Tingsplats Anundshög
- Tingsplats Anundshög – inledning.
I denna text djupanalysernas Anundshögsområdet som centrum rör Siende härads tingsplats från 800-talet fram till 1500-talet och den unika arkeologiskt belagda förekomsten av ett tingshus. Anundshög, den största högen i Sverige byggd under perioden 550 e.Kr – 1050 e.Kr., samt skeppssättningarna, runstenen, pålverket och Eriksgatan behandlas utförligt. De har jag delvis skrivit om i en annan bloggtext:
Platsen har under järnålder (eventuellt från bronsålder) och fram till medeltiden varit en samlingsplats och en kommunikationspunkt, eventuellt också en kultplats. Under järnåldern markerades vägen förbi platsen med resta stenar och ett unikt runstensmonument. Samma väg användes under medeltidens Eriksgata.
Ett hålvägssystem (en hålväg är en forntida artefakt som består av en fåra i marken där en forntida väg gått fram. Den har bildats av slitage från hovar, klövar och fötter. När en hålväg på grund av slitage blev för djup eller på annat sätt obekväm, valde man att gå vid sidan om. I hålvägstäta områden kan man se flera parallella stråk intill varandra) leder österut, förbi Långby och Tuna och vidare. Denna östliga vägsträckning var en del av Eriksgatan och är i någon mening föregångare till dagens E18. Anundshög ligger precis i mötet mellan Badelundaåsen och vägen österut. Bäcken som idag meandrar runt Anundshögsområdet kan ha varit seglingsbar under bronsålder och järnåldern hela vägen upp från Mälaren.
Kommunikationsläget i centrum av Mälardalen är nyckeln till förståelsen av områdets stora kulturhistoriska betydelse och också till områdets ekonomiska välstånd via handel med järn, skinn och pälsprodukter mellan Bergslagen, Dalarna och Mälaren.
2. Anundhögssområdets ålder?
Kol 14-dateringarna från Anundshögsområdets olika delar har stor tidsmässig spridning vilket visar att området har använts för olika ändamål under en mycket lång historisk period. Dateringar av härdområdet (ett område med ett stort antal härdar från eldstäder) i anslutning till storhögen spänner mellan förromersk och romersk järnålder (dvs 500 f.Kr. – 400 e.Kr.). Det innebär att härdområdet fanns århundradena kring Kristi födelse. Härdområden har generellt, enligt arkeologiska undersökningar, använts under mycket lång tid från yngre bronsålder till äldre järnålder (dvs från 1100 f.Kr – 550 e.Kr). och det visar därmed på platser där människor återkommande och regelbundet har samlats.
Gravarnas ålder är till stora delar okända. Anundshögarna dateras traditionellt till mellersta eller yngre järnålder. Skeppssättningarna är inte säkert daterade.
Dock, man vet att skeppssättningar på andra håll oftast finns på gravfält med gravar från yngre järnålder, vilket skulle indikera att också Anundsområdets skeppssättningar uppfördes under denna period
3. Anunds hög och Yngligasagans Bröt-Anund
Varför heter den stora högen Anundshög och vem var Anund?
Om Anund, också kallad Bröt-Anund, var en historisk person har diskuterats och i synnerhet ifrågasatts av dem som utifrån en övertolkning av den källkritiska skolan helt dömer ut historiska annaler som Snorre Sturlassons Ynglingasaga som historisk källa. Om Bröt-Anund har existerat (och någon historisk förlaga har han haft) bör han ha verkat under första halvan av 600-talet. Enligt Snorre Sturlasson skall han ha härskat i Tiundaland i dagens Uppland.
Den främsta källan rörande Bröt-Anund (bröt kallas en väg, efter bryta) är således Snorres Ynglingasagan. (a.a. s. 32-33) Snorre berättar att Anund var son till kung Yngvar av Ynglingaätten som stupade i kamp med esterna. Efter honom blev Anund kung i Svitjod. Han höll enligt Snorre fred i Svitjod och blev mycket rik. Han hämnades faderns död i Estland. Han röjde sedan land och byggde vägar i Svitjod och kallas därför Bröt-Anund. Han hade flera kungsgårdar (”husby”), men hemlandet var Tiundaland. Snorre beskriver Anund som en omtyckt kung och det skall ha varit ”god årsväxt” i landet under hans styre.
Enligt Snorres dramatiska berättelse om Anunds död skall kung Anund en höstkväll passerat ett ställe kallat Himmelshed (Himinheid) med trånga fjälldalar och höga berg på båda sidorna. Det regnade och den snö som låg på bergstopparna rasade ner i ett stort snöskred tillsammans med lera och sten varvid kungen och många av hans män dog. Enligt en annan källa Historia Norwegiæ skall Anund ha dödats av sin halvbror Sigvard. Vi vet helt enkelt inte säkert vad som hände under Svea rikes historiska gryning.
Anund efterträddes av sonen Ingjald Illråde, som blev den siste kungen av ätten. Ett vanligt historiskt antagande är att den väldiga Anundshögen i Badelunda socken i utkanten av Västerås är kung Anunds verkliga eller symboliska grav.
Olov Graus beskrivning av det historiska skeendet runt Anunds hög och Bröt-Anund framgår av följande citat: »Uti denna hög är Konung Amund eller Bröt-Amund begrafwen, som wid år Christi 730 skal regeradt och warit en af Hedna tidens berömligasta Konungar, om hwilkens död Ynglinga sagan således förtäljer at, ‘när Han färdats en höst här i orten och ärnat sig til en af sine gårdar, Himmels hed kallad, der någre fjälldalar warit, så har mycket snjö och sedan rägn fallit, som låssat en stor skreda af stenar och sand uti fjället, hwilket oförmodeligen fallit öfwer Konungen och hans medfölje, hwaraf de blifwit ihjälslagne’. Detta skal händt wid pass Anno 760.»
Den på runstenen (se nedan om runstenen, min kommentar) nämnde »Hedin, Konung Amunds broder, … har ock förmodeligen warit denna gången med Konungen på resan och här, lika som han, fådt sin död; ty man finner eljest ej, at denna ättehög warit någon ordentelig eller Kungelig ättebacke». (a. a. s. 331 f)
Namnet ”Anunds hög” är skriftligt belagt från medeltiden (även om kung Anund/Bröt-Anund nämns redan i Snorre Sturlassons Yngligasaga i Heimskringla skriven runt 1219-1220) som diskuterats ovan) då högen användes som tingsplats, ”Anunda Högh”. Pastor Jonas Holstenius omtalar på 1600-talet att ”Wid thenna högh hafwer fordom tidh warit Tingsplats” vilket skall framgå av sex brev hos Bengt Person i Tible från 1355, 1355, 1358, 1391, 1393 och 1437 (numera förkomna).
4. Runstenen vid Anunds hög
Runstenen vid Anunds hög kan dateras till första halvan av 1000-talet och är rest i linje med den rad av stenar som syns på bilden nedan och som senare markerade Eriksgatans lopp förbi Anunds hög.
5. Runtexten
x fulkuiþr x raisti x staina x basi x alax at x sun x x sin x hiþin x brubur anutcm x uraibr hik x runan
Folkviðr ræisti stæina þasi alla at sun sinn Hedin, broður AnundaR. Vræiðr hiogg runaR.
»Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.»
Eftersom namnet Anund även förekommer på en runsten på platsen hävdar en del att det är sannolikt därifrån namnet kommer. Det är enligt min mening en alltför snäv tolkning av namnet och som helt förkastar Ynglingasagans redogörelse om Bröt-Anund. Den naturliga och sannolika tolkningen är att Bröt-Anund har sin gravplats i högen.
Ristarens namn Vred, Vræiðr, är endast känt från ytterligare tre runstenar, alla sörmländska.
Det enda minnesmärke inom Anundshögsområdet som för närvarande kan tidssättas med säkerhet är runstenen och därmed »alla dessa stenar».
Textens ”alla dessa stenar” tolkas som en hänvisning till de resta stenarna i stenraden. Runstenen är daterad till 1000–1050 och därmed är också dateringen klar för uppförandet av stenraden. Stenraden ansluter i öster till en bred och djup hålväg förbi ett vadställe över den dåtida ån (idag bara en liten bäck). Hålvägen ingår i den medeltida Eriksgatan som passerade Anundshög. Det äldsta skriftliga belägget för Eriksgatan finns i Äldre Västgötalagen, bevarad i en handskrift från 1280.
Cirka 100 meter norr om storhögen leder en annan hålväg (från dagens Cafébyggnad) in till fornlämningsområdet. Det har således funnits två vägar in till platsen, även om de inte med säkerhet användes samtidigt.
6. Varför tingsplats här?
Under en mycket lång historisk period, sannolikt från 800-talet och fram till 1500-talet var Anundshögsområdet också centrum för en tingsplats för Siende härad. Någon gång under 1500-talet flyttades tingsplatsen till Badelunda kyrka. Under vikingatid och medeltid hölls häradets regelbundet återkommande ting utomhus. Vi återkommer till hur menigheten deltog. Tvister avgjordes, domar avkunnades och beslut i gemensamma frågor togs.
Ur arkeologisk synvinkel har Anundshögsområdet många typiska tingsplatsdrag, identifierade från andra tingsplatser.
- Ligger på ett gravfält.
- Lokalisering nära våtmark.
- Flera kommunikationsleder (både land och vatten) möts på platsen.
- En runsten finns på platsen.
- Resta stenar finns på platsen.
- Härdar och kokgropar finns på platsen.
Med utgångspunkt i denna mängd av historiska händelser och artefakter inklusive kungliga namn och konnotationer är det för oss sentida betraktare och analytiker förståeligt och naturligt att häradets tingsplats förlades till just Anunds hög.
7. Beläggen i de historiska annalerna
Enligt ”Rannsakningar efter antikviteter” från 1680-talet var vid den tiden sex brev kända från 1355, 1358 (2 st), 1391, 1393 och 1437, som alla nämnde en tingsplats vid Anundshög. Det äldsta idag bevarade brevet är från 1392 (som inte är något av de ovan nämnda) . Tingsplatsen för Siende härad kallas där ”Anunda høgh” Det sista kända brev som nämner tingsplatsen är ett brev från 1467.
Vi vet att mötena vid sent 1500-tal hade flyttat från Anundshög. De hölls då inomhus i socken-/ klockarstugan vid Badelunda kyrka. Ett första skriftligt belägg av tinget i Badelunda är från år 1594 när möten hölls i ”Balunghs socken”. Årets första ting år 1600 hölls i klockarstugan i januari. Tinget i maj samma år hölls sannolikt i klockarstugan (text saknas delvis i originaldokumentet) medan tinget i september ha hållits i sockenstugan. År 1602 anges att tingsmötena hölls i Badelunda sockenstuga (”Balungs sochnestuffva”). Tingsmötena hölls numera inomhus om än i olika stugor. Sedan 1400-talets mitt stadgades att församlingar skulle förse klockaren med tre hus: sockenstuga, stall och visthus. Klockarbostället användes då även som allmän samlingssal).
8. Skeppssättningarna och tinget
En skeppssättning består av resta stenar som placerats i form av ett skepp. Det är en typisk nordisk fornlämning som främst finns på gravfält. Skeppssättningarna kan ha symboliserat riktiga båtar på färden till dödsriket, eller använts som festplats till de begravdas ära.
Vid Anundshög finns fem skeppssättningar placerade i närheten av högen. Den största är 53 meter lång och 16 meter bred. Den bredvid är 51 meter lång och 25 meter bred. De tre mindre är 23, 28 och 35 meter långa. Inget annat fornlämningsområde i Sverige har lika många stora skeppssättningar.
Bilder från arbetet år 1932 med att restaurera och resa de sedan århundraden liggande stenarna.
Enligt skriftliga källor var stenarna liggande vid mitten av 1600-talet och liggande förblev de fram till 1932, då fyra av skeppssättningarna restaurerades. Samtidigt undersöktes marken kring de liggande stenarna. Stenarna i den femte stensättningen ligger ännu ner, så att det är möjligt att se hur alla skeppssättningarna vid platsen sett ut under hundratals år.
I mitten av skeppen finns mittstenar i form av klot, vilka möjligen symboliserar skeppets mast. De stora stenarna restes 1932 upp och placerades på ursprunglig plats.
9. Tingsstuga vid tingsplatsen
En märklig artefakt rörande tinget vid Anundshög är att man funnit rester av ett tingshus i anslutning till den stora högen och en av skeppssättningarna. Det är unikt och något liknande har man inte funnit vid någon annan känd tingsplats i Sverige. Tingshuset har varit föremål för utgrävningar av arkeologer vid flera tillfällen efter år 2006.
Förekomsten av ett tingshus finns också nämnt och beskrivet i de historiska annalerna.
Enligt ”Rannsakningar efter antikviteter” fanns det på 1680-talet synliga rester av en ”tingsstuga” vi Anundshög. Den historiska källan anger att det 18 meter norr om den största stenen i skeppssättningen norr om Anundshög förekom trasigt tegel från ”ugnen” i ”tingsstugan”
Pastor Holstenius skriver i en antikvitetsinventering följande: ”nor om högen äre 7 Stenar uppreste, både ändstenarna äre 3 och ½ aln höga, den förste Steenen äro 10 famnar ifrån högen. Strax norr om förste Steenen synes söndrigt tegel effter tingzstufwuugnen”.
Befallningsmannen Hans Spaak ger i sin »berättellsse», daterad »Westeråhs d. 11 Maj 1682», följande skildring av Anundshögen och av runstenens tillstånd: »Öster om Aus- sen Norr om Upsala wägen är een Stoor Rundh ihoopburen Jordehögh, som kallas i gambla Jordebreeff Anunda högh och vulgö Ånundz eller Ånshögen, och sägz en konungh medh det nampnet eller en Jätte der liggia begrafwen, sombliga meena der Skall finnas Jordegodz, effter som lius är syntz der ofta brinna; Men det är wist, att fordom har där warit Tingzplatz, och Rummet effter Tingzstugu Skorsteenen finnes. Älliest der straxt öster om hardt wijdh höijen äre twenne oval Rundelar af 24 stenar hwardera lagde, een godh fampn emellan hwar steen, och mitt uthi en Rundh Steen, där laghföraren förmenas sutit på”.
De skriftliga indikationerna om en byggnad med funktion i tingsförhandlingarna är av högsta historiska och arkeologiska intresse eftersom den är unik i Sverige.
10. Arkeologiska utgrävningar av tingshuset 2006 – 2019.
Uppgifterna i de historiska annalerna om stämmer dessutom väl överens med arkeologiska utgrävningsresultat. Vi kommer till den saken nu och citerar utförligt ur de arkeologiska rapporter som redovisar utgrävningsresultaten. Citaten från de arkeologiska rapporterna blir omfattande och in extenso just för att de vetenskapligt inte bara är viktiga i allmänhet utan avgörande för bedömning av det funna husets funktion och ålder.
Den läsare som nöjer sig med resultaten och inte är intresserad av urgrävningarna och tolkningarna per se kan hoppa över detta kapitel.
Det här är ”den första byggnaden på en tingsplats med troliga rötter i järnåldern som har identifierats i fält och undersökts arkeologiskt. Det finns inget som tyder på att stugan var ett vanligt bostadshus. Inga vardagsartefakter hittades och ingen gård finns heller dokumenterad på platsen. Huset har också en mycket ovanlig placering, vägg i vägg med skeppssättningen. Slutsatsen måste vara att detta med hög sannolikhet är den omtalade ”tingsstugan” (min kursiv), vilket är av högsta intresse. De skriftliga källorna från slutet av 1500-talet och framåt visar att tingsmötena hade flyttats och då hölls inomhus i socken/klockarstugan vid Badelunda kyrka … Övergången från möten på tingsplatser med troliga rötter i järnålder till möten vid socken-/klockarstugan vid kyrkan följer samma mönster som i resten av Sverige och Skandinavien”.
”Det mest troliga är att stugan byggdes för att man behövde en byggnad där skrivaren kunde färdigställa de handskrifter som behövdes för tingsförhandlingarna. 1300- och 1400-talen verkar ha varit en övergångstid då folk hade ett behov av att vara inomhus på grund av den skriftliga dokumentationen, medan själva mötena fortfarande hölls utomhus på den gamla, traditionella platsen. Detta ändrades framförallt från 1500-talet och framåt när tingen flyttades till platser vid sockenkyrkorna”.
Om stugan funnits på Anundshögsområdet åtminstone sedan 1300-talet, så nämns den ändock inte i en enda medeltida källa.
”Dateringen av stugan är intressant av flera skäl. Kolet, som troligen kommer från brukandet av spisen, har daterats till 1300-tal – möjligen även sent 1200-tal. Detta stämmer mycket bra överens med att fingerringen (en i stugan funnen förgylld silverring med Mariasymbol, min kommentar) även den har daterats till senmedeltid och även med de skriftliga källorna. Som diskuterats … är Anundshög dokumenterad (skriftligt, min kommentar) som tingsplats mellan 1355 och 1467 och senast 1594 hade mötena flyttats till socken/klockarstugan i närheten av Badelunda kyrka.
Det kan därför inte råda något tvivel om att detta är en medeltida byggnad, och troligen den tidigaste arkeologiskt kända byggnaden på en gammal tingsplats i hela Skandinavien”. (min kursiv)
”Rannsakningar efter antikviteter finns en uppgift från 1682 om att ”tingzstugu bordet” från tingshuset vid Anundshög ska ha funnits på en gård i Tibble. Det finns således en indirekt uppgift om att inventarier från det gamla tingshuset i Anundshög kan ha spridits ut i den närmaste omgivningens byar då byggnaden troligen upphörde att fungera som tingshus i slutet av 1400-talet. Uppgiften i Rannsakningar innebär att delar av inventarierna fortfarande på 1600-talet (två hundra år senare) fanns på en gård i trakten. Vid samma inventering noterades vidare att ”rummet efter tingzstugu skorseenen finnes”. Murstocken har således varit så synlig under 1600-tal att man kunnat göra bedömningen att det rört sig om en spismur. Intressant i sammanhanget är också som ovan nämnts det faktum att stenar från (den närmaste?) skeppssättningen varit inbyggda i huset”.
”2018 slutundersöktes lämningarna av tingsstugan, och det kunde konstateras att den varit en kvadratisk timrad stuga (6,6×6,6 meter) på syllstensgrund, bestående av ett rum med en spis i ena hörnet. Ingången låg sannolikt i norr, där en ränna parallell med vägglinjen har tolkats motsvara ett ingångsparti (rester av en stock eller takdropp från ett utbyggt ingångsparti)”.
”Syllstenarna visar att byggnaden var kvadratisk med sidor på 6,6×6,6 meter, belägen i riktning N–S med en svag dragning åt SO. Det innebär att tingshuset har utgjorts av en liten stuga på mindre än 44 m2. Hörnstenarna antyder att det rört sig om en timrad byggnad men det kan inte heller uteslutas att det varit frågan om någon typ av resvirkeskonstruktion”.
”Kol från tingsstugans golvlager daterades 2017 till 1340–1400 e.Kr. (53,2% sannolikhet), alternativt 1280–1330 (42,2% sannolikhet). De medeltida dateringarna från stolpmonumentet spänner mellan åtminstone 1170 och 1340, möjligen ända ner till 1020 och upp till 1400. Det förefaller därmed inte osannolikt att tingsstugan fanns på plats redan under 1200-tal, och att den fanns kvar till tinget flyttades till Badelunda kyrka någon gång mellan 1467 och 1594. En viktig anledning att ha en tingsstuga var troligen att producera dokument rörande tingsförhandlingarna. Brev från lokala tingsförhandlingar finns bevarade från sent 1300- och framför allt 1400-tal och framåt”.
Det citerade ger sammantaget en sannolik datering av tingshusets, vid Anundshögs tingsplatsför Siende härad, till 1200-talet som tidigaste uppförande och funktion som tingshus.
11. Var och hur satt menigheten under tinget?
Min idé, som jag inte sett framförd någonstans är att de ursprungligen under järnålder resta stenarna inte fallit utan lagts omkull för att fungera som sittplatser under de dagslånga och ibland flera dagar långa tingen. Jag ser framför mig liggande stora stabila stenar med grova plankor emellan. Utmärkta sittplatser under ett långt ting för de tillresta deltagarna som kommit, ridande på häst eller efter häst och vagn, till tinget från de kringliggande socknar som ingick i Siende härads ting, dvs tingets juridiska område.
Att det vid Anundshög funnits en tingsstuga för tingets funktionärer har arkeologer slagit fast. Men också den deltagande menigheten måste ha haft faciliteter under ett dagslångt och ibland flera dagar långt ting. Platser att tillreda måltider. I andra sammanhang har nämnts möjlighet till enklare övernattning vid ting över längre tid. Om ett ting hölls utomhus i januari så frågar man sig hur tingets deltagare höll sig någorlunda varma. Eldar runt tingsplatsen? Många frågor om praktikaliteter runt genomförandet av ett ting som jag inte sett några svar på. Tingshuset vid Anundshög visar ändock på en detalj i sammanhanget, nämligen hur tingets funktionärer hade att förbereda, organisera och genomföra ett ting.
12. Nya utgrävningar av Anunshögsområdet visar på en monumental stolprad likande den som man funnit vid utgrävningar vid Gamla Uppsala
Arkelogiska undersökningar 2006 och 2008 visade att det funnits en monumental stolprad i områdets södra del, strax norr om den resta raden stenar – Eriksgatan – som avgränsar Anundshögsområdet söderut.
Geofysiska undersökningar som genomfördes 2006 och 2008 identifierade en rad med stora stolphål vid Anundshögsområdet, med stor likhet med Gamla Uppsala, arkeologiska rester efter en monumental rad med resta stolpar genom området. Vi citerar de arkeologiska rapporterna.
”Utgrävningen undersöker lämningarna av den långa stolprad som har hittats i området. Monumentet kan ha varit en helig avgränsning av tings- och kultplatsen”.
”Monumentet har sannolikt fungerat som en avgränsning av platsen och kan eventuellt liknas med ett “viband”, en helig avgränsning av den tingsplats som funnits på platsen. Viband finns omnämnda i medeltida skriftliga källor, som till exempel Egil Skallagrimssons saga och den norska Frostatingslagen En annan tänkbar parallell funktion som föreslogs är att stolparna markerat en ”processionsväg” in till själva området, möjligtvis till platsen där tingsmötena hölls. I Gamla Uppsala där man påträffat två olika stolprader, var den längre drygt 900 meter lång”.
Vid utgrävningar av stolphålen har samtliga slutat med medeltida dateringar från 1000-/1100- tal till 1300-tal. Det var överraskande för arkeologerna.
”Inte bara är de medeltida, de spänner även över både tidig-, hög- och senmedeltid. Det innebär att stolpmonumentet (monumenten?) har haft en betydligt längre historia än vad som tidigare hade kunnat anas, vilket får konsekvenser för tolkningarna av platsen”.
”De stolphål som undersöktes 2018 uppvisade stora likheter med partier av den långa stolpraden i Gamla Uppsala. Detta gäller både de enskilda stolphålens storlek och djup samt avståndet mellan stolphålen. Stolpmonumentet i Gamla Uppsala är betydligt längre än den vid Anundshög och här finns dessutom två rader i närmast 90 graders vinkel mot varandra”.
Den å, numera en liten bäck, som runnit rakt igenom området och sannolikt passerat mellan de stora stenskeppen sammanstrålar med mötet mellan stolpmonumentet, de resta stenarna vid Eriksgatan. Hur skall detta tolkats? Den frågan. Liksom flera andra, återstår inför kommande arkeologiska utgrävningar.
Källor:
Olov Grau, Beskrifning öfwer Wästmanland med sina städer, härader och socknar, 1754. Faksimil 1904.
Mathias Bäck, Kristina Jonsson, Marta Lindeberg & Alexandra Sanmark,Tingsplatsen vid Anundshög.
Medeltida tingsstuga och järnålderslämningar i Badelunda.
Arkeologisk forskningsundersökning
Fornlämning Badelunda 431:1 Långby 7:3 Badelunda socken Västerås stad Västmanlands län
Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2018:17
Mathias Bäck, Kristina Jonsson, Marta Lindeberg & Alexandra Sanmark,Tingsplatsen vid Anundshög del 2.
Lämningar från järnålder till medeltid i Badelunda
Arkeologisk forskningsundersökning
Fornlämning Västerås 431:1/ L2002:241 Långby 7:3 Badelunda socken Västerås stad Västmanlands län.
Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2019:24
Äldre annaler från 1600-talet är citerade ur Tingsplats vid Anundshög och Tingsplats vid Anundshög 2.
Snorre Sturlasson, Konungasagor. Sagor om Ynglingarne och Norges konungar intill 1177. Utgifna av Hans Hildebrand. Stockholm 1889.
Waara, Lennart, https://lennartwaara.com/2020/04/21/anunds-hog-och-badelunda-kyrka/
Västmanlands runinskrifter (Digitala Sveriges Runinskrifter band 13, 1964)
Wikipedia
Äldre tidsperioder daterade:
Yngre bronsålder 1100 – 500 f.Kr.
Äldre järnålder:
Förromersk järnålder 500 f.Kr. – år 0
Romersk järnålder 0 – 400 e.Kr.
Folkvandringstid 400 – 550 e.Kr.
Yngre järnålder:
Vendeltid 550 – 800 e.Kr.
Vikingatid 800 – 1050 e.Kr.
Medeltid 1050 – ca 1500-tal
lennart waaras blogg 
Kommentera