”Nu, efteråt vet vi att Andrées stora plan att segla till Nordpolen med en vätgasballong var ett från början dödsdömt företag. Hans idé var ett utmärkt romanuppslag i Jules Vernes anda men saknade helt verklighetsförankring. Hur kunde denna dårskap få luft under vingarna?” (P O Sundman, Ingen fruktan intet hopp.)
I boken ”S.A. Andrées resa med ballongen Örnen mot Nordpolen” har jag behandlat vad som i efterhand kommit att beskrivas som en av historiens mest misslyckade polarexpeditioner. Ballongexpedition var redan från början illa förberedd och illa genomtänkt och slutade tragiskt med de tre männens död. När de malträterade liken av Andrée/Strindberg/Fraenkel, återfunnits på Vitön 1930 och återbördades ”till fosterjorden” vidtog en monumental nationell yra, precis som vid avfärden 1897, med hyllningstal till de modiga män som offrat livet för ”forskning och kunskap om Nordpolen”. ”For the Greater Glory of Sweden”, kan man hävda. Den 24 årige Strindberg och den 27 årige Fraenkel var totalt lojala med Andrée, därtill modiga och tappra in i döden. Om Andrée kan annat framföras. Mer därom senare. Andrée nådde inte Nordpolen, kom inte ens i närheten, ballongresan havererade redan efter 60 timmar och slutade med en flera månader lång heroisk, det måste man inse, isvandring och landstigning på Vitön och allas död efter någon vecka på Vitön
Sveriges första luftballongfarare S.A. Andrée hade planerat en resa med vätgasballong från Spetsbergen över Nordpolen till Ryssland, Alaska eller Kanada. Den patriotiska entusiasmen i Sverige var betydande och drev obevekligt fram ett genomförande trots varningar om betydande risker.
En nödvändighet för att resa över polen med ballong var att kunna styra ballongen. Andrée påstod, utan belägg att han utvecklat en metod med släplinor för att styra ballongen. På egen hand, såvitt man kan bedöma, beslöt han använda metoden vid ballongflygningen över polarisen. Idag vet vi att metoden bevisligen inte fungerar.
Ballongen Örnen, som skulle föra männen över den arktiska polarisen, levererades till Svalbard från tillverkaren i Paris utan att ha testats på allvar i arktisk miljö. Mätningar vid monteringen på Danskön visade att den läckte mer vätgas än förväntat och som var acceptabelt.
Vem var då projektledaren och initiativtagaren Salomon August Andrée? Han var utbildad ingenjör, född 1854, ballongseglare och anställd som överingenjör vid Patent- och registreringsverket. År 1895 föreslog Andrée i Vetenskapsakademien att Sverige skulle ta initiativ till att utforska polarområdet med en ”styrbar luftballong”. Det kapital på 130,000 kronor som krävdes för projektets genomförande finansierades av Alfred Nobel och kung Oscar II m.fl.
På Danskön i Spetsbergen byggdes ett ballonghus där ballongen ”Örnen” fylldes med vätgas. Vindförhållandena, med nordliga vindar, vid det första försöket sommaren 1896 hindrade ballongfärden. En tänkt deltagare Nils Ekholm klev efter 1896 av projektet eftersom han ansåg att ballongen inte var säker, den läckte för mycket vätgas. Andrée struntade i varningarna och återkom sommaren 1897 med ett nytt försök.
Den 11 juli 1897 startade ballongfärden ut över polarisen mot Nordpolen med Knut Frænkel (som ersatt Ekholm) och Nils Strindberg. Intresset och hypen i Sverige inför avfärden var enorm.
Redan vid starten lades grunden till katastrofen, ballongen dök mot vattnet och korgen släpade en stund i ishavet. En stor mängd ballast slängdes redan nu för att erhålla höjd. Ballongen tappade också släplinorna (som skulle styra ballongen) som skruvade ur sig själva redan på marken.
Ballongen steg därefter till hög höjd 700 – 800 m.ö.h. varvid gasläckaget blev än större. Här fullbordas katastrofen. En mentalt mogen, modig och ansvarsfull projektledare hade avbrutit resan redan här. De borde ha kunnat landa på Amsterdamön och allra senast på Vogelsang. Sannolikt, men det vet vi inte, varnade Fraenkel och Strindberg (de hade säkerligen Ekholms varningar ringande i öronen) för att fortsätta och ifrågasatte om inte ballongresan skulle avslutas efter dessa tidiga förluster av ballongens viktigaste funktioner. S.A. Andrée vägrade och de andra två accepterade lojalt Andrées beslut, såvitt man kan utläsa av Andrées dagbok. Han skriver redan nu med föraning: ”Vi mena att vi godt kunna taga döden sedan vi gjort detta”. ”Vi”, det kan man med foga ifrågasätta. Sannolikt ”pluralis majestätis”?
Kursen över isen gick mot nordost till den 12/7 då ballongen befann sig 400 km nordöst om Danskön. Ballongen ”Örnen” började pressas ner mot isen på grund av svår isbeläggning (dimman var svårare än Andrée känt till eller velat räkna med) och ballongen (precis som Ekholm förutspått) läckte mer vätgas än som var hållbart. Ballongen drev sedan redlöst med vindarna 200 km mot väst sedan lika långt mot öster och därefter nordost tills man kraschade, efter 65 timmars flygning, 480 km nordöst om Danskön. Se kartan över ballongfärden och isvandringen.
Efter en veckas tältvistelse vid den havererade ballongen startade vandringen över isen mot Kap Flora på Frans Josefs land. Stark isdrift i motsatt riktning tvingade gruppen att ändra färdriktning mot Sjuöarna vid norra Spetsbergen. Isen drev dem dock till den glaciärtäckta Vitön utanför Spetsbergens östligaste udde. Expeditionen landsteg på ön den 6 oktober 1897 med merparten av den viktigaste utrustningen, inklusive föda, i behåll.
Där dog de efter några dagar eller någon vecka. Det har spekulerats mycket om orsaken, dödade av isbjörnar, trikiner från rått isbjörnkött, förgiftningar av olika slag, självmord med morfin m.fl. teorier. I en nyutkommen bok skriven av en läkare har samtliga dödsorsaker analyserats. Några har kunnat avföras och andra har bedömts som möjliga och kanske sannolika.
Det kan vara hur som helst med den direkta mediciniska orsaken till de tre männens död. Ytterst dog de av ett illa planerat, illa genomfört och redan från början dödsdömt projekt. Det ansvaret vilar tungt på S:A: Andreé. Strindberg och Fraenkel visar stor lojalitet och tapperhet när de trots varningar följde med på ballongresan. Isvandringen, närmare tre månader över polarisen, från kraschlandningen till Vitön var en enormt heroisk prestation.
Orsaken till expeditionens misslyckande diskuteras och analyseras i min bok ”S. A. ANDRÉES RESA MED BALLONGEN ”ÖRNEN” TILL NORDPOLEN 1897 – EN KRITISK UTVÄRDERING”.
Våtsjön är en sjö i Karlskoga kommun i Värmland och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön har en yta på 3,1 kvadratkilometer och ligger 140,1 meter över havet. Strandlinjen är 22,7 km och medeldjupet 4,2 meter. Maxdjupet på 12,5 meter som anges i Wikipedia och av Länsstyrelsen är felaktigt. Sonens mätningar med modernt ekolod visar att det största djupet i sjön är 15 meter.
Vid provfiske av länsstyrelsen har bland annat abborre, gärs, benlöja, siklöja sik, gädda och lake fångats i sjön. Siken kan vi konstatera är utdöd i sjön numera. Hur är det med laken? Sjöns vatten är näringsfattigt och humöst med brunfärgat vatten, siktdjupet anges till 1,6 meter vilket kan ifrågasättas. Vattnets omsättningstid är 4,5 månader.
Våtsjön är en del av det som kallas Gullspångsälvens vattensystem. Våtsjöns största tillflöde är Villingsälven från Stora Villingen. Sjöns utflöde ligger i nordväst som via Wahlån/Våtsjöälven mynnar i Angsjön.
Bergrunden i området kring Våtsjön är granit som övertäckts av morän, rester efter inlandsisen. Både i söder och i norr finns områden med hällmarker och runt sjön branta stup från vilka flyttblock slitis loss och lämnats i närområdet och på sjöbotten samt stora hällklippor slipade av inlandsisen. Relativt omfattande områden i sjöns södra omgivningar präglas av storblockig terräng. Torvmossar finns runt hela sjön.
Våtsjön har många öar med närmast skärgårdsliknande delar och sjöns strandkontur är präglad av många stora och små vikar. Skogarna runt sjön är barrskog av varierande ålder med inslag av lövträd, moss- och myrmarker. Öppna marker finns vid Våtsjötorp i nordväst och vid V Sandbäcken i norr och Villingsberg i öster. Våtsjöns norra och nordöstra delar har bebyggelse.
Strandvegetationen är tall med inslag av gran och lövträd. På vide och al samt på block, rötter och grenar i strandzonen växer populationer av den rödlistade hårklomossan. Växtligheten i sjön är gles utom vid vissa grunda vikar. Övervattensvegetationen kännetecknas av vass- och sävruggar, sjöfräken, mannagräs, tråd- och flaskstarr. Flytbladsvegetationen består framförallt av gula- och vita näckrosor, gäddnate och igelknoppsarter. Ett par mindre bestånd av röd näckros finns i sjön.
Några exempel på fågelarter är häckande lärkfalk, fiskgjuse, trana, häger, grågås, storlom, kanadagås, knipa, gräsänder. Rastande storskrak och sångsvan. Mindre populationer av spillråka och gröngöling samt den vanliga större hackspetten och de vanliga kråkfåglarna inklusive korpen. Kattuggla och slaguggla har hörts. De vanliga skogsmesarna och skogsfåglarna finns i skogarna ikring. Varg har synts och spårats vid flera tillfällen.
Våtsjön ligger i ett försurningskänsligt område och kalkas då och då sedan 1984
Bilder.
Notera att flyttblocket är något rundslipat i kanterna.
Isräfflorna på hällarna på västra sidan huset har en tydlig nord-sydlig riktning. Det var i den riktningen den tillväxande inlandsisen rörde sig plastiskt.
Geologiskt
Berget runt Våtsjön är frostsprängt med stora friliggande block. Blocken ligger i stor utsträckning ofta kvar i intill eller i närheten av brottplatsen.
Isräfflorna är markanta på skyddat urberg av granit. Ismassorna har utövat ett starkt tryck på Kilsbergsryggen med förkastningsbranten österut mot Närkeslätten och mer långsluttande västerut. Urbergspartierna kännetecknas av slätslipade stötsidor av rundhällskaraktär. Se de inledande bilderna. Isräfflorna är ganska grova vilket sammanhänger med att graniten i Kilsbergen är grovkornig.
De stora kubformiga flyttblocken beror också de på den grovkorniga graniten. Man kan ofta se hur blocken suttit ihop. Blocken har inte transporterats långväga.
Seglivade dödisar har legat kvar och smält till dödissjöar. De har legat kvar under HK (Yoldihavets högsta vattennivå motsvarande 160 m.ö.h. idag).
Mitt uppe på Kilsbergen löper vattendelaren mellan Östersjön och Nordsjön som mottagare av de olika vattensystemen. Den visas som den vågformade linjen på kartan nedan.
Kilsbergssundet.
Bilderna facsimil från Teasler, Hur land blev landskap.
Kilsbergssundets tröskelpunkt (för vattendelaren) låg cirka 5 meter under HK (160 meters nivån) varför vatten kunna flyta tvärs över Kilsbergens vattendelare. Kilsbergens midja, Kilsbergssundet, kan idag ses tydligt och följas när man kör E18 västerut från Lekhyttan mot Karlskoga och Möckeln. Kilsbergens midja har ”sannolikt varit täckt av kvardröjande is s.k. dödis när isfronten över Närke redan flyttat längre norrut”, skriver Werner Taesler. Den lokala dödisen torde då ha legat över sjöarna Leken, St. Noren och framförallt över Våtsjön och Kärmen samt angränsande dalgångar. Det innebär att dödisen legat kvar över de lägsta delarna av vattendelarna i Kilsbergen när inlandsisens kant drog sig norrut.
”Mitt för Våtsjön, detta intressanta senglaciala uppsamlingsbäcken, ligger ovanför dess norra strand gården Ö Sandbäcken (ses på norra sidan av E18 i höjd med rastplats Sansbäcken, min kommentar). … Söder om E18 vid nämnda gård träffar man vid Fuxbouddens sydöstra branta strandparti … på en komprimerad samling av kantslipade jätteblock. Alldeles runt E18 (vid gamla landsvägen) utbreder sig runt gården Sandbäcken ett homogent delvis uppodlat delta av älvsand.” Taesler sidan 36.
I en bäckravin strax norrut från Sandbäcken kan man se en isälvsdal fylld med stora svagt rundade flyttblock. Ytterligare norrut vid Mögsjöns norra strand finns ett flyttblock, Närkes största på 500 m3.
Mögsjön är en märklig sjö, spikrak i nord-sydlig riktning som en 1,5 kilometer lång kanal. Mögsjön ligger 1 km norr om Våtsjön är en tydlig sprickdalsjö. Intressant är också att Mögsjöns placering är cirka 165 meter över havet och därmed 25 meter högre än Våtsjön på 140 meter över havet. Det innebär ett fall på 25 meter på 700 meter. Den tydligaste sprickdalsjön är Mögsjön.
De glacifluviala bildningarna, i meningen löst och fast urberg som för 10 000 år sedan slipades av strömmande smältvatten i isälvar finns på varje meter i landskapet runt Våtsjön som ett omisskänligt dokument att läsa av för vandraren.
Mycket stora flyttblock finns även söder om Våtsjön med ibland den intakta bergsidan de bröts loss ifrån alldeles intill. Transport av isbundna block har skett den kortaste vägen söderut från Kilsbergens sprickdalar norr om Våtsjön.
Fråga: Har Kilsbergens vattendelare , som beskrivits ovan, under Yoldiatiden kanske utgjort en sorts isdelare, varvid isens avsmältning öster om vattendelaren gick snabbare och mer kontinuerligt än väster om vattendelaren?
Södra Kilsbergen, inkluderande Våtsjön, har tagit emot istransporterade storblock från både längre bort belägna bergbranter och närbelägna bergsbranter och sprickdalar. På tillgängliga reliefkartor syns dessa områden som stråk av block. Våtsjöområdet är i det sammanhanget att betrakta som mycket blockrikt. ”Klippblock följde med den sönderbrytande isen, dels infrusna i den, dels på isens undersida, en kortare sträcka tills de grundstötte och isen smälte bort. Blocken blev liggande och kallas mycket träffande ”flyttblock”.”
Detta skedde sannolikt i hög grad där sundet plötsligt vidgas i höjd med Våtsjön. Hela Våtsjön liksom exempelvis Sörgryten och andra är ännu idag översållade med skär och grund som mycket väl kan vara flyttblock av samma storlek som jätteblocken i Våtsjöns omgivningar. Våtsjön blev ett uppsamlingsbäcken för istransporterade granitblock från Kilsbergens centrala delar.
Sonens undersökningar i sjön med avancerat ekolog visar på granitblock i sjön under vattenytan som kan vara 6 meter långa och tre meter höga (över sjöbotten).
Kilsbergssundet var huvudsakligen skyddat för svallvågor från öster och Yoldiahavets stormar och stormvågor. Därför saknas klapperstensvallar i området runt Kilsbergssundet av den typ som kan ses exempelvis vid Lövbrickan. Kilsbergssundets höjder låg under Yoldiahavets tid strax under den s.k HK vid 160 metersnivån. Villingskullen på båda sidor om E18 vid Villingsberg ligger på 159 meter över havet. Mitt eget hus ligger på 155 meter vilket innebär att taknocken i stort sett befinner sig på det gamla Yoldiahavets vattenyta. Förmodligen har ”vår” klippa tidigt stigit ur havet. När Närke befolkades söderifrån över Tiveden och in i Kilsbergen har fiskare och jägare stått på klippan och blickat österut över havet och kanske också rastat i de lägre delarna på vår tomt. En makalöst spännande tanke och fantasi.
Vi avslutar redogörelsen med några kommentarer om Kilsbergssundets östra delar, dvs de områden som kan iakttagas när man kör E18 från Lekhyttan och upp för förkastningsbranten.
Dels finns ett isälvsdelta vid Lekens nordöstra ände. Men mycket tyder också på en mäktig isälv som mynnat i Kilsbergssundet norrifrån. Tidpunkt cirka 10 000 år sedan under Yoldiatiden. Isälven bröt igenom vid Igeltjärn vid Kilsbergssundets flaskhals av moränryggar i öster. Där har också stora mängder grus avlagrats på båda sidor om E18.
På den korta sträckan från Lekhyttan till Leken, några kilometer, kan man idag se tydliga geologiska former på den högsta kustlinjen vid olika tidpunkter, klapperstensvall, blockstrand, morän och delta.
Vid slutet av Kilsbergssundets historia efter den senaste (obs inte sista!) istidens slutskede kom mängder av finare ersionsmaterial som grus, sand, mjälla och lera genom Kilsbergssudets smala port vid Lekhyttan att föras mot öster ner till Närkeslätten.
Transporten av blockmaterial däremot spreds över de fria smältvattenytorna längs med Kilsbergens flacka sluttningar i väster och i Kilsbergssundets utvidgning vid Våtsjöområdet.
Kilsbergssundet mellan Lekhyttan och Möckeln är en intressant och spännande företeelse vars geologiska historia kan avläsas i naturen än i dag.
Källor:
I den geologiska delen: Werner Taesler. Hur land blev landskap. Kristianstad 1985. I den geografiska delen: Öppna källor och rapporter på nätet av Länsstyrelsen Örebro län samt Wikipedia.
Text och bilder: Lennart Waara
Bloggtexter om Närke och Kilsbergen finns på: lennartwaara.com
Glanshammar är inte den enda plats i länet där det under samma historiska tidsperiod brutits silver. Andra orter är Guldsmedshyttan, Björskogsnäs, Hällefors samt Garphyttan i Kilsbergen där det bröts silver 1620 – 30 vid den s.k. Ormtjärnsgruvan. Den historien återkommer vi till i serien om Kilsbergen.
I denna artikel behandlar vi den silvergruva som var verksam i Glanshammar under det slutande 1500-talet och vars reminiscenser, i form av en vattenfylld gruvöppning, kan ses strax väster om Glanshammars kyrka.
Åren 1581-82 under Johan III regeringstid startas en gruvbrytning av silver utifrån ett silverstreck som identifierats tidigare. Det gruvhålet kan beses än idag.
Johan III sände hovjunkaren Jacob Näf och Jöns Danielsson till Glanshammar för att dra igång gruvverksamheten. Det kom att innebära dagsverken, pålagor och ris för ortsbefolkning och bönder i omkringliggande byar. Den kungliga fogden Näf gick till sist ett gruvligt, möjligen också välförtjänt, öde tillmötes när hans huvud klövs av en yxa. Dalabönderna tog manligt och kraftfullt Näf av daga när han försökte få bönderna att ställa upp på Sigismunds sida emot hertig Karl.
Glanshammar var under Johan III ett kronobruk allt sedan Gustaf Eriksson Wasa gjort alla malmberg till statens egendom.
Den ekonomiskhistoriska idévärld som präglade tänkandet kring statens ekonomi vid denna tid var en variant av merkantilismen. Ett lands välstånd byggde på ackumulation av ekonomiska tillgångar främst ädla metaller som anskaffades via handel men också egen brytning. En nations rikedomar utgjordes av pengar och ädla metaller. Den tankeidéen bidrar till att förklara de många satsningar på utvinning av silver i bland annat Närke. Lönsamheten med en gruva kunde vara tveksam men bidrog till och var en symbol för landets rikedom. Dessutom fördes vid denna tid expansiva krig i Baltikum som kostade pengar. Brytningens direkta lönsamhet var således underordnad. Bönderna tvingades göra dagsverken till kronan och svarade för alla viktiga och avgörande körslor som krävdes samt dessutom leverera enorma mängder med ved. Bönderna gjorde 2-8 dagsverken per år förutom vindkörning samt körslor och leverans av ved. Gruvan krävde 20 m3 ved varje kväll för eldning/tillmakning under natten. Leverans av ved var böndernas skattskyldighet. Hyttugnarna vid Tjugesta förbrukade också stora mängder träkol för att smälta fram silverblyet. Det bly som frigjordes från blysilvret sändes till Sala silvergruva och gick till kulor. Silvret levererades till kronan.
Ledningen av Glanshammars gruvan sköttes av en gruvfogde Björn Olssson under hela 1580-talet.
Året 1588 arbetade 26 personer helår med olika uppgifter kopplade till silverbrytningen och framtagandet av silvret ur malmen.
Malmhissen ner i gruvan sköttes av en hästdriven hissanordning via en gruvvinda. Vindkörningen sköttes av traktens bönder. Gruvan var täckt av ett trätak och malmen förädlas och silvret utvanns vid Tjugesta hytta 5 km från gruvan. Vid Tjugesta fanns en malmkvarn med två stenar driven av vattenkraft. Silverforsen heter vattendraget idag. Vid Tjugesta fanns också en fogdekällare kallad Silverkällaren där naturaskatterna förvarades liksom också bruksfolkets livsmedel.
Bruksfolket utspisades dagligen av kronan via de naturaskatter som bönderna levererade. Fri förtäring var en löneförmån som varje anställd skulle erhålla. Johan III tillrättavisade vid ett tillfälle fogden i ett bevarat ampert brev i augusti 1583. Arbetsfolket hade fått en ”ringa och snöplig” utspisning. Fogden hade givit arbetsfolket förtäring till fyra personer av vad som skulle vara för två.
Hur mycket silver gav då gruvan. Några exempel: År 1882 utvanns 2 hg silver, 1883 3,5 kg, 1885 och 1888 10 kg vardera. Som redan påpekats liten vinst för en enorm kostnad för kronan och för de ortsbor och bönder som arbetade åt kronan. Det var kostnader för löner, utfordring, ved, dagsverken och körslor. De totala kostnaderna översteg helt enkelt värdet av det utvunna silvret. Som författaren till boken ”Silver i Glanshammar” så träffsäkert konstaterar i underrubriken till boken: ”Mycket slit och föga profit”.
Gruvan blev ett misslyckande i likhet med flera andra liknande gruvprojekt denna tid bland annat i Närke.
Från 1589 började problemen hopa sig. Det inträffade ras i gruvan. Gruvan vattenfylldes. En vådeld medförde att 100 m3 ved brann upp. Försök att leta nya silverstreck misslyckades. Spår efter den malmletningen kan sannolikt hittas i terrängen. Året 1891 lades gruvan ner och vattenfylldes. Nedläggningen meddelades gruvfogden i ett brev den 3 mars 1591 från Johan III, ”oss hava mer skada än gagn av samma bruk”.
Ett antal misslyckade försök senare med bland annat Enighetsgruvan och nya misslyckade försök med 1500-talsgruvan 1771, 1777, 1826, 1890 och 1894 och med stora förluster för investerare.
Kuriosa. Två silverkalkar I Tysslinge och Vintrosa kyrkor är tillverkade av Glanshyttansilver.
Källa: Sören Klingnéus. Silver i Glanshammar – mycket slit och föga profit. Örebro 2019.
Marmor har använts som byggnadssten och fasadbeklädnad liksom till skulpturer och ornament allt sedan Antiken. Framförallt är det den vita Carraramarmorn som är beundrad och berömd för sin vackra lyster men också svensk marmor har använts på liknande sätt.
Hur länge vi brutit marmor i Sverige vet jag inte men jag har sett en uppgift om marmorbrytning på Södertörn under 1600-talet. Vet ej om den uppgiften är korrekt.
I Sverige finns två, kanske tre, typer av marmor, den gröna Kolmårdsmarmorn och den vita Eketorpsmarmorn (namnet efter en herrgård vid Hjälmaren) från Närke och Glanshammar. Den kallas också dolomitmarmor och är av samma typ som Carraramarmorn men inte lika vit.
Hur länge marmor brutits i Glanshammar har jag inte lyckats utröna men den var omfattande under 1800-talet. Marmor är använd som fasadbeklädnad redan vid slutet av 1800-talet, exempelvis på fasaden av Kungl. Dramatiska teatern i Stockholm.
Efterfrågan på svensk marmor har gått i vågor liksom därmed också brytningen. Efter en högperiod avslutades marmorbrytningen både i Kolmården och vid Nasta 1970. Idag bryts marmor igen både vid ett brott i Kolmården och ett brott någon mil öster om Glanshammar av företaget Björka mineral. Brottet ligger söder om vägen vid Lillkyrka.
Ett flertal gamla övergivna marmorbrott, idag vattenfyllda och inhägnade, ligger några kilometer öster om Glanshammars kyrka synliga från gamla Arbogavägen.
Nastabrottet är idag ett naturreservat med två vattenfyllda marmorbrott som är tillgängliga via en skogsväg och utmärkta för bad och som dykplatser med det rena klara vattnet.
Idag används marmorn från Glanshammar under varunamnet Eketorpsmarmor till inredning, väggbeklädnad och golvklinker i exempelvis badrum. Bilden hämtad från internet.
Kända byggnader beklädda med marmor från Glanshammar.
Glanshammars kyrka öster om Örebro är en av landskapets större och intressantare kyrkor.
Dagens kyrkobyggnad, på bilden sedd från söder, har sannolikt föregåtts av en träkyrka före 1100-talet. Den nuvarande kyrkan är i sina grunddrag den ursprungliga stenkyrkan uppförd någon gång under 1100-talet och som står där än idag. Tornet bär tydliga drag av 1100-tal och är en del av den ursprungliga stenkyrkan, om man bortser från tornspiran som är av senare datum.
Dagens tornspira är uppfört 1701 efter att det gamla tornet brunnit 1696 efter ett åsknedslag. Tornet är prytt med Karl XI monogram. Han avled 1697 men hade donerat pengar till återuppbyggnad av tornet, nämligen 3000 daler kopparmynt. Därför är hans monogram uppsatt på tornet som var färdigt fyra år efter kungens död.
Det visuella intrycket av det vackra medeltida kyrkorummet med de imponerande kryssvalven är överväldigande sett från orgelläktaren.
Kyrkan och kyrkorummet är tillbyggt och utvidgat i olika omgångar under århundradena efter 1100-talet. Koret öster om altaret och det norra sidoskeppet är från medeltiden. Gravkoret för släkten Reuter är byggt 1678-79.
Predikstolen är ovanligt imposant och vackert utförd och byggd år 1633 av en konstsnickare från Västerås, Lars Stångesson.
Till höger om predikstolen hänger en träskulptur från 1400-talet av den heliga Birgitta. Den är tyvärr i dåligt skick och utan färger. Skulpturen är utmärkt på mitt fotografi ovan.
Det mest slående när man träder in i kyrkorummet i Glanshammars kyrka är förutom altaret och predikstolen de välbevarade tak- och väggmålningarna från 1589, utförda av Anders Jordansson Ryttare från Närke. Takmålningarna har aldrig varit överkalkade till skillnad från väggmålningarna som dock togs fram 1901.
I och runt kyrkan finns också synliga runstenar som behandlas nedan.
Runstenar
Nä28
Nä28 är en tidigt försvunnen runsten sannolikt inmurad i närheten av den nuvarande ingången. Den finns behandlad i ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” just med beteckningen Nä28. I nämnda skrift anges följande: ”Eftersom Nä 28 varken nämns i Ransakningarna eller när Glanshammars kyrkas »Ålderdoms Minnes märken» inventerades år 1830, måste runstenen »i kyrkomurshörnet » då ha varit dold. Tidpunkten för stenens försvinnande kan ej närmare fastställas vilket kan ha skett i samband med en ombyggnad av vapenhuset”.
inskriften på den försvunna runstenen vet man ändock känd till innehåll. I ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” skriver författaren.
”Bureus har emellertid tydligen ej själv undersökt stenen; han har nämligen, … nedanför sin avritning av runorna, gjort följande intressanta anteckning: »Ritat u r Lars Mårtensons i Sone bok som i Närike hade sit Krigzf. 1640 13 Mart. i Nyköp.»
Lars Mårtenson »i Sone» som Bureus nämner kan såvitt jag förstår knappast vara någon annan än den Lars Mårtenson, som blev sergeant vid livkompaniet av Närke-Värmlands regemente år 1640. Att det vid livkompaniet fanns en man, som. vid 1600-talets början ritade av runstenar i Glanshammar och hade kontakter med Johannes Bureus, har emellertid hittills varit helt okänt. Denne Lars Mårtenson är i rullorna uppförd som fältväbel vid kvartermästaren Gustaf Anreps kompani vid samma regemente år 1648, som fänrik 1649. Han är antecknad som död i Prag i juli 1649.”
Runraden
suen : let : rita : stin : eftir faþur : sin : kunuat•… tahrulauhar : kuþ : hialbi : sal : hans – þulfri
Translittering
Svæinn let retta stæin æftiR faður sinn Ounnhvat, (boan)da Hroðlaugau. Guð hialpi sal hans …
Till dagens svenska
»Sven lät resa stenen efter sin fader Gunnvat, Rodlögs make. Gud hjälpe hans själ …»
Nä23
Till höger i det norra sidoskeppet ses del av altaret och i fonden den medeltida dopfunten och metalldörren till sakristian samt de medeltida väggmålningarna som är i betydligt sämre skick än takmålningarna till följd av den nämnda överkalkningen.Som golvsten till sakristian, numera täckt av en glasskiva, ligger runstenen Nå23. Se bilden nedan.
Författaren till ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter” skriver:
”En nu förlorad, eller åtminstone oåtkomlig, runsten låg enligt J .G. Hallman i dörren till sakristian. På sin teckning av stenen har han om platsen antecknat: »runhellen i Sacerstidören i glanshammar». Samma plats anges på teckningen i Peringskiölds Monumenta.
Stenen har av teckningen att döma haft en oristad rotända. Den har sålunda ursprungligen varit rest. Den är nu framtagen och ligger som tröskesten till sakristian men täckt av en glaskiva.”
Den svårtydda texten kan vara:
Inskrift (enligt Hallman 1720):
sihrbnr. . . taniaikutr : a. . . rystan :
”Inskriften kan icke rekonstrueras med hjälp av den bristfälliga läsningen. Möjligen skulle man kunna våga gissa, att i runföljden sihrbnr det i runinskrifterna ganska vanliga mansnamnet Sigbiorn döljer sig och att inskriftens sista sexrunor [f]rystan liar utgjort det välkända namnet Frøystæinn”.
I ingången till sakristian finns en skylt som hävdar att texten på nutidssvenska lyder:
”Sigrik lär resa stenen efter Redobogen, sin son, en dugande man, och Udd och Frösten”.
På vilken grund denna text presenteras vet jag icke. Det bör handla om en friläggning av hela runsten och en senare tolkning av runraden. Var, när och hur detta skett har jag inte lyckats utröna. Men en spännande positiv utveckling av en dåligt känd runsten är det.
Nä26
Svart granit. Runsten är liggande inmurad i kyrkans sydgavel på drygt tre meters höjd.
Runskriften:
: þorken : auk : tu a : – – tu : kera : mer – -. . . i R: bruna : faþur : sin : auk : moþur : sina : hulmu :
Translitterering
ÞorgæÍRR oit … letu gæra mærki æftiR Bruna, faður sinn, ole moður sina Holmu.
På nutidssvenska »Torger och … läto göra minnesmärket efter Brune, sin fader, och efter sin moder Holma.»
Nä27
Svart glimmerrik granit. Var den ursprungligen stått är oklart dock vet man att den varit inmurad. Murbruk finns kvar på den sida av stenen som vetter uppåt. Slingor utan runor. Denna sten med slingor utan runor kan enligt ”Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter”ha varit en parsten till Nä26 som sedan murades in i kyrkan på 1300-talet.
Källor och kitteratur.
Om runstenar: Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Närke har 34 numrerade runstenar (15) och runstensfragment enligt uppgifter i den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter. I Sverige finns totalt cirka 2 500 kända runstenar.
Runstenar har allmänt sett tre syften.
Typ 1.
De har rests som ett minnesmonument över en eller flera döda personer med angivande av vem/vilka som rest sten och i vilken relation de stod till de döde.
Typ 2.
En runsten kan vara rest över en eller flera personer som gjort en långväga vikingafärd och som ibland dött utomlands eller att han dödat många fiender (”givit örnen föda”) med angivande av vem/vilka som rest sten och oftast i vilken relation de stod till varandra.
Typ 3.
Den tredje typen är att tala om att man själv, dvs den eller de som rest stenen, har byggt väg eller bro.
Många gånger, men långt ifrån alltid, anges vem som ristat stenen. Därför känner vi flera av de stora runmästarna riktiga konstnärer som Balle, Livsten, Öpir, Fot med flera.
Runstenarna var ursprungligen anslående bemålade, det vet man genom att man kunnat identifiera oerhört små färgrester i huggspåren.
Runstenar restes under en period från några hundra år efter Kristi födelse och fram emot 1000-talet. De flesta härrör ur perioden strax före eller efter år 1000. Det här var en period då Svea rike kristnades. Hälften av Sveriges runstenar har kristna markeringar i form av ett kors eller en textrad som avslutas med hänvisning till hans/hennes själ. Övriga runstenar har varken antydningar om asatro eller kristen tro men är ofta rikt ornamenterade med djurfigurer eller djuronamentik. Ibland är runstenar tydligt markerade med symboler för asa-tron. Kristna och asa runstenar förekom uppenbarligen parallellt under en period runt år 1000.
Apelbodastenen
Denna runsten står 4 km O om Nasta på en åkerholme S om och synlig från vägen mot Fellingsbro.
Min bild ovan är tagen den 4 januari 2023 och trots försök att färgförstärka den rödfärgade runraden så är den inte läslig. I min värld är det en skandal att Sveriges och det svenska folkets historia hanteras så illa av ansvariga myndigheter. Skattemedel borde finnas för att sköta våra tusenåriga minnen som visar det första svenska skriftspråket och med personliga meddelanden som bär fram till idag från vikingatiden.
Om jag uppfattat ansvaret rätt är det Örebro läns museum och Länsstyrelsen som ansvarar för det svenska folkets fornminnen och som uppenbarligen abdikerar från det ansvaret.
Båda bilderna är tagna av Grate året 1901. Alldeles uppenbart var runstenen i läsbart och presentabelt skick vid den tiden. Föredömligt.
Till saken hör att runsten Nä29 har en dramatisk historia. Vi citerar in extenso från Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter, sidan 90:
”I september samma år besökte Djurklou den nyfunna runstenen. Besöket föranleddeföljande skrivelse till Vitterhetsakademien, daterad Örebro den 29 dec. 1885: »Vid en förbiresa under forliden sommar besökte jag Apelboda … för att vinna närmare kunskap om den runsten, som der anträffats, och återfanns denna slagen i tre delar, liggande å en liten kulle i åkern till höger om landsvägen emellan Glanshammars och Fellingsbro gästgifvaregårdar. Hemmanets egare, som vid sökande efter byggnadssten funnit den flata hällen, ämnade bortföra densamma och krossade den derföre i tre delar; men då han vid uppbrytandet fann att stenen var ristad, lemnade han den orubbad och anmälde sitt fynd hos länsmannen, hvilken ock genom Kongl. Majts Befallningshafvanderedan för ett år sedan lärer hafva härom underrättat Kongl. Akademien; men vid mitt besök i September månad detta år hade jordegaren ännu icke erhållit några förhållningsordres … Då de tre styckena mycket väl kunna med jernkrampor sammanfästas och stenen, ehuru visserligen icke en af våra äldsta, väl förtjenaratt bevaras; så hemställer jag att Kongl Akademien ville taga vård derom och får jag såsom en lämplig person att derom gå i författning föreslå Lektorn vid Tekniska skolan i Örebro Herr A W Kjellström.»
Stenen lagades på ett för sin tid förtjänstfullt sätt med krampor, en nedtill på̊ framsidan, fyra på̊ baksidan och en på̊ högra sidan.” (Min kursiv)
I slutet av 1800-talet tog myndigheterna ansvar för det svenska folkets fornminnen som på ett sätt inte bara är förtjänstfullt utan också föredömligt och efterföljansvärt. På den tiden var statens skatteintäkter mycket mer begränsade än idag. ”Svenska folkets öden och äventyr” var av vikt och stod i centrum. Men, det var, för att uttrycka det polemiskt, innan partiledare för S och M hävdade att Sveriges historia var en historia av ”barbari”. Vi nämner inga namn för att inte besudla den heroiska historia som beskrivs.
Inskrift en på stenen:
Runraden
bofriþr : let resa eftir biurn : bruþur : sin : han uar farin fultrekila
Translitterering
Bofridr let ræisa æftiR Biörn, brodur sinn. Hann van jarinn fulldrængila.
Nutidssvenska
Bofrid lät resa efter Björn, sin broder. Han hade manligen farit vida.
Denna intressanta runsten minner om föredömligt manliga bedrifter, nämligen en längre, kanske flera, vikingaresor. En syster är stolt över sin broders bedrifter. Hon bekostar en runsten som minne/minner om Björns manliga resor. Därmed meddelande alla förbifarande vandringsmän om honom. Hon når också oss som nu befolkar Svea rike. Stolta också vi över denne Björn vikingafarare. Svenskar tusen år senare får meddelandet och kan fundera över hur de hade det, var de bodde, vart hans vikingaseglatser tog honom och hur det gick. Eftersom det inte nämns att han dog utomlands kan vi antaga att han återkom till hemmet i trakten efter en eller flera resor.
Källa: Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Närke har 34 numrerade runstenar (15) och runstensfragment, varav några idag är försvunna, enligt uppgifter i den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Allmänt om runstenar
Östergötland, Västergötland, Södermanland och par preference Uppland är de runstensrikaste landskapen. I Sverige finns totalt cirka 2 500 kända runstenar.
Runstenar har allmänt sett tre syften. De har antingen rests som ett minnesmonument över en eller flera döda personer med angivande av vem/vilka som rest sten och i vilken relation de stod till de döde. En runsten kan också vara rest över en eller flera personer som gjort en långväga vikingafärd och som ibland dött utomlands eller att han dödat många fiender (”givit örnen föda”) med angivande av vem/vilka som rest sten och oftast i vilken relation de stod till varandra. Det tredje motivet är att tala om att man själv, dvs den eller de som rest stenen, byggt väg eller bro. Många gånger, men långt ifrån alltid, anges vem som ristat stenen. Därför känner vi flera av de stora runmästarna riktiga konstnärer som Balle, Livsten, Öpir, Fot med flera.
Runstenarna var ursprungligen anslående bemålade, det vet man genom att man kunnat identifiera de oerhört små färgrester som kunnat i huggspåren.
Runstenar restes under en period från några hundra år efter Kristi födelse och fram emot 1000-talet. De flesta härrör ur perioden strax före eller efter år 1000 såvitt man kan bedöma. Det här var en period då Svea rike kristnades. Hälften av Sveriges runstenar har kristna markeringar i form av ett kors eller en textrad som avslutas med hänvisning till hans/hennes själ. Övriga runstenar har varken antydningar om asatro eller kristen tro men ofta rikt ornamenterade med djurfigurer eller djuronamentik. Ibland är runstenar tydligt markerade med symboler för asa-tron. Kristna och asa runstenar förekom uppenbarligen parallellt under en period runt år 1000.
Nastastenen
Nastastenen hänvisas ofta till i guideböcker och litteratur som Närkes praktfullaste och vackraste runsten med den elaborerade djurornamentiken. Jag instämmer. Om man bara skall besöka en runsten i Närke så skall man besöka Nastastenen. Vägbeskrivning hittas i guideböcker eller på nätet.
Runtexten är färgförstärkt i datorn för bättre synlighet. Som så ofta är text och ornamentik dåligt underhållna. De kan ofta inte ens läsas. Regeringarna satsar pengar på allt annat än det svenska folkets historia och traditioner. Vi har fd partiledare för både S och M som ansett att vår historia är en historia om ”barbari”.
Runstenen är omtalad och beskriven i de tidiga inventeringar av fornminnen som gjordes redan under 1600-talet. Teckningen ovan ingår i fornforskaren Johan Peringskiöds klassiska och omfattande Monumenta sveo-gothicorum från 1710 (varav delar finns tillgängliga online i fulltext).
Nu till runtexten i den huggna yttre bandslingan
Runraden
: þureiþ : lit : raisa : stein : eftir : lyþbyurn : sun sin : niitan :
Translittering
Þorhæiðr let ræisa stæin æftÍR Lyðbiorn, sun sinn nytan.
Översatt till nutidssvenska
Tored lät resa stenen efter Lydbjörn, sin dugande son.
Det intressantaste och som gör denna runsten så intagande och vacker är naturligtvis den mycket utvecklade och sinnrikt utformade slingrande djurornamentiken.
För att läsaren skall få en bild av hur runstenen kan ha sett ut en gång har halva runsten på nedanstående bild rekonstruerats med de färger den kan ha haft. Anslående, eller hur?
Bilden är hämtad från C.A. Lindsténs ”Enresa i tiden”.
Vem som ristat stenen anges inte och jag har inte i litteraturen kunnat finna uppgifter om vem runristaren kan ha varit. Konstateras kan dock att det är en van och mycket driven och skicklig runmästare som ristat stenen. Kanske någon av de kända namnen, men det vet vi inte.
Litteratur:
Som guide till besöksmål som Nastastenen rekommenderas:
Estrid Esbjörnson. Värt att se i Örebro län – en vägvisare till natur och kultur i Tiveden, Närke och Bergslagen. Örebro 2003
Allmänt äldrehistoriskt givande är också att ta del av:
Carl Anders Lindstén. En resa i tiden. Från den stora smällen till Mosjömadonnan. Örebro 2001.
Källa till runstenar och runstenstexter:
Den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Selma Lagerlöfs bok ”Jerusalem” publicerades i två volymer del 1 och del 2 åren 1901 – 1902 och bidrog till hennes Nobelpris i litteratur år 1909. Romanen var också Selma Lagerlöfs internationella genombrott. Romanbygget har verklighetsbakgrund men handlingen är uppvriden i fiktion. Selma Lagerlöf hade inför författandet av Jerusalem-texten besökt och gjort research i Jerusalem, tillsammans med Sophie Elkan, och träffat sekten och dess medlemmar från Nås liksom också ett besök med samtal med de kvarstannande bönderna i Nås.
Del I av ”Jerusalem” handlar om dalabönderna, livet och upptakten i Nås och del II handlar om livet Jerusalem. Boken är fantastiskt bra, en vidunderliga text skriven med enorm inlevelse som i del I visar dalaböndernas verklighet och föreställningar. Del II handlar om mödorna och eländet i Jerusalem. ”Jerusalem” utspelar sig under 1800-talet. Man följer några släkter och släktindivider i olika generationer. Centrala i romanen är Ingmarsönerna på den stora Ingmarsgården. Boken är inspirerad av den verkliga religiösa sekten ”larsanerna” som i Selma Lagerlöfs roman kallas ”helgumianerna” och deras migration från Nås socken i Dalarna till Jerusalem år 1896.
Hur ”sann” är Selma Lagerlöfs roman? Det är en fråga som ibland ställs och som kan diskuteras. Svaret blir naturligtvis beroende av vad man avser med ordet ”sann”. Boken ”Jerusalem” är inte ett polisprotokoll över händelserna eller en dokumentär eller ens en dokumentärroman utan dikt och fiktion. Verkliga händelser utgör dock bakgrund och inspiration.
Selma Lagerlöf skriver själv i ett brev till Hilma Granqvist som citeras i hennes opublicerade manus ”Drömmare och fantaster i dikt & verklighet”.
”Ingmarsönerna äro diktade personer. I Nås församling visar man nu en ”Ingmarsgård”. Den är också en dikt, men egentligen är ju sådant ett bevis på att min berättelse fortlever i folkfantasien.
Det tycks ju vara så att dylika samfund med egendomsgemenskap, celibat o.s.v. aldrig kunna bli bestående, men naturligtvis var det en sorg för mig, då jag fick höra att enigheten brustit inom Dalakolonien. Jag fick just höra de första ryktena därom, då jag hållit mitt förhoppningsfulla tal på Ekumeniska mötet. Sedan har jag från skilda håll fått höra hur krisen utvecklat sig och om det slutliga fredsslutet. ….
Jag är mycket glad att Ni såväl som jag tror, att de stridande parterna voro rättrådiga människor, men att omständigheterna framtvingade skilsmässan.
Mrs Spafford gjorde på mig det bästa intryck. Hon var mycket vacker, klok lätt att tala vid. … Kolonien var på den tiden utsatt för avskyvärt förtal och jag talade vid amerikanska konsuler för att få ofoget hejdat. På samma gång skrev jag till Mrs Spafford, att hon måste låta ungdomen gifta sig. Det var enda medlet, att sätta punkt för allt skvaller.
…
Jag vet mycket väl, att dalabönderna inte kunna förstå min berättelse. De ville att den skulle vara sann och verklighetstrogen från försa ordet till det sista. Förhållandet har varit detsamma i Nås men har nu börjat ändras till det bättre.”
Semla Lagerlöfs roman Jerusalem kritiseras av bl.a. Hilma Granqvist för att ge en felaktig bild. Det gör den möjligen om man läser Lagerlöfs Jerusalem som ett historiskt protokoll över händelserna i Dalarna och i Jerusalem. Men, i litterär mening visar romanen med verkligheten uppvriden i fiktion hur sekten ”larsaner” uppstod och utvecklades till en fanatisk och verklighetsfrånvänd liten sekt på 37 individer män och kvinnor inklusive stackars försvarslösa barn som tvingas med. Självägande hemmansbönder sålde hemman och allt de ägde och gav sig iväg till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst i tron att de som inte tillhörde sekten skulle förgöras av svavel och eld. Vistelsen i Jerusalem var sannolikt än värre i verkligheten än som den skildras i romanen.
Ett språkligt påpekande: I Selma Lagerlöfs roman ”Jerusalem” kallas gruppen och vistelsen i Jerusalem ”kolonin”. Det är ett förskönande namn på Jerusalem-fararna och vistelsen i Jerusalem som inte stämmer med min kunskap och analys av verkligheten. Jag använder konsekvent termen ”sekt” för att beskriva gruppen och vistelsen. Gruppen från Nås och de som kom från Chicago var en sekt. De var vilseförda av två starka personer. Gruppen var intolerant mot dem som stod utanför sekten, i synnerhet i Nås. De var en fanatisk religiös grupp ledda i Jerusalem av en matriarkal diktator. De såg sig själva som ”utvalda”. När Jesus, som de övertygat trodde, skulle återkomma och skapa dem ett himmelrike medan de som stod utanför de ”utvalda” skulle drabbas av svavel och eld. En sekt således som korrekt benämning.
Första boken utspelar sig i Nås socken i Dalarna
Ingmarsönerna och Ingmarsgården är centrala i den första boken. De är rättrådiga och gudfruktiga, och folket i bygden vänder sig till dem för råd och stöd. Äldsta sonen heter Ingmar och gårdens överhuvud kallas Stor Ingmar. Det är ett namn som måste förtjänas och det är folket på gården och i socknen som avgör när han är värdig namnet.
Den första bokens början följer Ingmars väg till att bli Stor Ingmar. Det är en berättelse om brott, skuld, bitterhet och försoning med fästmö Brita. Efter att hon avtjänat ett fängelsestraff förlåter de varandra och kommer att odla en varm relation.
Handlingen flyttar årtionden framåt och när Stor Ingmar avlider blir hans son den Ingmar Ingmarsson som berättelsen följer. Hans syster Karin gifter sig med Eljas en suput. Karin skickar Ingmar till skolmästarens hem för att skydda Ingmar från Eljas. Ingmar växer upp förälskad i skolmästarens dotter Gertrud. Eljas avlider efter att förött ekonomin så att Ingmarsgården är skuldsatt. Karins andra make Halvor köper den fri.
Under en danstillställning hos torparen Stark Ingmar ställer en tromb till med stor förödelse. Ungdomarna i stugan hör djävlar och demoner i stormen. Karin blir så förskräckt att hon blir förlamad i benen. Den traumatiska upplevelsen banar väg för en väckelserörelse i bygden. En konflikt växer fram mellan den gamla och nya tron.
Stark Ingmars dotter återvänder från Amerika med make Hellgum, som samlar folk omkring sig i en sekt. De kallas ”Hellgumianerna” och har funnit den ”sanna tron”. Karin och Halvor ansluter sig sedan Karins förlamning släppt efter Hellgums besök. Alla i socken som inte ansluter sig ses som syndare och förkastas.
Ingmar värjer sig och det blir värre när även Gertrud dras till sekten. Ingmar får Hellgum att lämna socknen och återvända till Amerika efter att ha räddat hans liv från tre uppretade män. Utan ledare minskar sekten men ett brev från Hellgum med en kallelse till de trogna får dem att bestämma sig för att resa till Jerusalem.
De som tar kallelsen på allvar säljer sina gårdar för att få råd med resan, däribland även Karin och Halvor. Ingmar, som planerat sitt bröllop med Gertrud, får ett erbjudande av häradsdomaren Sven Persson som köpt gården och skänker den till Ingmar om han gifter sig med dottern Barbro.
Gertrud är svårt drabbad av stor sorg. I en uppenbarelse där ser hon Jesus. Hennes bitterhet försvinner och hon ansluter sig, till Ingmars besvikelse, till Hellgumianerna.
Den högtidliga och sorgsna avresan genom bygden avslutar första boken. Den allra sista meningen är ett klagorop från barnen, som vid järnvägsstationen försöker rymma och vandra tillbaka till socknen – ”Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.”
Andra boken – I Jerusalem
Bönderna från Nås kom till Jerusalem och anslöt sig till Gordonisterna. De lever i en koloni under Mrs Gordons styre. De ger stöd och utbildning till fattiga. Samtidigt sprids rykten om att de lever i synd och de motarbetas.
Många av svenskarna avlider på grund av det svåra klimatet, däribland Halvor efter att ha hittat sin döda dotter uppgrävd ur sin grav.
Ryktena når också Nås och nämndemansdottern Gunhild får ett brev om att hennes mor i Nås dött efter ryktena om hur kolonin lever varefter Gunhild går ut på de heta gatorna och dör av solsting. Gertrud lider också av hur allmänheten i Jerusalem ser på Gordonisterna. Hon sluter sig i en drömvärld. Varje morgon går hon till Oljeberget för att invänta Jesu återkomst.
Mellan Gertrud och Gabriel uppstår vänskapsband. Gabriel räddar Gertruds liv när hon ligger febrig, genom att med en berättelse lura henne att dricka vatten hon tidigare uppfattat som förorenat.
En dag anländer Ingmar Ingmarsson oväntat. Han är ditskickad av hustru Barbro för att hämta hem Gertrud så att han kan gifta sig med henne. Ingmars och Barbros relation har varit frostig. Barbro vill skiljas, hon vet att Ingmar inte ville gifta sig med henne utan bara gjorde det för att rädda familjegården. Hon bär själv på en plågsam ångest för en förbannelse som sägs vila över hennes släkt.
Ingmar inser att hans kärlek för Gertrud svalnat – han älskar nu i stället Barbro. Han förmår Gertrud vakna ur sina drömmerier. När hon tror sig ha sett Jesus i levande livet bevisar han för henne att mannen i fråga är en dervish. Hon känner bara bitterhet för Ingmar. Gabriel, som oroat sig för henne, är däremot tacksam eftersom han älskar henne.
Ingmar bidrar med inspiration till nya arbetsuppgifter och inkomster i kolonin. Han räddar den också när den hotas av en konspiration.
I en strid med gravskändare får Ingmar sitt ena öga utstucket och det andra drabbas av en sjukdom. Risken att bli blind tvingar honom att resa hem. Nu lyckas det honom att övertala Gertrud att följa med till Sverige. Även Gabriel följer med dem.
När de anländer till Nås pågår en gudstjänst. Gertrud och Garbriel ansluter sig till sina föräldrar i kyrkan. Ingmar får veta av Barbro att Stark Ingmar ligger för döden. Under Ingmars frånvaro har Barbro fött en son som hon tror är blind och därför har hon spridit ut att hon varit otrogen. Sonen kan dock se och Barbro ser släktförbannelsen som bruten genom Ingmars resa till Jerusalem. Makarna förenas och avstår från att skiljas. Stark Ingmar, som väntat på att Ingmar ska återvända ”från vallfarten”, kan nu somna in.
Den ”happy ending” Selma Lagerlöf presenterar i romanen saknar all verklighetsgrund. En person lär ha återvänt. Det återkommer vi till. Beskrivningen i romanen av sektens liv och leverne i Jerusalem visar styckevis och delt hur svårt kolonin hade det. Den romantiserade avslutningen och andra romantiserande spår i romanen innebär dock inte att man kan hävda att ”Jerusalem” i sin helhet är en romantiserande skildring.
VERKLIGHETEN.
Det känns i hög grad relevant att jämföra sekterismen och den religiösa fanatismen hos ”larsanerna” och Olof Henrik Larsson med Knutby-församlingen, Helge Fossmo och Åsa ”Kristi Brud” Waldau eller varför inte med den ”troende” om än inte i strikt mening religiösa sekten Extinction Rebellion och Greta Thunberg. Sektbeteendena liknar varandra, verklighetsförnekelsen likaså. Hur och varför kan dessa sekter med en förvriden verklighetsuppfattning uppstå, utvecklas och fortleva till stora skada för dem själva och andra? En grupp som lever isolerat kan uppenbarligen övertyga varandra om vad som helst. Svavel och eld regnar över dem som inte är troende och kommer att förtära alla andra än den lilla gruppen. Eller, vanvettiga föreställningar om ett klimat-armageddon av katastrofal global uppvärmning, översvämningar genom stigande havsnivåer med Stockholm under vatten, extremväder med eld, stormar och död. I Jerusalemfallet handlade det om 37 personer som drog till Jerusalem för att invänta Guds straffdom och Jesu återkomst.
Josef Larsson med lie utanför Jerusalem.
Den Spaffordska sekten i Jerusalem. Studera de glädjelösa ansiktena. Skrämmande uttryck för kuvade människor!
Inledning
De verkliga Jerusalem fararna, bakom Selma Lagerlöfs roman, bestod av en sekt dalabönder med familjer som utvandrade.Den 23 juli 1896 bröt 37 människor upp från Nås socken i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. Den religiösa rörelse de kom att tillhöra hade grundats 1881 av Spaffords, ett förmöget Chicagopar. Paret Spafford hade i jerusalem grundat en sekt för att leva efter urkristna föreställningar.
Olof Henrik Larsson, född i Grundsund, var en svensk sjöman som utvandrat till USA. Larsson blev bekant med Spaffords och deras idéer Han blev väckelsepredikant och grundade vid återkomsten till Sverige en väckelserörelse i Nås. Larsson med hustru utvandrande senare till Jerusalem tillsammans med sektmedlemmar från socknen. I Jerusalem väntade Anna Spafford och hennes sektmedlemmar (i Lagerlöfs roman kallade Gordonisterna).
Inga ättlingar efter dalabönderna finns längre kvar i Jerusalem.
Händelserna.
Olof Henrik Larsson med hustru.
Olof Henrik Larsson kom till Nås (hans hustru Matilda Helgstens hemort) från Chicago 1889 och började då samla folk omkring sig. I Chicago ledde han redan en församling som levde i egendomsgemenskap, ingen medlem hade egna pengar eller ägodelar utan allt delades av alla. Larsson och hans följeslagare ansåg sig ha funnit den enda sanna läran, och alla som inte följde den ansågs vara förtappade syndare. Väckelserörelser fanns i hela landet och drog till sig medlemmar från svenska kyrkan. Larsoniterna var den minsta religiösa rörelsen med 50 medlemmar. Larsson återvände efter en tid till Chicago för att återförena sig med sin äldre församling, men höll brevkontakt med medlemmarna i Nås. Det var i Chicago som Olof Henrik Larsson vid återkomsten till sin församling hösten 1895 kom i kontakt med Anna Spafford. Han greps starkt av hennes ”gudomliga budskap”.
I februari 1896 kom ett brev från sjömannen och väckelsefanatikern Olof Henrik Larsson till sekten i Nås, med en kallelse att resa till Jerusalem för att ansluta sig till Spaffords sekt. De som reste sålde allt de ägde som tillfördes en gemensam kassa. Larsson återvände till Nås från Jerusalem för att hämta Nåsbönderna.
Det finns, som kuriosa, historiska ögonvittnesskildringar om ett fruktansvärt åskväder just när hästskjutsarna med resenärerna hade lämnat Nås, med hagelkorn stora som duvägg. Den tolkades sannolikt av de 37 och kanske också andra som ett Guds järtecken på samma sätt som tromben som var starthändelsen för väckelsen. Dagens klimatsekten har likande föreställningar, tolkningar och reaktioner inför naturligen återkommande dramatiska och ibland extrema väderhändelser. Det är inte bara en semi-autistisk flicka med fetal syndrom utan också en vädergubbe och en agronom som reagerar så.
Spafford med döttrar.
Den Spaffordska sekten i Jerusalem gav hjälp till sjuka och fattiga oavsett härkomst och trosuppfattning. Inom själva sekten rådde stränga regler och sjukvård var förbjudet, tron var enda läkaren. Kombinerat med det hårda, ovana klimatet medförde det att många av de svenska utvandrarna avled. Sannolikt blev livet i den Spaffors/Larssonska sekten i Jerusalem allt annat än ett gudomligt paradis, snarare ett ”gudsnådeligt” helvete att utstå.
Anna Spafford förbjöd sektens medlemmar att söka vård och använda mediciner vid sjukdom. Hon ogiltigförklarade alla existerande äktenskap, och inga nya fick ingås. Celibattvång infördes.
Olof Henrik Larsson som hade varit sektledare för församlingen i Chicago och Nås, förlorade snart sin position och försköts allt längre ut. Han fick arbeta som kittelflickare och förvisades slutligen till sin verkstad i ett plåtskjul, där hans hustru en morgon hittade honom död, på knä och med Bibeln uppslagen på bordet med 1 kor. 13, ”kärleken är tålig och mild” understruket. Så ändades banan för sektledaren som förlett 37 personer från Nås att söndra familjer och egendom för att resa till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst och för att undkomma det armageddon av eld och svavel som skulle drabba dem som inte tillhörde de 37.
Anna Spafford drabbades 1922 av ett slaganfall och dog. Gemenskapen började därefter krackelera. Dottern Berta Wester tog över sekten och umgänge med fester och alkohol infördes och äktenskap tilläts.
Hol Lars Larsson hade rest från Nås som femtonåring och arbetat som fotograf och guide. Han kallade sig senare Lewis Larsson, och blev efter första världskriget svensk konsul i Jerusalem. När celibattvånget avskaffats gifte han sig med Edith Larsson, Olof Larssons dotter.
Lars E. Linds skildring av sekten.
Så här beskriver Lars E. Lind händelserna och förhållandena i sekten i Jerusalem: ”En julidag år 1896 bröt 37 människor upp från den lilla byn Nås i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. I det torra och ofruktbara Palestina dog många av dem snart i okända febrar, men de överlevande och deras ättlingar kom att bilda huvuddelen i ”The American Colony”, som från att ha varit en underlig matriarkalisk sekt utvecklade sig till ett affärsföretag och spelade en betydelsefull roll i Den heliga staden”.
Vid avfärden från Nås var Lars Lind inte fyllda fem år. Under sin ålderdom var han bosatt i Kalifornien som den siste överlevande av Jerusalem fararna. Han avled 1981, 91 år gammal några månader efter att hans unika minnesbok hade publicerats
Lind skildrar hur det religiösa förtrycket förvandlade svenskarna till viljelösa slavar, kuvade av ett infernaliskt angivarsystem med offentliga häxprocesser.
Men Lars Linds bok är också en skildring av Det heliga landet som det tedde sig innan staten Israels tillkommit. Marginellt förändrat sedan Jesu tid. Lars Eriksson Lind fick tid att sammanfatta sitt liv, medveten om att det hade varit ett högst ovanligt liv. Han summerade i intervju i boken utvandringen till Jerusalem med ett enda svenskt ord:
”Elände”!
Då de drog iväg till Jerusalem var det som att resa till månen, säger han. De försvann från världen och förlorade sina själar.
”När jag besökte Sverige år 1964 och kom till Nås träffade jag en gammal kvinna på ålderdomshemmet — hon var över 90 och nästan döv. Då hon fick klart för sig att jag var en av Jerusalemsfararna berättade hon att hon också skulle ha rest, allt var klart för avresan, men något hinder kom emellan, hon mindes inte vad. Du var den som hade tur, svarade jag. Du var den lyckosammaste av dem alla”.
Ett sista citat ur Lars Linds bok, ”den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.
Enväldig matriarkal diktator var Anna Spafford och i sektens stora hus rådde stränga regler. De nyanlända svenskarna hade bara att foga sig. Pengarna från gårdsförsäljningarna fick de lämna i en gemensam kassa, som Spafford hade hand om. Barnen togs ifrån föräldrarna och uppfostrades kollektivt.
Nya äktenskap tilläts inte och redan gifta måste leva i celibat. Visserligen var svenskarna vana att följa sin ledare, men nu hamnade de i ren diktatur.
Till råga på allt utsattes de för ett hett klimat och nya sjukdomar. Tolv av svenskarna dog under de första fem åren, de flesta i malaria.
Bara en svensk återvände
Så vitt man vet flyttade bara en enda av de utvandrade Nåsbönderna åter till Sverige. Det var Jon Jonsson, som aldrig fick gifta sig med sin fästmö Karin Larsson. Anna Spafford ansåg honom obekväm och uteslöt honom tidigt. 1906 återvände han, efter några år i USA, till Nås. De flesta svenskarna blev kvar i sekten. Enligt vissa uppgifter berättade han aldrig om händelserna i Jerusalem.
De som reste från Nås
Dokumentet med namnen på de dalabönder som utvandrade från Nås socken till Palestina förvaras i Riksarkivet i Arninge, ingår i Statistiska Centralbyråns arkiv, 1:a avd Byrån för befolkningsstatistik, serie H3AA:164.
Klicka på bilderna för att se dokumenten tydligare.
Sammanfattning
Man kan fundera och spekulera! Ångrade de 37 resenärerna i sekten att ha sålt allt de hade och rest från ett sannolikt ganska gott bondeliv i Nås till sekten i Jerusalem, inför de prövningar de utsattes för där. Eller, tolkade de allt ont och svårt som skedde dem som Guds prövningar inför synder de kanske trodde sig begå eller ha begått. Livet i sekten blev sannolikt mer likt ”eld och svavel”, i varje fall i överförd mening, dvs. det liv de trodde att de andra i Nås som inte tillhörde sekten skulle drabbas av.
Den siste överlevande, Lars E Lind, berättar som redovisats om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Linds berättelse handlar om hur 37 människor, män, kvinnor och barn huvudstupa gav sig av från en liten bondby i Sverige, sålde och lämnade allt de hade, inklusive vänner, familjer och familjemedlemmar och reste till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst där. Istället hamnade de i djup misär, fångar i en fanatisk religiös diktatur, ett helvetesliknande matriarkat, utblottade in på bara kroppen i ett främmande land, vars språk de inte förstod och vars klimat de inte tålde. Många av dem dog efter bara några år.
Källor och litteratur:
En kritisk bok om livet för Jerusalem fararna från Nås skrevs av Lars E. Lind (som reste till Jerusalem med föräldrarna från Nås som barn) och Tord Wallström, Jerusalemsfararna : den siste överlevande berättar om utvandringen från Nås år 1896 och livet i Den heliga staden. Boken ” Tillägnas mina föräldrar Erik och Karin som lämnade sitt eget förlovade land utan att finna ett nytt.”
Viktiga museer som exempelvis Nationalmuseum har tidigare politiserats av socialister och identitetspolitiker.
Nu utsätts Historiska museet för medveten förstörelse. Sveriges forntid och medeltid inklusive kyrkokonsten skall uppenbarligen förfalskas så att den (10 miljoner föremål) passar in i den politiska agendan. Miljöpartiets tidigare kanslichef Åsa Marnell har utsetts till museets förstörelsechef och skall enligt egen utsago använda museet för att skapa engagemang för ”klimatkrisen”, enkannerligen enligt Miljöpartiets agenda.
Fy f-n för de landsförrädare och historieförfalskare som utsett en stollig miljökommunist till chef. Historiska kunskaper är lika med noll och sannolikt ett hinder för att bli chef. Kunskap behövs inte när vänsterpolitiseringen drivs igenom.
Var finns SD och Jimmy Åkesson i dessa frågor? Agera, för bövelen, innan allt är försent!
Gettlinge gravfält på Öland (mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta) är en av öns största fornlämningar. Gravfältet är närmare två kilometer långt och ligger i anslutning till den västra högvägen. Se kartan nedan.
Den imponerande raden av förhistoriska lämningar börjar norr om Gettlinge by. Många av gravarna har genom århundradena ramponerats och förstörts genom att stenar avlägsnats och av skattsökare i äldre tider.
Gravfältet beskrevs i äldre historiska texter 1634 av historikern Johannes Haquini Rhezelius i ”Monumenta runica”.
Han ritade också av skeppssättningen i sin resedagbok. Se längst upp till höger på högra sidan.
Den av Rhezelius avritade skeppssättning här fotograferad i oktober 2022.
Skeppssättningen är 30 meter lång och består av 23 resta granitblock intill varandra.
Den nordliga stävstenen har ett tjugotal skålgropar. Det visar att stenen en gång legat som en häll där människor huggit in dessa skålgropar i vilka man offrade för god växt, tillfriskande och kanske också god skörd. Skålgropar är ett vanligt och återkommande motiv på hällristningar från bronsåldern.
De stora resta kalkstenshällarna i den norra ”entrén” till gravfältet utgör en formlig portal till gravfältet, kanske just för begravningsprocessioner. De har naturligtvis också rests för att markera platsens betydelse som gravfält för befolkningen i byarna omkring. De två stora hällarna markerar, eller snarare en demarkationslinje och entre till, en plats som sannolikt av befolkningen omkring uppfattades och hedrades som helig ägnad å gångna generationer och förfäder.
Ursprungligen fanns det omkring 250 gravar, men numera är cirka 200 kvar i identifierbart skick. Carl von Linné lär också ha undersökt en av gravarna 1741 enligt Linnés ”Öländska och Gothländska resa”.
Tidsbestämning av gravfältet
Tidsbestämningar visar att de flesta stensättningar är från yngre bronsålder och järnålder. I några av de kvadratiska eller runda stensättningarna har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande med olika utformning av stensättningarna.
Ett femtontal gravar undersöktes arkeologiskt år 1900. Det man fann var uteslutande mansgravar. I några fann man vapen men tyvärr var de flesta redan plundrade.
Den bäst bevarade graven var uppförd av tio kalkstenshällar med ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Den gravformen är från första århundradet efter Kristus.
Gravfältet har använts under en imponerande tidsperiod på 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus dvs övergången från vikingatid till medeltid.
På gravfältet står också en av Ölands många välbevarade väderkvarnar.
lennart waaras blogg 