Archive for the ‘Politisk stollighet’ Category

WINSTON CHURCHILL – ANOTHER SIDE OF HIM!

11 mars 2018

Av David Lough för den brittiska konservativa tidningen The Daily Mail.

Winston the spendaholic: He teetered on the brink of bankruptcy and was saved by secret backhanders. Yet a new book on Churchill’s finances reveals he spent £40,000 a year on casinos and £54,000 on booze

o Churchill spent most of his life swimming in a mountain of personal debt
o Gambled equivalent of £40,000 a year on holidays to the south of France
o Had £54,000 bill from his wine merchant, including £16,000 for Champagne
o Secret benefactor gave him £1million in 1940 as he became Prime Minister.

The confession was a startling one, in light of the great man he became. ‘The only thing that worries me in life is – money,’ wrote Winston Churchill, then aged 23, to his brother, Jack. ‘Extravagant tastes, an expensive style of living, small and diminished resources – these are fertile sources of trouble.’
Indeed they were. For the qualities that were to make Churchill a great war leader came very close to destroying him time and again during his career, as manic optimism and risk-taking plunged him repeatedly into colossal debt.
In the Thirties, when he was a married man with four dependent children and already borrowing more than £2.5 million in today’s money, he would gamble so heavily on his annual holiday in the South of France that he threw away the equivalent of on average £40,000 every year.

In my own career, advising families on tax affairs and investments, I have never encountered addiction to risk on such a scale as his.

To a biographer, one of Churchill’s most convenient characteristics is that he left his own bank statements, bills, investment records and tax demands in his archive, despite the evidence of debt and profligate gambling they reveal.

In contrast to his well-documented periods of anxiety and depression, when the ‘black dog’ struck him, there were phases when he gambled or traded shares and currencies with such intensity that he appeared to be on a ‘high’ – devoid of inhibition, brimming with self-confidence and energy.

As a result, he left behind a trail of financial failures that required numerous bailouts by friends, family and admirers.

And it was only by a wildly improbable intervention, almost an act of God, that he wasn’t bankrupt in 1940 instead of Prime Minister: as war loomed, a secret benefactor wrote two cheques for well over £1 million to clear Churchill’s debts.

His inventive efforts at tax avoidance would spell scandal if attempted by any politician today.

Though he wrestled to control his spending all his life, the defining disaster of Winston’s financial career was the Wall Street Crash of 1929.
Churchill always told his friends his losses in the Stock Market collapse amounted to $50,000 – or £500,000 today. But that is only part of the story.
These were Winston’s years in the wilderness when, having served for a term as Chancellor of the Exchequer, he was suddenly out of power.
This was not without its benefits, for at last he was able to devote time to writing books and churning out newspaper columns to keep the bank at bay.

In return for his high fees as a journalist, Churchill’s friends among the press proprietors expected colourful copy that ran against the conventional political wisdom. He delivered it, but his trenchant commentaries made rehabilitation within the political establishment very difficult.

The problems began when he embarked on a North American tour to promote his book on World War I, The World Crisis, accompanied by his brother Jack and son Randolph.

He travelled through Canada by private railcar, sleeping in a double bed on board with a private bathroom. ‘There is a fine parlour with an observation room at the end,’ he wrote to his wife Clemmie, ‘and a large dining room which I use as the office. The car has splendid wireless installation, refrigerators, fans, etc.’

Surrounded by these modern marvels, Churchill began to trade again in shares and commodities. He was intoxicated by Canada’s money-making opportunities, especially in exploration for oil and gas. Gripped by investment fever as he reached the prairies, he wired his publisher to demand an advance on his royalties, boasting of the profits he could grasp if he acted without delay.
To allay Clemmie’s concerns, he told her of the cash he was making by selling his book at public appearances – 600 copies in Montreal alone – and casually announced he had ‘found a little capital’ with which he ‘hoped to make some successful investments’. He plunged tens of thousands of dollars into oilfields and rolling stock, assuring his bankers that, ‘I do not expect to hold these shares for more than a few weeks’.

In the States, he stayed with media tycoon William Randolph Hearst and bought stakes in electrical ventures and gas companies, before heading to California where he indulged in late-night parties with Hollywood’s movie elite and toured the studios.

After lunch with Charlie Chaplin on the set of his latest film, City Lights, Churchill boarded Hearst’s yacht and wrote to Clemmie that he had banked £1,000 (£50,000 today) by cashing in some shares in a furniture business called Simmons. ‘You can’t go wrong on a Simmons mattress,’ he crowed – but failed to mention that he had $35,000 (a third of a million pounds today) still invested with them. His buying had spiralled out of control. Everything he could raise was plunged into U.S. stocks, in businesses from foundries to department stores.
His brokers sounded warnings by telegraph: ‘Market heavy. Liquidating becoming more urgent. Will await your telephone. Your bank still losing gold & there are rumours of increase in bank rate.’Churchill ignored them. In four days he bought and sold $420,000 in shares – or more than £4 million-worth now.

It was like a drug to him. ‘In every hotel,’ he told Clemmie, ‘there is a stock exchange. You go and sit and watch the figures being marked up on slates every few minutes.’ The crash was inevitable. At the opening bell in the New York Stock Exchange on Thursday, October 24, 1929, prices fell by an average of 11 per cent.

Churchill kept buying, confident of recouping his losses, right up to the moment he boarded an Atlantic liner to return home. By the time he reached Chartwell, his home in Kent, he was poorer by $75,000 (£750,000). But instead of pulling in his horns, he tried to recoup – and within six months had lost another $35,000 (£350,000).

His efforts to cling to some kind of solvency became desperate. He borrowed money wherever he could – from his brother, his bank, his brokers, his publishers and newspaper editors. He arranged another speaking tour in America and took out insurance against its cancellation – then used the General Election of 1931 as an excuse for postponing and claiming his £5,000 (£250,000) indemnity. He traded the insurers one of his oil paintings, in a deal he described as ‘highly confidential’.

Once the election was behind him, he set off to America – but, in his fraught state, stumbled into disaster. Having arranged to meet a business associate in New York, he grabbed a taxi. But in his hurry, he forgot to take the man’s address. After a fruitless hour trying to find the building, he climbed out of the cab – and was hit by a car.

Even this was used as a means to scrape money together. He wrote a newspaper article about the accident, syndicated it worldwide for £600 (£30,000) and then claimed medical insurance on the spurious grounds he was ‘totally disabled’.
When the underwriters protested that he was still able to earn money from journalism, his broker retorted that he could not physically write – the article had been dictated to a secretary. Mere talking, he insisted, should not be classed as work. The insurers paid up.

Such sharp practice was not confined to his insurance claims. He told the Inland Revenue he had retired as an author, which entitled him to defer a large income tax bill. To avoid paying tax on book royalties, he sold the rights and successfully argued that the money he received was not income but capital gains, which at the time was exempt from tax.

He borrowed money from his children’s trusts, and even cut down his drinking – not to curb his expenses, but to win a bet with the press baron Lord Rothermere, who wagered him £600 that Churchill would not drink any brandy or undiluted spirits for a whole year. Churchill took the bet, reasoning to Clemmie that money won gambling was not subject to tax. But he turned down a bigger bet, £2,000 [£100,000], that he could not remain teetotal for 12 months.
‘I refused,’ he explained, ‘as I think life would not be worth living.’
In fact, his accumulated bills for alcohol came to £900 (£54,000). His gambling was even more costly – 66,000 francs (about £50,000) in a single holiday at a casino in Cannes in 1936, for example. Clementine’s excesses were little better. That year, her bill at Harrods ran to more than 80 pages, with accounts, too, at Selfridge’s, Harvey Nichols, Peter Jones, Lillywhite’s and John Lewis.

Attempts at economising were feeble. Three servants were dismissed, with a saving of £240 [£14,400] and the same amount was cut from the laundry bill. The temperature of the swimming pool at Chartwell was also reduced in a bid to halve heating costs.

But by 1938, as the European situation with Hitler and Mussolini became critical, Churchill had run out of resources. Both Chartwell and his house in London were up for sale but had attracted no buyers.

Faced with a £900 [£54,000 today] demand from his wine merchants Randolph Payne & Sons in 1936, Churchill checked the bill and found the total came to even more – £920 [£55,200], including £268 [£16,080] spent on champagne: ten magnums, 185 bottles and 251 pints of it.n At the outbreak of World War I, Churchill was smoking a dozen cigars a day, at about £13 a month [£1,300] – and he had not paid his suppliers, J Grunebaum & Sons, for five years.

Swimming in personal debt (about £1.5m today), Churchill announced some drastic household cutbacks in 1926, the year of the General Strike. The cost of food, servants and running a car were to be halved. ‘No champagne is to be bought,’ he warned his wife. ‘Only white or red wine will be offered at luncheon or dinner. No more port is to be opened without special instructions. Cigars must be reduced to four a day.’ The economy drive lasted less than three months.
On his way home from a Mediterranean cruise in 1927, Churchill – then Chancellor of the Exchequer – dropped in on the casino at Dieppe and, playing baccarat, lost £350 – the equivalent of £17,500 today. Winston holidayed in the South of France 12 times during the Thirties and always gambled at the casinos. He came home a winner only once.

During World War II, his personal spending on wine, spirits and cigars was £1,650 a year [£66,000]. In a two-month spell in 1949, Churchill and his house guests at Chartwell drank 454 bottles of champagne, 311 bottles of wine, 69 bottles of port, 58 bottles of brandy, 58 bottles of sherry and 56 bottles of Black Label whisky.

His journalism could no longer even cover his back-taxes, and he had borrowed to the limit against his life insurance policies. Creditors were clamouring on all sides. His overdraft had reached £35,000 (more than £2million) and his brokers were demanding an immediate payment of £12,000 (£720,000). His attempts to bargain were ignored.

‘For a while,’ he admitted, ‘the dark waters of despair overwhelmed me. I watched the daylight creep slowly in through the windows and saw before me in mental gaze the vision of Death.’ Salvation came from an unexpected quarter. Churchill turned to his friend Brendan Bracken, co-owner of The Economist, to find him a rescuer. Bracken, in turn, approached his business partner, Sir Henry Strakosch, who was a fervent admirer of Churchill. He was also immensely wealthy. Two months earlier, at Bracken’s request, Churchill had visited Sir Henry at his house in Cannes. The 68-year-old, who had made his fortune at the helm of South Africa’s gold-mining Union Corporation, had been unwell and Bracken described him as a ‘lonely old bird’.

This slightest of introductions paid colossal dividends.
Sir Henry, a naturalised Briton born in Austria, regarded Churchill as the one politician in Europe with the vision, energy and courage to resist the Nazi threat. He had no hesitation in paying off £12,000 (about £660,000 today) of his share-trading debts. Neither man ever spoke publicly about the rescue. Churchill kept knowledge of it to a very tight circle that did not include his bank or his lawyers.

Sir Henry’s only reward was to be nominated for The Other Club, the dining society based at the Savoy in London that Churchill had founded with his fellow political maverick F. E. Smith.

At the outbreak of war in 1939, Churchill was appointed First Lord of the Admirality, with a salary of £5,000 (£250,000 today) – exactly what it was when he was last given this Cabinet post, 25 years earlier in 1912. The pay, though substantial, was nowhere near enough to cover his expenditure, let alone the interest on his outstanding loans, which totalled £27,000 [£1.6 million].
For years he had been working on his three-volume History Of The English-Speaking Peoples, but despite his prodigious output, he had been unable to deliver the finished manuscript and collect his fee. The book had got no further than the American Civil War, but undaunted, Churchill declared it to be finished.

His publisher, Cassell’s, was dismayed at such an abrupt ending.
All protests were dismissed: Churchill was too busy to write any more. Reluctantly, Cassell’s paid up, which enabled him to pay £2,000 (£100,000 today) of overdue taxes and settle wine merchants’ bills that topped £3,000 (£150,000).
On May 10, 1940, as Hitler’s armies surged through Holland and Belgium, Prime Minister Neville Chamberlain resigned, and by evening King George VI had asked Churchill to form a government. Today, the choice of man seems inevitable, but at the time there was consternation.

‘Seldom can a Prime Minister have taken office with the Establishment so dubious of the choice and so prepared to find its doubts justified,’ wrote one of Downing Street’s private secretaries, Jock Colville.

Churchill’s salary as PM might have doubled to £10,000 (£500,000), but with the highest rate of income tax standing at 97.5 per cent, virtually all of it went to the Inland Revenue.

Just two weeks after the Dunkirk evacuation, in June 1940, the Prime Minister was facing an ultimatum from Lloyd’s Bank for interest on his £5,602 overdraft (£280,100). Once again, Sir Henry came to the rescue with a cheque for £5,000 (£250,000). The receipts show a flurry of payments to shirt-makers, watch-repairers and, naturally, wine merchants. Despite rationing, food and drink flowed at Chequers, the Prime Minister’s official residence. King George sent pheasant and venison from Balmoral, and the Admiralty agreed to double the wine budget, providing that all consumption was for diplomatic purposes.

That condition proved no problem: Churchill was determined to enlist the military might of the United States and American guests became frequent visitors to Chequers. To pare back the tax demands, Churchill tried every possible ruse, even assigning some of his earnings as an author to his son Randolph, who was taxed at a lower rate. This subterfuge could save £1,500 (£75,000) but it made Churchill uneasy – not least because Randolph’s gambling was even more reckless than his own.

What finally rescued Churchill’s finances, and put him on a stable footing for the rest of his life, was Hollywood. In 1943, an Italian immigrant film producer paid him £50,000 (£2.5million) for the movie rights to his biography of his ancestor, the military genius Lord Marlborough. The death of Sir Henry Strakosch in October 1943 brought a legacy of £20,000 (£1million) as well as cancelling a loan.

As D-Day approached, Churchill was solvent for the first time in 20 years. By the end of the war, he had collected another £50,000 (£2.5million) for the film rights to his History Of The English-Speaking Peoples. And a further colossal bonus came when he was unexpectedly ousted from Downing Street by the voters in July 1945: on the day of his resignation, offers began to flood in from publishers around the world for his war memoirs.

Traditionally, generals and admirals who won great victories were rewarded by Parliament. Earl Haig, the Army’s commander-in-chief during World War I, was awarded £100,000 (£500,000) in 1918. There could be no such payment for an ex-Prime Minister. But a group of his admirers came up with a scheme to buy Chartwell for the National Trust, then rent it back to the Churchills for a nominal sum. Churchill was delighted. Despite this unaccustomed security, he was not above seizing a chance to bypass the taxman.

As bidding for his memoirs topped $1 million (£12.5million) from an American consortium, Churchill was investigating another scheme: by gifting his entire personal papers, including future memoirs and diaries, to a trust in his children’s name, he figured he could avoid most tax on his writings.
He planned to pen his books for a smaller fee, under the pretext of ‘editing’ them. This editing proved to be thirsty work. When Churchill decamped to Marrakech in Morocco to work on the manuscript in 1947, his entourage’s drinks bill for five weeks came to more than £2,100 (£73,500).

In a two-month spell in 1949, Churchill and his house guests at Chartwell drank 454 bottles of champagne, 311 bottles of wine, 69 bottles of port, 58 bottles of brandy, 58 bottles of sherry and 56 bottles of whisky

One of his secretaries wrote home: ‘The money here aren’t ‘arf going!’
It continued to ‘go’ for the rest of his life. By the time he became PM again in 1951, his annual expenses were about £40,000 (£1 million), much of it on a staff of Swiss nurses and footmen, all of them vetted by MI5.

But now the honours flowed in. He won the Nobel Prize for Literature, a tax-free £12,000 (£300,000). He turned down a dukedom on the grounds that a dukedom without a great landed estate would be an embarrassment.

When he died aged 90 on January 24, 1965, the world mourned. But some had a particular reason to regret his passing: they would never see such a customer again. In France, Madame Odette Pol-Roger instructed that a black band of mourning should be placed around the label of every bottle of her family’s champagne.

Adapted by Christopher Stevens from No More Champagne: Churchill And His Money, by David Lough, published by Head of Zeus.

BOCKEN TILL TRÄDGÅRDSMÄSTARE.

02 februari 2018

Vinnova skall tillsammans med Schibstedt (SVD), BONNIER (DN) och SVT/SR granska ”fake news” under valrörelsen.
Det är verkligen att sätta bocken till trädgårdsmästare. Både DN och SVT har under flera år utmärkt sig ett antal gånger med rena lögner, halvsanningar och utelämnanden (fake news med ett mode ord).
Jag har själv påvisat flera sådana, exempelvis kring SVTs rena falsarier kring utbildningsnivå för de migranter som kommit från Syrien. SVT påstår att 37 procent av migranterna till Sverige har postgymnasial utbildning. SCB: s uppgift är att det är under 10 procent. SVT vägrade att ändra sig! Världsbanken hävdar att endast 4 procent har postgymnasial utbildning i Syrien. Syrien är det land i arabvärlden med lägst utbildningsnivå och med mycket låg kvalitet på utbildningen. Listan på liknande i SVT/ SR och DN kan göras lång!
Detta innebär att det blir viktigt för att inte säga avgörande att ORGANISERA EN GRANSKNING AV GRANSKARNA! Alla vi som med förmåga och kunskap kring empirin analyserar vad som händer i politik, ekonomi och samhälle har till uppgift att granska detta försök från PK-Media och journalister! Först förvränger de verkligheten och sedan har de själva fräckheten att döma av vad som är sanning och inte!
Det hela är så makalöst att jag har haft svårt att ta in och acceptera detta.
Ett första försök till granskning av granskarna finns här på facebook. Jag vet ej om detta är en bra eller dålig sida men allt som vrider verktygen ur händerna på PK-ideologins fräcka försök är värd att uppmärksammas och stödjas!
Se: https://www.facebook.com/I.allmanhetens.tjanst/

ETT TREDJE KÖN?

19 januari 2018

Har svenska riksdagspolitiker förlorat fotfäste i verkligheten? Vi vet sedan gammalt att riksdagspolitiker lever i en voluntaristisk föreställning om ekonomi, utvecklig och verklighet.

Men nu har de fått för sig att de kan påverka den biologiska verkligheten. I ett politiskt beslut avser man introducera, ett administrativt nytt begrepp, ett tredje kön!

De två könen, man och kvinna, styrs av uppsättningen x- och y-kromosomer.

Sedan vet vi att det ibland går snett i den biologiska utvecklingen från konception till utveckling av ett foster och en vuxen individ. En del föds med för många fingrar, mental utvecklingsstörning, avsaknad av eller missbildade könsorgan, medfödda hormonstörningar etc. etc.

Men det finns helt enkelt inget tredje kön!!!

Nu hör jag omedelbart invändningen. Detta har man redan beslutat om i Tyskland o andra länder. Men bara för att den politiska dumheten grasserar på annat håll måste den inte tas efter också av oss!

SANDVIKENS KOMMUN PÅ RUINENS BRANT?

30 december 2017

Den minnesgode kanske kommer ihåg hur Sandvikens kommun i euforin över de omfattande migrant strömmarna för drygt tre år sedan hävdade att det här skulle bli en vinst för Sandvikens kommun.

Rubrikerna i tidningarna våren 2014 löd: ”Invandrare ger miljoner i kassan.” Aftonbladet. ”Ny rapport. Utrikesfödda en strålande affär för Sandviken.” Metro. ”Tjänar över en halv miljard på invandringen.” DN.

Den optimistiska kalkylen byggde på ett underlag gjort av PriceWaterhouse (PWC) som visade vinst för kommunen. PWC hade analyserat ”kostnaderna och vinsterna med invandringen i Sandviken.” Vad kommunen betalade för den rapporten vet jag inte men PWC är extremt dyra! Jag har inte läst rapporten och kan inte redogöra för de extremt felaktiga premisser och kalkyler PWC presterat. Verkligheten hinner dock ikapp också dyra konsultföretag!

Enligt SCB var sysselsättningsnivån i Sandviken 2012 (före massmigrationen) för utrikes födda 59 procent (bättre än riket som helhet) medan sysselsättningsnivån för inrikes födda är 81 procent (något lägre än riket). Till saken hör att break even mellan kostnader och skatteintäkter för utrikes födda går vid 72 procent (på riksnivå, sannolikt likartat för Sandviken).

Idag har man nyktrat till ordentligt i Sandvikens kommunala ledning (S) efter den faktamässiga fyllefesten. Är det inte detta som kallas fake news? Sandvikens kommun ser nu behov av kommunala skattehöjningar.

Idag är rubrikerna i tidningarna helt andra: ”Sandviken går mot jätteunderskott – det är en katastrof.” Aftonbladet. ”Skattehöjningar eller sparkrav väntar i Sandviken.” SVT.

En ny beställd konsultrapport konstaterar sakligt: ”Antingen måste skatten höjas med sex kronor. Eller så måste kommunen skära ner på andra utgifter med ungefär en procent per år varje år mellan nu och 2030.” OBS! Läs detta en gång till!

Kommunstyrelsens ordförande i Sandviken Peter Kärnström, S säger, ”staten måste hjälpa till.” Vad han menar är att hela det svenska skattekollektivet skall lösa ut Sandvikens kommande underskott!

Min uppfattning är att om den kommunala ledningen först sett detta som en vinst för kommunen och välkomnat strida strömmar av lågkompetenta muslimska migranter så får de väl stå sitt kast och lösa frågan på kommunal nivå.

De skattehöjningar som nu aviseras för Sandviken stämmer med de kommunala skattehöjningar jag prognoserade för kommunerna för mer än två år sedan! Jag skrev då att Sveriges kommuner kommande fem år skulle behöva höja kommunalskatten med upp emot fem kronor. För Sandvikens del tog det inte ens fem år och höjningen blir större! Detta har man kunnat se en längre tid om man velat göra sig omaket att granska kalkylerna!

 

PS.
I PWC rapporten från nov. 2017 finns inga direkta referenser till PWC rapporten från mars 2014.
 
Följande konstateras dock indirekt.
 
En högre förvärvsgrad för utrikesfödda är av vikt. Självfallet! Min kommentar!
 
Vidare att försörjningskvoten i Sandviken idag är 0,84 att jämföra med kvoten i riket som är 0,7 och att Sandvikens försörjningskvot förväntas öka till 0,93 år 2030. Samtidigt beräknas försörjningskvoten i riket öka till 0,82.
 
Försörjningskvoten definieras som kvoten mellan den icke ekonomiskt aktiva befolkningen och den ekonomiskt aktiva befolkningen. En högre kvot innebär således att färre skall försörja fler! Det innebär att massmigrationen medför att kvoten ökar för Sandviken och för riket som helhet.
DS

FINANSMINISTER MAGDALENA ANDERSSON OCH GUSTAF FRIDOLIN

22 december 2017

Nu händer intressanta saker i politiken! Finansministern meddelar att hon börjat se och förstå några av de problem med massmigrationen vi varnat för! G Fridolin för MP är överkörd igen! Han tror fortfarande att Sverige kan ta emot alla migranter som vill hit och meddelar att finansministerns uttalande inte är regeringens! En finansminister brukar leverera tunga regeringsuttalanden! Det är spännande att se vad som nu händer; endera är MP helt överkört – vilket jag hoppas – eller så är finansministern inte representativ för regeringen! Unheard of! Statsministern kanske i vanlig ordning låter meddela: ”Det är oacceptabelt!”

VAD KÄNDE STEFAN LÖFVEN TILL OM HAVERIET PÅ TRANSPORTSTYRELSEN OCH NÄR?

03 augusti 2017

Snaran dras åt runt statsminister Stefan Löfven i frågan om det dubbla haveriet på Transportstyrelsen och i regeringen och regeringskansliet.

SvDs journalister fortsätter förtjänstfullt att gräva i frågan! Idag publicerar man en genomgång av vad som hänt sedan SÄPO informerade civildepartementet om haveriet redan i september 2015. Genomgången ger vid handen två saker, dels att det blir allt mer osannolikt att statsminister Stefan Löfven inte känt till haveriet på Transportstyrelsen betydligt tidigare än han hävdat, dels att det s.k. Säkerhetsrådet endast var en pro forma PR organisation utan reell funktion eftersom någon information i frågan inte ventilerats där.

Några exempel:

DN uppger idag att nuvarande EU- och handelsminister Ann Linde som tidigare var statssekreterare hos Anders Ygeman fick uppgifter om Transportstyrelsens säkerhetsbrister redan i september 2015. Vad gjorde hon med den informationen? Delade den med någon/några? Vem/vilka i så fall? Eller teg hon med detta i nästan två år?

SÄPO gör (och gjorde under hela den aktuella perioden september 2015 – juni 2017) regelbundna säkerhetsdragningar med utvalda ur statsrådsberedningen där Emma Lennartsson (statsministerns statssekreterare) och Mats Andersson ( statssekreterare i samordningskansliet) ingår. Vad gjorde de med informationen? Höll den för sig själva? Delade den med någon/några? Vem/vilka?

En källa säger till SvD följande: ”Att Stefan Löfven inte fått information tidigare är ärligt talat en gåta. Antingen talar han inte sanning eller så har ett gäng statssekreterare bestämt att man ska hålla statsministern utanför.”

Min mening är att det måste vara en prestation av herkuliska mått att under så lång tid lyckas undgå att bli informerad!

Det leder fram till slutsatsen, som vi varit några som antytt redan tidigare, att hela det socialdemokratiskt iscensatta politiska manövrerandet, processen och operationen handlat om ”damage control” och framförallt om att rädda statsministern och regeringsmakten. Maktspel till syvende och sidst!

För mig är det därför helt obegripligt hur man kan berömma statsministerns politiskt taktiska manövrerande och agerande och hävda att han gjorde bra ifrån sig. Det hela förefaller ju ha varit en medveten lögn!

Direkt stötande är det dessutom när Svenska kyrkans biskopar går ut och berömmer statsministerns politiska agerande med bild på sig själva i full ornat. Vart har Svenska kyrkan tagit vägen? Har Svenska kyrkan blivit en megafon för vänster uppfattningar? Har kyrkans kristna karismatiska roll usurperats av vänsterpolitiska biskopar som helt missat sin roll.

Nu avvaktar vi med stort intresse nästa informationsläcka – sådana kommer – från regeringskansliet. Eftersom misstankarna om att det som skedde på den famösa socialdemokratiska presskonferensen med statsministern var långt ifrån sanningen så jagar nu ett antal politiska journalister information som kan kasta ljus över vad som sig tilldragit haver!

PETER HULTQVIST OCH TRANSPORTSTYRELSEN

29 juli 2017

Efterdebatten kring försvarsminister Peter Hultqvist fascinerar mig! Långt in i borgerliga läger tycker man inte att Hultqvist skall ställas till svars för sin underlåtenhet att i regeringen ta upp haveriet på Transportstyrelsen med de säkerhetspolitiska risker och utmaningen det medförde. Peter Hultqvist är ju en så bra och respekterad försvars.minister! Nåja, försvarsanslagen har INTE ökat under Peter Hultqvist! De skulle ha minskat om inte delar av Alliansen drivit fram ökade anslag. Positivt är att Peter Hultqvist ökat samövningar med styrkor från andra länder och ökat samarbete/samverkan med NATO, men utan att gå in i medlemskap (vilket jag inte heller önskar).
Det kan dock inte ändra bedömningen ifråga om de dubbla haverierna på Transportstyrelsen och i regering och regeringskansli. Jag hör nu på SR Ekot att Peter Hultqvist själv medger att frågan borde tagits upp i Säkerhetsrådet. Så här säger Peter Hultqvist: ”Det här kanske borde ha diskuterats.” Det är åtminstone en antydan till ett erkännande att han gjort fel! Ett mycket intressant uttalande!
Med hjälp av SvD skall jag lista de relevanta sammanhang Peter Hultqvist haft att lyfta frågan om haveriet på Transportstyrelsen under perioden mars 2017- juni 2017!
Försvarsutskottet. Cirka 60-70 sammanträden där Hultqvist varit närvarande vid 5.
Utrikesnämnden som är sekretessbelagd, 5 möten.
Statsministerns Säkerhetspolitiska råd, men en gång per månad.
Försvarsgruppen, cirka 20 gånger.
Övriga möten och partiöverläggningar. Obegränsat antal.
Frågan och diskussionen lever vidare. Vi lär återkomma när ny information kommer eller tas fram av journalister.

STEFAN LÖFVEN SITTER KVAR SOM STATSMINISTER OCH YGEMAN OCH JOHANSSON FÅR SPARKEN!

28 juli 2017

Krutröken skingras för tillfället och vi kan börja skönja vad som sig tilldragit haver bakom det som synes.

Det gick som jag trodde två ministrar Ygeman och Johansson fick gå. Visserligen, avsked genom att på egen begäran få lämna sina taburetter. Hittills har ingen minister i Sverige tvingats bort direkt som en följd av misstroendevotum.

Löfven gör samtidigt allt för att rädda kvar Hultqvist, t.o.m. under risken att Hultqvist får ett misstroendevotum och tvingas bort från taburetten som första minister i Sverige. Löfven vädjade till riksdagens ledamöter att betänka vad de ställer till med när de trycker på knapparna vid ett misstroendevotum. I min värld, så nära ett ”chicken race” man kan komma! Intressant i sin utstuderade maktarrogans!

Jag tillhör inte dem som är imponerad – att Göran Persson och liknande är det är en sak – av statsminister Stefan Löfvens agerande på presskonferensen. Åtgärderna och presskonferensen var helt i linje med socialdemokraternas allra bästa gren; maktspel och taktiska maktdispositioner.

Sveriges tyngsta politiska kommentator K-G Bergström ställde en mycket viktig fråga: ”Med vilken rätt kan du som statsminister trotsa majoriteten i riksdagen?”

Det finns ett svar – som inte gavs av Löfven – nämligen att vi saknar en samlad och politiskt kraftfull opposition i Sverige. Det har givit Löfven och socialdemokraterna fritt maktpolitiskt spelrum! Jag är inte särskilt svag för politisk spelteori men i denna fråga kan man verkligen se de spelteoretiska dispositionerna och mönstren.

Jag tyckte inte heller att statsministern på presskonferensen skötte sig särskilt bra, annat än i maktspelstermer och helt i enlighet med politisk spelteori.

Han tog inget som helst ansvar för det haveri som skett i regeringen och regeringskansliet. Däremot tog han ”ansvar för landet” och satt kvar pekandes med affekt på den ansvarslösa var oppositionen som krävde ansvar av ”ansvariga” ministrar inklusive försvarsministern för bristande information till statsministern, relevanta utskott och riksdagen.

Jag menar att man i ett längre perspektiv i den statsvetenskapliga diskursen kommer att koppla samman Löfvens i viss mening konstitutionella agerande med en försvagad opposition.

Personligen hoppas jag att oppositionen tillsammans med SD ändock fortsätter att konstitutionellt och principiellt korrekt – och moraliskt – driva frågan om misstroendevotum mot Hultqvist trots Löfvens makthot. Det förefaller ju inte heller som att Löfven avser att avgå om Hultqvist fälls om man skall tolka hans utsaga i frågan under presskonferensen.

Det oroar att det nu via media kommer signaler om att L och C kan tänka sig att ompröva frågan om misstroendevotum mot Hultqvist. Det är att ge den planerade och kalkylerade ”segern” till statsminister Löfven! Någon extra inkallad riksdag är inte aktuell, klokt nog.

För mig föreföll statsminister Löfven hårt pressad med i affekt framförda anklagelser. Opposition – som är i sin fulla konstitutionella rätt – var ”oseriös”, ”tog inte ansvar för landet” och ”hotade att kasta landet in i ett kaos i en osäker utrikespolitisk situation”. Själv satt statsminister Löfven kvar för att han pompöst och självförhärligande ”tog ansvar för landet i en svår tid.” Min tidigare uppfattning om Löfven förstärktes, han är inte en bra och stark statsminister. Dock, det erkännandet ger jag Löfven, han är en stark socialdemokratisk maktspelare helt i klass med tidigare statsministern Göran Persson! Devisen: ”anfall är bästa försvar” var vad jag tänkte när jag följde presskonferensen.

En glädjande sak med regeringsombildningen var att sjukvårdsminister Gabriel Wikström inte återkommer. En av de svagaste ministrar vi någonsin sett. Hans CV imponerade inte, SSU ordförande och en man som aldrig haft ett arbete av något slag i hela sitt liv. En merit ”of sorts” är väl att han försnillat skattemedel genom att som SSU ordförande anteckna SSU-medlemmar som man inte hade för att få ett större skattefinansierat bidrag från Ungdomsstyrelsen (ja, jag vet att också andra partier gjort detta, vilket inte är någon ursäkt!).

Frågan om de dubbla haverierna på Transportstyrelsen och i regeringen/regeringskansliet är inte utagerade! Ny information kommer sannolikt att komma! Misstroendehotet mot Hultqvist står tills vidare kvar! Det kommer mer krutrök!

TRANSPORTSTYRELSEN OCH REGERINGENS ”HAVERI.”

24 juli 2017

Det gick precis som jag förutsåg redan för en halv vecka sedan. ”Ansvariga” ministrar har inget reellt ansvar!

Sverige har därtill en socialdemokratisk statsminister som saknar nödvändig pondus och kraft och agerar med otillräcklig analys som grund.

En statlig myndighet, Transportstyrelsen, har medvetet/omedvetet men på ett gravt brottsligt sätt lämnat ut en rad för staten och det svenska samhället viktiga sekreta uppgifter till icke säkerhetsklassade organisationer i andra länder. Dessa har inte behövt ägna sig åt spioneri, nej myndigheten har helt på egen hand lämnat över den sekreta informationen!
Minst två ministrar har känt till det i över ett år men enligt statsministern inte informerat honom!

Vi har en för myndigheten ”ansvarig” minister som vältrar över ansvaret på en statssekreterare som redan tidigare av andra skäl avskedats! Inte särskilt moraliskt eller hederligt! Det är en minister uppfostrad i rörelsen – dotter till Göteborgs ”starke” man Göran Johansson. Hon har sannolikt sedan barnsben lärt sig hur en politisk slipsten skall dras!

Vilken röta och vilket elände!

Alla ute i landet som beser detta spektakel med en kombination av frustration och förvåning kan bara hoppas att den samlade oppositionen (t.o.m. V signalerar att de kan tänka sig misstroendevotum, MP tiger) vågar utlösa ett misstroendevotum mot i varje fall Anna Johansson och Anders Ygeman, även om också Peter Hultqvist och Stefan Löfven borde inkluderas. Ett misstroendevotum ser, med aktuell information om partiernas ställningstaganden, ut att kunna samla en nödvändig majoritet.

Ett brett misstroendevotum som inkluderar försvars- och statsministern skulle utlösa en regeringskris och jag misstänker att oppositionen inte vågar eller är beredda att i så fall ta över ansvaret för Sverige. Det talar för att man stannar vid att rikta misstroendeomröstningen mot ministrarna Ygeman och Johansson! Oppositionen kan ju absolut inte vara nöjda med statsministerns glidande och otydliga formuleringar så uppenbart orkestrerade för att rädda ministrarna Johansson, Ygeman och Hultqvist! Det kan komma att få motsatt effekt! Kan vi hoppas! Förutsatt att den samlade oppositionen reagerar som de borde!

Nu följer vi detta ”haveri” timme för timme och dag för dag!

TRE DAGSAKTUELLA REFLEKTIONER.

20 juli 2017

Förlossningsvården är f.n. i fritt fall! Media rapporterar om stora problem på flera håll i landet! Vad gör då ansvarig minister Annika Strandhäll? I Stefan Löfvens efterföljd finner hon situationen ”oacceptabel” och ”så här får det inte vara.” Det var ju en imponerande kraftfull reaktion! I många andra länder hade ministern i en liknande situation haft två alternativ; som ansvarig minister gör något åt situationen eller avgå. En svensk socialdemokratisk minister klarar sig undan med att beklaga!

Ett andra liknande fall är väl Transportstyrelsens famösa och olagliga läcka av för Sverige viktiga sekreta uppgifter till annat land. Enligt uppgifter i DN och SvD kände departementet till vad som var på väg att hända! Enligt uppgifter som läckt från SÄPO hade det olagliga förfarandet påtalats av just SÄPO till departementet och var känt för minister Anders Ygeman! Kommer minister Anders Ygeman att ta ansvar och avgå för denna skandal? Stalltips! Det kommer icke att ske!

Slutsats: Något reellt ansvar har/tar aldrig ”ansvarig” minister!

Enligt en rapport i dagarna har 3 (tre) procent (av de lågutbildade som utgör den överväldigande majoriteten) av välfärdsinvandrarna efter 2 (två) år påbörjat en Komvux-utbildning! Ett helt lysande track-record för integrationen! Det är sannolikt betydligt enklare att fortsätta att försörjas av oss skattebetalare.

By the way: Läs gärna Karin Petterssons ledare i dagens Aftonblad (20.7.2017) om minister Göran Persson. Helt sanslöst tydligt!