lennart waaras blogg

Jag söker alltid vid bibliotekens gallringar göra goda bokfynd. Denna gång hittade jag en bok som på ett överraskande sätt bidrog till att förklara ett problem jag grubblat över.

Vart tog den traditionella journalistiken vägen? Den journalistik som söker sanningen i en samhällsfråga även om den är svår och komplicerad. Med en journalistisk inställning som inte tittar på konsekvenserna (vem som gynnas av att sanningen presenteras) utan hyllar den traditionella journalistiska konsekvensneutraliteten.

Boken jag köpte heter ”Sanningens många nyanser. En handbok i MÅNGFALDSJOURNALISTIK” (kursiv i originalet) av ”journalisterna” Behrang Kianzad och Lasse Sandström.

Författarna (vars yrkestitel satts inom citattecken ovan) bedriver vid något som heter Institutet för fortbildning av journalister i Kalmar en kurs som heter ”De nya svenskarna.”

Redan titeln på boken hävdar att sanningen (i filosofisk och vetenskaplig mening) inte är en och odelbar och möjlig att finna utan att den har många nyanser (en helt annan sak än att sanningen inte alltid är möjlig att beskriva och analysera fullt ut i bl. a avsaknad av hållbara data). De som vidare sysslar med MÅNGFALDSJOURNALISTIK är inte journalister utan propagandister med en tydlig politisk agenda. Agendan är känd som PK, politisk korrekthet med närmast religiös övertygelse.

Hur kan man i svenska media beskriva de svenskar som ansluter sig till daesh/IS för ”jihadist-resenärer” som om det handlade om en turistresa till Paris eller Aten?

Följande råd (finns flera) från boken ger oss ett svar: ”Var noga med orden. Skriv inte muslimbombare eller muslimterrorist. Vi vet att varken bomber eller terrorism hänger ihop med islam.”

Den korrekta beskrivningen är muslimska IS/Daesh-terrorister med dokumenterade mord/tortyr/våldtäkter och pedofili på meritförteckningen! Noterar dock att Expressen idag 24.6.2017 använder begreppet IS-terrorister för dem som återvänt till Sverige!

En islamistiskt och politiskt expansiv tolkning av islam sprids via imamer och moskéer som byggs i Örebro, Västerås, Gävle m.fl. städer i Sverige med Saudiarabiska pengar. Det handlar om wahhabism, en extrem form av islam som sprids över världen med miljarder dollar från Saudiarabien! Islam är en krigisk och expansiv religion. Den har varit så sedan Muhammeds dagar! Muhammed var krigare och övertygade och krossade meningsmotståndare via krig! Läs Koranen! Den är full av suror som uppmanar och rättfärdigar att döda s.k. otrogna! Konsekvensen är att Örebro idag i Vivalla har ett par hundra återvändande muslimska IS/Daesh-terrorister fria på gatorna!

Vad är de för typ av ”fortbildning” av journalister som bedrivs vid institutet och sprids via boken? Den förespråkar en journalistik med en propagandistisk uppgift och politisk agenda!

I mitt bibliotek hamnar boken på avdelning falska medvetanden, underavdelning nyttiga idioter/medlöpare. Om någon är intresserad av boken så skänker jag den gärna!

SOM-institutets studie ”Misstron mot medier” visar att invandring är det ämne där mediekonsumenterna litar minst på journalistiken.

33 procent av svenskarna säger att de har mycket litet eller ganska litet förtroende för rapporteringen om invandring. Motsvarande siffra för bevakningen av sjukvården, ämnet där förtroendet är som störst, är 14 procent.

54 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

Bara 27 procent anser påståendet vara helt eller delvis felaktigt.

Drygt 1 600 personer svarade på frågorna i SOM-institutets studie, som beställts av Institutet för mediestudier.

Man kan fråga sig när denna katastrofala utförsbacke började. En början är den tidigare migrationsministern Erik Ullenhag. En katastrof i flera avseenden. Alla hans halvsanningar och rena lögner om invandringen får inte plats här. Den intresserade rekommenderas att googla på Erik Ullenhags uttalanden under perioden som minister! Medierna hakade på och där är vi idag. Det vi läser och hör från PK-media konfronteras med verkligheten i samhället.

Ibland används uttrycket ”elefanten i rummet” om något man inte talar om/ inte ser. Det kan därför vara anledning att ta upp bakgrunden till uttrycket. Men först en reflektion.

Det finns nämligen en elefant i det svenska offentliga debattrummet. Det larmas i bl a den lögnaktiga Wolodarski/DN om högerpopulism, rasifiering och allmän fascism när stora grupper av det arbetande folket (41 procent av LO:s manliga medlemmar) och pensionärer med låga pensioner stödjer rörelser som Nationella Fronten och Marine Le Pen i Frankrike och Sverigedemokraterna och Jimmy Åkesson i Sverige (många fler europeiska exempel kan anföras), men ingen frågar varför!

Vilken är orsaken?

Den allmännare vänstern har fastnat i rasifierings diskussioner, HBTQ-frågor, frasradikalism och fascismetikettering men helt missat de stora frågor som drabbar det arbetande folket som ett resultat av globalisering, big politics och nyliberalism!

Tung kriminalitet och våldsbrott löper amok, svårhanterliga ekonomiska och sociala konsekvenser av välfärds- och flyktinginvandringen, ökad arbetslöshet i vissa regioner som en följd av avindustrialisering, avfolkning av landsbygden bl a som ett resultat av att viktig samhällsservice försvinner, en sjukvård som på lokal nivå knappt är värd namnet, en offentlig verksamhet i kommuner, landsting och statsförvaltning som förfaller med korruption och New Public Management! Bara för att nämna några viktiga samhälleliga strukturer som det arbetande folket känner av!

Med ett politiskt etablissemang (big politics och big media) som väljer att inte se och resa dessa frågor (den hjälplöst okunnige Stefan Löfvéns ”oacceptabelt”) och en ”vänster” som inte reser folkliga krav, så återstår för alltför många de populistiska rörelserna till höger! Se där elefanten i rummet!

Fabeln ”Den nyfikne” av Ivan Krylov (1769-1844) översatt av Stefan Lindgren.

– Goddagens, käre bror! Säg, var har du varit?
– På Kunstkamer min vän, tre timmar har farit;
Allt såg jag, studerade i detalj. Jag är så förvånad,
att även om du gav mig en hel månad
skulle jag inte kunna berätta allt för dig.
Å, det är verkligen ett hus av fantastiska djur
Så uppfinningsrik vår moder natur!
Vilka fåglar har jag inte sett! Vilka fän!
Vilka fjärilar, skalbaggar och spindlar
knott och kackerlackor – det svindlar!
Smaragdgröna och korallröda, min vän.
Och vilka oansenliga nyckelpigor!
mindre än ett knappnålshuvud, bäste Igor!
– Men elefanten? Vad tyckte du om den?
Stor som ett berg. Den står väl helt still?
– Har dom verkligen en sån?

– Jajamen.
– Jag måste erkänna, bror:
Någon elefant lade jag inte märke till.

Vladimir Favorskijs (1886-1964) fantastiska bild framlyft av Jan Myrdal.

Till en betydande grad är väl det fyrkantiga men enkla svaret! Alltför ofta serveras vi vinklade halvsanningar.

Jag skall återkomma till rapporteringen kring Folk och försvar konferensen i Sälen och hur de politiskt/militärindustriella komplexets ukaser om dataintrång behandlats av statstelevisionen och andra media.

Först till Seymore Hersh. Om någon förtjänar det svulstiga epitetet ”the greatest living investigative journalist” så är det sannolikt just Sey Hersh! Han står bakom avslöjandena (i välresearchade böcker) om MyLai i Vietnam, Abu Graib ( From 9/11 to Abu Graib), lögnerna bakom Irak-invasionen, Henry Kissinger (Price of power), John F Kennedy (The dark side of Camelot), and the list goes on and on and on.
På fråga – i en TV intervju i USA – om medias rapportering idag är bättre eller sämre än för 40+ år sedan svarar Sey Hersh. Jag citerar från minnet (har ingen transcript från intervjun).

”Those guys who control the press and their ability to manipulate the press are greater than ever. It is just so hard to take everything that is said at face value. Yes, things are worst off generally when it comes to day to day credibility. Those on the top gets away with incomplete or even non answers.”

Känns det igen? Hershs omdöme gäller självfallet amerikanska media. Sverige har ingen Washington Post eller New York Times (bara SvDs ambitioner) så jag påstår att förhållandena i Sverige sannolikt är än sämre!

Som exempel kan vi ta rapporteringen om ryska dataintrång. Statstelevisionen och andra media har okritisk redogjort för påståenden från det politiskt/militärindustriella komplexet utan att fråga efter saklig grund, ställa kritiska frågor kring varför just nu (FRA har varit traditionellt mycket förtegna men nu visas en karta med prickar över landet och anges siffor på antalet intrång, 100 000). Nästan total avsaknad av journalistiskt hederligt arbete med research och kritisk distans, tvärtom ett deltagande och vältrande i obekräftade politiskt vinklade påståenden.

Jag har hittat två undantag, Janerik Larsson i en blänkare i SvD (”tunt underlag”) och Jan Scherman i en text i torsdagens AB. Den sistnämnda texten citerar jag nedan in extenso. Den är intressant och läsvärd!

NICKEDOCKORNA I SÄLEN
JAN SCHERMAN om svenska mediers okritiska rapportering från Folk och försvar

Det är nu en sanning att säkerhetstjänster i väst alltid talar sanning. Och lika sant att de i öst ljuger.
Det går inte att dra någon annan slutsats av den senaste tidens smått unika mediala drev. Den tsunami av rapporter från USA:s olika säkerhetsorgan som nu ackompanjerats av svenska Försvarets radioanstalt, FRA diverse militära befattningshavare och en rad försvarspolitiker.

Men det unika är inte de militära intressen som driver på för svenskt medlemskap i Nato och kraftfullt höjda försvarsanslag. Nej, uniciteten handlar om den mediala passiviteten och den slående avsaknaden av ett grundläggande elementärt kritiskt ifrågasättande av makt och myndigheter.

FRA har plötsligt och lagom till den stora försvarskonferensen 118 på Sälens Högfjällshotell släppt ut uppgifter som normalt är hemliga. Vi har upplysts om att främmande makt förra året utförde minst 100 000 it-aktiviteter mot Sverige. Vem, vilka eller hur detta kan fastslås med säkerhet tycks ingen ens frågat. Rapporteringen utgår närmast axiomatiskt från att om Ryssland påstås bedriva cyberkrig så är det sant.
Av FRA:s instruktioner framgår att det är en civil myndighet med uppgift att fortlöpande informera inte minst regeringen om säkerhetsläget. Det FRA nu säger borde alltså ha varit känt under längre tid. De skarpa politiska reaktionerna från regering, försvarsminister och försvarspolitiker i opposition borde ha ägt rum långt tidigare.

Eller är det så att FRA har sammanställt sin rapport just nu och därmed inte skött sitt uppdrag enligt gällande regleringsbrev.
Om ingen av dessa hypoteser gäller återstår tolkningen att historien om cyberattackerna planterats just nu då medier, försvarspolitiker, militärer och -vapentillverkare samlats i Sälen. Drevet får sin nödvändiga näring och trumpetas ut med sådan styrka att minsta försök till tvivel tystnar.

Samma sak gäller den så kallade analys som forskare från Utrikespolitiska institutet, UI, nu offentliggjort till massiv spridning i medier.
Den rapporten påminner i sin logik om McCarthyismens jakt på påstådda kommunister i USA på 1950-talet. Den som i något sammanhang framfört något avvikande gick just främmande makts ärenden. Insinuationer om vilka man umgicks med lades till beviskedjan om samröre med dåtida Sovjetunionen.

Så är det också i rapporten av UI:s forskare, som slunkit ut i offentligheten som vore den en ovedersäglig sanning. När kulturskribenter lyft fram andra fakta om Ukraina-konflikten än de gängse så anklagas de gå Rysslands ärenden.
Var är det självklara ifrågasättande som borde riktas till Utrikespolitiska institutet? Varför denna handfallenhet, som annars aldrig gäller när myndigheter, universitet eller stiftelser ger sin bild av verkligheten i diverse utredningar?
De svenska uppgifterna faller dessutom fint in i den bild som säkerhetsorganen i USA gjort efter presidentvalet. Jag noterar att SvD:s förre politiske redaktör Janerik Larsson att materialet är mycket tunt, något som han blivit rätt ensam om att notera.
Tunnare än nattgammal is skulle jag vilja säga, med anledning av att USA-materialet lägger stor vikt vid att man i Kreml jublade över valutgången. Det är ju en bevisföring som mest påminner hur gamla lynchmobbar skipat rättvisa.

Men det är dock inte detta som förvånar mest, bekymrar i synnerhet och till med inger djup olust. Nej, det handlar om hur detta hemmagjorda svenska drev orkestrerats så unisont av hela det militärindustriella komplexet, politiker och näringsliv i förening med medier som okritisk pådrivare.

Folk och försvar är också en del av det militära systemet. Förvisso en del av det frivilliga försvarsarbetet, men en organisation med tunga makthavare från politiken, facket, arbetsgivarna och militären. I mitten på 1940-talet startade traditionen med dessa konferenser i svenska fjällvärlden.

Jag har varit där en gång, då jag jobbade på Aktuellt, och sett förbrödringen mellan granskarna och de granskade i den klädkod som mest påminner on ”casual friday” fast med tillägget värmande underställ.
Den här gången undrar jag dock om inte de närmare 400 deltagarna haft någon slags björnen sover-lek runt julgranen som daglig after ski och därvidlag bestämt sig för att det är den ryska björnen som jagar oss alla. Ryssarna var ju trots allt här och härjade senast 1809. Har det hänt förr kan logiken tala för upprepning i nutid, särskilt i danssnacket runt julgranen.

Nåväl, låt oss tillstå att hela grundfrågan är komplex och att det internationella säkerhetsläget försämrats. Men låt oss också konstatera att det just därför är så grundläggande viktigt att medier inte kompromissar med sitt grundläggande uppdrag att självständigt och ifrågasättande granska maktens påståenden.
Eller är det så att den före detta försvarsministern Torsten Gustafsson (C) berömda uttalande att ”visserligen är vi neutrala, men vi vet var hör hemma” nu också är den publicistiska princip som gäller nyhetsrapporteringen om det svenska säkerhetsläget?

PS. Jag har inte snackat med Putin om att skriva detta. Jag har i all enkelhet känt tvivel när säkerhetstjänster i statlig regi tillsammans med vår försvarsmakt blir liktydiga med sanningssägare. DS.

BREXIT OCH MAKTELITEN

Makteliten inom politik och media ondgör sig nu över att arbetarklass i England röstat för Brexit. Man uttalar sig dessutom hånfullt över att David Cameron begick ”dumheten” att utlysa en folkomröstning kring EU medlemskapet. Det är naturligtvis en skamlighet att faktisk fråga vad folket tycker i en fråga. I synnerhet som resultatet blev ett kraftigt statement!

Nu till den engelska arbetarklassens röstande. I diskussionen i UK före folkomröstningen utgjorde ”den polske rörmokaren” ett symbolargument ofta uttrycket med övermaga hånfullhet mot dem som inte såg enbart fördelar med denne.

Tänk nu efter en stund! Den ”polske rörmokaren” har kommit till UK och debiterar betydligt lägre timtaxa än den engelske dito. Inte undra på att medelklassen i London som arbetar som svettpåsar åt Westminster 1 tycker det är bra med lägre kostnader för sina reparationer. Men rörmokaren ute i landet som tvingas sänka sina timtaxor och därmed inkomster upplever inte samma upphöjda entusiasm för EU och den fria rörligheten och migrationen. De agerar faktiskt rationellt utifrån sina egna hushållsekonomier och röstar Brexit i hopp om att det skall förbättra deras situation. Man kan inte begära att de skall göra en analys av handel/ekonomi/tillväxt som en gängse akademisk professor i makroekonomi!

Kommentarerna är uppskruvade och förutsägbara – också i Sverige – från dem som tillvaratar makteliternas intressen. Radio, TV och tidningsmedia är fulla av hånfulla uttryck nedlåtande omdömen och väldigt lite förståelse och analys. Svettpåsarna gör sitt jobb!

Folkomröstningen i UK sände som sagts ett tydligt statement: Väljare är inte rundningsmärken!

Det är detta som Löfven (et consortes i andra partier möjligen med undantag för V och SD) är livrädd för att tvingas erfara, därför kommer vi inte att få någon av makteliten okontrollerad folkomröstning i Sverige! Kom ihåg hur den politiska makteliten manipulerade kärnkraftomröstning som inte gav en möjlighet till att välja mellan ja eller nej utan man införde en suddig linje jasså som då kallades linje två.

Bilden av makteliterna på en bräcklig flotte förekommer i analyserna. Det är en bra bild! Väljarna ute i landet ser att flotten är bräcklig ute på ett stormigt hav men själva tror eliten att de sitter på en stabil och säker flotte i lugnt väder! Nu erfar de något helt annat!

Jag hävdar att det i fallet UK finns två grupper på flotten som båda nu utmanats och känner sig utmanade, av väljarnas utslag. Den ena gruppen kan vi kalla Westminster 1 och består av big banking, big business, big politics och big media. Motsvarigheten finns också i Sverige runt Rosenbad i kretsar i Stockholms City!

Den andra gruppen är den politiska eliten i Bryssel som driver mot en superstat (vissa använder ordet monsterstat) och här har vi svenska deltagare. Nu på morgonen nås vi av ukaser från mötet i Bonn om att de ursprungliga sex grundarländerna nu vill driva EU i än tydligare – och farligare – i överstatlig riktning. Inte bara som nu en meningslös president, en tramsig EU hymn och en flagga som står för vadå?

Än en gång fascineras – för att inte säga skräms – jag av hur ytligt rätten till yttrandefrihet i tal och skrift sitter hos socialistiska och vänsterliberala journalister. Nu har en stor del av den gängse tyckareliten gått i spinn över att Skavlan på fredag skall intervjua Jimmy Åkesson (SD). Intervjun är inte sänd ändock rasar man, som t ex UNTs kulturredaktör, över att han tillåts yttra sig i det sammanhanget.

Jag är så glad över att jag och mina kamrater redan under gymnasieåren lärde oss och övade oss i att argumentera mot oss misshagliga uppfattningar utifrån den från Voltaire hämtade sentensen ”jag avskyr dina åsikter men är beredd att gå i döden för din rätt att ha dem”. Vart tog detta vägen? Är vi på väg in i ett monolitiskt tyckarsamhälle med en viss typ av uppfattningar styrda av en liten ”elit” journalister? Det skrämmer mig verkligen att utrymmet för avvikande uppfattningar sitter så löst.

Det är naturligtvis självklart att Jimmy Åkesson och SD skall behandlas på exakt samma sätt som alla andra politiker och partier. Eftersom jag är extremt politiskt intresserad så kommer jag att se intervjun med JÅ hos Skavlan, ett program som jag normalt inte tittar på. Sett i sitt sammanhang, JÅ:s politiska återkomst efter en sjukskrivning för utbrändhet, SD:s osannolika uppgång i väljaropinionen och det märkliga parlamentariska läget, är intervjun naturligtvis ett scoop för redaktionen för programmet. Om intervjun sedan är bra eller dålig det vet jag inte!

Låt intervjun sändas! Skriv sedan gärna, UNT, vad ni tycker och tänker om det som faktiskt kommer att sägas! Det är ER rätt! Men kom inte med pekpinnar om vad jag och andra skall ta del av! Jag avvisar alla försökt att censurera eller styra vilka intervjuer eller nyheter jag skall ta del av. Just för att nyhetsförmedlingen och debatten i Sverige är så fruktansvärt smal och dålig så tar jag dagligen på nätet del av ett stort antal internationella och svenska nyhetsorgan, även misshagliga! Jag gör sedan mina bedömningar. Uppenbarligen står jag därvid på en betydligt stabilare demokratisk, politisk och filosofisk grund än den gängse tyckareliten och deras aggressivt framförda krav på att få styra vad som sägs och skrivs!