YTTRANDEFRIHETEN HOTAS!

15 april 2018

Regeringens (IT-minister Peter Eriksson MP) möten med representanter för Tidningsutgivarna, TU, företrädare för YouTube och Twitter är mycket oroande för att inte säga hotande!

Regeringen och medier anslutna till TU, bland annat Dagens Nyheter och Expressen, har krävt censur på de sociala medieplattformarna av material som granskar svenska politiker och medieaktörer och skulle kunna påverka väljarnas röstpreferenser på ett (för big-medias och big-politics) oönskat sätt i riksdagsvalet.

IT-ministern var nöjd med ”ett mycket konstruktivt möte”. Han berättade att regeringen och TU bland annat fått löften från YouTube som utlovat ”åtgärder” och ”skärpt kontroll” mot det Eriksson betecknade som ”illegalt hat och olagligt innehåll på nätet”.

Vad är olagligt innehåll på nätet? Sannolikt kritiska granskningar av regeringens och maktens beslut och åtgärder och hur dessa speglas i big-media, t ex i migrations och integrationsfrågan!

– Utgångspunkten måste vara, och det är vi överens om, att det som är illegalt utanför nätet också ska vara det på nätet. Det är en korrekt ståndpunkt men det är inte vad som överenskommits! Utanför nätet är det rättsväsendet som avgör vad som är olagligt/lagligt. Den juridiska grundprincipen måste gälla också innanför nätet!

Det oroande som skett är att regeringen och medier som Dagens Nyheter och Expressen utövat påtryckningar på de stora sociala medieplattformarna och förmått dem att ta bort publicistiskt material utan vare sig någon föregående eller efterföljande rättslig prövning av om materialet varit olagligt eller inte.

Justitieminister Morgan Johansson sade att ett krav från den svenska regeringen och TU är att snabbare komma i kontakt med de sociala medieplattformarna så att material som påstås vara illegalt kan tas bort omedelbart. Påstås! Var finns en laglig prövning?

YouTubes Europachef Ben McOwen Wilson sade att diskussionen förts inom ramen för den svenska yttrande- och tryckfriheten. Hur rimmar påståendet med de åtgärder som föreslås utanför all prövning mot de svenska grundlagarna.

Notera det fasaväckande i att det inte är rättsväsendet (enligt Morgan Johansson ) utan ”frivilligorganisationer” som ska sköta bedömningen av vad som är olagligt innehåll på de sociala medieplattformarna.

Vilka ”frivilligorganisationer”? T.ex. #jagärhär!

Vad är #jagärhär för organisation?

Det är en aktivistisk organisation med tydligt politisk agenda utöver de begränsningar som anges i yttrande- och tryckfrihetslagarna. Gå till deras hemsida och granska deras ideologi hämtad från den neo-marxistiska postmodernismens identitetspolitik! Ett citat från hemsidan: ”Motverka polarisering / filterbubblor / faktaresistens / propaganda/ hat / hot / rasism / sexism / homofobi / funkofobi.”

Det är verkligen att sätta bocken till trädgårdsmästare.

VAD VÄRRE ÄR, REGERINGEN SÄTTER I ETT MEDVETET BESLUT MAKTMEDEL I HÄNDERNA PÅ EN AGENDADRIVEN PRIVAT ORGANISATION! DET ÄR OTROLIGT BORTTOM FÖRSTÅELSE! ELLER, KANSKE INTE!

Det mest oroande är tystnaden i de stora media inkl. SVT/SR om detta! Vi är på väg mot en allt mer totalitär inskränkning av yttrandefriheten?

Företrädare för Facebook hade tackat nej till att delta. Heder!

KRÄNKTHETSKULTUR OCH IDENTITETSPOLITIK!

14 april 2018

Jag är avgjord motståndare till identitetspolitik och kränkhetskultur som medfört inskränkningar i yttrandefriheten. Så snart någon grupp känner sig kränkt skriks på lagstiftning. Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Kränkthetskulturen – en i stor utsträckning egenartad svensk uppfinning – är farlig!

”Crybullies” är Ivar Arpis lysande term! Den ena identitetsgruppen efter den andra och den tredje före ”känner sig kränkta”! Växt upp för Guds skull! Sluta med offermentaliteten och ta diskussionen med rak rygg och i sak som en man!

Min modell är den amerikanska konstitutionen! Freedom of speech skall vara freedom of speech! För KKK, neo-marxister, neo-nazister, islamister, kommunister, fascister, radikalfeminister, PK ideologer etc etc. Diskussionen skall föras öppet i sak, det är så vi bäst hanterar obehagliga åsikter inte genom att trycka ner dem i undervegetationen.

När ex marscherande i takt kan dömas för hets mot folkgrupp så har vi passerat en gräns som för mot totalitära inslag och dit är vi tyvärr på väg om vi inte ser upp!

Jag kommer att kämpa vad jag kan för total yttrande-, tryck- och mötesfrihet. Jag har allt sedan gymnasieåren i början av 1960-talet hyllat den maxim – som tillskrivs Volatire men som är uttalad av annan som sammanfattning av Voltaire: ”Jag ogillar dina åsikter men är beredd att gå i döden för din rätt att framföra dem.”

All verklig diskussion som för kunskap och analys framåt innebär att någon någonstans kommer att känna sig kränkt av vad jag säger. Må så vara, yttrandefriheten är helt nödvändig för ett civiliserat och framåtskridande samhälle! Tack och lov så har den diskussionen nu kommit igång i Sverige på allvar med djupanalyserande böcker, texter och nätartiklar. Den i Sverige dominerande – på universitet, via media in i politiken – indentitetspolitiken med grund i postmodernistisk PK ideologi har börjat ifrågasättas och brytas upp. Sprickorna i muren blir allt tidigare och åsiktskorridoren något bredare!

Det finns hopp men vi måste vara vaksamma på alla tendenser till inskränkningar och dessa kommer fortfarande så sent som för några dagar sedan från ministrar Johansson och Eriksson eller regeringens förslag kring domstolsinformation. Båda dessa har jag behandlat i andra texter på bloggen!

SVENSKA AKADEMIN OCH SARA DANIUS

13 april 2018

Sara Danius förtjänar respekt som intellektuell och sannolikt också för sitt arbete i Akademin! Hon har ifråga Frostensson/Arnault agerat oskickligt och okänsligt! Därav konflikten med Engdahl som i likhet med Danius är snar till ilska och aggressivitetl! Allt detta kan analyseras och beskrivas och det kommer framöver!
Nu bryter någon form av protest-light ut med knytblusar som sympatisignal! Ministrar och andra deltar inkl Englund!
Varför hamnar genusaktivister och feminister alltid i så intellektuellt svaga och patetiska ageranden och ståndpunkter! Tar er samman och argumentera/analysera i sak!

FACEBOOK TACKAR NEJ TILL STATENS INGREPP!

12 april 2018

Facebook tackar nej till att delta i Morgan Johanssons och Peter Erikssons försök till statskommunistisk styrning av den fria debatten på nätet. Ett försök som kamoufleras under termer av kränkthet och fake news (definierat av staten och dess företrädare)! Ta debatten i sak om du är kränkt och skrik inte på censur och lagstiftning från identitetsdrivna företrädare för statsapparaten! Crybullies! En utmärkt term myntad av Ivar Arpi på SvD. Freedom of speech! Överordnat!

THE BLACK BOOK OF COMMUNISM. CRIMES, TERROR, REPRESSION. STÉPHANE COURTOIS. LONDON 1999

11 april 2018

A few comments on The Black Book of Communism gathered from international reviews and media.

An 800-page book of the crimes of Communist regimes worldwide, recorded and analyzed in detail by a team of scholars. The facts and figures, some of them well known, others newly confirmed in hitherto inaccessible archives, are irrefutable.

The myth of the well-intentioned founders – the good czar Lenin betrayed by his evil heir Stalin -has been laid to rest for good. No one will any longer be able to claim ignorance or uncertainty about the criminal nature of Communism, and those who had begun to forget will be forced to remember anew.

When The Black Book of Communism appeared in Europe in 1997 detailing communism’s crimes, it created a furor. Scrupulously documented and soberly written by several historians, it is a masterful work. It is, in fact, a reckoning.

The Black Book of Communism is an extraordinary and almost unspeakably chilling book. It is a major study that deepens our understanding of communism and poses a philosophical and political challenge that cannot be ignored. The book’s central argument, copiously documented and repeated in upwards of a dozen different essays, is that the history of communism should be read above all as the history of an all-out assault on society by a series of conspiratorial cliques led by cruel dictators (Lenin, Stalin, Mao Zedong, Kim II Sung, Pol Pot, and dozens of imitators) who were murderously drunk on their own ideology and power…

Courtois and his collaborators have performed a signal service by gathering in one volume a global history of communism’s crimes from the Soviet Union to China, from the satellite countries of Eastern-Europe to Vietnam, Laos, Cambodia, and North Korea, and to a lesser degree in Latin America and Africa.

The Black Book is enormously impressive and utterly convincing. To the extent that the book has a literary style, it is that of the recording angel; this is the body count of a colossal, wholly failed social, economic, political and psychological experiment. It is a criminal indictment, and it rightly reads like one.

Most sensible adults are aware of communism’s human toll in the Soviet Union and elsewhere, the forced starvations in the Ukraine, the Great Purge of the 1930s, the Gulag, the insanity of China’s Great Cultural Revolution, Pol Pot’s murder of one in every seven Cambodians, Fidel Castro’s firing squads and prisons. All these horrors are now brought together in what the French scholar Martin Mali, in his foreword, calls a ‘balance sheet of our current knowledge of communism’s human costs.

That The Black Book infuriated the French left is a sure mark of its intrinsic worth. The Black Book is a groundbreaking effort by a group of French scholars to document the human costs of Communism in the 20th century. Its publication caused a sensation in France when it was first released in 1997, but Americans were not able to see for themselves what the furor was all about until October 1999, when Harvard University Press finally released an English translation. It was worth the wait. Taking advantage of many newly available archives in former Communist states, the authors (many of them former Communists themselves) have meticulously recorded the crimes, terror and repression inflicted by Communist regimes across the world. It is a powerful work.

SVENSKA AKADEMIN!

10 april 2018

”Försnilla och avsmak.”

Kjell Espmark en riktig tungviktare och stor kulturpersonlighet (ingen neo-marxistisk postmodernism där) i Svenska Akademin svarar på Horace Engdahls kritik av Sara Danius och de tres gäng!

”Engdahls utspel är det falskaste och skändligaste han läst i hela sitt liv.
Att det inte finns heder i kroppen på Engdahl.”

Samtidigt planerar de åttas gäng som är kvar i Akademin ett möte imorgon för att klara ut förtroendet för ständige sekreteraren Sara Danius!

Vi följer detta i realtid timme för timme. Vem uttalar sig om vem härnäst? Vi väntar på Sara Danius kommentar.

Det är en riktig varböld som bulnat länge som nu brister. Sannolikt finns flera olika lager av motsättningar mellan konservativa och postmodernister, kring Jean Claude Arnault-affären, kring ”metoo-varianten” m.m.

Det spekuleras i att kungen ingriper! Hur?

Stalltips: Svenska Akademin överlever men förändras/förändrar sig i grunden! Det gäller väl nu närmast att rädda Nobelpriset i litteratur som hamnade i knät på Svenska Akademin i början av förra seklet!

SVENSKA AKADEMIN – HELA HELVETET HAR BRUTIT UT!

10 april 2018

Advokatbyrån Hammarskiöld & Co har gjort en utredning av förhållandena runt de korrupta Jean Claude Arnault och hans hustru akademiledamoten Katarina Frostensson.

Utredningen har lästs och röstats om i Akademin. DN har samtidigt kunnat presentera innehållet i advokatfirmans rapport trots att de enligt uppgift bara skall finnas två exemplar av rapporten, en på advokatbyrån och en i ständige sekreteraren Sara Danius väska. Övriga ledamöter har fått läsa rapporten en och en på advokatfirmans kontor och inte tillåtits att ta kopior.

Hur har då DN kunnat citera ur rapporten? Kalla in Sherlock Holmes!

Än värre är vad akademiledamoten Horace Engdahl (gammal polare med Jean Claude Arnault) idag skriver i Expressen. Jag citerar i utdrag:

”Det handlar om en klick dåliga förlorare, som dessutom inte på allvar vill släppa taget om sina kära akademifåtöljer. Hela uppträdet är en fars. ….
Enligt min mening är detta uttrycket för en desperat maktkamp, där ständiga sekreteraren mobiliserar sitt manskap för att klamra sig fast vid sin position. Det är svårt att veta vad man skall företa sig i ett sådant läge. Jag förfäras över råheten i den strid som har uppstått. ….

Orden sviker mig när jag försöker karaktärisera det vanvett som har brutit lös, sedan ett antal personer till sin grämelse såg sig tvungna att ge upp sin plan att skada och förnedra Katarina Frostenson. Vi som röstade emot hennes uteslutning kommer inte att lämna Akademien i händerna på personer som verkar med sådana metoder. ….

När man mäter vidden av den splittring som nu är ett faktum i Akademien, kan man inte komma till någon annan slutsats än att Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift.

Alltså Sara Danius är den sämste ständige sekreteraren i historien. Hur skall den i realtid sig utspelande historien nu utvecklas? Kan Sara Danius sitta kvar efter detta dråpslag? Vilken blir Horace Engdahls roll? Talar Horace Engdahl för hela den kvarvarande majoriteten? Om inte kan han sitta kvar om Sara Danius stannar? Vad gör Sara Stridsberg och Per Wästberg som enligt egna uppgifter varit kritiska till Arnault/Frostensson och deras bravader? Tar Horace Engdahl över som ständig sekreterare i en remarkabel come back? Vad förmår kungen göra?

Frågorna är många?

Själv följer jag med ett perverst nöje det som utspelar sig timme för timme! Etablissemanget (i kultur, politik och media) visar sig i sin skröplighet!

SVENSKA AKADEMIN – HUR PINSAM KAN DEN BLI?

09 april 2018

Advokatfirman föreslår polisanmälan av den person som i statstelevisionen kalls ”kulturprofilen” och som heter Jean Claude Arnault och hans företag.
Svenska Akademin röstar om att utesluta hans läckande och jäviga och bidragsgivande hustru Katarina Frostensson men hamnar i att inte utesluta henne!
Tre ledamöter kliver av i protest men det är oklart om de lämnar Akademin eller bara inte deltar i arbetet tillsvidare. Det är vidare fortfarande oklart om man kan lämna Akademin? I vilket århundrade lever dessa stofiler i den s.k. Parnassen! De tar i varje fall sig själva på blodigt allvar!
Nu avslöjas att ”kulturprofilen” Jean Claude Arnault och hans läckande hustru Katarina Frostensson läckt namnen på sju Nobelpristagare (inkl Bob Dylan) och två nya ledamöter i förtid! Kan det systematiska läckandet ha gett pekuniära fördelar?

KOMMUNISMENS BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN!

06 april 2018

”Socialismen är ingenting allmänskligt utan ett klassprogram, där agitatorsmaximerna gå på uttrampade skor i spetsen med fanan, med sanningarna försagda i andra ledet. Ändå är det de senare, som komma att överleva de förra.” Werner von Heidenstam den 21.5 1919 i SvD.

Profetiskt av en av våra stora Nationalskalder!

PRAKTIKEN!

Hur många mördade de kommunistiska regimerna från 1917 och fram till 1980? Det finns vetensakliga rapporter och litteratur som beskriver och analyserar omfattningen.

I kort sammandrag ser praktiken ut på följande sätt vad gäller arbetsläger, koncentrationsläger, massmördande, medvetet initierade svältkatastrofer, tortyr och fängelser för systematiskt dödande. Estimaten avser civila offer (således inte stupade soldater i krig):

Sovjetunionen /USSR 20 miljoner döda
Kina (Stora Språnget, Kulturrevolutionen mm) 65 miljoner döda
Vietnam 1 miljon döda
Nordkorea 2 miljoner döda
Kambodjas Röda Khmerer 2,0 miljoner.
Östeuropa 1 miljon döda
Latinamerika 150 000 döda
Afrika 1,7 miljoner döda
Afghanistan 1,5 miljoner döda

Kommunismens offer utgör sammantaget ca 100 miljoner civila. Dessa offer beskrivs över 850 sidor i detalj i Stéphane Courtois m.fl. The Black Book of Communism. Crimes Terror Repression.

Rudolf Rummel i Death by Government, Genocide and Mass Murder in the Twentieth Century, 1994, anger 75 miljoner civila dödade av den kinesiska kommunistregimen och 65 miljoner (rejält högre siffror än Courtois) dödade sammantaget av övriga kommunistregimer. Det skulle innebära över 140 miljoner civila dödade av kommunismen perioden 1917 – 1987.

Nazismen i Tyskland skapade 21 – 25 miljoner civila offer sammantaget inklusive drygt 5 miljoner i förintelsen.

Så ser praktiken ut för de två totalitära tvillingarna nazism och kommunism! Brotten de begått mäts dock med dubbla måttstockar, en för nazismen och en annan för kommunismen.

Ovanstående sifferpresentation är naturligtvis problematisk av flera skäl.
För det första är denna typ av siffror är behäftade med osäkerhet och felmarginaler. De angivna nivåerna är approximativa estimat i enlighet med ”best practise!” Jag har använt de bästa empiriska sammanställningarna. Källorna anges i texten.
För det andra är magnituden i antal mördade civila så hög att det närmast blir en akademisk fråga om det är 100 miljoner eller 140 miljoner som mördats av kommunistiska diktaturregimer.
För det tredje ligger det något makabert i att sätta sig och räkna ut hur många som utrotats av de två totalitära regimerna. Dock, det är en helt nödvändig kalkyl att ha klart för sig för att korrekt orientera sig i den samtida historiska debatten och analysen!
För det fjärde utgör resultatet av en  ”body-count” av detta slag ingen ursäkt för de förintelser nazismen begått bara för att de har lägre sammanlagt antal än deras kommunistiska tvilling. Poängen är att kommunismen FAKTISKT begått ett flertal groteska förintelser.

KOMMUNISMEN SEGLAR UNDER RADARN!

Skillnaden är att kommunismen lyckas segla under radarn i de postmodernistiska och neo-marxistiska universiteten och media. I skolorna och i media behandlas nazismens brott och förintelser dagligen och med rätta. Beskrivningar av kommunismens brott och förintelser lyser nästan helt med sin frånvaro.

Hur kommer det sig?

NÜRNBERGRÄTTEGÅNGARNA.

Nazisternas brott granskades och de skyldiga dömdes till döden eller långa fängelsestraff vid Nürnbergrättegångarna 1945/46. I huvudrättegången som inte bara dömde de nazistiska koryféerna stiftades också nya lagar. I Nürnbergstadgan definierades vad som menades med ”brott mot mänskligheten” vilket då var en helt ny stadga. I detta arbete deltog två sovjetiska kommunister som också var ett par av huvuddomarna! På det sättet lyckades kommunisterna glida över på den ”goda sidan.” Tyvärr har kommunisterna själva inte granskats och dömts enligt de under Nürnbergrättegångarna kodifierade lagarna för vad som definierar ”brott mot mänskligheten” som mord, utrotning, förslavning, deportation, fängslande i strid med folkrättsliga regler, tortyr, våldtäkt, tvångssterilisering och förföljelse.

Det en gammal sanning att segraren sätter lagarna och skriver historien men här känns kulisserna ovanligt bjärta!

Se vidare Romstadgans för Internationella brottmålsdomstolen från 1998 artikel 7 om vad som idag definieras som och konstituerar ”brott mot mänskligheten.”

KATYN.

En veritabel – idag belagd – lögn spreds av de sovjetiska kommunisterna under och efter Nürnbergrättegångarna. Över 20 000 polska officerare från marskalkar, generaler och neråt mördades av stalinistiska kommunister år 1940 bl a i skogarna utanför Katyn.
När sanningen började spridas så grävde NKVD 1944 upp liken och planterade ”bevis” som pekade mot att det var tyskarna som mördat de polska officerarna. Kathleen Harriman dotter till USA:s ambassadör Averell Harriman togs till platsen och förevisades liken och ”bevisen” och åkte hem vittnandes om att det var tyskarna som begått de groteska brotten.

Under Nürnbergrättegångarna 1945/46 åtalades ledande nazister som Herrman Göring också för detta groteska brott. De kommunistiska ryska domarna i huvudrättegången visste sannolikt hur det förhöll sig i verkligheten. De Allierade tillät Sovjetunionen att åtala de tyska nazisterna för Katyn trots att de sannolikt vid det laget visste det rätta förhållandet!

Efter Berlinmurens fall och när arkiven öppnats kom ovedersägliga fakta i dagen så att vi idag vet att det var de sovjetiska kommunisterna som mördade de polska officerarna. Ryssarna har via Boris Jeltsin 1992 vid besök i Warszawa erkänt att de var skyldiga!

Ordern om att avrätta de polska officerarna undertecknades av Josef Stalin och Lavrentij Beria. Dokumentet finns på nätet. Jag har det på ryska i min dator men finns också översatt.

I boken ”Stalins mord i Katyn och dess historiska efterspel 1940 – 2010” av Peter Johnsson från 2010 behandlas hela de smutsiga förloppen runt de 21 857 polska officerare som Stalin lät avrätta. I boken behandlas vidare hur ryssarna tilläts sätta upp Katyn på listan över anklagelser mot Hermann Göring. De Allierade accepterade stillatigande den lögnen. Enligt boken var Churchill väl inläst på Katyn-frågan.

Någon motsvarande samlad rättegång mot kommunistiska koryféer och regimer har inte genomförts varken i Ryssland, Kina eller Vietnam.

KAMBODJA DELVIS ETT UNDANTAG!

Ett försök till rättegång genomfördes gentemot Pol Pot, Nuon Chea, tidigare president i folkets församling, Ieng Sary tidigare premiärminister med ansvar för utrikesaffärer, hans hustru Ieng Thirith, tidigare ansvarig för socialdepartementet samt Khieu Samphan som var statsminister. Pol Pot undkom dom eftersom han hann dö 1998 innan rättegången 30 – 35 år efter brotten genomfördes mot de ledande Röda Khmererna. Nuon Chea och Kieu Samphan dömdes.

NAZISTERNA MED RUDOLF HÖSS I SPETSEN LÄRDE AV STALINS PRAKTIK!

Koncentrationsläger i modern mening användes för första gången av engelsmännen i början av 1900-talet när boer spärrades in i sådana läger!
I det nya kommunistiska Ryssland byggde Vladimir I Lenin och Leon Trotsky redan från 1917 och framåt koncentrationsläger för s.k. ”klassfiender” från olika sociala grupper (inkl arbetare). Josef Stalin byggde under 1930-talet ut och industrialiserade arbets- och koncentrationslägren i snabb takt. Lavrentij Beria var ansvarig för utbyggnaden av Gulag-systemet under Josef Stalins egid. Tyskarna tog sedan över praktiken med koncentrationsläger – de lärde av Stalin – och drev industrialiseringen av lägren med tysk effektivitet ytterligare några steg.

Dödande av fångar via gasning förekom redan under den stalinistiska kommunismen. Fångar spärrades in i täckta flak på en lastbil. Avgaserna från lastbilen leddes in i utrymmet och när transporten anlände till färdiggrävda gropar i skogen var fångarna redan döda.
Metoden med gasning i lastbilar togs över av tyskarna som dock fann metoden långsam och ineffektiv. De utvecklade gasandet in i en totalt avhumaniserad industriell process!

Så ser historien ut i sin groteska korthet!

Lägersystemet, arbets- och koncentrationslägren Gulag har beskrivits dokumentärt och litterärt av Alexander Solsjenitsyn i en serie böcker som 1970 gav honom Nobelpriset i litteratur. Författarna Arthur Lundkvist och Sven-Eric Liedman var – by the way – negativa till Solsjenitsyns Nobelpris liksom också Olof Lagercrantz.

Ambassadören Gunnar Jarring vid svenska Ambassaden i Moskva, sannolikt med stöd av Olof Palme, vägrade att låta Nobelpriset delas ut på den svenska ambassaden i Moskva när Alexander Solsjenitsyn vägrades resa till Stockholm.

Några skammens ögonblick i svensk historia!

Man kan i efterhand bedöma och berömma Solsjenitsyn för att ha varit med och bidragit till det groteska kommunistiska systemets sönderfall. Upplösningen av kommunistregimerna i öst fullbordades slutligen när Berlinmuren 1989 revs av uppretade och frustrerade medborgare i det gamla DDR.

SVENSKA TREDJE STÅNDPUNKTEN.

Molotov-Ribbentrop-pakten 1939/41 satte myror i huvudet på de inhemska kommunisterna i Sverige och Tyskland. Under en period hyllade kommunisterna i både Sverige och Tyskland Adolf Hitler innan detta upphörde i och med att kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen bröt ut 1941 med Operation Barbarossa.

Svenskar på den allmännare vänsterkanten stod under det Kalla kriget 1950/1960-talet mellan det kommunistiska Sovjetunionen och den kapitalistiska världen med USA i spetsen i en ideologisk rörelse som att kallade sig ”Tredje ståndpunkten.” Ingen särskilt hedervärd ideologisk rörelse sett i historiens obarmhärtiga strålkastarljus!

Ett exempel! Författaren Arthur Lundkvist i Svenska Akademin reste under trettiotalet runt i Sovjetunionen i två månader och skrev obehagligt naiva hyllningar till Stalin och den kommunistiska diktaturen. Som tack för det erhåll Arthur Lundkvist Lenins Fredspris (ja det heter så!) 1958!

Hade någon kunnat sitta kvar i Svenska Akademin om han/hon skrivit hyllningsartiklar till Adolf Hitler och den nazistiska diktaturen?

NAZISMENS OCH KOMMUNISMENS INSIGNIA.

Insignierna för nazismen är stigmatiserande och förbjudna. Flaggor med svastikan, Heil hälsningar, sjunga Horst-Wessel-Lied/Die Fahne hoch är förbjudna i Sverige.

Röda flaggor med hammaren och skäran, höjda knutna nävar och sjungande av Internationalen är tillåtna i Sverige. Logiken borde väl kräva att också dessa för kommunismen viktiga insignier förbjuds? De är väl lika kränkande och stigmatiserande? Höjda knutna nävar är lika illa som Heil-Hitlerhälsningen? Förbjuds det ena så bör även det andra förbjudas.

YTTRANDEFRIHETEN FUNDAMENTAL!

Å andra sidan vill jag inte förbjuda någon av dem! Jag är fundamentalist ifråga om yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet. För mig är yttrandefriheten binär – ett eller nolla. Den skall – som i USA – vara fullständig.

Jag har som legalist i yttrande- tryck- och mötesfrihet den Amerikanska Konstitutionen som en förebild. I den Amerikanska Konstitutionens First Amendment (de tio första utgör Bill of Rights) fastlägges yttrandefriheten, utan reservationer. ”Freedom of speech” är precis just det ”freedom of speech”! Det gäller både vänsterextremister, KKK, neo-nazister, neo-marxister, kommunister m.fl totalitära ideologiska rörelser.

USA har ingen gummiparagraf som den svenska kränkthetsparagrafen om ”hets mot folkgrupp.” eller ”hatspråk”! Dessa lagparagrafer borde i yttrandefrihetens namn tas bort och inte byggas ut ytterligare med olika tillägg. Vilken identitetsgrupp som helst kan hävda att de är ”kränkta” vilket medför krav på att företeelsen som föranlett ”kränkningen” skall föranleda lagtillägg.

Grupper på den extrema vänster- och högerkanten skall tas in i debatten och måste bemötas med argument inte lagstiftning. Om medlemmar i dessa extremistgrupper begår brott i brottsbalkens mening så skall de lagföras, dömas och straffas.

Ytterst är det faktiskt den grundlagsfästa yttrandefriheten som hotas när en grön flagga med en runa eller en grupp i marschtakt betraktas som hets mot folkgrupp!

KRÄNKTHETSKULTUREN.

Jag citerar Ivar Arpi som på ledarplats i SvD den 1.4.2018 skrev följande: ”Termen ”crybully” beskriver hur den nya offerkulturen hanterar motsättningar. Det är en sammansättning av orden ”crybaby” och ”bully”. Snyftmobbare, skulle man kanske kunna översätta till. Samtidigt som man framställer sig som offer, ägnar man sig åt skamlöst drevande av den som inte håller med en.”

Kränkthetskulturen i kombination med identitetspolitik har ett betydande inflytande på universitet och i media! Det är djupt oroande!

KÄLLOR.

Johan Lundberg, ”Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten.” 2013. 460 sidor.

Rudolf Rummel i Death by Government, Genocide and Mass Murder in the Twentieth Century, 1994.

Se vidare R. Rummels tabeller och uppdateringar. R.R. dog 2014 men hans tabeller finns fortfarande på University Hawaiis hemsida. Ett exempel:

(Enligt denna tabell anförd av Rummel har regeringar 1900-1987 mördat över 170 miljoner exkl krigsdödade.)

Stéphane Courtois m.fl. The Black Book of Communism. Crimes Terror Repression,1999. 850 sidor.

Wikipedia

Nationalencyklopedin

SvD

Den Amerikanska Konstitutionen finns på nätet.

Lavrentij Berias och Josef Stalins order finns på nätet, liksom utdrag i den anförda litteraturen. Stalins handskrivna signatur finns på dokumentet.

MUSLIMSKA BRÖDRASKAPET OCH MYNDIGHETEN FÖR SAMHÄLLSBEREDSKAP (MSB).

30 mars 2018

Individer och organisationer med band till Muslimska Brödraskapet har länge varit verksamma i Sverige. Det bekräftas i en rapport till MSB helt i linje med europeiska säkerhetstjänster. Det är hög tid att Brödraskapets negativa påverkan på samhället blir föremål för seriös debatt också i Sverige

Den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) publicerade denna månad rapporten Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext, skriven av docent Aje Carlbom vid Malmö universitet (15/3).

Målet med rapporten har varit att öka kunskapen om metoder för Muslimska brödraskapets informationspåverkan gentemot sekulära och muslimska målgrupper i Sverige. Syftet har varit att förbättra samhällets förmåga att identifiera och möta islamistiska aktörers informationspåverkan och på så sätt stödja både operativa och förebyggande insatser.

MSB:s arbete med informationspåverkan startade år 2014 när myndigheten såg att Islamiska staten, (IS)/Daesh var framgångsrik i sin propaganda.
− Propagandan för rekryteringen till IS var effektiv i och med att 300 personer anslöt sig till terrorsekten. Därför behövde vi också göra en bedömning om den icke våldsbejakande propagandan kunde ha effekter på vårt samhälle.

− Vi såg att den icke våldsbejakande propagandan hade förts vidare in i Sverige. Däremot var det svårt för oss att skilja på IS propaganda och propagandan från andra islamistiska grupperingar, till exempel från Muslimska brödraskapet.

Carlbom visar i rapporten att individer och organisationer som står Muslimska Brödraskapet nära, antingen organisatoriskt eller ideologiskt, sedan länge är verksamma i Sverige. Rapporten dömer också på ett övertygande vis ut det förhållningssätt som den svenska staten har haft gentemot nätverket under de senaste tjugo åren: Carlbom hävdar att organisationer med koppling till Muslimska Brödraskapet har kunnat knyta starka band till olika delar av det svenska etablissemanget – såsom politiska partier, myndigheter och medier – och kommit att uppfattas inte bara som moderata, utan också som legitima representanter för alla svenska muslimer, något som de i själva verket långt ifrån är.

Man har vidare använt sig av denna ställning för att få omfattande ekonomiskt stöd från den svenska staten. Detta stöd har använts för att skapa ett parallellsamhälle där man undviker integration och svenska värderingar.

Detta må vara nytt i Sverige, men det är ett välkänt mönster i Europa, där Muslimska Brödraskapets närvaro i många länder under de senaste femton åren, liksom dess påverkan på lokala muslimska gemenskaper, har varit föremål för statlig analys och debatterats i offentligheten med betydligt större energi och på ett mer balanserat sätt.

Tongivande företrädare för Muslimska Brödraskapet har vid upprepade tillfällen klargjort att Brödraskapet inte är en strukturerad organisation med registrerade medlemmar, utan en ideologisk rörelse som går bortom frågan om formell tillhörighet. Medlemskap får man genom att tillägna sig specifika idéer och metoder, inte (enbart) genom att svära trohetsed eller skrivas in i ett hemligt register.

Mohammed Mahdi Akef, ledare, för det egyptiska Muslimska Brödraskapet, konstaterade 2005 att Brödraskapet är ”en global rörelse vars medlemmar samarbetar med varandra över hela världen, baserat på samma religiösa världsåskådning – Islams spridning, ända tills den styr världen.

Brödraskapet är i dag i själva verket en global ideologisk rörelse, i vilken likasinnade individer samspelar i ett informellt men mycket sofistikerat internationellt nätverk, med personliga, ekonomiska och framför allt ideologiska band. Givet denna informella struktur kan det med rätta sägas att Muslimska Brödraskapet är verksamma även i Sverige, där många individer och organisationer faller inom ramen för Brödraskapet.

Frågan är hur man ska bedöma Brödraskapet? Här finns det optimister och pessimister (i Lorenzo Vidinos begreppsapparat.Jag skulle snarare kalla dem naivister och realister).

Optimisterna hävdar att Bröderna i västvärlden inte längre är inriktade på att skapa islamiska stater i den muslimska världen, utan i stället ägnar sig åt politik och samhällsfrågor som har att göra med västvärldens muslimer. Deras huvudmål är helt enkelt att försvara dessa muslimers intressen och sprida islamiska värden bland dem. De är en socialt konservativ kraft som, till skillnad från andra rörelser som de felaktigt har förknippats med, uppmuntrar muslimska grupper i västvärlden att integreras och som erbjuder en modell där muslimer helt och hållet kan leva i enlighet med sin tro och behålla en stark islamisk identitet, samtidigt som de engagerar sig aktivt som medborgare.

Pessimister ser något mycket mer hotfullt i det Muslimska Brödraskapet så som det framträder i västvärlden. De menar att Bröderna där tack vare sina resurser och västvärldens naivitet kan ägna sig åt långsam men säker social ingenjörskonst som syftar till att islamisera den muslimska delen av befolkningen, och att i slutänden strida med staterna om muslimernas lojalitet. Pessimisterna säger att Bröderna är moderna trojanska hästar som i det fördolda bedriver subversiv verksamhet som syftar till att försvaga det västerländska samhället från insidan, och som tålmodigt lägger grunden för en framtid där detta samhälle har ersatts av en islamisk ordning. Den omständigheten att Bröderna i väst inte använder våld utan deltar med entusiasm i den demokratiska processen, ses helt enkelt som uttryck för en kylig kalkyl från deras sida. Bröderna förstår att de ännu inte är en mäktig kraft, och har därför valt en annan taktik: att göra sig till vänner med etablissemanget.
Det yttersta målet blir etablerandet av en organiserad muslimsk diaspora!

Det finns inga samlade riktlinjer till statstjänstemän för att visa hur organisationer med band till Muslimska Brödraskapet ska identifieras, bedömas och bemötas. Det finns därför en slående brist på sammanhang och konsekvens på olika politikområden, inte bara mellan olika länder utan också inom varje enskilt land: ställningstaganden kan skilja sig åt från den ena myndigheten till den andra, och till och med mellan olika avdelningar inom samma myndighet.

Likväl har den pessimistiska hållningen i synen på den utmaning som brödraskapet utgör i regel dominerat bland stater i väst. I länder som Storbritannien, Frankrike och Österrike har denna debatt i hög grad förts offentligt. Det är hög tid för Sverige att följa dessa länders exempel.

Vissa analytiker och kommentatorer har diskuterat detta som en säkerhetsfråga och hävdat att Brödraskapet är en terrororganisation. Brödraskapet har terrorstämplats i Egypten, Förenade Arabemiraten och ett antal andra stater i Mellanöstern.

Men så har man inte klassificerat organisationen i Sverige, eller EU i övrigt.

Den berättelse som Brödraskapet sprider – med den skickliga retorik som utmärker gruppens kommunikation – grundar sig i två element som våldsamma islamistgrupper kan bygga vidare på.

Det första av dessa element är gruppens rättfärdigande av våld. Brödraskapets avståndstagande från våld är knappast absolut, utan kringgärdas av undantag. Dessa går ut på att muslimer som är ”under attack” (ett begrepp som är svårt att definiera) har rätt att försvara sig själva, också genom våldshandlingar mot civila.

Det andra problematiska elementet i Brödraskapets världsbild är offerberättelsen. Europeiska Brödraskapsorganisationer har avsiktligen överdrivit de antimuslimska händelser och attityder som har ägt rum och finns, och på så sätt försökt skapa en belägringsmentalitet i muslimska gemenskaper med hjälp av argumentet att västerländska samhällen är fientliga mot dem och mot islam i allmänhet. Denna dynamik har varit särskilt tydlig i Sverige under senare år, där organisationer och individer med koppling till Muslimska Brödraskapet ofta har lyft anklagelser om ”islamofobi”.

Brödraskapets möjliga påverkan på radikalisering bör betraktas med särskild oro med tanke på den senaste utvecklingen i Syrien. Svenska myndigheter har naturligt nog farhågor vad gäller de svenskar som i aldrig tidigare skådade antal har rest för att delta i konflikten. Det finns inga offentligt tillgängliga indikationer på att Brödraskapet, som har många organisationer och individer som ägnar sig åt olika verksamheter på båda sidor om den turkisk-syriska gränsen, skulle ha gett direkt operativt stöd till svenskar som vill bli jihadister.

Men återigen ligger problemet i det narrativ som Brödraskapets organisationer över hela världen har anslutit sig till sedan början på Syrienkonflikten. Yusuf al-Qaradawi, Brödraskapets främste ideolog, sammanfattade gruppens inställning mycket väl i al-Jazeera (10/6 2013): ”Det är nödvändigt att åka och rädda våra bröder i Syrien. Jag uppmanar folk att åka: alla som har möjlighet, alla som har fått utbildning i armén, i strid, i vad det nu kan vara, och som har möjlighet och kan åka till våra bröder i Syrien, måste åka.”

Liksom andra socialt och religiöst konservativa krafter är Bröderna försiktiga med följderna av att integreras och förespråkar därför ”konservatism utan isolering, öppenhet utan att smältas ned”. Idén om aktivt medborgarskap är ett av Brödraskapets främsta försäljningsargument i Sverige och Europa.

Hätska fördömanden av det västerländska samhället som korrupt, omoraliskt och orättfärdigt förekommer inte sällan, och går hand i hand med ett narrativ enligt vilket muslimer betraktas som å ena sidan bättre än andra, å andra sidan under attack. Detta skapar en ”vi mot dem”-mentalitet som undergräver sammanhållningen i samhället. Dessutom är Brödraskapsledares ställningstaganden i frågor som religionsfrihet, kvinnors rättigheter och homosexualitet oförenliga inte bara med de värderingar som gäller i den svenska huvudfåran, utan också med grundläggande mänskliga rättigheter.

En alternativ och mer pessimistisk analys riktar emellertid ljuset mot den inneboende dubbelhet som finns i Brödraskapet. Brödraskapets aktivister i västländer för fram ett försonande budskap i dessa länder genom att tala om integration och mänskliga rättigheter, men tror i själva verket på det ideal som partner i Mellanöstern tecknar. Eftersom de är medvetna om den skada det skulle innebära om de öppet omfattade denna radikalism ”outsourcar” de så att säga radikalismen.

Kritiker anklagar Brödraskapet i västländerna för ett bedrägligt spel, i vilket de låter tänkare som inte själva är baserade i väst säga vad de egentligen tycker om demokrati, homosexualitet, jämställdhet mellan könen, våld och förhållandet till väst.

Genom att tona ned, eller vägra uttala sig om sådana yttranden, upprätthåller Brödraskapet sin ställning i förhållande till eliterna i västländerna. Men eftersom de samtidigt upprätthåller sina förbindelser med dem som gör dessa yttranden, och eftersom de sprider sådana skrifter i muslimska grupper, kan de i tysthet ställa sig bakom dessa ställningstaganden utan att äventyra sin position.

Som vi ser är bedömningarna mycket splittrade när det kommer till Brödraskapets verkliga dagordning och ståndpunkter. Men det är värt att notera att det bland de kontinentaleuropeiska säkerhetstjänsterna förefaller råda konsensus om att Brödraskapet påverkar samhället i negativ riktning. Många av dessa organisationer har ett bredare uppdrag än deras svenska motsvarigheter, då de har till uppgift att övervaka inte bara direkta hot mot nationens säkerhet utan också mer förtäckta former av subversion som kan hota den demokratiska ordningen. På grund av dessa mer omfattande befogenheter har säkerhetstjänsterna länge studerat Brödraskapets närvaro och skapat sig en uppfattning om den, och denna är nästan utan undantag misstänksam eller direkt negativ.

Dessa bedömningar sammanfaller i mycket hög grad med den som Aje Carlbom gör i förhållande till Muslimska Brödraskapet i Sverige i sin studie för MSB. Brödraskapets nätverk sprider en berättelse som står i direkt motsats till målet att skapa ett harmoniskt samhälle, och de använder multikulturalismens språk och institutioner för att driva på polarisering. Många av dessa verksamheter är lagliga, och europeiska myndigheter är eniga om att Brödraskapets organisationer inte som i Mellanöstern ska utsättas för repression för att de sprider sin agenda.

Men juridisk tolerans är inte samma sak som medborgerlig tolerans. Organisationer knutna till Brödraskapet måste stå till svars för sin polariserande retorik och sina handlingar, precis som alla andra tvingas göra. Grunda anklagelser om islamofobi får inte avskräcka från en nyanserad debatt.

Vidare måste myndigheterna bli mer medvetna om denna fråga. MSB:s studie gör det som myndigheter i många europeiska länder har gjort sedan länge: Den försöker skapa grundläggande kunskap om vad Muslimska Brödraskapet är, hur rörelsen arbetar, vad man vill och vilken sorts politik som är bäst lämpad för att hantera den.

Sverige har hittills brustit på detta område och ofta accepterat lokala Brödraskapsorganisationers olika anspråk på att vara moderata och representativa. Detta har ofta lett till att myndigheter finansierar Brödraskapsorganisationer och dessas subversiva dagordning utan att veta det.
Den svenska multikulturalismens språk och institutioner blev Brödraskapets medel för polarisering.

Kort om Muslimska Brödraskapet:

Brödraskapet är en global ideologisk rörelse med ett internationellt nätverk.
Officiellt förespråkas integration, men inåt förmedlas inte sällan ett annat budskap: Det västerländska samhället fördöms i hätska ordalag som omoraliskt och korrupt.
Det är en brist att det saknas sammanhållna strategier för hur Brödraskapet ska identifieras och bemötas. Strategierna kan rentav skilja sig åt inom enskilda myndigheter.
Svenska myndigheter har brustit genom att acceptera Brödraskapsorganisationers anspråk på att vara moderata och representativa. Detta har ofta lett till att myndigheter finansierar Brödraskapsorganisationers försök att undergräva samhällets normer och institutioner.
Organisationer knutna till Brödraskapet måste stå till svars för sin polariserande retorik och sina handlingar. Grunda anklagelser om islamofobi får inte avskräcka från en nyanserad debatt.

Texten bygger på information från MSBs hemsida samt utdrag ur en artikel i Kvartal av Lorenzo Vidino som är chef för Program on Extremism vid George Washington University. Han är författare till The New Muslim Brotherhood in the West (2010).