källor:
Västerås Stadsarkiv/DigitaltMuseum
Västeråsbygden. Ett program för kulturminnesvård. Del I Beskrivning. Fornminnen och andra lämningar. Västerås kulturnämnds skriftserie nr 16. 1987
Leif Gren, Fossil åkermark. Äldre tiders jordbruk – spåren i landskapet och de historiska sammanhangen. RAÄ, Borås 1997.
En längre text om Munktorp, Munktorps kyrka, Västmanlands apostel Sankt David och Davidskyrkan. Texten är initierad av en kyrkohistorisk exkursion som Britt och jag gjorde.
Munktorps socken – en medeltida socken i Snevringe härad i folklandet Västmanland.
Munktorps socken i Västmanland har en medeltida historia och ursprung. Socknen ingick i äldre tider i Snevringe härad men är sedan 1971 infogad i Köpings kommun.
Socknen har tillhört Snevringe härads (häradet var i Svea rike en del av folklandet Västmanland) fögderi, tingslag och domsaga. De indelta soldaterna tillhörde Västmanlands regemente, Strömsholms kompani.
Vid en kommunreform år 1862 fördes socknens ansvar för kyrkliga frågor till Munktorps församling och borgerliga frågor till Munktorps landskommun. Landskommunen slogs 1952 samman med Odensvi landskommun som 1971 infogades i Köpings kommun.
Munktorps socken är mycket rik på fornlämningar
Från bronsåldern finns ett flertal gravar av rösetyp, skärvstenshögar samt skålgropar. Inom socknen finns tio hällristningar. Järnåldern syns i form av cirka 50 gravfält samt fem fornborgar. Vi återkommer med en text om dessa när det fotografiska arbetet är utfört.
Namnet Munktorp
Munktorpssocken, Munkkathom nämnsår1313. Sockennamnet har från början sannolikt avsett den gamla kyrkbyn och klostret. Namnet Torp betyder ursprungligen inhägnad. Förleden Munk- har tillfogats för att skilja namnet från det närbelägna sörmländska sockennamnet Torpa. Munk antyder en förekomst av munkar och kloster i socknen. Västmanlands apostel Sankt David är historiskt knuten till Munktorps kyrka, med den ursprungliga Davidskyrkan och grundaren av munkklostret, som också̊ hyst hans grav och relikskrin, senare under 1400-talet flyttat till Västerås domkyrka. Tätorten har vuxit upp kring kyrkan och kyrkans kringliggande bebyggelse.
Sankt David.
Sankt David av Munktorp var en engelsk cluniacensermunk (från grundarorten Cluny, ofta kallade ”svartbröder”, en monastisk munkorden som ingår i Benediktinerorden) som begav sig till Sverige och enligt annalerna sändes ut av Sankt Sigfrid tillsammans med Sankt Eskil och Sankt Botvid för att kristna mälarlandskapen.
Bild av sankt David på dopfunten i kyrkan. Dopfunten av brons är tillverkad i Lübeck cirka år 1360 dvs från den ”påwiske tiden”. Bilden hämtad från Wikipedia.
Av Sigfrid sändes David till ”Snävringe kyrka” (Snevringe härad). De medeltida kalendarierna pekar tydligt ut honom som präst i Munktorp och Munktorps kyrka anges som hans gravplats. I närheten av Munktorp finns Sankt Davids källa, vilken kan vara platsen för Davids dopverksamhet. Hans festdag är den 25 juni. Det är oklart exakt när David skall ha levat, men hans dödsdag anges till 1182.
Antagandet och uppgiften att David skall ha varit Västerås förste biskop har ifrågasatts eftersom uppgifterna kommer från Nils Rabenius som samlade historiska dokument men också misstänkts för att ha förfalskat några historiska dokument. Huruvida uppgiften om Sankt David som Västmanlands första biskop är sann eller falsk kan, såvitt jag kan bedöma, helt enkelt inte säkert avgöras. Ryktet om Sankt David var dock i äldre tider så folkligt förankrat att biskop Birger Månsson 1463 begärde att få överföra hans ben till Västerås domkyrka, som saknade reliker av en helig man. En uppgift från 1542 säger att hans kranium och en arm har förflyttats från Munktorp. På en 1510 uppsatt bildsten bär Sankt David abbotens ämbetsdräkt, med abbotstav i ena handen och bok i den andra och anges vara abbot för ett cluniacenserkloster. På huvudet bär han ofta en biretta. Uppgiften hos Grau (se nedan) att Vatikanen önskat köpa reliker av Sankt David behöver inte stå i motsättning till att reliker fördes till Västerås. Andra Davids skelettben kan ha sålts till Vatikanen. Det var ett mycket vanligt förfarande. Den Heliga Birgittas ben har spritts i olika relikskrin varav de flesta är förkomna. De som förvaras i Vadstena Birgitta kyrka är endast några få ben.
Kyrkorna i Munktorp (Västmanland) och Tensta (Uppland) är helgade åt Sankt David. I Munktorps kyrka är han avbildad på dopfunten från 1300-talet, se bild ovan.
Munktorps kyrka tecknad av Olov Grau cirka 1750.
Davidskyrkan
Den lilla ursprungliga Davidskyrkan med ett ovanligt ursprungligt östtorn över koret.
Davidskyrkan interiört. Idag med koret i väster men var ursprungligen som brukligt är placerat i öster. År 1986 flyttades den lilla Davidskyrkans kor till väster av praktiska skäl.
Egentligen består Munktorps kyrka idag av två sammanbyggda kyrkor. Ursprungskyrkan var som framgår av bilden en östtornskyrka bestående av ett litet långhus och torn ovanför koret Den ursprungliga kyrkan kallas Davidskyrkan och uppfördes enligt äldre uppgifter omkring år 1055. Kyrkans upphovsman är ”Västmanlands apostel“, den engelske botten David som sannolikt avled 1082. Munkarna i det kloster han grundade blev kvar i Munktorp som blev Västmanlands kyrkliga centrum. I närheten av kyrkan finns Sankt Davids källa där Sankt David enligt traditionen förrättade kristna dop. Kvarlevorna av David lades i ett skrin som begravdes i den lilla ursprungliga kyrkan. Någon gång under 1400-talet flyttades relikerna, som redan nämnts, till Västerås domkyrka.
En annan teori (typisk för dagens ohistoriska teoretiserande och historielösa spekulerande trots uppgifter i annalerna) om Davidskyrkans tillkomst är att den varit en förhall som tidigt byggdes framför kyrkans huvudingång. Vid en inventering av vinden kunde inga tydliga spår identifieras för att tydliggöra historiken kring Davidskyrkan. Taklaget är ombyggt och delarna omflyttade men de äldsta delarna uppskattas vara senmedeltida, eventuellt 1500-tal. Den ombyggnaden av taklaget efter 400 år bevisar ingenting om ursprunget. Det finns inga uppgifter i äldre annaler som stödjer en sådan teori
Munktorps kyrka idag
Munktorps stora och pampiga kyrka sedd från sydöst.
Munktorps kyrka sedd från sydväst. Kyrkan är stor och dominerande. Västmanlands näst största kyrka efter Domkyrkan i Västerås. Ett tydligt tecken på att Munktorp i äldre tid var Västmanlands kristna centrum. Den ursprungliga lilla Davidskyrkan med ett östtorn blir tydlig på bilden. Se framför dig ett betydligt mindre torn och tänk bort hela basilikan i öster.
Munktorp kyrka interiört med senare slagna kryssvalv.
Ursprungskyrkan var som framgår av bilden ovan på Davidskyrkan en östtornskyrka bestående av ett litet långhus och torn ovanför koret. På 1200-talet tillbyggdes ett enskeppigt långhus väster om tornet, i praktiken en ny kyrka. På 1500-talet byggdes sidoskeppen och kyrkan blev därmed en treskeppig basilika. Äldre takstolar finns bevarade och är påbyggda. De kan vara från den byggfasen. Fullt utbyggd är kyrkan 70 meter lång.
Det kraftiga fästningslika tornet måste ha varit oproportionerligt stort i förhållande till den ursprungliga långhuskyrkan. Tornet har under senare tid blivit påbyggt. Numera kröns tornet av en vacker lanternin. Tyvärr var porten till kyrktornet låst varför vi inte kunde bestiga kyrktornet i vanlig ordning. I kyrkorummet finns en ambo, dvs en öppning i en pelare som kan användas som talarstol vid läsning av bibeltexter under gudstjänst.
Dörren mellan vapenhuset och kyrkorummet är från 1400-talet. Den har sannolikt ursprungligen varit den yttre porten till vapenhuset alt. direkt till kyrkan innan vapenhuset byggdes men har senare flyttats in för att skydda den unika porten med det fantastiska järnsmidet. Porten nämns i Graus beskrivning, se nedan.
Olov Grau om Munktorp i ”Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar” från 1754.
Olov Grau ger i sin bok över Västmanland en fyllig och intressant beskrivning av Munktorps socken, kyrka och Sankt Davids ankomst och verksamhet. Jag citerar texten in extenso utan att ta ställning till källvärdet i alla enskilda uppgifter. Den källkritiska skolan har gjort ett viktigt arbete med att lära oss att i historiska analyser och framställningar alltid värdera uppgifter utifrån källans trovärdighet. Tyvärr har det i mångt och mycket också i förlängningen inneburit att äldre intressanta uppgifter och annaler i det närmaste utmönstrats som användbara källtexter. Istället för att ändock hålla sig till annalernas uppgifter och redogörelser har det öppnat för ett fritt historielöst spekulerande, som ovan nämnda exempel. Olov Graus text är enormt fascinerade dels för att den levande redogör för Sankt Davids ankomst på ett sätt som inte nämns i dagens litteratur, dels ock för att där finns de vanliga helgonlegenderna. Fakticitet blandad med legender. De sistnämnda gör inte att hela berättelsen kan avfärdas. Några uppgifter som nämns kan kontrolleras idag, vapenhusdörren, dopfunten från den ”påwiske” tiden. Annat, som historiska artefakter, som Grau redogör för är borta, som exempelvis lämningar efter kloster, hus och dylikt. Jag läser Graus redogörelse, som bygger på äldre litteratur och sannolikt också muntliga traditioner i socknen som Grau fångat upp, som en mycket levande historisk berättelse. Vad som är historiskt helt korrekt och sant, vad som är delvis korrekt och sant, vad som endast är en traditionell berättelse, kan inte avgöras idag av någon vare sig den som läser allt som sanning eller den som av källkritiska skäl förkastar allt. I min värld kastar de sistnämnda ut barnet med badvattnet och har gjort vårt etniskt svenska folk urarva på historiska rötter. Vi behöver berättelserna, traditionerna, legenderna och de historiska rötterna! Vi är inget folk av ”barbari”! Vi är ett urgammalt kulturfolk med rötterna i en mycket speciell högkultur.
Nu får Olov Grau ordet utan kommentarer:
”Twärt öfwer, längst norr up i socknen är hon allenast en half mil bred; men längre neder åt söder, der stora, landswägen går fram igenom henne aåt Köping, innehåller hon en mil i bredden wid pass. Denna Forsamling är emot de andra socknarna i Häradet ganska folkrik och består af mera än 2400 personer. Kyrkan står på Kronogrund nära intil stora landswägen åt Köping: Hon är ganska · och ansenlig och innehåller i längden.113 alnar, samt i bredden 39 alnar; så at hon är den aldrastörsta Kyrka näst Wästerås Dom-Kyrka här i Höfdingedömet:
Den wastra delen af henne på wästra sidan om tornmuren, hwilken kallas Sanct Davids -Kyrka, samt sjelfwa Tornmuren, hwilke tilsammans innehålla i längden 26 ½ aln och i bredden 14 alnar, skal blifwit upbygd af Biskop David, hwilken aldraförst, då han wid år 1020 eller 1026 kom hit på orten, wistades och bodde här i socknen, hwarorn mera rätt nu, och eljest förmenes warit den förste Biskop, som den Christna läran fortplantade här i Wästmanland, samt Dalarna och Bärgslagen: Den medlersta delen af Kyrkan fram til Choret har sedermera blifwit upbygd, och som man menar, antingen uti Konung Magni tid wid år 1340, då en Mäster Nils warit Kyrkoherde här i socknen, eller ock i Konung Albrechts tid wid år 1370, då en Mäster Biörn war Kyrkoherde här: Dessa Kyrkoherdars namn hafwa warit upsatte på denna Kyrkodören söder ut i Kyrkan och den delen wi nu omtalt: Sjelfwa Choret har åter sedermera blifwit tilökt, som innehåller 33 alnar i längden, och det har skedt uti Konung Johan den III:djes tid wid år 1590: Då skola någre Påfwiske legater ifrån Rom blifwit hit sände, at hemta S:ct Davids ben härifrån til Rom, för hwilka ben desse Legater betalt en stor summa penningar, hwilka sedan säjas hafwa hlifwit endast anwände til detta nu omtalte Chorets byggnad och Kyrkans utwidgande. Uti sjelfwa Tornmuren är et litet hwälft rum, hwilket ·igenom en liten öpning utanföre på Kyrkogården ses, som kallas Sanct Davids graf, hvarest man menar, at David efter sin död, som skedde år 1082 den 30 December, har blifwit begrafwen: Hans ben hafwa warit länge der i en Silfwerkista förwarade och i den Påfwiske tiden hafwa många långwägade för deras skul besökt Munketörps Kyrka: Uti Konung Johan den III:djes tid blefwo de hemtade härifrån på sätt, som nyss är sagt. De hafwa mycket at säja om denna Sanct David här i socknen. Då han kommit hit åt orten, skal han anländt wid södra sidan af socknen, deraf en liten holme ut i sjön nedan för Dåwö Säteri ännu dag kallas Biskopsholmen, efter det han, som säjes, farit sjön öfwer ifrån Torpa sockn i Åkerbo Härad, som ligger allenast ½ mil wid pass härifrån; på andra sidan om Sjön: Sedan skal han aldraförst en tid bodt på Dåwö der nedre, hwilket efter honom fådt namnet Dawids-ö, nu til Dåf- eller Dåwö förbytt: Der skal et litet Capell af träd blifwit af honom upbygdt, hwaraf ännu teckn skola skönjas, uti hwilket han predikadt den Christna läran, så länge han der warit: Härifrån skal han flytadt längre up i socknen, såsom til mera beqwämlighet för sit ändamåls utförande, och bodt i Sandstad, 1./8 mil wid pass wäster om Kyrkan, hwilket Hemman äfwen efter honom nämnt är Sanct Davids Stad eller Sanct-d-stad: Der på gården wisas nu bodar, hwilke säjs blifwit upbygde uti hans tid, som är 700 ·år sedan, och stå de ännu uppe under godt taklag. Då David bodt här i byn, skall han ej allena lagt första grunden till Munketorps Kyrka, hwilken efterkommanderne sedermera förökadt, som förut sagt är, utan ock härwid Kyrkan då anlagt et Closter, hwilket wäl som förmenes, icke skal blifwit aldeles färdigt uti hans tid, men likwäl sedermera efter hans död: Samma Closter lärer hafwa kommit til ej mindre förmåga än de andre Clostren i riket uti Påfwiske tiden; ty Dåwö, Sandstad, Helgaby och månge flere Hemman, här i socknen allenast, hafwa derunder hördt. Af detta Closter, hwaraf lemningar ännu i dag synas, är Socknen kallad Munketorp, det är Munkars hemwist. Uti helga 4:trefaldighets wreten, som ligger emellan Kyrkan och Sandsta, hwilken åker hörer til Sandsta, ligger Sanct Davids-Källa, wid hwilken han skal döpt många af de omwända Hedningar. Uti Kyrkan ses ibland hennes andra wackra skrud, en Kalk, som ännu kallas Sanct Davids Kalk, hwilken Biskopen i Wästerås Birger Månsson, som lefde wid år 1462, skänkt hit til Kyrkan: På honom står ibland annat äfwen en bokstaf M upritad jemte twänne hanskar deröfwer satte: Med ordet M wil betecknas 1000 åratalet, då Sanct David -lefde, och om hanskarne, som äro på Kalken ritade, hafwa de här följande berättelse. Dawid skal, sedan han upbygdt Munketorps Kyrka (nämligen til förståendes, så mycket som nu i dag kallas Sanct Davids Kyrka m. m.), hwarje dag der förrättadt sin GUdstjenst och derjemte warit en så helig man, at han kunnat uphänga sina hanskar på Solstrålarne, hwilke trängdt sig in genom fönstret i Kyrkan; men en dag skal den ene hansken för honom nedfallit, hwarutaf han trodt sig hafwa begådt någon swår synd:. När han derföre gådt ifrån Kyrkan åter hem igen til Sandsta; så har han funnit, det han på wägen trampat på et sädes-ax utaf åkren: At få förlåtelse· af GUD, skal David derefter låtit göra et ax af bara guld, som han gifwit åt Kyrkan och utaf samma guld-ax menar man, at denne Kalken, som nyss nämdes, blifwit gjord, eller ock at samma ax uti Kon. Christiern Tyranns tid, då Prästegården här wid Kyrkan blef upbränd, har blifwit borttagit: Til en åminnelse af denna underliga händelsen med Sanct David skola desse hanskar blifwit på Kalken upritade. Eljest finnas här wid Kyrkan åtskillige öfwerlefwor ifrån den Påfwiske tiden, såsom en af metall konstigt arbetad döpelse Funt. fram i Choret, et rum uti Vapnhuset innanföre några järngallror, der et Påfwiskt Stänkelse Kar ännu är förwaradt, likaledes ses rummet utom Wapnhus dören, hwarest de Påfwiske gåfwo för penningar ut syndaförlåtelser, med flera dylika saker. Någre lemningar af borgar finnas här i socknen”.
Som framgått är Munktorp en ort som är värd ett besök för den äldrehistoriskt intresserade.
Text och bilder är resultatet av en exkursion med Britt i runornas och runstenarnas tecken i södra Västmanland.
Runsten nr Vs 15, Lilla Kyringe, Björksta sn nu vid Målhammar.
Vi besökte den intressanta runsten som numera står i parken till Målhammar. Ristad av den kände runmästaren Balle som ristat ett närmare fyrtiotal runstenar i Västmanland, Sörmland och främst i Uppland. Denna är enligt annalerna en av hans tidigaste stenar. Klicka på bilden för bild i fullformat.
Bilder Vs 15
Den ståtliga, på två sidor ristade runstenen står numera rest NV om Målhammars östra huvudbyggnad, V om norra infartsvägen en parkallé. Till denna plats flyttades stenen vid början av 1860-talet.
Efter träsnitt i Johan Peringskiölds Monumenta sueogothica 4, 1710. J. Hadorph och P . Helgonius tecknade.
Efter teckning av H. Hofberg 1871
Inskrift Vs 15
Framsidan:
higulfrxlit x kira x merki x þisa x at x knut x faþur san x uk x kuþlug
hanis x bali x riti x istaen x bali knutr
Baksidan: xsten : hafirx ritonxþonxstontaxmoxbali hi- rauþi xyftirx bruþ[u]rx boli
HægulfR let gæra mærki þessa at Knut, faôur sinn, ok Guðlaugu, systur hans. Balli retti stæin. Balli. Knutr.
Stæin hafÍR rettan, þann standa ma, Balli hinn raudi
æftÍR broður. Balli.
»Hägulv lät göra detta minnesmärke efter Knut, sin fader, och efter Gudlög, hans syster. Balle reste stenen. Balle. Knut.
Stenen har upprest, som stånda skall, Balle den röde efter brodern.
Balle. »
Historiken kring Vs 15.
I en reseberättelse från år 1863 skriver Dybeck: »Runstenen (med inskrift i fornyrpalag), som förr varit vid Kyringe i Björkstads socken (Baut. 1084), är nu rest vid Målhammar i samma socken.» Vs 15 hade alltså då släpats från ursprungliga plats i Kyringe och rests i Målhammars herrgårdspark.
I litteraturen beklagas, att Vs 15 bortfördes från den Lilla Kyringe. Det måste betraktas som intressant att veta exakt var den mäktiga runstenen stod och åt vilket håll ristningsytorna var vända.
Ristningen är på oskadade partier djup och tydlig. Framsidan är släthuggen och fullständigt plan medan baksidan har en mer rå i ytan. Ristningen på baksidan är delvis skadad genom vittring.
Runmästaren Balle
Runsten Vs 15 tillhör, liksom Vs 24, runmästaren Balles mest berömda ristningar. Den är sannolikt en av de äldst bevarade. E. Brate skriver i Svenska runristare(1925) att eftersom Balle har rest Vs 15 »efter sin broder, bör väl Björksta sn i Västmanland antagas vara hans hemort». Intressant att veta att runmästaren Balle sannolikt kom från Västmanland.
Runmästaren Balle levde under senare hälften av 1000-talet (se datering nedan). Drygt 40 av hans runristningar är bevarade. Ett tjugotal av dem i Västmanland, Uppland och Sörmland är signerade. Några av Balles runstenar har text på vers. Han har sannolikt varit lärjunge till runmästaren Livsten. Balle ristar sina stenar med en utvecklad ornamentik. Stenarna har rikligt med bild- och mönstervariationer. I litteraturen finns en diskussion om Balle och Balle den röde (”Röd-Balle”), som ristat två stenar i Västmanland bl.a. vid Lilla Kyringe, är samma person. Sofism enligt min mening. Tills vidare är det enligt min mening samma runmästare. Ornamentik och annat liknar varandra.
Vidare om runsten Vs 15 ur ”Sveriges runinskrifter” för att datera runmästaren Balles verksamhet.
”Som ovan har framhållits, har förekomsten av namnet Knutr på Vs 15 använts vid de försök som ha gjorts att tidfästa Balles verksamhet. Sålunda skriver O. v. Friesen (i Bunorna, s. 215): »Balles ristningar synas … böra förläggas, de tidigaste till omkr. 1050 men det stora flertalet till 1050- och 1060-talen, några kanske ännu senare. Balle ger i sina … alls icke monotont formulerade inskrifter inga anknytningar till historiska data, men av ett sådant förhållande som att en av Balles första stenar, Lilla-Kyringestenen i Björksta socken, Västmanland, är rest över en man vid namn Knut — sannolikt uppkallad efter Knut den store — av dennes son böra vi se en bekräftelse på att Balle allra tidigast har börjat uppträda som ristare framemot 1050.»”
Runstenarna Vs. 9-10 vid Saltängsbron, Långängarna i Västerås.
Bilder Vs 9-10
Efter träsnitt i Johan Peringskiölds Monumenta sueogothica 4, 1710. J. Hadorph och P . Helgonius tecknade.
Inskrift
X kisl x lit x kera x buru x eftR x osl x sun x sin x han ua[rþ] x tyþr x a eklati kub ialbi has ont auk selu
Gisl let gærva bro æftin 0ysl, sun sinn. Hann värd daudr a Ænglandi. Gud hialpi hans and ok selu.
»Gisl lät göra bron till minne av Ösel, sin son. Han blev död i England. Gud hjälpe hans ande och själ.»
Stenarna Vs 9 och 10 står vid gamla landsvägen Västerås-Köping. Den runristade stenen (Vs 9) står vid norra vägkanten 12 m Ö om Saltängsbrons östra landfäste (idag inte synligt). Vs 10 står på landsvägens södra sida mitt emot.
Vad handlar denna runsten om?
Det är vanligt runt Mälardalen att runstenar reses i anslutning till en bro för att visa att man byggt bron över ett vattendrag eller sankmark (Vilket visar alla som passerar bron att man är en betydande och sannolikt välbärgad man. Det mest betydande och tydliga exemplet på det är jarlabankes bro och runsten i Täby som enligt runtexten ”ägde hela Täby”) och och för att hedra någon som dött, ofta i samband med vikingafärd i öster- eller västerled. I detta fall på vikingatåg till England kanske vid mitten av 1000-talet. Slutorden ” Gud hjälpe hans ande och själ” visar tydligt att stenen rest av och över en kristen man.
Dateringen av runstenen är vid, dvs 1000-talet. Man kan fundera, vilket jag gjort en hel del, över i vilket sammanhang denne Ösel, dog/stupade i England. Varför inte i slaget vid Stamford bridge i samband med Harald Hårdrådes invasion.
Slaget vid Stamford Bridge utspelade sig i byn Stamford Bridge,i Yorkshire och betraktas i England som slutet på vikingatiden. Slaget ägde rum den 25 september 1066 efter att den norske kungen Harald Hårdråde och hans hird hade landstigit i England med 300 skepp och strax innan besegrat två jarlar med styrkor vid Gate Fulford söder om York.
Kung Harald Hårdråde stupade vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson. Nitton dagar senare förlorade Harald Godwinson både land och sitt liv i slaget vid Hastings. Odödliggjord på Bayeux tapeten som vi studerat på plats. Slaget vid Stamford Bridge kan betraktas som en betydelsefull seger i både ett vikingatida och nedledda perspektiv. Kanske har runstenen över Ösel vid Saltängsbron i Västerås den kopplingen. Att man reste två runstenar och byggde en bro kan tyda på en heroisk död i ett viktigt slag.
Runstenarnas historia
År 1685 planerade Johan Hadorph en antikvarisk resa till Västmanland. Inför resan resan skrev Hadorph (1685) ett intressant brev till landshövdingen B. Gyldenhoff i Västerås.
»Eliest måste iag tienstl berätta, att wid Broon moot Långängen, liggia 2. Runestenar omkullkastade, en på hwar sijda om wägen, och hafwa fordom stått uppe, men genom långlige tijder omkull fallne, hwilka begge något hafwa att betyda. Om hr. landshöfd:n wille befalla, att dhe begge resas up på hwar sin sijda om wägen en aln från dijken, och skolas wäl kring medh grååsteen, fast än muren ginge in till dijket, och blefwe en wägg dher af, och dhe eij längre iordsattes än Rijtningen och Bookstefwerne å begge sijdor blifwa ofwan iord, så wore det en märkelig anti- quitet och prydnat å den orten, som många andra landshöfdingar försummat hafwa. wille och hr landshöfd:n åkosta dheras uprijtning medh olliefärgor, för 2 eller 3 dhr kppmt:, så will iag tillsäija dä iag dijt reser, och kunde så uprijtas, att i 300 åhr skall färgen quart sittia. Således finnas och mångastädes Runestenar omkull, många medh Bookstäfwerna nidh åth iorden, hwarföre almogen borde angifwa alla sådanne långa gråhallar och upresa, ty dhe hafwa alla sina betydelse.»
Uppenbarligen mer känsla och ansvar för det svenska kulturarvet för 335 år sedan än idag då många runstenar brister i underhåll, med tillväxt av lavar växer och runor som inte är ifyllda. Men vad är att vänta med politiska ledare S och M, som Sahlin och Reinfeldt som ser svenskt kulturarv som ”barbari”.
Källa: Sveriges runinskrifter. Utgivna av Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademin. Trettonde bandet. Västmanlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Sven B.F. Jansson. Stockholm 1964.
lennart waaras blogg 