Det var en gång ett land med en hårfrisör (nota bene, hårfrisör är ett ärligt och hederligt arbete) som av landets högsta Herdinna tilldelats hela ansvaret för landets energi och miljö. Det kallades att vara ”minister” (vilket betydde avstjälpningsplats för odugliga Lögndemokrater). Medborgarna i landet gnuggade ögon och öron. Många trodde att det var en ond saga.
Hårfrisören kom från Bomba vik, dvs ingenstans, utan utbildning och bildning, visste inte ens hur man betalar räkningar, jagad av fogden. Hårfrisören var dum, så dum att hen inte förstod hur dum hen var. Men det hölls som en hemlighet, nästan som en statshemlighet.
Landets tidningar och media, dominerade av ”onämnbara” ägare och journalister med skygglappar, lekte blindbock. Hårfrisören hölls om ryggen. Medborgarna i landet visste inte hur illa ställt det var. Landet var ett märkligt land, med en propagandacentral som kallades ”public service” i form av statstelevision och statsmedia som styrde vad medborgarna skulle veta och tycka. Lögndemokraternas motsvarighet till Pravda. Hårfrisören tilläts pladdra fritt om landets energi och miljö. Frågor undveks, alla visste att hen var okunnig och inget visste.
Nu hände det sig att det blev rosévinsfestival i Balledalen i Öby för landets politiker, journalister och påverkare (med märkliga titlar som lobbyister och influencers som ingen förstod vad de var för figurer).
Denna rosévinsfestival i Balledalen i Öby hölls en gång om året, om inte landets Lögndemokratiska ledning proklamerade landssjukdom och låste in alla medborgare i sina hem under ett eller två år.
Hårfrisören var naturligtvis influgen med miljöflyg till Balledalen i Öby. Där höll hen föredrag på ett seminarium men var så okunnig och flummig i det rosa dimmorna att alla övriga scenframträdanden ställdes in omedelbart. Sannolikt insåg högsta Herdinnan att stor skada kunde ske Lögndemokraterna inför den stundande höstsamlingen till tingsmötet med alla medborgare.
Men det skulle bli värre, mycket värre, innan dagen var tilländagången. Hårfrisören tröstade sig för det publika haveriet och inhandlade box. Senare samma kväll uppenbarade sig hårfrisören på barer med box i ena handen och stöttande sig med den andra. ”Dyngrak”, sade malicen som bevittnade framfarten. Elaka tungor hävdar att hårfrisören flirtade med bargästerna, men det är inte sant ens i denna saga. Det är bara illvilligt förtal av politiska motståndare.
Nu fick det vara nog, tyckte högsta Herdinnan och underherdarna ingrep. ”Enough is enough” sade de. Lögndemokraterna, plockade hårfrisören av den påbörjade herostratiska bana hon stakat ut, låste in henne för att sedan smyga ut henne bakvägen till flyget hem till Fjollträsk. Med samma miljövänliga flyg hon kommit med. Barnen hemma väntade på hårfrisören som varit borta så mycket.
Men det är bara en ond saga. Något som ens liknar sagan har självfallet inte inträffat, kanske inte ens kan inträffa, i varje fall inte enligt landets tidningar och statsmedia. Verkligheten i landet har ibland en annan uppfattning. Men, verkligheten har ingen talan i landet!
Så var den elaka sagan slut.
Sagoberättare: Leonardo Montagna
lennart waaras blogg 
Kommentera