Inledning
Minnesstenen vid Brunnbäcks färja.
Dock står stenen inte där slaget stod. Platsen där den står är helt enkelt föga lämpad för en träffning mellan arméer. Informationstexten vid entrén som beskriver bakgrunden och slaget är mycket informativ och historiskt korrekt.
Götstaff Eriksson Wasa samlade först dalkarlarna och sedan hälsingar, gästringar och västmanlänningar till uppror mot den danske kungen Kristian II (i Sverige kallad Kristian Tyrann efter Stockholms blodbad) och hans danska knekthorder och inhyrda tyska legosoldater. Slaget år 1521 var den militära startpunkten som slutade med att dansken och Kristian II drevs ur landet och att Wasa-ätten inträdde som kunglig ätt.
Betydelsen av slaget vid Brunnbäcks färja
Början till slutet för Kristian II:s danska knektar stod historiskt på Sonnbohed vid Brunnbäcks färja. De 6 000 danska knektarna och tyska legoknektarna mötte en bondehär på 20 000 man enligt uppgifter i annalerna. De danska knektarna och de tyska legosoldaterna höggs ner, drevs i älven och jagades på flykten in i Västmanland där de upphanns och togs tillfånga av bondehären. Så ser början på ett befrielsekrig ut.
Glöm inte att i september året innan dvs 1520 hade Stockholms blodbad genomförts av Kristian II och hans knekthorder och hans svenske samarbetsmän. Överklassen i Stockholm lät sig ledas till schavotten utan motstånd. Så icke Götstaff Eriksson Wasa och bönderna. Det är de gemena folket man kan lita på. Så har det varit, så är det och så kommer det att vara. Upproret mot vanstyret i Sverige kommer att komma från det gemena folket.
Kommer uppror och befrielse av Sverige också att utgå från Dalarna och angränsande län? De jäser i landet och folk förbereder sig, i synnerhet på vischan!
En historisk exkursion
Men åter till hur vår berättelse startade. Britt och jag gjorde en exkursion till Brunnbäcksfärja på tips av gamle kompisen Lars T. Efter besöket på plats började jag i vanlig ordning forska i den historiska bakgrunden inklusive slagets förlopp. Detta är redogörelsen för slagets och dess förhistoria.
Hur har skildringarna av slaget förändrats över tid?
Vi börjar med en jämförelse av hur slaget skildrats i olika lexikon. Bilden av slaget har nämligen förändrats, urholkats och blivit ”svampig” från 1800-talets slut och fram till idag.
Först beskrivningen av slaget i Nordisk familjebok Uggleupplagan, därefter Nordisk familjebok från tidigt femtital, Nationalencyklopedins sörja och slutligen Wikipedia som faktisk är korrektare än Nationalencyklopedin. Slutligen presenterar vi en utförlig skildringen av slaget vid Brunnbäcks färja från Starbäcks Svenska historia från 1800-talet.
I Nordisk familjebok, Uggleupplagan.
Slaget vid Brunnbäcks färja skildras i den utmärkta Nordisk familjebok, Uggleupplagan från 1905. En tid då ännu svenskhet, mod och morske män och nationalkänslan för Sverige befanns starka och viktiga. Vill man veta något med säkerhet går man tillbaka till Uggleupplagan.
”Brunnbäcks färja är ett gammalt färjställe vid Dalälfven, i en vacker nejd i Folkärna socken. Platsen, förr räknad som Dalarnas slutpunkt i s. och såsom gränsort lifligt trafikerad samt af en viss betydelse, är särskildt bekant för dalkarlarnas seger därstädes öfver Kristian II:s trupper april 1521. Regeringen i Stockholm hade låtit utrusta en, som det säges, till 6,000 man uppgående armé af holsteinare, danskar, skottar och fransmän för att kväfva upproret i Dalarna. En del däraf drog från Västerås upp till B. och lägrade sig där midt emot de på andra sidan älfven stående dalkarlarna. Jens Beldenak, som synes hafva varit en af expeditionens ledare, fick emellertid upplysning om, att dalkarlarna kunde uppställa ända till 20,000 man, hvilka i nödfall lefde på barkbröd och vatten. Förskräckt skall han då
hafva uppmanat de sina till återtåg med orden: ”De där kunde äde trä og drikke vand, dem tvinger ej fanen, än sider (mindre) nogen mand. Bröer, lader uss drage rätt
snart häen”. När de sålunda började återtåget, gingo emellertid dalkarlarna öfver älfven och tillfogade dem åtskilliga förluster”.
I Svensk uppslagsbok
I Svensk uppslagsbok från början av 1950-talet är ännu skildringen korrekt och begriplig om än kort och sammanfattande.
Den signerade artikeln är skriven av den kände medeltidshistorikern Ingvar Andersson, specialiserad på Sveriges äldre historia.
I Nationalencyklopedin
Nu över till Nationalencyklopedins urvattnade och märkligt korta text. Begripliggör inte skeendet. En märklig demi-mond med namnet ”Lill-babs” får som exempel på förfallet betydligt större utrymme! Nationalencyklopedin har inte med nation eller en nationell uppgift att göra. Det handlar om något helt annat, göra urarva och fördumma det svenska folket!
Wikipedia
T o m Wikipedia är bättre än Nationalencyklopedin med goda källhänvisningar och vidareläsning.
”Brunnbäck är ett litet samhälle 8 km sydost om Avesta och i närheten av Krylbo i Dalarna, vid Dalälven. År 1521 stod här slaget vid Brunbäcks färja, där ett uppbåd av dalkarlar under ledning av Peder Svensson från Vibberbodaoch Olof Bonde från Norrbärke slog ner en här av danska knektar genom en kringgående rörelse och ett anfall som tvingade ner danskarna i älven.
Brunbäcks färja var ett färjställe vid Dalälven, i en vacker nejd i Folkärna socken. Platsen, förr räknad som Dalarnas slutpunkt i söder och såsom gränsort livligt trafikerad samt av en viss betydelse, är särskilt bekant för dalkarlarnas seger där över Kristian II:s trupper i april 1521.
Brunbäcks färja i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
Befrielsekriget 1521-1523 – Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek”
Georg Starbäcks beskrivning av bakgrund till slaget och slagets förloppet.
Nu övergår vi till Georg Starbäck för en konkret och i huvuddragen sannolikt korrekt men också begriplig beskrivning, så långt det är möjligt 500 år senare. Den som så önskar kan också gå till Peder Svarts krönika, sönderkritiserad av den ”källkritiska skolan”. Den ”källkritiska skolan” gjorde en viktig insats för en korrekt svensk historieskrivning men har också delvis förstört svensk historieskrivning för sekler. Äldre krönikor skall inte förkastas utan läsas och användas kritiskt, som alla texter inklusive Dick Harrissons. Starbäck citeras här in extenso. Det är en god och levande beskrivning av det historiska förloppet.
”Skrifvelserna (till Stockholm om Gustaf Eriksson Wasas göranden och låtanden i Dalarne och på andra håll, min anm.) uträttade intet i hufvudsaken. En och annan kunde göras tveksam i sitt beslut, äfvensom anslutningen till Gustaf och hans män kunde fördröjas, men på dem, som redan uppträdt och dragit svärdet, utöfvade dessa skrifvelser intet inflytande. Sådana skickades äfven till andra orter i riket, och det är eget att se, huru rörelsen i sin begynnelse här skildras. Gustaf Eriksson framställes som en upprorsmakare, hvilken med trug, mord och brand ådrager Sveriges folk en evig skam bland alla kristna menniskor och ofelbart skulle bringa riket i evigt förderf. Man borde betänka hvad som förestode fäderneslandet, om man fölle från konungen, som var stark och mäktig öfver hela Östersjön samt befryndad och förbunden med kejsaren, konungar och furstar. Hellre skulle de förena sig med erkebiskopen att stilla det begynta orådet, och Stockholm ville för sin del för konungen våga lif och blod. – Det är tydligt en annan anda som talar från Stockholm, än den som vi varit vanda att finna der under Sturetiden. Men med det anseende, som Stockholm under denna tid förvärfvat sig och som väl ännu icke hunnit fördunsta, är det tydligt, att brefven skulle på en och annan utöfva afsedd verkan.
I afseende på hufvudpersonerna uträttade de dock, såsom vi nämnt, intet. Gustaf Eriksson var lika fast i sitt beslut, och hans Dalkarlar hade icke vanslägtats från Engelbrekts och Sturarnes dagar. Att inverka på dessa fordrades annat än bref och sigill, och derför utrustades en här på 6,000 man att draga upp i Dalarne.
Detta krigsfolk utgjordes till största delen af danskar och tyskar, och dess befäl utgjordes äfvenledes af främlingar, företrädesvis tyskar. De förnämsta namnen äro Henrik Slagheck, biskopens broder, bröderne Henrik och Berent von Mehlen. Desse innehade ock de förnämsta slotten. Vi veta, att Henrik von Mehlen innehade Vesterås, hans bror Berent innehade Stegeborg och Henrik Slagheck Stockholms slott. Samtidigt med landthären utrustades äfven bevärade jakter att kryssa utanför Gefle och Öregrund, medan Severin Norby längre söderut med den kungliga flottan beherskade Östersjön och höll uppsigt både på finska och svenska kusterna. Från Vesterås utryckte herrarne med krigshären och tågade upp till Dalelfven, der de slogo läger vid Brunbäcks färja.
Det var underrättelsen om detta tåg, som förmådde Olof Bonde att skynda upp till Peder Svensson och Dalkarlarne. Dessa bröto genast upp och drogo ned till elfven den danska hären till mötes. De brunno af lust att strida och de började genast att med sina skarpa pilar skjuta tvärt öfver elfven, så att fienden ej fick en stunds ro. Sägner gå ännu i dessa trakter, att Dalkarlarne sköto sina pilar i bågskott så tätt, att de undanskymde solen. Danskarne drogo sig då tillbaka utom skotthåll till Björkebo och Carlsbo.
Biskop Jöns Andersson Beldenacke, som sjelf befann sig i danska hären, skall hafva frågat en af de närvarande svenske herrarne om detta folk som kallades Dalkarlar och under de föregående tiderna förvärfvat sig en så framstående plats bland den svenska allmogen. »Huru mycket folk» – sporde han – »kan den landsändan ofvan Långheden till det högsta åstadkomma?» – »Väl tjugutusen» – svarade den tillfrågade – »ty de äro stridbare män alla, de gamla så väl som de unga!» Biskopen sporde då åter: »Hvarifrån kan väl så mycket folk få mat?» – »De äro icke» – blef svaret – »vande vid kräslighet, utan när nöden tränger på, nöja de sig med vatten och barkbröd!» Vid detta svar blef biskopen förskräckt och sade: »Ett folk, som äter barken af träd och dricker vatten, kan icke fannen tvinga, än mindre någon man. Gode män, låter oss rätt hasteliga draga hädan!» (min kursiv)
Men Peder Svensson var ej sinnad att låta Danskarne så lätt undkomma, och folkets stridslust var ock sådan, att det hade varit illa att ej begagna sig af den, och han drog sig derför med en del af sitt folk, hastigt tillbaka för att på en omväg falla Danskarne i ryggen. Han tog vägen förbi Ön, Folkärna kyrka, Vidderbo och Kungsgården till Utsunda färja. Det var en mils omväg, men Peder Svensson hann fram i rättan tid och lyckades sätta sitt folk på båtar öfver elfven, så att han angrep Danskarne just som de bröto upp. Samtidigt ryckte äfven de qvarlemnade Dalkarlarne öfver elfven, och Danskarne angrepos sålunda från tvänne sidor. Strax vester om Utsunda färja utbreder sig en hed, som kallas Sonnbohed, och här skedde sammandrabbandet. Danskarne sökte värja sig det bästa de kunde och stredo tappert, men mot kraften hos dessa Dalkarlar var deras motstånd fåfängt. Största delen af dem föll på heden, en mängd störtade sig i elfven. De öfrige togo till flykten och förföljdes af Dalkarlarne ända till Hemmingsbo i Fläckebo socken af Vestmanland. En mängd fångar gjordes.
Vi kunna föreställa oss den glädje, som af denna framgång skulle väckas hos Dalkarlarne, och den uttalade sig i en mängd sägner och sånger, som delvis bibehållit sig allt intill våra dagar.
Man utvisar ännu stället der slaget stod, och många pilar, som här blifvit hittade i åbrädden, bekräfta sägnen. Slaget kallas i sägnen pilkriget, och onekligen gjorde dalpilarne här god nytta för sig”.
En sannolik beskrivning av uppmarschen inför slaget.
På GoogleMaps kartan har jag utifrån uppgifter i äldre litteratur ritat in de sannolika attackvägarna för de svenska styrkorna ledda av Olof Bonde respektive Peder Svensson. Olof Bonde med sitt folk sköt med armborst över älven, ”så himlen förmörkades av pilar” (som det heter i äldre texter). Danskarna drevs tillbaka från älvbrinken till byar längre in. I skydd av den aktiva beskjutningen med armborstpilar smög sig Peder Svensson iväg för en kringgående rörelse. Peder Svensson gjorde med sitt folk under dagen och natten innan en förflyttning på en mil runt vattenområdet och sankmarken, gick över vid Utsunds färja. På morgonen närmade sig bondearmén fiendelägret när danska knektar och de tyska legotrupperna var på väg att bryta upp. Peder Svenssons bondearmé smög sig fram gömda bakom granruskor och överraskade danskarna och tyskarna. Olof Bonde gick med sina styrkor över Dalälven med båtar vid Brunnbäcks färja och anföll danken från andra hållet. Dansken slogs i grunden. Några flydde ner i älven andra flydde söderut mot Västmanland där de upphanns fick mer stryk och många blev tillfångatagna.
Sammanfattning av slagets historiska betydelse.
Slaget vid Brunnbäcksfärja var ett viktigt slag i Sveriges historia, dels för att en självständig fri svensk nation skapades. Sverige befriades från Kristian II:s unionsstyrkor med början vid Brunnbäcks färja sedan Västerås och Västerås slott då Gustav Wasa själv tog kommandot över bondearmén och därefter Stockholm och hela Svea rike. Betydelsen av slaget kan inte överskattas. Dels för att det var begynnelsen till att Wasa-ätten hamnade på Sveriges tron i flera århundraden. Det var dock inte den första vapenträffningen med danskarna och heller inte den sista. Skåne befriades från danskt välde och blev svenskt 1658 efter freden vid Roskilde.
Slaget i kulturen.
De än i dag sjungna ”Dalvisan”
och ”Vänjansvisan” förhärligar allmogens seger.
Vennjansvisan skriven på 1500-talet handlar om slaget vid Brunnbäcksfärja.
| Kung Gösta han reser i Dalarna opp, | Så låten oss alla i herrens Guds namn |
| han sade till dalkarlar sin’: | på vägen oss gifva nu snart, |
| Kung Kristian ligger på Stockeloms slott, | sad’ kungen, att frälsa vårt fädernesland |
| han dricker båd’ mjödet och vin | från jutarnes grymma medfart |
| I hören nu mine dalkarlar ehvad | Så foro dalkarlar med bågar åstad |
| jag eder skall bjuda uppå, | allt öfver den Tunabro, |
| om I viljen följa till Stockeloms stad | flere då vore dalkarlar i rad, |
| att jutarne med mig nedslå | än konung Gösta månd’ tro |
| Då svarte dalkarlarne ej till behag, | De dalkarlar skynda sig fort i sitt lopp |
| men sade kungen igen: | allt neder till Tunahed; |
| Det stod ett slag om långefredag; | större nu blef dalkarlarnes tropp, |
| vi minnas det alla väl än | än konungen kund’ öfverse |
| Kung Gösta han svarade åter på slikt | De rasta der något, men foro se´n fort |
| och sade till dem alltså: | med ifver och fullsintan håg |
| Vi bedja Gud fader i himmelrik, | att komma ju förre till den samma ort, |
| så lärer väl bättre oss gå | der hopen av jutarne låg |
| Strax annat sinne i dalar’ne rann, | Dalkarlarne hinna till Brunnebäck fram |
| de sade till Gösta sin kung: | der fingo de jutar i syn, |
| Om du vill blifva vår härhövidsman, | strax flere dalpilar i vädret man fann |
| så följer båd´gammal och ung. | än haglet nedfaller i skyn |
| Snöskräfvorna* och furufnatten i trä | Dalkarlarne börja att skjuta allt mer, |
| rätt pilen råkar uppå; | de skjuta : alla en man; |
| ja, Kristiern, den bloderacken ock med | tjockare rykte dalpilar der ner, |
| skall ingalund’ bättre nu gå | än sanden på sjöastrand |
| Helt gerna är jag eder härhöfvidsman, | Så körde de jutar i Brunnebäcks elf, |
| strax svarade konungen då, | så vattnet dem porlade om, |
| allenast I ären mig trogna hvar man | de sörjde deröfver, att Kristiern sjelf |
| inunder min fana blå. | han ej der tillika omkom |
| De dalkarlar svarade med friskaste mod | Så togo de jutar nu alla till flykt |
| som alla de varit en man: | och läto slikt omkeligt qväd: |
| Vi våga väl gerna båd’ lifve’ och blod | Hin må mere dricka det porsöl de brygt |
| mot en så grymmer tyrann | i smedjan vid dalkarlens städ |
*(Snöskräfvan är dalripan och furufnatten är ekorren.)
lennart waaras blogg 
Kommentera