Ibland ramlar man på texter som verkligen upplyser en i grunden. I det här fallet handlar det om Gertrude Steins lilla bok om Picasso skriven 1938 och utgiven på svenska 1982 på Brombergs.
Det har skrivits hyllkilometrar om Picasso. Själv har jag endast läst ett par skäligen tråkiga och knappologiska verk om Picassos olika perioder, de två realistiska, den blå perioden, harlekinperioden, den rosa perioden, kubismen osv. Trots olika försök till förklaringar har jag aldrig begripit Picassos kubism förrän jag läste Gertrude Stein. Picassos kubism kan väl sägas börja med målningen Les Demoiselles d’Avignon och slutade med dekor och kostymer till Parade i Rom
Gertrude Stein skriver en mycket intressant och rapp prosa full av teoretiska motsägelser och komplexa iakttagelser. Det finns lite av Ernest Hemingway i Steins illusionsfria text.
När Steins beskriver hur de andra målarna målade t.ex. en tomat nöjde de sig med själva synbilden, alltid synbilden, som inte alls var vad de kunde se, utan vad de visste fanns där.
När Picasso t.ex. målade en tomat var det inte var mans tomat. Picasso strävade efter att återge tomaten inte sådan alla ser dem utan att återge den så som han såg dem. De ting som Picasso kunde se var ting som hade sin egen verklighet, inte det seddas verklighet utan det existerandes verklighet. Picasso målade inte för att återge det han kunde se utan för att inte återge det han inte kunde se, dvs det som alla andra är säkra på att de ser men som de i själva verket inte ser.
Enkelt är det inte att förstå och förklara men det är skillnad!
Vidare, när andra målare i början av 1900-talet fortfarande målade 1800-talet målade Picasso redan 1900-talet. Och sedan kom kriget!
lennart waaras blogg 
20 december 2017 kl. 15:50 |
Lennart, vad du kanske inte ser, men som jag tycker framgår med all önskvärd tydlighet, är att du/Stein slår knut på er själva för att med hårklyverier få Picasso att framstå som förmer än andra ur samma konstnärsgeneration. Varför skulle t.ex. Morandis tomater vara banalare än Picassos?
Les Demosielles är verkligen epokgörande för den ”moderna” konceptet i konsten, genom att medvetet laborera med det ”osköna” och ”fula”. Piero Manzonis packeterade avföring låg redan då i tangentens riktning, och slutet har vi ännu inte sett är jag rädd för.
Konsten är stendöd, men liket hemsöker oss oupphörligt och överallt. Titta bara på den moderna arkitekturen som omger oss!
Janne
21 december 2017 kl. 14:27 |
Jan, jag slår inga knutar på mig själv och tror inte Gertrude Stein gör det heller. Jag kan instämma i mycket av vad du skriver Min enda tes var att Gertrude Stein hjälpt mig att förstår något av kubismen som Picasso var en centralfigur i och för skapandet. jag hävdar inte att någon annans tomater var banalare. Jag har genom åren på museerna i Europa sett åtskilligt av kubismen och alltid fascinerats, dock utan att riktigt få grepp om förklaringarna. Det hjälpte Gertrude Stein mig med i sin lilla skrift. Simple as that! Lennart