lennart waaras blogg

Text och bilder är resultatet av en exkursion med Britt i runornas och runstenarnas tecken i södra Västmanland.

Runsten nr Vs 15, Lilla Kyringe, Björksta sn nu vid Målhammar.

Vi besökte den intressanta runsten som numera står i parken till Målhammar. Ristad av den kände runmästaren Balle som ristat ett närmare fyrtiotal runstenar i Västmanland, Sörmland och främst i Uppland. Denna är enligt annalerna en av hans tidigaste stenar. Klicka på bilden för bild i fullformat.

Bilder Vs 15

Den ståtliga, på två sidor ristade runstenen står numera rest NV om Målhammars östra huvudbyggnad, V om norra infartsvägen en parkallé. Till denna plats flyttades stenen vid början av 1860-talet. 

Efter träsnitt i Johan Peringskiölds Monumenta sueogothica 4, 1710. J. Hadorph och P . Helgonius tecknade.

Efter teckning av H. Hofberg 1871 

Inskrift Vs 15

Framsidan: 

higulfrxlit x kira x merki x þisa x at x knut x faþur san x uk x kuþlug 

hanis x bali x riti x istaen x bali  knutr  

Baksidan:
xsten : hafirx ritonxþonxstontaxmoxbali hi- rauþi xyftirx bruþ[u]rx boli 

HægulfR let gæra mærki þessa at Knut, faôur sinn, ok Guðlaugu, systur hans. Balli retti stæin. Balli. Knutr. 

Stæin hafÍR rettan, þann standa ma, Balli hinn raudi 

æftÍR broður. Balli. 

»Hägulv lät göra detta minnesmärke efter Knut, sin fader, och efter Gudlög, hans syster. Balle reste stenen. Balle. Knut. 

Stenen har upprest, som stånda skall, Balle den röde
efter brodern. 

Balle. » 

Historiken kring Vs 15.

I en reseberättelse från år 1863 skriver Dybeck: »Runstenen (med inskrift i fornyrpalag), som förr varit vid Kyringe i Björkstads socken (Baut. 1084), är nu rest vid Målhammar i samma socken.» Vs 15 hade alltså då släpats från ursprungliga plats i Kyringe  och rests i Målhammars herrgårdspark. 

I litteraturen beklagas, att Vs 15 bortfördes från den Lilla Kyringe. Det måste betraktas som intressant att veta exakt var den mäktiga runstenen stod och åt vilket håll ristningsytorna var vända. 

Ristningen är på oskadade partier djup och tydlig. Framsidan är släthuggen och fullständigt plan medan baksidan har en mer rå i ytan. Ristningen på baksidan är delvis skadad genom vittring. 

Runmästaren Balle

Runsten Vs 15 tillhör, liksom Vs 24, runmästaren Balles mest berömda ristningar. Den är sannolikt en av de äldst bevarade. E. Brate skriver i Svenska runristare(1925) att eftersom Balle har rest Vs 15 »efter sin broder, bör väl Björksta sn i Västmanland antagas vara hans hemort». Intressant att veta att runmästaren Balle sannolikt kom från Västmanland.

Runmästaren Balle levde under senare hälften av 1000-talet (se datering nedan). Drygt 40 av hans runristningar är bevarade.  Ett tjugotal av dem i Västmanland, Uppland och Sörmland är signerade. Några av Balles runstenar har text på vers. Han har sannolikt varit lärjunge till runmästaren Livsten. Balle ristar sina stenar med en utvecklad ornamentik. Stenarna har rikligt med bild- och mönstervariationer. I litteraturen finns en diskussion om Balle och Balle den röde (”Röd-Balle”), som ristat två stenar i Västmanland bl.a. vid Lilla Kyringe, är samma person. Sofism enligt min mening. Tills vidare är det enligt min mening samma runmästare. Ornamentik och annat liknar varandra.

Vidare om runsten Vs 15 ur ”Sveriges runinskrifter” för att datera runmästaren Balles verksamhet.

”Som ovan har framhållits, har förekomsten av namnet Knutr på Vs 15 använts vid de försök som ha gjorts att tidfästa Balles verksamhet. Sålunda skriver O. v. Friesen (i Bunorna, s. 215): »Balles ristningar synas … böra förläggas, de tidigaste till omkr. 1050 men det stora flertalet till 1050- och 1060-talen, några kanske ännu senare. Balle ger i sina … alls icke monotont formulerade inskrifter inga anknytningar till historiska data, men av ett sådant förhållande som att en av Balles första stenar, Lilla-Kyringestenen i Björksta socken, Västmanland, är rest över en man vid namn Knut — sannolikt uppkallad efter Knut den store — av dennes son böra vi se en bekräftelse på att Balle allra tidigast har börjat uppträda som ristare framemot 1050.»” 

Runstenarna Vs. 9-10   vid Saltängsbron, Långängarna i Västerås.

Bilder Vs 9-10

Efter träsnitt i Johan Peringskiölds Monumenta sueogothica 4, 1710. J. Hadorph och P . Helgonius tecknade.

Inskrift  

X kisl x lit x kera x buru x eftR x osl x sun x sin x han ua[rþ] x tyþr x a eklati kub ialbi has ont auk selu 

Gisl let gærva bro æftin 0ysl, sun sinn. Hann värd daudr a Ænglandi. Gud hialpi hans and ok selu. 

»Gisl lät göra bron till minne av Ösel, sin son. Han blev död i England. Gud hjälpe hans ande och själ.» 

Stenarna Vs 9 och 10 står vid gamla landsvägen Västerås-Köping. Den runristade stenen (Vs 9) står vid norra vägkanten 12 m Ö om Saltängsbrons östra landfäste (idag inte synligt). Vs 10 står på landsvägens södra sida mitt emot.

Vad handlar denna runsten om?

Det är vanligt runt Mälardalen att runstenar reses i anslutning till en bro för att visa att man byggt bron över ett vattendrag eller sankmark (Vilket visar alla som passerar bron att man är en betydande och sannolikt välbärgad man. Det mest betydande och tydliga exemplet på det är jarlabankes bro och runsten i Täby som enligt runtexten ”ägde hela Täby”) och och för att hedra någon som dött, ofta i samband med vikingafärd i öster- eller västerled. I detta fall på vikingatåg till England kanske vid mitten av 1000-talet. Slutorden ” Gud hjälpe hans ande och själ” visar tydligt att stenen rest av och över en kristen man.

Dateringen av runstenen är vid, dvs 1000-talet. Man kan fundera, vilket jag gjort en hel del, över i vilket sammanhang denne Ösel, dog/stupade i England. Varför inte i slaget vid Stamford bridge i samband med Harald Hårdrådes invasion.

Slaget vid Stamford Bridge utspelade sig i byn Stamford Bridge,i Yorkshire och betraktas i England som slutet på vikingatiden. Slaget ägde rum den 25 september 1066 efter att den norske kungen Harald Hårdråde och hans hird hade landstigit i England med 300 skepp och strax innan besegrat två jarlar med styrkor vid Gate Fulford söder om York.

Kung Harald Hårdråde stupade vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson. Nitton dagar senare förlorade Harald Godwinson både land och sitt liv i slaget vid Hastings. Odödliggjord på Bayeux tapeten som vi studerat på plats. Slaget vid Stamford Bridge kan betraktas som en betydelsefull seger i både ett vikingatida och nedledda perspektiv. Kanske har runstenen över Ösel vid Saltängsbron i Västerås den kopplingen. Att man reste två runstenar och byggde en bro kan tyda på en heroisk död i ett viktigt slag.

Runstenarnas historia

År 1685 planerade Johan Hadorph en antikvarisk resa till Västmanland. Inför resan resan skrev Hadorph (1685) ett intressant brev till landshövdingen B. Gyldenhoff i Västerås. 

»Eliest måste iag tienstl berätta, att wid Broon moot Långängen, liggia 2. Runestenar omkullkastade, en på hwar sijda om wägen, och hafwa fordom stått uppe, men genom långlige tijder omkull fallne, hwilka begge något hafwa att betyda. Om hr. landshöfd:n wille befalla, att dhe begge resas up på hwar sin sijda om wägen en aln från dijken, och skolas wäl kring medh grååsteen, fast än muren ginge in till dijket, och blefwe en wägg dher af, och dhe eij längre iordsattes än Rijtningen och Bookstefwerne å begge sijdor blifwa ofwan iord, så wore det en märkelig anti- quitet och prydnat å den orten, som många andra landshöfdingar försummat hafwa. wille och hr landshöfd:n åkosta dheras uprijtning medh olliefärgor, för 2 eller 3 dhr kppmt:, så will iag tillsäija dä iag dijt reser, och kunde så uprijtas, att i 300 åhr skall färgen quart sittia. Således finnas och mångastädes Runestenar omkull, många medh Bookstäfwerna nidh åth iorden, hwarföre almogen borde angifwa alla sådanne långa gråhallar och upresa, ty dhe hafwa alla sina betydelse.» 

Uppenbarligen mer känsla och ansvar för det svenska kulturarvet för 335 år sedan än idag då många runstenar brister i underhåll, med tillväxt av lavar växer och runor som inte är ifyllda. Men vad är att vänta med politiska ledare S och M, som Sahlin och Reinfeldt som ser svenskt kulturarv som ”barbari”.

Källa: Sveriges runinskrifter. Utgivna av Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademin. Trettonde bandet. Västmanlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Sven B.F. Jansson. Stockholm 1964.

This entry was posted on 20 juli 2022 at 12:58 and is filed under Svensk historia. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.