lennart waaras blogg

Inledning

Under bronsåldern (1800 – 500 f.Kr.), då hällristningarna vid Häljesta skapats över loppet av många århundraden, var jakt och fiske en av familjens viktiga källor till försörjning. Andra var att man samlade växter, frukter, bär och nötter. Kreatur och nötboskap hölls och kunde gå ute året runt. Ett enkelt åkerbruk hade börjat växa fram på de bördiga sjöbottnarna av Mälardalen som steg ur havet i takt med den pågående kraftiga landhöjningen. Människorna var därmed relativt bofasta. Kom ihåg att Mälaren då inte var en insjö utan en havsvik med ett vattenstånd som stod 15 – 20 meter högre än idag. De slätter och åkrar man idag ser i Mälardalen var då havsbotten och de nuvarande skogbevuxna holmarna var öar. Klimatet var mycket varmare än idag under den perioden, närmast att likna vid ett Medelhavsklimat.

Hällristningarna vid Häljesta

Den idag smala Tunabäcken som rinner 200 meter väster om Häljesta hällristningar var en seglingsbar vik under bronsålder med anslutning i en havsvik strax i sydväst. Vågorna sköljde de klippor med ristningar vi står vid. Här steg man iland och ristade in sitt skepp. Det är för en man lätt att förstå att hällarna med närmare 550 figurer domineras av 125 skepp. De övriga motiven är 49 människofigurer varav flera män med en mäktig erektion, 12 ringfigurer, 10 fotsulor, 7 djurfigurer, 3 rutnät, 274 älvkvarnar eller skålgropar som de också kallas samt 70 obestämda figurer.

Den södra hällen (som är den som redovisas och kommenteras på mina fotografier nedan) innehåller några ovanligare figurer. Bland annat en plöjningsscen med två behornade djur (sannolikt oxar) som drar ett årder. Årdret styrs av en människa med en övernaturlig stor femfingrad hand. Figurer av den typen är ovanliga i Sverige och det här är den enda i Mälardalen. Scenen visar att de bofasta bronsåldersmänniskorna bedrev jordbruk. Det är den enkla förklaringen till bilden. Man ristade in en bild av en viktig verksamhet i ens dagliga liv. Mytiska spekulationer varken behövs eller lägger något till.  En annan mycket ovanlig figurtyp är en bågskytt som är ristad längst ner på hällen. Det finns också fiskescener där man tycker sig se människor fiska med metspö. 

De människor som levde här på bronsåldern hade naturligtvis ett talspråk som vi inte känner det minsta av.  De har ändock, till oss närmare fyra tusen år senare i eget intresse skapat figurer som blivit kvar, bilder som skildrar deras liv, vardag och prioriteringar. Det ligger däremot inget mytiskt religiöst ”budskap” i figurerna. Det är fantasifulla efterkonstruktioner.

I Häljesta utanför Munktorp i Köpings kommun finns länets största hällristningslokal. I Årby i Svedvi socken och på Gideonsberg i Västerås finns också skeppsristningar. I Dräggesta i Tortuna socken finns Sveriges största skålgropslokal med mer än 1300 skålgropar samt några skepp och fotsulor. I Vallen i Björksta socken finns ett två meter långt skepp inristat i berget. I Björksta finns flera hällristningslokaler, bl.a. vid kyrkan. 

Kommunikation  

Den nordiska kulturen var i begynnelsen och under flera tusen år en skriftlös kultur. Det har gällt långt fram i tiden. Muntliga berättelser har fört redogörelser om timade händelser vidare från generation till generation. Så kunde en familjs historia, bygdens historia och viktiga händelser hållas levande.

Under den äldre järnåldern kom runskriften till Norden. Runalfabetet har möjligen sin förebild i det latinska alfabetets versaler. Runorna och runskrifterna kompletterade muntliga berättelser och budskap. De äldsta kända runskrifterna i Sverige är från 200 e.Kr.

Hällristningarna hör tidsmässigt hemma i skedet innan runalfabetets och runskriftens framväxt med viss överlappning. Stenar med runskrift finns i stor utsträckning kvar medan runskrift på mjuka material som trä, ben, läder och pergament som förkommit och multnat bort under det gångna årtusendet.

Hällristningar  

Från slutet av stenåldern, hela bronsåldern och den tidiga järnåldern i Norden ristades i sten och på berghällar mängder med bilder och figurer. Dessa ristningar och målningar kallas därför hällristningar och hällmålningar. De flesta hällmålningar har förstörts under årtusendenas lopp men många av hällristningarna består. I Västmanland är ett antal sådana hällristningsplatser kända, den största i Häljesta utanför Munktorp i Köpings kommun.  

Ristningarna är stiliserade och kan vara såväl figurativa, t.ex. i form av människor, djur, skepp, fotsulor mm, som nonfigurativa i form av cirklar, spiraler, vågmönster, linjer och punkter eller gropar. De absolut vanligaste ristningarna är små gropar i berghällarna eller stenarna, så kallade älvkvarnar eller skålgropar. Dessa smordes med olja och man offrade små saker i groparna för välgång, välfärd, skydd mot olyckor och sjukdomar. Det har förekommit under nästan hela vår historia och det finns vittnesmål om kvinnor som offrat små saker i skålgroparna ända in i det begynnande 1900-talet.

Ristningarna visar bronsålderns materiella kultur. Man ser vilka djur som människorna jagade, hur vagnar, skepp och vapen såg ut.

De ristade och tecknade figurerna, vilkas tolkning både kräver kunskap och förståelse men mest av allt frihet från ideologiska och religiösa fördomar och antaganden. Ett barnasinne är bättre lämpat än professionella mytiska övertolkningar. Occams rakkniv är ett vetenskapligt förhållningssätt som borde vara ledstjärna för de arkeologer som i skrift tolkar figurerna.

”Problemet med våra hällristningar är att kodnycklarna (I vilken mening har de någonsin funnits? Min kursiv) som krävdes för att kunna förstå innebörden i ristningarna gått förlorade under årtusendenas lopp, språket har förändrats och den omgivande materiella och immateriella kulturen likaså. Tolkningarna av hällristningarnas budskap kommer alltså att för all framtid förbli mer eller mindre rena gissningar”. 

Tolkningar är alltid byggda på rådande akademiska ideologier och föreställningar. De riskerar därför att föra till felslut och feltolkningar för att inte säga vantolkningar, men som passar in i den rådande tidsandans överideologier. Svårigheterna inträffar naturligtvis när vi, flera tusen år senare, försöker sätta oss in i hur de som ristade tänkte, upplevde och tolkade världen. 

Ibland har ett sinne utan arkeologisk teori, kunskap och förutfattade meningar lättare att förstå och korrekt tolka dessa figurer och bilder. Barn kan rita bilder som liknar dessa hällristningar. Det är tänkvärt!

Det finns, som nämnts, många hällristningslokaler i Västmanland. De flesta ligger i länets södra och östra delar, runt Mälaren. Hällristningar kan vara svåra att se. De krävs en sned belysning för att de grunda ristningarna skall framträda tydligt. En del hällristningarna är ifyllda med röd färg för att synas bättre och på en del platser finns även informationsskyltar (tyvärr inte alltid med korrekta tolkningar).

Båtarna på hällristningarna – varför?

Det vanligaste motivet på hällristningar är båtar, naturligen med hällarna liggandes vid den tidens hav och vikar. Men frågan är; vilka slutsatser kan vi utifrån båtristningarna dra om båtarnas verkliga utseende?  Bilderna på hällarna visar sannolikt i grova drag utseende och varierande båtstorlek. Ursprungligen under stenåldern var båten en urholkad stock. Därefter har båten med tiden utvecklats. Bilderna av bronsåldersbåten på hällristningar kan enklast beskrivas som en ”släde” med medar. Den är sannolikt en utveckling av stockbåten nu försedd med utriggare som naturligtvis ökar sidostabiliteten. Utriggaren är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett antal tvärgående balkar. Utgrävningar av bosättningar visar att man också gjort ”tandembåtar” av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra förenade med tvärgående ”balkar” ungefär som en smal katamaran. Det ger både bättre sidostabilitet och bärighet än en båt med ett skrov. Utriggade båtar var kännetecknande för bronsåldersbåten. Ytan mellan skrov och utriggare kunde sannolikt användas som lastyta vilket också båtavbildningar visar när man huggit in balkar mellan skrov och utriggare eller ristat ”kryss” mellan skrov och utriggare. Utriggaren är på de flesta hällristningar inte försedd med andra utsmyckningar än uppåtböjning i ena eller båda ändar. Skrovet, där besättningen troligen satt på knä (som visas på en del hällristningsbåtar), är i de detaljrikare ristningarna försedd med större uppåtböjda strävor, främst i fören på båten, ibland avslutat med djurhuvud och med horn som utsmyckning. 

Arkeologerna förefaller ense om att de vertikala streck som huggits som uppstickande streck utgör markeringar för besättningen som naturligen i en smal båt sitter på rad efter varandra i skrovdelen. Det finns båtristningar där de enkla strecken har en avslutande rund del som en människas huvud. I några fall har man huggit in väldigt många i besättningen, upp till fler än 40 personer. Arkeologer ser det som en underlighet och förklarar dessa som fantasiavbildningar. Kunde man bygga en båt på bronsåldern för så många besättningsmän? Jag vet inte men är inte lika säker som arkeologerna om omöjligheten.

Brandskogsskeppet i närheten av Boglösa kyrka söder om Enköping är intressant. Den är stor, 4 meter, varför man ristat in fler detaljer än på de mindre mer stiliserade båtsristningarna. På det skeppet ser man tydliga besättningsmän som ror båten. Se bilden nedan.

En annan typ av figurer som förekommer i flertal på många hällristningslokaler är ristningar är män med erigerad penis. Jag ser det som trams när arkeologerna förklarar figurer som avbildats med stor erigerad penis med att hällristningarna har en funktion i ritualer där man hyllar manlig fortplantningsförmåga och livskraft. Det finns betydligt mer närliggande manliga förklaringar. Vi återkommer till dessa.

Så här skriver, jag citerar in extenso, exempelvis Västmanlands läns och Västmanlands länsmuseums arkeologer och tjänstemän när de med  fantasifull övermytologisering för att inte säga ideologisering ”förklarar” enkla bilder som i själva verket är lätta att förstå om man tar till sig dem till face value.

”Ristningarna är ett magiskt hjälpmedel att främja fruktbarhet och välstånd där ristningarnas scenerier sätts i samband med folkliga fester med fruktbarhetsriter. De är gudomliga väsen; eftersom gudarna inte fick avbildas på ristningarna (hur vet man det, det är en sentida ortodoxt kristen och muslimsk uppfattning, knappast aktuell på bronsåldern, min kursiv) fick de tecknas som skepp (en makalös övertolkning eller ren gissning i det blå, min kursiv). Skeppsbilden är alltså i själva verket synonym med det högsta gudomliga (de hade sannolikt inget begrepp som ”det högsta gudomliga” och skeppen som ”gudomliga” är en ren och skär övertolkning, min kursiv)”. 

De ristade mer troligt sina skeppsbilder för att de naturligen var mäkta stolta över sina båtar och skepp. En båt var en betydande och värdefull egendom och investering. Arkeologernas förklaringar är av sentida ideologisk typ full av lösa antaganden utan belägg, ytterst byggd på fördomar och fantasier. Jag vet dock inte varifrån, från vilka teorisystem eller från vilka utbildningar dessa fantasifoster om mytiska riter och symboler kommer. De är övertolkningar på gränsen till löjeväckande. De enklaste och mest närliggande förklaringarna hoppar man över. 

Jag kommer att presentera mer närliggande och konkret begripligare tolkningar av ristningarna.

NÅGRA AV BILDERNA PÅ HÄLJESTA HÄLLRISTNING MED KOMMENTARER.

Den rika floran av ristningar vid Häljesta är inte fullständigt redovisad på dessa bilder, men de viktiga och typiska motiven finns med. Använd gärna min text om och när ni besöker Häljesta hällristningar.

Fotavbildning. Det är en av de vanligaste motiven på hällristningar i Mälardalen. Ibland ser man tolkningar med utgångspunkt i naturreligiösa motiv. Min uppfattning är att de mest är att likna vid de ”tags” som dagens graffitimålare använder. Typ, ”jag var här”. Amerikanska soldater under WWII skrev lite varstans ”kilroy was here” för att markera en tidigare närvaro. Det är vad alla dessa ”fötter” handlar om. Jag var här!

Två rader med figurer. Den undre raden visar en man med spjut och en man med rejäl erektion. Närmast till hands är väl en avbildning av en besättning på en av de båtar som ristats på hällen. De steg i land för att jaga byte, vila och äta. Prickarna är skålgropar.

Den längre raden med män, 11 personer. En besättning avbildad? En procession av något slag har angivits som förklaring. Vilken typ? Jag har sett en tolkning som landar i att det var fråga om ”begravningsprocession”. På vilken grund antas det? Jag tror att det helt enkelt är en övertolkning av personer fast i moderna föreställningar om formella kollektiva beteenden. Snarare ännu en besättning avbildad. Ytterligare två fot ”tags”. Den långa raden med prickar på de båda bilderna är skålgropar.

Fyra personer, varav en med en mäktig erektion. Varför inte jämföra en enstaka personfigur inhuggen i hällen med dagens ”selfies” på nätet. Var bronsåldersmänniskorna verkligen så annorlunda än vi. De önskade och avsåg att dokumentera sig själva för framtiden.

 

En båt av den typ som var vanlig då med en utriggare för att stabilisera farkosten och med kraftig uppåtsvängda för och akter. Att båten skulle var så stor att varje streck avbildade en i besättningen, 31 personer, är osannolikt men inte omöjligt. Vi vet helt enkelt inte hur stora farkoster bronsålderns människor var kapabla att bygga. Vi skall akta oss noga för att underskatta deras kunnighet, kreativitet och drivkraft. Kan det faktum att ytan mellan båten och utliggaren är ifylld tolkas som att detta var en mer utvecklad variant av båttyp där föremål/varor kunde fraktas på den mellanliggande delen?

En intressant del. Sju personfigurer, några väldigt barnsligt och rudimentärt utformade. En man med kraftig erektion. Lemmen är alltid överdrivet stort ristad på hällristningar. Hur tolkar man det? En liten båt samt möjligen ett fyrfota djur, en hund? Är två av de nedre männen inbegripna i ett slagsmål?

Det viktigaste på denna bild är den svårsedda figuren i mitten. Tyvärr, som så ofta är hällristningar och runstenar bristfälligt underhållna sedan länsstyrelserna tog över ansvaret. Urblekning och algtillväxt skymmer. Ändock har jag färgförstärkt så mycket som möjligt i datorn. Men titta noga. Det är en man med pilbåge på jakt.

En mycket motivrik del av hällristningen. Tre båtar. Den övre figuren finns på en annan bild. Två av männen står i en båt. En med ett spjut, den andra med utbredda armar och erektion.

Ett fyrfota djur. En ofärdigt ristad person, en kvinna (?) mot vilken två män med utbredda armar och erektion är vända. Den ena av dem med en mäktig lem i upphetsat tillstånd. Vad har hänt här? Det tror jag man kan föreställa sig. Vi har studerat ett stort antal hällristningar i Mälardalen, främst södra Uppland, och denna typ av mansfigurer är vanliga. Ibland förekommer också samlagsscener med en man med ristad erektion ovanpå en annan figur. Bronsålderns människor var sannolikt lika fascinerade av erotik som människor under hela historien. Se exempelvis de väggmålningar i Pompeji som i detalj beskriver erotisk kärlek. Kan ristingarna förenklat uttryckt beskrivas som ”bronsålderspornografi”? Motiven kommenteras och analyseras inte lika ofta och på djupet som solsymboler eller skepp som vantolkas som gudssymboler eller annat som kan tolkas som dyrkan eller religiös föreställning. Är verkligen de erotiska motiven så svåra att förstå och förklara?

Två större båtar med utliggare. En fot. En släde och några andra svårförståeliga figurer.

Den viktigaste figuren är på denna del av hällristningen kraftigt urblekt. Det är en man som plöjer med två oxar och ett årder. Han håller upp en hand med fem stora fingrar. I övrigt en båt, några skålgropar för att offra i, en släde.

En skålgrop i nedre högra hörnet. Dessa har man offrat i med små saker, lite olja eller annat, omvittnat ända i det tidiga nittonhundratalet. Sex båtar i varierande grad av fullständighet och storlek. Det sista är intressant. Naturligtvis förekom, om man tänker efter en liten stund, olika stora båtar byggda av olika skickliga och kreativa båtbyggare. Ett hornförsett djur förekommer. En hjort som jagades? En solsymbol. En fot överlagrar hjorten och en mindre båt.

När man studerar många hällristningar, som vi gjort, ser man också att förmågan och skickligheten att rista figurer, personer eller båtar, varier stort mellan dem som ristat in figurer på hällarna vid vattenbrynet. 

PS

Ockhams (Occam) rakkniv, uppkallad efter den medeltida engelske franciskanmunken och filosofen William Ockham (1287–1347), är en vetenskaplig metod/princip som innebär att man inte ska anta fler faktorer än som behövs för att förklara de observationer/företeelser man studerar. 

Man kan beskriva Ockhams rakkniv som att om flera olika förklaringar till ett studerat fenomen föreligger, bör man föredra den enklaste. Det betyder dock icke att den enklare förklaringen alltid är korrekt. Det är en en princip för tänkandet. Rakkniv syftar på att man rakar bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen.

This entry was posted on 19 augusti 2022 at 6:27 and is filed under Svensk historia. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.