lennart waaras blogg

Av Jan Myrdal

Den som intresserar sig för Sverige märker tämligen omgående att mycket i dagens Sverige (användningen av ord som folk och folkligt t ex) betingas av att vi segrade i de bondekrig där de tyska ländernas bönder förlorade.

Därmed var folket starkt nog att ofta kunna stå herrarna emot i de ständiga gränskrigen mellan Danmark och Sverige. Även under nordiska sjuårskriget rådde formell, fördragsenlig fred mellan göingar och värendsbor på var sin sida om den omstridda riksgränsen. De vägrade, ohne uns! trots att adel och kungligheter sökte driva dem ut i kriget. Sådant var inte vanligt nere i Europa där bönderna kuvats. Kulturellt och i vårt statsskick är vi heller inte del av det som kallas Europa.

Vår kultur är inte av Rom, antik eller kyrklig utan nordisk. Det är därför Sverige ständigt döms för brott mot mänskliga rättigheter i Europadomstolen. Inte för att svenskar torteras, men för att vår statsstruktur är annorlunda. Annat ligger än djupare. Att vi i Sverige räknar släktskap bilateralt, agnatiskt såväl som cognatiskt, och att det därför inte finns klaner och ätter i skotsk eller sydeuropeisk mening innebär att alla i Sverige på några generationer, de må ha varit valloner eller judar eller somalier, blir släkt i släkten. Svenskhet är inte som i tysk lag en blodsbunden utan en social egenskap.

Historiens erfarenheter behöver inte vara tydligt medvetna för att spela politisk roll. Att tyskar, men alls icke österrikare eller tysktalande schweizare, är folkligt impopulära i Sverige känner alla turister till. Mer impopulära än i Danmark som var ockuperat av tyska trupper under andra världskriget. Skälet får sökas under Albrekt av Mecklenburgs regeringstid i Sverige 1364-1389. Han förde med sig tyska rovriddare vilka sökte härska med nävrätt. Det är den grymmaste period den svenska allmogen upplevat. Därför skrev Bondeståndet i sitt memorial 29 februari 1720 att det kunde godkänna prinsgemålens, Fredrik av Hessen-Kassel, trontillträde blott om inga tyska herrar följde med honom. Den som vill förstå hur EU-motståndet i Sverige kan vara så djupt och emotionellt trots den officiella, dånande EU-propagandan bör minnas Albrekt! I slarvigt språkbruk sägs ibland att Sverige liksom Schweiz, Vatikanstaten och Österrike tillhörde de neutrala staterna i Europa. Men den schweiziska neutraliteten grundas på Wienfördraget av 20 mars 1815 och Schweiz är alltjämt fördragsmässigt en neutral stat liksom Vatikanstaten efter 1929 års fördrag. Österrike var fördragsmässigt neutralt från statsfördraget av 15 maj 1955 som bekräftades 26 oktober 1955 i grundlagens första artikel. De var alltså permanent neutrala. (Belgien var på liknande sätt en permanent, i fördragen 1831 och 1839 garanterat, neutral stat fram till den tyska inmarschen 1914.) Den svenska neutraliteten var aldrig permanent eller garanterad.

Varken Sverige eller Österrike är längre formellt neutrala. Som medlemmar av EU ingår de i ett maktpolitiskt paktsystem som ger dem blott begränsad utrikespolitisk rörelsefrihet.

Det uttryck som svensk utrikesledning och svenska politiker brukat använda för att förklara den svenska politiken lyder: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet under krig. Det är luddigt och det finns skäl att ser närmare på vad detta inneburit. Ända från rikets grundande i tidig medeltid har Sverige funnits i ett geopolitiskt spänningsfält mellan Östmakten, Kontinentmakten och Västmakten. Beteckningarna växlar. Väst kunde under senare århundraden vara Nederländerna eller England eller Förenta staterna. Kontinentalmakten kunde vara fransk eller tysk. Östmakten dock ständigt rysk; ibland svagare, ibland starkare. Den svenska fåtaliga högadelns försök att delta i det stora spelet förde Sverige ut i en serie krig, för folket och riket (som var en småstat) alltmer olyckliga fram till den slutliga katastrofen när riket klövs och östra rikshalvan blev Storfurstendömet Finland i det Ryska kejsarriket. Det blev den cyniske förre revolutionären och skicklige realpolitikern Bernadotte vilken som Carl XIV Johan av Sverige och Norge med 1812 års politik avskrev den adliga chauvinismen och ändrade kurs. Sverige blev en mer småborgerlig stat som försiktigt och blott för egen räkning loverade mellan makterna.

Krisen mellan England och Ryssland tycktes vid årsskiftet 1833/34 kunna leda till krig. 4 januari utfärdade Carl Johan den neutralitetsförklaring som varit betydelsefull in i vår tid. Den var mer en praktisk förklaring om alliansfrihet än en om neutralitet av schweiziskt eller belgiskt snitt; därtill lät kungen det realpolitiska intresset att ge England vissa fördelar väga tyngre än hans egen principiella ryssvänlighet.

Detta försiktiga loverande präglade neutralitetspolitiken. I Krimkriget förblev Sverige neutralt trots monarkens intresse att få med landet i kriget mot Ryssland; vid 1864 års preussiska krig mot Danmark var skandinavismen officiell ideologi men i trontalet sades att riket icke tänkte ”lägga sitt svärd i vågskålen”; vid 1870 års krig förklarade sig Sverige neutralt trots Carl XV:s önskan att ingripa på fransk sida. Vid Preussens seger blev neutraliteten av maktpolitiska skäl tyskvänlig. Kejsar Wilhelm kunde till svenske kungen skriva att man nu gemensamt skulle sträva efter att ”fastare knyta de band som förenar oss”. Inför det länge förutsedda utbrottet av första världskriget försökte i synnerhet liberala politiker att bryta med loverandet och göra Sveriges neutralitet permanent och garanterad. Detta avslogs av riksdagen gång på gång (1893, 1894, 1899, 1902, 1912).

Utrikesdepartementen i Wien och Berlin räknade 1914 med ett svenskt deltagande. Överklassen och kungahuset var principiellt tyskvänliga. Men även om Sverige inte var en parlamentarisk stat, en demokrati, var det bundet av tradition och av en stark folklig fredsvilja. Till tyske ministern i Stockholm, Reichenau, förklarade Gustaf V vid lunchen 26 juli 1914 att han ville att kejsar Wilhelm skulle veta att Sverige under inga omständigheter skulle stå på Tysklands fienders sida. Mer kunde han inte åta sig. Men han tillade: Huruvida Sverige skulle gå till anfall mot Ryssland berodde på händelsernas utveckling och det psykologiska ögonblicket. I Berlin och Wien trodde man att man efter dessa ord kunde räkna med Sverige. När svenska regeringen 3 augusti 1914 förklarade att Sverige skulle iaktta fullkomlig neutralitet ”under detta krig” uppfattades detta i Berlin som en formalitet. Till en början var Sverige också på ett försiktigt sätt nästan en icke-krigförande på Centralmakternas sida. Så befordrades Auswärtiges Amts chiffrerade telegram till tyska beskickningar som ambassaden i Washington av svenska utrikesdepartementet. Men redan efter ”undret vid Marne” hösten 1914 då den franska armén lyckats skydda Paris och den svenska militärledningen insåg att det var mindre självklart att Centralmakterna skulle segra började neutralitetspolitiken läggas om och steg för steg bli mer neutral.

Skeendet inför och under andra världskriget var likartat. Efter att ha varit starkt bunden vid Nationernas Förbunds politik under tjugotalet drog den svenska regeringen efter Abessinienkriget slutsatsen att NF:s 16 § om sanktioner var obsolet och Sverige icke bundet av den kollektiva säkerheten. Mot slutet av 30-talet blev omorienteringen allt påtagligare. Västmakterna var inte att lita på; Storbritannien hade åter, som när vi var dess allierade i början av 1700-talet, lämnat Östersjöområdet åt sitt öde; det gällde att själv se om sitt hus. Sverige bidrog till Münchenpolitiken genom att internationellt agera mot de sovjetiska försöken att upprätta en verklig allians mellan Sovjetunionen och Västmakterna. Utrikesminister Sandler vädjade den 30 juli 1939 till Västmakterna att inte ge efter för de sovjetiska förhandlingsinviterna.

Den svenska regeringens politik bidrog till att Stalin drog slutsatsen att den kollektiva säkerheten var stendöd, att han måste köpa tid till vad pris som helst och ingick non-aggressionsavtalet och avtalet om intressesfärer med Tyskland.

Vid krigsutbrottet avgav Sverige neutralitetsförklaring den 1 september och den 3 september 1939. Men Sandler som inte förutsett konsekvenserna av sin politik, som glömt den bernadotteska försiktigheten och utgått från att Sovjet och Tyskland skulle balansera varandra i Östersjöområdet, hade redan våren 1939 inlett ett svensk-finskt militärt samarbete och bundit Sverige, trots de sovjetiska protesterna, vid att Finland skulle befästa Ålandsöarna. Vid det finsk-sovjetiska krigsutbrottet sökte han få till stånd ett aktivare svenskt ingripande på Finlands sida. Då hans politik på detta sätt ansågs hota Sveriges nationella intressen blev han avsatt. Inom överklassen, militären och alla ledande tidningar var krigsviljan stark. Sverige sände stor hjälp till Finland och blev i realiteten ”icke krigförande” på Finlands sida men statsminister Per Albin Hansson var krigsmotståndare, hade örat tätt mot marken kände folkviljan och statsledningen lät genom kungen i konselj förklara att Sverige ”med sorg i hjärtat” från första början förklarat för Finland att man ”ej borde räkna på militär intervention från Sveriges sida”. Per Albin Hansson och den nye utrikesministern, Günther, verkade för fred mellan Sovjetunionen och Finland. Vissa svenska militärer upprördes över denna fega, som de sade, neutralitetspolitik och talade om nödvändigheten av en statskupp. Den omintetgjordes av Per Albin Hansson med kungens stöd.

Under trycket av de tyska segrarna, ockupationen av Danmark och Norge, Holland, Belgien och Frankrike samt på Balkan böjde Sverige i enlighet med sin tradition alltmer av från en strikt neutralitet. Vid det tyska angreppet på Sovjetunionen började Sveriges politik till en del anta karaktären av icke-krigförande. Men diskussionen i regering och riksdag inför de tyska truppförflyttningarna över svenskt territorium rörde hur mycket landet måste ge vika för att inte dras med i kriget. Överbefälhavaren, general Thörnell, ville samman med andra höga militärer sommaren 1941 att Sverige skulle delta i korståget mot Sovjetunionen. Statsledningen Per Albin Hansson ingrep omedelbart mot detta. Generalerna böjde sig. De löd order. Endast mycket begränsade kretsar var principiellt Hitlervänliga.

Även den yttersta nationella högern som hela 30-talet sympatiserat med Hitler, Mussolini och Franco hade våren 1939 vid inmarscherna i Prag och Tirana förklarat att Hitler och Mussolini brutit nationalismens idé och utgjorde ett hot mot Sverige som nation.

Från hösten 40 till hösten 41 fördes en intern debatt om hur Sverige skulle kunna överleva i ett ”Nyordnat Europa” efter en då trolig seger för Tyskland. Den debatten var rimlig och oundviklig. Men i december 1941 när den tyska offensiven mot Moskva brutits och Röda armén gått till framgångsrikt motangrepp drog den svenska statsledningen samma slutsatser som efter slaget vid Marne 1914. Tysklands seger var mindre trolig. Därefter, i takt med att den svenska militära beredskapen stärktes till dess det vore rimligt att säga att ett tyskt angrepp skulle bli angriparen mer dyrbart än lönsamt, blev den svenska neutraliteten steg för steg alltmer neutral. I den tyska Königsbergsradions propagandasändningar sades att svenskarna var svin i smoking som vägrade göra sin plikt i den europeiska gemenskapens ödestimma. I krigets slutskede framträdde Sverige som icke-krigförande på Norges och Danmarks sida mot Tyskland.

Under kalla kriget var den svenska utrikespolitiken som den fastställts av riksdagen med folkets överväldigande stöd och formulerades av regeringen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Liksom tidigare kunde den i praktiken luta än åt ena, än åt andra hållet i enlighet med de rådande kraftförhållandena. Den var inte dubbel. Det fanns blott en utrikespolitik. Men till skillnad från situationen under andra världskriget när statsministern beordrat ÖB att följa den fastlagda politiken fanns en svaghet i den högsta statsledningen.

Vissa höga militärer och politiker inledde tvärs emot den fastlagda politiken på egen hand ett militärt samarbete med Förenta staterna. Som inte bara bestod i utbyte av information: officerare från Förenta staterna placerades i de mest centrala och hemliga kommandocentraler, svensk militär landsatte diversionister på sovjetiskt territorium, svenskt flyg utförde för Förenta staternas räkning spaningsuppdrag över sovjetiskt territorium, svensk underrättelsetjänst arbetade i och kring Sovjetunionen för Förenta staternas underrättelsetjänst.

Sovjetunionen kände inte bara till detta genom sina spioner i den svenska militärledningen, de visade också i handling att de var medvetna om vad som försiggick: de tillfångatog diversanterna och ”vände” dem, gjorde dem till dubbel-agenter, sköt ner svenskt flyg på spaningsuppdrag. Det farliga i denna situation var att den svenska högsta statsledningen visade sig svag. Den hade glömt den bernadotteska försiktigheten, förmådde inte ingripa och göra sin utrikespolitik verklig och gav därmed det Ryssland som i 700 år sett på Sverige med misstänksamhet casus belli, formellt skäl att inleda militära motåtgärder, även enligt FN-stadgan som Förenta staterna gjort och gör i motsvarande situation, om Sovjetunionens ledning hade bestämt sig för att ett sådant ingripande tjänat dess långsiktigare intresse.

Efter Förenta staternas seger över Sovjetunionen i kalla kriget och Förbundsrepubliken Tysklands återtagande av sin gamla roll som centralmakten, den mäktigaste och ledande, i Europa är den svenska politiken präglad av viss förvirring. Ledande politiker uppträder som om Bernadottes politik inte längre gäller. De tror att Rysslands påtagliga svaghet och förvirring är ett förblivande tillstånd.

Men liksom de politiker hade fel vilka 1945 sade att Tyskland aldrig mer skulle resa sig har de fel som inte inser att Ryssland inom en historiskt kort tid åter kommer att vara mäktigt (i vilken statsform är omöjligt att förutse) och att det för Sverige är livsviktigt att balansera de tre maktsfär-erna öst, syd, väst nu som då. Jag kan inte se annat än att vårt deltagande i EU är ett misstag. Vi tillhör varken kulturellt eller politiskt detta Europa. Vi stod utanför Karl den Stores Europa över Napoleons kontinentalsystem fram till första och andra världskrigens försök att skapa ett Neuropa. Det har varit mer än olika politiska beslut; det är en livshållning som motsvarar vårt mest grundläggande nationella existensbehov.

Men det får ni ingen enda svensk politiker att säga högt! Inte än!