Archive for the ‘Kultur’ Category

VM I FOTBOLL – RETROSPEKTIVT

17 juli 2018

För mig personligen är segraren i Fotbolls VM Kroatien och inte Frankrike! Då tänker jag inte på att Frankrike av domaren gavs en billig straffspark som vände matchen.

Jag tänker på det enhetliga lag med Kroatiska spelare som gick hela vägen till final. Luka Modric blev utsedd till hela VM:s bästa spelare!

Kroatien är ett land med ca 4 miljoner invånare som möter ett land med 68 miljoner invånare. Kroatien är inte mycket större än vissa förstäder till Paris.

Det som verkligen fick mig att falla pladask för Kroatien var den underbara Kolinda Grabar-Kitarovic, 50, Kroatiens första kvinnliga president genom tiderna.

Under prisceremonin stod hon på podiet dyngblöt i ösregnet utan paraply! Putin och de andra gubbarna gavs paraplyer. Gubbarna såg också till att var framme och dela ut medaljer. Kolinda Grabar-Kitarovic, bara stod där full av glädje gentemot alla och kramade alla spelare och ledare från Kroatien och Frankrike. Hon strålade verkligen av glädje och uppskattning!

Det blir för mig det allra starkaste minnet från VM tillsammans med det offensivt spelande laget med spelare från det lilla landet Kroatien!

LARS GUSTAFSSON – ALLTID LIKA AKTUELL!

22 april 2018

Lars Gustafsson – två år död – myntade uttrycket problemformuleringsprivilegiet i en liten skrift med samma namn från 1979. (Senare omtryckt i ”För liberalismen – en stridsskrift” 1981). Lösningar på samhällsproblem är viktiga men det som styr den offentliga agendan och diskursen är att kunna bestämma vad som ska diskuteras.

Lars Gustafssons två begrepp ”informationsprivilegiet” och ”problemformuleringsprivilegiet” kom att påverka den intellektuella delen av den offentliga debatten i ett par decennier. Tyvärr har begreppen fallit i glömska, dock då och då uppväckta av någon debattör! Användbara och aktuella är de fortfarande! Fråga dig bara VEM som idag anser sig ha ”informationsprivilegiet” OCH ”problemformuleringsprivilegiet?” Undersök själv den politiska klassens och big medias narrativ och argumentation kring migration och integration med dessa båda begrepp som intellektuella verktyg!

Har någon ny term och nytt begrepp senare fått ett liknande genomslag i samhällsdebatten? Det skulle kunna vara det besläktade begreppet ”åsiktskorridor!” Begreppet har dock inte samma kraftfulla värde som orsaksförklaring och analysverktyg.

Ett senare begrepp med ett kraftfullt innehåll och förklaringsvärde är det allt mer spridda och etablerade begreppet ”politisk korrekthet” (PK). I synnerhet när man inser att det faktiskt gömmer sig en hel ideologi bakom begreppet!

Innehållet i begreppet ”politisk korrekthet” är i grunden besläktat med begreppet ”problemformuleringsprivilegiet!” Men begreppet ”politisk korrekthet” är tydligare sprunget ur en politisk filosofisk idévärld dominerad av ett antal centrala tänkare som de franska postmodernisterna Jean Paul Sartre, Jacques Derrida, Jacques Foucault och deras tyska neo-marxistiska föregångare Louis Athusser, Jürgen Habermas och Herbert Marcuse. Sett genom dessa intellektuella glasögon kommer begreppet också att konnotera en hel ideologi. Ideologi här uppfattad i betydelsen falskt medvetande!

Den postmodernistiska PK ideologiska diskursen dominerar idag human- och samhällsvetenskaperna med ämnesområden som exempelvis genusanalys och den mediala och politiska världen med identitetspolitik, genuspolitik, genderfrågor, mångfaldspolitik, värdegrundsbegrepp, sexuella bokstavssekvenser etc. Det är så illa att man ifrågasätter existensen av två kön! Kön är enligt den enfaldiga teorin en social konstruktion! Kolla uppsättningen av x- och y-kromosomer. Magnifikt i sitt totala förnekande av verkligheten. Men, det är ju det som utmärker en ideologi. Med ett falskt medvetande kan man övertyga sig själv om vad som helst! Det är bara att läsa några böcker om radikalfeminism, kommunismen, socialismen och nazismen!

Lars Gustafsson skrev redan 1979 ”Om och när Dagens Nyheter inte längre går att skilja från en broschyr från Socialstyrelsen kommer klottret på väggarna att överta dess roll.” För att travestera Lars Gustafsson från 1979 kan man idag säga: ”När Dagens Nyheter inte längre går att skilja från den politiska makten får internet och sociala medier överta dess roll!” Redan för 49 år sedan insåg Lars Gustafsson att ”mediavänstern var den nya klassens vakthund.”

Idag kan man inte klara sig utan internet och sociala medier om man vill få kunskap och empirisk sanning om vad som händer Sverige socialt, ekonomiskt och politiskt. PK-media, statstelevision och statsradio klarar man sig faktiskt helt utan! Dessa läser och tar man del av för att vara uppdaterad på hur de senaste politiska fake news ukaserna ser ut!

Lars Gustafsson avslutade skriften: ”Ty den djupaste stimulansen kommer alltid från den alternativa verklighetsbilden.”

How true!

DAG HAMMARSKJÖDS BACKÅKRA

21 april 2018

i Skåne tillhör de platser som jag sedan många år besöker årligen för en stunds meditation med utgångspunkt i Vägmärken. Fruktar att det nyrenoverade Backåkra nu är så besudlat av det s.k. Säkerhetsrådets (säkerhet för VEM och för VAD?) personage att jag inte kan besöka och meditera där längre. Så sorgligt! Så många gånger som jag suttit några timmar i stillhet och ensamhet utanför gården i meditation!

EN NÖDVÄNDIG BOK!

27 mars 2018

Det är helt nödvändigt att läsa Johan Lundbergs 2013 utgivna bok ”Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten.” Boken finns idag i billig pocket och är på drygt 400 sidor.

”Ljusets fiender” inleds och hämtar sin titel från Johan Henrik Kellgrens dikt Ljusets fiender skriven 1792 i kritik mot dem som då vände sig emot upplysningen.

Johan Lundbergs uppgift i boken ”Ljusets fiender” är densamma, att kritisk granska, analysera samt att i detalj avslöja de mörka krafterna i den svenska politiska och kulturella debatten.

Jag är själv hyggligt inläst på vad som försiggår i det svenska samhället men jag kan konstatera att de som Johan Lundberg avslöjar i detalj med namns nämnande är direkt skrämmande.

Faktiskt skriver ledamoten i Svenska Akademin Pär Westberg, ”I sanning en behövlig upplysningsskrift. Historisk och aktuell. Med många skakande partier.”

Det är en av de nödvändigaste böcker jag läst på många år. Den kommer länge att ligga på mitt skrivbord för att gå tillbaka till så snart jag ser ett namn eller en företeelse i media, på universitet eller i politiken som hävdar orimliga uppfattningar med grund i totalitära politiska rörelser och ideologier.

Boken är helt enkelt en upplysningskritisk uppgörelse med de djupa skuggsidorna i den svenska debatten vare sig de går under namn som identitetspolitik, queerrevolution, antisemitism, muslimsk terrorism, kommunism, nazism, fascism eller något annat!

Jag kan vidare tipsa om två andra böcker av Johan Lundberg.

– ”Det sista museet” från 2016 som är en uppgörelse med identitetspolitiken i svensk kulturpolitik.

– ”Europas Skugga. Om Henry James och frihetens väsen” från 2017 som är en djup och historisk analys av frihetens väsen och individens kamp för att förverkliga sin potential i frihet från kollektiv och andra förtryckande strukturer. Boken är vackert inbunden och på närmare fem hundra sidor.

WINSTON CHURCHILL – ANOTHER SIDE OF HIM!

11 mars 2018

Av David Lough för den brittiska konservativa tidningen The Daily Mail.

Winston the spendaholic: He teetered on the brink of bankruptcy and was saved by secret backhanders. Yet a new book on Churchill’s finances reveals he spent £40,000 a year on casinos and £54,000 on booze

o Churchill spent most of his life swimming in a mountain of personal debt
o Gambled equivalent of £40,000 a year on holidays to the south of France
o Had £54,000 bill from his wine merchant, including £16,000 for Champagne
o Secret benefactor gave him £1million in 1940 as he became Prime Minister.

The confession was a startling one, in light of the great man he became. ‘The only thing that worries me in life is – money,’ wrote Winston Churchill, then aged 23, to his brother, Jack. ‘Extravagant tastes, an expensive style of living, small and diminished resources – these are fertile sources of trouble.’
Indeed they were. For the qualities that were to make Churchill a great war leader came very close to destroying him time and again during his career, as manic optimism and risk-taking plunged him repeatedly into colossal debt.
In the Thirties, when he was a married man with four dependent children and already borrowing more than £2.5 million in today’s money, he would gamble so heavily on his annual holiday in the South of France that he threw away the equivalent of on average £40,000 every year.

In my own career, advising families on tax affairs and investments, I have never encountered addiction to risk on such a scale as his.

To a biographer, one of Churchill’s most convenient characteristics is that he left his own bank statements, bills, investment records and tax demands in his archive, despite the evidence of debt and profligate gambling they reveal.

In contrast to his well-documented periods of anxiety and depression, when the ‘black dog’ struck him, there were phases when he gambled or traded shares and currencies with such intensity that he appeared to be on a ‘high’ – devoid of inhibition, brimming with self-confidence and energy.

As a result, he left behind a trail of financial failures that required numerous bailouts by friends, family and admirers.

And it was only by a wildly improbable intervention, almost an act of God, that he wasn’t bankrupt in 1940 instead of Prime Minister: as war loomed, a secret benefactor wrote two cheques for well over £1 million to clear Churchill’s debts.

His inventive efforts at tax avoidance would spell scandal if attempted by any politician today.

Though he wrestled to control his spending all his life, the defining disaster of Winston’s financial career was the Wall Street Crash of 1929.
Churchill always told his friends his losses in the Stock Market collapse amounted to $50,000 – or £500,000 today. But that is only part of the story.
These were Winston’s years in the wilderness when, having served for a term as Chancellor of the Exchequer, he was suddenly out of power.
This was not without its benefits, for at last he was able to devote time to writing books and churning out newspaper columns to keep the bank at bay.

In return for his high fees as a journalist, Churchill’s friends among the press proprietors expected colourful copy that ran against the conventional political wisdom. He delivered it, but his trenchant commentaries made rehabilitation within the political establishment very difficult.

The problems began when he embarked on a North American tour to promote his book on World War I, The World Crisis, accompanied by his brother Jack and son Randolph.

He travelled through Canada by private railcar, sleeping in a double bed on board with a private bathroom. ‘There is a fine parlour with an observation room at the end,’ he wrote to his wife Clemmie, ‘and a large dining room which I use as the office. The car has splendid wireless installation, refrigerators, fans, etc.’

Surrounded by these modern marvels, Churchill began to trade again in shares and commodities. He was intoxicated by Canada’s money-making opportunities, especially in exploration for oil and gas. Gripped by investment fever as he reached the prairies, he wired his publisher to demand an advance on his royalties, boasting of the profits he could grasp if he acted without delay.
To allay Clemmie’s concerns, he told her of the cash he was making by selling his book at public appearances – 600 copies in Montreal alone – and casually announced he had ‘found a little capital’ with which he ‘hoped to make some successful investments’. He plunged tens of thousands of dollars into oilfields and rolling stock, assuring his bankers that, ‘I do not expect to hold these shares for more than a few weeks’.

In the States, he stayed with media tycoon William Randolph Hearst and bought stakes in electrical ventures and gas companies, before heading to California where he indulged in late-night parties with Hollywood’s movie elite and toured the studios.

After lunch with Charlie Chaplin on the set of his latest film, City Lights, Churchill boarded Hearst’s yacht and wrote to Clemmie that he had banked £1,000 (£50,000 today) by cashing in some shares in a furniture business called Simmons. ‘You can’t go wrong on a Simmons mattress,’ he crowed – but failed to mention that he had $35,000 (a third of a million pounds today) still invested with them. His buying had spiralled out of control. Everything he could raise was plunged into U.S. stocks, in businesses from foundries to department stores.
His brokers sounded warnings by telegraph: ‘Market heavy. Liquidating becoming more urgent. Will await your telephone. Your bank still losing gold & there are rumours of increase in bank rate.’Churchill ignored them. In four days he bought and sold $420,000 in shares – or more than £4 million-worth now.

It was like a drug to him. ‘In every hotel,’ he told Clemmie, ‘there is a stock exchange. You go and sit and watch the figures being marked up on slates every few minutes.’ The crash was inevitable. At the opening bell in the New York Stock Exchange on Thursday, October 24, 1929, prices fell by an average of 11 per cent.

Churchill kept buying, confident of recouping his losses, right up to the moment he boarded an Atlantic liner to return home. By the time he reached Chartwell, his home in Kent, he was poorer by $75,000 (£750,000). But instead of pulling in his horns, he tried to recoup – and within six months had lost another $35,000 (£350,000).

His efforts to cling to some kind of solvency became desperate. He borrowed money wherever he could – from his brother, his bank, his brokers, his publishers and newspaper editors. He arranged another speaking tour in America and took out insurance against its cancellation – then used the General Election of 1931 as an excuse for postponing and claiming his £5,000 (£250,000) indemnity. He traded the insurers one of his oil paintings, in a deal he described as ‘highly confidential’.

Once the election was behind him, he set off to America – but, in his fraught state, stumbled into disaster. Having arranged to meet a business associate in New York, he grabbed a taxi. But in his hurry, he forgot to take the man’s address. After a fruitless hour trying to find the building, he climbed out of the cab – and was hit by a car.

Even this was used as a means to scrape money together. He wrote a newspaper article about the accident, syndicated it worldwide for £600 (£30,000) and then claimed medical insurance on the spurious grounds he was ‘totally disabled’.
When the underwriters protested that he was still able to earn money from journalism, his broker retorted that he could not physically write – the article had been dictated to a secretary. Mere talking, he insisted, should not be classed as work. The insurers paid up.

Such sharp practice was not confined to his insurance claims. He told the Inland Revenue he had retired as an author, which entitled him to defer a large income tax bill. To avoid paying tax on book royalties, he sold the rights and successfully argued that the money he received was not income but capital gains, which at the time was exempt from tax.

He borrowed money from his children’s trusts, and even cut down his drinking – not to curb his expenses, but to win a bet with the press baron Lord Rothermere, who wagered him £600 that Churchill would not drink any brandy or undiluted spirits for a whole year. Churchill took the bet, reasoning to Clemmie that money won gambling was not subject to tax. But he turned down a bigger bet, £2,000 [£100,000], that he could not remain teetotal for 12 months.
‘I refused,’ he explained, ‘as I think life would not be worth living.’
In fact, his accumulated bills for alcohol came to £900 (£54,000). His gambling was even more costly – 66,000 francs (about £50,000) in a single holiday at a casino in Cannes in 1936, for example. Clementine’s excesses were little better. That year, her bill at Harrods ran to more than 80 pages, with accounts, too, at Selfridge’s, Harvey Nichols, Peter Jones, Lillywhite’s and John Lewis.

Attempts at economising were feeble. Three servants were dismissed, with a saving of £240 [£14,400] and the same amount was cut from the laundry bill. The temperature of the swimming pool at Chartwell was also reduced in a bid to halve heating costs.

But by 1938, as the European situation with Hitler and Mussolini became critical, Churchill had run out of resources. Both Chartwell and his house in London were up for sale but had attracted no buyers.

Faced with a £900 [£54,000 today] demand from his wine merchants Randolph Payne & Sons in 1936, Churchill checked the bill and found the total came to even more – £920 [£55,200], including £268 [£16,080] spent on champagne: ten magnums, 185 bottles and 251 pints of it.n At the outbreak of World War I, Churchill was smoking a dozen cigars a day, at about £13 a month [£1,300] – and he had not paid his suppliers, J Grunebaum & Sons, for five years.

Swimming in personal debt (about £1.5m today), Churchill announced some drastic household cutbacks in 1926, the year of the General Strike. The cost of food, servants and running a car were to be halved. ‘No champagne is to be bought,’ he warned his wife. ‘Only white or red wine will be offered at luncheon or dinner. No more port is to be opened without special instructions. Cigars must be reduced to four a day.’ The economy drive lasted less than three months.
On his way home from a Mediterranean cruise in 1927, Churchill – then Chancellor of the Exchequer – dropped in on the casino at Dieppe and, playing baccarat, lost £350 – the equivalent of £17,500 today. Winston holidayed in the South of France 12 times during the Thirties and always gambled at the casinos. He came home a winner only once.

During World War II, his personal spending on wine, spirits and cigars was £1,650 a year [£66,000]. In a two-month spell in 1949, Churchill and his house guests at Chartwell drank 454 bottles of champagne, 311 bottles of wine, 69 bottles of port, 58 bottles of brandy, 58 bottles of sherry and 56 bottles of Black Label whisky.

His journalism could no longer even cover his back-taxes, and he had borrowed to the limit against his life insurance policies. Creditors were clamouring on all sides. His overdraft had reached £35,000 (more than £2million) and his brokers were demanding an immediate payment of £12,000 (£720,000). His attempts to bargain were ignored.

‘For a while,’ he admitted, ‘the dark waters of despair overwhelmed me. I watched the daylight creep slowly in through the windows and saw before me in mental gaze the vision of Death.’ Salvation came from an unexpected quarter. Churchill turned to his friend Brendan Bracken, co-owner of The Economist, to find him a rescuer. Bracken, in turn, approached his business partner, Sir Henry Strakosch, who was a fervent admirer of Churchill. He was also immensely wealthy. Two months earlier, at Bracken’s request, Churchill had visited Sir Henry at his house in Cannes. The 68-year-old, who had made his fortune at the helm of South Africa’s gold-mining Union Corporation, had been unwell and Bracken described him as a ‘lonely old bird’.

This slightest of introductions paid colossal dividends.
Sir Henry, a naturalised Briton born in Austria, regarded Churchill as the one politician in Europe with the vision, energy and courage to resist the Nazi threat. He had no hesitation in paying off £12,000 (about £660,000 today) of his share-trading debts. Neither man ever spoke publicly about the rescue. Churchill kept knowledge of it to a very tight circle that did not include his bank or his lawyers.

Sir Henry’s only reward was to be nominated for The Other Club, the dining society based at the Savoy in London that Churchill had founded with his fellow political maverick F. E. Smith.

At the outbreak of war in 1939, Churchill was appointed First Lord of the Admirality, with a salary of £5,000 (£250,000 today) – exactly what it was when he was last given this Cabinet post, 25 years earlier in 1912. The pay, though substantial, was nowhere near enough to cover his expenditure, let alone the interest on his outstanding loans, which totalled £27,000 [£1.6 million].
For years he had been working on his three-volume History Of The English-Speaking Peoples, but despite his prodigious output, he had been unable to deliver the finished manuscript and collect his fee. The book had got no further than the American Civil War, but undaunted, Churchill declared it to be finished.

His publisher, Cassell’s, was dismayed at such an abrupt ending.
All protests were dismissed: Churchill was too busy to write any more. Reluctantly, Cassell’s paid up, which enabled him to pay £2,000 (£100,000 today) of overdue taxes and settle wine merchants’ bills that topped £3,000 (£150,000).
On May 10, 1940, as Hitler’s armies surged through Holland and Belgium, Prime Minister Neville Chamberlain resigned, and by evening King George VI had asked Churchill to form a government. Today, the choice of man seems inevitable, but at the time there was consternation.

‘Seldom can a Prime Minister have taken office with the Establishment so dubious of the choice and so prepared to find its doubts justified,’ wrote one of Downing Street’s private secretaries, Jock Colville.

Churchill’s salary as PM might have doubled to £10,000 (£500,000), but with the highest rate of income tax standing at 97.5 per cent, virtually all of it went to the Inland Revenue.

Just two weeks after the Dunkirk evacuation, in June 1940, the Prime Minister was facing an ultimatum from Lloyd’s Bank for interest on his £5,602 overdraft (£280,100). Once again, Sir Henry came to the rescue with a cheque for £5,000 (£250,000). The receipts show a flurry of payments to shirt-makers, watch-repairers and, naturally, wine merchants. Despite rationing, food and drink flowed at Chequers, the Prime Minister’s official residence. King George sent pheasant and venison from Balmoral, and the Admiralty agreed to double the wine budget, providing that all consumption was for diplomatic purposes.

That condition proved no problem: Churchill was determined to enlist the military might of the United States and American guests became frequent visitors to Chequers. To pare back the tax demands, Churchill tried every possible ruse, even assigning some of his earnings as an author to his son Randolph, who was taxed at a lower rate. This subterfuge could save £1,500 (£75,000) but it made Churchill uneasy – not least because Randolph’s gambling was even more reckless than his own.

What finally rescued Churchill’s finances, and put him on a stable footing for the rest of his life, was Hollywood. In 1943, an Italian immigrant film producer paid him £50,000 (£2.5million) for the movie rights to his biography of his ancestor, the military genius Lord Marlborough. The death of Sir Henry Strakosch in October 1943 brought a legacy of £20,000 (£1million) as well as cancelling a loan.

As D-Day approached, Churchill was solvent for the first time in 20 years. By the end of the war, he had collected another £50,000 (£2.5million) for the film rights to his History Of The English-Speaking Peoples. And a further colossal bonus came when he was unexpectedly ousted from Downing Street by the voters in July 1945: on the day of his resignation, offers began to flood in from publishers around the world for his war memoirs.

Traditionally, generals and admirals who won great victories were rewarded by Parliament. Earl Haig, the Army’s commander-in-chief during World War I, was awarded £100,000 (£500,000) in 1918. There could be no such payment for an ex-Prime Minister. But a group of his admirers came up with a scheme to buy Chartwell for the National Trust, then rent it back to the Churchills for a nominal sum. Churchill was delighted. Despite this unaccustomed security, he was not above seizing a chance to bypass the taxman.

As bidding for his memoirs topped $1 million (£12.5million) from an American consortium, Churchill was investigating another scheme: by gifting his entire personal papers, including future memoirs and diaries, to a trust in his children’s name, he figured he could avoid most tax on his writings.
He planned to pen his books for a smaller fee, under the pretext of ‘editing’ them. This editing proved to be thirsty work. When Churchill decamped to Marrakech in Morocco to work on the manuscript in 1947, his entourage’s drinks bill for five weeks came to more than £2,100 (£73,500).

In a two-month spell in 1949, Churchill and his house guests at Chartwell drank 454 bottles of champagne, 311 bottles of wine, 69 bottles of port, 58 bottles of brandy, 58 bottles of sherry and 56 bottles of whisky

One of his secretaries wrote home: ‘The money here aren’t ‘arf going!’
It continued to ‘go’ for the rest of his life. By the time he became PM again in 1951, his annual expenses were about £40,000 (£1 million), much of it on a staff of Swiss nurses and footmen, all of them vetted by MI5.

But now the honours flowed in. He won the Nobel Prize for Literature, a tax-free £12,000 (£300,000). He turned down a dukedom on the grounds that a dukedom without a great landed estate would be an embarrassment.

When he died aged 90 on January 24, 1965, the world mourned. But some had a particular reason to regret his passing: they would never see such a customer again. In France, Madame Odette Pol-Roger instructed that a black band of mourning should be placed around the label of every bottle of her family’s champagne.

Adapted by Christopher Stevens from No More Champagne: Churchill And His Money, by David Lough, published by Head of Zeus.

REKOMMENDERAD LÄSEFRUKT!

10 mars 2018

Ibland ramlar man – vid frekvent läsning – på en bok som höjer sig över de flesta alster som publiceras. En sådan är Johan Lundbergs ”Europas skugga. Om Henry James och frihetens väsen.” Boken är utgiven 2017 av Timbro förlag i en påkostad och extremt vackert utformad volym. Boken kostar ändock endast 245 kronor på Bokus.

Författaren anger själv ”Europas skugga” som en pendang till hans 2014 utgivna och uppmärksammade bok ”Ljusets fiender” om bland annat den svenska kultur- och idédebatten i ett europeiskt perspektiv.

Ett tema i ”Europas skugga” är frihet, friheten till och friheten ifrån! Individens kamp för frihet från kollektivet. Människans strävan att förverkliga sin egen frihet och den nya världens variant av frihet i ljuset och i förhållande till den gamla världens. Den samhälleliga relationen mellan klan strukturer och statsindividualism är också ett tema. Boken är som det står i baksidestexten en ”tour de force”!

Boken rekommenderas varmt till den som är intresserad av det europeiska arvet efter upplysningen inkl. J.J. Rousseu och de katastrofala resultat som vissa frihetens utopier har medfört. Analysen tar sin utgångspunkt i Henry James författarskap med referenser till ett stort antal författare i den litteraturvetenskapliga historien.

Johan Lundberg skriver med både analytiskt djup och briljans i formuleringar. Det skadar inte heller att läsa en författare med djup bildning och beläsenhet i den europeiska och amerikanska samhällskulturen och litteraturen.

GERTRUDE STEIN OCH PABLO PICASSO

12 december 2017

Ibland ramlar man på texter som verkligen upplyser en i grunden. I det här fallet handlar det om Gertrude Steins lilla bok om Picasso skriven 1938 och utgiven på svenska 1982 på Brombergs.

Det har skrivits hyllkilometrar om Picasso. Själv har jag endast läst ett par skäligen tråkiga och knappologiska verk om Picassos olika perioder, de två realistiska, den blå perioden, harlekinperioden, den rosa perioden, kubismen osv. Trots olika försök till förklaringar har jag aldrig begripit Picassos kubism förrän jag läste Gertrude Stein. Picassos kubism kan väl sägas börja med målningen Les Demoiselles d’Avignon och slutade med dekor och kostymer till Parade i Rom

Gertrude Stein skriver en mycket intressant och rapp prosa full av teoretiska motsägelser och komplexa iakttagelser. Det finns lite av Ernest Hemingway i Steins illusionsfria text.

När Steins beskriver hur de andra målarna målade t.ex. en tomat nöjde de sig med själva synbilden, alltid synbilden, som inte alls var vad de kunde se, utan vad de visste fanns där.

När Picasso t.ex. målade en tomat var det inte var mans tomat. Picasso strävade efter att återge tomaten inte sådan alla ser dem utan att återge den så som han såg dem. De ting som Picasso kunde se var ting som hade sin egen verklighet, inte det seddas verklighet utan det existerandes verklighet. Picasso målade inte för att återge det han kunde se utan för att inte återge det han inte kunde se, dvs det som alla andra är säkra på att de ser men som de i själva verket inte ser.

Enkelt är det inte att förstå och förklara men det är skillnad!

Vidare, när andra målare i början av 1900-talet fortfarande målade 1800-talet målade Picasso redan 1900-talet. Och sedan kom kriget!

KERSTIN WEIDELS NYA ROMAN.

01 november 2017

Kerstin Weidel
Älskande kvinna: en roman om Dagny Juel
Axplock 2017.

Kerstin Weidel, bibliotekarie vid Surahammars bibliotek har publicerat sin andra roman. Denna bok är en i romanform berättad historia om en av sekelskiftets i Berlin viktiga kvinnor, Dagny Juel.

Dagny Juel känner vi från våra läsningar av August Strindberg och Strindberg biografier. Hon hade under en kort period ett förhållande med Agust Strindberg och umgicks och hade förhållanden med den tidens kulturpersoner bl. a Edward Munch, på baren Zum schwarzen Ferkel. Boken är skriven i jagform och berättar Dagnys egen historia om hennes möten med de olika männen för att inte säga hela hennes utveckling.

Dagny Juel hjälpte t ex Munch att hänga en konstutställning i Berlin som tyvärr dock sablades ner och togs ner efter fem dagar. Munch tog det med ro och sade till Dagny Juel att ”livet går vidare. Fäst dig inte så mycket vid motgångar, Dagny, livet är fullt av dem. Sök din egen sanning, håll dig sedan till den oavsett vilka hinder som dyker upp. Bry dig inte om vad dina belackare säger, för gör du det är du förlorad!

Det är ett råd med stor allmängiltighet för oss alla och också för Dagny Juel.

Boken är väldigt välskriven med ett mycket fint nyanserat språk. Har man en bakgrund i kunskap om Strindberg och hans olika relationer så blir romanen än mer givande att läsa. Kerstin fångar tidsandan i bl.a Berlin och personerna så man upplever sig i hög grad närvarande i händelserna och reaktionerna. Boken rekommenderas å det varmaste!

I KARIN BOYE-LAND.

18 oktober 2017

 

I Karin Boye-land. En tid har jag befunnit mig där, djupt fascinerad och intagen. Vid sidan av har jag läst Karin Boye! Hennes fem diktsamlingar, inklusive den postumt utgivna De sju dödssynderna är rakt av lysande! Som centrallyriker med ett alldeles eget tonfall och psykologisk känslighet är hon fortfarande en stor diktare och synnerligen läsvärd.

Läsvärda är också Karin Boyes romaner främst Kris (med självbiografiska drag) samt Kallocain. Den sistnämnda stor litteratur även om jag personligen har svårt för framtids dystopier vare de är skrivna av Boye, Huxley eller Orwell. Astarte är också läsvärd och behandlar en samhällssituation som är än mer aktuell idag, konsumtionssamhället och individen. Karin Boyes litterära produktion finns i flera olika utgåvor även från senare år. På antikvariat kan också äldre utgåvor lätt hittas.

Flera av novellerna – utgivna i olika samlingsvolymer – är också läsvärda. Teoretiskt klara och med psykoanalytisk skärpa! (Karin Boye gick i psykoanalys åtminstone vid två tillfällen. Båda i Berlin.)

Hennes brev är mycket läsbara/läsvärda och visar hur mogen, beläst och djupsinnig Karin Boye var redan i 17-18 års åldern. Hennes brev har utgivits i två olika samlingar dels av Paulina Helgeson, ”Karin Boye. Ett verkligt jordiskt liv,” 2001 samt ”Karin Boye: Okända brev och berättelser” sammanställda av Pia-Kristina Garde

Margit Abenius biografi är från 1951 och har titeln ”Drabbad av renhet. En bok om Karin Boyes liv och diktning”. Det är en omfattande och välskriven bok även om den kritiserats för att vara lite för devot och närmast helgonförklara Karin Boye. Dock ger boken en god och djuplodande insikt i Karins Boyes persona. Skriven i början av 1950-talet så har Margit Abenius helt utelämnat Karin Boyes sexuella läggning vilken däremot behandlas av Johan Svedjedal på ett klokt och förklarande sätt. Betydelsen för lyriken, psykoanalysen och litteraturen är tydlig. Under närmast ett årtionde i slutet av livet bodde och levde Karin Boye ihop med Margot Hanel. Margot Hanel begick också självmord någon månad efter Karin Boye. Hon var inte särskilt väl behandlad av ex Boye-familjen i övrigt! Tyvärr är alla brev från Karin Boye till Margot Hanel förstörda av Boye-familjen. Det gäller tyvärr också brev till andra. Kanske ett resultat av att man velat dölja och förtiga Karin Boyes bi/homosexualitet i en tid då det var förbjudet.

Därtill har vi biografin ”Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv” av Johan Svedjedal. Boken är mycket omfattande och följer Karin Boyes liv kronologiskt med en faktuell redogörelse för liv och författarskap. Ifråga om insikter i Karin Boyes persona är Johan Svedjedal inte uttalat djupreflekterad. En av de stora förtjänsterna dock – vid sidan av den noggranna redogörelsen – är Johan Svedjedals genomgång av vad som hände i Alingsås 1941 kring Karin Boyes ev. självmord. Självmordet har tyvärr under alla år stått i vägen för en riktig läsning och analys av Karin Boye. Man har helt enkelt läst henne baklänges med utgångspunkt i självmordet. Svedjedal ändrar på allt detta genom en mycket noggrann genomgång av vad som sannolikt hände, dvs ett självmordsförsök – sådana hade funnits tidigare – som eventuellt inte var avsett att lyckas denna gång heller – ett rop på hjälp – men som av olyckliga eller andra skäl fullbordades.

I boken ”Karin Boye. Minnen och studier” utgiven av Margit Abenius och Olof Lagercrantz har fler samtida författare som exempelvis Gunnar Ekelöf, Harry Martinsson, Olof Lagercrantz tecknat minnesporträtt av möten med Karin Boye. Särskilt läsvärd är Margit Abenius analys av Karin Boyes liv och lyrik

En bok av Pia-Kristina Garde, ”Karin Boye och människorna omkring henne” innehåller intressanta fotografier och bland annat en självanalys som Karin Boye skrivit i samband med psykoanalysen.

Det finns fler litteraturvetenskapliga analyser och biografiska beskrivningar men dessa har jag inte tagit del av och kan inte kommentera. Med det material jag nämnt här kommer man väldigt långt i förståelse av Karin Boyes persona, liv och verk. I min värld är Karin Boye en av våra stora författare och fortfarande underskattad framförallt som lyriker. Där har hon skrivit in sig i den eviga svenska litteraturkanon!

GÖRAN SONNEVIS DIKTSAMLING MOZARTS TREDJE HJÄRNA.

21 augusti 2017

Jag har först nu läst Sonnevis diktsamling från 1996. Den har helt obegripligt stått oläst i mina hyllor i många år.

Som vanligt blandar Sonnevi filosofi, personliga reflektioner, kärlek, naturobservationer med allmän- och världspolitiska insikter.

Poeter har en förmåga att med få meningar sammanfatta verkligheten som vi vanliga skulle behöva en essä för att få fram.

Ett citat belyser:
”Den magra kvinnan i 50-årsåldern, på 1 maj-demonstrationen
Som sade, att aldrig mer skulle hon rösta på socialdemokraterna
I hela sitt ansikte och sin kropp bar hon den svikna människans märke
Vem talar nu för de nedersta? Och på vilket språk?”