lennart waaras blogg

Jag har i flera år drivit tesen att massmigrationen kommer att medföra kommunala skattehöjningar på upp emot fem kronor kommande tre till fem år. Nu får jag helt rätt av statliga Konjunkturinstitutet. Jag har också hävdat (egentligen ganska enkelt att prognosera givet de stora volymerna migranter som inte kommer i arbete) att BNP per capita kommer att sjunka, liksom en sjunkande produktivitetsutvecklingen (förklaras av lågkompetenta migranter varav en stor del funktionella analfabeter). Jag citerar rakt av från Konjunkturinstitutets press sammanfattning.

De senaste årens rekordhöga invandring, som beräknas fortsätta med omkring 100 000 personer per år, kommer enligt Konjunkturinstitutets chef Urban Hansson Brusewitz att öka kostnaderna för vård, skola och omsorg – förutsatt att man vill bibehålla samma standard som idag.

Ifall staten inte skjuter till mer pengar för befolkningsökningen blir det istället kommunerna som kommer få höja skatterna.

– Vi står inför några år med en demografisk utmaning som gör att jag är lite orolig för att kommunerna kan tvingas höja skatten, säger Urban Hansson Brusewitz.

– Vill man vara säker på att det inte ska bli stora kommunalskattehöjningar de närmaste ett till två åren, alltså redan 2019 och 2020, behöver man höja statsbidragen ännu mer än vad regeringen har aviserat.

Regeringens påstådda stora överskott tror Hansson Brusewitz var alltför optimistiskt spått om utvecklingen. Likaså när det gäller målet om EU:s lägsta arbetslöshet till 2020.

Den låga BNP-utvecklingen per capita beror enligt Hansson Brusewitz i hög grad på den stora invandringen under de senaste åren men även en svag produktivitetsutveckling efter finanskrisen.

Den största utmaningen för svensk ekonomi framöver är att få in så många invandrare som möjligt i jobb, något KI-chefen anser att regeringen har gjort för lite för att möjliggöra.

I en artikel i Dagens industri (22/1) visar professor John Hassler, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, tillväxtnivåerna under efterkrigstiden.

Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett fattigt land till att bli ett av världens rikaste. Sverige hade under en lång period en tillväxt av BNP per capita på tre procent per år. Tre procent per år innebär att inkomsterna åttafaldigas över en livscykel.

Det har inneburit en enorm utveckling och förändring av levnadsförhållandena för varje svensk.

Hassler delar in tillväxten i fyra tidsepoker.

Mellan 1951 och 1972, under de så kallade rekordåren, ökade real BNP per capita i snitt 3,1 procent årligen.

Mellan 1973 och 1993, den svenska ekonomins mest socialistiska period, föll den till 1,4 procent per år.

Förändringarna av de ekonomiska spelreglerna efter 1990-talskrisen ökade tillväxten. Mellan 1994 och 2006 växte inkomsterna per person återigen med 3,1 procent om året.

Men från 2007 och fram till 2021, enligt statliga Konjunkturinstitutets prognos, är den årliga tillväxten i real BNP per capita futtiga 0,9 procent. Det är alltså lägre än under det stagnerade 1970-talet.

Det är tillväxten per person som är avgörande för välståndsutveckling och vilka åtaganden Sverige som nation har råd med! Skatteintäkterna till det offentliga påverkas av utvecklingen av BNP per capita eftersom lönerna är beroende av tillväxtnivåerna.

I bakgrunden till den lägre tillväxten under den senare perioden finns förstås den kraftiga befolkningsökningen i form av en muslimsk massmigration av lågkompetenta personer. Denna grupp har en mycket låg sysselsättningsnivå – under 5 procent för de som kom de två senaste åren – som självfallet späder ut siffrorna för BNP per capita.

Tillväxten har således inte bara sjunkit, de offentliga finanserna har samtidigt kommit att ansträngas till det yttersta via nya utgiftsposter över de offentliga budgetarna som en direkt konsekvens av massmigrationen!

Det är inte helt enkelt att få en samlad bild av kostnaderna för skattekollektivet av massmigrationen. Dessa är inte kalkylerade och publicerade någonstans. Jag har försökt räkna och publicerat dessa siffror. Man hamnar i spannet 150 – 200 miljarder! I SKL:s prognoser ges några ledtrådar. Jag publicerar några utdrag ur Rapporten in extenso eftersom statsmedia endast allmänt nämnt demografiska förändringar.
OM KOMMUNERNAS OCH LANDSTINGENS EKONOMI
Ekonomirapporten oktober 2017
Anpassning till nya ersättningar för ensamkommande barn.
Kommunerna håller som bäst på att anpassa verksamheten för ensamkommande barn till det nya ersättningssystem som trädde i kraft vid halvårsskiftet. Enligt en undersökning som skl gjorde i början av 2016 låg de genomsnittliga kostnaderna för placerade ensamkommande barn och ungdomar betydligt högre än den nu aktuella schablonen. För att få kostnadstäckning behöver kommunerna såväl sänka kostnaderna inom de olika placeringsformerna, som att minska antalet barn placerade i hvb-hem och flytta dessa till familjehem och stödboenden.
En undersökning visar att kommunerna har minskat de genomsnittliga dygnskostnaderna något för de placerade ensamkommande barnen. Fortfarande ligger dock kostnaderna högre än den nya ersättningsschablonen (i genomsnitt 1 350 kronor per dygn för omyndiga).
Ekonomiskt bistånd till flyktinghushåll riskerar att öka.
Om andelen flyktingar som uppbär ekonomiskt bistånd skulle vara densamma som år 2015, innebär det att det utbetalda ekonomiska biståndet till flyktinghushåll skulle öka med knappt 500 miljoner kronor per år fram till 2021, i fasta priser. Det innebär att det ekonomiska biståndet till flyktinghushåll skulle öka med 70 procent mellan 2015 och 2021. Åren 2018–2021 räknar vi med en ökning motsvarande över 4 procents årlig real ökningstakt. Det är många omvärldsfaktorer, systemfunktioner och regelförändringar som påverkar biståndet framöver. Även om det är högst oklart hur mycket av dessa som kommer att påverka det utbetalda biståndet är det inte orimligt att tro att ärendemängden hos kommunernas socialtjänst kommer att öka. OBS!
Starkt demografiskt tryck.
Enligt beräkningar som bygger på scb:s befolkningsprognos kommer de demografiskt betingade behoven, med allt fler yngre och äldre, att öka med i genomsnitt drygt 1,4 procent årligen de kommande tio åren. Åren 2017–2021 ligger genomsnittet på 1,5 procent per år. Det kan jämföras med 0,6 procent per år för åren 2000–2015.
Kalkyl för landstingens ekonomi på längre sikt.
Åren 2019–2021 växlar takten i skatteunderlagsutvecklingen ner när arbetsmarknaden antas vara i balans. I vår kalkyl antas kostnaderna utvecklas i takt med befolkningsförändringarna samt en historiskt skattad kostnadstrend, knappt en procent utöver demografi sett över en konjunkturcykel. Eftersom det demografiska trycket är högt under perioden, 1,3 procent per år, leder detta antagande till en sammantagen kostnadsökning på 2,2 procent. Med en genomsnittlig prisökningstakt på 2,8 procent per år blir totala kostnadsutvecklingen i löpande priser 5,0 procent under kalkylperioden.
Som framgått står landstingen inför stora ekonomiska påfrestningar. Den demografiska utvecklingen, med snabbt växande befolkning, innebär att behoven ökar snabbare än någonsin tidigare. Skattekraften ökar betydligt långsammare, vilket leder till stora finansieringsutmaningar. Historiskt har kostnaderna dessutom ökat utöver demografin med i genomsnitt en procent per år i landstingen.
Om inga åtgärder vidtas skulle det saknas cirka 20 miljarder kronor år 2021. Det handlar inte enbart om finansieringssvårigheter, det handlar också om problem med att tillgodose behovet av personal med rätt kompetens.

First the development described in the article “Our Broken Economy, in One Simple Chart” by David Leonhardt are not exclusive for the American context. As Thomas Piketty has shown with a multitude of statistics this development of raising inequality are roughly similar in Europe and Sweden, even if the levels and detailed trends differ among the different European nations.
Pikettys answers are the following. The massive historical data are used to describe the evolution of inequality since the beginning of the industrial revolution. In the 18th and 19th centuries western European society was highly unequal. Private wealth dwarfed national income and was concentrated in the hands of the rich families who sat atop a relatively rigid class structure. This system persisted even as industrialization slowly contributed to rising wages for workers. Only the chaos of the first and second world wars and the Depression disrupted this pattern. High taxes, inflation, bankruptcies and the growth of sprawling welfare states caused wealth to shrink dramatically, and ushered in a period in which both income and wealth were distributed in relatively egalitarian fashion. But the shocks of the early 20th century have faded and wealth is now reasserting itself. On many measures, Piketty reckons, the importance of wealth in modern economies is approaching levels last seen before the first world war.

In short, what we have seen and experienced in the last thirty odd years is a return to a long term historical levels of inequality. Personally I am not fully in agreement with that conclusion, but at this moment I have nothing better to present!

Piketty has met both criticism (his political solutions) and positive reviews from among others Nobel Prize winner Paul Krugman and others. What almost everybody seems to be agreed upon is the impressive and massive data detailing changes in the concentration of income and wealth.

The Economist hailed Piketty as “the modern Marx (Karl , that is)”. Note the ironic blink!

The development and figures raised in the article and the similar development in Europe is a causal explanation (even if far from the only causal factor) to the raise of nationalistic popular movements in the US ( Donald Trump) and in Europe (Brexit, and the new populist and increasingly popular parties including SD ( in the Swedish context the welfare mass migration is a strong driving force behind SD).

What Marx (Karl) would have called the proletarization of the middle class could be a useful term to label what the charts in the article shows. In connection with the Globalization and the resulting strong impetus in the political actions from European Governments. I would also guess that strong impact of the neo-liberal values and political arguments/reforms in the different national contexts also can be part of an explanation of the development of a strong different income distribution. The consequences seen in the US and Europe are not inspiring for the future whether we look at the economic income distribution or from the national political point of view. As the income inequality distribution could be expected to continue to increase we can also – in connection with other causal factors – expect further political upheavals down the road.

I would have expected a stronger focus on distributional questions in the national political debate. Though Pikettys book came in English 2014 I must conclude that we have not seen much of that debate in Sweden. Why is that so? The complete domination of neo-liberal values in big politics? Another factor could be that the social and political problems and strain on public budgets caused by the welfare mass migration have overshadowed the increase in inequality and income distribution. But that is just a guess. I have not analyzed it in any depth!

När regeringen Löfvén nu presenterar sin vårbudget har diskussionen kring den svenska tillväxten hamnat i fokus. Historiskt har vi haft en relativt övriga Europa god tillväxt av BNP. Ändock har tillväxten för den enskilde över de senaste åren stått nästan stilla. Framöver förväntas BNP växa med över 2 procent per år medan BNP per capita växer med endast 0.9 procent. Det normala historiskt har varit en BNP tillväxt per capita på ca 2 procent per år. Vilken är förklaringen till denna försämring av BNP per capital? Den arbetskraftsinvandring vi haft och har bidrar självfallet till BNP tillväxt även per capita, förklaringen är enkel, de hamnar i arbete och bidrar med inkomster. Den enormt stora migrationen (ett snyggare ord för flykting och välfärdsinvandring) vi haft bidrar dock inte! Endast tre procent av de 163 000 som kom 2015 har någon liten form av arbete. Det innebär att de lever via transfereringar (bidrag) på den tillväxt som generas av dem som arbetar. De bidrar således inte till tillväxten av BNP utan sänker BNP tillväxten per capita.

I tabeller i statsbudgeten över kostnaderna för migrationen redovisas kostnaderna för Migrationsverket som fallande över de kommande åren. Det är naturligtvis korrekt. Korrekt är det däremot inte att presentera dessa kostnader som om de vore liktydiga med de verkliga totala kostnaderna för flykting- och välfärdsinvandringen. I själva verket är Migrationsverkets kostnader bara en mindre del av de verkliga kostnaderna som enbart över statsbudgeten utgör över 100 miljarder kronor per år (de kommunala kostnaderna oräknade).

Finansminister Magdalena Andersson har föreslagit en höjd resolutionsavgift på bankernas avgiftsunderlag vilket innebär en höjning för Nordea från 3,4 miljarder 2016 till 7 miljarder 2017. Att den blir högre för Nordea sammanhänger med att Nordea flyttat alla sina filialer till Sverige. Skulderna i bankens verksamhet i Finland och Norge har lagts i ett särskilt Nordea bolag i Sverige. Vid årskiftet genomfördes denna förändring som handlar om flera tusen miljarder. I praktiken innebär det att de mer riskfyllda engagemangen landat i Sverige och skall täckas av svenska skattebetalare i händelse av kris och krasch! Politikerna bara ”gäspar” som Andreas Cervenka uttryckt det!

Resolutionsreserven inkl stabilitetsfonden är till för att bankerna – vid sidan av skattebetalarna – skall vara med och täcka upp vid en eventuell krasch. Det kan inte vara fel att bankerna bidrar. Vi skattebetalare har ju redan en gång tidigare täckt upp för bankerna. Vinsterna privatiseras medan risker, skulder och kriser kollektiviseras till skattebetalarna! Känns inte det igen?

Sedan avregleringen av bankerna har deras vinster ökat kraftigt inte minst har det s.k. räntenettot på bostadslånen givit storbankerna en rejäl vinstökning. Nordeas vinst 2016 var 40 miljarder. Oligopolmarknaden för big banking leder helt enligt teorin till övervinster!

När det lindrigt uttryckt arroganta paret ordförande Björn Wahlroos och vd Caspar von Koskull hotar med att flytta verksamheten utomlands så svarar finansministern helt iskallt; ”Luften är fri. … Då minskar risken för svenska skattebetalare vid en krasch.”