lennart waaras blogg

”DET HÄR KOMMER ATT SPELA SD RAKT I HÄNDERNA…” – rapport från den humanitära stormakten
Publicerad den 12 juni, 2017 av jensganman

Under våren har jag träffat och intervjuat tre kvinnor på olika platser runt om i Sverige. Kvinnorna arbetar på asylboende/HVB-hem för ensamkommande. Deras vittnesmål skildrar det svenska asylsystemet inifrån. I den bästa av världar hade de vågat berätta om sina upplevelser i eget namn men så fungerar inte den svenska debatten. Därför medverkar de anonymt. Eller som en kvinnorna uttryckte saken:
”Jag har min inkomst och min familj att tänka på… min kritik av systemet kommer i värsta fall att avfärdas som förtäckt ‘rasism’. Fast de som säger så förstår inte att de lägger krokben för att skapa ett bättre system som i slutändan skulle gagna alla inblandade. Eller så skiter de i det. Jag vet inte vad som är värst.”

Först en kort bakgrund till varför jag skrivit den här texten. Jag har själv tillbringat mycket tid på olika asylboenden. Både av privata och yrkesmässiga skäl. Successivt väcktes min nyfikenhet för mekanismerna bakom dessa miljöer.
Intervjusvaren från de tre kvinnorna är ingen rolig läsning.
De tecknar en bild av ett land som var mycket dåligt förberett för uppgiften att på kort tid ta emot många människor från andra kulturer. De visar också en bild av ett system där tjänstemän/kvinnor tvingas lösa en rad komplicerade problem genom improvisation – eller genom att se mellan fingrarna. Ett system där skattepengar rinner iväg ofta helt utan kontroll.
Om vi till detta lägger en journalistkår där många tror att deras främsta uppgift är att skönmåla problem och undanhålla fakta för att undvika att ‘spä på främlingsfientlighet’ förstår ni att vi har problem, även om ‘julgranen inte brunnit’ (än) och det finns ‘oändliga fält och skogar på den svenska landsbygden’.

Kan du först ge en kort sammanfattning av vad du jobbat med när det gäller asylfrågor, integration, migration etc.
LOUISE, 28
Jag är utbildad socionom och har varit yrkesverksam i cirka sex år. Jag har arbetat som vikarie på tre olika HVB-hem för ensamkommande ungdomar i tre olika kommuner. Det längsta var under cirka ett år och de andra var under kortare perioder. Det var både så kallade PUT-boenden och mobila team då ungdomarna som fyllt 18 år flyttat till egna lägenheter men fick fortsatt stöd av personal tills de fyllt 21 år och blev utskrivna.
Idag arbetar jag inom socialtjänsten. Det har jag har gjort i sammanlagt fyra år i två olika kommuner. Jag jobbar med att utreda barn- och ungdomsärenden.

EMMA, 42
Jag har jobbat som verksamhetschef under ett år på ett större asylboende i mellersta Sverige.
ALLI, 36
Jag jobbar på ett HVB-hem för ensamkommande ungdomar. Där lär jag dem allt om svensk kultur och samhällsnormer, regler, lagar, vett och etikett, hushåll och hygien etc. Jag ska även lära dem ekonomi, budgetering, att hitta och klara sig själva i stan och förstå det svenska samhället. Jag och mina kollegor har alltså ett till två år på oss att lära de här ungdomarna allt det vi har arton år på oss att lära våra egna barn… det kan vara bra att ha i bakhuvudet för den som läser.
Har du andra erfarenheter av att resa till/leva i andra länder/kulturer?
LOUISE, 28
Jag var gift med en muslimsk man från ett land i mellanöstern i ungefär fyra år.  Jag fick även följa med till hans hemland flera gånger. Idag är vi skilda.
EMMA, 42
Sedan arton års ålder har jag rest flera månader per år. Jag har alltid sökt mig till lokalbefolkningen på de platser jag besökt, alltid varit intresserad av andra kulturer och deras sätt att leva. Jag har dessutom arbetat i olika u-länder och upplevt korruption, mordhot m.m på nära håll – inte riktat mot mig personligen – men ändå. Jag har umgåtts med människor ur olika samhällsklasser och tagit del av deras vardag.
Utifrån dina erfarenheter: hur skulle du säga att det svenska systemet med mottagning av flyktingar/ensamkommande etc fungerar?
LOUISE, 28
Jag skulle säga att det finns många brister i mottagandet av flyktingar. Eftersom jag själv jobbar på en myndighet lever jag med denna ständiga förvirring i vem som ska göra vad. Och hur. Det finns en stor frustration i alla led eftersom ingen riktigt vet hur det egentligen ska vara och riktlinjerna kan ändras över en natt. Det här leder till att ärenden som är ganska lika ändå hanteras väldigt olika…vilket i sin tur ger upphov till onödiga konflikter eftersom många klienter känner sig orättvist behandlade.
EMMA, 42
Jag anser att systemet fungerar väldigt dåligt.
ALLI, 36
Katastrof.
Vad är det som inte fungerar?
LOUISE, 28
För det första är det för lätt att ljuga för olika myndigheter och på så sätt skaffa sig fördelar på. Många myndigheter kräver inte att du ska kunna bevisa att det som du säger stämmer. Min känsla är att rättsäkerheten är i det närmaste obefintlig.

Exempelvis så har jag kontakt med många ensamkommande ungdomar från Afghanistan över hela Sverige. Ingen av dessa har uppgett sin riktiga biologiska ålder. Jag brukar skämtsamt fråga hur gamla de är i Sverige och hur gamla de är i Afghanistan och det är inget konstigt längre, de berättar gärna, och ibland även beklagar sig över hur gamla de kommer bli innan de får gå i pension.
En kollega till mig som arbetat som socialsekreterare för enbart ensamkommande i en kommun berättade hur han hamnade i ett dilemma när migrationsverket kontaktade honom för att få hjälp med åldersbedömning gällande en av hans ungdomar. Kollegan kände privat en boendepersonal där denna ungdom bodde och genom honom fått reda på att all personal på boendet var tämligen överens om att ungdomen var över 30 år gammal. Men när min kollega kontakta HVB-hemmet för att prata med ungdomens kontaktperson så berättar han inte detta utan säger ungefär som så att han upplever ungdomen som under 18 år. Min kollega blir ju då tvungen att rapportera den officiella versionen istället för det som all berörd personal är medvetna om. Min kollega har nu slutat arbeta med ensamkommande, han kände sig överlag väldigt otillfredställd med sina arbetsuppgifter.
Det är inte bara åldern de ljuger om, också om var de kommer ifrån, hur deras livssituation såg ut innan de kom till Sverige samt var deras familjer befinner sig. Ofta har de berättat för någon myndighetsperson att någon av föräldrarna antingen är död eller befinner sig i fängelse. Sällan eller aldrig kan de på ett detaljerat sätt berätta om hur det var att leva i Afghanistan, vad som hände när föräldern dog eller beskriva hur livet där såg ut… Däremot kan de ofta detaljerat beskriva fasorna de utsatts för under resan till Sverige, hur många mil de vandrade, människor de träffat, hur de bott med massa främlingar, inte kunnat äta varje dag och så vidare… Man får känslan av att resan hit varit mer traumatisk för dem än livet i hemlandet, vilket ju är anmärkningsvärt om man säger sig levt mitt i ett krig.
När jag jobbade på HVB-hem för ensamkommande brukade vi skjutsa ungdomarna till en närliggande större kommun för att de med hjälp av röda korset skulle kunna få hjälp med att leta efter sina föräldrar i hemlandet. Inte sällan efter att de fått sina uppehållstillstånd så fick de plötsligt kontakt med sina familjer igen. I förtroende kunde de senare berätta för mig att de haft kontakt hela tiden men kände sig tvungna att dölja det på grund av att de lättare skulle få uppehållstillstånd.
En kille berättade för mig att han betalade smugglaren för att hjälpa honom att med ett så kallat ‘case’, alltså en ihopdiktad berättelse om sin livshistoria, öka sina chanser att få uppehållstillstånd. Majoriteten av de afghaner jag träffat ljuger om att de kommer från Ghazni som är ett känt konfliktområde i Afghanistan. Det är som bekant lättare att få uppehållstillstånd om du uppger dig komma från ett sådant område. Men de allra flesta afghaner som kommer till Sverige är från Iran och ofta har de uppehållstillstånd och är födda och uppvuxna där.

…men det är inget asylskäl och det är de ofta medvetna om. Vad jag anser vara mycket problematiskt med allt detta är att rättssäkerheten urholkas eftersom myndigheter ställer för lite – eller inga krav alls – på att människor faktiskt belägger att deras berättelse stämmer.
EMMA, 42
Det som fungerar sämst… ja, det är väl att det inte fanns nån som helst fungerande kommunikation mellan de olika myndighetsinstanserna, absolut ingen förberedelse inför vilka som skulle komma, hur många de var etcetera… Det var totalt kaos. Från dag ett.
ALLI, 36
Det sämsta var kommunikationen mellan de olika instanserna. Och att det inte finns någon långsiktig plan för ungdomarna vad gäller placering eller framtid. Det verkar inte ha funnits någon plan med det här mottagandet överhuvudtaget. Ungdomarna på mitt HVB-hem behandlas sämre än kreatur… Någonstans vill jag tro att det finns en välmening bakom allt… men det blir galet när samverkan mellan kommun, socialtjänst och migrationsverk inte alls fungerar.

Vad fungerar bra?
LOUISE, 28
Kvotflyktingmottagningen. Den sker välplanerat och med viss framförhållning. Kommunerna får då veta i ett relativt tidigt skede hur många som ska komma, och deras ålder. Det innebär att kommunen kan planera flyktingen/flyktingfamiljens ankomst och förbereda boende, förskola, skola, SFI och arbetsförmedlingen innan familjen anländer till Sverige.
Jag fick många positiva upplevelser från detta sätt att arbeta och de människor jag fick följa under deras första tid i etableringsprocessen upplevde jag kände sig välkomnade och glada.

EMMA, 42
Det som funkar bäst är att samhället, d.v.s fotfolket samarbetar väldigt bra och agerar utifrån sunt förnuft, god moral och rationell problemlösning.
ALLI, 36
Att det finns många varma och fina människor som jobbar med de asylsökande. En annan sak är kanske att så oerhört mycket personal är vittnen till kaoset som stat och regering tillsammans med migrationsverket och kommunerna har skapat. Nu när misskötsel av de nyanlända börjar visa sig vet vi att det till stor del är på grund av att de inte fick en ärlig chans från början. Med smart och genomtänkt integrering. I mångt och mycket har de bara blivit ‘förvarade’ och sen utsläppta i samhället, ibland lite vind för våg.
Kan du ge mer konkreta exempel på saker som fungerat dåligt med systemet i stort?
LOUISE, 28
För det första är det är för lätt att ljuga för myndigheter och komma undan med det. Det finns uppenbara problem som är jättesvåra att lösa rent praktiskt, exempelvis när barn och ungdomar söker asyl tillsammans med sina släktingar. Jag vet många kommuner som haft fall där vuxna män kommer i sällskap med unga tjejer och påstår att de är släkt. Sen visar det sig att de är gifta och inte sällan är hon gravid… eller så blir hon det snart…
Jag hade ett exakt sådant ärende nyligen. Det kan ju från början vara svårt att kontrollera hur det faktiskt förhåller sig och den enklaste och snabbaste lösningen blir då att sociala myndigheter låter flickorna bo med sin manliga ”släkting” och så gör man denne till ”familjehem” och betalar ut arvode och omkostnad.

Andra märkliga saker som är svårt att hantera är när familjer tagit med sig barn – oftast flickor – som utnyttjas som hushållerskor och barnpassare. Jag hade ett ärende med en stor familj där det fanns tydliga signaler på att barnen inte var syskon med varandra. Jag försökte påtala detta till min chef och jag ringde också migrationsverket för att höra hur man kan gå vidare i ett sådant här ärende men de var helt ointresserade.
EMMA, 42
Toppstyrningen hos Migrationsverket är ett exempel på sånt som fungerar dåligt… Kommunikation neråt är verkligen usel och de har noll förståelse för hur andra kulturer fungerar. När ‘mitt’ asylboende öppnade blev alla – och då menar jag alla – tagna på sängen: skola, polis, sjukvård…
Till exempel skulle skolan ordna fram platser inom en månad för cirka hundra asylsökande barn… enligt Migrationsverkets restriktioner för att få ut dessa listor på barnen var skolan tvungna att först ansöka formellt hos Migverket… som följde regelboken in i det sista… vilket tog jättelång tid… Till slut fick vi på boendet tala om för skolan – informellt – hur många barn det var och ungefärlig ålder… annars hade det aldrig funkat.
Det fanns heller ingen plan för smittskydd, akut sjukvård på plats, polisingripanden etc… Jag förstod tidigt hur illa ställt det var och försökte så pedagogiskt som möjligt slussa samtalen fram och tillbaka mellan myndigheterna.

…och jag var rätt chockad över detta… Den där fientligheten gick heller aldrig över – det var som att det fanns ett underliggande hat dem emellan. Vi på asylboendet sa ofta till varandra att vi kända oss som statens sopkorg…
Allra värst var det dock för de människor som kom från Afrika, samt ensamma kvinnor med eller utan barn, och de med annan religionstillhörighet än Islam. De var väldigt utsatta och allt ansvar för deras situation hamnade på de som drev själva anläggningen.
Det var en absurd situation på många sätt. Det var som om en hel by av människor plötsligt hade en reception att komma till för att tala ut om alla sina problem, från stort till smått: våld, hot, behov av sjukvård… plus alla övriga önskemål som att man ville byta rum, byta säng, önskemål om kläder, barnvagnar med mera… det tog aldrig slut… Många var dessutom jättesjuka och hungriga när de först anlände. Och de hade full koll på sina rättigheter. Alla ville direkt till sjukan och vissa hade såklart starka skäl… diabetes… andra kroniska sjukdomar… men tyvärr var det många som bara ville gå för minsta lilla åkomma och som ibland larmade polisen för minsta lilla gräl och skitsaker. Kaos med andra ord.
Hur tror du att de människor du jobbar med (flyktingar, ensamkommande etc) uppfattar det svenska samhället?
LOUISE, 28
Jag tror att många får en felaktig uppfattning om vårt välfärdssystem och att vi har oändligt med resurser som vi är väldigt generösa med. De är ofta väl informerade om sina rättigheter men inte alltid lika välinformerade om sina skyldigheter. På det HVB-hem jag arbetade på fick den som gapade högst mest. Om man inte fick skjuts eller kläder, eller vad man nu ville ha, kunde man hota med att slå sönder något eller bara tjura ihop och strunta att gå till skolan… så fick man som man ville till slut.

En föreståndare sa uttryckligen vid ett tillfälle att om vi som personal inte lyckades gränsa ungdomen så är det vi personal som misslyckats, och om ungdomarna kommer till honom och ber om något så kommer han alltid att säga ja, för det är vårt jobb som ungdomspedagoger att sätta gränser inte hans. Vad han gjorde var alltså att underminera personalens mandat och ungdomarna kunde i princip få vad de ville.
Detta tema återkom hela tiden på olika sätt. Exempelvis om en ungdom fick ett utbrott och misshandlade någon eller slog sönder materiella ting på boendet så blev det sällan eller aldrig någon konsekvens av detta. Då gick alltid en diskussion efteråt om att denna ungdom var ledsen av en eller annan anledning och behövde mer stöd från oss personal.
Man kan ju fundera över vad det lär ungdomarna, dels att slippa undan konsekvenser men också att sedan få mer än de som höll en lägre profil och skötte sig bra. Det blev ju också ett smittande beteende som spred sig till de skötsamma.
EMMA, 42
Jag har talat med många flyktingar och de delar min uppfattning: i Sverige får man allt gratis och man behöver inte leverera någonting tillbaka…
Varför kastar man inte ut de som inte sköter sig direkt undrade de ofta? Varför gör polisen ingenting i de fall alla inblandade vet att de begår brott (i de flesta fall narkotikaförsäljning)…?
Jag upplevde överlag att de flyktingar som kom hit hade fått helt fel bild av Sverige. De trodde de flesta att de skulle få varsin lägenhet direkt men nu slussas de omkring mellan olika boenden och så kan det fortsätta i 12-18-24 månader… Det kändes som att även flyktingarna själva fick en chock hur dåligt förberedda vi var.
ALLI, 36
De har tidigt lärt sig att det går att tjata och hota sig till saker, aktivitet, nytt boende m.m. Jag tvivlar på att de hyser någon som helst respekt för myndigheter, kommun, stat. Det finns absolut de som är ödmjuka och tacksamma men många ‘tar seden dit de kommer’ dvs. utnyttja systemet/missbrukar systemet för det går att göra det… och du vinner på det… om och om igen.
Enligt dina erfarenheter: används de pengar vi investerar i asylboenden/HVB-hem på ett effektivt sätt?
LOUISE, 28
Alla verksamheter som hanterar offentliga medel såsom skola, äldreomsorg, ekonomiskt bistånd vänder man på varenda krona och det finns tydliga riktlinjer för exakt hur mycket allt får kosta. Detta tycks inte ha gällt de verksamheter och HVB-hem där jag arbetat.”
Jag har med egna ögon sett hur ensamkommande barn får pengar till de mest besynnerliga ting. Exempelvis var det många av de afghanska ungdomarna som åkte till Iran för att hälsa på släkt och vänner. Jag kan inte svära på att de fick sin flygbiljett betald, kanske att de fick spara ihop till den själva, men exempelvis visum, kläder, presenter till anhöriga, fickpengar och dylikt kunde boendet bekosta och det handlade inte om småpengar de tillfällen jag var med.
Andra dyra saker som man bekostade var olika träningskort och medlemskap i finare träningsklubbar. En ungdom kunde ha både ett gymkort och medlemskap i exempelvis en brottningsklubb. Lägg där till att träningsklubben ibland låg i en grannstad så personal fick då köra ungdomarna till olika träningar och sedan vänta där under tiden för att sedan köra de hem igen. Även om det i vissa fall fanns buss att tillgå så kunde ungdomarna bråka och tjafsa sig till skjuts.
Jag vill såklart inte att ensamkommande ungdomar ska ha det dåligt eller sämre än svenska ungdomar på något sätt, jag tycker bara att kommunerna ska använda sina resurser på ett ansvarsfullt vis vilket också står skrivet i kommunallagen som kommunerna är skyldiga att följa. En annan aspekt är ju att ungdomarna en gång i framtiden ska klara sig själva och sin egen ekonomi och hur ska de lära sig det när man inte gränssätter dem? Många av dem kommer leva på ekonomiskt bistånd från kommunen efter att de blivit utskrivna från HVB-hemmet och då gäller det existensminimum. Det är rent av ohederligt att inte rusta dem för framtiden.
EMMA, 42
NEEEEJJJJ!!!! Eller… förlåt… jag ska ge ett konkret exempel till: en asylsökande som ska på intervju får först ett brev på så komplicerad svenska att inte ens en infödd svensk skulle förstå det. Där står de att de snart ska få ett till brev… och i det brevet blir de kallade till utredningsintervju på en ort som kan ligga långt bort i landet från där boendet ligger.… I det läget behöver de förstås hjälp med att boka tågbiljetter etc. Som Migrationsverket i och för sig bekostar, men… varför har verket inte folk på plats!?
Migverket öppnade receptionen på vårt boende lite när de kände för det… och då satt först fyra personer och åkte tio mil från närmsta stad för att ens kunna finnas på plats. I nio fall av tio kom de dessutom försent… inte på utlovad tid… för att sen stanna i två kaotiska timmar och så abrupt åka hem igen.
Vi på boendet tjatade i flera månader för att få till en dialog om och när de skulle komma men det blev aldrig bättre. Eftersom jag var ansvarig för säkerheten på boendet visste jag vilken oro det här beteendet skapade eftersom folks öde ju vilade i Migverkets händer. Det enda som var av vikt för dessa stackare var ju att tala med svenska myndigheter om ett eventuellt uppehållstillstånd.
ALLI, 36
Ett exempel: på ett boende i södra Sverige hade några killar kastat mat på väggarna för att de kände sig orättvist behandlade när personalen inte skjutsade dem när de ville. Efter några dagar blev stanken outhärdlig men killarna vägrade städa… då tog personalen in en städfirma för sanering. Personal blev dessutom tillsagda uppifrån att vara mer lyhörda inför killarnas önskemål.

Jag tänkte ge er några enskild ord/uttryck och be om en kort reaktion på dessa (alltså i förhållande till ditt jobb på boenden/HVB-hem etc).
* JÄMSTÄLLDHET
LOUISE, 28
Ungdomarna på HVB-hemmet där jag jobbade hade ofta svårt att förstå innebörden av jämställdhet och vad den gör för nytta. Det finns många exempel på okritiska resonemang jag hört kring kvinnor och fördomar. Jag träffade en kille som hade lärt sig i skolan i sitt hemland att kvinnor är födda med en halv hjärna… att kvinnor bara är värda hälften så mycket som en man är ett annat. En annan kille vars mamma kommit till Sverige tillät inte henne se honom spela på fotbollsmatcher eftersom där fanns främmande män.
Listan kan göras lång.
Väldigt få av de ensamkommande ungdomarna (alla killar) som jag mött har alls reflekterat över kvinnans situation i deras hemländer: att kvinnor inte går ut utan manligt sällskap, att kvinnor och män umgås separat, eller att kvinnor ska täcka sin kropp på sätt som män inte behöver göra… det är sällan något de diskuterar. Det är normalt och ofta tycker de också att det är ganska bra.
EMMA, 42
Jämställdhet, ja… Migverkets personal var lyriska när de kom till oss och hade information om just jämställdhet, men samtidigt visste de mycket väl att kvinnor satt inlåsta just då och inte fick komma på informationen… fullständigt absurt…
De visste att många kvinnor satt inlåsta på rummen men de agerade inte. De gånger jag såg alla kvinnor på boendet samtidigt var f.ö när vi hade stora brandövningar… Jag fick en chock då när jag helt plötsligt insåg hur många fler som sitter på rummen än jag trodde.
ALLI, 36
De flesta vet vad jämställdhet innebär i teorin och tycker att det är bra men förklarar också att det är ett nytt fenomen för dem.
LOUISE, 28
…något svenska myndigheter behöver fundera på eftersom det skapar stora problem för lång tid framåt både för individerna själva, men också för samhället i övrigt.”

*BARN
EMMA, 42
De barn som bodde på mitt asylboende var hårdhudade men till slut fick skolans fantastiska lärare ordning på dem; fick dem att öppna sig och bli lite mjukare…
I och med att föräldrarna fick info om att det är olagligt att slå barn i Sverige blev det dock ett visst kaos… När barnen förstod att spelreglerna var annorlunda i Sverige jämfört med hemlandet drog de ‘nytta’ av det och då visste föräldrarna inte längre hur dom då skulle hantera uppkomna konflikter.
Barn släpptes överlag vind för våg på boendet. Jag tjatade konstant på föräldrarna om att de måste ha barnen under uppsikt. Det fanns många, långa, obevakade korridorer på vårt boende. Många skrymslen och prång. Drömmiljön för en pedofil, om man ska vara krass.

ALLI, 36
Barn? Ja, det är väl alla under 35 år…
LOUISE, 28
Religionsutövning är viktigt när det innebär fördelar… om jag får vara lite cynisk… Det finns en inkonsekvent inre prioriteringsordning av förbjudna saker som är svår att förstå för en utomstående, exempelvis är det okej att ha sex men inte att äta kött som inte är halalslaktat.
EMMA, 42
De flesta på mitt boende tillhörde islam. Det framgick tydligast när det var ramadan. Då var vi – enligt avtal med Migverket – tvungna att anpassa hela matserveringen efter ramadanmånaden.
Vi gjorde allt vi kunde för att skydda de personerna, men missade givetvis mycket som skedde kvälls- och nattetid.
ALLI, 36
Jag har träffat några få på HVB-hemmet som är praktiserande muslimer… De flesta äter bara inte fläsk. Några är ateister i hemlighet men det är inget man får prata högt om bland de sina.
* RÖKNING
LOUISE, 28
Personalen där jag jobbat röker dels med ungdomarna, dels mer än ungdomarna. Cheferna rökte mer än vikarierna, trots kommunens policy om rökförbud under arbetstid. Det blev liksom en del av ‘kvalitetstiden’ med de ungdomar man var kontaktperson för.
EMMA, 42
Det finns ingen konsekvenshantering när det gäller den företeelsen… En svensk som röker på ett hotellrum får böta runt 7000 -10 000 kr för sanering. En flykting kan röka och fimpa inne helt utan konsekvens. Brandlarmet hos oss gick konstant på grund av att en del av de boende rökte på rummen. Efter en tid fick vi bukt med detta men..

Å andra sidan var det oklart vems ansvar det var, exakt, att såna regler efterlevdes… liksom mycket annat i den här verksamheten.
ALLI, 36
Sjuttio procent av de på HVB-hemmet röker. En del gjorde det redan i hemlandet, en del började under resan hit…. ‘Det dövar ångesten när tankarna kommer’ är en vanlig förklaring.

*SEX
LOUISE, 28
Det är ganska vanligt att det finns en attityd kring att sex det kan man ha med svenska tjejer hur mycket som helst men när man sen gifter sig så ska det vara en anständig kvinna från hemlandet… helst som familjen har utsett och godkänt. Det var inget konstigt eller något som ungdomarna själva reflekterade över. Om jag ställde frågan varför det var viktigt att deras blivande fru skulle vara oskuld samtidigt som de själva kan ligga runt hade de aldrig något svar på det.
EMMA, 42
Det var väldigt svårt att veta vad som föregick bakom dörrarna men jag känner till flera fall där både män och kvinnor blev utsatta för övergrepp. Ryktet på boendet sa också att det fanns rum dit man kunde gå och köpa sex men det gick aldrig att bevisa.
ALLI, 36
Sex var inget killarna på mitt HVB-hem ville prata om.

*KONFLIKTER
LOUISE, 28
Konflikter sker på daglig basis, både mellan ungdomarna själva men också mellan ungdomar och personal. Alltifrån att det är fel kanal på tv:n, att någon har spelat playstation lite för länge eller att en personal försöker sätta gränser och säga nej kunde starta upploppsliknande tillställningar… Våld var vanligt förekommande, att hota med att slå sönder köksinredning, elda upp hela boendet eller ge någon på käften eller kalla varandra för diverse tillmälen hörde till vardagligheterna. Små saker blev fort väldigt stora.
EMMA, 42
Många boende var chockade över polisens frånvaro och deras agerande när de väl dök upp på boendet. Den svenska polisen kör med ”omvänd psykologi”, det vill säga om nån skriker åt dem så vänder de ryggen åt dem och ignorerar… och det kanske funkar på svenskar men inte på de som bodde hos oss…
Vid ett tillfälle blev det slagsmål och då kom två av mina anställda (en från Eritrea och en från Syrien) och sa uppgivet att nu står flera av de boende männen och skriker på arabiska att ”Kolla på polisen, de gör ingenting, här kan man göra vad man vill!”

ALLI, 36
Frustrationen över att aldrig få besked från Migverket kan göra de här killarna väldigt ”edgy”. Även jobbiga besked från hemlandet… Så fort någon fått avslag eller när de är uttråkade som exempelvis under skollov uppstår konflikter… Jag gruvar mig inför sommarlovet eftersom kommunen i år inte erbjuder sommarskola eller just någon annan aktivitet heller.
Förändrades din syn på asylpolitik/migration etc från tiden innan du började arbeta i branschen fram till nu?
LOUISE, 28
Ja. Mycket.
EMMA, 42
Ja, jag upplever att de som är i behov att störst hjälp är kvar i krigsländerna och fastnat på vägen pga av fattigdom. En kille betalade 30 000 kr och var i Sverige inom två veckor. Det är rätt få ensamma kvinnor i de här länderna som kan göra på det viset… De blir kvar i flyktinglägren, eller i utbombade städer.
ALLI, 36
Ja, jag trodde faktiskt att stat och kommun hade en genomtänkt plan, koll på läget… men icke!
Hur har det varit att arbeta som kvinna i de här miljöerna?
LOUISE, 28
Jag var väldigt ung när jag började arbeta på ett HVB-hem för ensamkommande. Bara 22 år gammal. Det var få kvinnor generellt, ungefär tre kvinnliga kollegor på tio manliga, och personalen hade också ofta utländskt påbrå. Det fanns flera som inte ens talade flytande svenska utan bara kunde enstaka ord. Dynamiken i arbetsgruppen avspeglade sig förstås i arbetet: hur arbetsuppgifter skulle utföras, vem som skulle göra det och så vidare… Vissa manliga kollegor lagade aldrig mat, de diskade inte, städade inte…
Det kan ju låta som petitesser men i sammanhanget blir det fel. Vi som ungdomspedagoger ska ju påbjuda en integrationsprocess in i det svenska samhället med de värderingar vi har här… och då borde vi rimligen föregå med gott exempel.
En annan aspekt av att vara ung kvinna i en stor grupp av manliga kollegor och ensamkommande ungdomar som alla är män, var den ofrivilliga uppmärksamhet jag fick utifrån att jag var just kvinna och dessutom ung. Allt ifrån att bli erbjuden giftermål till oinbjuden fysisk beröring var en del av vardagen. Att ständigt behöva säga ifrån och samtidigt bibehålla en god relation till ungdomarna var en svår balansgång. Även den manliga personalen var gränslös på olika sätt. Några var lite mer diskreta och skickade sms med undertoner där de försökte bjuda hem sig själva till mig på olika sätt. Andra var mer rakt på och försökte tafsa och kyssa mig, även på jobbet.
Detta är såklart inte unikt för HVB-hem för ensamkommande specifikt utan gäller ju såklart alla former av HVB-hem och säkert också andra former av institutionsboenden.
Det finns dock enligt min erfarenhet en signifikant skillnad mellan HVB-hem för ensamkommande ungdomar och andra institutionsboenden vilket är det professionella förhållningssättet i relationen mellan personal och ungdom. Nu utgår jag från mina erfarenheter, jag talar inte om alla HVB-hem, det finns såklart alla varianter, men….
Det här yttrade sig i att all personal hade alla ungdomar på Facebook, även cheferna. Det fanns en popularitetskultur där den som var populärast fick både chefernas och ungdomarnas erkännande och gillande medan de som försökte hålla sig utanför och förhålla sig mer professionella blev utfrysta på olika sätt. Det kunde handla om att ungdomarna då inte ville åka med i bilen om en viss personal körde eller äta maten som just den personalen tillagat.
Senare blev en av dessa kvinnor föreståndare för ett av boendena… Andra märkliga händelser på ett boende jag arbetade på var när den manliga föreståndaren skickade olämpliga sms med sexuellt innehåll till flera av de manliga ur personalstyrkan. En kollega brukade visa mig alla sms han fick, men han vågade inte göra något åt det eftersom att han inte hade en fast tjänst. Gränserna för vad som är okej och hur man förhåller sig professionell överskreds hela tiden på olika plan, till slut blir ju allt en enda sörja.
EMMA, 42
Jag har inte haft några problem som kvinna. De boende visade mig respekt och jag upplevde aldrig nån hotbild. Jag var bestämd. Men snäll. Sa dom i alla fall.
ALLI, 36
Jag har inte haft så mycket problem själv, men jag vet att ungdomarna rankar och respekterar personalen olika utifrån kön och ålder:
– Äldre man = respekt
– Äldre kvinna = viss respekt eftersom man identifierar henne som mor/mormor.
– Ung kille = lite respekt även om han är äldre än ungdomarna.
– Ung kvinna = väldigt lite respekt.
Det här varierar i och för sig från ungdom till ungdom. Det finns de som respekterar personalen oavsett ålder och kön och sen finns det de som är ‘förnämare’ och som verkligen ser ner på kvinnor och unga män. Jag har förstått att det här är något som även lärare upplever.
Skulle du säga att svenska myndigheter underskattar skillnaderna mellan den sekulära, svenska staten och de religiösa kulturer som nu är ett permanent inslag i det svenska samhället?
LOUISE, 28
Inställningen till extremreligiösa kulturer är ofta naiv. Integration är ju så mycket mer än bara att få jobb och bostad, integration handlar framför allt om att kunna fungera socialt med de människor som redan bor här, att kunna interagera med människor utan för mycket friktion på olika plan i samhället, men…
En familj sa exempelvis att ‘vår son får välja vilken fru han vill, hon får vara amerikan, svensk, kurd det spelar ingen roll’. Motfrågan jag ställde var då om hans syster också fick välja vem hon ville…? ”Det är skillnad”, blev svaret, ”hon ska gifta sig med en man från vår kultur för det handlar om trygghet; att vi vet att han kommer från en bra familj och kan ta bra hand om henne”.
Och dessa sociala gränser berör ofta just kvinnans livsutrymme. I vissa familjer får kvinnan ta av sig slöjan men inte dansa på offentliga tillställningar. Ibland får kvinnan dansa på offentliga tillställningar men inte ha pojkvän, och så vidare… Den här ‘gränsen’ för vad en familj tillåter och inte är väldigt individuell och de kan på ytan verka väldigt liberala och sekulära men alla har en gräns som oftast är långt under den svenska normen.
EMMA, 42
Ooooh ja…
ALLI, 36
Jag tror inte att svenskar/myndigheter/skolor m.fl. förstår hur djupt rotad religionen är för de som kommer hit… och man kan inte bara tro – utifrån det perspektivet – att de utan prut ska acceptera och förstå det svenska förhållningssättet.
Det märks tydligast bland de som är lågutbildade/obildade. De jag träffat som har högre utbildning på universitetsnivå… i den gruppen finns det en hel del ateister eller i alla fall en vilja att hårt ifrågasätta religionens makt och inflytande över människors vardagsliv.
Vad är dina erfarenheter av att samarbeta med Migrationsverket?
LOUISE, 28
Jag har inte haft så mycket samarbete med dem. Migrationsverket är en myndighet som alla talar om men ingen verkar egentligen ha så mycket kontakt med. De är svåra att nå och svåra att få information från. Det kan även gälla när man skickar en skriftlig begäran om uppgifter i samband med ett barnavårdsärende exempelvis. Jag har varit med om ett sådant ärende ganska nyligen där migrationsverket inte vill lämna ut information till oss trots att det senare visar sig att de haft viktiga uppgifter som vi behövt utifrån vårt uppdrag att skydda det specifika barnet.
En gång fick jag en bunt papperskopior från en ensamkommande afghansk ungdom om en familj som befann sig i Sverige. Bunten innehöll kopior på pass, uppehållstillstånd i Iran, äktenskapskontrakt och polisanmälan som gjorts i Iran. Den här killen hade fått papperna av en släkting när han var på besök i Iran och ville nu rapportera in till de svenska myndigheterna att familjen ljugit om sina asylskäl samt ålder och var de kom ifrån.
EMMA, 42
Jag upplevde ett starkt motstånd från Migrationsverkets personal den första tiden jag jobbade på asylboendet. En känsla av att de hölls hårt uppifrån och inte skulle beblanda sig med övriga, dvs oss som jobbade på asylboendet eller med övriga myndigheter. Att vi ändå fick allt att fungera i vardagen var bara tack vare de ‘mjuka värdena’, att vi lärde känna varandra och hjälptes åt, som ett team. Till slut fick vi Migverkets personal att förstå att vi var tvungna att arbeta i team… men det satt långt inne.
En gång tänkte de dra från boendet mitt i ett stort bråk som utbrutit på grund av nån bagatell… då fick jag be på mina bara knän att vi skulle samarbeta… polisen var där den gången med… och allt slutade fridfullt. Men Migverkets första impuls var att sjappa och låta boendepersonalen reda upp allt. I början ‘tränade’ vi Migrationsverkets personal på så enkla saker som att säga ‘hej’ när de kom och ‘hej då’ när de åkte. Vi fick liksom övertyga dem om att: ‘vi är inte farliga’…
Vi vill gärna att de skulle meddela oss när de var på ingång men det tog månader innan det skedde. Det var väldigt låg nivå på deras agerande kan man säga… jag och mina kollegor tvingades ta hand om saker som vi absolut inte skulle göra – sånt som var myndigheternas ansvar – och där vi fick improvisera. Väldigt många saker hände ju dessutom kvällstid och helger när Migverket inte var på plats…våld och hot mot kvinnor och barn exempelvis…
Som sagt: Sverige var för dåligt rustat/förberett – för dåligt utbildat – för att ta emot så mycket folk på kort tid. Många olika folkslag låg ju i krig med varandra i sina hemländer… och nu skulle de plötsligt dela rum och matsal med varandra… plus att många enskilda individer hade rätt traumatiska erfarenheter med sig i bagaget.
Krasst sett borde Migverket haft mycket högre krav på utbildning och erfarenhet både hos anläggningarnas personal och hos de egna handledarna.
ALLI, 36

De skyller på varandra, på socialtjänsten, på boendepersonal och på gode män när de inte kan ta eller verkställa beslut som ligger på deras bord.
Exempelvis så hade jag en kille som skulle fylla arton och flytta från HVB-hemmet. Han hade inte fått PUT och skulle därför vidare till en asylförläggning och det fanns plats på två – en närmare stan men med så pass dåliga bussförbindelser till hans skola att han skulle missa nästan 50% av sina lektioner.
Sen fanns det en lite längre från stan men med bättre kommunaltrafik. Han ville till den som låg längre bort för då skulle han kunna fortsätta sköta skolan. Han blev givetvis placerad i den närmare stan, utan möjlighet att sköta skolan och den förläggningen är dessutom dyrare för Migverket.
Enda anledningen att sätta honom där var att det blev lättare för verket att flytta honom och bekvämare för tjänstemännen. När det här ifrågasattes skyllde tjänstemännen på socialtjänsten som inte har något alls med detta att göra och som dessutom tyckte att valet utanför stan var smartare.

Vad är din erfarenhet av att samarbeta med andra myndigheter (i relation till ditt jobb)… polis, sjukvård… etc.
LOUISE, 28
Jag har mycket samverkan med olika myndigheter i mitt arbete, både på ett övergripande plan men också i specifika ärenden. Det är svårt för alla har ungefär samma problem: det är resurssvårigheter, massa vakanser och svårigheter att tillsätta tjänster. Kötiderna är enorma. Att få komma på ett bedömningssamtal till barn- och ungdomspsykiatrin kan ta mer än ett år även om vi från socialtjänsten remitterar.
Det har skrivits en del i media på sistone om ensamkommande ungdomar som har tagit sina liv och det är väldigt ofta i dessa artiklar att man skyller på myndigheterna eller sjukvården.
Det man ska komma ihåg då är att dessa ungdomars historier sällan är unika. En kollega till mig som arbetade endast med ensamkommande ungdomar sa att alla hans klienter mådde lika dåligt och hade alla samma historia att berätta, så frågan är då vad ska myndigheterna göra…?
Det handlar inte om att man inte vill hjälpa men realiteten ser inte ut som så att det finns ett överflöd av psykologer och några enstaka ungdomar som behöver hjälp. Brist på resurser handlar ju inte bara om pengar och det behöver ju också komma fram.
EMMA, 42
Under tiden jag arbetade på asylboendet hade jag starka åsikter om hur dåligt saker sköttes men om jag hade framfört dessa under denna kaotiska tid hade nog vår anläggning inte stått kvar… Jag höll tyst för att värna om den goda relationen med Migverket; körde en annan psykologisk strategi där jag fick folk att göra som de skulle genom att med ödmjukhet och lite charm det var ett jävla lirkande…
En grej som irriterar mig mycket i efterhand är varför Migverket i början sa att alla våra boende hade rätt till akut sjukvård för att sen plötsligt släppa den regeln…? Det var många som hann få operationer som inte alls var akuta… eller livshotande…

Hur ser du på medias sätt att skildra flyktingar/migration/HVB-boenden/asylboenden etc?
LOUISE, 28
Jag skulle beskriva det som snyfthistorier blandat med verklighetsförvanskning…. Det kan ju låta konspiratoriskt men om man är normalbegåvad, engagerar sig och lägger ner lite tid märker man snart hur ofta etablerade media förvränger information för att anpassa till sin egen agenda. Det förekommer också ofta grova faktafel.
Att unga afghanska män tvångsrekryteras i Iran till att strida mot daesh är ett typiskt exempel. Det finns såklart afghanska män som lockas på olika sätt att strida, men det är stor skillnad på att lockas till det och att med tvång rekryteras. Det är för det första närmast omöjligt rent praktiskt. Det bor åttio miljoner människor i Iran och det finns inte ett folkbokföringssystem så den som påstår att myndigheterna tvångsrekryterar får gärna beskriva hur det skulle gå till rent praktiskt.
För det andra så är Iran – trots sina brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter – ett förhållandevis civiliserat land. Teheran som är Irans huvudstad, har bland den lägsta våldsbrottsligheten i världen enligt svenska ambassaden, men medias beskrivning av situationen är ju något helt annat och det blir inte sanningsenligt.
EMMA, 42
Det här känns verkligen som ett tabubelagt ämne för media. SVD är väl den enda tidning man kan läsa för att få en hyfsat rättvis bild av vad som händer runt om i landet. Men överlag är det är väldigt tyst om hur saker och ting verkligen ligger till. Den stora frågan är också: hur många av dom som kom till Sverige under flyktingkrisen behövde verkligen asyl…? Hur många hade skyddsbehov? Hur många flydde från krig kontra ekonomisk misär?
Och hur lång tid kommer det ta innan de förstått samhällssystemet vi har här? Och inkluderats i det? Det blir ju ett problem om det tar många år, 5, 7, 10, 12… och det hela tiden kommer nya… Jag fick intrycket av att…
ALLI, 36
Det verkar som att media inte alltid vet vad de pratar om och det blir överdrivet åt antingen det ena eller det andra hållet beroende på vad de fiskar efter. För att väcka medlidande hos allmänheten visas hemska bilder på den stackars missförstådda flyktingen… men ibland är allt tjo och tjim med skrattade lekande barn med blommor bakom örat… integrerande aktiviteter och knypplingskurser med ortens eldsjälar.
Vi får sällan höra om knarkhandel, prostitution, våldtäkter, misshandel,
fastighetsägare som snålar in på personal och fastighetsservice för att kunna dra in så mycket pengar som möjligt. Kommun och Migverk orkar inte göra något åt det här för det blir besvärligt och mer arbete… bättre då att stoppa huvudet i sanden och tänka att det är någon annans jobb… så de kan sova gott på nätterna.
Media måste börja se asylfrågan från alla vinklar, annars ger de inte läsarna en ärlig bild. Visst, det finns lite rosenrött på sina ställen, men det finns också många svenskar som utnyttjar situationen… och det finns flyktingar som utnyttjar samhället… det finns svenskar som jobbar med hjärtat och det finns flyktingar som är ambitiösa och tacksamma. Det finns kriminalitet på bägge sidor… liksom det finns kärlek på bägge sidorna av ‘myntet’.
Tycker du att vi har en ärlig debatt om de här frågorna i Sverige?
LOUISE, 28
Nej. Sällan, eller aldrig skulle jag säga. Folk i allmänhet är inte intresserade av att på riktigt lyssna när människor diskuterar dessa frågor ur ett kritiskt perspektiv. Oavsett hur sakliga argument som än används.
EMMA, 42
NEJ!
ALLI, 36
Nej, vi har inte en ärlig debatt i Sverige. Det mörkas att skattepengar går till att göda svenska affärsmän. Det mörkas att Migverket inte har någon koll… att personal i alla instanser bränner ut sig därför att det sparas in på dem men slösas på vinstdrivande företag…
…och även att de, enligt mig, får en överdrivet hög summa pengar varje månad (fram tills att de fyller 18)…
Det mörkas också att vi inte kan integrera dem för de är för många till antalet samtidigt som vi som jobbar på boendena är bakbundna av en massa lull-lullregler. Ett salutogent förhållningssätt: alltså att aldrig straffa någon eller visa att ett visst handlade får konsekvenser… Det blir bara samtal och lama förmaningar… hur fel och tokigt de här killarna än beter sig…
Varför har det blivit så här?
LOUISE, 28
För att det är stigmatiserande att prata om problemen med invandring. Man blir misstänkliggjord på ett mycket obehagligt sätt och det gör att man hellre undviker uppkomna diskussioner än säger emot, oavsett hur sakliga och väl underbyggda argument man än har.
Det här påverkar hela debattklimatet negativt och eftersom ingen är intresserad av att diskutera problemen kommer man heller aldrig fram till en lösning. För att avsluta lite optimistiskt vill jag ändå påtala att diskussionsklimatet har blivit lite bättre sista året, mycket tror jag tack vare starka individer som trätt fram i sociala medier och skapat egna plattformar samt alternativ och utländska media… det ger hopp om framtiden.
EMMA, 42
Det har blivit så här eftersom att så fort man pekar ut minsta problem med svensk asylpolitik, eller den bristande integrationen, så blir man kallad rasist. Men jag har svårt att tro att många av svenskarna är ‘rasister’ i ordets rätta bemärkelse. De som är rasister är ofta de som bor på boendena… där är den verkliga rasismen väldigt stark. Inte minst mot afrikaner.
Jag förstår ärligt talat inte hur politikerna tänker…!? Hur kan de mata SD som de gör!? De lägger en jättestor andel flyktingar i avlägsna, isolerade samhällen… och ibland blir mängden invånare på ett boende större än den som redan fanns på orten. Det är klart att sånt skapar friktion och misstänksamhet. Speciellt om man inte informerar de boende om vad som ska hända utan bara smäller upp ett boende med 500 araber och afrikaner från en dag till en annan. Med enorma kulturskillnader… både sinsemellan och gentemot det svenska samhället… och på toppen av det en dåligt fungerande integration… Det är ju som att be om att SD… och ännu radikalare typer ska växa och frodas… jag fattar inte…
ALLI, 36
Enklare då att vända ryggen till, förneka och ‘skrämma bort’ all besvärlig sanning. Vi kan inte skylla allt på regering och mainstreammedia… vi väljare och nyhetskonsumenter har format dem genom att tydligt ge uttryck för vad vi vill och inte vill veta.

Om du fick rikta dig direkt till svenska politiker i de här frågorna: vad skulle du säga då?
LOUISE, 28
Ändra lagstiftningen så att kvotflyktingsystemet blir normen för flyktingmottagning. Öka anslaget till UNCHR så att deras verksamheter kan förbättras och att fler flyktingar får den hjälp de behöver istället för dessa få som lyckas ta sig hela vägen hit på illegala sätt via kriminella smugglare och farofyllda vägar.
Kvotflyktingsystemet är det enda verkningsfulla sättet som jag ser det att på ett så bra sätt som det är möjligt sålla ut de som faktiskt flyr och har ett hjälpbehov mot dem som inte har det. Det ger också kommunerna en ärlig chans att faktiskt lyckas med integrationen och kunna ge de som kommer till Sverige en bra start på livet här. Det kommer säkerligen också öka allmänhetens förtroende för flyktingmottagning och minska motstånd till flyktingar hos de människor som redan bor här.

EMMA, 42
Jag skulle säga: berätta sanningen. Berätta vad asylpolitiken – och integrationen – kostar. Både ekonomiskt och konfliktmässigt. Och erkänn att vi svenskar inte förstår oss på den organiserade religionen och dess starka kraft – den organiserade religionen kommer bli det största problemet i Sverige framöver…
Därför borde vi ha regelbundna föreläsningar från myndigheter och även privata företagare på asylboendena… gärna kvinnliga sådana… som kan berätta utan krusiduller om hur det är att vara svensk kvinna/man/barn etc… även om vi – tyvärr – nog måste räkna med att intresset för all denna information kanske inte alltid är så starkt som vi önskar…
Vi kan i vilket fall som helst inte behandla de människor som kommit hit som vi gör nu… och låta dem sitta och vänta, månad efter månad, utan nåt vettigt att göra… Vi kan inte placera dom långt ute på landsbygden där det inte finns arbeten eller bostäder. Den modellen bidrar bara till att de flesta går på bidrag och vänjer sig vid det.
Systemet med kvotflyktingar är bra. Där fungerar samspelet mellan kommun och myndigheter mycket bättre och de som verkligen behöver hjälp får det. Sen anser jag att vi ska skicka pengarna dit de gör mest nytta… vi ska använda dem på ett sätt så att varje krona utnyttjas maximalt… Många vill inte höra det här men för de pengar en individ kostar att snurra runt i de svenska systemen under flera år kan du hjälpa tio gånger så många i ett land som ligger närmare själva konflikthärden. Samvetsfrågan är alltså: vill vi hjälpa så många som möjligt? Eller ska vi satsa större delen av resurserna på den svenska asylmottagningen som i grund och botten är ett politiskt, ideologiskt projekt… och där jättemycket handlar om prestige: att inte vilja erkänna att: ”Vi hade fel. Det här funkar inte. Vi har tagit oss vatten över huvet…”
ALLI, 36
Visa kurage och lyft fram sanningen. Var tydliga och öppna med hur ni tänker och varför ni gör på ett visst sätt. Tänk hela vägen och var lyhörda.

Vad skulle rådet bli till svenska journalister?
LOUISE, 28
Det jag personligen saknat i svenska media är opartiskhet och saklighet. Jag tror att många håller med mig där. Mindre snyftreportage och mer fakta kring hur saker faktiskt förhåller sig så att människor får möjlighet att bilda sig en egen uppfattning istället för att hela tiden bli uppläxade… Svenskar är kända för sin hederlighet, sitt bondförnuft och sin lagom-het…
Vi är fina människor som vill väl men det finns mer än ett sätt att göra goda gärningar i detta. Att mörka, dölja, förvanska och omskriva verkligheten efter en egen agenda gynnar ingen, allra minst flyktingarna själva.
EMMA, 42
Våga ta reda på sanningen. Och våga berätta den.
ALLI, 36
Det här är kanske mer riktat till redaktörerna… de som styr journalisterna…Men våga visa kurage, våga ifrågasätta mer. Var besvärlig och väck Svensson från sin bekväma nedsuttna soffa från IKEA. Kräv lite engagemang av läsaren och sätt press på makthavarna.
Har du något mer du vill tillägga i det här: som jag kanske glömt att fråga om?
LOUISE, 28
Jag vill tillägga en kort beskrivning av mig själv som person för att ge en mer rättvisande bild av vem jag är, eftersom jag utifrån mina svar kan tyckas verka negativ till flyktingmottagning och invandring överlag. Jag är inte, och har aldrig varit emot att Sverige ska ta emot flyktingar, majoriteten faktiskt av mina vänner är från utomeuropeiska länder.
Jag har deltagit som volontär i ett antal olika integrationsprojekt, bland annat ett där man skulle bli fadder för en nyanländ vars utbildning eller yrke från hemlandet motsvarade ens egen.
Jag jobbade då med djur och fick bli fadder för en man som i sitt hemland var utbildad agronom. Ett annat integrationsprojekt jag deltog i var en kvinnogrupp som träffades en gång i veckan och fikade, lagade mat och pratade.
Jag har också varit god man åt en ensamkommande kille från Syrien som bodde med sina släktingar. Jag blev hela familjens stöd och länk till det svenska samhället, vi har fortfarande tät kontakt.
En kvotflyktingfamilj från Syrien som jag fick ta emot under min utbildningstid har jag också kontakt med än idag, de är en riktig ‘mönsterfamilj’ och jag är så glad att jag fått följa deras process in i det svenska samhället. Jag är som person väldigt engagerad och har lätt för att skapa kontakt med människor oavsett deras bakgrund och härkomst, men jag har också kanske tack vare det en större inblick än de flesta i omfattningen av systemets brister.

Text & bild: Jens Ganman