lennart waaras blogg

”Den fjättrade Clio” skriven av Hugo Valentin och tryckt 1957 är en bok jag köpte i det slutande 1960-talet för 18 kronor och 50 öre. Boken kan köpas beg. på bokborsen.se för ca 70 kronor i ou.

I bokens inledande kapitel diskuteras historieskrivningens dilemma som alltid sker i ljuset av den närvarande tidsåldern och de samhälleliga dominansideologierna. Mer så idag, än när boken skrevs 1957, med kompetensmässigt svaga regionala lärosäten som styrs av vit rasideologi, identitetspolitik, feminism, HBTQI-ideologi, neo-marxism och ett betydande forskningsförfall i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskaper.

Författaren och historikern Hugo Valentin skriver: ”Clio, historiens musa, svävar ej fritt över tid och rum. Hennes rörelsefrihet är starkt inskränkt – genom historikernas, hennes tjänares, ofrånkomliga beroende av sin samtids erfarenheter, värderingar och problematik”.

Lysande formulerat. Tesen är giltig än idag. I det stora hela mer fundamentalt än när boken skrevs. Förhärskande politisk ideologi är på god väg att göra oss urava vår historia genom att operera bort, bokstavligen, historiska händelser och personer som idag, av etniska minoriteter, feminister, sexuellt avvikande, svarta etc. uppfattas ”kränkande” – detta märkliga ord som hittat vägen in t.o.m. i historieskrivning.

”Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid”, skriver Valentin. Det är en tes som vi kan acceptera och instämma i. Ingen man eller kvinna (något annat ges inte) kan ställa sig utanför sin egen tid även om vissa ideologiska kretsar försöker ändra det genom att operera bort eller till och med förbjuda forskning om historiska element/personer/händelser/förlopp som av vissa uppfattas stötande i något avseende.

Året 1957 gör Hugo Valentin bedömningen att ”skildringen av det förgångna ses icke i så hög grad som förut i ljuset av historikerns egen tid, missleds icke så mycket som förr”.  Valentin skriver vidare att ”historieskrivningen i våra dagar i stort sett står idealet närmare än för t.ex. femtio eller hundra år tillbaka” Idealet varande ”objektiviteten”. Den historiska forskningen hade vid bokens tillkomst rört sig framåt mot en högre grad av objektivitet, oberoende och saklighet. Tyvärr har hela den positiva utvecklingen vänt. Vi har fram till denna dag rört oss och fortsätter att röra oss bakåt mot mer av ”missledd” historieskrivning. Kvinnor, klent byggda i vikingagravar blir kvinnliga vikingakrigare. Svarta afrikanska hövdingars och stammars roll i slavhandeln ignoreras när historiska fakta är att de samlade ihop och sålde slavar. Samer blir ursprungsfolk. Vita medelålders män som skapat fullständigt allt av västerländsk av forskning, innovationer, teknisk utveckling, ekonomi, företagande och högkultur blir dagens skyldiga skurkar, våra hjältekungar desavoueras i historiska texter. Nu skapas med fantasins hjälp historiska hjältar bland feminister, svarta afrikaner och perversa sexuella minoriteter. 

Författaren undantar från sin analys ”naturligtvis historieskrivningen i diktaturländerna”. Den liknar obehagligt mycket det som sker i SAP-socialismens Sverige. Konnotationerna blir allt fler och skrämmande lika. Klassisk socialistisk historieskrivning är Lev Trotskijs fall från makten. Han plockades efter sitt fall bort från officiella fotografier (retuscherades) och texter (ströks). Han blev en ”un-person”. När Lavrentija Beria föll så ersattes hans biografiska text i den stora ryska encyklopedin av en längre artikel om Berings sund. Riktigt där är vi inte än i Sverige. Men i den officiella/officiösa SAP-socialistiska historien närmar vi oss en liknande situation. Historiska perioder, personer, processer och händelser suddas bort och andra halvt lögnaktiga lyfts fram. 

Det är tendenser vi kan identifiera i Sverige idag – liksom i USA och Europa – när personer som varit centrala i de historiska förloppen tas bort och exempelvis statyer rivs ner ock ersätts med PK-korrekta texter.

Men vi måste också samtidigt erkänna att ett visst mått av subjektivitet alltid finns i all historieskrivning. Stenarna i den historiska byggnaden som historikern reser utgörs av empiriska fakta – i dag finns dessa i enormt större utsträckning är för 63 år sedan – som historikern själv utväljer och ordnar utifrån vad han/hon bedömer vara väsentligt för beskrivning, analys och slutsatser om ett historiskt förlopp.

Men varje generation har sina ”speciella historiska intressen, problemformuleringar och värderingar, sitt särpräglade förhållande till det förgångna som röjer dess egen mentalitet och de politiska, social, ekonomiska och kulturella förhållanden ur vilken denna spirat”.

Det kan varken uttryckas tydligare eller bättre, som faktuell beskrivning av vad som händer, när identitetspolitik, feminism, neo-marxism och andra ideologier med totalitärt hegemoniska aspirationer dominerar debatt, media och delar av akademierna. Ideologiska glasögon som ger ett perverst aspektseende dominerar inom humaniora och samhällsutveckling. Följ gärna de s.k. vithetsstudier som bedrivs vid vissa lokala ”lärosäten” som utmanar folkhumorn.

”Historikern, ´den tillbakablickande profeten´som Friedrich von Schlegel kallade honom, tillrättalägger den historiska utvecklingen så att den hamnar i skildringens slutskede, vilket på sitt sätt framstår som produkten av det förgångna”.

Man skriver alltså historia baklänges. Historikern vet hur processen, händelsekedjan slutade och söker den kausala förklaringen i det förgångnas spår. Det synsättet kan föra och för ofta fel. Historien är, som jag ser det, sällan så rätlinjig och möjlig att spåra bakåt logiskt och kausalt. Tillfälligheter spelar också in i förloppen och kan påverka ”the end result”. Baklänges historieskrivning är självfallet enklare kausalt,  mindre komplicerad och ibland propagandistiskt användbarare än att vandra den mödosamma historiska vägen framlänges också när vi rör oss i äldre historia.

Det skrivs samtidigt en väldig massa empiriskt och analytiskt bra historia, både nyare och äldre. PK-ideologin påverkar dock flyhänta författare som exempelvis Dick Harrisson som i boken ”Folkvandringstid” inte kan avhålla sig för en plaidoyer för dagens svenska migration från MENA.

Delar av vad som produceras vid akademier och i politiska media kan karaktäriseras som ”den politiska propagandalitteraturens vanligen kvasihistoriska framställningar”. Den typen av historieskrivning har ett fysiskt ansikte i socialdemokratins och f.d. statsministerns favoritkälla, den historiskt outbildade propagandamakaren Henrik Arnstad.

Media, i synnerhet statsmedia, är förtjusta i vad jag brukar kalla ”anekdotisk historieskrivning” dvs man använder ett enskilt exempel för att redogöra för ett förhållande eller ett förlopp men med undvikande, förtigande av generella tendenser och generella empriska fakta.

Hur skall man då förstå vad som händer? ”Maktförskjutningar (i vårt fall åt en identitetspolitisk och neo-marxistiskt genomslag i politik, media och akademi, min kommentar) inom samhället samverkar alltid på historieskrivning om gångna tider”.

”Med nya klassers (och ideologiska maktgrupperingar vill jag tillägga) makttillträde följer alltid nya värderingar”! How true!

Men som historikern Ingvar Andersson framhållit bör god historieskrivning innesluta ”alla krafters spel”. Även sådana ”alla krafters spel” som idag kanske av PK-populasen uppfattas som utmanande, stötande, provocerande eller förkastliga måste ingå och behandlas i den historiska analysen, beskrivningen och presentationen. Det får bli ett avslutande råd att följa för en seriös historieskrivning. Men, men i Sverige går ministrar i den SAP-socialistiska regeringen inför att förbjuda forskning och vetenskaplig debatt kring vissa ”känsliga” ämnen.

NOT: Clio är i grekisk mytologi framför allt historieskrivningens beskyddarinna och musa. Liksom alla muser är hon dotter till Zeus och Mnemosyne.  Muserna var gudinnor som hade sin hemvist på Olympen. 

Dagens kulturexkursion i Närke gick till Skagershults gamla träkyrka samt till den nya 1800-talskyrkan ritad av Ferdinand Boberg. I den första artikeln skildras den gamla 1600-talskyrkan i bild och ord. Skagershults nya kyrka skildras i en kommande artikel.

Skagershults kyrka från N. I stort samma vy som teckningen från 1880.

Släkten Falkenberg som uppförde Skagershults kyrka kom ursprungligen från Livland. Kung Karl IX gav Tångeråsa och ett antal gårdar i Närke i förläning till anfadern i Sverige Henrik Falkenberg.

Drottning Kristina som regent gav år 1647 tillstånd till Skagershult att bilda en egen socken. Landshövding Melker Falkenberg startade därefter bygget av träkyrkan som stod färdig år 1651.

I sin utformning är kyrkan en tydlig kopia av Tångeråsa 1200-tals kyrka som tidigare var församlingens kyrka. När församlingen växte blev avståndet till Tångeråsa alltför långt. Kyrkan är knuttimrad med liggtimmer och har tak och väggar klädda med spån. Vapenhuset tillkom 1750. 

Exteriört.

Kyrkan sedd från SV med klocktornet i förgrunden.

Kyrkan och vapenhuset sett från V. Kyrkan är knuttimrad och utvändigt, liksom taket, klädd med handkluvna spån. Vapenhuset har tillkommit 1750.

Kyrkan och klocktorn sedd från SO

Interiört

Koret. De rena innerväggarna av handbilat timmer syns tydligt

Den inre kyrkporten. Innan vapenhuset byggdes 1750 var denna port sannolikt ytter porten till kyrkan.

Orgelläktaren. Den enkla utformningen och inredning är tydlig liksom de rena timmerväggarna.

En av de mer arbetade och målade pelarna till orgelläktaren.

Sakristian med en värmande kakelugn för prästen. I övrigt var den ouppvärmda kyrkan sannolikt kall på vintern. Det kunde konstateras vid besöket i kyrkan.

Entrén och vapenhuset sedd från orgelläktaren

Vapenhuset och trapporna upp till orgelläktaren.

Rapport från en kulturhistorisk exkursion i oktober 2021 med vännerna Jansson och Wohlin.

För att se bilderna i originalformat och obeskurna, klick på bilden

Öland har 15 idag identifierbara fornborgar men de kan ursprungligen ha varit så många som upp emot 20. Flera av dem kan vara bortodlade på det sätt som Sörby borg idag är knappt identifierbar i landskapet. De borgar som är värda ett besök och studium på plats är det av olika anledningar. Eketorp är rekonstruerad till ursprungligt utseende. Sandby borg med den nu delvis utgrävda massakern på invånarna ca 480 e.Kr. Gråborg (sannolikt en marknadsplats) den största av Ölands borgar med från medeltiden bevarad portal och kapell. Dessa tre är behandlade i text och bild på min blogg under ämnet ”Svensk historia”.

Fornborgarna ligger alltid på mark som inte var odlingsbar eller värd att odla. Det innebär att man inte kunde bo i borgen året runt. Borgarna var dessutom belägna i närheten av mossar varför de under vinter och vår kan ha varit vattendränkta vilket också förhindra året runt boende i borgen. I stället var de tillflyktsplatser i samband med ofärd eller samlingsplatser för festligheter och eller dyrkan av den tidens gudar.

Om man utgår ifrån antalet bostadshus i Eketorps borg (och andra försvarsborgar) så rymdes i borgen ca 15 mindre bostadshus. För små för året runt boende men tillräckliga för någon månad. Varje hushåll bestod av familjen, äldre släktingar och tjänare på sammanlagt mellan 15 och 20 personer. Det innebär att varje borg kunde hysa cirka 200 – 250 personer. Antalet borgar kan ha varit 20 vilket innebär att det fanns plats för kanske 5 000 personer i borgarna. Ölands befolkning har under denna tid beräknats till 16 000 personer varför de flesta inte rymdes i borgen. Familjerna bodde normalt i större hus runt borgen men flyttade för kortare tid in i ett litet hus i borgen med hela hushållet inklusive boskapen. De små husen i borgen kan ses som mindre varianter av familjens normala hus utanför borgen. 

ISMANTORPS FORNBORG

Ismantorps fornborg ligger i mellersta Öland. Borgens ringmur är 125 meter i diameter. Muren är ca 4 meter hög.

• 

Muren i sydväst sedd från insidan av borgen.

• 

Borgens mur var kallmurad med en yttre och en inre mur av huggen kalksten som lutade inåt mot toppen. Mellanrummet mellan den yttre och den inre muren fylldes med vanlig sten.

Innanför ringmuren, som har nio portar, finns totalt 88 bevarande tydligt synliga husgrunder. Mitt i borgen finns resterna av ett runt torg. Runt borgen finns också många husgrunder kvar.

. 

• 

Husgrunder.

• 

Husgrunder.

Borgen byggdes under 200-talet och var i bruk till 600-talet. Det finns olika teorier om vad den användes till. Borgen har kanske i likhet med Gråborg varit en marknadsplats. 

• 

En av portarna med bevarad kallmurad portöppning av huggen kalksten.

Att ha nio portar är ur försvarssynpunkt en stor svaghet. Ett antagande om en försvarsborg är därför osannolik. En marknadsplats kan däremot bidra till att förklara de många portarna. Tillgänglighet är viktigt för en marknadsplats.

Borgen besöktes av Linné och beskrivs kort i hans ”Öländska Resa förrättad 1741” på sidan 112. 

”Ismantorps borg låg mitt i själva landet ½ mil så ifrån östra som från västra havskanten och var ifrån honom till södra och norra ändan av ön nästan lika långt. Han var emot andra borgar, som man sett på allvaren, liksom en huvudstad ibland små fläckar. Hans murar voro ännu mer än två famnar höga, tre famnar breda, fast så många stenar nedfallit, att denna knappt syntes. Han var inuti 150 à 160 steg eller alnar i diameter, fördelat med små nedfallna murar liksom i kloster, med hus på alla sätt ställda, av vilka man ingen redighet kunde ernå, emedan buskar och träd alldeles tagit överhanden. De rum, som voro på sidorna inom muren, stodo avlånga såsom kamrar; emellan var kammare var så stort spatium, som var kammare var bred; mitt uti borgen hade varit några kamrar, men ojämnt och synnerligen fördelta”.

SKEDE MOSSE

Skedemosse är en utdikad (dikades ur på 1600-talet) grund sjö och mosse i Öland som också är fyndplatsen för Sveriges största fyndplats av vapenoffer och djuroffer. 

• 

Utgrävningar av mossen gjordes 1959 och 1962 av Ulf Erik Hagberg. Utdikningen och den följande uttorkningen av mossen har medfört att vapnen som offrats i den ursprungliga sjön har rostat sönder. Metallen var så utlakad att inte ens en metalldetektor gav utslag. Vid utgrävningarna hittade man nästan 1 ton människo- och djurben, varav 100 hästar. C14-analyser av ben har visat att de äldsta offren är från förromersk järnålder och de yngsta från sen vikingatid. Man hittade också sju guldringar som sammanlagt hade en vikt av 1,3 kg. I mossen har också andra spektakulära fynd gjorts, bl. annat två ormringar av guld. Ormringarna var delvis destruerade genom söndervridning och sönderhackning och försmältning. Guldringarna har således medvetet förstörts innan de offrades i mossen. Var destruerandet en del av riten och ritualen, dvs att ”döda” föremålen innan de offrades i mossen.

Skedemosse har sannolikt varit en av Sveriges största offerplatser från 400 f Kr fram till 1100-talet. Vid tiden för offren var mossen en igenväxande sjö och föremålen har sannolikt offrats från båt, eftersom man inte funnit några spår av bryggor. Spjut och lansspetsar är det vanligaste vapenfyndet. Förutom vapen har en stor mängd djurben hittats, den största mängden djurben kommer från häst. Skinn och huvuden från hästar tycks ha ingått i särskilda ritualer. Hästoffren är i majoritet sammanhängande bl.a med att hästen under delar av den aktuella äldre historien var ett djur med stark symbolisk laddning. Man kan bara påminna om ASA-tron där Odens häst Sleipner hade åtta ben.

Även 38 människooffer av både barn och vuxna har hittats i Skedemosse. C14-analyser av ben har visat att de äldsta offren är från förromersk järnålder och de yngsta från sen vikingatid. Bland övriga fynd kan nämnas sju guldringar som sammanlagt hade en vikt av 1,3 kg.  Djur och människooffer i våtmarker är vanliga under aktuell tidsperiod. Skelettdelarna visar traumaskador efter kraftigt våld. Skelettskadorna visar att individerna inte kan ha gått genom isen och drunknat i vårmarken/sjön.

Flera boplatser och gravfält kring Skedemosse grävdes också ut, vilket gav en bild av ett folkrikt och välmående samhälle under romersk järnålder.

Skedemosse dikades ur på 1600-talet. Den tidigare grunda sjön finns således inte kvar. Idag är mossen odlingsmark.

Fynden förvaras idag på Statens historisk museum

SÖRBY BORG

• 

Sörby borg är en i modern tid återupptäckt fornborg som varit bortglömd i 300 år. När arkeologen Jan-Henrik Fallgren hittade borgens namn i en avhandling från 1704 började han leta efter den och lyckades lokalisera den till Skedemosse som idag är utdikad sjö. I den gamla mossen sticker en landtunga ut som idag heter Kvinnö. Den västra delen omsluts på tre sidor av resterna av en mur. Dessa stenar har varit fyllning i borgens murar. Kalkstenarna som utgjorde borgmurens skal finns inte kvar. Sannolikt har de använts till bygget av Bredsättra kyrka. Endast fyllningsstenarna ligger kvar.

Borgens inre är idag odlingsmark. Ovan jord finns inga spår av de hus som en gång funnits där. Men med hjälp av markradar har man hittat husgrunder och en djup brunn.

När Skedemosse var en sjö omslöts borgen av vatten på tre sidor och behövde bara försvaras mot en sida, den i öster. Borgen är den största på Öland och kanske också den äldsta. Den användes några gånger per år då man samlades här för fester och blot samt vid orostider. Annars bodde människorna ute på sina gårdar vid den odlade jorden. I samband med samlingarna offrades människor, djur, vapen och guld till gudarna för bättre skördar och välgång för människorna i allmänhet.

HIPPODROMEN VID SKEDE MOSSE

• 

• 

Vid festerna anordnades hästkapplöpningar på strandvallar öster om sjön. Det som är Ancylus- och Littorinavallarna möts och bildar en hippodrom. Den röda linjen kan visa hippodromens ungefärliga lopp. Den häst som vann offrades till gudarna. Flera platser i närheten börjar på Sked, till exempel Skedås och Skedstad. Förleden ”skede” i Skedemosse syftar enligt arkeologernas hypoteser på ”skeid” en form av hästkapplöpning som man tror har förekommit vid årliga sammankomster på det som kan ha varit en hippodrom på den tiden. Se översiktskartan och bilden.

Text och bild

Lennart Waara

Källor: Information från utgrävningarna, föredrag om utgrävningarna, Skedemosse museum samt Wikipedia. Satellitkartorna från Google Maps, egen bearbetning.