DIKTEN.
Selma Lagerlöfs bok ”Jerusalem” publicerades i två volymer del 1 och del 2 åren 1901 – 1902 och bidrog till hennes Nobelpris i litteratur år 1909. Romanen var också Selma Lagerlöfs internationella genombrott. Romanbygget har verklighetsbakgrund men handlingen är uppvriden i fiktion. Selma Lagerlöf hade inför författandet av Jerusalem-texten besökt och gjort research i Jerusalem, tillsammans med Sophie Elkan, och träffat sekten och dess medlemmar från Nås liksom också ett besök med samtal med de kvarstannande bönderna i Nås.
Del I av ”Jerusalem” handlar om dalabönderna, livet och upptakten i Nås och del II handlar om livet Jerusalem. Boken är fantastiskt bra, en vidunderliga text skriven med enorm inlevelse som i del I visar dalaböndernas verklighet och föreställningar. Del II handlar om mödorna och eländet i Jerusalem. ”Jerusalem” utspelar sig under 1800-talet. Man följer några släkter och släktindivider i olika generationer. Centrala i romanen är Ingmarsönerna på den stora Ingmarsgården. Boken är inspirerad av den verkliga religiösa sekten ”larsanerna” som i Selma Lagerlöfs roman kallas ”helgumianerna” och deras migration från Nås socken i Dalarna till Jerusalem år 1896.
Hur ”sann” är Selma Lagerlöfs roman? Det är en fråga som ibland ställs och som kan diskuteras. Svaret blir naturligtvis beroende av vad man avser med ordet ”sann”. Boken ”Jerusalem” är inte ett polisprotokoll över händelserna eller en dokumentär eller ens en dokumentärroman utan dikt och fiktion. Verkliga händelser utgör dock bakgrund och inspiration.
Selma Lagerlöf skriver själv i ett brev till Hilma Granqvist som citeras i hennes opublicerade manus ”Drömmare och fantaster i dikt & verklighet”.
”Ingmarsönerna äro diktade personer. I Nås församling visar man nu en ”Ingmarsgård”. Den är också en dikt, men egentligen är ju sådant ett bevis på att min berättelse fortlever i folkfantasien.
Det tycks ju vara så att dylika samfund med egendomsgemenskap, celibat o.s.v. aldrig kunna bli bestående, men naturligtvis var det en sorg för mig, då jag fick höra att enigheten brustit inom Dalakolonien. Jag fick just höra de första ryktena därom, då jag hållit mitt förhoppningsfulla tal på Ekumeniska mötet. Sedan har jag från skilda håll fått höra hur krisen utvecklat sig och om det slutliga fredsslutet. ….
Jag är mycket glad att Ni såväl som jag tror, att de stridande parterna voro rättrådiga människor, men att omständigheterna framtvingade skilsmässan.
Mrs Spafford gjorde på mig det bästa intryck. Hon var mycket vacker, klok lätt att tala vid. … Kolonien var på den tiden utsatt för avskyvärt förtal och jag talade vid amerikanska konsuler för att få ofoget hejdat. På samma gång skrev jag till Mrs Spafford, att hon måste låta ungdomen gifta sig. Det var enda medlet, att sätta punkt för allt skvaller.
…
Jag vet mycket väl, att dalabönderna inte kunna förstå min berättelse. De ville att den skulle vara sann och verklighetstrogen från försa ordet till det sista. Förhållandet har varit detsamma i Nås men har nu börjat ändras till det bättre.”
Semla Lagerlöfs roman Jerusalem kritiseras av bl.a. Hilma Granqvist för att ge en felaktig bild. Det gör den möjligen om man läser Lagerlöfs Jerusalem som ett historiskt protokoll över händelserna i Dalarna och i Jerusalem. Men, i litterär mening visar romanen med verkligheten uppvriden i fiktion hur sekten ”larsaner” uppstod och utvecklades till en fanatisk och verklighetsfrånvänd liten sekt på 37 individer män och kvinnor inklusive stackars försvarslösa barn som tvingas med. Självägande hemmansbönder sålde hemman och allt de ägde och gav sig iväg till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst i tron att de som inte tillhörde sekten skulle förgöras av svavel och eld. Vistelsen i Jerusalem var sannolikt än värre i verkligheten än som den skildras i romanen.
Ett språkligt påpekande: I Selma Lagerlöfs roman ”Jerusalem” kallas gruppen och vistelsen i Jerusalem ”kolonin”. Det är ett förskönande namn på Jerusalem-fararna och vistelsen i Jerusalem som inte stämmer med min kunskap och analys av verkligheten. Jag använder konsekvent termen ”sekt” för att beskriva gruppen och vistelsen. Gruppen från Nås och de som kom från Chicago var en sekt. De var vilseförda av två starka personer. Gruppen var intolerant mot dem som stod utanför sekten, i synnerhet i Nås. De var en fanatisk religiös grupp ledda i Jerusalem av en matriarkal diktator. De såg sig själva som ”utvalda”. När Jesus, som de övertygat trodde, skulle återkomma och skapa dem ett himmelrike medan de som stod utanför de ”utvalda” skulle drabbas av svavel och eld. En sekt således som korrekt benämning.
Första boken utspelar sig i Nås socken i Dalarna
Ingmarsönerna och Ingmarsgården är centrala i den första boken. De är rättrådiga och gudfruktiga, och folket i bygden vänder sig till dem för råd och stöd. Äldsta sonen heter Ingmar och gårdens överhuvud kallas Stor Ingmar. Det är ett namn som måste förtjänas och det är folket på gården och i socknen som avgör när han är värdig namnet.
Den första bokens början följer Ingmars väg till att bli Stor Ingmar. Det är en berättelse om brott, skuld, bitterhet och försoning med fästmö Brita. Efter att hon avtjänat ett fängelsestraff förlåter de varandra och kommer att odla en varm relation.
Handlingen flyttar årtionden framåt och när Stor Ingmar avlider blir hans son den Ingmar Ingmarsson som berättelsen följer. Hans syster Karin gifter sig med Eljas en suput. Karin skickar Ingmar till skolmästarens hem för att skydda Ingmar från Eljas. Ingmar växer upp förälskad i skolmästarens dotter Gertrud. Eljas avlider efter att förött ekonomin så att Ingmarsgården är skuldsatt. Karins andra make Halvor köper den fri.
Under en danstillställning hos torparen Stark Ingmar ställer en tromb till med stor förödelse. Ungdomarna i stugan hör djävlar och demoner i stormen. Karin blir så förskräckt att hon blir förlamad i benen. Den traumatiska upplevelsen banar väg för en väckelserörelse i bygden. En konflikt växer fram mellan den gamla och nya tron.
Stark Ingmars dotter återvänder från Amerika med make Hellgum, som samlar folk omkring sig i en sekt. De kallas ”Hellgumianerna” och har funnit den ”sanna tron”. Karin och Halvor ansluter sig sedan Karins förlamning släppt efter Hellgums besök. Alla i socken som inte ansluter sig ses som syndare och förkastas.
Ingmar värjer sig och det blir värre när även Gertrud dras till sekten. Ingmar får Hellgum att lämna socknen och återvända till Amerika efter att ha räddat hans liv från tre uppretade män. Utan ledare minskar sekten men ett brev från Hellgum med en kallelse till de trogna får dem att bestämma sig för att resa till Jerusalem.
De som tar kallelsen på allvar säljer sina gårdar för att få råd med resan, däribland även Karin och Halvor. Ingmar, som planerat sitt bröllop med Gertrud, får ett erbjudande av häradsdomaren Sven Persson som köpt gården och skänker den till Ingmar om han gifter sig med dottern Barbro.
Gertrud är svårt drabbad av stor sorg. I en uppenbarelse där ser hon Jesus. Hennes bitterhet försvinner och hon ansluter sig, till Ingmars besvikelse, till Hellgumianerna.
Den högtidliga och sorgsna avresan genom bygden avslutar första boken. Den allra sista meningen är ett klagorop från barnen, som vid järnvägsstationen försöker rymma och vandra tillbaka till socknen – ”Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.”
Andra boken – I Jerusalem
Bönderna från Nås kom till Jerusalem och anslöt sig till Gordonisterna. De lever i en koloni under Mrs Gordons styre. De ger stöd och utbildning till fattiga. Samtidigt sprids rykten om att de lever i synd och de motarbetas.
Många av svenskarna avlider på grund av det svåra klimatet, däribland Halvor efter att ha hittat sin döda dotter uppgrävd ur sin grav.
Ryktena når också Nås och nämndemansdottern Gunhild får ett brev om att hennes mor i Nås dött efter ryktena om hur kolonin lever varefter Gunhild går ut på de heta gatorna och dör av solsting. Gertrud lider också av hur allmänheten i Jerusalem ser på Gordonisterna. Hon sluter sig i en drömvärld. Varje morgon går hon till Oljeberget för att invänta Jesu återkomst.
Mellan Gertrud och Gabriel uppstår vänskapsband. Gabriel räddar Gertruds liv när hon ligger febrig, genom att med en berättelse lura henne att dricka vatten hon tidigare uppfattat som förorenat.
En dag anländer Ingmar Ingmarsson oväntat. Han är ditskickad av hustru Barbro för att hämta hem Gertrud så att han kan gifta sig med henne. Ingmars och Barbros relation har varit frostig. Barbro vill skiljas, hon vet att Ingmar inte ville gifta sig med henne utan bara gjorde det för att rädda familjegården. Hon bär själv på en plågsam ångest för en förbannelse som sägs vila över hennes släkt.
Ingmar inser att hans kärlek för Gertrud svalnat – han älskar nu i stället Barbro. Han förmår Gertrud vakna ur sina drömmerier. När hon tror sig ha sett Jesus i levande livet bevisar han för henne att mannen i fråga är en dervish. Hon känner bara bitterhet för Ingmar. Gabriel, som oroat sig för henne, är däremot tacksam eftersom han älskar henne.
Ingmar bidrar med inspiration till nya arbetsuppgifter och inkomster i kolonin. Han räddar den också när den hotas av en konspiration.
I en strid med gravskändare får Ingmar sitt ena öga utstucket och det andra drabbas av en sjukdom. Risken att bli blind tvingar honom att resa hem. Nu lyckas det honom att övertala Gertrud att följa med till Sverige. Även Gabriel följer med dem.
När de anländer till Nås pågår en gudstjänst. Gertrud och Garbriel ansluter sig till sina föräldrar i kyrkan. Ingmar får veta av Barbro att Stark Ingmar ligger för döden. Under Ingmars frånvaro har Barbro fött en son som hon tror är blind och därför har hon spridit ut att hon varit otrogen. Sonen kan dock se och Barbro ser släktförbannelsen som bruten genom Ingmars resa till Jerusalem. Makarna förenas och avstår från att skiljas. Stark Ingmar, som väntat på att Ingmar ska återvända ”från vallfarten”, kan nu somna in.
Den ”happy ending” Selma Lagerlöf presenterar i romanen saknar all verklighetsgrund. En person lär ha återvänt. Det återkommer vi till. Beskrivningen i romanen av sektens liv och leverne i Jerusalem visar styckevis och delt hur svårt kolonin hade det. Den romantiserade avslutningen och andra romantiserande spår i romanen innebär dock inte att man kan hävda att ”Jerusalem” i sin helhet är en romantiserande skildring.
VERKLIGHETEN.
Det känns i hög grad relevant att jämföra sekterismen och den religiösa fanatismen hos ”larsanerna” och Olof Henrik Larsson med Knutby-församlingen, Helge Fossmo och Åsa ”Kristi Brud” Waldau eller varför inte med den ”troende” om än inte i strikt mening religiösa sekten Extinction Rebellion och Greta Thunberg. Sektbeteendena liknar varandra, verklighetsförnekelsen likaså. Hur och varför kan dessa sekter med en förvriden verklighetsuppfattning uppstå, utvecklas och fortleva till stora skada för dem själva och andra? En grupp som lever isolerat kan uppenbarligen övertyga varandra om vad som helst. Svavel och eld regnar över dem som inte är troende och kommer att förtära alla andra än den lilla gruppen. Eller, vanvettiga föreställningar om ett klimat-armageddon av katastrofal global uppvärmning, översvämningar genom stigande havsnivåer med Stockholm under vatten, extremväder med eld, stormar och död. I Jerusalemfallet handlade det om 37 personer som drog till Jerusalem för att invänta Guds straffdom och Jesu återkomst.
Josef Larsson med lie utanför Jerusalem.
Den Spaffordska sekten i Jerusalem. Studera de glädjelösa ansiktena. Skrämmande uttryck för kuvade människor!
Inledning
De verkliga Jerusalem fararna, bakom Selma Lagerlöfs roman, bestod av en sekt dalabönder med familjer som utvandrade. Den 23 juli 1896 bröt 37 människor upp från Nås socken i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. Den religiösa rörelse de kom att tillhöra hade grundats 1881 av Spaffords, ett förmöget Chicagopar. Paret Spafford hade i jerusalem grundat en sekt för att leva efter urkristna föreställningar.
Olof Henrik Larsson, född i Grundsund, var en svensk sjöman som utvandrat till USA. Larsson blev bekant med Spaffords och deras idéer Han blev väckelsepredikant och grundade vid återkomsten till Sverige en väckelserörelse i Nås. Larsson med hustru utvandrande senare till Jerusalem tillsammans med sektmedlemmar från socknen. I Jerusalem väntade Anna Spafford och hennes sektmedlemmar (i Lagerlöfs roman kallade Gordonisterna).
Inga ättlingar efter dalabönderna finns längre kvar i Jerusalem.
Händelserna.
Olof Henrik Larsson med hustru.
Olof Henrik Larsson kom till Nås (hans hustru Matilda Helgstens hemort) från Chicago 1889 och började då samla folk omkring sig. I Chicago ledde han redan en församling som levde i egendomsgemenskap, ingen medlem hade egna pengar eller ägodelar utan allt delades av alla. Larsson och hans följeslagare ansåg sig ha funnit den enda sanna läran, och alla som inte följde den ansågs vara förtappade syndare. Väckelserörelser fanns i hela landet och drog till sig medlemmar från svenska kyrkan. Larsoniterna var den minsta religiösa rörelsen med 50 medlemmar. Larsson återvände efter en tid till Chicago för att återförena sig med sin äldre församling, men höll brevkontakt med medlemmarna i Nås. Det var i Chicago som Olof Henrik Larsson vid återkomsten till sin församling hösten 1895 kom i kontakt med Anna Spafford. Han greps starkt av hennes ”gudomliga budskap”.
I februari 1896 kom ett brev från sjömannen och väckelsefanatikern Olof Henrik Larsson till sekten i Nås, med en kallelse att resa till Jerusalem för att ansluta sig till Spaffords sekt. De som reste sålde allt de ägde som tillfördes en gemensam kassa. Larsson återvände till Nås från Jerusalem för att hämta Nåsbönderna.
Det finns, som kuriosa, historiska ögonvittnesskildringar om ett fruktansvärt åskväder just när hästskjutsarna med resenärerna hade lämnat Nås, med hagelkorn stora som duvägg. Den tolkades sannolikt av de 37 och kanske också andra som ett Guds järtecken på samma sätt som tromben som var starthändelsen för väckelsen. Dagens klimatsekten har likande föreställningar, tolkningar och reaktioner inför naturligen återkommande dramatiska och ibland extrema väderhändelser. Det är inte bara en semi-autistisk flicka med fetal syndrom utan också en vädergubbe och en agronom som reagerar så.
Spafford med döttrar.
Den Spaffordska sekten i Jerusalem gav hjälp till sjuka och fattiga oavsett härkomst och trosuppfattning. Inom själva sekten rådde stränga regler och sjukvård var förbjudet, tron var enda läkaren. Kombinerat med det hårda, ovana klimatet medförde det att många av de svenska utvandrarna avled. Sannolikt blev livet i den Spaffors/Larssonska sekten i Jerusalem allt annat än ett gudomligt paradis, snarare ett ”gudsnådeligt” helvete att utstå.
Anna Spafford förbjöd sektens medlemmar att söka vård och använda mediciner vid sjukdom. Hon ogiltigförklarade alla existerande äktenskap, och inga nya fick ingås. Celibattvång infördes.
Olof Henrik Larsson som hade varit sektledare för församlingen i Chicago och Nås, förlorade snart sin position och försköts allt längre ut. Han fick arbeta som kittelflickare och förvisades slutligen till sin verkstad i ett plåtskjul, där hans hustru en morgon hittade honom död, på knä och med Bibeln uppslagen på bordet med 1 kor. 13, ”kärleken är tålig och mild” understruket. Så ändades banan för sektledaren som förlett 37 personer från Nås att söndra familjer och egendom för att resa till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst och för att undkomma det armageddon av eld och svavel som skulle drabba dem som inte tillhörde de 37.
Anna Spafford drabbades 1922 av ett slaganfall och dog. Gemenskapen började därefter krackelera. Dottern Berta Wester tog över sekten och umgänge med fester och alkohol infördes och äktenskap tilläts.
Hol Lars Larsson hade rest från Nås som femtonåring och arbetat som fotograf och guide. Han kallade sig senare Lewis Larsson, och blev efter första världskriget svensk konsul i Jerusalem. När celibattvånget avskaffats gifte han sig med Edith Larsson, Olof Larssons dotter.
Lars E. Linds skildring av sekten.
Så här beskriver Lars E. Lind händelserna och förhållandena i sekten i Jerusalem: ”En julidag år 1896 bröt 37 människor upp från den lilla byn Nås i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. I det torra och ofruktbara Palestina dog många av dem snart i okända febrar, men de överlevande och deras ättlingar kom att bilda huvuddelen i ”The American Colony”, som från att ha varit en underlig matriarkalisk sekt utvecklade sig till ett affärsföretag och spelade en betydelsefull roll i Den heliga staden”.
Vid avfärden från Nås var Lars Lind inte fyllda fem år. Under sin ålderdom var han bosatt i Kalifornien som den siste överlevande av Jerusalem fararna. Han avled 1981, 91 år gammal några månader efter att hans unika minnesbok hade publicerats
Lind skildrar hur det religiösa förtrycket förvandlade svenskarna till viljelösa slavar, kuvade av ett infernaliskt angivarsystem med offentliga häxprocesser.
Men Lars Linds bok är också en skildring av Det heliga landet som det tedde sig innan staten Israels tillkommit. Marginellt förändrat sedan Jesu tid. Lars Eriksson Lind fick tid att sammanfatta sitt liv, medveten om att det hade varit ett högst ovanligt liv. Han summerade i intervju i boken utvandringen till Jerusalem med ett enda svenskt ord:
”Elände”!
Då de drog iväg till Jerusalem var det som att resa till månen, säger han. De försvann från världen och förlorade sina själar.
”När jag besökte Sverige år 1964 och kom till Nås träffade jag en gammal kvinna på ålderdomshemmet — hon var över 90 och nästan döv. Då hon fick klart för sig att jag var en av Jerusalemsfararna berättade hon att hon också skulle ha rest, allt var klart för avresan, men något hinder kom emellan, hon mindes inte vad. Du var den som hade tur, svarade jag. Du var den lyckosammaste av dem alla”.
Ett sista citat ur Lars Linds bok, ”den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.
Enväldig matriarkal diktator var Anna Spafford och i sektens stora hus rådde stränga regler. De nyanlända svenskarna hade bara att foga sig. Pengarna från gårdsförsäljningarna fick de lämna i en gemensam kassa, som Spafford hade hand om. Barnen togs ifrån föräldrarna och uppfostrades kollektivt.
Nya äktenskap tilläts inte och redan gifta måste leva i celibat. Visserligen var svenskarna vana att följa sin ledare, men nu hamnade de i ren diktatur.
Till råga på allt utsattes de för ett hett klimat och nya sjukdomar. Tolv av svenskarna dog under de första fem åren, de flesta i malaria.
Bara en svensk återvände
Så vitt man vet flyttade bara en enda av de utvandrade Nåsbönderna åter till Sverige. Det var Jon Jonsson, som aldrig fick gifta sig med sin fästmö Karin Larsson. Anna Spafford ansåg honom obekväm och uteslöt honom tidigt. 1906 återvände han, efter några år i USA, till Nås. De flesta svenskarna blev kvar i sekten. Enligt vissa uppgifter berättade han aldrig om händelserna i Jerusalem.
De som reste från Nås
Dokumentet med namnen på de dalabönder som utvandrade från Nås socken till Palestina förvaras i Riksarkivet i Arninge, ingår i Statistiska Centralbyråns arkiv, 1:a avd Byrån för befolkningsstatistik, serie H3AA:164.
Klicka på bilderna för att se dokumenten tydligare.
Sammanfattning
Man kan fundera och spekulera! Ångrade de 37 resenärerna i sekten att ha sålt allt de hade och rest från ett sannolikt ganska gott bondeliv i Nås till sekten i Jerusalem, inför de prövningar de utsattes för där. Eller, tolkade de allt ont och svårt som skedde dem som Guds prövningar inför synder de kanske trodde sig begå eller ha begått. Livet i sekten blev sannolikt mer likt ”eld och svavel”, i varje fall i överförd mening, dvs. det liv de trodde att de andra i Nås som inte tillhörde sekten skulle drabbas av.
Den siste överlevande, Lars E Lind, berättar som redovisats om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Linds berättelse handlar om hur 37 människor, män, kvinnor och barn huvudstupa gav sig av från en liten bondby i Sverige, sålde och lämnade allt de hade, inklusive vänner, familjer och familjemedlemmar och reste till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst där. Istället hamnade de i djup misär, fångar i en fanatisk religiös diktatur, ett helvetesliknande matriarkat, utblottade in på bara kroppen i ett främmande land, vars språk de inte förstod och vars klimat de inte tålde. Många av dem dog efter bara några år.
Källor och litteratur:
En kritisk bok om livet för Jerusalem fararna från Nås skrevs av Lars E. Lind (som reste till Jerusalem med föräldrarna från Nås som barn) och Tord Wallström, Jerusalemsfararna : den siste överlevande berättar om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Boken ” Tillägnas mina föräldrar Erik och Karin som lämnade sitt eget förlovade land utan att finna ett nytt.”
Finns på nätet: https://las-en-bok.com/jerusalems_fararna.pdf
Filmen Jerusalem från 1996 i regi av Bille August är sevärd och följer romanen ganska nära om än inte helt.
Hilma Granqvists opublicerade bok, Drömmare och fantaster i dikt & verklighet.
Finns på nätet i manus.
https://slakthistoria.se/livet-forr/livsode/fran-dalarna-till-jerusalem
https://www.dalademokraten.se/2014-06-16/minnena-lever-annu-av-utvandrarna-i-nas
Wikipedia
https://www.dalademokraten.se/2014-06-16/minnena-lever-annu-av-utvandrarna-i-nas
Andra artiklar i ämnet finns att läsa på nätet. Googla ”Jerusalemfararna från Nås”
lennart waaras blogg 
Kommentera