lennart waaras blogg

Sverige kan enligt Arbetsförmedlingen komma att behöva en arbetskraftsinvandring på 30 000 till 50 000 personer årligen (Källa: https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=7179601) samtidigt som Sverige har en muslimsk massmigration på drygt 130 000 årligen sammansatt av välfärdsmigranter från MENA, anhöriginvandring samt en mindre del riktiga flyktingar. Prognoser grundade på utfallssiffror från Migrationsverket hittills i år pekar på en samlad muslimsk migration på cirka 120 000 personer för 2019.

Paradoxen är därmed att Sverige behöver importera arbetskraft, sannolikt främst från Europa, som redan från början har kompetens och utbildning att snabbt gå in i sysselsättning för att försörja den växande gruppen migranter från MENA som inte har arbete utan försörjs av skattefinansierade bidrag. Hur hänger detta paradoxala förhållande samman? Det skall vi reda ut i denna artikel.

Bakgrunden är denna. Det första självklara som man måste förstå är att de som arbetar i riktiga betalda arbeten, alltså inte skattesubventionerade jobb, är den grupp som betalar för alla dem som inte befinner sig i den sysselsatta den av den svenska befolkningen, det vill säga barn, ungdomar i skolan, arbetslösa i alla åldrar, de äldre som är pensionärer, sjukskrivna samt den stora och växande gruppen migranter, till största delen muslimer, som inte befinner sig i riktiga arbeten utan lever på skattefinansierade bidrag.

Kvoten mellan dem som arbetar och dem som skall försörjas kallas i nationalekonomin för ”försörjningskvoten”. Den försämras för närvarande, det vill säga att det blir allt flera som skall försörjas av den sysselsatta delen av befolkningen. Den försämringen har demografiska orsaker som en åldrande befolkning och en stor och växande grupp migranter.

Enligt Arbetsförmedlingens aktuella kalkyler behöver Sverige kommande år fram till 2030 öka antalet i sysselsättning med 485 000 personer för att ”försörjningskvoten” inte skall försämras drastiskt ( https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=7179601).

Det kan ske på flera olika sätt. Ett är att få fler i arbete av dem, främst migranter, som idag är utanför arbetskraften och lever på bidrag i olika former. Det skulle betyda en kraftigt minskad arbetslöshet men är mycket svåruppnåeligt och sker endast över lång sikt.  Sämst sysselsättningsnivå har muslimska migrantkvinnor där en mycket liten del arbetar i riktiga jobb. Ett annat problem med den miljonstora gruppen muslimska välfärdsmigranter är att de kommer från MENA området och har låg kompetens och låg eller ingen utbildning. De som kommer från Nordafrika är funktionella analfabeter till närmare 60 procent. Sammantaget betyder det att de inte på mycket lång sikt om ens någonsin är anställningsbara på den mycket högteknologiska svenska arbetsmarknaden. De så kallade enkla jobb som bland andra Annie Lööf talat om under en längre tid finns helt enkelt inte i den svenska ekonomin.

En annan väg är att höja de statliga och kommunala skattesatserna ordentligt. Det kan nog antas vara svårt att få politiskt gehör för hos den etniskt svenska medborgaren. Sverige är redan idag ett extremt högskattesamhälle. En variant, baksidan av myntet, vore att istället sänka standarden på den generella välfärden. De kommunala skattesatserna kommer ändock att höjas framöver och har i vissa kommuner redan höjts till följd av de direkta kommunala kostnaderna över budgeten för migranterna. Senast har SKL påtalat att kommunerna behöver någon eller några miljarder bara för kostnaderna för gymnasielagen, det vill säga de 9 000 afghanska ensamkommande som tillåtits stanna i Sverige trots avslag på asylansökan.

En tredje väg är att få in de utbildade svenskar som idag är arbetslösa i sysselsättning. Det kan ske med utbildning, vidareutbildning, och andra offentliga åtgärder som stödjer och anvisar en väg för dessa in på arbetsmarknaden. Ur ett antal synpunkter ekonomiskt, socialt och politiskt vore det den bästa och minst konfliktfyllda vägen. Sannolikt är det också denna ekonomisk-politiska åtgärd man i främsta rummet kommer att prioriteras. Huruvida det kommer att räcka för att öka sysselsättningen tillräckligt och därmed försörjningskvoten tillräckligt är långt ifrån säkert.

En fjärde väg som inte diskuterats men som vore både effektiv och nödvändig är att sakta strypa de skattefinansierade bidragen till hela det stora muslimska migrantkollektivet i de olika diasporaområdena. De som inte kan skaffa sig riktigt arbete på egen hand tvingas att emigrera tillbaka till sina länder. Metoden har inte provats i större utsträckning i något samhälle, vad jag vet, så det är i sammanhanget endast antaganden om vad som händer. Några kanske väljer att gå under jorden och försörja sig på kriminalitet. Min bild är dock att de flesta familjer inte är dysfunktionella i den meningen utan att de väljer ett för familjen rationellt alternativ vilket torde vara att återvända hem. Ekonomiska styrmedel har också erfarenhetsmässigt ofta ett kraftigt och effektivt genomslag på det man vill åstadkomma. Politiskt ser jag inte förslaget som realistiskt i dagsläget. Inget etablerat politiskt parti föreslår detta idag. En betydande återvandring skulle dessutom kunna ha den positiva effekten att förbättra ”försörjningskvoten.”

En femte åtgärd är en arbetskraftsinvandring på 30 000 – 50 000, vilket faktiskt är vad Arbetsförmedlingen faktiskt ser som en möjlighet. Deras tanke är sannolikt att personer som är gediget utbildade och har en användbar kompetens kan inträda på arbetsmarknaden efter en ganska kort introduktionsperiod. Huruvida dessa personer verkligen finns tillgängliga och är intresserade av Sverige framgår inte av Arbetsförmedlingens förslag. Den frågan misstänker jag inte är undersökt på djupet. Den arbetskraftsinvandring Sverige hade exempelvis under 1960-talet kom från europeiska länder som Finland, Italien, Grekland och Jugoslavien. De anlände till Sverige på söndagen och började jobba på exempelvis Bulten, Kanthal och ASEA på måndagen. De fick ta egna lån för det första bohaget. Inga skattefinansierade bidrag där. Majoriteten av dem som kom som arbetskraftsinvandrare under 1960-talet har också stannat och är idag väl integrerade i det svenska samhällen som tog emot dem.

Klarar Sverige inte genom olika typer av offentliga åtgärder att öka sysselsättningsgraden av dem som redan är svenskar med 485 000 personer så kan Sverige tvingas till att ta emot 30 000 – 50 000 arbetskraftsinvandrare. Hur man sedan skall övertyga exempelvis européer att arbetskraftsmigrera till ett Sverige med de migrations- och integrationsproblem vi har återstår att se. Professor Lars Calmfors varnar också för att möjligheterna att öka invandringen på det sättet är begränsade och medför risker. Lars Calmfors varnar också för möjligheten av en generell sänkning av välfärden. Risken för alltför stora inkomstskillnader är överhängande.

Den obehagliga och katastrofala paradoxen blir att Sverige importerar arbetskraftsmigranter för att ha råd att skattefinansiera hela den miljonstora skaran av välfärdsmigranter från MENA. Den stora poängen är således att Sverige tvingas importera folk som garanterat
jobbar för att försörja folk som inte kommer i arbete. Man misstänker naturligtvis att Arbetsförmedlingen ingår i den intellektuellt ohederliga allians som till varje pris skall ta emot en fortsatt stor muslimsk massmigration och gömma den som arbetskraftsinvandring. Hur har den politiska eliten kunnat ställa till det i Sverige så till den grad?

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com

Stefan Löfven sitter och flinar tillsammans med ”ensamkommande flyktingbarn.” Javisst det var tidigare, nu heter det bara ”ensamkommande” och kostar skattebetalarna mellan 6 och 9 miljarder kronor per år.

Massmigrationen till Sverige fortsätter i samma takt som rekordåren 2016/2017/2018. För de två första månaderna 2019 har 19 734 uppehållstillstånd utfärdats enligt Migrationsverket, vilket omräknat på helår med samma takt skulle innebära 118 000 nya migranter.

År 2018 utfärdades 20 157 uppehållstillstånd under samma period, endast några hundra fler jämfört med i år. Årssiffran 2018 blev 132 696 uppehållstillstånd. Förklaringen är att ankommande migranter inte är jämnt fördelade över året. År 2019 kan mycket väl nå upp till nivåer på 130 – 150 000 migranter.

Årets takt placerar därmed 2019 på i det närmaste samma nivå som de åren 2016/2017/2018 där antalet utgivna uppehållstillstånd uppgick till mellan 132 000 – 151 000 per år.

Håller denna utveckling i sig innebär det att 2019 blir det femte högsta året någonsin räknat i antal uppehållstillstånd där endast 2013, 2016, 2017, och 2018 har haft högre antal utdelade uppehållstillstånd.

118 000 utdelade uppehållstillstånd är en befolkningsökning motsvarande hela Borås kommun eller nästan hela Lunds kommun, enligt SCB:s befolkningsstatistik.

År 2017 granskade tidningen Affärsvärlden Migrationsverkets årsredovisning för 2016 och upptäckte att myndighetens kostnader för året var 73 miljarder. UNT skriver att marknaden enbart för ’ensamkommande’ migranter år 2016 uppgick till 26 miljarder kronor vilket är mer än vad Polismyndigheten kostar under ett år. Året därpå växte dessutom marknaden för ’ensamkommande’ ytterligare och nådde 31 miljarder kronor.

Kommunerna efterfrågade hjälp med bostäder och uppehälle för att hantera mängderna av migranter som dök upp i kommunerna. Det fanns däremot ingen närmare kontroll över vad man faktiskt betalade utan istället har det kallats för ”säljarens marknad”. Någon faktakontroll eller uppgifter över de samlade kostnaderna för kommunerna, ytterst skattebetalarna, finns inte heller att uppbringa. De samlade statliga kostnaderna för den muslimska migrationen är lågt räknat 150 – 225 miljarder kronor enligt mina kalkyler. Andra som försökt beräkna kostnaderna för skattebetalarna landar på 350 miljarder kronor per år. Då är ändock kostnader för tredje man för otrygghet, våldtäkter och rån etc. oräknade.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) meddelar att ersättningen till kommunerna för att ta hand om ”ensamkommande” inte är tillräcklig. Därför vädjar man nu om att schablonersättningen höjs. Att detta skulle ske har jag skrivit om för flera år sedan. Alternativet till höjda statliga ersättningar är höjda kommunala skattesatser. I vilket fall som helst är det du och jag som skattebetalare som skall stå för notan för de vansinniga beslut som den socialdemokratiska regeringen tog förra mandatperioden med stöd av C och Annie Lööf. Nu kommer de samlade kostnader  som aldrig presenterades eller de konsekvenser som aldrig angavs när beslutet togs. Lagrådet avstyrkte lagförslaget!

SKL har tillsammans med ett stort antal kommuner analyserat gymnasielagen och det nya ersättningssystemet som infördes i juli 2017, rapporterar TT.

– Vi ser att ganska många unga behöver hjälp av kommunerna på olika sätt, säger SKL:s ordförande Lena Micko.

Slutsatsen av analysen visar att omkostnaderna för ’ensamkommandes’ uppehälle och insatser inte går ihop med den statliga ersättningen. Enligt SKL handlar det om en miljard kronor om året  som kommunerna själva måste finansiera. För att lösa problematiken förordar SKL att schablonersättningen för ’ensamkommande’ i åldrarna 18–20 år som i dag är 750 kronor höjs till 1 000 kronor per dygn, dvs 365 000 kronor per person och år.

KÄLLA: https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Beviljade-uppehallstillstand-oversikter.html