En vacker försommardag gjorde Britt och jag en historisk exkursion till några äldre västmanländska fornminnen och en kyrka. Vi sökte främst den plats där tinget för Tuhundra hundare (senare härad) hållits under århundraden fram till mitten 1500-talet då Tuhundra hundares ting flyttade inomhus till Dingtuna klockarestuga. Beskrivningar i äldre texter vägledde oss till den plats som bör vara den rätta och som också är i överensstämmelse med traditionen på orten, belägen mellan Östjädra och Västjädra någon kilometer NV om Dingtuna kyrka.
Att just denna tingsplats kommit att intressera oss sammanhänger med att Sura socken, tillsammans med åtta andra socknar, hörde till Tuhundra hundare. Västmanland bestod av 8 hundare / härader.
Namnet Dingtuna kommer från orden ”Ting” och ”Tuna” dvs en gammal offerplats för asagudar. Kultplatsen, tuna, har troligen varit belägen i närheten av nuvarande kyrka. Dingtuna är en av de äldsta socknarna.
Önskar du se bilderna nedan i full storlek. Klicka på bilden!
Dingtuna tingsplats
Historiskt har ting hållits på platsen sedan 1100-talet. Första gången ting vid Dingtuna nämns i bevarade dokument är den 20 juni 1368. Idag finns 43 bevarade skriftliga dokument från tinget i Dingtuna i olika svenska arkiv. Det sista dokumentet från utomhustinget är från den 8 januari 1541. Det skall inte tolkas som att ting hållits endast 40 gånger under denna 200-årsperiod, endast att de skriftliga dokumenten om ting I Dingtuna är de enda som finns kvar i arkiven.
Tingen i Västmanlands åtta hundare var enhetliga, styrda av en gemensam lag, Västmannalagen. Där reglerades att varje hundare skulle ha ett ting.
I och med att tingsplatsen lades någorlunda centralt i hundare och att domkretsarna var vida hade de flesta männen en längre resa att företa sig för att ta sig till tinget, vilket skedde med häst eller häst och vagn. Det diskuteras i litteraturen om det inte har funnits möjligheter till övernattning i närheten av tinget för dem som hade en längre resa och om tinget drog ut på tiden till aftonen. Sov- och värmestugor kan därför antas ha funnits på platsen.
Vid tinget avhandlades tvistemål och brottmål. Tingsplatsen var oftast belägen på en äng eller någorlunda slät plats så att menigheten kunde delta som åhörare och kanske också vittnen. En plan yta var att föredraga toppen på en hög. Det var viktigt att bönderna, vilket nästan alla var, kunde följa tingsförhandlingarna oavsett om det var tvistemål eller brottmål som avhandlades. Med tanke på det sistnämnda var tingsplatsen belägen i närheten av galgbacken. Den dömde delinkventen kunde därmed snabbt föras till galgbacken för att straffet skulle exekveras oavsett det handlade om en dom om förlustig av liv eller lem.
Nämndemännen som var tolv till antalet svor en ed innan tjänstgöringvid tinget. Det fanns två domare i varje hundare. Men endast en tjänstgjorde vid varje ting. Domaren var också den som utsåg nämndemännen. Vi varje enskilt ting bestod således funktionärerna av 14 personer, tolv nämndemän, domaren och dessutom länsman.
Bilden som är hämtad ur Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken” visar hur man sitter på bänkar och svärs in för tjänstgöring vid tinget.
På tingsplatsen har således funnits bänkar att sitta på för nämndemän men sannolikt också för den menighet som valt att delta på tinget. Det kan ha varit plankor mellan stenar. En domarring kan vara just en sådan anordning som haft plankor mellan stenarna att sitta på. Rättens funktionärer hade mer permanenta ordnade sittplatser centralt på tingsplatsen.
Tinget genomfördes med återkommande möten. Häradsdomaren kallade till ting men fick inte kalla till ting mer än maximalt en gång i veckan, det stipulerades i Västmannalagen och det var upp till bönderna att bevaka att detta. I praktiken har det under normala inte genomförts ting med en så hög frekvens. Att avsätta tid för resa och vistelse på tinget var en ”kostnad” i tid, resa och vistelse för varje enskild man. De flesta var bönder. Annat nödvändigt arbete blev inte utfört. Bönderna hade uppgifter att sköta för sin försörjning och kunde inte utan betydande olägenheter störas.
Parterna på tinget var förutom nämnda funktionärer målsägande i tvistemål, anklagade vid brott av olika slag, vittnen och upp till 36 s.k. edgärdsmän vars uppgift var att vittna om en persons oförvitlighet.
De som deltog på tinget som deltagare, vittnen och nämndemän var naturligtvis fria svenska män.
Galgbacken vid Dingtuna tingsplats med en rudimentär mur synlig i förgrunden som möjligen markerar en tingsplats som omgärdats med en synlig mur för att markera centrum och platsen för de edsvurna tingsmännen som hade att avgöra de mål som var uppe till avgörande. Den syns i sin omgivning till höger på bilden nedan.
Källor till detta avsnitt:
Olaus Magnus, Historia om de Nordiska folken, Gidlunds faksimilutgåva 1976
Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904
Sven Turén, Om ”rätt tingsplats” enl. Västmannalagen. I Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift XXVII 1939
Gunnar Ekström, Tingsplatser och häradskultplatser i Västmanland i fornnordisk tid och medeltid. I Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift XXXVI 1948.
Dingtuna kyrka
Dingtuna kyrka byggdes på 1300-talet. Den ersatte en tvåhundra år äldre kyrka, sannolikt av trä. Den nya kyrkan var ovanligt stor och är än idag en av de större. Exteriört är den dock präglad av en ombyggnad år 1842 då tornet fick sin nuvarande utformning. Välbevarade kalkmålningar från 1470-talet målade av Albertus Pictor finns i kyrkan. De har varit övermålade och togs fram i början av 1800-talet. Tyvärr var kyrkan, som numera är vanligt (gissa varför!), låst vid vårt besök varför målningarna inte kunde studeras denna gång.
Dingtuna kyrka sedd från samma vinkel som i Olof Graus teckning nedan
Dingtuna kyrka tecknad av Olof Grau i början av 1750-talet och presenterad i hans viktiga arbete ”Beskrifning öfver Wästmanland” från 1754.
Källa till detta avsnitt:
Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904
Borgby skans
Att just Borgby skans kom att intressera oss var uppgiften hos Grau att jarlen Birger Magnusson enligt gammal lokal tradition skall ha rastat vid borgen på sin väg med hirden till Herrevads bro där han i ett historiskt viktigt slag, i Svea rikes tillkomst och stabilisering, besegrade det s.k. folkungapartiet. Ledarna för folkungapartiet avrättades efter slaget och efter att de kapitulerat. Den hårdföre jarlen skapade därmed lugn och ro i riket i flera årtionden. Folkungapartiet var slutligt besegrade.
Borgby skans är dock betydligt äldre, sannolikt från 500-talet e.Kr. Fornborgarna, som är frekventa runt Mälardalen, hade olika roll beroende av läge. Några var försvarsborgar belägna vid viktiga farleder. Glöm inte att vattnet i Mälaren vid den tiden stod betydligt högre än idag. Dess vikar och fjärdar var seglingsbara långt in i Mälarlandskapen i det som idag är åker och äng. Andra borgar var tillflyktsorter vid ofärd för de omkringboende bönderna. En tredje typ kan ha varit rena garnisonsborgar som hyst en beväpnad professionell hird.
En rekonstruktion av hur en fornborg kan ha sett ut som hade försvarsfunktioner vid en farled.
Borgens huvudmur med den yttre försvarsmuren synlig till vänster på bilden. Huvudmuren hade på toppen en palissad av trä. Av denna finns självfallet idag inte det minsta spår.
Här står undertecknad i utrymmet emellan den yttre försvarsmuren och den inre huvudmuren.
Källa till detta avsnitt:
Olof Grau, Beskrifning öfver Wästmanland med sina städer, härader och socknar. 1754. I ny upplaga utgiven av Vestmanlands läns tidning 1904
PS. Tuhundra hundares tingsplats är inte utmärkt i landskapet på något sätt. Inte ens en informationstavla finns där. Borgby skans är i den inre borgdelen helt igenvuxen av sly. Hur sköter Västmanlands länsstyrelse våra fornminnen? Några pekuniära resurser och lite tid bör väl kunna avsättas för vårt viktiga historiska arv. Eller har de anammat uppfattningen hos politiker som Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) som lever i föreställningen att svensk historia är ”historien om barbari”. De har båda haft den dåliga smaken och oerhörda dumheten att torgföra uppfattningen. Lite färre kurser och tid på Länsstyrelsen i Västmanland med en Black lives matter aktivist i ”antivit rasism” kanske också kan ge energi och tid till fornminnesvård.
Text och bilder: Lennart Waara
lennart waaras blogg 
13 juni 2022 kl. 18:51 |
Intressant som alltid. En kulturgärning att sprida kunskap om vår historia.