Närke har 34 numrerade runstenar (15) och runstensfragment enligt uppgifter i den digitaliserade Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter. I Sverige finns totalt cirka 2 500 kända runstenar.
Runstenar har allmänt sett tre syften.
Typ 1.
De har rests som ett minnesmonument över en eller flera döda personer med angivande av vem/vilka som rest sten och i vilken relation de stod till de döde.
Typ 2.
En runsten kan vara rest över en eller flera personer som gjort en långväga vikingafärd och som ibland dött utomlands eller att han dödat många fiender (”givit örnen föda”) med angivande av vem/vilka som rest sten och oftast i vilken relation de stod till varandra.
Typ 3.
Den tredje typen är att tala om att man själv, dvs den eller de som rest stenen, har byggt väg eller bro.
Många gånger, men långt ifrån alltid, anges vem som ristat stenen. Därför känner vi flera av de stora runmästarna riktiga konstnärer som Balle, Livsten, Öpir, Fot med flera.
Runstenarna var ursprungligen anslående bemålade, det vet man genom att man kunnat identifiera oerhört små färgrester i huggspåren.
Runstenar restes under en period från några hundra år efter Kristi födelse och fram emot 1000-talet. De flesta härrör ur perioden strax före eller efter år 1000. Det här var en period då Svea rike kristnades. Hälften av Sveriges runstenar har kristna markeringar i form av ett kors eller en textrad som avslutas med hänvisning till hans/hennes själ. Övriga runstenar har varken antydningar om asatro eller kristen tro men är ofta rikt ornamenterade med djurfigurer eller djuronamentik. Ibland är runstenar tydligt markerade med symboler för asa-tron. Kristna och asa runstenar förekom uppenbarligen parallellt under en period runt år 1000.
Apelbodastenen
Denna runsten står 4 km O om Nasta på en åkerholme S om och synlig från vägen mot Fellingsbro.
Min bild ovan är tagen den 4 januari 2023 och trots försök att färgförstärka den rödfärgade runraden så är den inte läslig. I min värld är det en skandal att Sveriges och det svenska folkets historia hanteras så illa av ansvariga myndigheter. Skattemedel borde finnas för att sköta våra tusenåriga minnen som visar det första svenska skriftspråket och med personliga meddelanden som bär fram till idag från vikingatiden.
Om jag uppfattat ansvaret rätt är det Örebro läns museum och Länsstyrelsen som ansvarar för det svenska folkets fornminnen och som uppenbarligen abdikerar från det ansvaret.
Båda bilderna är tagna av Grate året 1901. Alldeles uppenbart var runstenen i läsbart och presentabelt skick vid den tiden. Föredömligt.
Till saken hör att runsten Nä29 har en dramatisk historia. Vi citerar in extenso från Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter, sidan 90:
”I september samma år besökte Djurklou den nyfunna runstenen. Besöket föranleddeföljande skrivelse till Vitterhetsakademien, daterad Örebro den 29 dec. 1885: »Vid en förbiresa under forliden sommar besökte jag Apelboda … för att vinna närmare kunskap om den runsten, som der anträffats, och återfanns denna slagen i tre delar, liggande å en liten kulle i åkern till höger om landsvägen emellan Glanshammars och Fellingsbro gästgifvaregårdar. Hemmanets egare, som vid sökande efter byggnadssten funnit den flata hällen, ämnade bortföra densamma och krossade den derföre i tre delar; men då han vid uppbrytandet fann att stenen var ristad, lemnade han den orubbad och anmälde sitt fynd hos länsmannen, hvilken ock genom Kongl. Majts Befallningshafvanderedan för ett år sedan lärer hafva härom underrättat Kongl. Akademien; men vid mitt besök i September månad detta år hade jordegaren ännu icke erhållit några förhållningsordres … Då de tre styckena mycket väl kunna med jernkrampor sammanfästas och stenen, ehuru visserligen icke en af våra äldsta, väl förtjenaratt bevaras; så hemställer jag att Kongl Akademien ville taga vård derom och får jag såsom en lämplig person att derom gå i författning föreslå Lektorn vid Tekniska skolan i Örebro Herr A W Kjellström.»
Stenen lagades på ett för sin tid förtjänstfullt sätt med krampor, en nedtill på̊ framsidan, fyra på̊ baksidan och en på̊ högra sidan.” (Min kursiv)
I slutet av 1800-talet tog myndigheterna ansvar för det svenska folkets fornminnen som på ett sätt inte bara är förtjänstfullt utan också föredömligt och efterföljansvärt. På den tiden var statens skatteintäkter mycket mer begränsade än idag. ”Svenska folkets öden och äventyr” var av vikt och stod i centrum. Men, det var, för att uttrycka det polemiskt, innan partiledare för S och M hävdade att Sveriges historia var en historia av ”barbari”. Vi nämner inga namn för att inte besudla den heroiska historia som beskrivs.
Inskrift en på stenen:
Runraden
bofriþr : let resa eftir biurn : bruþur : sin : han uar farin fultrekila
Translitterering
Bofridr let ræisa æftiR Biörn, brodur sinn. Hann van jarinn fulldrængila.
Nutidssvenska
Bofrid lät resa efter Björn, sin broder. Han hade manligen farit vida.
Denna intressanta runsten minner om föredömligt manliga bedrifter, nämligen en längre, kanske flera, vikingaresor. En syster är stolt över sin broders bedrifter. Hon bekostar en runsten som minne/minner om Björns manliga resor. Därmed meddelande alla förbifarande vandringsmän om honom. Hon når också oss som nu befolkar Svea rike. Stolta också vi över denne Björn vikingafarare. Svenskar tusen år senare får meddelandet och kan fundera över hur de hade det, var de bodde, vart hans vikingaseglatser tog honom och hur det gick. Eftersom det inte nämns att han dog utomlands kan vi antaga att han återkom till hemmet i trakten efter en eller flera resor.
Källa: Sveriges runinskrifter, SRI band 14:1 Närkes runinskrifter.
Text och bild Lennart Waara
lennart waaras blogg 
Kommentera