”Den fjättrade Clio” skriven av Hugo Valentin och tryckt 1957 är en bok jag köpte i det slutande 1960-talet för 18 kronor och 50 öre. Boken kan köpas beg. på bokborsen.se för ca 70 kronor i ou.
I bokens inledande kapitel diskuteras historieskrivningens dilemma som alltid sker i ljuset av den närvarande tidsåldern och de samhälleliga dominansideologierna. Mer så idag, än när boken skrevs 1957, med kompetensmässigt svaga regionala lärosäten som styrs av vit rasideologi, identitetspolitik, feminism, HBTQI-ideologi, neo-marxism och ett betydande forskningsförfall i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskaper.
Författaren och historikern Hugo Valentin skriver: ”Clio, historiens musa, svävar ej fritt över tid och rum. Hennes rörelsefrihet är starkt inskränkt – genom historikernas, hennes tjänares, ofrånkomliga beroende av sin samtids erfarenheter, värderingar och problematik”.
Lysande formulerat. Tesen är giltig än idag. I det stora hela mer fundamentalt än när boken skrevs. Förhärskande politisk ideologi är på god väg att göra oss urava vår historia genom att operera bort, bokstavligen, historiska händelser och personer som idag, av etniska minoriteter, feminister, sexuellt avvikande, svarta etc. uppfattas ”kränkande” – detta märkliga ord som hittat vägen in t.o.m. i historieskrivning.
”Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid”, skriver Valentin. Det är en tes som vi kan acceptera och instämma i. Ingen man eller kvinna (något annat ges inte) kan ställa sig utanför sin egen tid även om vissa ideologiska kretsar försöker ändra det genom att operera bort eller till och med förbjuda forskning om historiska element/personer/händelser/förlopp som av vissa uppfattas stötande i något avseende.
Året 1957 gör Hugo Valentin bedömningen att ”skildringen av det förgångna ses icke i så hög grad som förut i ljuset av historikerns egen tid, missleds icke så mycket som förr”. Valentin skriver vidare att ”historieskrivningen i våra dagar i stort sett står idealet närmare än för t.ex. femtio eller hundra år tillbaka” Idealet varande ”objektiviteten”. Den historiska forskningen hade vid bokens tillkomst rört sig framåt mot en högre grad av objektivitet, oberoende och saklighet. Tyvärr har hela den positiva utvecklingen vänt. Vi har fram till denna dag rört oss och fortsätter att röra oss bakåt mot mer av ”missledd” historieskrivning. Kvinnor, klent byggda i vikingagravar blir kvinnliga vikingakrigare. Svarta afrikanska hövdingars och stammars roll i slavhandeln ignoreras när historiska fakta är att de samlade ihop och sålde slavar. Samer blir ursprungsfolk. Vita medelålders män som skapat fullständigt allt av västerländsk av forskning, innovationer, teknisk utveckling, ekonomi, företagande och högkultur blir dagens skyldiga skurkar, våra hjältekungar desavoueras i historiska texter. Nu skapas med fantasins hjälp historiska hjältar bland feminister, svarta afrikaner och perversa sexuella minoriteter.
Författaren undantar från sin analys ”naturligtvis historieskrivningen i diktaturländerna”. Den liknar obehagligt mycket det som sker i SAP-socialismens Sverige. Konnotationerna blir allt fler och skrämmande lika. Klassisk socialistisk historieskrivning är Lev Trotskijs fall från makten. Han plockades efter sitt fall bort från officiella fotografier (retuscherades) och texter (ströks). Han blev en ”un-person”. När Lavrentija Beria föll så ersattes hans biografiska text i den stora ryska encyklopedin av en längre artikel om Berings sund. Riktigt där är vi inte än i Sverige. Men i den officiella/officiösa SAP-socialistiska historien närmar vi oss en liknande situation. Historiska perioder, personer, processer och händelser suddas bort och andra halvt lögnaktiga lyfts fram.
Det är tendenser vi kan identifiera i Sverige idag – liksom i USA och Europa – när personer som varit centrala i de historiska förloppen tas bort och exempelvis statyer rivs ner ock ersätts med PK-korrekta texter.
Men vi måste också samtidigt erkänna att ett visst mått av subjektivitet alltid finns i all historieskrivning. Stenarna i den historiska byggnaden som historikern reser utgörs av empiriska fakta – i dag finns dessa i enormt större utsträckning är för 63 år sedan – som historikern själv utväljer och ordnar utifrån vad han/hon bedömer vara väsentligt för beskrivning, analys och slutsatser om ett historiskt förlopp.
Men varje generation har sina ”speciella historiska intressen, problemformuleringar och värderingar, sitt särpräglade förhållande till det förgångna som röjer dess egen mentalitet och de politiska, social, ekonomiska och kulturella förhållanden ur vilken denna spirat”.
Det kan varken uttryckas tydligare eller bättre, som faktuell beskrivning av vad som händer, när identitetspolitik, feminism, neo-marxism och andra ideologier med totalitärt hegemoniska aspirationer dominerar debatt, media och delar av akademierna. Ideologiska glasögon som ger ett perverst aspektseende dominerar inom humaniora och samhällsutveckling. Följ gärna de s.k. vithetsstudier som bedrivs vid vissa lokala ”lärosäten” som utmanar folkhumorn.
”Historikern, ´den tillbakablickande profeten´som Friedrich von Schlegel kallade honom, tillrättalägger den historiska utvecklingen så att den hamnar i skildringens slutskede, vilket på sitt sätt framstår som produkten av det förgångna”.
Man skriver alltså historia baklänges. Historikern vet hur processen, händelsekedjan slutade och söker den kausala förklaringen i det förgångnas spår. Det synsättet kan föra och för ofta fel. Historien är, som jag ser det, sällan så rätlinjig och möjlig att spåra bakåt logiskt och kausalt. Tillfälligheter spelar också in i förloppen och kan påverka ”the end result”. Baklänges historieskrivning är självfallet enklare kausalt, mindre komplicerad och ibland propagandistiskt användbarare än att vandra den mödosamma historiska vägen framlänges också när vi rör oss i äldre historia.
Det skrivs samtidigt en väldig massa empiriskt och analytiskt bra historia, både nyare och äldre. PK-ideologin påverkar dock flyhänta författare som exempelvis Dick Harrisson som i boken ”Folkvandringstid” inte kan avhålla sig för en plaidoyer för dagens svenska migration från MENA.
Delar av vad som produceras vid akademier och i politiska media kan karaktäriseras som ”den politiska propagandalitteraturens vanligen kvasihistoriska framställningar”. Den typen av historieskrivning har ett fysiskt ansikte i socialdemokratins och f.d. statsministerns favoritkälla, den historiskt outbildade propagandamakaren Henrik Arnstad.
Media, i synnerhet statsmedia, är förtjusta i vad jag brukar kalla ”anekdotisk historieskrivning” dvs man använder ett enskilt exempel för att redogöra för ett förhållande eller ett förlopp men med undvikande, förtigande av generella tendenser och generella empriska fakta.
Hur skall man då förstå vad som händer? ”Maktförskjutningar (i vårt fall åt en identitetspolitisk och neo-marxistiskt genomslag i politik, media och akademi, min kommentar) inom samhället samverkar alltid på historieskrivning om gångna tider”.
”Med nya klassers (och ideologiska maktgrupperingar vill jag tillägga) makttillträde följer alltid nya värderingar”! How true!
Men som historikern Ingvar Andersson framhållit bör god historieskrivning innesluta ”alla krafters spel”. Även sådana ”alla krafters spel” som idag kanske av PK-populasen uppfattas som utmanande, stötande, provocerande eller förkastliga måste ingå och behandlas i den historiska analysen, beskrivningen och presentationen. Det får bli ett avslutande råd att följa för en seriös historieskrivning. Men, men i Sverige går ministrar i den SAP-socialistiska regeringen inför att förbjuda forskning och vetenskaplig debatt kring vissa ”känsliga” ämnen.
NOT: Clio är i grekisk mytologi framför allt historieskrivningens beskyddarinna och musa. Liksom alla muser är hon dotter till Zeus och Mnemosyne. Muserna var gudinnor som hade sin hemvist på Olympen.
lennart waaras blogg 
Kommentera